NEONATALVÅRD I SVERIGE 1996 - BARNKLINIKEN VID RYHOV I JÖNKÖPING VS ASTRID LINDGRENS BARNSJUKHUS / KAROLINSKA I SOLNA / STOCKHOLM

År 1996 kom jag till Karolinska universitetssjukhuset i Solna från länssjukhuset Ryhov i Jönköping. 

Under mina år i Solna har jag sett två olika bilder.

Dels har jag sett den vård barnen fått på Karolinska - dels har jag känt till vilken vård de skulle ha fått om de i stället vårdats på barnkliniken i Jönköping.

År 2009 fick barnkliniken i Jönköping utmärkelsen "Svensk kvalitet".

På den kliniken hade jag fått min fostran in i rollen som sjuksköterska, där hade jag lärt mig neonatal omvårdnad och intensivvård av barn från vecka 24 till 6 månaders ålder.

År 2008 förlorade Karolinska Institutet rätten att examinera grundutbildade sjuksköterskor, efter att ha varnats av Högskoleverket i flera år på grund av "låg vetenskaplig nivå".

Merparten av de sjuksköterskor jag arbetade tillsammans med på KS var utbildade vid KI.

Specialiserande utbildningar i barnsjukvård och neonatalvård var starkt präglade av den generellt låga vetenskapligt nivå, vad gäller specifik omvårdnad, hos lärare vid KI.

För ett antal år sedan skrev jag följande jämförelse mellan Jönköping och Karolinska, och skickade den till ansvariga läkare i Solna, för att ge dem insikt om behovet av att utveckla sin verksamhet och att tillvarata den "tysta kunskap" som sjuksköterskor besitter. 

Introduktion - om mig:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

ÅR 1997 FÖRBJÖD SOCIALSTYRELSEN SVENSKA LÄNSSJUKHUS

- SOM JÖNKÖPING -

ATT TA EMOT PREMATURA BARN UNDER VECKA 27-28

ORSAKEN VAR ÅRATAL AV HÅRDA PÅTRYCKNINGAR

FRÅN NEONATOLOGER

FRAMFÖR ALLT I STHLM

ÅR 1997 PLACERADE SJUKSKÖTERSKOR PÅ KS NEO MIG

-          EN SJUKSKÖTERSKA MED SPECIALISTKOMPETENS –

PÅ STÄDARBETE

VAR NATT DET VAR MÖJLIGT

ÅR 1997 HADE EN NYANSTÄLLD SJUKSKÖTERSKA

UTAN TIDIGARE ERFARENHET AV NEONATALVÅRD

anställd ett par månader före mig

-          UTAN BARN-, IVA- ELLER BMSK UTBILDNING –

-          MEN UPPFYLLD AV BEUNDRAN ÖVER PERSONALEN PÅ AVD –

HAND OM ELEVER PÅ KS NEO

Här följer en jämförelse mellan vården

vid KS neo och på Neo i Jkpg

år 1996

JKPG 1996 NIDCAP OCH AKUT OMHÄNDERTAGANDE

NIDCAP:s teorier tillämpades i Jkpg som grund för barnens vård från att teorin kom från USA via Falun i början av 90-talet. Ansvarig neonatolog ansåg att forskningsresultaten från USA var så övertygande att det inte var etiskt försvarbart att inte tillämpa teorin i väntan på den studie som skulle göras i Sverige.

Samtlig personal i Jkpg hade fått obligatorisk undervisning om NIDCAP. Alla i gruppen hade varit anmodade att läsa Agneta Klebergs och Kerstin Hedberg Nyqvists bok när den kom 1992.
Eftersom NIDCAP är ett skyddat namn utvecklades en vårdmodell som kallades ”mjukvård”. Den byggde på NIDCAP teorier om att prematura barns hjärna utvecklas optimalt i en miljö som liknar livmoderns. Gruppen tränades i att iaktta det enskilda barnets signaler och att anpassa vården utifrån barnets mognad. Alla fick samma utbildning med syfte att vården skulle vara optimal för barnen alla dygnets timmar, alla dagar. Psykolog/forskare Karin Stjernqvist från Lund (troligen, kan ha varit specialistsjuksköterskan Agneta Kleeberg) gav undervisning om hur barnens signaler skulle tolkas och hur omvårdnaden skulle utformas. Undervisningen omfattade kunskapen att omvårdnaden av barnen är avgörande för deras neurologiska utveckling.

Mot bakgrund av denna kunskap tillämpades strukturerad omvårdnad, individuellt anpassad till det enskilda barnets mognad och ålder, genom hela vårdtiden, från att barnet kom på akutbordet tills det gick hem från 1992-93.

Prematura barn möttes, direkt på öppenvårdskuvösen efter sin födelse, med lugna dämpade röster, dämpad belysning och två personer – läkaren och den ansvariga sjuksköterskan alternativt en barnsköterska - nära barnet och pappan. Övrig personal servade så tyst som möjligt. Man stack inte barnen, om det gick att undvika. Medan sjuksköterskan höll masken och ventilerade vid behov, satte läkaren navelkatetrar om barnet var litet eller svårt sjukt. Alternativt intuberades först. Alla sjuksköterskor var tränade och kunde upprätthålla fungerande, balanserad maskventilering under en längre tid.

I det akutrum där nya barn togs emot fanns allt samlat för olika akuta åtgärder, för att kunna skapa lugn i de akuta situationerna. Bredvid den öppenvårdskuvös som användes för de minsta barnen fanns skåp med allt som behövdes för intubering, navelkatersättning osv.

Det fanns en akutvagn att sterilduka på och i dess lådor fanns akutläkemedel och sterila instrument. Vagnen kunde dras med till olika salar, vid olika akuta händelser. Allt var samlat på ett logiskt sätt som gjorde att det akuta arbetet kunde flyta som ett väloljat maskineri.

De prematura barnen lades i nästen, från 1992-93, som byggdes av en ring av två hopknutna filtar med ett syntetskinn med höga uppböjda kanter inuti. Där låg barnen med en mjuk trasa under ansiktet. Varje barn hade två syntetskinn som var personbundna och som tvättades separerat från andra barns. När barnen blev äldre gjordes nästena successivt vidare och togs bort. Fullgångna barn lades bara i bon om de var oroliga och neurologiskt instabila.

På vårdrummen där de minsta barnen vårdades var det extremt tyst. På tillväxtsalarna stod ofta en radio på med lugn musik dagtid för dygnsanpassning dvs. att barnen skulle vänja sig, stegvis, att sova med ljud runt omkring sig tills de kom hem.

Läkarna satte centrala infarter på barnen först i form av navelkatetrar och innan dessa drogs fick de små och de svårt sjuka barnen centrala venkatetrar. Dessa CVK hade ofta en lumen som var så vid att man kunde dra prover ur dem vilket gjorde att man sällan stack barnen.

Om ett litet barns CVK slutade att fungera nattetid kom den ansvarige läkaren ibland in till sjukhuset och satte en ny, för att barnen skulle skonas från stick.

KS NEO 1996 NIDCAP OCH AKUT OMHÄNDERTAGANDE

NIDCAP fanns inte i funktion på KS Neo vid min anställning 1996. Dess läkare inte ansåg att de kunde godta forskningsresultat från USA utan måste göra en egen studie. Denna hade påbörjats kort tid innan min anställning och vissa i personalgruppen var utvalda att delta.

Dessa hade fått undervisning om hur NIDCAPs principer skulle tillämpas i vården. Övriga hade inte fått undervisning om NIDCAP och skötte barnen som man gjorde på 70-talet.

Jag påpekade att det skulle bli svårt för mig att arbeta utifrån den äldre modellen efter att ha jobbat enligt NIDCAPs principer flera år i Jkpg. Detta orsakade en våldsam reaktion, framför allt från avdelningens ”NIDCAP-experter”. ”Det fanns ingen NIDCAP vård i Jkpg”, sa man. Man tillät mig inte ens - för att markera mot mig - att gå in på den vårdsal när NIDCAP projektet pågick. Andra i gruppen var välkomna till salen, på ”studiebesök”.

 

När små prematura barn föddes på KS samlades alla runt det ”roliga” som hände.

Man skrattade och skrek och flirtade med läkaren. Alla lampor var tända. Larmen ringde på alla barnen – det fanns ingen vägg mellan sal 6 och 7 - för alla ville vara med när något hände och de andra barnen glömdes bort helt och hållet (det är ingen överdrift!). Alla sprang om varandra, ljudnivån var osannolik och pappan hade man vanligen placerat i en soffa precis utanför. Det han såg och hörde var kaos, springande människor och alla de ringande larmen.

Det fanns ingen akutvagn med nödvändig utrustning att dra in på salen, och inga förråd för akuta behov där barnen togs emot. I stället fick man rusa ut i sterilförrådet, sprita en vagn och plocka allt ur skåpen i de akuta situationerna. Det kunde ha fungerat någorlunda om allt som behövdes för en akut åtgärd fanns på samma ställe, men det som behövdes för att t.ex. sätta en navelkateter var utspritt i flera olika garderober. Att plocka samman allt i en akut situation tog tid och för nyanställda var det en mardröm. Många av dem som jobbat länge verkade älska att komma ut till förrådet efter en stund, markera sitt förakt – med stor tydlighet - för den som inte kunde komma ihåg allt eller hitta allt, och ta över.

Prematurerna låg utan bon, inte sällan med armar och ben spretande åt olika håll, under stark belysning i taket – det fanns ingen punktbelysning.

Man stack alla barn initialt och det verkade vara en sport bland de flesta sjuksköterskor att få in nålar så snabbt som möjligt. Många bände i barnens handleder och det kom påpekanden från röntgen om att barn som vårdats på avdelningen i flera fall drabbats av greenstickfraktur. Inte sällan stod två sjuksköterskor, en på var sida om ett nyfött prematurt barn, och satte nålar.

Det fanns inget speciellt bäddmaterial för barnen utan man använde cirkulationstvätten.

När jag försökte boa om barnen med hjälp av det bäddmaterial som fanns brukade flera av dagens barnsköterskor öppna hela den stora kuvösluckan och vräka ut alltsammans på golvet redan innan jag gick hem på morgonen, för att demonstrera sin uppfattning.

                             

Vid ett tillfälle blev ett barn akut försämrat på efternatten. Pappan hade kommit, flera morgnar i rad, vid 06-tiden. Föräldrarna var oroliga av en speciell orsak. Jag påpekade det till mina två kollegor som flamsade med läkaren. Mina kollegor blev, vid mitt påpekande, ännu mera högljudda. De började fäkta med det sterila godset medan de tjoade och skrattade och skrek över det bleka, flämtande och desaturerade barnet. Pappan kom inte den morgonen men jag gick, djupt chockerad både över mina kollegors beteende till en chef. Jag mådde så dåligt av det jag hade sett. Min chef sa att det finns, i gruppen på avdelningen, relativt många personer som har blivit beroende av de adrenalinkickar de får i de akuta situationerna. Syndromet som finns beskrivet i litteratur kallas ”helpers high”.

En av de två sjuksköterskor som betedde sig så här har, under beskydd av verksamheten, kunnat utsätta mig för trakasserier och förtal sedan min anställning och fortfarande.

JKPG 1996 KÄNGURUVÅRD OCH AVSLUT

Barn från vecka 24 vårdades dagtid hud mot hud så snart deras hud bedömdes ha mognat tillräckligt - även intuberade och de som hade artärkatetrar – efter bedömning av erfaren sjuksköterska alt läkare. Man tejpade navelkatetrarna på blöjan och lade inte barnens mage mot föräldrarnas kroppar. Nattetid, då erfaren läkare inte fanns på avdelningen, satte man inte barnen hos föräldrarna annat än vid terminal omvårdnad pga risken för tubglidning och andra incidenter – som aldrig inträffade under mina år där. Barn i kuvös vändes var 3-4 timme för att undvika tryckskador och smärttillstånd, utan involvering av läkare.

Vid avslut av vården avslutade man respiratorbehandlingen innan barnen drog sina sista andetag så att föräldrarna fick tid att ha sitt barn i famnen medan barnet fortfarande gav kontakt, eftersom evidens visat att det var optimalt för föräldrarnas bearbetning av sin sorg.

Det var sjuksköterskans ansvar att planera omvårdanden av barn och föräldrar i samband med dödsfall och det gjordes mot bakgrund av evidens vad gällde sorgeprocessen.

Enligt olika undersökningar är fotografier viktiga för föräldrarnas bearbetning och av den orsaken hade avdelningen köpt in en avancerad kamera. Alla sjuksköterskor hade fått lära sig att hantera denna och riktlinjerna var att alla döende och döda barn skulle fotograferas på samma sätt. Barn som var döda vid födelsen fotograferades enskilt och när de låg i sina föräldrars famn. När man insåg att livet inte gick att rädda på ett barn började man ta fotografier, man fotograferade vid nöddop och efter att barnet hade dött. Avdelningen köpte in filmer med 36 bilder, tog så många bilder som möjligt/lämpligt av ett barn och filmen överlämnades sedan till föräldrarna för framkallning.

KS NEO 1996 KÄNGURUVÅRD OCH AVSLUT

Inga intuberade barn eller barn med navelkatetrar tilläts sitta känguru oavsett gestationsålder. Inga sjuksköterskor tilläts sätta barnen hos föräldrarna utan att läkare tillfrågats. Det var vanligt att sjuksköterskor blev utskällda av läkare om de satte stabila barn hos sina föräldrar utan att följa rutinen att först fråga läkare – som kunde ha mindre erfarenhet i neonatalvård än sjuksköterskan.

När man, som nyanställd ifrågasatte varför man inte jobbade med anknytningen på samma sätt på KS, som i övriga landet, sa många - med uttalad stolthet - att det inte fanns så små och så sjuka barn någon annanstans i landet.

Det stämde inte att barnen på KS neo var mindre i storlek eller gestationsålder, men däremot hade jag aldrig sett eller hört talas om så sjuka barn någonsin.

De barn som låg i högfrekvensrespiratorn Sensor medics kunde inte sitta känguru pga de stela slangarna. De låg på hårt underlag, de vändes vanligen inte mer än ngn gång per dygn och innan vändning skulle läkare tillfrågas.

Det var inte ovanligt att barnen dog i respirator och lades till föräldrarna efter att de var döda.

Det verkade inte som om det fanns kunskap om den evidens som funnits sedan 80-talet, om omvårdnad i samband med dödsfall inom neonatalvården.

Avdelningen hade enbart en Polaroid kamera, som gav dåliga bilder med förskräckliga färger, de första åren jag jobbade på avdelningen. Trots att jag stötte på många gånger, och motiverade med vetenskaplig grund, köptes ingen kamera.

När man äntligen köpte kamera, flera år senare, fick bara vissa lära sig att hantera denna. Dessa personer tog inte enbart kort på döende och döda barn utan de började fotografera många olika barn och sedan gick de till föräldrarna med korten.

”Det här kortet har jag tagit av ditt barn”, sa man och fick föräldrarnas stora tacksamhet.

En natt arbetade jag med en av avdelningens dominerande sjuksköterskor. Hon tog kort av alla barnen på vår sal, sal 8, och arrangerade dem som presenter till föräldrarna.

Framåt morgonen sa hon att hon kommit på att hon ju kände föräldrarna på sal 6 också.

Hon gick därför och tog kort på de barnen också.

Föräldrarna till de tre barnen på sal 7 kände hon inte. De fick inga fotografier av sina barn.

JKPG 1996 ANDNING

Det var förbjudet att ventilera prematura barn med kall och obefuktad gas från 90-talets början efter att vetenskapliga studier visat att det skadar lungorna. Det fanns, vid det akutbord där prematurerna togs emot, en befuktare kopplad till en Neopuff. Befuktaren fylldes med vatten och startades upp så snart man förannonserade om ett prematurt barn.

Vid vårdplatsen fanns sedan, de minsta barnens första levnadsveckorna, en befuktare igång kopplad till Laerdalblåsa eller Neopuff, om barnet ev. skulle behöva ventileras. Ansvarig neonatolog bestämde när dessa skulle avvecklas. Oxymixrarna vid akutborden stod på 40 %.

INTUBERINGAR

Den neonatolog som var ansvarig för hela verksamheten instruerade alla nya läkare i att intubera de minsta barnen. Den faktor han främst betonade var lugn och att tuba när barnet var stabiliserat i puls och syresättning genom balanserad maskventilering. Om en ny läkare var stressad väntade man, om möjligt, tills också läkaren var ”stabil”. Även personal som assisterade förväntades vara tyst och lugn och bara meddela om barnets puls och syresättning sjönk för mkt. Alla barn fick Morfin inför intubation.

Om ett barn behövde Adrenalin gavs det i tuben eftersom det ger snabbast anslag när det ges centralt. Man gjorde ett kort uppehåll med hjärtkompressionerna, för att inte rubba hjärtats rytm när Adrenalinet slår till, eftersom man annars riskerar att rubba hjärtats egen rytm när det startar, vilket kan göra att det kan stanna igen.

RESPIRATORVÅRD

Man hade köpt in Drägers respiratorer 1989-90 och kasserat samtliga äldre Babylog.

Sedan dess hade svåra och medelsvåra BPD skador försvunnit.

Alla sjuksköterskor som hade möjlighet hade fått vara med och bedöma vilken respirator som skulle köpas in, eftersom sjuksköterskor ansågs kunna bidra med synpunkter om hur en apparat skulle fungera i praktiskt arbete. Valet av Drägern utgick från höga krav på säkerhet för patienterna.

Neonatalsjuksköterskan var ansvarig för att vården av samtliga respiratorbarn bedrevs på ett säkert sätt på jourtid, då det sällan fanns specialistkompetent läkare på sjukhuset.

Inga apparater fick användas utan att alla kunde dem. De minsta prematurernas och de sjukaste intensivvårdsbarnen diskuterades aldrig med oerfarna läkare på jourtid.

De sköttes då av en ”neo-bakjour” i hemmet med minst biträdande öl-kompetens.

INHALATIONER

Inhalationer gavs gm att man utnyttjade Drägers eget system. Man kopplade in en slang på baksidan av respiratorerna, som förde tryck till en dosa med läkemedel.

Respiratorns eget flöde drev in inhalationen under lång tid och anpassade trycket i respiratorn så att det befann sig på inställd nivå under hela inhalationen.

AVSLUT AV RESPIRATORVÅRD

En av avdelningens läkare gjorde dagliga undersökningar av barnens lungfunktion.

Man extuberade barnen mot bakgrund av dessa undersökningar.

Reintuberingar var extremt ovanliga, speciellt som barnen hölls fria från infektioner. Svåra och medelsvåra BPD skador var extremt ovanliga sedan inköpet av Dräger respiratorn.

KS NEO 1996 ANDNING

Man handventilerade alla små prematurer, inte sällan under lång tid, med kall och obefuktad gas både i samband med födelsen och senare.

Vid akutbordet på förlossningen var oxymixrarna inställda på 100 % för alla barn.

INTUBERINGAR

Vem som lärde nya läkare att intubera känner jag inte till men jag hade aldrig sett, i Jkpg, en enda så våldsam intubation som många var på jourtid på KS neo. Många barn blödde länge efteråt. Flera läkare var märkbart stressade. Det var inte ovanligt att läkare handventilerade så snabbt att det inte fanns tid för gasen att lämna lungorna. Pulsen sjönk när hjärtat trycktes ihop av de utspända lungorna och saturationen sjönk utan att någon förstod orsaken.

Det hände att jag till slut tog mask och blåsa ur händerna på läkare som inte hade fått tillräcklig instruktion av kollegor vid sin anställning. De tackade mig efter åt, undantagslöst!

Det hände att man gav upprepade doser Adrenlin perifert, utan att få effekt, eftersom man fortsatte med hjärtkompressioner när man gav Adrenalin i tuben.

Personalen skrek och gav onödiga kommentarer. Sammantaget upplevde jag intubationerna som så traumatiska för barnen att jag inte ville vara på salen.

Det var ovanligt att barnen fick Morfin. Mitt intryck var att många läkare kände sig osäkra på om man kunde handventilera om egenandningen skulle slås ut.

RESPIRATORVÅRD

Man hade dels gamla otriggade Seechrist respiratorer, dels ett par nya Sensor medics.

Bara en handfull i gruppen runt läkarna hade fått lära sig Sensor medics. Flertalet bsk var upprörda över att de inte hade fått lära sig att rengöra oscillatorn. Till och med det gjordes av de utvalda sjuksköterskorna.

I samband med inköp av nya respiratorer 1997 gjordes jämförelse av triggningshastigheten mellan Dräger och Infant star av en sjukskötare utan vidareutbildning och av läkare.

Ingen tog hänsyn till hur apparaterna skulle fungera i praktiskt arbete. Det var t.ex. uppenbart att inga barn skulle kunna vårdas hud mot hud, eftersom triggerkapseln skulle placeras helt oskyddad på barnets buk. Att köpa in en sådan apparat när neonatalvården var på väg mot NIDCAP vård och ökad föräldramedverkan, var att gå bakåt nära 10 år i utveckling.

Inga efterforskningar verkade göras om hur andra enheter hade bedömt de två resparna.

Man missade det som varit känt i Jkpg sedan >5 år, att Infant star var utdömd i USA.

Efter en mängd anmälningar om svåra lungskador, som bedömdes orsakade av att triggningen var oskyddad, gick Infant Star inte längre att sälja i USA – man hade några apparater kvar som man lyckades få sålda i Sverige. Det har pratats om att någon på avdelningen belönades med en resa till Jackson Hole, av det företag som sålde Infant star.

Under 2-3 år efter inköpet av Infant star dog ett flertal prematurer vid 2-3-4 månaders ålder, vanligen pga hjärtinkompensation pga svåra BPD skador. Neonatalsjuksköterskor, oavsett erfarenhet, arbetade underställda läkare under utbildning.

INHALATIONER

Inhalationerna var sjuksköterskans mest tidskrävande arbete på KS neo. Det var de moment som alla hoppade över vid tidsbrist. Inhalationerna gavs via ett system som hette Spira och gick till på följande sätt: Systemet kopplades in i respiratorns slangar och anslöts till en extern dosa som drevs av elektricitet. Den som inhalerade tryckte på en knapp på denna dosa varje gång en dos inhalationsläkemedel skulle ges. Problemet var att man måste trycka under tiden barnet andades ut för att inte det ökade trycket i systemet skulle kollidera med ett av barnets andetag – då larmade respiratorerna på kraftigt för höjda tryck.

Eftersom de små barnens andning är oregelbunden och barnen triggade respiratorns andetag var det i princip omöjligt att undvika kraftigt förhöjda tryck under någon inhalation.

En mamma som var sjuksköterska frågade mig vid ett tillfälle, då jag inhalerade ett av salens barn, om inte vi som jobbade på KS neo kände till att alla metoder som används i vården måste vara kvalitetssäkrade. Hon sa att hon hade iakttagit flera som inhalerat, att hon såg att jag verkligen försökte men ändå utlöste ett par larm - under de 20-30 minuter som inhalationen tog – och så sa hon att jag måste ta upp detta problem med läkare och chefer.

Jag svarade henne inte att jag hade tagit upp problemet upprepade ggr men att ingen brydde sig om vad jag sa, utan höll med henne och sa att jag skulle göra vad jag kunde.

Det har sagts, på avd, att någon av våra läkare var delägare i det företag som sålde Spiran.

AVSLUT AV RESPIRATORVÅRD

Barnen låg i respirator under lång tid och ingen föreföll ha kunskap nog att bedöma när de kunde klara en extubering. Jag ansåg inte heller att det fanns anledning att ifrågasätta rutinen eftersom alla de prematura barnen drabbades av sepsis inom några dygn.

Eftersom barnen inte gavs antibiotika momentant, på bara symtom rapporterade av personal – som ökat behov av värme i kuvösen, ökat antal och svårare apnéer, förhöjt bilirubin, nedsatt tonus, kräkningar osv - utan först när läkare fick svart på vitt gm provsvar skulle barnet ändå slås ut och sluta andas inom några dygn.

Därefter uppstod vanligen fortsatt behov av respirator pga de lungskador som hunnit uppstå pga respiratorvården i sig.

JKPG 1996 NUTRITION

De minsta och de sjukaste barnen matades, sedan minst 14 år, med kvarliggande sond.

Sonder sattes av barnsköterskorna utom den allra första, när ett barn var nyfött. Denna sattes av sjuksköterska eftersom den sondsättningen innebär bedömning dels av anatomin i munhåla svalg och matstrupe och dels av det maginnehåll som finns, för symtom på förträngningar.

Barnens mat planerades av avdelningens sjuksköterskor som förde samtal med barnsköterskan vid varje arbetspass. Bedömningarna gällde faktorer som om barnet smälte undan maten, om barnet var oroligt i samband med måltid, om magen var välfylld, om barnet spottade, om det kom till ro efter måltiderna, om det verkade hungrigt, om andningen påverkades vid mat osv.

De minsta prematura barnen matades med sprutpump under 1-1½ timme, var 3:e timma.

Den sista timmen, innan en ny måltid, öppnades sonden så att luft kunde elimineras från magsäcken via sonden.

Större prematura barn ammades vanligen fullt på dagtid och nappades det de orkade nattetid.

Det föreligger inga motsättningar mellan amning och nappning – det är en myt som skapades av barnmorskor under 80-talets slut.

Man tillämpade metoden sond + amning den första tiden, för att optimera amningen.

Under övergången från sond till helamning eller amning + napp tillämpades amningsvägning under en kortare period, mot medicinskt behov att inte överbelasta barnen.

Läkarna intervenerade i matningen enbart om det uppstod problem – vilket var mkt ovanligt.

Man startade matning av barnen inom de första timmarna, om det ej fanns medicinska hinder.

Magproblem var mkt ovanliga och NEC var sällsynt.

KS NEO 1996 NUTRITION

Barnens sonder sattes om till varje måltid eftersom läkare ansåg att kvarliggande sond störde de omogna barnens andning. Avdelningens sjuksköterskor ville ha kvarliggande sonder men hade stött på hårt motstånd hos läkarna. Sonderna, som byttes två gånger/dygn, förvarades mellan måltid i rostfri kopp på vårdplatsen. Barnsköterskor satte alla sonder, med få undantag. Man matade utan att ha fått retur av maginnehåll eller omslag på lackmuspapper. Enligt PM räckte det att spruta ner luft i sonden samtidigt som man lyssnade med stetoskop över magen på barnen. En flickas sond var, under en period på två veckor, uppmätt till 10, 14 respektive 17 cm när jag tog över henne på kvällarna. Hon vägde ca 600 gram och sonden borde ha varit 14 cm. Vid ett tillfälle hade hon röntgas med sonden på plats. Den hade då, enligt svaret, ”vänt i magsäcken och ligger med spetsen i jugulumhöjd”.
Kort tid efter min anställning meddelande jag att jag vägrade att lyda, eller lära ut, avdelningens PM.  Jag var specialistkompetent neonatalsjuksköterska med personligt ansvar för min yrkesutövning. Jag har aldrig läst, i några av Socialstyrelsens direktiv, något som tyder på att jag skulle vara formellt underställd olika läkares favoriter! 

Under min inskolning på dagtid gavs info om en sondmatningsstudie som just skulle inledas. Man skulle jämföra kontinuerlig matning med intervallmatning med kvarliggande sond och eventuellt med någon annan metod. Eftersom jag uppfattade att syftet var att utveckla en optimal matmetod för de minsta barnen föreslog jag den ansvariga sjuksköterskan, efter hennes anförande, att hon kunde testa den metod som använts i Jkpg – att intervallmata var 3:e timme, under 1-1½ timme med sprutpump. Hon tittade på mig med yttersta förakt, sa hon hade hört om Jkpgs matmetod men inte tänkte jämföra med den. Hon sa att syftet med hennes studie inte var att jämföra olika metoder utan ”att bevisa” att den modell som sjuksköterskor på KS neo hade kommit på, skulle vara den som skulle användas i hela landet. Som tredje metod för jämförelse valdes sedan metoden att intervallmata med sond som sattes ner till varje måltid.

Genom detta tappade jag, för all framtid, förtroende för det som kallas ”forskning”.

Vem som helst kan givetvis bevisa vad som helst om man jämför sin metod med metoder som man vet är sämre!

Vid ett NIDCAP symposium för 3-4 år sedan sa en schweizisk läkare till sjuksköterskan att hennes studie är för gammal och inte längre aktuell. Han tryckte hårt på föräldrars önskan och rätt att själva få sitta och sondmata sina barn och pekade på behovet av flexibilitet.

Följande resultat har man kommit fram till i den senaste rapporten från Cochrane:

Small sample sizes, methodologic limitations, inconsistencies in controlling variables that may affect outcomes, and conflicting results of the studies to date make it difficult to make universal recommendations regarding the best tube feeding method for premature infants less than 1500 grams. The clinical benefits and risks of continuous vs. intermittent nasogastric tube milk feeding cannot be reliably discerned from the limited information available from randomized trials to date.

Barnsköterskor och sjuksköterskor kunde inte påverka barnens matmängder.

Före sondmatningsstudien bestämde läkarna på ronden hur mkt mat barnen skulle ha och på vilket sätt, och jag såg sjuksköterskor som grät över sin maktlöshet.

Ett prematurt hjärtbarn var maxat till 140 ml/kg. Barnet grät av hunger på dagarna och man rapporterade att det kunde ligga på 20 i saturation i flera timmar. Jag trotsade läkarna och gav droppvis 1 ml av mammans urpumpade mjölk i munnen vid varje vändning. Barnet sög i sig maten, somnade och sov med god syresättning hela nätterna.

Föräldrarna bad mig många ggr att prata med läkarna för att vården skulle förbättras för deras barn. Pappan var forskare och mamman arbetade i vården.

Jag försökte tala med dagens sjuksköterskor för att de skulle föra fram synpunkter till ronden. ”Det är inte lönt att vi pratar med läkarna… de lyssnar inte på vad vi säger… du vet inte hur vi har det här”, sa de och skakade uppgivet på sina huvuden. 

Barnet dog natten innan det skulle flyttas till Lund. Jag var ledig den natten.

När sondmatningsstudien inleddes förordade den att barnens matökningar skulle göras utifrån PM, med vissa undantag. När personal påpekade att barnen matökades för snabbt och försökte hänvisa till undantagen i PM:et ignorerades detta nära nog undantagslöst.

Jag hade aldrig sett så uppblåsta magar som dem hos de små prematura barnen på KS Neo – och heller aldrig mött så iskalla (för barnens lidande) och ignoranta läkare.

JKPG 1996 HUDVÅRD / FUKT I KUVÖS

Ansvarig neonatolog i Jönköping klargjorde runt 1990 att det var sjuksköterskans ansvar att de prematura barnen var inne i Drägerkuvös, med full fukt och värme, inom 45 minuter efter födelsen. 1988 hade vi informerats om att när små barn föddes i Lund togs en Drägerkuvös, med full fukt och värme, med in på förlossningsrummet. Där togs det lilla barnet direkt från sin mors mage in i kuvösen. När jag ifrågasatte, om t.ex röntgen inte skulle hinna komma, sa läkaren att då fick barnet röntgas i kuvösen och kateterlägen fick korrigeras inne i kuvösen.  Han sa att det var ett krav från hans sida att vi sjuksköterskor skulle klara 45 minuters intervallen och gjorde vi inte det kunde vi inte arbeta med de minsta barnen.

Barnens hud mognade stabilt.

Fukten i barnens kuvöser ställdes in efter individuell bedömning av ansvarig sjuksköterska. De parametrar som avgjorde var dels barnets gestationsålder, dels hudens mognad och dels vilken temperatur barnet krävde, i sin kuvös.

Man använde sig av öppna bäddens hudtermistor.

Alla hade fått undervisning så att man förstod att anpassa inställningen på bädden beroende på hur mogen hud och hur mkt underhudsfett som det enskilda barnet hade. Om patienten var en liten prematur utan underhudsfett ställde man önskad hudtemperatur på 37 grader för att få 37 axillärt. Om barnet var fullgånget ställde man kanske önskad hudtemperatur på 34-35 grader för att få 37 axillärt. Man kände till att chock påverkar genomblödning av huden och vilka åtgärder som då måste vidtas. Barnen tempades ett par gånger initialt, för att hitta den individuella nivån. Därefter litade man på hudtermistorn.

Man la filtar/handdukar runt om barnen så att de inte skulle kylas ner av de luftströmmar som uppstod av att människor rörde sig i rummet.

KS NEO 1996 HUDVÅRD / FUKT I KUVÖS

De minsta prematurerna kunde vårdas på öppna bädden i 24 timmar eller längre.                  Man hade flera gamla kuvöser som inte gav full fukt. Vid enstaka tillfällen anordnades en extra befuktare som blåste in varm och befuktad luft i kuvösen. Inga prematura barn lades in i kuvös förrän allt var gjort och ingen verkade bry sig om hur lång tid det tog.

Öppna bäddens hudtermistor användes inte eftersom personalen inte visste hur den fungerade. De trodde att det var något fel på den.

De kände inte till vilken sida av proben – den som var av metall eller den som var av plast – som skulle sättas mot barnets hud för att läsa av hudtemperaturen och styra värmetillförseln.

De ställde in önskad hudtemperatur på 37 grader oavsett barnets mognadsgrad och sjukdomstillstånd och förstod aldrig varför temperaturen inte blev densamma axillärt – ingen hade givit dem undervisning. Flertalet prematura barn blev varma upp till 38-39 grader och många hade ”omätbart låg temperatur”. 

Många, inte minst läkare, täckte över nedkylda prematurer med flera lager bäddmaterial trots att det var uppenbart att värmen kom som strålningsvärme uppifrån.

Man la aldrig några filtar eller handdukar runt barnen. Ingen verkade förstå inverkan av luftströmmar runt barnen. Många barns hud torkade och sprack sönder och många försökte hitta på egna sätt att läka de sår som uppstod.

JKPG 1996 MEDICINSK TEKNIK

Avdelningen hade, sedan flera år, en sjuksköterska med ansvar för den medicinskt tekniska säkerheten. Det var hennes personliga ansvar att alla i gruppen hade full kunskap om varje enskild apparat som användes. Hennes arbetstid var flexibel och hon kom, med jämna mellanrum, för att undervisa nattens personal mellan kl. 20-21. Vi fick genomgång av alla apparater med 2-3 års mellanrum.

Medicinskt tekniskt ansvariga sjuksköterskan hade hand om allt tekniskt runt de patienter som skulle hem med syrgas eller någon form av övervakningsutrustning och hon var delaktig i valet av nya apparater till avdelningen. Hon hade barnperspektiv på hur en viss apparat skulle fungera praktiskt, i vården, i en verksamhet med NIDCAP och känguruvård.

Det ingick också i hennes ansvar att ha kontakt med MTA och att tillse att alla apparater serverades enligt de intervall som angavs på MTA:s etiketter.

 KS NEO1996 MEDICINSK TEKNIK

På KS neo fick personalen inte undervisning om nya apparater.

De flesta kunde inte vare sig hur olika apparater skulle rengöras eller skötas.

Bara en liten klick hade t.ex. fått lära sig oscillatorn (högfrekvensrespirator).

Man tillämpade en modell som gick ut på att enbart vissa i gruppen var utvalda och lämnade sedan utrymme för dessa att fungera som tyranner gentemot resten av gruppen.

En sjuksköterska som arbetat på avdelningen i bortåt 20 år, kunde inte oscillatorn och en barnsköterska som arbetat här cirka 30 år hade inte fått lära sig att ens göra rent den.

Det var som ett lotteri när den skulle startas nattetid.

Man kunde inte heller öppna bädden som användes så gott som dagligen.   

Man kunde inte ändra inställningarna på övervaken osv.

Jag letade efter bruksanvisningar för jag fick nästan panik av att inte kunna de apparater jag skulle arbeta med. Jag gick igenom avdelningen från golv till tak utan att hitta mer än ett fåtal. Så vitt jag förstod, när jag frågade annan personal, var bruksanvisningarna inlåsta och avdelningens ende manlige sjukskötare - en man som var kompis med flera läkare och som var ökänd i hela landet för sina sanslösa uttalanden vid många av de konferenser han besökte tillsammans med läkare – hade hand om nyckeln. Denne man, som saknade vidareutbildning, var favorit och också ansvarig för viktiga delar av undervisningen till oss nyanställda.

Det minne jag har av mannens ”utbildning” var att vi – erfarna och, i flertalet fall, vub:ade sjuksköterskor - informerades om att vi vare sig behövde kunna, eller klarade av att lära oss, sådant som alla svenska neo. sjuksköterskor självklart måste kunna – och klarar att lära sig.

Nivån låg betydligt under den undervisning som givits till nya oerfarna barnsköterskor i Jkpg.

Avdelningens dåvarande vårdlärare satt tyst och lyssnade på sjukskötarens undervisning. Jag iakttog henne. Hon suckade tungt och skakade på huvudet många gånger. 

Som skyddsglasögon vid solning användes hemmagjorda anordningar som bestod av små kompresser med instoppade bitar av aluminiumfolie. Denna folie hade tendens att skrynkla ihop sig och ofta fanns bara en liten boll, stor som en böna, i något hörn av kompressen.

Efter att jag hade skrivit 3-4 anmälningar om lokal avvikelse köptes nya solglasögon in men man gav inte personalen någon instruktion om hur dessa skulle användas.

Många tyckte illa om solglasögonen. Man klippte sönder dem, man gjorde som man var van – använde kompresser och folie i stället. Några klippte bitar av de nya solglasögonen och la dem i kompresser. Till slut skrev jag en instruktion och satte upp på salarna. Det var allt som behövdes för att alla skulle bli nöjda och veta hur det nya skulle användas.

I Jkpg hade man använt inköpta solglasögon sedan min anställning 1984.

Många var irriterade på apparater som inte fungerade, på oxymixrar som sades visa felaktiga värden osv. När jag kontrollerade dessa visade det sig att flera apparater skulle ha servats för 5-6 år sedan.

JKPG 1996 HYGIEN

KUVÖSER

Kuvöserna till de minsta barnen byttes var tredje dag efter att man visat, genom egna odlingar under slutet av 80-talet, att det började växa bakterier och svamp efter den tiden.

Regeln gällde alla barn med fukt över 65 % (om jag inte minns fel). Större barns kuvöser byttes varje vecka. Det fanns ett noggrant schema så att inga byten av kuvöser eller andra saker missades.

Alla kuvöser rengjordes med M-sprit och mjuk trasa och 1996 såg Drägerkuvöserna fortfarande ut som de gjorde när de kom från fabriken, åtta år tidigare.

Äldre kuvöser som inte klarade rengöring med sprit användes inte, sedan flera år.

SUGSYSTEM och RESPIRATORSLANGAR

Sugsystemen byttes varje morgon, i sin helhet. Man använde osterila sugslangar som var billiga och sög igenom dessa med vanligt kranvatten. De ju inte kom i kontakt med patienten.

Teorin var att ett sugsystem innehåller stora mängder bakterier och att det därför ska bytas ut med täta intervaller, för att hindra tillväxt av bakterier i miljön runt barnen.

Respiratorernas slangar byttes varje vecka eller efter bedömning, till exempel något dygn efter att ett barn hade insjuknat i en luftvägsrelaterad infektion och hade satts in på behandling. Syftet var att hålla rent runt patienten och på vårdsalen.

INFUSIONSAGGREGAT

Samtidigt som TPN byttes var 24:e timme bytte man hela slangsystemet; slangar, kranar och blodtrycksdomer.

Samtliga infusioner byttes var 24:e timme, förutom de med kortare hållbarhet som t.ex Prostivas eller vissa läkemedel. Steril teknik tillämpades när man gick in i infartssystemen, vanligen genom att man hade en person till hjälp. Man tvättade runt hela systemet, även på neoflonerna, med spritad steril kompress och på slangen upp till 10 cm från den kran man skulle gå in i alternativt på navelkatetern. Tror att det var M-sprit som användes

Orsaken till att även domer och kranar byttes ut varje dygn var att nyfödda barn befinner sig i en optimal miljö, vad gäller värme och fukt, för tillväxt av bakterier och att det, så gott som undantagslöst, finns kvarliggande fett och blod i deras slangsystem.

MATATTIRALJER

Allt som hörde till matning särskiljdes från annat gods under hela kedjan från tillredning till rengöring. Mjölkköket var utrustat med en dekontaminator med utrustning avpassad dels för flaskor, dels fanns en stor bred korg för nappar mm. Alla matattiraljer lades, efter användning, på en separat vagn övertäckt med en handduk utanför vårdsalarna. Man köpte in tröstnappar av högsta kvalitet för att möjliggöra desinfektion gm kokning i 5 minuter.

KS NEO 1996 HYGIEN

KUVÖSER

Rutinen var att barnens kuvöser skulle bytas en gång per vecka.

Inga kuvöser desinfekterades utan alla skrubbades med diskmedel och diskborste vilket ledde till att plasten i kuvöserna var svårt skadad, sönderrepad av de hårda borstarna (bakterier och svamp fäster sig i dessa repor). 

Kuvösparken bestod av två moderna Drägerkuvöser, resten var äldre modeller som inte hade använts – dels av hygienskäl och dels för att de inte gav tillräcklig fukt – i Jkpg på ca 6 år.

En prematur som var född i vecka 24-25, drabbades av en infektion vid fyra dagars ålder. Man la honom på öppna bädden, i oscillator, och ställde hans kuvös med värmen på i korridoren. Kuvösen stod där i en vecka och fylldes hela tiden på med nytt vatten. När barnet togs ur oscillatorn la man tillbaka honom i samma kuvös han legat i när han fick sin infektion och han låg sedan i den i ytterligare en vecka – och fick en ny infektion.

SUGSYSTEM och RESPIRATORSLANGAR

12 år efter min anställning på KS Neo 1996 började vi byta ut sugslangen dagligen (på mitt initiativ). Tidigare bytte vi ut slutna sugsystemet och sugpåsen en gång per dygn samtidigt som sugslangen fick sitta kvar – och infektera hela systemet – i sju dagar.

Men vi skulle använda sterilt vatten vid genomspolning av systemet!!!!!   

Flera har, på senare år, använt sig av sugslangen, utan sugkateter, för att suga barn i näsan.

De har satt denna slang – 1-7 dagar gammal och full av bakterier från tidigare sugningar – direkt mot det lilla barnets näsa och sugit!!!!! 

Många har haft som rutin att lossa sugslangen från slutna sugsystemet i samband med vändningar av barnen. I samband med detta har det – undantagslöst – droppat/runnit ur sugslangen ner i bäddmaterialet i kuvösen.

Respiratorernas slangsystem byttes aldrig ut 1996, speciellt inte hos de sjukaste barnen som låg i HFOV. Barnen kunde få den ena infektionen efter den andra och ha kvar samma slangar, hopkopplade med sugslangar som byttes var 7:e dag!

INFUSIONSAGGREGAT

Sjuksköterskor på KS neo ansågs - och anses - inte kunna anordna infusioner utan att osterila dessa. De måste därför bytas var 12:e timme. Man anses inte heller kunna byta ut slangsystemet på ett säkert sätt varför detta gjordes med 72 timmars mellanrum.

I förpackningen till slangar till sprutpumparna står att de ska bytas var 24:e timme.

Jag har fått lära mig är orsaken att tillverkaren inte garanterar deras hållbarhet längre tid. Plasten kan sedan börja släppa ifrån sig olika skadliga ämnen.

Så gott som varenda prematur på KS neo behandlades (och behandlas) med Vancocin.

MATATTIRALJER

Det gjordes ingen skillnad på matattiraljer mot annat smutsigt gods efter användning. Matflaskor, nappar osv togs till den lilla sköljen och kördes i samma dekontaminator som sugglas, instrument osv. Dekontern hade luckor åt två håll och matattiraljerna tömdes mot mjölkköket efter rengöring.  Tröstnappar kokades i 5 minuter.

Allt som skulle ut från vårdsalen lades i en grå balja: glas för sugvatten, sängkläder med avföring på, använda instrument, tröstnappar, nappflaskor, trasiga sprutpumpar osv.

JKPG 1996 ISOLERINGSTEKNIK

Avdelningen hade två isoleringsrum där alla barn med svåra infektioner vårdades. Dessa rum hade egna sköljrum med spoldesinfektor. Allt gods som skulle ut ur dessa rum kördes en första gång i den spolon, en andra gång i spolon i det sköljrum som var klassificerat som ”den smutsiga sköljen” och därefter en tredje gång i antingen ”den rena sköljen” eller – för mat attiraljer – i mjölköket. Personal som jobbade på isoleringsrummen var innestängda där, klädda i skyddsrock och med strikta rutiner för in- och utpassage. Rummet var fritt från överflödig utrustning och inrett så att alla ytor tålde desinfektion med starka medel.

Rummen var försedda med ventilation som kunde ändras; var barnen infekterade gick ventilationen från avdelningen, och tvärt om ifall det isolerade barnet var infektionskänsligt. Man gjorde odlingar på olika gods under lång tid för att utvärdera metoder för rengöring och analysera om smitta spreds till de prematura barnen från de större och ofta svårt sjuka barnen. Ingen smitta hittades under de år jag jobbade kvar, sedan de större barnen kom.

När svårt sjuka barn behövde respiratorvård efter hemgång från BB vårdades de på vuxen-iva runt om i landet. BIVA fanns 1996 bara i Sthlm och Gbg. I Jkpg hade barnsköterskor från neonatalavdelningen gå till iva och skött den allmänna omvårdnaden av dessa barn under många år. Bsk uttryckte ofta att den vård barnen fick av sjuksköterskorna på iva inte var optimal och inte motsvarade den som gavs av neonatalens sjuksköterskor. Kritiken togs på allvar i organisationen och ledde, runt 1990-92, fram till ökat samarbete mellan anestesiologer och neonatologer. Konsekvensen blev beslut om att alla barn till 6 månaders ålder, som behövde respiratorvård, skulle vårdas i neonatalavdelningens isoleringsrum i nära samverkan med iva:s läkare. Avsikterna var flera, bland annat att all personal på neo skulle få ökad träning i intensivvård, dels att öka anestesiologernas erfarenhet av att intubera de minsta barnen – för att kunna vara behjälpliga på neonatalen på jourtid – och dels att det är en rättighet för barn - mot bakgrund av nationella och internationella riktlinjer - att vårdas av personal med barnkompetens.

Två av de erfarna sjuksköterskor, den ena en barnsjuksköterska och den andra en iva sjukskötare, som lärde upp sig om hygien på avdelningen under denna tid – alla neonatalens sjuksköterskor lärdes upp till samma nivå för att optimera de minsta barnens vård - har gått vidare och jobbar, den ena som smittskyddssjuksköterska, den andre som hygiensjukskötare.

KS NEO 1996 ISOLERINGSTEKNIK

Avdelningen saknade isoleringsrum och personalen saknade kunskap om isoleringsteknik.

När en prematur flicka vårdades på sal 5 – som var tänkt att byggas som isoleringsrum men som saknar sköljrum - eftersom det inte ansågs behövas när avdelningen inreddes 1996 - med en bakterie som inte var behandlingsbar, var det ”fest” där inne en natt år 1997-98.  Den barnsköterska som var placerad där ”hade tråkigt” och skulle muntras upp. Läkaren som var jour satt där inne tillsammans med fem eller flera sjuksköterskor och bsk – inkluderat en ”NIDCAP expert”. Dörren till korridoren stod på glänt och det hördes över hela avdelningen hur man glammade, skämtade och skrattade där inne.

Ingen hade skyddskläder på sig. Barnet dog ett par dagar senare.

När en av avdelningens bsk återkom från grundutbildning till sjuksköterska utsågs hon till ”specialist-sjuksköterska” i hygien innan hennes inskolning var klar. Hon har drivit en hård linje gm åren, hon har inte lyssnat på andra och hon har bl.a. hindrat desinfektion av kuvöser. Ingen har klarat att ändra hennes uppfattning om sig själv, som en av landets expertsjuksköterskor inom hygienområdet för neonatalvården.

Denna sjuksköterska, som har velat skapa god hygien, har blockerat utvecklingen av den förebyggande hygienen på avdelningen sedan sin utnämning därför att hennes kompetens varit alltför låg för uppdraget.

JKPG 1996 STÄDNING / HYGIEN

Alla vårdplatser var utrustade med en flaska handsprit, som kunde nås från båda sidor av kuvösen. Man spritade händer före och efter patientkontakt och tvättade händerna om de var nedsmutsade.

Osterila handskar rekommenderades inte, förutom vid blöjbyte och vissa undersökningar/ behandlingar. Man kände till att det finns evidens för att vårdpersonal börjar bete sig som om handskarna är sterila och därför sprider signifikant mera smittämnen med, än utan, handskar.

Undersköterskor har en utbildning specifikt inriktad mot sjukhushygien, som många äldre barnsköterskor saknar, och avdelningen hade en hygienansvarig uska som jobbade i nära samverkan med sjukhusets hygienavdelning. Hon gav personalgruppen regelbunden obligatorisk undervisning och kom t.ex in på kvällar och undervisade nattpersonalen. Alla i gruppen skulle känna till hur allt rengjordes. Alla skulle kunna hur spol och dekontaminator fungerade och hur ett sköljrum skulle rengöras.

Det ingick i uskans ansvar att utveckla, i samverkan med sjukhusets hygienavdelning, lämpliga rengöringsmetoder för alla nya apparater innan dessa togs i bruk.                             

När avdelningen t.ex. fick nya Drägerkuvöser fanns en hållare för vattenflaskorna som var svår att få ren och torr. Man byggde då en speciell anordning, anpassad dels till torkskåpet dels till dekontaminatorn, för denna detalj. 

Avdelningens sköljrum städades dagligen, i samband med eftermiddagens överlappningstid och storstädades varje vecka enligt instruktion i Metodboken.  

                                                                                                      

Rengjort gods, som Laerdalblåsor och inhalationsutrustning förpackades momentant de kom ur torkskåpet, i samma pappersdukar som sterila gallren packas i. Kravet på höggradigt rent gods är att den renhet som uppnåtts vid dekontamineringen ska bibehållas.

Man arbetade vid en ren bänk och var spritad till armbågarna. Skyddsrockar med muddar var förbjudna för att det finns evidens för att bakterier fastnar i muddarna och sprids via dessa när rockarna tas av och på, och för att man ska kunna sprita sig till armbågarna.

Laerdalblåsorna kopplades direkt till slangar som förvarades som höggradigt rent gods och blåsornas täthet kontrollerades i 5-6 olika steg enligt anvisningar från tillverkaren. De slogs sedan in i papper med den yttersta gröna slangbiten synlig, daterades och signerades och förvarades i datumordning i stängda skåp. Man kontrollerade inte om blåsorna innan de användes, för att inte orena dem. Man litade på den som först iordningställt blåsan.

Om någon gjort fel såg man signaturen och cheferna pratade då med den det gällde.

Efter att en blåsa hade använts hos en patient byttes den mot en ren om inte patienten var mycket instabil och man förväntade att behöva ventilera inom kort tid. Då byttes blåsan vid arbetspassets eller inom första dygnet. 

Avdelningen hade två sköljrum med olika klassifikation.

”Den rena sköljen” var utrustad med dekontaminator. Här rengjordes respiratorer, kuvöser, utrustning för återupplivning, inhalering osv. I det utrymmet fick ingen smutstvätt förvaras, där fanns ingen sopsäck och soppåsen skulle tömmas när man arbetat klart, minst efter varje arbetspass. Ingen smutsigt fick förvaras i rummet. Alla ytor samt golvet städades minst en gång per dygn.

I ”den smutsiga sköljen” fanns sopsäckar och tvättsäckar som skulle tömmas minst en gång per dygn, i samband med att rummet städades. Här fanns en spol och tvättmaskinen.

Den rena tvätten togs direkt till en vagn som kördes till dörren på ett förråd där tvätten togs in och veks och ströks. I den smutsiga sköljen förvarades använda blodprodukter och där iordningsställdes prover av avföring, urin och sugsekret.

                                                                

KS NEO 1996 STÄDNING / HYGIEN

Det fanns en enda flaska handsprit per vårdsal och ingen sprit på personalens toaletter.

De flesta tvättade och spritade händerna efter varje patientkontakt, men spritade inte före.

Min första insats efter min anställning var att tillse att varje vårdplats fick handsprit. Man vägrade sätt upp hållare för spritflaskor på personaltoaletterna så jag ställde på handfaten.

Den behållare som vattenflaskorna i Drägerkuvösen skulle sättas in i hade aldrig tagits bort och rengjorts sedan avdelningen fick kuvösen. Det växte ca 5 mm högt grönt sjögräs inne i hållaren vid min anställning. Trots att jag visade ledning och kollegor bruksanvisningen till kuvösen, där det står om den höga temperatur som krävs för rengöring – delen ska köras i dekontaminatorn - och om behovet av att få delen torr efteråt, reagerade ingen på ett par år.

Använda CPAP-aggregat lades alla i sköljrummet, i en back med ljummet vatten och lite diskmedel. De olika delarna togs inte isär, de låg där under obestämd tid, de hängdes sedan på tork över ett bomullsband i sköljen och slutligen lades alla tillsammans i en öppen back i apparatförrådet.

Det barn som hade haft CPAP:en innan kunde ha dött av luftvägsinfektion…

När en nyfödd prematur kom tog man sedan ett av dessa CPAP aggregat – som kunde ha varit ””rengjort””(?) dagen innan eller för flera månader sedan – och kopplade dem till barn i kuvöser med högsta fukt och temperaturer upp till 37 grader.

Efter att jag hade tryckt på för förändring i ett par år hade en chef tagit upp detta vid ett avdelningsmöte. Hon hade sagt att ”på andra håll är CPAP aggregaten engångs… men vi ska fortsätta att återanvända dem…”

Denna chef har utsatt mig för trakasserier vars omfattning ni inte skulle kunna föreställa er, i er vildaste fantasi, med syfte att få mig att ge upp och sluta på avdelningen!

I samband med att avdelningens sköljrum skulle byggas om när Fam.neo skulle öppnas lämnade jag en ritning till denna chef, med förslag till ett sköljrum där smutsigt och rent skulle kunna separeras. Hon lämnade tillbaka min ritning med orden ”det är inte så längre, att man måste skilja på smutsigt och rent i vårdens sköljrum, S…”

Denna chef har haft fullkomlig frihet att skada mig i åratal och när jag har reagerat och försökt hantera denna situation har det, undantagslöst, slagit tillbaka på mig själv.

                                                                                                                      

När jag, som nyanställd, placerats på ”ute” arbete pga min påstådda inkompetens – bl.a. av denna chef - ville jag veta hur kuvöserna skulle rengöras. Jag frågade de tre mest erfarna bsk. Ingen visste säkert och att alla gjorde olika. Ett par desinfekterade med sprit, trots att det var förbjudet, eftersom de mådde så dåligt av att kuvöserna vanligen inte desinfekterades.

Gods som ska klassificeras som höggradigt rent, rengjorda Laerdalblåsor, slangar som ska in i system som tillför gaser till barnen, inhalationsutrustning, slangar för olika drän och för sugsystem, förvarades öppet i apparatförrådet – en del i golvnivå(!!!).

Laerdalblåsorna sattes inte ihop direkt efter rengöring utan delarna lades i öppna backar i apparatförrådet. När personal satte ihop saker som t.ex. Laerdalblåsor fanns ingen arbetsbänk tillgänglig, det saknades handsprit och hela utrymmet städades sällan på grund av att det var/är belamrat med medicinsk teknisk utrusning. Den Laerdalblåsa som fanns vid barnets vårdplats hängdes tillbaka efter användning och byttes vanligen inte ut under vårdtiden.

När sköljrummen städades och storstädades vet jag inte.

Båda sköljarna var belamrade med tvättsäckar, sopsäckar, blomvasar, trasiga delar till apparater, osv, osv. Sköljrummen var ostädade och röriga och barnsköterskor, flera utan utbildning i mikrobiologi och hygien, hade ansvar för skötseln. De gjorde så gott de kunde.

Kunskapsnivån i hela gruppen var extremt låg och standarden i sköljrummen lägre än på en avdelning för missbrukare, på ett mentalsjukhus där jag hade jobbat 1979.

JKPG 1996 ATTITYDER / VÅRDUTVECKLING

Om jag tog upp ett problem/en risk som jag upptäckt, under en av mina nätter, visste jag att det skulle åtgärdas på förmiddagen samma morgon.

Man tillämpade DySSSy, modell för kvalitetsutveckling, sedan ett par år tillbaka.

Samtliga omvårdnadsstrategier diskuterades i hela sjuksköterskegruppen för att alla beslut och alla metoder skulle vara väl förankrade i gruppen.

Den professionella nivån var exceptionellt hög!

Arbetsgruppers förslag utsattes för mangling av alla sjuksköterskor innan de tillämpades, eftersom vi skulle jobba med metoderna och stå som ansvariga för den specifika omvårdnad vi gav. Detta skapade stor enighet runt de beslut som togs och det ledde till hög säkerhet dels för den enskilda sjuksköterskan, dels för läkare och ledning. Den enskilda sjuksköterskan gjorde inte som hon tyckte, man kände sig delaktig med besluten, man hade fått föra fram synpunkter och var lojal med de majoritetsbeslut som sedan tagits.

Läkarna var aldrig involverade i sjuksköterskegruppens planering av omvårdnaden förutom att den medicinskt ansvarige läkaren godkände alla omvårdnadsrutiner utifrån medicinsk aspekt innan de tillämpades.                                           

Sjuksköterskor betraktades alla som professionella och kompetenta medarbetare.

Alla nya medarbetare togs emot med öppenhet och nyfikenhet. Man lyssnade, tog emot och prövade idéer som kom in med ny personal, utan att tappa sin egen integritet.

Sjuksköterskegruppen var autonom och tog egna omvårdnadsbeslut - i enlighet med Socialstyrelsens direktiv - vilket förenade gruppen i en gemensam strävan om att skapa god omvårdnad. (Författningshandboken: SOSFS 1993:17 och 1995:15)

KS NEO 1996 ATTITYDER / VÅRDUTVECKLING

Förändringar på KS Neo kom till stånd genom att små grupper satt för sig själva och jobbade fram en modell som sedan applicerades i vården utan någon som helst diskussion.

Det fanns ingen möjlighet att ifrågasätta dessa PM/riktlinjer; de betraktades som medicinska ordinationer efter att dess författare fått läkare att sätta sina namn på dem.

Försökte någon ifrågasätta ledde det till starka reaktioner, till att man ansågs ha något personligt emot de personer som gjort sitt allra bästa och dessa gick till chefer eller läkare och beklagade sig. Det fanns oerhört mycket prestige i dessa processer.

Eftersom gruppen ansåg sig vara världsledande kunde inte beslut som en KS personal tagit ifrågasättas. En överläkare sa en gång till mig ”vi vet att du var tvungen att ta stort ansvar i Jkpg men här kan du ta det lugnt, här behöver du inte ta något ansvar”.

Samma läkare sa en gång till mig att jag skulle vara medveten om att jag är formellt underställd avdelningens vårdlärare – som har kompetens att utbilda undersköterskegrupper men inte sjuksköterskor!

För några år sedan kom ett PM om att de minsta prematurerna ska läggas på absorbtionsförband i stället för blöja. Problemet som flera uppmärksammade var att urinen gick rakt igenom förbanden, som saknar plastskikt, ner i bäddmaterialet. Jag försökte påtala problemet till en av de ”specialister” som skrivit PM om detta. Hon tittade på mig med yttersta förakt och sa ”nu är detta bestämt och det är bara för er att acceptera”.

Jag har tagit över flera barn där man rapporterat om liten eller ingen urinproduktion, flera små prematurer har fått Furix pga av detta. När jag tittat till barnen har deras bon varit genomblöta av urin, från huvudet till nedre kanten och barnen har varit ordentligt nedkylda av de blöta sängkläderna; (ingen har skrivit någon Lex Maria om detta systemfel!)

Det finns inget som helst försvar för att inte ha fungerande urinmätning på de minsta barnen på en vårdavdelning vars personal tar sig rätten att diskvalificera motsvarande vård i hela övriga landet!

JKPG ANSVAR OCH AVVIKELSER

I Jkpg hölls varje person personligt ansvarig för eventuella misstag. En persons misstag drabbade inte hela gruppen i form av kollektiva regelverk och förbud. Gjorde någon ett misstag pratade man med den det gällde, undervisade och följde upp men gav också stöd.

Den medicinskt tekniskt ansvariga sjuksköterskan var personligt ansvarig för att all personal kunde alla apparater.

Jag var, som nattsjuksköterska, ansvarig för att alla mina bsk byggde och bibehöll den kunskap som krävdes för att ge god och säker vård.

Det fanns inget utrymme för någon att skylla på ”all den nya personalen”.

Om en nyanställd inte kunde läras upp var man skyldig att ta upp det med sin chef.

Om en nyanställd gjorde misstag fokuserade man främst på den som utbildat/inskolat.

KS NEO ANSVAR OCH  AVVIKELSER

På KS neo fanns en rad absurda förbud och stränga regler som, när jag frågade om deras ursprung, sades bero på att någon hade gjort ett fel någon gång för länge sedan. Man hade inte pratat med den personen, försökt höja dennas kunskap och förhållningssätt utan skapat regler som om alla avdelningens sjuksköterskor skulle ha sannolikhet för att göra samma misstag.

Ingen var specifikt ansvarig för olika brister i vården. När barnen fick svårt skadade lungor av en ny respirator skyllde läkare på sjuksköterskornas sugningar.  Om ny personal gjorde misstag, orsakade av brister i inskolning och intern utbildning, gavs den nyanställda skulden.

När olika saker inte fungerade optimalt skyllde man alltid på ”all den nya personalen”.

Följande hände runt år 2000: En ny sjuksköterska brukade cykla till jobbet. Efter en tid på avdelningen var hon så bruten, av de attityder och fullkomligt orättvisa beskyllningar som mötte henne och andra unga sjuksköterskor som hade anställts samtidigt, att hon inte klarade att ta sig upp på sin cykel när hon skulle hem. Hon gick och ledde cykeln. Vid ett tillfälle hade hon varit så utmattad att hon hade ramlat omkull borta i Solna och fått cykeln över sig.

Hon kom till ytterligare något arbetspass innan hon slutade.

Vid samma tid sa två unga sjuksköterskor upp sig i protest mot de attityder som mötte dem. De skrev ett brev där de namngav personer som hade bemött dem illa. Brevet, och de personer som namngivits, blev känt genom att en chef berättade om det vid en privat fest.  Vårdchefen gick ut med en bestämd dementi; det fanns inget brev och ingen hade sagt upp sig i protest hävdade hon. Hon fick också avdelningens dåvarande fackliga företrädare att ställa sig som garant för detta. Samtidigt bildade vårdchefen en grupp bestående av de två unga sjuksköterskor som skrivit brevet, och några av dem vars namn hade nämnts tillsammans med en eller ett par neutrala sjuksköterskor. En av dessa neutrala sjuksköterskor kom till mig och berättade att en chef, vid dessa möten, inte hade kritiserat angriparna utan sagt till de unga sjuksköterskorna att man måste acceptera och lära sig att hantera att bli bemött med elaka attityder arbetslivet.

”Är detta rätt, ska man verkligen behöva acceptera att bli behandlad så”, frågade hon.

Många har kommit och pratat med mig genom åren eftersom de vetat att när man pratar med mig behöver man inte upprätthålla verksamhetens lögner utan man kan prata öppet om olika problem – problem som förnekas kan inte lösas.

JKPG 1996 ANTIBIOTIKASTRATEGI

Nyfödda barn behandlas traditionellt med antibiotika på vida indikationer, mot bakgrund av kunskap om att deras hjärnor inte skyddas av blod/hjärnbarriären.

Mot bakgrund av kunskap om att prematura barn och många sjuka nyfödda saknar fungerande blod/hjärnbarriär behandlades alla barn i Jkpg, som behövde antibiotika, med läkemedel som passerade blod/hjärnbarriären. Motivet var att eftersom man vet att bakterierna passerar till likvor, så är det inte etiskt försvarbart – mot bakgrund av barnens framtida hälsotillstånd - att invänta cerebral påverkan, sedan göra LP och sätta in rätt medel. Då har barnen redan hunnit få en hjärnskada, sa läkare.

Ansvarig läkare lärde samtlig personal att iaktta tidiga tecken på infektion, för att undvika respiratorvård och komplikationer, och alla läkare lyssnade alltid när man rapporterade om symtom hos barnen!

Det ansågs inte etiskt försvarbart att oerfarna läkare, under upplärning, skulle ha utrymme att lära upp sig i att göra LP på små för tidigt födda barn. De fick träna på de större barn som kom från hemmet med meningit, till infektionsavdelningen på sjukhuset.

Slutligen ansågs det klokare, ur resistensutvecklingsperspektiv, att behandla med rätt antibiotika direkt i stället för att först sätta in medel som inte skyddade barnens hjärnor, för att sedan när de cerebrala symtomen kom, vanligen efter flera dygn, påbörja en ny lång kur eftersom den första varit verkningslös i det mest vitala organet.

Barnen på neo i Jkpg drabbades inte av meningiter, utsattes inte för LP och lades inte tillbaka i respirator när de en gång kommit ur den – därför att de inte slutade att andas pga cerebral påverkan – med mycket få undantag.

Läkare i Jkpg motiverade sina olika beslut till personalgruppen, vilket gav en känsla av sammanhang, förståelse och kontroll och ledde till hög kunskapsnivå i hela gruppen.

KS NEO 1996 ANTIBIOTIKASTRATEGI

Ingen läkare eller sjuksköterska verkade känna till att barnen saknar fungerande blod/hjärnbarriär. Alla barn, utan undantag, som sattes in på antibiotika behandlades med medel som inte passerades blod/hjärnbarriären initial. När barnen ”kroknade”, dvs blev slappa, slutade andas och hade en påtagligt spänd fontanell gjorde man LP och bytte antibiotika någon gång inom det närmaste dygnet.

Man hade vanligen redan givit antibiotika med stor risk för att skada barnens njurar, som måste ges intratekalt för att nå till hjärnan, och måste vänta tills koncentrationerna i blodet hade gått ner innan man kunde börja behandla hjärnan.

Det var vanligt att oerfarna läkare gjorde LP-försök på de minsta barnen. Dessa kunde sticka fram och tillbaka många gånger och det hände att personal grät i samband med dessa våldsamma behandlingar. Jag brukade blunda för att kunna hålla tyst.

Så gott som varenda prematurt barn ”kroknade” en gång eller flera under vårdtiden, pga cerebral påverkan av allvarliga systeminfektioner.

En läkare sa, innan en pojke dog, att barnets hjärna hade ”smält ner” av alla infektionerna.

JKPG 1996, SJUKDOMSSPECIFIK OMVÅRDNAD AVSEENDE DUCTUS

Barnen i Jkpg behövde inte operera ductus. Alla i gruppen - läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor - visste att det finns receptorer som reglerar ductus storlek, mot bakgrund av syresättningen i blodet, och vården planerades därför så att ductus stängde sig spontant.

Man gav noggrann undervisning till sina sjuksköterskor om hur man gör när man suger barn, och instruktion om att suga snabbt vid behov - för att undvika hypoxiska perioder - eftersom man visste att bara några minuter med låg syresättning kan leda till att en ductus som är på väg att stänga sig, får signaler om att öppna sig igen. I samband med sugning höjdes syrgasen tillfälligt om det behövdes, aldrig rutinmässigt.

Som sjuksköterska tränades man att börja sänka syrgasen igen efter sugning, innan saturationen kommit upp till lämplig saturation. Man stod kvar vid barnet och ”mötte” den stigande saturationen med snabb neddragning av O2 för att undvika farligt hög syrsättning.

På t.ex Rikshospitalet i Oslo valde man en annan strategi. Där handventilerade man upp alla barn, med samma % syrgas som innan sugningen, för att öppna upp barnens lungor efter sugning och bibehålla konstant god saturation med tanke på risken för ductus-öppning.

Man gav, i Jkpg, sina sjuksköterskor undervisning om vikten av att veta det enskilda barnets placering på dissociationskurvan, från dag till dag, för att kunna anpassa det enskilda barnets saturation mot bakgrund av förhållandet till PO2. Väl utbildade sjuksköterskor hade ansvar för att dokumentera förhållande sat/PO2 vid varje blodgas/ tc-mätning, och att ordinera individuella gränser för saturation dagligen. PO2 ordinerades till 7-9.

I samband med ibuprofen behandling sattes gränsen för saturation ngt högre, för att undvika plötsliga hypoxiska perioder som kunde få ductus att öppna sig.

Vanligen stängdes ductus efter två doser. Barnen var, som sagt, från vecka 24.

ROP var mkt ovanligt hos barnen. De tillfördes vare sig för lite eller för mkt O2.

KS NEO 1996 SJUKDOMSSPECIFIK OMVÅRDNAD AVSEENDE DUCTUS

Ingen – vare sig läkare, sjuksköterskor eller barnsköterskor - verkade känna till att ductus stängning påverkas av barnens syresättning, och att processen kan påverkas av kunskapsnivån hos den som ansvarar för barnets sjukdomsspecifika omvårdnad.

Man gav dos på dos av ibuprofen utan mer än kortvarig effekt och utan att förstå att man parallellt med den medicinska behandlingen måste ge barnen god specifik omvårdnad.

När jag, som nyanställd sjuksköterska, stabiliserade ett barn snabbt med extra syrgas efter en jobbig sugning, började en sjukskötare utan vidareutbildning skrika högt, inför föräldrar, att jag skadade barnet för livet. Barnets saturation hade inte varit över 95. Jag hade gjort som jag var tränad, följt med med tillförseln av syrgas så att den anpassades lagom till barnets behov.

Samtidigt låg de barn som sköttes av ”den gamla vana KS personalen” regelmässigt och pendlade från en syresättning på 70-75 och fick återhämta sig själva, så gott de kunde, under en timme eller mera efter vändningar och sugningar. Man stängde av larmen i tre minuter i taget, ingen reagerade över hypoxi utan man var fixerade på syrgasnivån och hysteriskt rädda för syrgas. Den dominerande sjukskötarens undervisning var att ”syrgas är det enda som ger barnen lungskador… det är vetenskapligt bevisat att höga tryck inte ger lungskador, utan att det är syrgasen som skadar”. ”Syrgas är ett dödligt gift” brukade han skrika till ny personal.

Den ”kunskapen” sitter i ryggmärgen på alla dem som var bsk på avdelningen då. Sjukskötaren hade mkt högt anseende i bsk gruppen och lika lågt hos flertalet sjuksköterskor.

Han var ökänd i hela landet, för sina synnerligen udda uttalanden på olika konferenser han hade besökt tillsammans med KS läkare, långt innan jag kom till KS. Den diskussion som fördes bland läkare i landet, om kompetensnivån i sjuksköterskegruppen på KS, omfattade alltid att denne man givits utrymme att ge undervisning på enheten.

Vid varje ändring av syrgashalten, oavsett om det bara rörde sig om en enda %, skulle man koppla isär slangsystemen till CPAP/respirator för att sätta in en extern mätare för exakt registrering av syrgasnivån, eftersom man inte litade på oxymixerns värden. Vad barnen hade för saturation eller PO2 hade underordnad betydelse; det var procenten syrgas som betonades.

Ingen verkade känna till vikten av att bedöma barnens halt av fetala blodkroppar för individualiserad saturationsordination.

Så gott som alla barn behövde – och behöver – operera ductus, flertalet i onödan.

JKPG 1996 TRANSPORTER OCH KIRURGBARN

Upptagningsområdet för neonatalvården i Jkpg omfattade tre förlossningsenheter, den egna samt Eksjö och Värnamo. När barn föddes på någon av dessa enheter, som var i behov av kirurgisk vård, fördes de vanligen till Jkpg för stabilisering innan transport till Gbg.

Som sjuksköterska på natten i Jkpg var man ansvarig för allt som rörde transportkuvösen, tillgång till gaser, att lämplig personal åkte tillsammans med läkaren osv.

Sjuksköterskans ansvar omfattade också att barnets omvårdnad planerades så att barnen hölls stabila och inte drabbades av komplikationer under transporten.

I ansvaret ingick att hålla kunskapsnivån om kirurgbarn på högsta nivå hos alla i sin grupp.

Som sjuksköterska kunde man ibland åka på transporter ensam, t.ex. med hjärtbarn till Lund.

KS NEO 1996 TRANSPORTER OCH KIRURGBARN

En stor del av gruppen på KS neo, läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor saknade kunskap om sjukdomsspecifik omvårdnad av kirurgbarn. Erfarna sjuksköterskor kunde rapportera om symtom på förträngningar i mag-tarmkanalen i flera dygn och bara mötas av hånfulla kommentarer eller demonstrativ tystnad från läkare.

Många har gråtit efter att ha blivit utskällda när de avbrutit matning av svårt sjuka barn.

Alla transporter planerades och utfördes av läkare på KS neo.

JKPG 1996 SJUKSKÖTERSKANS PROFESSIONELLA UTVECKLING

År 1995 kom chefsläkaren för barnkliniken till sjuksköterskemötena på avdelningarna och framförde krav på samtliga sjuksköterskor att följa Socialstyrelsens direktiv om den ettåriga uppgradering av sina kompetenser så snart som möjligt. (SOSFS 1995:15). Han sa att man skulle ta vissa hänsyn till personliga hinder för att utbilda sig men att grundinställningen var att man förväntade att samtliga sjuksköterskor skulle ”ta ansvar för sin professionella utveckling” och tillägna sig den förhöjda kompetensen snarast.

Jag påbörjade, som första sjuksköterska från min avdelning, utbildningen 1995-96.

KS NEO 1996 SJUKSKÖTERSKANS PROFESSIONELLA UTVECKLING

Ingen hade ställt krav på sjuksköterskorna på KS neo om att börja läsa omvårdnad.

Avdelningsföreståndare och professor kände inte till de direktiv som hade kommit från Socialstyrelsen fortlöpande genom åren, om den förändrade sjuksköterskeutbildningen och den nya yrkesroll som föreskrevs för sjuksköterskor.

Socialstyrelsens cirkulär, med de regler som gäller för svensk sjukvård, fanns inte på avdelningen och var okända för dess ledare.

Jag kom till KS Neo hösten 1996. Jag hade, genom studier och erfarenhet i en framstegsvänlig verksamhet, utvecklat kunskap på expertnivå inom neonatal sjukdomsspecifik omvårdnad.

Jag ville inte skada någon, jag sökte bara ett jobb och erbjöd den kompetens jag hade.

Jag sökte mig inte hit för att bli del av ett kotteri, för att skaffa mig kompisar, för att tränga bort någon annan eller för att göra karriär – jag ville bara ha försörjning för mina barn o mig.

Jag fick veta att jag inte kunde kunna något eftersom man visste, helt säkert, att det inte fanns någon fungerande neonatal intensivvård i Jkpg. Man ”visste” att ”alla de minsta barnen har dött i Jkpg” och för att bevisa sin tes tillät man inte mig att sköta de minsta och sjukaste barnen. Under ett par års tid satte man i system att någon alltid kom före mig (jag åkte buss och alla visste när jag kom) och placerade mig antingen i sköljrumsarbete eller på tillväxtsal. Om ett nytt barn kom, när jag var ”ute” tilläts jag inte ens att skriva in det. Mina kollegor skickade mig för att ta över någon bsk:as arbete medan barnsköterskan fick komma och hjälpa dem med det nya barnet. Om jag, pga brist på sjuksköterskor, ändå hamnade på iva-sal och hade intaget, flyttades det - om det larmades om ett litet eller svårt sjukt barn - till annan sal.

Mina kollegor informerade läkarna om att jag var fullkomligt inkompetent, om att jag bara inbillade mig att jag kunde vårda sjuka och små barn vilket ledde till att läkarna inte lyssnade på något jag rapporterade till dem. Detta ledde, i sin tur, till att ett barn dog efter en felbehandling orsakad av att två läkare försökte bevisa för mig hur inkompetent man ansåg mig vara - man hade ju 100 % förtroende för de personer som trakasserade mig.

Ett barn dog i hemmet, sannolikt pga att dess lungor var svårt skadade efter att det hade aspirerat tarminnehåll i samband med att läkare hade ignorerat och hånat det jag hade rapporterat. Barnet hade fötts med en xxx, det hade opererats direkt – om jag inte minns fel hade man gjort en (typ av operation) - och man hade börjat mata efter den första avföringen. Man matökade snabbt, trots att buken blev allt mera uppblåst och ingen mer avföring kom. Efter att jag hade avbrutit maten en natt, pga att jag fick upp mat blandat med avföring ur magsäcken, hade dagens läkare varit ursinniga och beordrat ögonblicklig start av mat igen. När jag kom nästa kväll rapporterades att maten inte fick avbrytas igen, under några omständigheter, och jag uppmanades att ge barnet det sista av en pågående måltid.

Trycket i magen var så högt att sprutans kolvbackade tillbaka när jag tryckte ner maten.

Jag avbröt maten direkt – trots läkares förbud mot detta - drog upp så mkt mat jag kunde och rensög sedan barnet. Det visade sig att det runnit mat ut ur munnen och att munhåla, svalg, eosophagus och magsäck var fyllda av mat. Nästkommande dag konstaterades att den nyopererade tarmen hade brustit.

I denna situation gjorde föräldrarna iakttagelser av hur jag vårdade deras barn i förhållande till andra. Mamman och jag utvecklade också en speciell relation mot bakgrund av gemensamma erfarenheter som gjorde att jag kunde se aspekter i familjens liv som den inte kunde, som saknar den erfarenheten. När barnet senare vårdades på eget rum skulle mamman åka hem en kväll och barnet skulle ligga på den sal där det hade legat innan och vårdats av mig. När mamman kom med barnet tog en annan sjuksköterska, som var på salen bredvid, tag i barnets säng och drog in barnet där trots mammans protester. Sjuksköterskan sa att barnet skulle ligga på hennes sal, inte på sal min. Hon hade redan tre patienter på de tre platser som fanns. När mamman fortsatte att kräva att barnet skulle ligga på min sal försökte jag hjälpa henne. Den andra sjuksköterskan gick då och hämtade en av de läkare som kränkt mig värst och mest under min tid på KS neo. Mamman sa till honom att hon ville att hennes barn skulle ligga på min sal eftersom jag kände barnet bäst. Hon sa också att hon ville prata med mig. Läkaren sa då till mamman att det gick precis lika bra att prata med min kollega. Kollegan uppmanande sedan mamman att sätta sig i en stol, satte sig framför henne och sa ”nu kan du prata”. Det fanns ingen vägg mellan de två salarna då. Mamman satt vänd mot mig och tittade på mig med djupaste förtvivlan medan den andra sjuksköterskan pladdrade på, tillsynes obekymrad över mammans behov av stöd.

Tre läkare har berättat för mig att den sjuksköterska som tog över den gången, när mamman ville samtala med mig, har givit dem grovt felaktiga uppgifter om mig i samband med deras anställning. En sjuksköterska utsatte mig för ett allvarligt påhopp när hon var ny på avdelningen. Vid möte efteråt skrek hon åt mig att hon visste att jag var helt inkompetent, att hon visste att ingen ville jobba med mig och att hon skulle hjälpa gruppen att ”göra sig av med” mig.  2-3 månader senare iakttog hon ett nytt angrepp mot mig, från den sjuksköterska som hade informerat henne - samma sjuksköterska som ”informerat” läkarna - om mig.

Hon kom direkt efteråt och bad mig om ursäkt för det som hade hänt innan.

”Nu har jag insett vilken process du är utsatt för på den här avdelningen” sa hon.

Samtliga läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor som anställdes – under flera år – informerades på samma sätt som man hade informerat denna sjuksköterska.

Det skapade oräkneliga konflikter. Jag fick skulden för samtliga. Min personlighet angreps, mina privata problem - som var orsakade av en 8 år lång förföljelse som kunde verifieras av flera - användes mot mig och min kompetens togs ifrån mig.

Det är personer som denna sjuksköterska som är favoriter på KS neonatalavdelning.

Det är dessa personer som har de högsta lönerna och den största makten.

1996 fanns tre erfarna chefer, alla erfarna neonatalsjuksköterskor med många år ”på golvet” i verksamheten. De ville starta en förändringsprocess. De anställde ett stort antal erfarna sjuksköterskor med ett bestämt syfte – att få in ny kompetens och att försöka skapa en modern neonatalavdelning. De var öppna för kunskap och info utifrån samtidigt som de var djupt lojala med sin verksamhet. Det ledde till att de alla drevs bort från avdelningen.

Sjuksköterskor som den ovan nämnda, läkare och ett flertal barnsköterskor satte i system att driva bort alla erfarna sjuksköterskor gm ren terror.

En uska skröt för några år sedan, öppet i korridoren, om det man gjort/gör/kommer att fortsätta att göra.

”Vad smarta vi har varit som har hållit uppe personalomsättningen så bra på den här avdelningen… det har ju fått upp våra löner på ett väldigt bra sätt”, sa hon skrattande.

Jag skulle gissa att denna uska tjänar mer än mig. Hon tillhör gruppen runt en f.d. chef.

Personalen på KS neo vill jobba med oerfarna sjuksköterskor, man vill hålla gruppens kunskap låg, man vill skapa fördummande PM för det driver bort intelligenta och kompetenta sjuksköterskor och bryter de svagas självförtroende – det blir som i ett misshandelsförhållande där man växlar mellan att upphöja och förnedra; fråga vilken beteendevetare som helst. 

----------

Sommaren 1997 sökte jag tillfälligt jobb på neonatala intensivvårdsavdelningen på Rikshospitalet i Oslo. Dåvarande avdelningsföreståndare sa till mig att de ville anställa mig trots att jag arbetade på KS, för att jag arbetat länge i Jönköping. Hon sa att man hade erfarenhet av sjuksköterskor från Jönköping och var mycket nöjda - däremot tog man inte längre emot neonatalsjuksköterskor från Karolinska pga deras låga kompetensnivå. Min introduktion bestod i ett besök på 3 timmar med visning av avdelningen, sedan fick jag arbeta på iva-delen med prematura barn i respirator och opererade hjärtbarn.

Enligt uppgift lämnade flera av de starkaste barnsjuksköterskorna neonatalen i Jkpg efter beslut i Socialstyrelsen år 1997, när man inte längre fick ta emot barn från vecka 24 som man dittills gjort. En började pendla till neonatal i Lund, flera pendlade till neonatal Oslo och en flyttade till Sthlm. Redan när jag börjat i Jkpg 1984 hade det talats om att man levde under ständigt hot från Sthlms läkare och att dessa hävdade till Socialstyrelsen att länssjukhusen inte klarade vården av de minsta barnen. En sjuksköterska som kommit till Sthlms neonatalvård från ett annat länssjukhus runt 1990 berättade för mig att det varit som att komma till ett underutvecklat land. Det fanns ingen som tänkte en sådan tanke om neonatalvården i Jkpg år 1990 - det kan jag garantera!

Barnkliniken i Jönköping fick utmärkelsen Svensk kvalitet år 2009.
http://www.lj.se/news.jsf?nodeId=31725&childId=13702
Från Hälsohögskolan i Jönköping http://hj.se/hhj/utbildning/program/grundutbildning/sjukskoterska.html
Bäst i klassen

I den senaste utvärderingen av landets sjuksköterskeutbildningar lyfte Högskoleverket fram Jönköping som ett utmärkt exempel på utbildningar som håller hög kvalitet.

Karolinska institutet förlorade rätten att examinera sjuksköterskor 2008.
http://www.dagensmedicin.se/jobb/sjukskoterska/kis-sjukskoterskeutbildning-mister-examinationsratten/
År 2012 kritiserades utbildningen för biomedicinska analytiker vid KI.
https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2012/Juni/Karolinska-institutet-Vi-visste-inte-att-det-var-sa-daligt/

Min åsikt är att det behövs samverkan i vården, att utbyte och rotation mellan länssjukhus och universitetskliniker, samarbete vad gäller forskning, spridning av forskning osv måste till för att de stora klinikerna ska börja inse att man inte kan allt och är bäst bara för att man tror det.
Det är en stor fara för en organisation när den fastnar i självbedrägeri.
Läs Åke Ortmarks utmärkta bok: Ja-sägarna : medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar

Från Bokus: När chefer är omgivna av ja-sägare blir besluten dåliga, ibland katastrofala. Skepp har kantrat, som Vasa, rymdfärjor har störtat, som Challenger, företag har kanat mot undergången, som General Motors. Ja-sägeri har förekommit i alla tider och kulturer. Likheten mellan den moderne företagsledaren och den historiske fursten är stor. Gyllenhammar, Karl XII och Ivar Kreuger har alla gått in i den värld där människor blir deformerade. Makthavarna bär ansvaret. De har trott sig sky ja-sägare men krävt blind lydnad. Chefen i storföretaget likaväl som verkmästaren på den lilla fabriken. Hur kan enfalden bekämpas? Antalet katastrofer minskas? 
Åke Ortmark, en av Sveriges främsta granskande journalister, visar att det finns botemedel i denna mycket uppmärksammade bok om ledare i politik och näringsliv.

Flera har frågat mig varför jag inte återvände till Jönköping, när jag tyckte så illa om vården på Karolinska. Det skulle jag gärna ha gjort med det har inte varit möjligt.

Kortfattat: I mitten av 80-talet fick jag en ny medarbetare i den nattgrupp där jag var ensam sjuksköterska. Kvinnan var barndomsvän med en högre chef, men de hade inte umgåtts senare i livet. Kvinnan kom till mig efter ett par månaders anställning med krav på en speciell arbetsuppgift, med hänvisning till att hon hade vår chefs förtroende, att hon var vald till en viss funktion i sin kyrka och särskilt till att hon upplevde Guds kallelse till funktionen. 

Hon hade ingen tidigare vårderfarenhet och inte grundutbildning mot sjukvård, men ställde krav på att jag skulle välja bort mera kvalificerade och erfarna barnsköterskor och ge henne ensamt ansvar för en av de mest kvalificerade uppgifterna. Jag sa nej.

Kvinnan kände sig kränkt av mig - vilket jag kan förstå - men jag var ansvarig för att bedöma vem som fick vilket uppdrag och jag vill lära känna en medarbetare innan den får särskilt ansvar. Jag kunde ha kommit fram till att kvinnan skulle få den roll hon ville ha, när vi lärt känna varandra, men det gjorde jag inte. 

Ett antal personer på arbetsplatsen tog ställning för henne utan att ha ställt en enda fråga till mig om vad som hade hänt. Kvinnan hade skrikit, gråtit, kräkt och svimmat och många var ursinniga på mig för att hon sa att det var mitt fel att hon mådde så dåligt.

Kvinnan spred rykten om mig inom och utom arbetsplatsen i 8 år. Hon fick chefsläkaren så känslomässigt engagerad att han tog beslut som tog ifrån mig all min rätt. Det fanns en journal som kunde ha visat vem som talade sanning om en patient. Jag begärde att den skulle läsas. Kvinnan skrek tills läkaren lovade att den aldrig skulle öppnas. Jag var helt chanslös för jag reagerar inte med starka känslor när jag utsätts för hot - jag blir lugn och avvaktande.
När jag senare försiktigt påminde ett par personer på min arbetsplats att de många gånger hade hört att kvinnan spred märkliga uppgifter, liknande det hon spred om mig, bland annat om en familj vars barn hon var stödförälder åt - som hon måste haft tystnadsplikt mot -  tittade man på mig med stora ögon som att man inte kunde förstå att man kanske hade felbedömt situationen. 

Jag berättade inte för någon mer än min chef om att man ringt från kommunen och meddelat att alla samhällets dagmammor träffats och beslutat att vägra ta emot våra barn - efter det de hört om mig - om deras ordinarie dagmamma skulle vara ledig, eller att det hände flera gånger att grupper av människor kom efter söndags förmiddags gudstjänsten i kvinnans kyrka och stod på vägen utanför vårt hus och samtalade och såg upprörda ut, eller att vår telefon alltid ringde mina lediga lördagar och söndagar kl 06, 07, 08 och 09 tills vi svarade; då var det tyst i luren. 
Jag försvarade mig inte utan tänkte att människor runt oss till slut skulle börja fråga sig vem som ville skada vem. 
När vi tvingades sälja vårt hus för att skydda våra barn, efter att först deras barnomsorg och sedan deras skolgång dragits in genom vänner och vänners vänner till kvinnan, kom fyra personer ur hennes familj på husvisningen. Visningen var annonserad kl 17-18. De kom kl 17.03 gick omkring i vårt hem i nära två timmar och triumferade. 

Kort efter att vi flyttat tog min chef, kvinnans väninna, kontakt med en av min mans chefer och förde fram kvinnans påståenden om mig till hans arbetsplats. Det ledde till långtgående konsekvenser för hela vår familj och till att vi flyttade till Sthlm 1996. Den flytten var den fjärde ofrivilliga flytten på sex år för mina barn.

Jag har några av mina bästa vänner i Jönköpings trakten och skulle vilja flytta tillbaka - framför allt skulle jag vilja bo där på grund av den fantastiska sjukvård man har - men jag  kommer aldrig att kunna återvända. 

Under åren på Karolinska har jag sagt, flera gånger, "ni borde importera hela Småland för att få ordning på vården". Jag har talat om hur mycket pengar det kostar samhället att nyfödda barn skadas av vården och att barns föräldrar och syskon traumatiseras när familjer splittras i många veckor - ofta månader - för att läkare och sjuksköterskor i Sthlm vill få hög status och höga löner genom att inte samverka med länssjukhusen och genom att göra barnen sjuka med dålig hygien, felaktiga metoder och billig medicinsk teknisk utrustning.

Vården i Jönköping fungerade exemplariskt tack vare att man valde att knyta sig till universitetskliniken i Lund på 80-talet. Lunds neonatologer satsade på att utveckla neonatalvården i en hel region. Man hade - först och viktigast - positiv attityd till alla. Man hade öppen telefonlinje. Läkare och sjuksköterskor från länssjukhusen kunde ringa och ställa frågor och man sa inte bara "skicka hit barnet, det där kan ni inte sköta" utan man gav handfasta råd och stöd. Man förstod vikten av att familjerna kan vara tillsammans när man drabbas av en kris, som det innebär att få ett sjukt barn eller att ett barn föds för tidigt.
Man anordnade 4 dagar långa kurser för läkare och sjuksköterskor tillsammans, på samma nivå, i neonatal intensivvård - jag deltog 1988, det var en fantastisk upplevelse. Ett par kvällar träffades man för middag. Då placerades vi deltagare vid tre runda bord och en överläkare från Lund satt vid vid varje bord. De förde sedan samtal med alla oss under middagen. De såg till att alla kände sig sedda och kom till tals. Det var uppenbart att de samlade info om vad vi kunde och om olika problem i verksamheterna, för att de skulle kunna planera sina utbildningsdagar, ta tag i olika problem och stötta läkarna vid länssjukhusen. Jag är fortfarande djupt imponerad av Nils Svenningsen, Magnus Lindroth och Ulf Westgrens sätt att bygga kunskap i en hel region, med fast hand, med ordning och struktur och med mycket stort hjärta.
Utöver dessa kurser anordnade Lund möten då läkare diskuterade gemensamma frågor. Jag vet inte så mycket om dessa mer än att man bland annat diskuterade etiska frågor och kom till gemensamma beslut. Det innebar att när läkare i Jkpg ställdes inför etiska frågor mitt i natten så kunde de ta väl avvägda beslut grundade på många läkares samtal och gemensamma ställningstaganden. I Sthlm ställdes jourläkarna ofta helt ensamma med olika etiska beslut på nätterna och när morgonen kom drabbades de av massiv granskning av ett antal läkare som kunde ha vilken som helst agenda med sin kritik mot just den kollegan.

När jag sökt chefstjänst i Sthlm har min plan varit att försöka ena hela den svenska neonatalvården mot samverkan genom att förena alla barn/neonatalsjuksköterskor i ett nätverk. Jag ville skapa en databas där alla svenska barn/neonatalsjuksköterskors olika uppsatser skulle läggas in så att vi alla skulle ha fått tillgång till dessa. Min tanke var att många kan ha skrivit om samma och att flera uppsatser tillsammans man lägga grund för ytterligare studier, att det finns kunskap på vissa håll som saknas på andra håll, att det är av stor vikt att sjuksköterskor i landet lär känna varandra och varandras unika kunskap och att man bygger kunskap tillsammans.

I stället för att lyssna på mig har man i Sthlm satsat hårt på konfliktlinjen. Man har tystat mig i många år - jag har levt under konkreta hot och varit utsatt för en rad angrepp som syftat till att tvinga mig från avdelningen. Man har eftersträvat att hålla låg nivå på utbildningar i omvårdnad vid KI - jag har ringt och talat med olika personer vid KI flera gånger genom åren för att få en uppfattning om var institutet stått i frågan om professionaliseringen av sjuksköterskerollen. Man har givit en vårdlärare, med fokus på och kunskap för gymnasial nivå, ansvar för att planera och ge intern utbildning till sjuksköterskor som befinner sig på högskolenivå. Man har diskvalificerat och valt bort specialiserade sjuksköterskor som velat utveckla verksamheten, som läst omvårdnadsvetenskap utifrån samhällets riktlinjer och i stället tillsatt lågt kvalificerade sjuksköterskor - som valt att inte läsa vidare enligt Socialstyrelsens och Högskoleverkets direktiv - som "specialistsjuksköterskor" med ansvar för övergripande riktlinjer osv. Många av de unga nya sjuksköterskor som kommer till KS tror självfallet att kollegorna med makt har byggt solid kunskap. De vet inte att den kunskap flera ledande sjuksköterskor besitter främst är förmågan att bygga personlig makt med hjälp av läkare och att få höga löner genom att promota fram en väninna till chefsposition.

Det har varit fruktansvärt att stå vid sidan om och se vården i Sthlm och veta att den skulle kunna vara som den var i Jkpg. På 80-talet fungerade det hjälpligt överallt men sedan man fick triggade respiratorer saturationsövervak, möjlighet till transcutanmätningar på alla barn vid behov - när jag började fanns en enda tc mätare i Jkpg, den hade en probe som mätte pO2 och en annan för pCO2 och den kördes runt bland barnen - man mätte ett barn i taget, blodgasapparater på avdelningarna och möjlighet för föräldrar att vara hos sina barn dygnet runt på 90-talet kunde det ha blivit väldigt bra.

Men stockholmarna har inte importerat noggranna och sparsamma smålänningar till sin vård, man har tagit in läkare från många olika länder som kommit till Sverige av oklar orsak. Man har drivit bort chefer och sjuksköterskor som varit kritiska till det tyranneri som råder, till den låga vetenskapliga nivån i vården och på mycket av den forskning som görs, till den dysfunktionella arbetsmiljön och till att man håller kvar utomlänspatienter på avdelningen genom att göra dem sjuka för att det genererar inkomst till verksamheten. Slutligen har man börjat ta in helt andra grupper, som inte har den kunskap som krävs för neonatal intensivvård, och utnyttjat dessa ovetande personer för att manövrera bort den kompetens patienterna har rätt till. Detta i kombination med korrupta chefer blir en hårdsmält soppa för de små patienterna!
Man vet inte det man inte kan. Många av den personal som finns på KS neonatal idag gör säkert så gott de kan - de vet inte att de inte får adekvat kunskap av avdelningens sk "specialister". De vet inte hur vården fungerar på andra håll i Sverige - eller hur den fungerade på 90-talet innan alla de entusiastiska läkarna som byggde upp svensk neonatalvård pensionerades, ofta brutna av Socialstyrelsens krav på länssjukhusen - utan samtidiga krav på universitets sjukhusen.

Socialstyrelsen slutligen - vad vet de? Det är som att de sitter i knät på Sthlms neonatologer. Det är som att de tror att alla som arbetar som läkare vid Karolinska är "experter", att de inte kan göra några misstag, att de är 100 % trovärdiga, ärliga, godhjärtade små underverk i läkarvärlden - någon man kan lita på lika säkert som att tomten kommer när det blir jul...
Att många av dessa läkare "poppat upp" i Sthlm från olika håll i världen, några år in i sin karriär, verkar inte väcka några frågor utan är man läkare så är man läkare och då "vill inte" Socialstyrelsen tro annat än gott.
Mitt i allt detta finns barn, föräldrarna och syskonen i hemmet på östgötaslätten, på Gotland eller i Sthlm.

Socialstyrelsen hånade och diskvalificerade mig för att jag berättade att jag mådde dåligt av att se detta - man hörde bara "mår dåligt" och la det på mig personligt - och för att "en som" jag sökt chefstjänster för att försökt förändra situationen i Sthlm. Jag mådde inte dåligt i mig själv - om jag inte hade mått bra skulle jag inte ha orkat kämpa för förbättringar i vården - jag mådde dåligt av att se situationen på min arbetsplats. Speciellt dåligt mådde jag när en förälder som var läkare knöt sig till mig kort innan jag lämnade KS. Efter att ha stått vid sitt barns sida dagar och nätter hela vårdtiden märkte jag att läkaren gick när jag kom på kvällen. Jag blev förfärad och undrade vad jag gjort för fel. En kväll vände läkaren i dörren och kom tillbaka. "Jag vill bara berätta varför vi går... vi måste passa på att sova när du är här... de enda nätter vi sover ostört, hela natten, är när du är här och tar hand om honom...". Jag blev alldeles knäckt av att få höra detta. Jag älskade verkligen mina envetna och högfärdiga kollegor på KS neonatal och hade under hela min anställningstid velat påverka så att de alla fått högre kunskap och större säkerhet i sin yrkesutövning, men jag hade misslyckats. Det läkarföräldern såg var inte mig personligt utan den kunskap jag fått med mig från läkare i Jkpg och Lund och den vetskap jag fått om min roll som sjuksköterska dels av min handledare i kandidatuppsatsen 1986, Kerstin Petterson i Växjö, och senare av lärarna vid Sophiahemmets högskola på 2000-talet.

Jag trodde inte att jag skulle kunna påverka neonatalvården i Sthlm men jag var tvungen att försöka för att kunna leva med mig själv och må bra. Att blunda eller fly är inte min starka sida. Jag står kvar och ser och tänker och försöker lägga pussel - som jag såg att läkarna gjorde i Lund på 80-talet.
Så skulle man kunna bygga solid neonatalvård i hela Sverige. Idag försämras vården och nivån ligger troligen under den som fanns i mitten av 90-talet på många håll. De interna striderna och dominansen från Sthlm och ett par andra universitetskliniker har skadat utvecklingen mycket svårt.

Läkare i Sthlm har strävat i bortåt 25 år efter att sabotera utvecklingen av neonatalvården nationellt och att hindra professionaliseringen av barn/neonatalsjuksköterskans funktion - det som håller barnen friska.
Neonatalvården i Sthlm har varit - och är - en lekstuga för typer som inte borde få komma i närheten vare sig av nyfödda barn eller nykläckta sjuksköterskor!
I Lund anställdes psykolog fast på avdelningen redan på 80-talet för att det var känt att neonatalvårdens skyddslösa patientgrupp drar till sig människor med viss problematik som gör dem farliga i vården.
Barnsjuksköterskans roll innefattar att vara patienternas och föräldrarnas "advokat", att skydda dem, att göra anmälningar, att driva vårdutveckling som en rättighetsfråga för dem som inte kan - eller vågar - föra sin egen talan. Läs mitt tidigare inlägg om Föräldraföreningen för prematurfödda barn i Sthlm.


Förteckning över alla mina inlägg: http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/12/index.html
Klicka på namnet så kommer du till inlägget.