måndag 30 januari 2012

Om att bryta sönder en civilisation - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Om att sluta bygga kunskap och börja utöva makt - - - - - - - -

Introduktion:

Min bild av den svenska sjukvården idag är att den är på väg att falla samman som ett korthus. Flera olika faktorer har samverkat. Vården har fungerat allt sämre sedan det obekymrade 90-talet. Nu går det utför med snabb hastighet. Svårt fysiskt sjuka människor skickas hem från sjukhusen – ibland mitt i natten – till vård av omsorgspersonal som inte ens har undersköterskekompetens. Barn med medfödda sjukdomar vårdas på BB av sina föräldrar och av barnmorskor som saknar utbildning om sjuka barn. Svårt psykiskt sjuka människor, traumatiserade av olika övergrepp, erbjuds behandling med psykofarmaka men inte kontakt med terapeut som kan hjälpa dem att bearbeta och bli friska.

Att vårdens personal inte har den kunskap som krävs för att ge adekvat vård till den enskilde gör patienter/boende sjukare än de skulle behöva bli. Det kostar pengar. Det leder till onödigt lidande och det är svårt att se var denna utveckling kommer att leda oss.

Så här tänker jag. Ett samhälle behöver förebilder, människor som står för moraliska värderingar, som leder verksamheter men omsorg om MÄNNISKAN – inte om pengarna och apparaterna. Man frågar sig varför vissa barn blir mobbade i skolan. Jag tänker att det beror på barnens förebilder. Om någon lärare visar att han/hon tycker att mobbing är OK saknas den gränssättning som behövs för att förhindra mobbing. Om föräldrar berättar hemma om hur de trakasserar arbetskamrater och manipulerar sina chefers möjlighet att leda, tar många barn upp de attityderna. Om en chef visar sina anställda att han/hon är orättvis och har favoriter skapas svåra problem. Om ett lands politiker accepterar ett system som ger dem hög pension resten av livet, efter några år i Riksdagen, samtidigt som de ställer krav på att chefsläkare ska spara på sjuka människors vård skadar de sin egen trovärdighet förutom att de visar att det är OK att utnyttja samhällets resurser utan skrupler. Jag läste för några år sedan att nivån på vissa politikers ersättning när de är hemma för sjuka barn utgår från deras reella lön samtidigt som det finns ett tak för andra – eller så var det att alla andra får 80 % av inkomsten medan politikerna får 100 % - jag minns inte säkert. Oavsett hur det var så blir alla vi som lever i samhället påverkade av de orättvisor vi ser. Politiker har tagit beslut om att svårt sjuka människor ska utförsäkras ur sjukförsäkringssystemet medan de själva, som sagt, får högre ersättning än andra om de måste vara hemma för sjukt barn.

Vi lever i ett väldigt sjukt samhälle där väldigt många lyckats ta sig till en position där de roffar åt sig för egen del, utan att bry sig om hur andra drabbas.

Man har hört om hur makten har byggts i olika länder och regioner genom åren. Den som har makt – och vill öka den - börjar vanligen med att försämra människors utbildning.

En annan makt faktor som kan försvaga stora grupper är att försämra sjukvården. När människor i ett samhälle blir upptagna med det basala – om de ska får vård om de blir sjuka, hur de ska överleva om deras sjukdom inte godkänns av Försäkringskassan, hur det ska gå för deras svårt sjuka föräldrar som lämnas ensamma stor del av dygnet trots svår demens och som pysslas om av människor utan adekvat utbildning, som många gånger talar mycket dålig svenska – minskar deras förmåga att agera mot orättvisor och förtryck.

Som jag ser det är det hög tid att vi vanliga människor sätter stopp för den snabbt växande korruptionen. Marcus Birro skriver i ett av sina inlägg i Expressen 2011 att Sverige nu är det fjärde mest korrupta landet i världen. Som jag ser det är en orsak att vi svenska är så naiva.

För två år sedan hade Sverige minst korruption i hela världen. I år ligger vi på plats fyra - och det var innan Göteborgshärvan avslöjades. I själva verket tror jag det är enklare att tiga ihjäl en muthärva i Sverige än i Italien eftersom det finns en sorts kollektiv uppfattning i Sverige att vi "inte gör sådant här".

http://www.expressen.se/kronikorer/marcusbirro/1.2190045/marcus-birro-tror-vi-pa-allvar-att-vi-ar-forskonade-fran-korruption-for-att-vi-bor-i-sverige

Георгий Дмитриев - У старого маяка At the Old Lighthouse by George Dmitriev

lördag 28 januari 2012

Omvårdnadsforum och medicinsk undervisning via Tilda

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

En del av texten i detta dokument har jag skrivit om i tidigare inlägg. Jag minns inte säkert om jag skrivit om Tilda - det kan ändå upprepas för att det visar hur en hel grupp kan låsas i rädsla för ett fåtal dramatiska personer som inte tål några motsägelser.
Kort tid innan man manövrerade bort mig från KS neonatalavdelning hade jag skrivit anmälan om lokal avvikelse gällande Tilda och instruktionen om placeringen av en triggerkapsel. Jag har hela tiden utgått från att den anmälan kan ha haft stort inflytande på den "information" som olika läkare fick av olika personer i gruppen innan de beslutade att delta i att manövrera bort mig våren 2010.
Samma läkare hade manövrerat bort en av avdelningens mest erfarna överläkare några månader innan. Det fanns, under många år, ett antal personer som själva valde att komma emellanåt och ge mig svårtillgänglig information som de fick genom olika uppdrag. Dessa personer har vanligen, inför andra, uppträtt som att de tyckt illa om mig. En av dessa hade berättat mellan fyra ögon att ryktet sa att det inte var de fyra läkarna som synbarligen angrep sin kollega, som var de drivande, utan att läkargruppen var känslomässigt triggad av en grupp sjuksköterskor som tidigare haft den utmanövrerade läkaren som beskydd. Läkaren hade försökt markera sin självständighet i en fråga och det hade räckt för att gruppen skulle planera att ersätta henne och hur man skulle kunna utnyttja hennes kollegor i denna process.
Om man vill lösa komplicerad arbetsmiljöproblem gäller det att tänka noga och länge, att testa olika teorier, att testa olika människor för att veta om man kan lita på dem osv. Man kan inte bara komma och hoppa in och tro att för att man är chef och kan utöva makt så kan man ta kontroll. När en grupp domineras av starka informella ledare kommer man oundvikligen att bli lurad att göra bort sig - sedan är allt en fråga om hur man klarar att ta sig ur det.

År 2005 beslutade divisionsledningen vid Astrid Lindgrens barnsjukhus att min kompetens skulle tas tillvara i organisationen. Jag hade vänt mig till divisionen och bett om hjälp med de trakasserier jag varit utsatt för av mina två närmaste chefer sedan den tidigare ledningsgruppen manövrerats bort av enhetens informella ledarskap 1998-99. Mitt initiativ ledde till förfrågan om jag kunde tänka mig att gå på ett samtal på Previa med min närmaste chef. Jag sa ja. Jag ville att problemen skulle lösas. Efter att min chef och jag varit på vårt enda samtal på Previa ringde hon upp mig, bad mig om ursäkt för sådant hon hade sagt och bad mig samtidigt att komma till ett möte med henne för att delge henne mina idéer för utveckling av vården.

Terapeuten som vi båda träffat på Previa hade sagt upprepat att min chef och jag inte skulle ha något mer med varandra att göra. Hon sa att jag måste få en ny chef snarast. Det pratade min chef bort och sa att nu skulle vi börja från början, nu skulle min kompetens tas tillvara, hon skulle börja behandla mig på helt nytt sätt och om jag gav mina idéer till henne så skulle hon "se över" min lön. Ett par av de äldre i personalgruppen, som jobbat många år med denna chef, varnade mig med stort allvar. "Säg ingenting till henne... lita inte på henne... gå inte till mötet... hon ljuger för dig", sa de. Jag ansåg att om jag hade startat en process för att förbättra relationen mellan mig och de två cheferna så kunde jag inte backa ur då.

Mina chefer hade sänkt min lön i förhållande till alla andra sjuksköterskors några år innan. Man hade tagit bort mina 12 år på länssjukhuset och min specialistkompetens vid beräkning av lönen. Jag hade fått veta hur jag lönesatts i förhållande till mina kollegor genom en grupp på 5-6 sjuksköterskor - som aldrig pratat öppet om sina löner förr eller senare - ställde sig runt mig i personalrummet och berättade vad de fått i grundlön. De pratade och skrattade och var väldigt nöjda och jag insåg att jag hamnat lägre än kvinnor jag kunde ha varit mamma till. En kollega som arbetat 12 år kortare än mig med neonatal intensivvård, som gick barn vidareutbildning 10 år efter mig, som saknar de två specialiseringsutbildningar jag hade i neonatal intensivvård redan när jag kom till Karolinska och som aldrig gjort en ansats att läsa omvårdnadsvetenskap (SOSFS 1995:15) - hade fått så mycket högre grundlön än mig att hon - med poänglönesystemet - skulle komma att få ca 40 000 kronor mer än mig per år om vi båda skulle arbeta lika mycket. Samtliga sjuksköterskor som stod runt mig och pratade lönesättning har i alla år varit nära vänner med henne som var min närmaste chef. Ingen av dem har intresserat sig för att läsa omvårdnadsvetenskap. Utifrån direktiven i SOSFS 1995:15 är det äldre sjuksköterskors ansvar att komplettera sin utbildning och jag har läst totalt 45 poäng vid Sophiahemmet parallellt med 90-95 % natt arbete - etik, två kurser omvårdnadsvetenskap, kvalitetssäkring och evidensbaserad vård, vårdpedagogik och vetenskaplig teori och metod. Det är inget man premierar i neonatalvården i Sthlm utan man lyfter dem som väljer att vara lojala med den låga kunskapsnivån och sträva efter att bevara den gamla sjuksköterskerollen från 70-80-talen.

Min chef och jag träffades i 1½ timme och jag rabblade goda idéer. Hon skrev upp allt mycket noggrant.
En av mina idéer var att det skulle bildas ett Omvårdnadsforum där alla avdelningens sjuksköterskor med olika erfarenhet, olika vidareutbildning osv skulle kunna mötas och diskutera den omvårdnad som gavs, utbyta kunskap, ta beslut, planera kompetensutveckling för hela gruppen osv.
En annan av mina idéer var att all personal skulle tillföras kunskap via datorerna. Jag föreslog att man skulle skriva kortfattat om en viss apparat, om ett sjukdomstillstånd, om ett läkemedel osv - för att förklara väljer jag CPAP vård här. - Jag tänkte att man först skulle skriva om olika sjukdomstillstånd som kan kräva CPAP, sedan skulle man beskriva apparaten, dess funktion, tester inför uppstart osv, man skulle ta upp viktiga aspekter för omvårdnaden av barn i CPAP, eventuella risker med behandlingen eller apparaten osv. Min tanke var att personal på en neonatalavdelning allt som oftast har tid att sitta vid datorerna. Man bör eftersträva att barnen får dygnsrytm, man bör låta föräldrarna vara ifred med sina barn om det inte behövs akuta insatser men man kan inte lämna vårdsalen. Det finns många tillfällen då det är lämpligt att personalen sitter vid datorn. Jag tänkte också att ett system som detta skulle göra att all ny personal fick samma undervisning, att kunskapsbrister i de gamla gruppen skulle kunna repareras, att ny kunskap skulle kunna tillföras när ny forskning kom osv.

Ett par månader efter mitt och chefens möte meddelades att man bildat ett Omvårdnadsforum och att vårdchefen hade handplockat de som skulle ingå i gruppen. Hon hade valt de starkaste personerna i det informella ledarskap som är knutna till olika överläkare samt några av sina egna favoriter. Gruppen stängdes omedelbart för alla andra sjuksköterskor, inkluderat chefssjuksköterskorna - som har formellt ansvar för att utveckla den specifika omvårdnaden i verksamheten. Jag har skrivit om det i tidigare inlägg. Två av cheferna gjorde försök att få vara med på gruppens möten - båda blev utkörda. En sjuksköterska som ingick i omvårdnadsforum sa till mig att man inte ville ha med "kreti och pleti" i den gruppen. Vårdchefen som ledde Omvårdnadsforum hade ingen som helst kunskap om neonatalvård. Hon fungerade som gruppens marionett.

Något senare skulle vi plötsligt bli presenterade en viktig innovation på en obligatorisk utbildningsdag - undervisning via datorerna. Man presenterade en grupp som bestod av den chef som jag givit min idé till, och tre av hennes bästa väninnor. Undervisningen gick till så att vi fick sitta i ett rum med flera datorer och lära oss att gå in i systemet som heter Tilda. Där hade gruppen lagt in undervisning om bl.a. avancerad CPAP. Inledningsvis låg en rad fotografier som beskrev hur apparaten skulle kopplas samman och testas innan användning - samtliga foton hade funnits i pärmar i sköljrummet där apparaterna sätts ihop. Därefter hade man lagt in kopia på apparatens bruksanvisning - den som kommer direkt från företaget. Några av dessa bruksanvisningar omfattade uppåt 50 sidor. Avslutningsvis följde en rad frågor om apparatens funktion, om olika icke dokumenterade interna regler osv. Flera frågor var kuggfrågor och jag iakttog hur gruppen som skapat dem stod i ett hörn och knuffade på varandra och flinade när allt fler blev allt mer irriterade dels över att det inte fanns svar på de frågor som ställdes i den inledande texten, dels för att en del inprogrammerade svar var uppenbart felaktiga och dels för att vissa frågor inte gick att besvara. Jag mindes resan till Göteborg, som jag skrev om i annat inlägg, då en specialistsjuksköterska och en sektionsledare stal vikingahjälmar av plast och gömde under sina kappor och jag ångrade mycket att jag gått till mötet med min chef och givit henne mina mycket goda idéer.

Min chef såg inte över min lön - hon flinade kyligt och frågade varför jag inte slutade. Det var hon som sa att man inte längre måste skilja på smutsigt och rent i vårdens sköljrum och att vi på KS neo - där landets allra minsta barn vårdas - skulle fortsätta att återanvända CPAP aggregaten osv. Hon sa också till mig, när jag sa att jag ville vara med i Omvårdnadsforum - för att gruppen bildades på mitt förslag - att hennes bedömning var att jag inte hade den kompetens som krävdes för att vara med i den gruppen.
Jag har utlämnad till den kvinnans godtycke över 10 år - enligt verksamheten är det fel på mitt förstånd medan hon hör till verksamhetens verkliga favoriter. När all annan nattpersonal fick ny chef kort tid efteråt behöll hon mig trots det Previas terapeut sagt till henne - vad jag tyckte fanns ingen som brydde sig om.

Det är inte synd om mig - jag kunde ha valt att lämna avdelningen men jag har gjort ett medvetet val att stå ut för att kunna förändra - och jag har inte varit ensam om att vara drabbad. Jag har talat med säkert 100 av de sjuksköterskor som valt att lämna avdelningen under min anställningstid. Ingen enda har velat sluta, alla har velat arbeta kvar men de har valt att lämna pga hur de blivit behandlade. Det råkade komma fram vid en rapport att mycket klok kollega var specialist på olika förband - hon hade arbetat på avdelning där man testade förband och la om olika sår. Jag blev glad över att få höra om denna viktiga kunskap och sa att detta måste lyftas fram i gruppen, att hon skulle kunna lära oss andra - jag såg hur hennes ansiktsuttryck förändrades. Först ville hon inte berätta alls om sin kunskap. Sedan sa hon att hon sökte annat jobb och inte skulle stanna på avdelningen. Orsaken var att hon hade försökt berätta om olika förband och om hur man kunde använda dem bättre. Hon hade inte bara blivit tystad utan så illa behandlad att hon bestämt sig för att sluta - hon kunde inte tänka sig att arbeta där hon blev så illa bemött. Det kan inte jag heller egentligen - men jag tar inte åt mig. Jag tänker att det är upp till den andra människan om hon/han väljer att behandla mig illa - det är inget som har med mig att göra. Vill jag stanna i den specialitet som jag valt så låter jag inte läkares super-gulliga väninnor tvinga bort mig - inte ens om jag då blir jagad av överläkare. Att jag valde att sluta utan strid 2010 berodde främst på den process som följde åren efter att tre erfarna chefer manövrerats bort i slutet av 1998/99 - det var som Gökboet. När samma personer lyckats tvinga bort ytterligare fyra erfarna chefer 2009/10, och jag såg vilka som ersatte dem, förstod jag att jag måste sluta - jag förstod att det skulle gå från extremt illa till total katastrof och att det skulle vara lång tid. Att stå maktlös vid sidan om och se små perfekta bäbisar förvandlas till dödssjuka intensivvårdspatienter för att en liten klick människor har behov av att visa upp sig är obeskrivligt, fruktansvärt!

Jag har försökt skriva en bok - så här skrev jag då - riktat till föräldrar:
När jag iakttar det som händer på min arbetsplats ser jag en teater.

Jag ser nya barn komma, jag ser deras föräldrar.

Jag hör hur personalen informerar om att nu kommer en tuff tid, att nu kommer infektionerna, nu finns ingen säkerhet någonstans – inga garantier.

De första dagarna går det vanligen bra och barnets förbättring efter den första kritiska tiden kommer som en lättnad; det kanske inte blir så farligt trots allt. Man har hunnit vänja sig vid vårdmiljön, känner igen vissa av personalen och börjar kunna le igen.

Då kommer en dipp. Man har sänkt syrgasen massor och alla har jublat, men plötsligt håller det inte, syresättningen blir allt svajigare, barnet känns kallt om händer och fötter när du tar i det och hela den lilla kroppen börjar kännas slapp, kanske kräks barnet och slutar andas.

Sedan kommer larmen, ropen efter en läkare, spring i korridoren, full belysning, rullbord, intubering, ska vi ta den stora respiratorn eller bara Leonin? – och ni föräldrar står där lamslagna och kanske till och med bortglömda i detta nödvändiga kaos.

Det händer att ni förstår att någon annans barn har dött – tänk om man inte klarar ert barn.

Ni hamnar i en total beroendeställning. Personalen håller ert barns liv i sin hand.

Det är vad ni ser – vad ser jag?

Jag ser att ert barn fick en hjärnblödning i onödan, att ductus inte skulle ha behövt opereras, att infektionen hade kunnat undvikas och att barnet aldrig hade behövt utsättas för den där jobbiga intubationen och veckorna i respirator om någon hade lärt avdelningens personal hur man vårdar barn inom den svenska neonatalvården. Jag ser vad som finns bakom alla orden och alla handskarna och handspriten för jag är en person som inte kan blunda.

Jag kan välja att ignorera problem medan jag försöker påverka till förändring men aldrig stänga mina ögon helt.

Bakom alla de vackra orden finns kuvöser som inte desinfekteras mellan barnen – ja det är sant, i den kuvös där ditt barn vårdades kunde ett barn ha dött i en svår infektion timmarna innan och kuvösen var bara rengjord med diskmedel och ljummet vatten - och sterilpackat gods kan öppnas veckor innan det ska användas hos barnen i kuvöserna.

Personalens toalettpapper förvaras i sterilförrådet samtidigt som en slang som sätts in i respiratorernas sterila slangsystem förvaras på golvet i ett förråd som städas någon gång per år och klipps med en sax som aldrig spritas. Jag ser en personalgrupp som verkar vilja ha så sjuka barn som möjligt, att vårda, och så chockade föräldrar som möjligt, att trösta. Jag ser en teater där personalen är era motspelare och medspelare och där ni – och era barn - är fullkomligt utlämnade.

Ett av felen i undervisningen i Tilda är att där står - eller stod i alla fall tills jag slutade - att triggerkapseln till avancerad CPAP och BIPAP/SIPAP ska placeras under revbensbågen eller på ryggen och att den inte får placeras på buken.

Det tog tid innan jag upptäckte texten i Tilda för jag gick inte in i programmet igen, efter den där "utbildningsdagen". Jag ville inte bli mer irriterad än jag redan var. Till slut meddelades att om jag inte tog emot denna "undervisning" skulle jag inte längre få arbeta med apparater jag arbetat med i 25 år och som jag undervisat om i 10 år. Jag upptäckte genast felen i texten och det gav mig förklaring till varför flera barn hade fått intuberas och läggas i respirator för att - hade man rapporterat - triggningen inte hade fungerat när man prövat med avancerad CPAP. Triggningen till apparaten är densamma som jag skrivit om tidigare, i inlägget om Infant star respiratorn. Triggerkapseln består av en dubbelväggig rund plastplatta som är sammansvetsad med en tunn slang som sätts in i apparaten. Kapseln ska placeras på den del av buken som buktar ut mest när barnet andas in. Då trycks kapseln samman och apparaten får signal om att den ska hjälpa till och ge barnet ett andetag synkront med barnets egen andning. Om kapseln placeras under revbensbågen kan den eventuellt trigga på utandningen i stället. Om den placeras på ryggen triggar den inte alls, så vida barnet inte ligger på den för då triggas den av rörelser. Anvisningarna i Tilda om kapselns placering var helt fel. Jag började undra om det var mig det var fel på - om jag tänkte alldeles fel, om jag mindes fel - jag kände mig lätt förvirrad. Även om jag inte hade någon som helst tilltro till någon av personerna i Tilda gruppen efter deras agerande på utbildningsdagen, så verkade det skumt att de skrivit så fel och framför allt att det kunnat stå kvar så länge utan att någon hade reagerat. Jag talade med en av enhetens bästa barnsköterskor. Hon började omedelbart att gråta. Hon sa att det var så skönt att jag äntligen gått in på Tilda och läst där. Hon påminde mig om att hon hade försökt få mig att göra det innan, för att de hade varit flera som velat ha min hjälp med att gå emot Tilda gruppen - som många var rädda för. Hon sa att hon själv hade försökt ta upp felet men att hon blivit omedelbart tystad.

Jag tog upp frågan upprepat i flera månader. Jag skrev till företaget som tillverkar en av de avancerade CPAP:erna och bad om deras synpunkter. De ansåg att triggerkapseln skulle placeras där jag trodde. Jag letade efter en gammal skiss som kommit till avdelningen troligen 1999, i samband med att Infant star respiratorn köptes in. På den var det tydligt markerat med rött att kapseln inte får placeras över bröstbenet och inte direkt under revbensbågen utan att den ska sitta på buken. Jag talade flera gånger med de erfarna chefssjuksköterskorna men de suckade bara och vred på sig och sa att de planerade att sluta på avdelningen för att de kommit fram till att man kunde bli sjuk av att arbeta i den sjuka miljön. Jag förstod att inte heller de kunde gå emot makthavarna i Tilda gruppen och pressade dem inte. I stället gick jag på läkarna och talade med dem om att man nästan slutat att använda de avancerade CPAP:erna för att man kommit fram till att triggningen inte fungerade. När jag sa att uppgifterna i Tilda var felaktiga fick de ett bekymrat uttryck i ansiktet och började bete som som en stor hund kan göra när den blir attackerad av en liten ettrig katt. Det var uppenbart att detta var en så obehaglig historia att ingen ville/vågade röra i den.

Kort innan man manövrerade ut mig skrev jag intern anmälan om den felaktiga texten i Tilda och så talade jag med den sanslösa chef som tog över när fyra erfarna chefer gav upp och flydde åt olika håll med olika hälsotillstånd - hon som sedan la brevet till mig, med hot om att jag skulle få sparken från Karolinska, i en av mina grannars brevlåda och påstod att både hon och en annan person skulle ha läst min adress tillsammans och sett att där stått ett helt annat gatunummer (jag hade arbetat på KS 13 år, ingen post hade någonsin kommit fel). Jag beskrev problemet för henne. Det var som att stå och tala rakt ut i luften. Jag hänvisade till skissen över lämplig placering av triggerkapseln - den satt med tejp på insidan av en skåpsdörr på sal 7 - och bad henne att titta på den. När jag kom till sal 7 nästa gång upptäckte jag att skissen - som suttit där i kanske 10 år - var försvunnen. Jag tror inte att den nya chefen tagit bort skissen. Jag tror att hon talade om min anmälan med någon av sjuksköterskorna i Tilda gruppen och att den personen tog bort skissen. Jag ser det som självklart att min anmälan mot Tilda bidragit till att jag förlorade min anställning.

Karolinska sjukhuset väljer sina favoriter med omsorg och de som protesterar kan räkna med att aldrig få en anställning igen - man sa nyligen till mig, på en universitetsklinik ute i landet, att man inte vågar anställa mig trots behov av min kompetens för att man är så rädd för repressalier från Stockholms neonatologer.

En av mina kollegor - nära väninna med båda de läkare som manövrerade ut mig - kom till mig ett par veckor innan och frågade om jag hade sökt tjänsten som vårdchef. Jag sa ja.
"Hur skulle det bli om du blev chef här... du känner ju oss", sa hon och gick.
Jag kan säga att det hade inte blivit roligt för dem som kunnat göra sig av med både chefssjuksköterskor, kloka och erfarna sjuksköterskor och många läkare om jag hade blivit chef.
Jag är ganska gammal och ganska trött efter så många år i en så dålig arbetsmiljö men det jag har, som många saknar, är extrem uthållighet och avsaknad av rädsla. Jag skulle aldrig ha vikit mig för dessa damer.
De har kunnat spela med andra människors liv och hälsa alldeles för länge - deras spelutrymme skulle ha tagits ifrån dem omedelbart med hjälp av flera externa konsulter och en väl informerad psykolog. Inte så att jag inte är rädd och medveten om riskerna utan så att jag bara inte bryr mig. Anser jag att ett mål är så viktigt att uppnå att det krävs visst risktagande så är det inte konstigare än att vissa väljer att bestiga berg eller köra motorcykel till Tamanrasset. Att utmana läkare som beskyddar väninnor - som skapar drama inför läkaren för att få hjälp att bli av med någon man känner sig hotad av - innebär att man tar stor risk. Min förhoppning är, och har varit, att de flesta läkare har en mycket stor portion sunt förnuft i grunden, som gör att de förstår att min avsikt inte är att skada någon utan att sträva efter att alla grupper runt de minsta barnen ska få ökad kunskap, arbetsro, glädje i arbetet och utrymme att jobba med det var och en är anställd för.

Alla dokumenten i Tilda skulle ha tagits bort omedelbart om jag blivit chef och sedan skulle jag har tillsatt en helt annan grupp som haft viljan att stötta gruppen till högre kunskap, inte att skratta åt sina arbetskamrater.
(Jag tror att jag kan vara Sveriges argaste sjuksköterska - jag ser de små barnen framför mig, med slangar och kopplingar, med stomi påsar och smutsiga tröstnappar - och jag ser deras förkrossade föräldrar. En mamma har skrivit i sin blogg att hon fick hålla sitt barn för första gången när han var > 40 dagar gammal. Om hennes barn hade fötts på länssjukhuset där jag blivit upplärd av kloka och seriösa läkare och sjuksköterskor skulle det barnet - det var fött friskt - ha fått sitta hos sin mamma inom ett par veckor. Mina barn har inte fått några julklappar sedan 2009 - min ekonomi är förstörd för att jag inte orkat vare sig fly från eller vara tyst inför allt det onödiga lidande jag sett. Jag utgår från att det är farligt för mig att blogga idag. Jag skulle inte ha gjort det om Karolinska och/eller Socialstyrelsen hade lyssnat, undersökt, tänkt efter och försökt hitta en smart lösning i stället för att snabbt skjuta budbäraren och försöka begrava problemet).

Om att lösa medicinska problem - på ett sätt eller på ett annat

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

För några år sedan bytte Karolinska sjukhuset metod för sina analyser av elektrolyter.Jag kan väldigt lite om analysmetoder osv - det enda jag, som sjuksköterska på neonatalen, kunde konstatera var att bilirubinvärdena plötsligt blev mycket lägre när provtagningsrören inte längre var gröna, utan gula. Jag ringde en natt till laboratoriet och frågade hur det kom sig att värdena var så annorlunda mot innan. Jag fick då veta att färgen på rören var relaterad till att man börjat använda en helt ny metod - men man förnekade att värdena skilde sig från innan. De värden man fick med den nya metoden var mycket mer tillförlitliga, sa man. Det trodde inte jag på. Jag såg på barnen att de var gula och behövde ljusbehandlas. Om jag inte minns fel skilde sig värdena ca 20 mikromol/liter mellan blodgasapparaten och lab-proverna (jag är inte säker på siffran och hittar inte dokument där jag skrivit detta men om man skulle undersöka barns provsvar i journaler före och efter att den nya metoden infördes, skulle man se skillnaden).

Detta inlägg handlar inte om analysen i sig utan om hur man kan agera när man vill lösa ett problem.

Nyfödda barn har ofta förhöjda bilirubinvärden i blodet. Man förklarar det med att barnens lever kan vara omogen så att den inte klarar av att bryta ner alla de fosterblodkroppar som dör i snabb takt efter barnets födelse. Även fullgångna barn kan få gulfärgning av hud och ögonvitor. Då kan det vara relaterat till att de har fötts med en infektion. Om bilirubinet blir för högt i hjärnan kan barnet drabbas av kärnikterus - som är skador i delar av hjärnan. http://www.nimade.info/halsa/2011/12/Vad-ar-karnikterus.html

För många år sedan upptäcktes att de barn som vårdades på en plats nära ett fönster inte blev så gula som de som vårdades längre in i rummet. Detta ledde fram till att man började ljusbehandla nyfödda vid stigande bilirubin för att undvika kärnikterus. För tidigt födda behöver ofta ljusbehandling.

Rutinen på KS neo är att man tar ett prov som kallas "blodgas" eller "syra-bas" kort efter att ett barn kommit till avdelningen. Detta tas i ett litet glasrör och det analyseras i en apparat som finns på avdelningen. Provet ger en mycket god bild av hur barnet mår och bland annat får man svar på bilirubin. Man kan alltså se om ett fullgånget barn har onormalt höga nivåer direkt efter att det lagts in för att det är slött och sover hela tiden, och är ointresserat av att äta. Om bilirubinet är högt och barnets blod har lite för mycket vätejoner kan man dra slutsatsen att barnet behöver antibiotika och så kan man behandla prompt innan fler bakterier passerat till hjärnan. Man ser också om de minsta barnen är "tidigt gula" efter sin födelse. Normalt tar det några timmar/ något dygn eller mer innan barnen behöver ljusbehandling. Är de "tidigt gula" är det klokt att sätta in antibiotika så snart man tagit en blododling.

Min rutin var att alltid titta på bilirubin svaret från provet som analyserades på avdelningens egen blodgas apparat. Var det förhöjt så visste jag att svaret från laboratoriet också skulle vara förhöjt - svaren brukade vara närmast synonyma. Då brukade jag förbereda och ibland fråga läkaren om vi skulle inleda ljusbehandling omedelbart. Eftersom jag jobbat många år innan man hade blodgasapparat på avdelningen, och där jourläkarna var ovana vid att vårda nyfödda, var jag också tränad att se på barnens hudfärg och på färgen på ögonvitorna om bilirubinet var förhöjt - det var mitt ansvar att ta blodprov på barnen och att se till att oerfarna läkare satte in tidig ljusbehandling vid tidiga symtom under mina år på länssjukhuset.

Jag trodde länge att läkarna skulle reagera som jag gjorde. Jag tänkte att de måste se att bilirubinsvaren som kom från laboratoriet var avsevärt lägre än tidigare, att mycket färre barn verkade behöva ljusbehandling och att provsvaren från vår egen blodgas apparat alltid var betydligt högre. Ingen verkade reagera och jag tog då upp frågan med läkare. Det ledde till kaos och mycket oklara förklaringar som vanligtvis mynnade ut i att det svar som kommer från laboratoriet måste vara rätt för att det är bara så - att man SKA kunna lita på svar från laboratoriet. Jag bad läkare att titta på barnens hudfärg och på svaret från blodgasapparaten och från lab och jämföra - så ska man inte göra för då gör man läkaren svarslös och då blir man impopulär.
Jag föreslog att vi skulle bortse från lab-svaren och utgå från den vi fick från blodgas apparaten alternativt att läkarna skulle korrelera sina strikta gränser för ljusbehandling till den nya lab metoden som så uppenbart gav helt andra värden än tidigare metod hade gjort. Jag skrev till slut en anmälan om intern avvikelse för att jag tänkte att lab måste undersöka den nya metoden och jag tänkte att problemet måste bli känt.

Då kom plötsligt en ny blodgasapparat till avdelningen och jag upptäckte omedelbart att bilirubinsvaren på den blev aningen högre än de blev på vår gamla apparat. Jag fick "vatten på min kvarn" och sa till läkarna att nu fanns ytterligare en parameter som talade för att man antingen måste korrelera gränsvärdena till labs nya metod eller välja att använda svaren från blodgasapparaten. Jag tror att de flesta läkare kan tänka sig hur irriterade det är när en gammal sjuksköterska fortsätter, vecka efter vecka, att rota i problem som man inte har lust att engagera sig i. Plötsligt fick vi inte använda den nya blodgasapparaten. Bara några få personer fick inloggning till den och var tillåtna att använda den. Jag frågade om orsaken och man sa då att man skulle gå igenom apparaten noga innan den fick användas och att den skulle korreleras till de svar som kom från laboratoriet. Man höll sedan på med den processen i många veckor - att förändra inställningen på en helt ny blodgasapparat som - så vitt jag förstod - gav helt adekvata provsvar direkt när den kom. Jag iakttog vilka personer ansvarig läkare givit inloggning till apparaten och hans åtgärd då, och val av personer, var en av väldigt många bidragande orsaker till att jag skrev till sjukhusets ledning i mars 2010 och föreslog att man skulle försöka värva Lena Hellström Westas eller någon annan läkare med hög kunskap och bred förankring i den svenska neonatalvården som ansvarig i Solna där de allra minsta och allra sjukaste barnen vårdas.

Mycket färre barn ljusbehandlas numera vid Karolinska sjukhusets neonatalavdelning. Jag kan inte bedöma om det ökar risken för hjärnskador eller inte. Det jag kan konstatera är att läkare ordinerar gränser för ljusbehandling av barnen, att man är ganska strikt med sina ordinationer men att man inte verkar bekymra sig det mista över att de provsvar man får inte längre är tillförlitliga.

Några år senare hörde jag en helt nyanställd läkare från annat land tala i telefon med en barnmorska på BB. Barnmorskan ville ta bilirubinprov på ett barn med kraftigt gulfärgade ögonvitor. Läkaren sa prompt nej. Han sa upprepat att om barnet enbart var gult i ögonvitorna men inte på huden så fick barnmorskan inte ta prov på barnet. Barnmorskan gav inte upp lätt utan fortsatte att argumentera och läkaren - som har total makt - fortsatte att säga nej. När han lagt på skrattade han och berättade för mig att han tyckte att det var väldigt roligt att göra barnmorskorna arga. Han sa att han aldrig tillät att man tog prov på något barn om bara ögonvitorna var gula utan de måste vara synligt gula på huden också. "... och då blir barnmorskorna arga på mig... och då säger jag nej igen... och så skrattar jag åt dem", sa han. Den skrattande läkaren är nära vän med en överläkare som tagit sig makt över utvecklingen av Sthlms neonatalvård i ett par årtionden.
Den skrattande läkaren gick, för ett par år sedan, före kollegor med många års erfarenhet vid en utnämning.
De förbigångna gick vidare till andra verksamheter som så många andra kloka läkare har gjort genom åren.

Lite mer om ljusbehandling och bilirubin:
http://www.lakartidningen.se/includes/07printArticle.php?articleId=4376

Synpunkter om evidensbaserad vård

Introduktion:

Om jag blivit chef på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning skulle ett av mina mål ha varit att utsätta all forskning för kritisk granskning - inte för att jag är emot forskning, jag är uttalat positiv till forskning - men för att jag är emot att forskaren ses som en gudom som ingen vågar kritisera och att forskningsresultat är det enda som räknas av vissa numera.

Följande artikel är läsvärd

Evidence-Based Medicine: Neither Good Evidence nor Good Medicine

Steve Hickey, PhD and Hilary Roberts, PhD

Orthomolecular.org

Wed, 07 Dec 2011 00:00 CST

http://www.sott.net/articles/show/238657-Evidence-Based-Medicine-Neither-Good-Evidence-nor-Good-Medicine

Professor Jörgen Nordenström KI trycker bestämt på den viktigaste aspekten på evidensbaserad vård - att kliniska beslut och råd till patienter ALDRIG får vara baserade enbart på evidens utan att "vetenskapliga data måste integreras med kliniskt omdöme"

Evidensbaserad medicin i Sherlock Holmes spår

sAuthorsName

sKeyWords

Jörgen Nordenström

Denna första svenska handbok i EBMs grunder leder läsaren, steg för steg, genom en process som utgår från en patients sjukhistoria via informationssökning och kritisk litteraturgranskning till en behandlingsrekommendation. Till hjälp i denna process har världens mest kända detektivpar anlitats, nämligen Sherlock Holmes och Dr. John Watson.

Evidensbaserad medicin (EBM) innebär att bästa vetenskapliga underlag tillsammans med beprövad erfarenhet utnyttjas för beslut om vård av enskilda patienter.

http://www.kiup.se/1100/1100.asp?id=2552

Från en text som jag sammanställt för att använda i undervisning av sjuksköterskor om jag blivit chef på KS neo:

Numera talas mycket om evidensbaserad kunskap och mycket mindre om den beprövade erfarenheten.

Socialstyrelsen knyter samman de båda begreppen i sina författningar.

•Så här skriver Jörgen Nordenström, professor i kirurgi vid Karolinska institutet i sin bok ”Evidensbaserad medicin i Sherlock Holmes fotspår” 2006:

•Applikationen av EBM (evidens based medicin) bygger på tre viktiga principer:

•

•God vård bygger på objektiva data:

•det finns behov av kliniskt relevant information

•nya forskningsrön förändrar vården

•ett livslångt lärande är nödvändigt

•Det finns en evidenshierarki:

•vissa bevis är starkare än andra

•bevis så högt upp i hierarkin som möjligt ska användas

•man måste veta på vilken evidensnivå man grundat ett kliniskt beslut

•Enbart vetenskapliga data räcker inte:

•vetenskapliga data är i sig själv aldrig tillräckliga för att fatta kliniska beslut eller för att ge patientrekommendationer

•vetenskapliga data måste integreras med kliniskt omdöme

•

•Nordenströms bok handlar om den medicinska vården men budskapet kan överföras direkt, också till omvårdnaden:

•Bara vetenskapliga bevis räcker inte utan måste integreras med kliniskt omdöme.

•Det som Nordenström kallar ”kliniskt omdöme” är den ”vetskap” som många erfarna sjuksköterskor bygger sina bedömningar och vårdhandlingar på.

•

•Det är kärnan i den kunskap

som skulle ligga till grund för den självständiga yrkesrollen.

Skalet runt kärnan skulle vara alla de vetenskapliga undersökningar

som äldre sjuksköterskor skulle göra

för att lyfta fram, granska och bevisa - eller förkasta -

sin erfarenhetsbyggda och nedärvda kunskap.

Numera kallar man gammal kunskap för myter.

Konsekvenserna har blivit förödande för patienterna.

Gammal kunskap bygger också den på forskning - men den finns inte på Internet idag och då ses den inte som relevant.

Exempel på borttappad kunskap kan man läsa om i följande artikel:

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/forlossningsskador-bor-tas-pa-storre-allvar_6803365.svd?adapt_wid=sc_svd_w1&adapt_group=2&adapt_ma=131&adapt_mp=0.7&fcId=2

onsdag 25 januari 2012

Mera lästips

tisdag 24 januari 2012

OM FÖRLOSSNINGAR OCH SFINKTERRUPTURER OCH KOMPETENS uppdaterad 12 juni 2012; uppdatering II den 26 september 2012; uppdat III 27 juli 2014

Introduktion:

En sfinkterruptur betyder att en födande kvinnas underliv gått sönder så att hennes ändtarmsmuskel gått av.
Jag fick mitt första barn i Falköping år 1971. Då visste man där att det är bättre att göra ett "snedklipp" i mellangården precis innan barnet föds än att man ska få en okontrollerad bristning.

Episiotomy

Det föddes nästan 25 000 barn i Stockholm år 2008 och enligt statistik fanns bristningar graderade till 3 och 4, det vill säga att de involverade ändtarmen, i mellan 4.1-4.9 % av fallen.
http://www.enbrastart.se/index.php?option=com_content&view=article&id=50&Itemid=68

Kort innan jag slutade arbeta på Karolinska sjukhuset träffade jag en sjuksköterska som gjorde praktik på neonatalen som avslutning i sin utbildning till barnmorska. När jag sa till henne att en av mina patienter kunde ha varit drabbad av "intrauterin asfyxi" förstod hon inte vad jag talade om. Det begreppet hade inte ingått i hennes utbildning till barnmorska. Det enda hon hade hört talas om var "extrauterin asfyxi".

Följande replik på läkarens artikel i ovanstående länk, är skriven av en barnmorska, numera professor, vid Karolinska Institutet.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/naturliga-forlossningar-okar-inte-skaderisken_6792543.svd

Det kan låta osannolikt att någon skulle gilla att mödrar och barn skadas vid förlossning men jag vill påstå att det finns människor som får en kick av dramatiska händelser i sitt arbete. Jag har sett det i > 10 år på min fd arbetsplats - Karolinska sjukhuset/Astrid Lindgrens barnsjukhus avdelning för oskyddade nyfödda barn.

Jag tänker idag att ni män måste agera i detta. Troligen vill ni inte att er fru ska behöva läcka avföring i åratal för att hon fött ert barn och för att vården ignorerar dessa problem. Kräv att få se statistik, ta reda på fakta om olika sjukhus och välj medvetet de som har lägst frekvens av sfinkter rupturer.
Det är inte OK att någon kvinna ska behöva drabbas av detta idag.
Kunskap om att förhindra det fanns i vårt land på 60-talet och finns i många länder idag - även om den inte finns på "Kungliga Karolinska".

Jag har försökt säga, sedan min anställning år 1996, att man måste anställa personal med adekvat utbildning och att man måste upprätthålla stabil och jämn kunskapsnivå i sin grupp. Den strävan finns inte i den verksamheten utan man njuter av den makt man kan ta sig över de chockade föräldrarna och över makten att hålla liv och död i sin hand. I takt med att de klokaste och mest seriösa har lämnat avdelningen har gamarna tagit över. Idag annonserar man inte längre efter barnsjuksköterskor och barnsköterskor till iva sidan - dit de allra minsta barnen kommer - utan efter iva sjuksköterskor och undersköterskor som inte har någon som helst utbildning om omvårdnad av för tidigt födda barn. Och har de fått en kort kurs i sin utbildning så är den given av en handfull kaxiga barnsjuksköterskor som vill bli benämnda iva sjuksköterskor för att de anser att det ger dem högre status och framför allt för att de anser att det ger dem möjlighet att kräva högre lön. De har inte den kunskap som krävs för att planera omvårdnaden av för tidigt födda barn för de har inte uppgraderat sin kunskap och deras läkare har hindrat deras kompetensutveckling i årtionden. De är som fiskar i ett akvarium som inte vet att havet existerar.

Läkarna hävdar säkert att de har "mycket god erfarenhet" av iva sjuksköterskor. Det är logiskt.
Ingen iva sjuksköterska kan ifrågasätta en pediatrikers kompetens och analysera bristerna i vården på KS neonatalavdelning - det har jag kunnat för jag har fått utbildning av seriösa läkare på min tidigare arbetsplats och där jag utbildat mig.
Det finns INGET seriöst i neonatalvården i Sthlm och neonatologernas svek mot sina sjuksköterskor - och en handfull sjuksköterskors attacker på chefssjuksköterskor och bättre utbildade kollegor - har punkterat utvecklingen av hela den svenska neonatalvården. Det har blivit som med sfinkterrupturerna - man visste hur man skulle förebygga dem på 70-talet men kunskapen har tappats på "kungliga Karolinska" på 2000-talet.

Man kunde vårda prematura barn från vecka 24, utan att de skadades av vården, på flera svenska länssjukhus från början av 90-talet då man fick triggade respiratorer - så att barnens lungor inte skadas, saturationsmätare - så att man kan hålla barnen stabilt syresatta på adekvat nivå och kuvöser som tålde att desinfekteras med sprit - så att barnen inte fick svåra infektioner.

Den kunskap som krävs för att vårda barnen så att de inte skadas saknas idag på KS neonatalavdelning.
Där har läkare manövrerat ut barn/neonatalsjuksköterskor med hjälp av iva sjuksköterskor och erfarna och kloka chefssjuksköterskor med personer som gärna hjälper till med att manövrera bort gedigen kunskap för egen makt och goda löner. "Vad smarta vi har varit som hållit uppe personalomsättningen så bra... det har verkligen fått upp våra löner... det måste vi fortsätta med", sa en undersköterska mitt i korridoren på avdelningen för några år sedan. Hon hör till gruppen som jobbar kvar och tillhör läkarnas favoriter.

En mamma i Eksjö har anmält att hennes barns nacke bröts vid förlossningen. Själv skadades hon svårt i underlivet. Hon låg på sjukhus i fem veckor och hade stomi i fem månader. Jag har sett tre barn vars nackar dragits av i samband med sugklockor under mina nära 14 år på KS i Solna men aldrig hört att någon anmält detta.
Jag har aldrig sett något ens i närheten av detta under mina 12 år i neonatalvård på ett länssjukhus.
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/dodsfall-vid-forlossning-blir-polissak/
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/halsa/article14112727.ab

12 juni 2012:
Har läste igenom detta inlägg och vill lägga till följande.
Missförhållandena både i förlossningsvården och i neonatalvården på Karolinska är främst läkarnas ansvar. De vill inte - klarar inte - att arbeta med väl utbildade sjuksköterskor och barnmorskor.
De vill inte att sjuksköterskans kunskap ska komma patienterna till godo för då blir patienterna friskare, då blir det inte så mycket drama, då måste de inte vara vakna hela nätterna när de är jour för då klarar sjuksköterskorna att hålla allt flytande - men då sjunker läkarnas jourersättningar mycket!

Det enda som behövs för att läkaren ska kunna sova nattetid är att man enbart har vidareutbildade, erfarna sjuksköterskor nattetid - det kravet fanns på många håll redan på 70-talet när jag började i vården, att läkaren gör en planering om alla patienterna tillsammans med sjuksköterskan innan han går för att sova och att det finns delegering av vissa uppgifter - till exempel att ta vissa prover under vissa förutsättningar och sedan meddela läkaren svaret om det är avvikande - eller att sätta in ljusbehandling om bilirubin är förhöjt, att ändra syrgas och blodtrycksmedicin så att syresättning och blodtryck hålls inom visst intervall.

Hörde härom veckan att på Huddinge sjukhus har läkare förbjudit sina sjuksköterskor både att ändra syrgasen helt - man får inte öka eller minska en enda procent - och man tillåts inte heller att handventilera barnen (!!!) vilket innebär att barn riskerar att drabbas av allvarliga skador om läkaren t.ex. är fast med ett dåligt barn på förlossning eller operation.
Detta handlar om extremt maktmissbruk av en handfull mycket oseriösa läkare som inte bryr sig det minsta om hur patienter drabbas - deras "skötebarn" är deras egen makt och inkomst - jag känner dem!
Ansvaret ligger också hos de sjuksköterskor som knyter sig till läkare för makt och hög inkomst.
Jag har kunnat iaktta dem under lång tid och jag kommer inte sluta att skriva om detta.

Dessa läkare och deras väninnor dominerar också den utbildning som ges till nya läkare och sjuksköterskor vid KI. Utvecklingen av sjuksköterskors utbildning vid KI ligger ca 30 år efter södra delen av Sverige och nivån har varit så låg att man förlorade rätten att examinera sjuksköterskor år 2008.
Detta var inte en tillfällighet utan konsekvens av en medveten strategi från KI/KS om att hindra sjuksköterskors kompetens att utvecklas, att synliggöras och att utnyttjas till patienternas fördel.

Tillägg:

Idag - den 26 september 2012 kommer Uppdrag granskning att sända ett program om

sfinkter rupturer. Jag väljer då att göra ytterligare ett tillägg om snedklipp och rupturer.

Jag vet inte när man frångick rutinen att göra snedklipp i svensk förlossningsvård - och det är säkert olika på olika håll i landet - men jag tror att det kan ha varit förknippat med att man tog beslut om att vården skulle införa 'tidig hemgång' efter förlossning.

Jag hinner inte skriva om detta nu men lägger ut en äldre text ur min dator igen.

En kunskap som varje sjuksköterska måste ha är den att granska forskning kritiskt.

Regel nummer 1 är att inte tro på något förrän du har utsatt en rapport för noggrann analys; lämpligen gör sjuksköterskor det tillsammans, i någon form av omvårdnadsforum på den enskilda arbetsplatsen.

Jag skulle också vilja att alla arbeten som skrivs inom en viss specialitet, både av läkare och sjuksköterskor, läggs ut på Internet för allmän bedömning och diskussion.

Jag ser ett stort behov av nationell samling kring utvecklingen av sjuksköterskeyrket.

Ett exempel på hur man kan påverka forskningsresultat härrör från ett av landets länssjukhus.

Man ville spara pengar genom att försämra vården för nyförlösta kvinnor och nyfödda barn. Erfarna läkare hade lyckats bygga upp en vård som tog hänsyn till en rad faktorer av medicinsk betydelse. Dels finns risken för komplikationer hos en nyförlöst kvinna.

Infektioner i livmodern är inte ovanliga, bröstkomplikationer är också ett allvarligt problem som hänger samman med att amningen kommer igång och fungerar. Många kvinnor klipptes också under förlossningen. Eftersom man visste om de besvär som är förknippade med okontrollerade bristningar, som kan komma att involvera ändtarmsöppningen, utbildades barnmorskor så att de kunde bedöma när en bristning var förestående och då klippa i stället. Alla toaletter på BB avdelningen var utrustade med handdusch så att kvinnor som var sydda i underlivet kunde duscha sig rena efter toalettbesök; inte torka med papper i ett uppsvullet område, fullt av stygn.

En annan aspekt bakom den 4-5 dygn långa BB vistelsen var barnet. Ett nyfött barn är som ett oskrivet blad. Det kan ha vilken sjukdom, inre missbildning, förlossningskomplikation som helst – men har inte träffat någon läkare. Många inre missbildningar ger inte symtom förrän efter några dagar. Barn som föds med förträngningar i mag-tarm kanalen äter ofta bra, men kräks sedan allt större mängder. Dessa kräkningar utgör en risk för aspiration.

Vissa medfödda hjärtfel benämns dutusberoende. Det betyder att när cirkulationen övergår från fostercirkulation till den normala, genom att ductus arteriosus stänger sig, så kommer barnet att dö om tillståndet inte uppmärksammas och läkemedel tillförs inom kort tid.

Barn kan födas med en blödningssjukdom som kan komma att manifestera sig i petekier.

Infektioner är vanliga hos nyfödda barn, speciellt efter några timmars vattenavgång eller om mamman har en pågående infektion – med de kan också komma utan förvarning.

Slutligen ansågs det förr vara av största vikt att amningen kommit igång och att barnet visade att det ammade bra, genom att det vände i vikt. Nyfödda barns vikt sjunker de första dygnen, tills mammans mat kommer igång på dag 1-4. När barnet börjar gå upp i vikt vet man att mamman kan producera tillräckligt med mat och att barnet klarar att suga och svälja.

Relativt många barn har ett tungband som fäster alltför långt fram på tungspetsen.

Bara det kan utgöra ett effektivt hinder för fungerande amning.

Medvetenheten var också hög om att stress påverkar en kvinnas produktion av bröstmjölk.

Att komma hem till makens och syskons olika krav och förväntningar ansågs inte optimalt för den nyblivna mamman. Hon behövde, ansåg man, egen tid med det nya barnet, tid att pyssla om sig själv både fysiskt och psykiskt, tillfälle att få stöd av andra kvinnor och möjlighet att vila ut om hon behövde det.

Många kvinnor är ju vakna flera dygn i samband med att de föder barn.

På den tiden fanns personal med barnkompetens anställda på landets BB avdelningar; barnsköterskor som hade specifik kunskap så att de kunde tolka de nyfödda barnens symtom, som var tränade att hjälpa mödrar och barn med amning och som kunde ta hand om ett barn under några timmar om en mamma behövde sova ut. Barnsköterskorna fungerade också som barnläkarens öga på BB avdelningarna. När läkaren kom på BB rond fanns barnsköterskor med vid undersökningen av barnet och rapporterade om de observerat något avvikande.

Den strategi man använde sig av, för att kunna stänga en BB avdelning på sjukhuset, var att gå ut med debattartiklar i pressen. Man skrev att den moderna kvinnan minsann var självständig, att hon inte vill bli tvingad – av gammaldags vårdpersonal - att stanna på BB när hon lika väl kan klara sig själv hemma. Man skrev att alla moderna kvinnor ville ha tidig hemgång för att vara hemma i sina familjer med sitt nyfödda barn.

Kort tid efter att dessa artiklar hade gått ut i pressen kunde vi som arbetade i vården av nyfödda märka påtagligt fientliga attityder hos flera av mödrarna.

Många ifrågasatte att deras barn behövde läggas in på neonatalavdelningen och vi hörde talas om mödrar som krävde att bli utskrivna direkt från Förlossningsavdelningen.

Nästa del i denna process var att de barnsköterskor som arbetade på BB förbjöds att hjälpa mödrarna. De fick inte längre låta en uttröttad mamma sova, inte hjälpa till med amningen; de fick inte ens vara trevliga. Barnsköterskorna kom till oss på neonatalavdelningen och grät.

”Vi får inte ens le”, sa de och berättade hur svårt det var att stå vid sidan om och se amningen misslyckas, att höra förtvivlade mödrar försöka stötta varandra samtidigt som nästa steg i processen drevs allt hårdare.

Den läkare som Landstinget anställt för att spara pengar, efter att en erfaren och klok chefsläkare sagt upp sig i protest mot sparbetingen i mödrars och barns vård, började gå med på ronderna. Om en mamma vägrade följa uppmaningen att skriva ut sig och ville stanna på BB tills amningen kommit igång eller tills stygnen var tagna i hennes klipp, stannade läkaren vid kvinnans säng och såg på henne med sådan aggressivitet att flertalet av de drabbade bröt samman och skrev ut sig. Tror att det var vid den tiden man började hävda att det var fel att klippa – för med klipp hade mödrarna en orsak till att behöva stanna på sjukhusen.

Många inom barnsjukvården var djupt oroade över utvecklingen och försökte protestera.

Då gavs garantier för att en ny organisation skulle byggas upp, att erfaren vårdpersonal skulle anställas i en helt ny funktion; att åka hem till de nyblivna föräldrarna under den första veckan. Dessa personer skulle se om barnen var gula och behövde ljusbehandling, om det fanns symtom på infektion eller hjärtfel, om barnen kräktes, om de kunde suga, om mödrarna hade problem med sina bröst osv.

Inom barnsjukvården ansåg många att de som dittills arbetat som barnsköterskor på BB skulle passa bra för uppgiften men att vissa moment krävde en barnsjuksköterskas kompetens.

Så vitt jag känner till finns inte denna funktion någonstans i landet och nyblivna föräldrar rekommenderas numera att ta kontakt med en barnmorskemottagning om det finns problem efter hemkomsten.

Barnmorskor har ingen utbildning om sjuka barn, om symtom på sjukdom och missbildning hos barnen utan om kvinnans kropp, om förlossning och om det friska barnet som är född i fullgången tid. Ett par barns öden har kommit till pressens kännedom.

Bland annat häktades en pappa i Stockholm för några år sedan. När han sökte på barnmorske mottagningen för tredje gången, med sitt svårt sjuka barn, var barnet dött när han kom fram.

Då anklagades pappan för att ha dödat barnet!

Visserligen kan man inte tro allt som står i pressen men den beskrivning som fanns i Aftonbladet eller Expressen, tillsammans med en bild på pappan, beskrev att barnet uppvisat klassiska symtom på en livshotande infektion redan när pappan sökte första gången.

En person utan vårdutbildning skulle knappast, i den pressade situation som var, ha kunnat konstruera en så klassisk beskrivning av de symtom som ett barn uppvisar vid infektion.

Ovanstående är ett exempel på beställd forskning.

De som utförde denna forskning belönades frikostigt av Landstinget.

Dessa personer frågade inte efter hur vården försämrades för kvinnor och barn, utan deras intresse var att den egna karriären skulle få en skjuts – och det fick den.

Både läkaren och barnmorskan bakom denna forskning fick tjänster på Socialstyrelsen.

Den överläkare vid kvinnoklinken som försökt bromsa utvecklingen fick se sin karriär fallera och den barnläkare som krävde noggrann uppföljning av hur de nyfödda barnen skulle komma att drabbas, blev successivt utmanövrerad från sin tjänst som ansvarig för neonatalvården.

Som en del i processen sa man sedan upp alla barnsköterskorna på landets BB avdelningar.

De var den grupp som hade barnkompetens och som kunde tolka symtom hos barnen.

De amningsproblem som finns i dagens samhälle, och som uttrycks i mängder av debattartiklar och kåserier i pressen, härrör från denna utveckling som spred sig snabbt över landet i takt med att allt flera unga mammor hakade på den trend som startats av någon som inte brydde sig det minsta om kvinnors självständighet, men om pengar.

Tilläggas måste att många inre missbildningar numera diagnostiseras redan intrauterint genom att ultraljudstekniken har utvecklats, men vad gäller t.ex medfödda infektioner kvarstår problemet.

Vid granskning av forskning handlar det inte enbart om att granska om tillräckligt många svarat på en rad frågor – så att resultatet bedöms vara statistiskt säkerställt.

Man måste också fråga sig vem som gjort en undersökning, vilket det bakomliggande syftet kan ha varit och om det kan finnas motiv som makt eller pengar i projektet.

Många undersökningar som sjuksköterskor numera hänvisar till, när de begränsar ansvarsområde och handlingsutrymme för sina egna kollegor, är skrivna av läkare.

Man bör då ställa sig frågan om syftet kan ha varit att hindra sjuksköterskor från att ha ansvar för ett område/en funktion, som ligger inom den Specifika Omvårdnadens paradigm.

Tillägg om specifik omvårdnad av snedklipp. Jag vet inte hur man gör idag och om det finns forskning om hur snedklipp ska skötas – det är barnmorskors kunskapsområde. Det jag vet är hur man gjorde förr när man utgick från ”beprövad erfarenhet” – det vill säga många läkares och barnmorskors samlade iakttagelser.

Det fanns en handdusch på alla toaletter på BB och de som var klippta rekommenderades att duscha efter alla toa besök och att undvika att använda toa papper. En mycket erfaren barnmorska, vanligen avdelningssköterskan, gick runt och inspekterade alla klipp en gång per dygn, om det fanns tecken på infektion två gånger per dygn. Man skulle ligga på rygg när hon kom och såret spolades med ljummet vatten för att skölja bort bakterier. Barnmorskan larmade läkare direkt vid symtom på infektion eller om stygnen släppt och såret glipade. Man vårdade nyblivna mödrar med omsorg för att de inte skulle drabbas av komplikationer.

- Klipp är något som ska användas på samma sätt som alla andra interventioner, det ska användas med förnuft. Grunden är ett riktigt, riktigt bra perinealskydd men ser du att du har en riktigt stor risk för en ruptur så bedömer vi fortfarande att det är bättre att göra ett kontrollerat klipp medan man kan, än att få en okontrollerad ruptur, säger Anna Pohjanen, verksamhetschef på Sunderby sjukhus.
http://www.svt.se/ug/20111130151854/makarna_pirhonens_metoder_har_fatt_brett_genomslag

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Nationella-riktlinjer-mot-svar_GZ10375/

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/9849840

Tillägg 27 juli 2014

Från Amelia

Att drabbas av sfinkterruptur

Det gör ont att föda men skillnaden på en förlossningssmärta som i stunden upplevs som man ska gå mitt itu är inte detsamma som att leva med 24 timmars smärta flera månader, ja till och med år efter sin förlossning. I första fallet så upphör smärtan så fort barnet är ute. I det andra fallet så är varje dag en plågsam påminnelse om hur underlivet ömmar, skaver, river och smärtar.

Jag gråter med er som har kommenterat era sfinkterrupturer på olika sajter efter Uppdrag Gransknings program om brister i förlossningsvården.

Jag var en av er.

Jag vågade inte fråga om kejsarsnitt trots att jag hade legat inne på sjukhuset i tre dagar. Jag var så matad av bilden av hur en riktig kvinna skulle vara och det var enligt mig att föda vaginalt och inte klaga. Jag ville vara själva sinnebilden av moder jord och uthärda det alla kvinnor i alla tider gjort. Så dumt. Och så smärtsamt.

Det var mycket konstigheter som begicks då jag låg inne i väntan på att föda och varje löfte om igångsättning hölls inte. Mina värkar hade varit så intensiva kvällen innan att de fick dämpa dem med medicin för att min kropp hamnade i någotslags krampaktig chock. Mycket mixtrande fram och tillbaka… Det var min första förlossning och jag kände mig så rädd och ensam. Efter en alldeles för lång tid på en förlossningspall som gjorde mig helt avdomnad så var det tydligen dags att föda. Men det fanns inga värkar som kunde hjälpa mig att krysta. De hade försvunnit. Jag födde mitt barn utan krystvärkar och med ett gäng personal framför fötterna. De kunde inte ens uppmana mig till att krysta för de kunde inte se något på monitorn. Den dagen var jag en elitidrottare som pressade min kropp till det yttersta. Jag födde mitt barn inte bara genom det stackars sargade underlivet utan jag födde ut henne mentalt. Genom min styrka, min kraft och järnvilja. Det var jag och hon som kämpade för livet och rätten att leva tillsammans. Jag skrek att dem skulle hålla käften då dem försökte heja på mig. Den här ronden kunde bara jag och hon ta. Och ingen skulle få rätten att heja på mig då jag i dagar legat ensam och rädd i stort behov av stöd och omtanke. Fuck you right back (Tack Katrin Z!) Jag såg hennes huvud mellan mina ben och läkaren börjar ropa att om jag inte fixar det på tre drag så måste jag in på akutsnitt. Aldrig tänker jag. Både jag själv och ni har ju tvingat in mig där jag nu är. Läkaren drar fram sugklockan och tar kraftigt tag om hennes huvud.

Jag körs upp på operation utan vetskap att jag drabbats av en sfinkterruptur, barnmorskans kommentar är att jag har spruckit lite. Chock gånger hundra, om jag har spruckit så lite- varför har jag då en hord av personal i gröna rockar som cirklar runt. Jag är i verklig chock. Under de 45 minuterna jag opereras så skakar min kropp krampaktigt. Trots värmefilt så fryser jag som om jag har is in på bara märgen. Jag ser läkaren och underläkaren tråcklande med nål och tråd, som om det vore en syjunta. Men jag är inte inbjuden till kalaset. Det är jag som är virkduken. Jag gråter, skakar och gråter. Jag frågar läkaren efter operation hur många stygn hon sytt. Hon säger med barsk ton att man minsann inte räknar stygn. Jag ville veta för i min enfald så trodde jag att jag då kunde räkna ut hur illa skadad jag var. Jag körs upp till uppvaket och kan inte röra min kropp förutom armarna. Det visar sig att jag har fått för mycket epidral och bedövning i samband med operationen. Jag är lam från midjan ner till tårna. Jag längtar till mitt barn och jag gråter tusen tårar extra för mitt trasiga underliv. Det tar åtta timmar innan förlamningen släpper.

Borta är min feghet och in träder bitterheten. Moder jord, patetiskt. Har jag ens tänkt så? Jag är inte längre rädd. Jag är så fruktansvärt ledsen och arg. Jag ser till att ansvarig läkare kommer till mitt rum och förklarar i detalj vad som har skett och hur det har sytts men framförallt kräver jag en ursäkt för hennes burdusa okänslighet vid operation. Det var bra. Moder jord skit på dig. Ätandes bulkmedel och smärtstillande tabletter fem gånger om dygnet för att kunna ta hand om mitt barn och bemästra smärtorna. Jag kämpade i fyra dagar för att kunna gå på toaletten, en kamp där segern kändes som ett tusenmilakliv. Medan jag satt och svettades och våndades så fantiserade jag hur jag skulle uttrycka min tacksamhet om jag lyckades skita utan att hela skiten skulle spricka. Jag tänkte att jag borde skicka kort och tacka sjukhuset för hjälpen med att få ut den välskapta bajskorven… Var jag frisk i huvudet? Ja i allra högsta grad det enda som var sjukt och trasigt var mitt underliv och att det här händer i Sverige på 2000-talet.

Det tog mig ett år att bli bra. Jag hade många vändor på sjukhus och gynekologer. Jag grät och oroades över hur framtiden skulle bli. Jag hasade mig ur soffa och säng under lång tid. Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg. Och jag lider mer alla er kvinnor som har fortsatt problem efter er förlossning.

Jag mår bra idag och är återställd. Jag är väldigt tacksam och tänker ofta på det. Jag njuter av min kropp och jag njuter av min förmåga och rätt till ett härligt och glatt knull.

Till alla er som är drabbade- kräv hjälp. Det är er rättighet.
Stor Kram

Kommentarer

Samma här men ca 30 år sedan. För er som är yngre kan jag berätta att jag slutade gå på gynkontroller hos läkare, (bara MVC cancerprovtagning) Detta efter att otaliga gånger råkat ut för att läkare, eller undersökande BM på MVC ropat till kollegorna "Kom, titta vad som hänt här.." eller okänsliga kommentarer som "ja, våra mormödrars underliv var nog inte heller alltför vackra alla gånger" eller "och var har du fött barn då, i urskogen eller?" (svaret var Huddinge sjukhus med tillgång i stort sett all teknk som finns idag) Jag har kämpat med speciell träning, speciell mat hela livet (minsta förstoppning katastrofal) men när jag t.ex. nyser och det finns minsta mängd gaser, så släpper jag mig ljudligt och ofrivilligt. Mycketr pinsamt bland folk. Ett år efter upphörd mens lossnade livmodern, det var som om den hängt på en skör tråd till östrogenroduktionen man har i fertil ålder upphörde. Den var på väg ut mellan benen flera gånger, som ett barn föds och kommer ut, och jag fick stanna för att med handen trycka upp den. Fick operera bort den. Nu ska jag göra allt för att min dotter som nu väntar barn inte ska råka ut för samma sak som sin mamma och mormor, eftersom vi alla tre har stora likheter kroppsligen. En itusliten bäckenbotten må ha varit hur stark som helst före förlossningsskadan, ingen träning i världen får de isärdragna ändarna i vävnaderna att växa ihop igen. /Barbro

Barbro

16 FEBRUARI 2013

ANMÄL

BARN/ NEONATAL SJUKSKÖTERSKANS BLOGG

måndag 30 januari 2012

Om att bryta sönder en civilisation - - - - - - - - - - - - - - - - - - - Om att sluta bygga kunskap och börja utöva makt - - - - - - - -

lördag 28 januari 2012

Omvårdnadsforum och medicinsk undervisning via Tilda

Om att lösa medicinska problem - på ett sätt eller på ett annat

Synpunkter om evidensbaserad vård

Evidence-Based Medicine: Neither Good Evidence nor Good Medicine

Evidensbaserad medicin i Sherlock Holmes spår