Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.
Under mina första år på Karolinska sjukhuset sa jag ofta att jag hellre, om jag skulle få ett barnbarn, skulle betala för vård vid länssjukhuset där jag arbetat i 12 år innan, än att barnet skulle födas och eventuellt vårdas på KS.
”Henrik 39 år” hade jobbat på ALB veckor innan hans barn insjuknande och behövde vård. Han visste om riskerna men kunde inte tro att inkompetensen var så överväldigande.
Berättelsen om Mirabell och om Carl Gunnar Fors, i Svenska Dagbladet, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/min-son-platsar-ingenstans_4686217.svd har gjort mig ursinnig på de förslöade och ignoranta läkare som skrävlar i pressen och förhäver sig själva.
För några år sedan presenterades vårt lands högst betalda läkare någonstans i pressen. Om människor visste vad jag vet om vissa läkare på den listan skulle förståelsen öka för att jag till och med velat påverka läkares interna utbildning om jag blivit vårdchef. Att skydda sin egen makt och att testa ny personal genom att inte ge dem adekvat utbildning är en företeelse som inte bara hindrat utvecklingen av sjuksköterskans yrkesroll på avdelningen. Även många läkare har behållit kunskap eller vilselett kollegor för den egna makten. Enbart barnsköterskegruppen tar emot nya kollegor, inskolar dem på adekvat nivå och försöker hålla sin grupp stabil. Det är beundransvärt. Samtidigt förlorar detta sitt värde när barn/undersköterskor utbildas av sjuksköterskor och läkare vars kunskap är påverkad av maktkamperna i och mellan de grupperna.
Att utnyttja de allra minsta barnen för att få hög inkomst och status som forskare är 100 % oacceptabelt. Jämförelsen mellan vissa läkare i Solna med Lunds ledande neonatologer, Nils Svenningsen och Magnus Lindroth, samt ansvarig neonatolog på min förra arbetsplats på länssjukhuset är som att jämföra ett mc gäng med en grupp diakoner.
Ur Expressen 27 januari 2010:
Mirabell, 17 månader, dog i lunginflammation
Han hade tidigare arbetat på samma avdelning - och förfärats över bristerna.
Veckorna senare läggs hans ettåriga dotter in på sjukhuset och avlider efter upprepade felbehandlingar. Jag hade hoppats att personalen skulle känna igen mig och göra sitt bästa, men de vägrade lyssna, säger Henrik, 39.
Mirabell var 17 månader gammal när en lunginflammation tog hennes liv. På dagen ett år efter flickans begravning har pappa Henrik fortfarande inte orkat återvända till vardagen.
Det som smärtar mest är inte att hans dotter ryckts ifrån honom utan lidandet och vårdslösheten hon utsatts för under sin sista tid, berättar Henrik.
Redan när Mirabell fick diagnosen lunginflammation och lades in på avdelning Q80 på Astrid Lindgrens barnsjukhus hade han en klump i magen. Just där hade han själv praktiserat som sjuksköterska bara veckor tidigare. Då hade man enorma brister i rutinerna.
Det som smärtar mest är inte att hans dotter ryckts ifrån honom utan lidandet och vårdslösheten hon utsatts för under sin sista tid, berättar Henrik.
Redan när Mirabell fick diagnosen lunginflammation och lades in på avdelning Q80 på Astrid Lindgrens barnsjukhus hade han en klump i magen. Just där hade han själv praktiserat som sjuksköterska bara veckor tidigare. Då hade man enorma brister i rutinerna.
Det fanns ingen muntlig överrapportering, en stor del av den ordinarie personalen var föräldraledig och många saknade kompetens att behandla barn.
Henrik hoppades att hans tidigare kollegor skulle anstränga sig extra för honom. Men då Mirabell blev allt sämre, slutade kissa och i stället började kräkas blod möttes han av tvivel.
När hennes kropp sedan kollapsade i kramper och hjärtstillestånd var det redan för sent.
När hennes kropp sedan kollapsade i kramper och hjärtstillestånd var det redan för sent.
Hon hölls vid liv med konstgjord lunga, men efter tre dagar gav läkarna upp.
De hade lovat att ta ett prov dagen innan.
De hade lovat att ta ett prov dagen innan.
Då skulle vår älskade dotter kanske levt i dag, säger Henrik.
Socialstyrelsen instämmer i föräldrarnas kritik och har krävt bättring på flera punkter.
Enligt Barbro Fridén, chef för Astrid Lindgrens sjukhus har man nu gjort omfattande insatser för att något liknande inte ska ske igen. Det har förekommit oacceptabla brister, medger hon.
Vårdfackets representant Gunilla George berättar att sjukhuset länge haft stora problem med att få tag på erfarna sjuksköterskor. Vid en mätning för några år sedan saknade merparten av sjuksköterskorna vidareutbildning för att vårda barn.
Men nu jobbar man med att anställa fler sjuksköterskor med vidareutbildning.
Socialstyrelsen instämmer i föräldrarnas kritik och har krävt bättring på flera punkter.
Enligt Barbro Fridén, chef för Astrid Lindgrens sjukhus har man nu gjort omfattande insatser för att något liknande inte ska ske igen. Det har förekommit oacceptabla brister, medger hon.
Vårdfackets representant Gunilla George berättar att sjukhuset länge haft stora problem med att få tag på erfarna sjuksköterskor. Vid en mätning för några år sedan saknade merparten av sjuksköterskorna vidareutbildning för att vårda barn.
Men nu jobbar man med att anställa fler sjuksköterskor med vidareutbildning.
När en chef på min fd avdelning ville komma till en chefsläkare och berätta om bristerna i vården på neo i Solna innan hon slutade sin anställning en tid efteråt, sa chefsläkaren nej.
Jag skrev till samma chefsläkare de 23 mars 2010 och beskrev en situation utom kontroll vad gäller skeva maktstrukturer, avsaknad av förebyggande hygien osv - jag har aldrig fått något svar.
Chefsläkaren är, som jag ser det, en chef som är tillsatt för att vara marionett. Hon är obstetriker och kan givetvis inte analysera problem inom pedatriken. Jag undrar vad man skulle säga inom förlossningsvård och BB och en barnläkare utsågs till divisionschef vid deras enhet.
Det är lätt för läkare att svänga till med komplicerade ord som vanliga människor inte förstår och självfallet inte kan bemöta. Ingen kan heller säga att njursvikten hade gått att häva men däremot är det givetvis möjligt att förutse att en sådan kan inträffa – det vill säga om man utbildat sin personalgrupp så att de känner till risken för olika komplikationer.
Det var, som sagt, en ”känd njursviktskomplikation” – något alla måste känna till som arbetar där barn vårdas. Har man inte den kunskapen ska man byta jobb snarast! Man kan bli florist eller fiskare.
Och om man går ut storordigt i pressen och diskvalificerar allt och alla för att man jobbar på Karolinska anser jag att minimikravet är att man ser till att hålla rent framför sin egen dörr.
Och om man går ut storordigt i pressen och diskvalificerar allt och alla för att man jobbar på Karolinska anser jag att minimikravet är att man ser till att hålla rent framför sin egen dörr.
På min arbetsplats på Astrid Lindgrens barnsjukhus har det varit satt i system att ge ny personal inskolning på låg nivå för att deras maktposition inte ska rubbas, som har makten i verksamheten.
Givetvis borde man i Mirabells fall, i vilket fall, ha tagit blodprover på ett så sjukt barn med kanske åtta timmars intervall, inte vart annat dygn.
”… då Mirabell blev allt sämre, slutade kissa och i stället började kräkas blod möttes han (pappan) av tvivel”.
När ett barn slutar kissa räcker det som signal om att man inte bör fastna i prestige mot föräldrar!
Alla runt Mirabell, till och med barnsköterskorna, borde ha förstått att man måste regelbundna blodgaser på ett så litet barn med så allvarliga symtom.
För många år sedan dog en liten pojke på min avdelning. Mina chefer hade hindrat mig från att få vårda honom hans sista veckor. Man ansåg att hans föräldrar knutit sig till mig och att det borde stävjas.
Jag hade, för att påtala bristerna i barnens vård, berättat för mina chefer om hur belastad jag kände mig av att föräldrarna hade gråtit och bett mig jobba extra när jag skulle vara ledig och hur jobbigt det hade varit, och att jag hade avbrutit dem, när de hade börjat berätta om annan personals uppenbara okunskap i förebyggande hygien. Jag hade mått så dåligt att jag måste sjukskriva mig ett par nätter, och vara hemma och samla ihop mig.
Jag ville inte vara utvald av föräldrar, som den enda de litade på. Jag ville ingå i ett team med jämn kompetens på högsta möjliga nivå, i en grupp som strävade tillsammans för att uppnå excellens i vårdarbetet. Jag hade kommit från en sådan miljö vid länssjukhuset och kunde se skillnaderna. Min chef förändrade det jag sa.
Hon skulle komma att påstå att jag skulle ha diskuterat annan personal med föräldrarna – precis det jag inte hade gjort. Jag hade tystat föräldrarna när de ville berätta sina iakttagelser. Jag såg det de såg och hade försökt påverka till förbättringar och kompetenshöjande åtgärder under lång tid. Jag såg mycket mer än föräldrarna såg.
De visste inte hur det såg ut i sköljrummen och hur olika saker rengjordes och förvarades. De kände inte till min situation - att det hade varit satt i system, de första två åren efter att jag kommit till avdelningen, att placera mig på städarbete när det var möjligt. Det var en bestraffning för att jag förde fram synpunkter om vården och en markering om hur man såg på min kompetens. Mina tolv år på ett länssjukhus och mina goda vitsord hade räknats räknades som en merit av den chef som anställt mig och det ansåg många var fel. De ville markera hur de såg på min kompetens. De ville också bestraffa mig för att jag sa emot och inte föll ner på knä för dem i deras storhet och galenskap.
”Det finns inte så små och så sjuka barn någon annanstans i landet som här hos oss”, sa de. Vi som kom nya trodde det – odelat. Vi sa till varandra att självklart kan det inte finnas så sjuka barn någon annanstans för på andra håll desinfekterar man kuvöserna mellan barnen, man håller barnen stabilt syresatta på en nivå så att cirkulationen i mag tarm kanalen fungerar och så att ductus kan stänga sig och man utbildar ny personal så att de kan hantera de apparater som används.
Jag hade stått i sköljrummet så många nätter och rengjort kuvöser (jag hade desinfekterat dem med M-sprit trots att det var förbjudet vilket har inneburit upprepade bestraffningar och hot för att jag ”inte följt PM”) att jag visste precis hur verksamheten fungerade där den fungerade sämst.
Medan de andra som anställts samtidigt med mig flydde så snart de kunde hade jag inte den möjligheten då. Jag blev kvar.
Medan de andra som anställts samtidigt med mig flydde så snart de kunde hade jag inte den möjligheten då. Jag blev kvar.
Min chef skulle påstå att jag knutit föräldrarna till mig – precis det jag inte hade velat göra.
Jag vill inte vara knuten till enskilda föräldrar. Jag går aldrig på döda patienters begravningar som vissa gör, som arbetar inom neonatalvården. Man har aldrig sett min bild på Internet eller i tidningen, i något flashigt och känslotriggande reportage, trots att det till exempel är min förtjänst att en pojke, som Svenska Dagbladet har skrivit om några gånger, lever idag.
Jag gör mitt jobb så gott jag kan och sedan vill jag leva mitt eget liv. Jag vill inte ens vara chef trots att jag sökt chefsjobb många gånger på KS neonatalavdelning. Jag ville inte veta vilka misstag mina arbetskamrater gjorde, mer än det jag själv iakttog – för jag orkade inte det. Det var mer än nog med de iakttagelser som jag själv gjorde vid varje arbetspass.
Jag ville att alla mina arbetskamrater skulle ha jämn och hög kompetens så att alla föräldrar alltid kunde vara trygga när deras barn vårdades på min arbetsplats.
När jag sökt chefjobb har min avsikt inte varit att skaffa mig position för att kunna sparka på andra – som de skulle göra som tror att andra är som de själva är. Min avsikt har varit att lyfta andra, att göra andra tryggare och säkrare och gladare. Jag tror nämligen att människor blir lyckligare av att få utmaningar, av att få anstränga sig och kämpa med utbildningar på hög nivå och av att sedan se att deras arbete ger utdelning i form av friskare barn och mer nöjda föräldrar.
Pojkens föräldrar hade, som ”Henrik 39 år”, yrken som gjorde att de kunde se brister i vården.De litade på mig. Min skam inför föräldrarna, när man hindrade mig från att ha hand om deras barn, var så djup att jag knappt orkade hälsa på dem när vi möttes i korridoren.
Pojkens mamma kom till mig när han var död. Hon ville att jag skulle se honom och att jag skulle hjälpa henne att bestämma om han skulle få med sig ett liten lapptäcke i graven eller om hon skulle spara det som ett minne, till hans syster. Då hade vi inte talat med varandra på några veckor.
När jag såg på pojken – jag kan se honom framför mig än idag, hans små händer var så genomskinliga att man kunde se skelettet inne i fingrarna – mindes jag vad jag hört en läkare säga, en tid innan. ”Hans hjärna har smält ner av alla infektionerna.” Då bestämde jag mig, till minne av pojken som jag svek genom att jag inte klarade att skydda honom från infektionerna och vanvården, för att inte lämna neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens barnavdelning förrän bristerna i vården rättats till.
När jag såg på pojken – jag kan se honom framför mig än idag, hans små händer var så genomskinliga att man kunde se skelettet inne i fingrarna – mindes jag vad jag hört en läkare säga, en tid innan. ”Hans hjärna har smält ner av alla infektionerna.” Då bestämde jag mig, till minne av pojken som jag svek genom att jag inte klarade att skydda honom från infektionerna och vanvården, för att inte lämna neonatalavdelningen på Astrid Lindgrens barnavdelning förrän bristerna i vården rättats till.
Det är bakgrunden till min enträgna kamp för att förändra, till alla mina mail och brev och samtal med chefer och läkare – men vad hjälper det när alla är så rädda för alla att ingen klarar att förändra något.
En barnsköterska har talat med mig många många gånger om att det funnits så mycket hon velat förbättra, men inte vågat.
”För så många här blir ju så arga när man ändrar något … de tycker ju att allt är perfekt” har hon sagt med ögonen fulla av tårar.
Jag föreslog till en chef att en trogen barnsköterska, som sliter hårt för förbättrad hygien, skulle få gå en utbildning i mikrobiologi och sjukhushygien som ges på Sophiahemmet. Chefen sa nej.
På grund av detta började jag skriva på ett eget utbildningsmaterial för barnsköterskorna, med grunderna i mikrobiologin och med sjukhushygien specifikt för neonatalvård. Någon gång för länge sedan - troligen på 70-talet - tog Barnläkarföreningen beslut om att den personal som arbetar närmast svårt sjuka och infektionskänsliga barn - t.ex. för tidigt födda barn och cancerbarn och i mjölkkök på neonatalavdelningar - inte borde arbeta med förråd eller i sköljrum som andra undersköterskegrupper gör. I stället skulle varje barnavdelning ha 1-2 undersköterskor anställda med särskilt ansvar för förråd, rengöring och den förebyggande hygienens praktiska tillämpning. Många äldre barnsköterskor har därför ingen utbildning i mikrobiologi och sjukhushygien. På länssjukhuset var läkarna medvetna om detta och avdelningen hade en undersköterska med specifikt ansvar för allt som rörde hygien. Hon var direkt kopplad till sjukhusets hygiensjuksköterska som, i sin tur, arbetade direkt underställd hygienläkaren på sjukhuset.
När nya apparater köptes in beslutades om rengöring tillsammans med hygienavdelningen, innan apparaten fick användas. Uskan hade ansvar för att utbilda all personal. Vi som arbetade natt fick komma en timme tidigare för genomgångar med henne, så att gruppens kunskap hölls stabil.
Tack vare att mina kollegor på KS neo valde att placera mig på städarbete var natt det var möjligt, under mina första år på avdelningen, såg jag omedelbart de enorma bristerna både i rutinerna och i gruppens kompetens. Första gången jag skulle rengöra en kuvös gick jag och frågade de tre mest erfarna barnsköterskorna som arbetade den natten. Ingen av dem visste vilka regler som fanns och ingen gjorde på samma sätt men alla gjorde så gott de kunde. Det fanns ingen hygienansvarig undersköterska anställd på KS i Solna. När man sedan vidtog åtgärder för att höja nivån - efter enträgna påtryckningar från mig - förstod man inte behovet av specifik kompetens i praktisk sjukhushygien utan man utgick från helt andra kriterier. Det har inneburit att många människor har varit involverade i en mängd projekt som inte lett till mycket mer än att samma gamla rutiner konserverats - för om man jobbat på KS neo i många år behöver man inte få in kunskap utifrån. "Det är ju vi som har den högsta kunskapen...", säger man och ser ut som levande frågetecken när detta ifrågasätts.
När nya apparater köptes in beslutades om rengöring tillsammans med hygienavdelningen, innan apparaten fick användas. Uskan hade ansvar för att utbilda all personal. Vi som arbetade natt fick komma en timme tidigare för genomgångar med henne, så att gruppens kunskap hölls stabil.
Tack vare att mina kollegor på KS neo valde att placera mig på städarbete var natt det var möjligt, under mina första år på avdelningen, såg jag omedelbart de enorma bristerna både i rutinerna och i gruppens kompetens. Första gången jag skulle rengöra en kuvös gick jag och frågade de tre mest erfarna barnsköterskorna som arbetade den natten. Ingen av dem visste vilka regler som fanns och ingen gjorde på samma sätt men alla gjorde så gott de kunde. Det fanns ingen hygienansvarig undersköterska anställd på KS i Solna. När man sedan vidtog åtgärder för att höja nivån - efter enträgna påtryckningar från mig - förstod man inte behovet av specifik kompetens i praktisk sjukhushygien utan man utgick från helt andra kriterier. Det har inneburit att många människor har varit involverade i en mängd projekt som inte lett till mycket mer än att samma gamla rutiner konserverats - för om man jobbat på KS neo i många år behöver man inte få in kunskap utifrån. "Det är ju vi som har den högsta kunskapen...", säger man och ser ut som levande frågetecken när detta ifrågasätts.
Mitt arbete med utbildningsmaterial för avdelningens barnsköterskor tog ett tvärt slut när den chef som var ansvarig för hygiengruppen manövrerades ut av en nyanställd oerfaren men mycket kaxig chef. Hon kunde inte förstå vad jag menade när jag t.ex. sa att sladdar för saturationsmätning - som ska läggas in till små nyfödda barn i en kuvös och som kanske legat i avföring hos det tidigare barnet - måste desinfekteras mellan barnen och förvaras inne i stängda skåp för höggradigt rent gods i sterilförrådet, inte hänga insnodda med el-sladdar (som läggs på golvet), data sladdar och stetoskop (!) – hon skrattade nästan åt mig. Den nya chefen försökte först manövrera bort mig ur hygiengruppen med stöd av en överläkares mycket starka väninna. När det inte lyckades direkt – jag hade kämpar för att få vara del i avdelningens hygienarbete i 10 år och ville inte ge upp direkt – placerades en annan överläkares väninna in i hygiengruppen trots att hon slutat i Solna och börjat på annat sjukhus. Då insåg jag att loppet var kört. Den kvinnan, en fd barnsköterska som givetvis gör så gott hon kan med sin mycket begränsade "KS-kunskap", hade blockerat utvecklingen av hygienen i många år. Mitt undervisningsmaterial om mikrobiologi och sjukhushygien, som jag jobbat med många dagar på min fritid, ligger kvar i min dator till ingen nytta alls.