Ej skickat dokument avsett för media 28 juni 2010

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

Jag har nått en överenskommelse med min arbetsgivare om att avsluta min anställning vid Karolinska sjukhusets neonatalavdelning. Jag kan inte strida för fortsatt anställning. Det är inte möjligt för mig att arbeta kvar. Jag saknar förtroende för ansvariga läkare, är djupt kritisk till den vård som bedrivs och har på senare tid varit orolig för min personliga säkerhet.

Jag har, under hela min anställning, försökt påverka internt bland annat till förbättrad hygien. Jag har tryckt på behovet av att enhetens sjuksköterskor ges utrymme att utveckla och bygga evidens för den specifika omvårdnaden. (SOSFS 1993:17), svenska sjuksköterskors unika ansvar sedan ett par årtionden, och av att sjuksköterskor tillförs kunskap på samma nivå som  övriga landet. För tidigt födda barn är inte sjuka när de föds. När de blir sjuka finns ofta brister i den specifika neonatala omvårdnaden – som neonatalsjuksköterskor ansvarar för.

Vid KS neonatalavdelning har sjuksköterskegruppen hållits lågt utbildad och isolerade i en egen verklighet under många år.  Mina initiativ har bestraffats mycket hårt genom åren.

Vården kan framstå som en harmlös arbetsplats men möjligheten att göra sig av med kritiker och konkurrenter är stor eftersom många riskerar sin yrkeslegitimation. Möjligheterna är stora att skapa anklagelser mot medarbetare och arbetskamrater i vården och tystnadsplikten utgör ett hinder som innebär att det nära nog omöjligt att försvara sig - detta är mitt försök.

Fjorton chefer har slutat under ca tolv års tid på KS neonatalavdelning, varav sex de sista tre åren. Jag har sett bort emot 150 sjuksköterskor sluta under mina fjorton år på enheten. De sista två åren har tre överläkare/ biträdande öl slutat/ska sluta, den ena efter en konspiration som sagts vara planerad av en grupp sjuksköterskor som utnyttjat fyra läkare för sina syften. Jag har sett samma grupp konspirera mot samtliga chefer och mot mängder av sjuksköterskor.

Den 21 mars 2010 skickade jag in ansökan till tjänst som vårdchef, med förslag om delat ledarskap för avdelningen och med önskan om funktion som kvalitetsansvarig chef för mig. Mot bakgrund av akut behov av snabba kvalitetshöjande insatser såg jag det som optimalt med två personer i ledningen, en med kunskap om organisation och med mig som har bred och djup kunskap om svensk neonatalvård. Jag har sökt flera chefstjänster genom åren för att få tillfälle att öva upp mig i ledarskap vid sidan om erfarna kollegor. Vid ett tillfälle sa man att min ansökan kommit fram två veckor efter att jag postat den. Nästa gång kom den bort helt. 

I ansökan 21/3 avvek jag från tidigare försiktighet och bifogade ett långt personligt brev med beskrivning av allvarliga brister i vården. Brevet inkluderade rak kritik mot två läkare.

Jag gav förslag på modell för snabb och koncentrerad kvalitetshöjning av vården med stöd av en aktionsforskning, en forskargrupp och en fast anställd beteendevetare/psykolog; samma modell som jag föreslog när jag sökte samma tjänst 2007.

Jag var medveten om alternativen var två - att man skulle välja att lyssna eller att göra sig av med mig men jag såg ingen annan möjlighet än att söka om jag ville stanna på arbetsplatsen. 

Den 1 april blev jag inkallad på en expedition och fick rapport av två av de fyra läkare som var involverade i utmanövreringen av överläkaren under 2009. Det normala är att rapporter om speciella problem ges i personalrummet, till hela gruppen, men inte ens de barnsköterskor som skulle arbeta med mig under natten kallades. Ingen annan vet vilken rapport jag fick och jag känner inte till vad läkare sa till de andra som var i tjänst – vilket jag inte reflekterade över förrän senare. Läkarna föreföll irriterade och stressade och beskrev att de hade hamnat i en låst situation. De sa att ett barn, efter lång vårdtid, var så svårt skadat att respiratorn skulle stängas av. Det hade dock uppstått en låsning mellan läkarna och mamman som omöjliggjort avslut under kvällen. Jag vågar inte beskriva hindret på grund av tystnadsplikten.

Läkarna uttryckte tydligt, två gånger, vilka konsekvenserna skulle bli för barnets mamma om jag misslyckades med det uppdrag de gav mig - som jag uppfattade som en delegering.  

Jag utgår från omvårdnadsforskning om avslut inom neonatalvård i mitt förhållningssätt i samband med avslut och dödsfall. Jag ser dödsfall som föräldrarnas och barnets angelägenhet etiskt och ser medbestämmande är en viktig del när det gäller det som aldrig kan återskapas – som stunden då barn dör. I detta fall utgick jag från läkarnas muntliga rapport - vilken försatte mig i en svår situation orsakad av läkare - i kombination med mammans klart uttalade vilja.

Jourläkaren tackade mig tre gånger efter avslutet och hon tackade från bakjouren efter att ha ringt honom. Jag arbetade ytterligare en natt med ett annat svårt sjukt, respiratorbundet barn.

Den 7 april kallades jag till ett möte som redan hade inletts. Arbetsgivaren representerades av fem personer varav en jurist som enligt Internet är anställd vid chefernas fackliga organisation Ledarna. Hon presenterades som om hon kom från Arbetsmiljöverket men man har senare sagt att hon är anställd vid KS. Man hade kallat en sjuksköterska, en lokal facklig företrädare, som representant för mig. Denna har samma chef som mig. Hon sökte mig inte innan mötet och svarade inte i sin telefon när jag ringde henne på väg till mötet.

Man sa att jag stängt av en respirator som inte varit tänkt att stängas av och dödat ett barn som skulle ha kunnat överleva. Man sa att mamman hade anmält mig och läste högt ur en text som man sa var skriven av mamman. Det beskrevs som att jag skulle ha pressat mamman till att acceptera avslut av vården – vilken inte skulle avslutas, enligt läkare på mötet. När jag bad att få läsa anmälan – eftersom jag inte trodde att den skrivits av mamman - sa man först att den var belagd med sekretess, sedan framgick att den var skriven av en personal, vem sa man inte, det var sekretessbelagt.  Man sa att läkarna inte sagt det jag hört dem säga under kvällens rapport, att ingen av dem hade tackat mig efteråt utan att läkarna blivit ”mycket upprörda” över det jag hade gjort. Ett par dagar senare meddelade man att man skulle polisanmäla mig.

I Lex Maria anmälan har man sedan skrivit något annat än det som sades vid mötet, nämligen att barnet var så sjukt att ett avslut var planerat men att det finns en regel som säger att läkare måste närvara. Jag hade aldrig hört om en sådan regel och oavsett det skulle jag utgå från att en överläkare kan delegera en unik situation till en sjuksköterska som har erfarenhet, i mitt fall ca 25 år, som vågar lita på läkare i en samverkan som denna. Mamman hade förtroende för mig, det var därför läkarna vände sig till mig när deras förtroendekapital var borta. Det som räddade mig från anklagelsen att ha dödat barnet, och ett långt fängelsestraff, var troligen att kvällens sjuksköterska inte givit behandling som ordinerats till kl. 20.00 samt att hon inte vänt barnet i bädden på grund av det planerade avslutet.  ”Inget mer ska ju göras”, sa hon.

Man har, i efterförloppet, hävdat att jag är omdömeslös för att jag skrivit i mail till ansvariga läkare att jag inte lyder avdelningens PM och man har visat delar av mail för mina fackliga ombud. Jag har skrivit mängder av mail till chefer och till ansvariga läkare som man kan ta fram, klippa delar ur och anklaga mig för nu. Jag har meddelat, sedan många år, att jag aldrig kommer att lära nyanställda kollegor att lyda avdelningens interna PM vilket medfört att man inte tillåtit mig att undervisa. Många bryter mot PM eftersom de är felaktiga till sitt innehåll och orealistiskt utformade från omvårdnadsperspektiv. Jag har inte bara avvikit från PM utan även berättat det öppet och tryckt på behovet av att skapa forum där samtliga sjuksköterskor ges möjlighet att diskutera regelverk som ligger till grund för vårt arbete. Sjuksköterskors ”nya” ansvar för den specifika omvårdnaden ställer krav på moderna vårdverksamheter att skapa mötesplatser där vi alla ges möjlighet till delaktighet när riktlinjer utformas. Särskilt viktigt är det inom specialiteter som bemannas med sjuksköterskor med olika kompetens. Inom neonatalvård möts barn/neonatalsjuksköterskor med kunskap om barn och familj inkluderat de allra minsta barnens unika behov, iva sjuksköterskor som är specialister på intensivvård och teknik och barnmorskor som har kunskap om det friska fullgångna barnet och förlossningar. Det ställer krav på verksamheterna att ge utrymme för kunskapsväxling.

Riktlinjer vid KS neo har hittills vanligen skrivits av små slutna grupper som bestått av läkares nära väninnor och dessas väninnor. Många av dessa har haft mycket kort erfarenhet som sjuksköterskor och har tilldelats makt som utgått från relationer, inte kompetens.

PM har påförts hela sjuksköterskegruppen som om de vore medicinska ordinationer efter att de skrivits under av läkare. En chefssjuksköterska bad tre gånger, för något år sedan, en grupp om att få ta del av deras arbete innan det färdigställdes. Man ignorerade sin chefs begäran, fick sitt PM påskrivet av den enas läkarvän och gav sedan ”undervisning” till hela gruppen.

Exempel på innehåll i PM är att kuvöserna inte fått desinfekteras mellan barnen för att det påståtts skada kuvöserna. Jag har, mot PM, desinfekterat varje kuvös jag rengjort genom åren och berättat om detta. På min tidigare arbetsplats, ett prisbelönat länssjukhus, gjordes noggrann utvärdering av rengöringsmetod och intervall för kuvösbyte redan under 80-talet. Kuvöserna desinfekterades med M-sprit påförd med mjuk trasa, flödigt i skruvhuvuden och skarvar, och man bytte de minsta barnens kuvöser vart tredje dygn. Efter åtta år var plasten i huvarna helt oskadad. Man vårdade barn från gestationsvecka 24.

På KS neo vårdas barn från vecka 22. Kuvöserna har skurats med diskborstar, diskmedel och vatten till årsskiftet 2008-09. Ett par månader efter inköp var nya kuvösers huvar svårt repade av skurningen. Mikroorganismer fäster i reporna och växer till. Kuvöserna byts var 7:e dag.

I februari 2008 frågade jag en överläkares väninna, via mail, om de vetenskapliga bevisen bakom hennes riktlinjer för kuvösrengöring. Hon hänvisade till Florence Nightingale och Semmelweiss och skrev att båda förordade skurning som rengöringsmetod (under 1800- talet)

I november 2008 blev situationen känd utanför avdelningen genom ett utbrott av ESBL som orsakade tre barns död. Jag hade försökt påverka till desinfektion sedan 1996 och bestraffats mycket hårt för min kritiska hållning. I samband med att arbetsgivaren nu hotat med avsked har man beskyllt mig för att vara ”illojal” och jag står upp för det med stolthet. Jag är inte, och har aldrig varit, lojal med den vård som ges vid Karolinska sjukhusets neonatalavdelning.

Jag har följt sjukhusets riktlinjer genom att ta upp rutinbrister och felaktigheter i PM med cheferna, anmäla allvarliga risker och händelser till ansvariga läkare. Då ingenting hänt har jag vänt mig till ansvariga på barndivisionen och till slut, 23 mars 2010, till sjukhusledningen. Jag har beskrivit problem och även givit konkreta förslag till förbättring och kvalitetssäkring. Läkare var den personalkategori som var sist med att använda handsprit och samtliga läkare vid KS neonatalavdelning har ett mycket begränsat perspektiv på sjukhushygien.

De två nuvarande cheferna vid iva enheten saknar båda erfarenhet av neonatalvård och ingen av dem har varit anställd mer än några månader. De kan inte bedöma kompetensen hos olika ”experter” och inte heller relevansen i olika PM. Kraven på hygien inom neonatalvård skiljer sig från regelverken i annan vård därför att de små barnen saknar fungerande immunförsvar.

Man har, efter denna sista händelse, återkommit med anklagelser rörande mitt omskrivna misstag med flickan Linnéa. Jag vill kommentera det. Efter den händelsen gav chefsläkaren information till pressen om att flickans hjärnblödning skulle ha uppkommit när hon fick den starka natriumlösningen. När jag hjälpte till med Linnéas vård fick jag en översiktlig rapport. Denna, i kombination med iakttagelser jag gjorde fick mig att dra slutsatsen att Linnéa, som många andra barn vid KS neonatalavdelning, var drabbad av en hjärnblödning. Hon hade utsatts för flera kända risker som var läkares ansvar, vilket var känt av chefsläkaren när hon la skuld på mig. Linnéa försämrades i samband med natriuminfusionen men utsattes samtidigt för risker som inte utretts.  Orsaken till mitt misstag var att jag mådde så dåligt av att se den vård Linnéas fick. Jag hade, under flera år, varnat för samtliga de systemfel som dittills hade drabbat henne. När jag såg henne tappade jag mitt hopp både för Linnéa och för arbetsplatsen. Jag gjorde ett misstag med läkemedel men jag orsakade inte hennes hjärnblödning.

Efter min anställnings upphörande kommer jag att färdigställa en bok om mina år på KS. Jag anser att allmänheten, som avlönar personal i den offentliga vården, har rätt till insyn och till möjlighet att ställa krav på verksamheter som inte klarar att upprätthålla godtagbar standard. Jag kommer även att beskriva mina ansträngningar för att förändra internt genom åren och berätta om de bestraffningar och angrepp som drabbat mig. Hänvisar till artikeln i Svenska Dagbladet 8 maj 2010 ”Min son platsar ingenstans” om verkligheten för många föräldrar vars barn skadas av vården. Carl Gunnar var frisk när han föddes som många svårt skadade barn.

Jag anser att Karolinska sjukhuset borde skapa ett dygnsöppet center för alla de barn som skadats som nyfödda, med möjlighet till avlastning för föräldrar vissa nätter, med träning och aktivering dagtid som alternativ till gängse barnomsorg, och med närhet till olika specialister. Man får aldrig sitt liv tillbaka när man fått ett skadat barn!

Man skulle kunna tro att utvecklingen går framåt och att det ändå blir bättre med tiden.

Vid min anställning på KS neo kokades barnens tröstnappar fem minuter. Idag lägger man alla tillsammans – från stora infekterade barn och nyfödda med vikt 500 g - i en balja med kallt vatten och diskmedel, man hällar ut allt i vasken – där det kan blandas med vatten i avloppet, plockar upp napparna, lägger dem i en skål, slår över kokande vatten och låter detta stå i fem minuter. Napparna får inte kokas, de kan skadas. Kuvöserna fick inte desinfekteras, inte ens om barnen som vårdats i dem avlidit i livshotande infektioner, för kuvöserna kunde skadas.  Men man är bra på att använda handsprit och ta på handskar. Har man ändrat rutinen för desinfektion av tröstnappar sedan jag slutade 7/4 är orsaken att jag tog upp det i ansökan om chefstjänst, som något jag avsåg att förändra, och man förstod att jag skulle berätta.

Idag saknar jag fast anställning. Jag har ägnat mer tid åt att bygga kunskap i etik, organisation och ledarskap, kvalitetssäkring, vårdvetenskap, osv de sista åren - för att kunna bidra till att förbättra vården - än att renovera mitt hus. Kanske kommer jag inte att kunna köpa ett annat hus om jag flyttar. Trots det ångrar jag mig inte. Kanske är jag en ensam galning som har fel, kanske är vården vid KS neo ”världsledande” och kanske är gruppens kunskap så överlägsen andras att jag inte kan omfatta det med mitt förstånd - som en neonatalt oerfaren vårdchef sa till mig, en månad efter att hon kommit till avdelningen, för ca 10 år sedan.

Jag har litat till den kunskap jag fått av ledande neonatologer i Linköping, Lund, Örebro och Jönköping. Den har varit samstämmig. Jag har följt mitt samvete och skulle göra samma igen.

Slutligen vill jag säga till mamman – jag var lika arg på läkarna som du var men av lite annorlunda skäl. Jag har bett att få tala med dig efteråt, men inte fått det.

Jag vill också säga till föräldrarna till en flicka som man påstod inte hade fått K-vitamin av mig för många år sedan – det var tur att ni sa nej. Processen för att övertala er handlade om att man ville göra sig av med mig. Man visste hela tiden att K-vitamin var givet.

En av dem som var drivande då verkar ha varit djupt involverad även i denna senaste händelse, precis som hon varit i mängder av angrepp mot mig genom åren.

När människor isoleras och tillförs felaktig och låg kunskap blir de rädda. De börjar stöta bort avvikare och de försöker ta kontroll över verkligheten genom dogmatiska regelverk.

Jag förstår den processen och kan se människorna bakom den. Jag har tyckt om flertalet av mina arbetskamrater på KS neonatalavdelning. Jag har sett dem där de befinner sig och velat hjälpa dem att öka sin kunskap och vidga sitt perspektiv.  De är experter på att ge avancerad intensivvård och är mycket stolta över det.  Svenska neonatalsjuksköterskors uppgift och självständiga yrkesansvar är att planera de minsta barnens omvårdnad, t.ex. förebyggande hygien och åtgärder för obruten optimerad syresättning, så att de inte behöver intensivvård.