Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.
++++++++++
Detta inlägg publicerade jag den 23 mars 2021. Det fanns som utkast i min dator sedan några månader. Jag hade samma dag tagits in på mentalsjukhus för första gång i mitt 70 åriga liv och visste att det var osäkert om jag skulle överleva. Den som "vet för mycket" befinner sig alltid i fara och man vet ofta det.
Jag hade utsatts för upprepade angrepp: Det första försöket få mig intagen i Falköpings psykiatri kom 26 juli 2017, knappt 4 månader efter att jag flyttat till Karlsborg vid Vättern efter att förföljelsen tvingat mig sälja mitt lilla hus i Stuvsta, där jag bott sedan hösten 1996, och skulle ha kunnat bo hyresfritt som pensionär. Det sista försöket innan man lyckades - på 7:e försök - inträffade 15 oktober 2020. Det gav ny information som fick mig att förbereda blogginlägg att kunna dela hastigt vid behov. Detta är det ena.
Det allra första försöket att få mig tystad genom tvångsintagning gjordes av Socialstyrelsen 2011. En morgon, när jag startade min dator, fick jag se på Expressens hemsida att Socialstyrelsen kommit fram till att jag skulle vara svårt psykiskt sjuk. Man hade begärt hos HSAN att jag skulle deslegitimeras och att jag skulle tas till psykiater för utredning, "med tvång om nödvändigt".
Jag hade ringt Socialstyrelsens handläggare två veckor tidigare och berättat att jag varit på drygt timme lång intervju med två chefer på Ersta, att jag var erbjuden fast anställning, och att jag ville ha besked om hur Socialstyrelsens utredning av mig fortskred.
Utredande psykolog hade varit mycket irriterad. Hon hade inte kunnat hitta att jag gjort några misstag förutom förväxlingen av natriumlösningar "men det anmälde du ju själv och hanterade enligt regelverket", sa hon. Hon trodde att arbetskollegor dolde misstag av mig, att de ljög för att skydda mig.
Jag ringde HSAN efter att ha kastat en hastig blick ut mot gatan för att se om polisen redan kommit. Jag förstod att tanken var att media skulle skriva om mig först och att jag sedan skulle släpas nerför trapporna utanför mitt hus, i en högljudd polishämtning, för att skämma ut mig inför mina grannar.
Tonen vid HSAN präglades av djupt förakt. Jag sa att jag ville begära att min legitimation drogs, att jag inte under några omständigheter tänkte gå till ensamt samtal med psykiater, som mot mycket god betalning skulle påföra mig diagnoser som jag aldrig skulle bli av med.
Jag har arbetat som postkassör i Göteborg, Borås och Skövde mm, mentalskötare i Jönköping, vårdbiträde i Gössäter, glassförsäljare på Epa i Skara, och kunde tänka mig att ta olika anställningar.
HSAN rekommenderade mig att begära muntlig förhandling med Socialstyrelsen inför nämnden. Jag gjorde så och kom ensam, utan advokat - Vårdförbundet vägrade mig advokat trots 30 års medlemskap. Socialstyrelsens utredande psykolog kom inte och de två som skulle bevisa att jag skulle vara psykiskt sjuk verkade inte ha förstått sitt uppdrag. Jag bevisade i korsförhör att jag är en psykiskt frisk intern kritiker, som utsatts för komplott av läkare. Komplotten 2010 innefattade att pojken Casper mördades. Med stor sannolikhet gav man honom en infektion, troligen med samma metod som man troligen givit flickan Linnéa infektion i hjärnan 2 år tidigare, och arrangerade mord i samverkan med flera anställda.
Min seger över läkare och professorer vid mitt lands ledande universitetsklinik år 2011 torde vara unik. HSAN avfärdade Socialstyrelsens begäran om att deslegitimera mig efter att ha hört mig muntligt. Socialstyrelsen drev frågan vidare till både Förvaltningsrätt och Kammarrätt. Jag ringde domstolarna, sa att jag inget kan om juridik, att jag nekades advokat och frågade vad jag skulle göra. Jag skrev utförligt till domstolarna. FR instämde i HSAN:s bedömning. KR gav prövningstillstånd och gav mig rätt. Det var i september 2011.
Samtidigt:
- 13 september - Rättegång inleds vid Solna tingsrätt.
- 3 oktober - Rättegången avslutas.
- 21 oktober - Tingsrätten meddelar dom. Läkaren frikänns.
I oktober 2011 blev jag kontaktad av en person som berättade för mig om tråden om "barnläkarfallet" på Flashback. Personen sa att Karolinskas företrädare på tråden hade börjat hetsa mot mig, för att få mig anklagad för vållande till Linnéa Litbos död. Jag insåg att jag var nödd börja försvara mig.
Jag startade denna blogg 13 oktober 2011. http://barnsjukskoterskans.blogspot.com/2011/10/vad-var-det-egentligen-som-hande-pa-ks.html
Tråden på Flashback startades 4 mars 2009. Sista inlägg är gjort i 23 juli 2021.
Citat: Ursprungligen postat av
HabakuckDetta "slarv" kan nog ha bidragit till att det blev rättssak. Minns att föräldrarna drog in polisen då det inte tyckte att de fick svar på sina frågor och tyckte det verkade "konstigt". Hade allt varit journalfört som det skulle kunde det bidragit till att man inte upplevde det så. Inte heller "erkände" någon under rättegången att de faktiskt gett preparatet eller lade fram de saker du nu säger. Varför erkänner man inte bara ett enkelt misstag om det nu är som du säger?
Vet inte feghet kanske. Som kan ha förvärrats om personen ifråga inte först fattat att det är dennes dos som ställt till det och sagt det direkt. Men för att ta en annan fråga. Om tiopental inte gavs vid denna undersökning. Vad gav de istället. Det står ju inte i heller i journalen. Varför kallades inte personalen som var med då till förhör? Det skulle ju en hederlig åklagare gjort.
Men till sist. Det enda vi vet säkert är att någonting var grovt fel. Tusen gånger normaldos är omöjligt.
__________________
Senast redigerad av TomP. 2021-07-23 kl. 11:05.
Inlägget "En professorsdiagnos" innehåller namn. Det publicerades några timmar efter att jag släpats ut ur min hem under högljudda kommentarer den 23 mars 2010. Inlägget låg förberett, att vid behov använda till mitt skydd, på grund av att psykiatriker i Falköping med start 26 juli 2017 börjat sprida inom VG regionens vård, till Skövdes och Falköpings kommuner och till Jönköpings Förvaltningsrätt och Kammarrätt att jag skulle lida av psykos.
Förutom att jag bedömdes av HSAN, FR och KR år 2011, tillsåg jag själv att jag blev bedömd av två av landets ledande experter år 2013.
Efter att jag sagt upp min tjänst på Karolinska sommaren 2010 har jag redovisat min bakgrund fullt ut när jag sökt nya anställningar, eller inom ett par månader - jag har varit friad i tre instanser men bedömt att anklagelserna från KS skulle kunna poppa upp när som, och att jag skulle kunna anklagas för att ha "dolt misstag".
Jag har tjänstgjort i intensivvård av barn/ nyfödda vid tre universitetskliniker, som vikarierande vårdlärare i Sthlms och Göteborgsregionerna och som MAS, medicinskt driftsansvarig sjuksköterska vid kommunalt boende för barn med multihandikapp.
Efter sex veckors tjänstgöring via bemanningsföretag vid Nyfödt intensiv vid Rikshospitalet i Oslo blev jag, sommaren 2010, erbjuden anställning direkt på deras avdelning. "Överläkarna är mycket nöjda med dig", sa chefen. Jag tackade nej till att signera anställningsavtal. Jag berättade om Karolinskas grova anklagelser mot mig och sa att jag inte ville skriva avtal innan Socialstyrelsens utredning var klar.
Idag, i augusti 2021 har jag insett att Socialstyrelsen, numera IVO, inte har givit upp.
Det dokument som Socialstyrelsen sände till HSAN 2011, med falska anklagelser mot mig från de läkare som mördade Linnéa och Casper, ligger kvar hos IVO. Den som begär upplysning om mig får sig tillsänt det dokument som Socialstyrelsens handläggare sände till HSAN 2011. Det innehåller anklagelser i två Lex Maria, 2009 och 2010, som är falska, rena konstruktioner.
IVO berättar inte, i dokument man delar, att jag bevisade i HSAN, Förvaltningsrätt och Kammarrätt 2011 att läkarna hade ljugit, att innehållet i Socialstyrelsens dokument är del av en komplott mot mig, avsedd att tysta mig.
Flera aktörer finns i försöken smutskasta mig. Dagens medicins artiklar om anklagelserna mot mig kommenterades av läkare och sjuksköterskor 2008-12. Jag räknade vid ett tillfälle och tror det fanns runt 10 000 kommentarer (tråden på Flashback innehåller 19 677 inlägg). Nu har jag upptäckt att DM raderat debattinläggen. De sprider enbart artiklarna som innehåller de falska anklagelserna mot mig.
--------------------------------------------
I september 2010 skedde en samordnad aktion.
Min dotter Elin påfördes psykiatriska diagnoser av en dansk SOS läkare som skickats till Seattle av SLL, Stockholms läns landstig. Läkaren träffade min dotter i högst 30 minuter.
Innan läkaren reste till USA skickades dokument om min dotter till SOS i Köpenhamn. Jag ringde dem i ett försök få tala med läkaren. Jag ville berätta att min dotter är en mentalt frisk kvinna som 2009 drabbades av ett övergrepp som triggade igång minnet av ett tidigare övergrepp.
Min dotter Elin greps av polis i Seattle anklagad för något slags brott. Vad vet jag inte.
Man ringde mig från åklagare och sa att man aldrig sett annat lands medborgare bli så illa hanterad av egen beskickning. Förutom att Elin anklagats för brott av Karin Luton, svensk amerikansk jurist utbildad i Uppsala, anställd som assistent på Svenska konsulatet i Seattle, hade Luton valt en försvarare som var väninnan till henne, för Elin mot Lutons anklagelser.
Kvinnan som ringde mig från åklagaren sa att domaren givit åklagaren roll som försvarare.
Kvinnan sa även att alla anklagelser mot Elin skulle komma att strykas.
Hon bedömdes inte ha begått brott, utan ha blivit utsatt för en brottsprovokation.
Samma dag eller med någon dags förskjutning hölls ett möte på Socialstyrelsen i Sthlm. Vid det ppfördes jag psykiatriska diagnoser muntligt av mycket hånfull psykolog.
I november 2012 var jag på väg över Strandtorget (röd prick) i Tromsö till Nerstranda köpcentrum.
Det var första gången jag var i Tromsö. Jag hade fått 1 års vikariat på Nyfödt intensiv.
Det hade varit min dröm att komma till Tromsö sedan 1997. Jag hade mött en sjuksköterska från Grönland, som vikarierade i Tromsö. Hon kom med ett hjärtsjukt barn till Rikshospitalets neonatal i Oslo. Hon sa att Tromsö var helt fantastiskt.
Det var nära mörketiden, det magiska ljusets tid i den vackra by. Dagen var 4 timmar lång.
Det var mörkt som på bilden den eftermiddagen, med många ljus tända.
Jag skulle köpa norskt abonnemang till telefonen i den lilla Telenor butiken.
Jag inser just nu att om samtalet inte kommit då, innan jag kort efter bytte till norskt simkort, så hade jag inte fått veta vad professor Ann Charlotte Smedler Drake hade planerat för min dotter.
Poliskvinnan sa att hon ville meddela att hon hade efterlyst min dotter. Hon ville veta var Elin befann sig. Hon var anmäld för att ha förföljt professor Smedlers dotter Karin.
Eftersom detta är väl känt i Stockholm, i kretsar som varit Elins lika väl som Karins, och eftersom Karins hjälpsamma mamma såg till att Elin inte fick försvara sig, och eftersom rättegången inte gjordes om, så att Elin fortsatt är dömt för brott hon inte har begått, och har kommit en bra bit på det professorsbeställda livstidsstraffet så är detta ju ingen hemlighet även om Elin är gömd, hennes adress är hemlig, hon inte längre finns hos Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, antagning.se, osv.
Jag blev inte förvånad över anklagelsen. Jag visste att Karin blivit rädd för Elin. Som flera av vännerna.
Jag hade de sista 3-4 månaderna hyrt ett litet hus på västkusten till Elin och flyttat E och hennes saker. Men jag blev först mycket överraskad över polisens attityd och sedan över innehållet i anmälan.
Det var inte bara att Elin hade tillbringat mycket tid på Café Copacabana vid Hornstull, där servitrisen Karin den första tiden sprungit och satt på Love med tender på jukeboxen så fort hon sett Elin närma sig, utan det handlade om psykiatriska diagnoser, ett paket, en gärningsmannaprofil.
Polisen hörde inte vad jag sa. Hon berättade att hon och åklagaren - ingen av dem hade träffat Elin - hade lovat professor Smedler Drake att ta Elin direkt från första polisförhör till Helix rättspsykiatri i Huddinge för livslång inlåsning.
Det låg nära till hands att bli konspirations teoretiker vid senare granskning. Det finns alltså väg för dem som har de rätta vännerna att få sina fiender inlåsta i rättspsykiatrin utan att de passerar kriminalvården i Sverige.
Konkret konsekvens är att när en drabbad sedan ta inför domstol så kan de vara tungt drogade av läkare. De kan få droger som får dem att framstå som aggressiva, som retarderade, osv - har man läkare som fiende kan man råka väldigt illa ut.
Så om du är vårdpersonal och larmar, och läkaren du larmar om har de rätta vännerna, så är det möjligt att du hämtas i ditt hem och aldrig mer blir fri för mera korrupt än förvaltningsrätter finns nog inte.
"I denna rättegången gäller Sveriges Rikas Lag" sa personal från kriminalvården senare spontant till E.
"Dig kommer de aldrig släppa ut, de kommer se dig som väldigt intressant", sa an man på Österåker.
Min dotter Elin påstods av professor, prefekt vid Stockholms universitets psykologiska institution Ann Charlotte Smedler Drake, enligt polisen Södermalm, vara "autistisk, svårt neuropsykiatriskt stöd, obildbar, utan kapacitet till studier eller arbete, med tendens att fixera sig sjukligt vid okända människor och förfölja dem till och med utanför Sverige"
Polisen sa att Elins resa till USA:s västkust år 2008 (HUR KUNDE DEN RESAN VARA KÄND) var beviset för denna gärningsmannaprofil. Elin skulle ha rest till USA "i enkom för att förfölja en ung kvinna som inte ens känner till Elins existens....".
Elin skulle därför låsas in av rättspsykiatrin "för överskådlig framtid... ja, resten av livet". Det hade fd huvudsekreteraren vid SMER, Statens medicinsk etiska råd, fått polis och åklagare att lova.
Jag ska inte gå in på detaljer i detta inlägg bara säga att det fanns god grund för Karin att bli rädd.
Elin hade drabbats av upprepat trauma och utvecklat 1000 yard stare - krigschockblick.
Uttrycket i hennes ögon var förändrat - alla Elins vänner blev rädda, men från det till livstids inlåsning, dömd i en rättegång där Karin haft med mamma, pappa, storebror, flickvän och sina två chefer och haft stöd av ett målsägarbiträde, medan Elin ställts helt ensam.
Elins advokat Hanna Lindblom hade stoppat mig. Hon sa att Elin inte ville att jag skulle närvara i rättssalen. Jag kunde inte fråga Elin men jag tyckte det var märkligt. Jag hade tagit flera dagar ledigt och rest hem från Tromsö på Elins tydliga begäran.
Det var mera som förvånade. Hanna hade vägrat skicka förundersökningen till mig, trots att Elin bett henne göra det. Hon hade vägrat kalla vittnen som Elin ville. Jag hade tagit extra ledigt och meddelat Hanna att jag kunde komma förbi deras kontor och hämta kopia på FUP.
Jag fick inget svar. Jag visste inte att FUP var en offentlig handling.
Jag frågade Hanna hur hon hade tänkt lägga upp sitt försvar. ACDS:s påståenden om Elins mentala hälsa kunde motbevisas lätt genom att kalla Elins chef på Aleris Sabbatsberg, rektor från St Birgittas katolska folkhögskola på Södermalm, vänner från Spegelteatern som kunde ha vittnat om ett svårt trauma 2005 - för alla i en ensemble, utöver överfall i Skåne som bara kunde påvisas genom att Elin tvingats sjukskriva sig.
Elin hade tvingats sjukskriva sig för första gång i livet år 2009 efter att ha varit anställd sedan 2005.
Hon hade vägrats trauma behandling - svensk vård av PTSD drabbade är en skamfläck på samhället. Elin mådde mycket dåligt 2011. Hon hade försökt få hjälp 2009. Jag hade försökt få hjälp för henne 2010. Det hade slagit tillbaka med full kraft.
Jag var Sveriges genom alla tider mest hatade sjuksköterska
MEN Elin gavs inte möjlighet att försvara sig. Allt hade gått att reda ut. Karin hade inte behövt vara rädd. Elin utgjorde inget hot för henne, men om man hindrar en motpart att försvara sig kan man få vem som helst dömd för vad som helst.
Hanna Lindblom sa att hennes taktik var att skada motpartens trovärdighet.
Jag kunde inte förstå varför hon skulle skada Karins oroliga föräldrar.
Jag satte mig på bänken utanför rättegångssalen. Jag hade betalat parkering för hela dagen.
Jag ville inte resa hem till Stuvsta för jag bedömde att Elin troligen skulle ändra sig.
Hon var helt ensam. Hennes advokat hade inte kallat någon till att skydda henne.
Vid första paus exploderade Hanna Lindblom. Hon kom farande emot mig och skrek att jag genast skulle avlägsna mig, att jag inte respekterade mitt barns vilja, att hon krävde att jag lämnade....
Jag är "akutmänniska". När någon blir hysterisk blir jag lugn. Jag är van vid att bemöta farliga män.
Jag svarade lugnt att det inte var någon fara, jag uträttade ärenden via telefon, jag satt där ifall Elin skulle ändra sig. Jag noterade chocken hos Karins tre vittnen och svarade med normalt röstläge.
Hanna uppmanade mig följa med henne längst bort i korridoren. Där fortsatte hon att skrika ur sig anklagelser - allt hördes till gruppen utanför rättssalen. Mina lugna svar hördes inte.
Jag hade en efterföljande kontakt med en av Karins chefer. Hon sa att hon helt tappat förtroendet för mig för att jag inte respekterat Elins vilja och rest hem.
Elin och jag började tala om detta 5-6 år efter rättegången. Hon hade inte bett Hanna stänga ute mig.
Medan Elin låg i ett rum bakom rättssalen och grät satt jag på andra sidan salen och begärde via mail att få förundersökningen, jag skrev att vi i Elins familj måste åtminstone få veta vad hon var anklagad för.
Jag vädjade till Hanna, inför åklagaren, om att hon skulle begära att dag 3 skulle senareläggas.
"Elin måste få kalla vittnen, vi måste få veta vad hon är anklagad för och bygga försvar", sa jag.
Hanna lutade sig mot mig och väste - "om du ber mig kalla vittnen en gång till kommer jag att anmäla dig... jag kommer att säga att du hotat mig... vem tror du att de kommer att tro - dig eller mig...".
Rättegången pågick i tre dagar. Jag fick FUP den tredje dagens morgon.
När vi sedan skulle överklaga till hovrätten hade vi inget att gå på.
Vi visste inte vad som sagts under rättegången....
Polisanmälan innefattade alltså att Elin skulle ha ett svårt mentalt handikapp.....
Denna svårt störda person ställdes alltså, av sin egen advokat, HELT ENSAM
Och av en fd huvudsekreterare i SMER - Statens Medicinsk Etiska Råd.
Och vare sig domare eller åklagare skyddade Elin.
När Elin kom till RMV Stockholm för liten sinnesundersökning efter att hon dömts för stalking kom man fram till att hon är mentalt frisk och normalt begåvad. Tvångsvården togs bort.
Elin begärde att bli skickad till häktet Österåker. Man har inte mentalt friska i psykiatrin och kvinnor och män förvaras separat på häktet. Elin skulle invänta domen. Den skulle bli fängelse.
Elin skulle inte hållas inlåst på min fd arbetsplats, där läkare mördat två barn för att tysta mig.
Det tog 3-4 dagar, sedan begärde domaren att en stor sinnesundersökning skulle göras i vart fall.
Det hemlighölls för mig att Elin överfördes till RMV:s utredningsavdelning i 2 veckor.
INGEN som kände Elin hördes.
Jag har inte tidsintervallet klart för mig, detta var en mycket omtumlande tid.
I vart fall ringde Elin mig en dag och grät av rädsla. E gråter aldrig.
Hon sa att en manlig intagen hade hotat henne. Hon hade försökt larma personal.
Ingen hade brytt sig. Jag larmade personal omedelbart. Ingen brydde sig.
Elin hade då tagit en kanna med avsvalnat te vatten och kastat vattnet på mannen.
Hon ringde mig och grät. "Nu kommer de och tar mig", sa hon och jag hörde tunga steg.
Elin ringde igen 24 timmar senare. Då kunde hon inte tala. Hon utstötte gutturala ljud.
Hon sa tre ord men fick dem inte i rätt ordning.
Det tog 48 timmar innan hon kunde berätta att man tagit henne till observationsavdelningen, bältat henne och injicerat henne med Haldol, Hibernal och något mer. Sedan hade man lämnat henne. Hon hade tvingats hålla sig vaken i 24 timmar för att inte kvävas till döds av akut dystoni.
Man tog Elin inför Förvaltningsrätten i detta tillstånd och fick hennes ställd under tvångsvård.
En polsk läkare sa enligt en advokat, inför domare, att Elin "ATTACKERAT EN MEDFÅNGE OPROVOCERAT, att hon KASTAT KOKANDE VATTEN" på mannen och att han fått SVÅRA BRÄNNSKADOR", att hon hade impulskontrollstörning, och att hon begått brott under inflytande av allvarlig störning.
Jag gick till Helix medicinska ledning och berättade min historia.
Jag berättade att jag insett under tid den märkliga rättsprocessen pågått att Ann Charlotte Smedler Drake forskade tillsammans med min fd chef, professor Hugo Lagercrantz.
Jag sa att Elin troligen hade utsatts för mordförsök i bältessäng på deras enhet.
Jag fick hjälp att få ut Elin genom överklagan i Högsta domstol.
Det kändes bra.
Jag hade hittat en fin lägenhet med ateljé i mina hemtrakter, vid en järnvägsknut.
Jag hade gjort avtal med en traumakompetent psykolog om att hon skulle träffa Elin.
Jag avlutade mitt vikariat i Tromsö ett par månader i förtid och flyttade till stad nära Elin.
Elin släpptes hastigt kl 17 samma dag som rättegång hållits i HD.
Polis kom först och informerade henne om att ifall hon - även om hon inte kände till det - skulle råka befinna sig på samma plats som Karin Drake, så skulle hon omedelbart låsas in igen.
Jag flög till Tromsö dagen efter och Elin gick till Shlms Central för att ta tåget söderöver.
Hon kom genom en sidodörr. Hon hade inte, på 17 år, sett så många poliser på stationen.
Sedan såg hon Karin Drake.
Elin vände, tog sig ut samma väg hon kommit och gick flera kilometer innan hon vågade stiga på ett tåg. Idag tänker jag att man kan ha planerat att Elin skulle försöka komma undan springande. Då kunde man ha skjutit henne - hon var ju en helt galen stalker som som "oprovocerat kastat kokande vatten på en oskyldig man".
Väldigt många hade dragits in och begått brott mot Elin för att de litat helt på Karins mor.........
Det sista året har jag insett att Karins mor, i roll som prefekt vid SU, givit professor Sven Å Christianson utrymme att ge kurser med enbart hans egen litteratur. Han har undervisat personal från kriminalvården, rättspsykiatrin, polisen, socialtjänsten osv, så vitt jag förstår.
Sture Bergwall har under persona Thomas Quick erkänt 30 mord och dömts för åtta.
Ju mer konstigheter han erkänt dess mera droger har han fått.
Ur Dalarnas tidning:
Anledningen till att Sture Bergwall åt upp könsdelar av flera av sina mordoffer, och att han lade andra likdelar i sin mammas pölsakvarn så att hans familj också, dock ovetandes, kom att äta människokött, var de förskräckliga barndomsupplevelserna. Som fyraåring tvingades han nämligen av sina föräldrar äta delar av ett aborterat foster i anslutning till att först ha blivit våldtagen och sedan sett sina föräldrar ha sex.
Och om chockade pojkarna som förhördes i upp till 4½ timme utan föräldrar och utan advokat:
När man begått brott mot patient, mot klient, om en oskyldigt dömd mentalt frisk kvinna hållits inlåst med psykiskt sjuka, missbrukare, retarderade män - hur stor är chansen att hon blir fri?
Vad är oddsen att någon tänker att dennes liv blir mycket mindre ångestfyllt om hon dör?
Då kan journal och domar och utredningar försvinna.
Det som drabbat Elin har inget med Karin och Elin att göra.
Det handlar till 100 % om Ann Charlotte Smedler Drake och mig, Elins mor.
Forskaren och visselblåsaren.
Det har förgreningar till bl.a. USA.
Forskarna ha det kartlagt, polis och åklagare vet.
INGEN vågar skydda oss - därför skriver jag nu öppet om farligheten med att larma i vården.
Tillägg 15 februari 2022
LÄS ÄVEN https://barnsjukskoterskans.blogspot.com/2012/12/neonatalvard-i-sverige-1996.html
Där beskriver jag vården vid Jönköping och Karolinska Solna 1996, det år jag såg båda enheterna.
Min jämförelse ledde till att jag försökte bli chef i Solna, först sektionsledare/ chefssjuksköterska, sedan vårdchef. Jag ville tillföra kunskapen jag bar med mig till det som var bra i Solna.
Gruppen i Solna var resursstark. Många, både barnsköterskor och sjuksköterskor, kunde ha utvecklats excellens om de styrts upp. Men ingen klarade att leda dem. Anarki och totalt kaos rådde!
Jag har en inofficiell militär befälsutbildning och utbildning till kassör i statliga Postverket på 60-70-talen. Jag var krigsplacerad under några år på Posten och jag var under tjänstemannaansvar i 10 år.
Om jag hade blivit vårdchef vid neonatalen Karolinska Solna skulle jag ha "pekat med hela handen".
Alla sjuksköterskor med äldre utbildning ha tvingats uppgradera sim kompetens i enlighet med kraven i SOSFS 1995:15.
Ingen sjuksköterska hade kunnat bli utsedd till specialist på grund av vänskapsrelation med läkare!
Läkarnas forskningsunderlag skulle ha minskat drastiskt genom att färre barn skulle ha blivit sjuka.
Det hade inneburit att forskningen kunnat förskjutas från läkare till sjuksköterskor.
Karolinska kunde ha blivit internationell föregångare med starka professionella kvinnor som utvecklat säker neonatalvård, genom forskning inriktad på att skydda barn från skador, till skillnad från tidigare - och nuvarande - strategi, att forska på onödiga, planterade skador.
