OMVÅRDNADENS
KUNSKAPSUTVECKLING
Inledning
Sjuksköterskans
funktion i vården har utsatts för en omfattande granskning de sista årtiondena.
Parallellt med att den svenska sjuksköterskeutbildningen har förändrats och en
ny yrkesroll börjat växa fram har det funnits ett behov av att se på den
historiska utvecklingen.
”En
utveckling av omvårdnaden som ämne och profession bygger på och förutsätter
kunskaper om dess historia och traditioner”, skriver Sonia Bentling
(Kristoffersen,1998, s, 136).
De
första sjuksköterskeutbildningarna i Europa kom i Tyskland och England i mitten
av 1800-talet varav den ena var Florence Nightingales vid St Thomas Hospital i
London år 1860. Fram till dess hade patienterna vårdats av kvinnor utan
specifik utbildning.
År
1867 startade Röda Korset i Uppsala den första svenska utbildningen och därefter
följde flera sjukhus efter. Initialt var det stora skillnader på landsbygd och
i stad, bland annat i längden på utbildningen. 1901 blev beteckningen
sjuksköterska ett skyddat begrepp som bara den fick använda som genomgått
godkänd utbildning. Legitimation för sjuksköterskor började utfärdas först 1957
enligt Kristoffersen.(ss. 140-141)
Utvecklingen
av yrkesrollen
”Omvårdandens
utveckling är knuten till faktorer som kan relateras till ett samhälles
ideologiska och politiska utveckling”, skriver Bentling (Kristoffersen, 1998,
s. 136) och ger en skildring av hur sjuksköterskeprofessionen i vårt samhälle
haft en utveckling som i stort sett varit likadan som kvinnorollens.
Sjuksköterskerollen
har beskrivits i termer som motsvarats av kvinnorollens: tjänande, fostrande,
moderliga och uppoffrande.
Munkar
och nunnor var bland de första att ge sjukvård och vårdandet kom därför tidigt
att förknippas med religionen. Luther menade att vårdande hör till kvinnans
innersta väsen - att hon var kallad att utföra en kärlekstjänst åt sina
medmänniskor. Precis som kvinnan i familjen i det lutherska samhället har varit
underställd mannen, som i sin tur varit underställd Gud, var Gud och läkaren
sjuksköterskans överhet.
Ända
fram till 30-talet var kravet absolut på sjuksköterskan att viga sitt liv år
sitt yrke – att se det som sitt ”kall” och på internatskolorna för
sjuksköterskor var regelverket på många håll oförändrat in på 60-talet.
”Liksom
klostermedlemmar fick sjuksköterskor underkasta sig vissa normer och regler. De
fick viga sitt liv åt arbetet och avstå från privatliv vid sidan om yrket”.
Men
trots yrkets osjälvständiga funktion var det ändå en möjlighet för kvinnor att
utveckla en egen roll i samhället. Det
fanns, runt det förra sekelskiftet, ett fåtal yrken som en kvinna ansågs kunna
syssla med utanför hemmet. Tidiga pionjärer i kvinnokampen som Fredrika Bremer
såg sjuksköterskerollen som en möjlighet till egen försörjning, för kvinnor. (Kristoffersen
1998, ss. 137-139)
Från
mitten av 10-talet tonades den kristna kärleksläran ner och en period som har
kallats den medicinska fasen tog vid.
Gud
var inte längre den sjuksköterskan var ytterst ansvarig inför utan nu tog
läkaren plats som en ännu större auktoritet än tidigare.
Utbildningen hade under den här tiden huvudsakligen inriktning mot det
medicinska kompletterat med etik, vilket framför allt innebar inpräntning av
regler, rutiner och ramar för ”kallet”.
”Varken
elev eller erfaren sjuksköterska sades vara vuxen att följa läkarens arbete och
känna skälen till hans handlingssätt”, står det i en föreläsning från Sophia
hemmet år1923.
Under
40-talet kom den tekniska utvecklingen och en ny tid inom vården.
En
medicinsk-teknisk ideologi växte fram samtidigt som förändringar i samhället
drev fram en ny sjuksköterskeroll. Kravet på att sjuksköterskan skulle vara
ogift och tjäna ett ”kall” övergavs och det började i stället ses som en merit
för en kvinna, inför äktenskapet, att ha en yrkesutbildning och
arbetslivserfarenhet. Vid den här tiden kom också de första männen till yrket.
(Kristoffersen 1998, s.142-143)
60-
och 70-talen förde med sig stora omvälvningar i hela samhället och även
sjuksköterskans underordnade och osjälvständiga roll kom att ifrågasättas.
De
politiska kraven på ett närmande till den amerikanska modellen ökade. 1966 års
utbildningsreform gav plats för mångvetenskaplig påverkan skriver Bentling. Den
medicinska vetenskapen fick ge rum för insikten om psykologiska och sociala
orsaker till sjukdom. (Kristoffersen 1998, s.143)
Internationellt
drev WHO frågan om en enhetlig utbildning och av att använda teoretiska
modeller som grund för omvårdnadsarbetet.
”I
en konferensrapport från NLN (National league of nursing) 1978 behandlades
frågor om varför man ska teoretisera, vad teorierna skulle omfatta och hur
teoretisk utveckling skulle gå till”, skriver Bentling 1995 (s. 42).
”Tio
år senare…frågorna gällde inte längre varför eller om teoretiskt arbete var
nödvändigt. Verksamheten kunde nu inriktas på vad som skulle studeras.”
Åren1966-77
gick utvecklingen i Sverige mot ett begynnande paradigmskifte
Patientens
värde som medmänniska betonades till skillnad mot den tidigare objektifieringen.
Begrepp som helhetssyn, autonomi och självständighet i yrkesrollen började växa
fram. (Kristoffersen 1998, s.144)
1977
fördes sjuksköterskeutbildningen in i högskolan och övergick, från att ha varit
en yrkesinriktad utbildning, till att bygga på ett teoretiskt karaktärsämne –
omvårdnad – till träning för ett vetenskapligt arbetssätt mot bakgrund av en
specifik ideologi. (Bentling 1995 , s. 43)
”Yrkesroll
och utbildningsinnehåll utsattes för kritisk granskning och omvärdering” skriver
Bentling (Kristioffersen 1998, s.144-145) och fortsätter: ”Sjuksköterskan
skulle inte längre underordnas det medicinska paradigmet eller den manliga
läkarrollen med dess beslutsföreträden. Självständighet, jämställdhet och
autonomi kan spåras mellan raderna i det dokument som angav framtidens
inriktning” – Vård 77.
Yrkesrollen,
fokus på patienten, helhetssyn, empati, medbestämmande lyftes fram.
Utbildningsinnehåll, ämnesutveckling och kritiskt vetenskapligt
förhållningssätt blev viktiga faktorer. (Kristoffersen 1998, s.147)
Utbildningen
under förändringsprocessen
Utvecklingen
ställde helt nya krav på vårdlärare och skolan organisation. Det rådde på många
håll en stor osäkerhet om framtiden och om den ändrade yrkesrollen.
Förståelsen
för de nya begreppen som ”omvårdnad”, ”forskningsanknytning”, ”primary
nursning” mm var skiftande och som i alla förändringsprocesser uppstod oro och
tvekan inför utvecklingen.
Amerikanska
omvårdnadsteoretikerns olika modeller blev viktiga i undervisningen men både
lärare och elever hade ofta svårt att förstå och anpassa kunskapen till svenska
förhållanden.
Bentling
skriver 1995 (s. 73) ”Man kan ställa frågan om kraven på vetenskaplig
utveckling av sjuksköterskekunskapen utgick från samhällets behov av bättre
omvårdnad och ett effektivt utnyttjande av offentliga resurser eller om det var
ett uttryck för en demokratisk utbildningsideologi”.
År 1987
inrättades de första omvårdnadsprofessurerna i vårt land och år 1993 kom en
professur i omvårdnadspedagogik.
År
1993 förtydligades kraven genom en ny högskolelag: SOU 1992.
”Utbildningen
skulle nu ge en bred generalist kompetens och motsvara 120 högskolepoäng i ett
utbildningsprogram. Yrkeskunskapen beskrivs i termer av självständigt arbete,
professionell omvårdnad, självkännedom, kunskaper i organisation och ekonomi
samt internationalisering och forskningsförberedelse.” (Kristoffersen 1998,
ss.145-146)
Den
nya sjuksköterskerollens precisering
1993
skedde en precisering av omvårdnadsbegreppet och i anvisningar från
Socialstyrelsen beskrevs sjuksköterskan som primärt omvårdnadsansvarig. (sid
146)
WHO
poängterar 1993 en autonom yrkesroll –
att sjuksköterskan inte ska betjäna andra – och att omvårdnadsarbetet ska
bedrivas utifrån ”modern nursing thinking”.
Från
högskoleverket kom direktiven om att skapa en stimulerande högskolekultur och
utveckla det internationella samarbetet (Kristoffersen 1998, s. 146-147)
Sjuksköterskans
egen kunskap var i fokus.
Omvårdnadsforskningen
riktas idag, enligt Bentling (Kristoffersen 1998, s. 147)
huvudsakligen
mot två områden, dels mot det professionella omvårdnadsarbete och patienter,
dels mot utbildning, lärare och studenter.
I
vårdens organisation har den ändrade sjuksköterskerollen lyfts fram på sätt som
skilt sig mycket mellan olika sjukhus och vårdinrättningar.
”Kvardröjande
ideologier, föreställningar och förväntningar avseende så väl sjuksköterskan
som hennes arbete påverkar dock dagens situation mer eller mindre tydligt”
skriver Bentling. (Kristoffersen 1998, s 148)
I
sin bok om sjuksköterskeprofessionen skriver Bentling ockå: ”Att
professionalisera allmänmänskliga företeelser som t.ex. vårdandet och ställa
krav på att det ska läras ini enlighet med vetenskapliga krav och metoder
skapar givetvis problem……….och konflikter har inte saknats” (Bentling 1995, s.29).
Arbetet
med att formulera ett tydligt paradigm för omvårdnaden och att ge en entydig
bild av professionens kunskap har inte varit okomplicerat.
Bentling
refererar till Törnebohm och skriver att kompetensen i ”människoarbete” bygger
på förståelse och förmåga att utveckla personliga relationer och att vårdare
och vårdtagare kan mötas i sina livsparadigm, att arbetet ställer krav på
kunskaper som inte endast är teoretiska eller vetenskapliga. (Bentling 1995, s.
75)
Benner
har formulerat omvårdnadsarbetets domäner (Benner 1993, s. 56):
- Den hjälpande rollen
- Undervisande och
vägledande funktion
- Diagnostisk och
vägledande funktion
- Att effektivt hantera
snabbt skiftande situationer
- Att utföra och övervaka
behandling
- Att övervaka och
säkerställa kvalitet i praktiskt omvårdnadsarbete
- Att planera och
organisera för personalens arbete och vården
Diskussion
Efter
en100-årig tradition av tjänande har sjuksköterskeprofessionen kommit en bit på
väg mot en självständig roll.
Bentling
1995 beskriver att ”Sjuksköterskans arbete karaktäriserades av praktisk
kunnighet och underordnande. Hon skulle förstå men behövde inte kunna
förklara”. (s.143) och så sent som i början av 80-talet präglade detta tänkande
den svenska sjuksköterskeutbildningen.
Man
fick lära sig att rabbla symtom och behandlingsmetoder, man presenterades
färdiga ”sanningar” som byggde på det medicinska sätt att se på sjukdom och
sjukvård.
Utvecklingen
i samhället, och inte minst sjukvården, har påverkats i hög grad av
datorisering. Information, utbyte av erfarenheter, tillgång till ny kunskap som
tidigare kunde ta år eller årtionden att förmedla från en plats på jorden till
en annan kan numera inhämtas via Intranätet samma dag som det läggs ut.
I
den utvecklingen kan sjuksköterskeutbildningens ändrade inriktning ses som
tidsenlig och framsynt. Det forskningsbaserade, kritiskt granskande tänkande som
finns implanterad i utbildningen är väl anpassat till tidens teknologi.
Samtidigt
finns flera hinder för att professionaliseringen ska spridas till att omfatta
svensk vård som helhet.
Sjuksköterskerollen
bygger på en nutida kvinnoroll – på papperet.
Men
när en grupps makt i en organisation ökar innebär det att andra grupper måste
avstå från delar av sin.
Inom
vården har den manlige läkaren, sedan 1910-talet, haft övergripande makt över
alla de yrkeskategorier han arbetat tillsammans med.
Med
orden ”mitt medicinska ansvar” har läkaren kunnat diskvalificera alla andra
medarbetare. Nya idéer och förslag har lämnats obeaktade om läkaren inte har
varit intresserad av att pröva dem.
Göran
Greider författare och chefredaktör ger en bild av hur han, som
samhällsdebattör, ser på läkarens roll i vården i bilaga I. Han skriver bland
annat:
”Läkarkåren fascinerar mig. Jag har alltid upplevt den
som kluven i två halvor, den ena präglad av en naturligt progressiv och ofta
rentav radikal hållning i synen på samhället, och den andra halvan – för att
spetsa till det – kvar i 1800-talets statusmättade vita makt”.
Sjuksköterskans
relation till läkaren som den beskrivs i studielitteraturen:
- ”Problemet var att de
(kvinnorna under medeltiden) över huvudtaget utövade läkekonst. Den
framväxande manliga medicinen försökte utrota traditionell, nedärvd och
traderad kvinnlig kunskap eftersom man ’behövde deras marknad’” har Bexell
(1983) uttryckt det enl Bentling 1998. (s. 137))
- Erlöv och Pettersson
beskriver 1992 enligt Kristoffersen (1998,s. 141) att när
sjuksköterskeutbildningen successivt utvecklades och förlängdes runt
sekelskiftet reagerade läkarkåren och uttryckte farhågor för en
överkvalificering av yrkesgruppen. Utbildningen kortades då ner från 3
till 2 år.
- Socialisationen in i
yrkeskulturen var viktig. I läroböckerna förordades att sjuksköterskan
skulle vara underställd läkaren och den medicinska vetenskapen.
- ”I sjukhusetiken ingick
t.ex. att sjuksköterskan skulle resa sig, inte förbli sittande eller inta
en självsvåldig ställning i förhållande till läkaren och hon fick inte
rikta kritik mot honom eller komma med anmärkningar”.(Kristofersen 1998,
s. 141)
Bexell
har också beskrivit de manliga läkarnas motstånd mot att kvinnliga läkare
skulle ägna sig åt forskning: ”kvinnors medfödda nyfikenhet skulle göra dem
benägna att företaga farliga experiment på patienterna”. (Krsitoffersen 1998,
s. 138)
I en
artikel i Göteborgs Posten i oktober 2004 på sidan www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=181029 redogörs för en forskningsstudie om kvinnliga
läkares situation på Sahlgrenska sjukhuset. Uttryck som att ”inte tas på
allvar” förekommer tillsammans med uppgifter om negativ särbehandling. (Biliga
III)
”De skamliga
och försåtliga metoder som använts för att hindra kvinnor att utvecklas
intellektuellt och yrkesmässigt går som en röd taggtråd genom berättelserna i ’Förbjuden
frukt. Kvinnliga akademiker under 100 år’. När kvinnor är intelligenta,
kompetenta och framgångsrika i sina studier betraktas de som ett hot och måste
skrämmas bort från konkurrensfältet. Effektivast är då att inrikta sig på deras
kvinnlighet: att studera är okvinnligt, sådant roar inte ’en riktig kvinna’,
hennes hjärna är inte utvecklad för sådant och hennes äggstockar kan skrumpna.
Den erotiska blicken används som vapen: en kvinna som är jurist, läkare eller
forskare anses ’manhaftig’, det vill säga oattraktiv som kvinna. Fungerar inte
detta tar man till motsatsen: det nedlåtande gullandet”.
I en
värld i snabb förändring kan de manliga läkarnas makt över vårdens organisation
ses som en av de sista bastionerna för det gammalpatriarkaliska idealet.
Greider
skriver om hur läkaren och prästen tidigare hade närmast oinskränkt makt över
människors liv.
Numera
är prästens roll sedan lång tid förändrad medan läkarens framstår som allt mer
unik – som om detta att vara läkare inte är att vara en yrkeskategori bland andra
yrkeskategorier utan befinna sig i en helt annan dimension.
Det
är väl känt sedan lång tid att självmordsfrekvensen bland kvinnliga läkare
är sex gånger högre än bland resten av befolkningen.
Kanske
borde det ställas i relation till vårdens problem på ett mera övergripande
sätt.
Många
sjuksköterskor har valt att lämna vården på senare år och manliga journalister
har ställt frågor till vad de benämnt ”experter” – dvs. manliga läkare – om
orsaken. Man kan se det som om sjuksköterskor fortfarande inte ses som
”experter” ens på sin egen professions olika problembilder.
Av
litteraturen framgår, som jag ser det, att Socialstyrelsen överlämnade åt
utbildningsinstituten och nyutbildade sjuksköterskor att bana väg för den
förändrade sjuksköterskerollen. Man har inte ställt kravet på äldre
sjuksköterskor att öka sin kunskap utan enbart gett rekommendationer.
Kunskapen
om sjuksköterskeprofessionens utveckling verkar inte ha nått fram till läkarna
vilket skapar frustration och leder till onödiga missförstånd i det dagliga
arbetet.
För
mindre än ett år sedan sa en överläkare vid ett svensk universitetssjukhus till
mig att Omvårdnadsprocessens reflekterande och forskningsbaserade tänkande
”finns inte hos svenska sjuksköterskor utan bara hos amerikanska”.
Det
har varit en mycket tung uppgift för unga nyutbildade sjuksköterskor att komma
in i det hårt kontrollerade systemet, med läkare som inte vill släppa sin makt,
och äldre sjuksköterskor som inte fått tillräcklig information om syftet med
professionens utveckling. Den kollision som ofta uppstått har medfört att många
sjuksköterskor, både nyutbildade och äldre, har lämnat yrket.
Bentling
skriver om nödvändigheten av konflikter när en ny profession växer fram i
samhället och refererar till sociologen Tomas Brante
(Bentling
1995, s. 82):
”Motsättningarna
verkar inte längre vara mellan medel- och överklass utan mellan män och kvinnor
och deras dominans inom olika yrkesgrupper”.
Vid
sökning på Internet presenteras en psykologiföreläsning av Hans Robertsson på Stockholms
universitets Forskardagar i oktober 2004.
Avhandlingens
titel är: ”Maskulinitetskonstruktion, yrkesidentitet, könssegregering och jämställdhet”
och i en kort presentation kan man läsa följande:
Kvinnliga
läkare och manliga sjuksköterskor
Yrkes- och könsidentiteter är ömsesidiga processer som bevarar traditionella
föreställningar om att läkare är män och sjuksköterskor kvinnor. Kvinnliga
läkare möter ett strukturellt ”glastak” i karriären medan manliga
sjuksköterskor drar nytta av manlig överordning och åker ”glashiss”. Samtidigt
hotar de en traditionell maskulinitet och deras manlighet kan bli ifrågasatt.
Det motverkar jämställdheten.
Som
jag ser det finns ett stort behov av att lyfta fram dessa frågor i vårdens
organisation som helhet.
”Återfaller yrkesgrupper som känner sig pressade
kanske lättare i mer gammaldags mönster om de inte hålls efter?” frågar Göran Greider i sin
artikel i Läkartidningen.
Behovet
av att lyfta fram alla de olika professionerna inom vården är, i grunden, inte
en fråga om makt utan om resursutnyttjande och om att optimera så att patienten
får tillgång till den samlade kunskap som finns hos alla de olika yrkesgrupperna.
Referenser:
Benner, P. (1993). Från novis till expert:
Mästerskap och talang i omvårdnadsarbetet. Lund: Studentlitteratur.
Bentling, S. (1995).
Sjuksköterskeprofessionen: Vetenskapliga idéer och
kunskapsutveckling. Stockholm: Liber.
Kristoffersen, N.J. (Ed.) (1998). Allmän
omvårdnad: Del I: Profession och ämnesområde:
Utveckling, värdegrund och kunskap. Stockholm: Liber.
Bilaga
I
|
|
|
Nr 44 – Vol 101
28 oktober 2004, sid 3488
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Vad är en
läkare?
Läkarkåren fascinerar mig. Jag
har alltid upplevt den som kluven i två halvor, den ena präglad av en
naturligt progressiv och ofta rentav radikal hållning i synen på
samhället, och den andra halvan – för att spetsa till det – kvar i
1800-talets statusmättade vita makt.
Å ena sidan ser jag en vemodig Tjechov i varje läkare (denne sonson till
en frigiven livegen var ju medicinskt utbildad), och från hans resa till
strafflägret på ön Sachalin går en rak linje till en organisation som t
ex Läkare utan gränser.
Å andra sidan finns den läkartradition som för inte så länge sedan i
samförstånd med lokala präster och allehanda moralväktare lade ostyriga
kvinnor på operationsbordet för att sterilisera dem.
För att fortsätta detta motsatsernas spel: Jag ser de läkare som
självklart menar att all makt i vården inte ska ligga enbart hos läkaren,
utan till allas fromma så långt det går delas med andra kompetenta
yrkesmänniskor, såsom sjuksköterskor eller farmaceuter. Bakom dessa progressiva
föredömen urskiljer jag andra läkare, som upprörs oerhört när de dyrbara
recept de skrivit ut plötsligt kan bytas ut till ett billigare på
apoteket.
Läkarrollen är stadd i omvandling, så mycket är
klart. I den sedan tio år re-sursmässigt hårt pressade vården har alla
yrkeskategorier klämts åt, och jag blev inte direkt förvånad när jag på
läkarstämman i Örebro i våras till och med hörde de marxistiskt klingande
orden »proletariseringen av läkarkåren« slungas genom en konferenssal.
Mer stress, mindre andrum i arbetssituationen och ständiga
omorganisationer som förrycker kontinuiteten i arbetet har utan tvivel
degraderat en yrkeskår.
Som om det inte vore nog har på sista tiden också den underbara debatten
om mutor från Läkemedelsindustrin blåst upp. Där försvann en hel del
förtroende från allmänhetens sida för läkarna, och det naturligtvis med
rätta. Sjukvård är ju i sig också en gigantisk industri – före Murens
fall brukade det heta att det var världens största industri efter den
sovjetiska krigsmakten.
Återfaller yrkesgrupper som känner sig pressade
kanske lättare i mer gammaldags mönster om de inte hålls efter? Ofta är
det nog så. När Läkarförbundet skriver så här i en målformulering tycker
jag till exempel att det låter just auktoritärt och gammaldags:
»Läkarförbundet arbetar för att chef- och ledarskapet i hälso- och
sjukvård innehas av läkare.«
Är det inte i stället så, att läkarna från och med
nu på ett annat sätt och mycket mer måste lära sig att dela med sig av
sin makt? När jag för några år sedan skrev ett långt reportage om
läkemedelsindustrin dök ett ord ofta upp i samtalen: Läkarmakten.
En tjänsteman på ett svenskt företag som arbetar för WHO med bland annat
kartläggning av biverkningsrapporter beskrev t ex den svenska läkarkåren
som onödigt omodern i sin ovillighet att släppa ifrån sig något
inflytande till andra yrkesgrupper inom vården.
Inte minst minns jag företrädaren från Läkarförbundet som motiverade en
obegränsat fri förskrivningsrätt med att många läkare i privatlivet
faktiskt kan hjälpa vänner och bekanta med små viktiga saker när det är
lång kö till vården.
Jag stirrade på henne, som inte tycktes förstå att det hon beskrev var
läkarens traditionella sätt att ge sig själv otillbörlig makt i det
civila samhället via sitt yrke. Från barndomen rusade minnen fram av den
löjeväckande vördnad och undergivna respekt som många vuxna – i synnerhet
arbetarna i min omgivning – visade inför denna upphöjda läkarmakt.
Så vad är en läkare? Är det den där unge mannen som
far till Palestina för att hjälpa till, eller är det han som utan
samvetsbetänkligheter tagit emot »mat, smicker och presenter« – som en
brittisk läkartidning träffande uttryckt eländet – från
läkemedelsindustrin?
Statustänkande och solidaritet är ytterpolerna i den flytande identitet
som läkaren bär, och åt vilken pol jag önskar att kåren rörde sig behöver
jag väl inte berätta.
Göran Greider
är författare, tillika chefredaktör på Dala-Demokraten.
|
|
|
Bilaga
II
Från
DN Kultur
|
Publicerad 13 juli 2004
Kvinnors list övergår männens
förstånd
"En riktig kvinna" studerade inte - hennes hjärna
ansågs inte vara utvecklad för sådant och hennes äggstockar kunde skrumpna.
Eva Ekselius har läst en skarp bok om kvinnliga akademiker i motvind.
|
|
|
|
|
|
Författare:
Red. Britt Marie Fridh-Haneson och Ingegerd Haglund
Titel: Förbjuden frukt. Kvinnliga akademiker under 100 år.
Förlag: Atlantis
|
|
|
|
|
|
|
De skamliga och försåtliga metoder
som använts för att hindra kvinnor att utvecklas intellektuellt och
yrkesmässigt går som en röd taggtråd genom berättelserna i "Förbjuden
frukt. Kvinnliga akademiker under 100 år". När kvinnor är
intelligenta, kompetenta och framgångsrika i sina studier betraktas de som
ett hot och måste skrämmas bort från konkurrensfältet. Effektivast är då
att inrikta sig på deras kvinnlighet: att studera är okvinnligt, sådant
roar inte "en riktig kvinna", hennes hjärna är inte utvecklad för
sådant och hennes äggstockar kan skrumpna. Den erotiska blicken används som
vapen: en kvinna som är jurist, läkare eller forskare anses
"manhaftig", det vill säga oattraktiv som kvinna. Fungerar inte
detta tar man till motsatsen: det nedlåtande gullandet. Den professorskompetenta
nationalekonomen och sedermera statsrådet Karin Kock kallades till exempel
alltid "fröken Kock" (medan kollegerna Myrdal och Ohlin
titulerades med sin akademiska titel) och fick som beröm veta att hon vore
"den idealiska privatsekreteraren".
Men för att hålla kvinnorna borta krävdes också diskriminerande regler och
lagstiftning. Kvinnor som disputerat förblev utestängda från tjänster som
adjunkt och lektor vid läroverken, de var prestigefyllda och förbehållna
män; kvinnorna fick nöja sig med den lågavlönade ställningen som
"ämneslärarinna".
Kvotering var också ett
användbart instrument. Läroverkspojkar kunde ju bli feminiserade med
alltför många kvinnor som lärare. Därför var lärarutbildningen på högre
nivåer kvoterad; under större delen av 1900-talet var sextio procent av
platserna reserverade för män. Kvinnor fick heller inte bli professorer i
medicin eller i civil-, straff- och processrätt, trots att - eller kanske
just därför att - där fanns kvalificerade kvinnliga konkurrenter.
Så vad gjorde kvinnorna? Antologin, under redaktion av Britt Marie
Fridh-Haneson och Ingegerd Haglund, porträtterar en rad kvinnor som mot
alla odds blev framgångsrika som läkare, lärare, forskare, reformatorer.
Var och en av dem valde sin strategi. Prästdottern Lydia Wahlström bestämde
sig tidigt för att "anlägga en gosses manér" och använde en hel
sommar för att öva bort sina flickaktiga beteenden. Hon klippte håret kort
och satte på sig sjömansmössa för att tas som pojke och så undkomma de
nedlåtande attityderna. Sarkastiskt avvisade hon Ellen Keys tal om
"kvinnans väsen", som hon ansåg spelade motståndarna i händerna.
Anna Ahlström, som studerat juridik och humaniora vid Sorbonne och Collège
de France, engelska i London och tyska i Berlin, plus latin, nordiska språk,
mineralogi, geologi, teoretisk filosofi samt germanska och romanska språk,
tog saken i egna händer och grundade ett eget läroverk för flickor (i dag
Ahlströmska i Stockholm), där inte bara flickor kunde läsa till
studentexamen utan också högutbildade kvinnor få värdiga lärartjänster.
Karolina Widerström blev Sveriges första kvinnliga läkare, specialiserade
sig på sexualupplysning, trots att det ansågs skamligt för en kvinna att ha
kunskap om människans anatomi; senare var hon mentor för flera av de
kvinnliga läkare som följde i hennes spår, bland dem den kända Ada Nilsson.
I dag är långt mer än
hälften av dem som avlägger akademisk examen kvinnor (64 procent) och
svenska kvinnor är generellt mer välutbildade än män. Det hindrar inte att
de gamla strukturerna biter sig fast, konstaterar Agnes Wold och Cecilia
Chrapkowska i en skarp genomgång av den forskning som försökt ta reda på
orsakerna. Det beror inte på barn och familj; gifta kvinnor producerar fler
vetenskapliga artiklar än män och produktiviteten ökar när de får barn.
Ändå ligger de långt sämre till när det kommer till forskningsanslag och
högre tjänster.
Det beror främst på två faktorer, konstaterar de båda forskarna: fördomar
och "homosocialitet". Vilket betyder att män bara ser män,
kvinnorna utgör deras blinda fläck. "Vilka egenskaper är viktigast för
en bra vd?" frågade till exempel en undersökning. Svar: han ska inte
ha för mycket skägg och fortfarande vara gift med sin första fru.
"Aktiv okunskap" har
det kallats att inte känna till och inte heller vilja veta något om de
faktiska orättvisorna. Och även i forskarvärlden tillämpas principen att
lägga skulden på offret: det är kvinnornas eget fel, säger man, de har ju
inte satsat tillräckligt på den vetenskapliga karriären.
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
|
Bilaga
III
Ur
Göteborgs Posten
Uppdaterad: 2004-09-16 22:30
Svårare vara läkare
om man är kvinna
GÖTEBORG: Kvinnliga läkare särbehandlas negativt. Lägre löner,
sämre arbetsvillkor, sämre möjligheter att förena arbetsliv och fritid.
- Det görs inget för att förbättra situationen, säger Angela Hanson, för
Göteborgs kvinnliga läkarförening.
40 procent av läkarkåren är
kvinnor och majoriteten av nyutexaminerade läkare är kvinnor. Trots det är
arbetsmiljön präglad av män. Kvinnors löner är lägre, schemaläggningen
sämre och villkoren för karriär skiljer sig åt. En ny studie från Göteborgs
universitet visar att kvinnliga läkare särbehandlas för att de är just
kvinnor.
Det är Sahlgrenska universitetssjukhusets ledning som bett institutionen
för genusvetenskap att analysera hur det står till med jämställdheten bland
läkare inom sjukhuset.
- Vi har fått många signaler, och vi vet att det här är en manligt präglad
miljö, det är en djup tradition. Vi ville få det dokumenterat så att vi kan
gå vidare med detta, säger Jan Börjesson, tf personalchef på Sahlgrenska
universitetssjukhuset.
Studien är kvalitativ och 40 personer har djupintervjuats om sin
arbetssituation. Resultatet visar att det område där det är störst skillnad
mellan män och kvinnor är särbehandling på grund av kön. Förutom att
kvinnor har lägre lön och svårare att göra karriär, visar den också på
stora skillnader i attityden mot kvinnliga läkare.
Några av de intervjuade säger "man tänker på en man när man tänker på
en läkare, man får mer pondus då gentemot patienter och anhöriga," och
en annan säger att kvinnor har "lägre lön, sämre arbetsvillkor och
fler jourer".
En kvinna berättar att hon upprepade gånger får höra "hur ska det gå
med den här specialiteten när det bara är kvinnor". Flera vittnar om
att patienter också har svårt att ta dem på allvar: "Det har hänt
många gånger att jag skrivit ut patienter... skrivit recept, sjukskrivningar
och sedan ringer sjuksköterskan och frågar när jag kommer för att skriva ut
patienten, för denna har inte uppfattat att doktorn var där."
- Vi har pekat på detta för Sahlgrenska i tio år. Man måste ändra attityd
uppifrån, från ledningsnivå, och helt enkelt inte acceptera att det är så
här, säger Angela Hanson, barnnarkosläkare och ordförande i Göteborgs
kvinnliga läkarförening.
Bara två av de manliga läkarna som intervjuats tar upp negativ
särbehandling - gentemot sina kvinnliga kollegor. "Jag får företräde
för att jag är man." och "Det är mycket lättare att vara man än
kvinna. Man blir tagen på allvar. Om en man gör nåt som inte är korrekt kan
det skojas bort, 'jaja, han är lite slarvig'".
Nu behandlas studien av ledningsgruppen, jämställdhetsansvariga och ska
senare användas som diskussionsunderlag. En del av rapporten är positiv och
visar att stämningen ofta är god och att man har bra relation till sina
chefer.
- Arbetsmiljön är hård och pressande, men jag tror att attityderna kommer
att ändras i och med att allt fler kvinnor blir läkare, säger Jan
Börjesson.
Flera andra rapporter har uppmärksammat kvinnliga läkares arbetssituation,
bland annat att självmordsfrekvensen bland kvinnliga läkare är närmare sex
gånger högre än övriga kvinnor i befolkningen.
Jeanette Sundvall, som gjorde den aktuella studien, har fått reaktioner
från Sahlgrenska.
- Man är medveten om problemet, men reaktionen har också varit att det görs
många rapporter, men inget händer.
Karin Mattisson Askerup
031-62 48 44 begin_of_the_skype_highlighting 031-62 48 44 end_of_the_skype_highlighting karin.mattisson@gp.se
Karin Mattisson Askerup
031-62 48 44 begin_of_the_skype_highlighting 031-62 48 44 end_of_the_skype_highlighting
karin.mattisson@gp.se
|
|
Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.
