SJUKVÅRD · DEBATT
"Avsätt tid för studenterna eller lägg ner läkarprogrammet"
ÅSIKTER
Läkaren jag som läkarstudent går bredvid jobbar i ett övermänskligt tempo. Hon har inte ätit sedan frukost. Men väntelistan på patienter är orubblig, ingen superkraft i världen verkar rå på den. En äldre patient med en infektion i luftröret, som kan riskera att svullna igen med livshotande konsekvenser, får vänta först tre timmar på akuten, sedan två till på att få en plats på avdelning. Detta är den nya vardagen, säger läkaren. Klockan är 21 och jag avslutar en kvällsjour på akuten på Sus, Skånes universitetssjukhus.
Som läkarstudent ser du en ny del av sjukhuset varannan vecka, och antingen är jag verkligt otursförföljd, eller så är precis hela sjukhuset i kris. På diabetesmottagningen hade de bokat in åtta patienter med nydebuterad graviditetsdiabetes på en timme för läkarsamtal. På gastroavdelngen, där de avsatt endast en och en halv dag för studenterna att lära sig allt kliniskt rörande mag-tarmkanalen, fanns ingen överläkare tillgänglig alls. På infektionskliniken tvingades de på grund av platsbrist lägga flera svårt sjuka patienter med influensa på samma sal, trots att de ska isoleras. På hudkliniken skulle vi vara sex studenter som opererade på samma patient. På lungkliniken skulle de stänga hälften av platserna på grund av sjuksköterskebrist.
På akuten, ja överallt, går timmar av varje dag åt till att jaga platser, flytta runt, skicka hem, ringa vårdplatskoordinatorn om och om igen. På varje ny klinik blir konsekvenserna av den hastigt genomförda sammanslagningen tydlig.
Och ledningen säger ”ja läget är ansträngt, men än så länge hotas inte patientsäkerheten”. Detta uttalande är en logisk omöjlighet när vården bygger på mänskliga bedömningar och beslut, som ofrånkomligen grumlas av extrem tidspress och resursbrist.
Egentligen är det enkelt. Samhället har ett val. En åldrande befolkning med fler kroniska sjukdomar innebär ökande krav. Antingen möter vi dessa krav med ökade resurser, eller så sänker vi kraven på vården och låter fler dö tidigare och lida mer.
Verkligheten är förstås komplex, och samhällets resurser inte oändliga. Men det finns konkreta saker som våra folkvalda och sjukhusens ledning skulle kunna förändra om det prioriterades. Jag har fem förslag:
1. Ge sjuksköterskorna humana arbetsvillkor och högre lön så att de stannar kvar på sjukhuset.
2. Sluta ”effektivisera” administrationen med nya system. Skala bort istället för att lägga till, även om varje ny dokumentationsregel har ett syfte kommer den totala bördan att knäcka användaren.
3. Utöka antalet vårdplatser. Invånarna har blivit fler, behandlingsmetoder blir bättre, men antalet sängplatserna minskar.
4. Öka personaltätheten. Personal måste hinna äta och gå på toaletten.
5. Avsätt tid och resurser för undervisning så att den fyller sitt syfte. Om det är en omöjlighet att prioritera studenter så att vi når en rimlig kunskapsnivå, lägg ned läkarprogrammet i Lund.
”Det finns inte resurser” invänder politikerna. ”Vi har sparkrav på oss” säger ledningen. Alla agerar som att någon okänd naturlag styrde deras hand, när det i själva verket är helt upp till oss. Allt handlar om prioriteringar, om hur mycket av våra individuella tillgångar ska vi ge till de gemensamma medlen, och hur ska vi fördela de gemensamma medlen.
För mig är det självklart. Vad kan vara viktigare i ett samhälle än att vi har tid och möjlighet, personal och resurser nog, att ta hand om varandra? Att ta hand om dem av oss som behöver det mest, de sjuka och utsatta? Det var det jag trodde att sjukvården handlade om när jag började läkarprogrammet. Och det är vad jag vill, men har väldigt svårt, att fortsätta tro.
Sofia Zettermark