söndag 20 januari 2013

EU, doctors and nursing education, with an add 20/1.


This blog has since long been visited by persons from every continent on the planet. I like that. I like that people can be connected with one another, that we can discuss important matters, share knowledge and information that makes it possible for us to create a better world for ourselves and our children.

Not all are though on that page. Many are on their own page striving through reality to survive, to make up for mistreatment and failure from family or society not having them in mind when creating roles and regulations set to diminish not to make a child rise up and shine in its own way.

The more of those misfits – not meant in a bad way - society creates the bigger the problem it must solve. And the more they use different common structures to create a platform for themselves the more dangerous a society for us.

It didn't take long for me to realize health care is seriously dangerous, a mess and a mix of uncountable unstable persons many on their own personal path - like animals on hunt at the worst - working side by side with almost angel-like, naive co-workers being easy targets for those who crave power.

I came from economy, from being a bank clerk with responsibility of millions of crowns - everything missing in the end of the day was to be paid by me. I had to be responsible or it would cost me.  I came to the health care organization where it is the patients who have to pay for the mistakes of others. I've never gotten used to it although 30 years has passed.
I do really hate bad organizations unable to solve internal problems, blaming others, looking the other way and getting more involved for every tragic misstep.
In the end even the angel's glory has faded away and they drop out suffering from all kinds of psychosomatic diseases.

This will be a continuing message for some time.
It will address the fact there are few more difficult co-workers than doctors and there are few work areas more filled with opportunities to hurt one another and to create threats against those who work for changes, than health care.
My aim is to address the ongoing threat to the development of nursing science and to the growth of high level nursing education.


Three leading nurses in Sweden have recently warned of German doctors making claims in the EU to lower the level of our education.
I’ve seen that aim working in full power in the capital of Sweden, in Karolinska Institute, for soon to be 20 years


This is a real threat not know by many and it’s a real-real threat to the safety of patients as physicians’ from all over the world drop down in Stockholm with an unknown – maybe well hidden – history in their briefcase.

Their dream doesn't seem to be to work together with strong and independent Swedish neonatal nurses but with young and sweet and depending girls not even on their way to understand they are about to harm the children they've come to protect - because their choise will be between caring for the doctors or for the children. 

I think I've seen almost 150 nurses leave the NICU at Karolinska in Solna during my 13 years in the unit. 
I've never heard of one who didn't want to stay.

- - - - - - - - 

Add the next day - 20-01-2013



I don't like the article written by the three Swedish nurses, although I liked that they brought up the question of German doctor's are attacking the professional growth of the nursing profession. 

The Swedish nurses write about areas where nurses and doctors compete, areas where both groups can work and will do a fairly good job no matter who is responsible - it's a matter of education and training.
What I see necessary is to lift the areas where nurses cannot be replaced by doctors. I see an urging need to lift what is the difference between nurses and physicians - when is it that a nurse knows best and the physician should step back?

Of course, in the end, it’s a matter of level of education. 
I don't know a lot about education in different countries. I know what I see and what I've learned from my own education and experience - which includes studies including medical care, surgical care, psychiatric care, obstetric care and pediatrics to get a CGFNS certificate in the early 90'ies. 
To be able to work as a nurse in the US you need to complete an examination called "the CGFNS" - the opportunity is given to nurses all over the world. 


I went to Gothenburg in spring 1991 and spent one whole day with US authorities. I liked the procedure. Everyone was placed well away from one another. The placements given were registered so that it should be possible to trace people cheating together. 
In Sweden i sometime wonder if teacher find them to be smart, who can cheat their way through an education. Especially is that the case with some men looking for personal opportunity to make a career in the health care sector. I've seen it more than once. 

The test was made in three different parts, first one medical test, then a language test - although we had taken the Melab exam to be accepted to write for the CGFNS - and finally - in the afternoon, one more medical test.
I was impressed by the questions. I learnt a lot that day by the short, informative and well thought through questions.  

I'm still very proud to say I didn't fail the test and that I have my certificate even though my former husband and I never made it to the US to work - but that is another story...

So what is it that nurses know that doctors don't?                                                                                  I will try to explain.
As a nurse you receive massive knowledge from physicians if your education is well built and if your workplace has high quality as a leading star. 
Thereafter you are in a much better position than the physician - you are closer to the patient.  You are standing bedside for hours if you work in neonatal intensive care. You see your suffering patient repeatedly in surgical care, in psychiatric care and so on. You have the unique opportunity that no other healthcare personal has of being allowed to disturb a physician with questions about a patient’s condition at any time - it is really good, and it's a source for solid education. 
Myself I've been really lucky. As working as a night nurse in the county hospital Ryhov in Jönköping Sweden I was not depending on physicians under education in caring for the babies in intensive care or for the smallest of the premature babies. 
I was to talk to a so called "neonatal back up doctor" about those babies. To never have to discuss those children with physicians under education - as I'd had to do my first years as a lonely night nurse working with only nursing staff - was perfect, wonderful, secure and really satisfying - my knowledge grow constantly.

This very week the hospital Ryhov has been chosen by the magazine Dagens Medicin to be the best big county hospital in Sweden. In 2009 the Childrens clinic in the hospital received a special award – “Swedish quality”. I understand that choice. 

What takes place in time is a professional development inside a registered nurse. This has been described by Patricia Benner in her books “From Novice to Expert: Excellence and Power in Clinical Nursing Practice” and Expertise in Nursing Practice, Second Edition: Caring, Clinical Judgment, and Ethics”.

The nurse embodies the sum of what she had been given from the medical expertise with what she, herself, is observing in the patients. The more patients the nurse cares for, with the same disease or problem, the more she learns. While the physician is far from the patients, rushing from them after short visits the nurse is staying close to the problems connected to a certain illness. In time, as her/his experience grows the nurse start to experiment with different ways to handle different problems. That raises the knowledge even more. By trying different way to solve the same problem nurses, in time, knows better than the physician how to solve many problems – and that's when the problem starts. 

Many doctors are unable to see that anyone can know anything about how to care for patients, than a physician. When I, a nurse with 28 years experience in neonatal intensive care, tell some doctors they need not to withdraw oxygen so rapidly in care for a premature baby some physicians act as if they’ve been stung by a bee.  
If I don’t immediately back of, curtsy and say “yes doctor” I could sometimes worry of the risk of the doctor getting a heart attack. If you lower the oxygen level rapidly in WLBV and ELBV children their ductus arteriosus will open up. These babies need to be handled with care, they need small steps in almost every aspect of their care. The physicians in Jönköping knew that - because they understood the importance of listening to the observations of the nurse and to work together as a team. Many doctor’s in University clinics understand as well, but some don’t and they are dangerous as the children are smaller and more fragile and the power of the physician not seldom brings the thoughts to some kind of godlike creatures. 

As a nurse you know a lot that many physicians cannot even process as "there are no scientific proves". 

The best example of collision between nursing experience and physicians one-eyed screaming for scientific evidence - showing the blinding of a whole profession - is the attitude towards children and pain.
As late as in the 80’ies Swedish doctor’s held their own “knowledge” high in the issue. As me being a nurse student in Emergency unit a physician wanted to “educate” me. He said some nurse students and fragile nurses delude themselves to believe that children feel pain. He, himself knew better. There was no evidence, what so ever, for children being able to fell pain. Therefore he should sew a wound in the face of a 2-3 year old without painkilling the area first. 
I came from high responsibility in banking and had been taught to think free and to be observant of security. I told the doctor he must be wrong. I said I had three younger siblings and a child of my own and I didn’t need scientific proves  - I had an own ability to judge in this matter. I was sent out of the room while the doctor sewed and the child screamed. 
When I started working in pediatrics I saw powerless nurses shaking their shoulders, saying there was nothing to do about it – if the doctor’s say there is no need for painkilling for children no nurse can do anything to change that …

Today some of this has changed in Sweden. Physicians are well aware of children’s ability to feel pain but they still have not realized the useful knowledge among nurses working by their side daily.

From the day doctors discovered the pain issue they promptly took control over the problem. They formed instruments to measure pain that are as rigid it isn't working. Many different problems cause similar symptoms in the children. Before Swedish children’s nurses gave reports including every aspect of the child’s condition to help the doctor to find out if the child was in pain, had an upcoming infection, needed less or more food, needed to get a catheter in the urinary tract due to already ongoing treatment with painkillers, and so on. Today nurses with all kinds of education, but for children, are reporting a figure from a scale and doctor's from any country are prescribing painkillers intravenous not yet tested on small children, after getting rid of Swedish doctors to gain own position and power.



I came, as I’ve told, from economy and high security and thought it was insane that one profession had such a power that no one could question. 
I’d already seen it as working as staff in psychiatric care for five years, before becoming a nurse. There’d been teams with a physician – not seldom under education – psychologist, social worker, psychiatric nurse and special trained psychiatric staff discussing the patients. Over and over I’d seen physicians overrule the suggestion of a team with the same opinion to  disadvantage for the patients. 
Of the team members the person most far from the patient was the doctor who held on to his/her biomedical explanation to psychiatric problems as hard as a python clings to a prey. It was horrific – like a horror movie and it was the reason why I left psychiatric care.
Today doctors have managed to maneuver out psychologists from many units in psychiatric care. It has recently been discussed in Swedish media that children are put on medication for what should be seen as normal behavior or reactions in a crisis as for example the divorce of their parents, the children being forced to leave their home and friends maybe seeing their parent drown emotionally in a new relation and without solid network for the emotionally abandoned children.


In neonatal intensive care the nurse is more important than the doctor.
There is need of a physician if the child cannot breath or if it has an illness but the problem in neonatal care is primarily to create an environment that is no danger to the patient, to use equipment  in such a way the child isn't injured, to keep up hygien standards at a level used for patients with suppression of their immune system, to provide food in a way that the immature bowel can endure, to prevent neurological damage by keeping the child in a nest similar to the mother womb, to prevent problems in the future by helping the parents to recognize the childs way of communicating and to build the relationship - and much more.


There is a need in health care of someone balancing the physicians not every day, not in every small issue but sometimes when they lure themselves and one another that children do not feel pain, that the only way to close an open ductus is Pedea, when they don't understand that listening to others is a way to learn and we all need to learn.

To work with doctors has been a true blessing. I've loved to be surrounded by knowledge, to work with someone who has the answer to much that I will never learn, to listen to wise men and women discussing the best way to solve a medical problem.
But I've hated to take care of young nurses who has been crying at work and fainted by the roadside on their way home from work, overloaded by the diminishing treatment from physicians on amphetamin or embodying plain stupidity in their craving for personal power. And it has been plain suffering taking care of parents of children who has been born healty but has had their bodys destroyed by incompetence and ignorance by doctors who refuse to acknowledge the knowledge in the nursing profession.


The change of the nursing education is absolutely necessary. Health care organizations needs nurses who can stand up against doctors claiming that children feels no pain - or, one of todays problems - that they have no taste and you can feed them with anything by mouth without developing feeding problems and millions of other details that seems small but creates huge problems that will be expensive for society in time.

Nurses in Europe need help today to lift our knowledge, to explain why we are needed and what our knowledge is about. 
There need to be tests like in the US before a nurse or a physician is accepted in another country. 
Since some years doctors in the neonatal units i Stockholm, the capital of Sweden, has imported German nurses from ICU for adults to care for the tiniest babies born in our country. One of those nurses told me they are not even allowed to work with older children back home. 
After pushing specialized childrens nurses out of the unit for years, and after driving several head nurses to breakdown, the import of the German nurses begun. Most of the ones I worked with didn't know Swedish as well to understood reports at the beginning. The smallest baby at the time weighed 374 grams - or maybe 347, I'm not sure, I'm way too old to care too much about such things. I care about the organization, the education of personell and the development of cooperation between nurses and doctors.

In the US you need  to be tested if you want to move from Nebraska to Colorado to work as a nurse. In Europe there are no such demands. 
Todays strategy in health care, at least in Sweden, is as putting up a tent on the back of a grizzly still sleeping when snow has begun melting...

To end with what I wrote in the beginning.
Health care is tricky business and there are many ways to gain power.

There are some really good neonatologists at Karolinska in Stockholm - no one outside the unit can know who the good guys are and who the bad are. 
The good ones strive under gruesome conditions well aware one who is a friend today can be an enemy to count on the day after tomorrow.


























söndag 6 januari 2013

Rape Has a Purpose - en kopia av en text och lite mer

Från http://www.facebook.com/UniteWomen
ref till ---  http://www.huffingtonpost.com/soraya-chemaly/syrian-rape-and-chemical-_b_2370638.html

Rape Has a Purpose


Warning: This post contains graphic depictions of sexualized violence.
The same small part of me that still wants to believe in faeries wanted to think that I could avoid thinking or writing about rape for at least a few weeks. But, it's impossible. Not with laws in California that say single women can't, in effect, be raped and when the night-long gang-rape of a 16-year-old unconscious girl "divides" a community dedicated to its football team. Definitely not when ongoing details about the death of a 23-year-old in Delhi, whose rape to the point of disembowelment and multiple organ failure, are spurring protests all over the world.
No matter where you are in the world, the result of rape -- "date rape," "gang-rape," "easy rape," "emergency rape," "war rape" -- is the same: oppression. Women are not free to live without the constant threat of assault and violence or without being treated like objects and property.  When I last checked there were at least four "rape capitals" of the world. You know what that makes the rest of us? "Rape Suburbs." Girls and women aren't idiots. On the contrary, we understand perfectly: we're supposed to "be careful." Don't do something we might "regret."  "Stay home." "So what if it happens, anyway?" We can't feel any security that our bodily integrity will be respected. Or that our consent matters. We cannot enjoy the confident access and ownership of public space that men do. Our attempts to pursue equality and opportunity are inhibited, not only by actual rape, but by people's malevolent tolerance for it. Rape is useful, even the rape of boys and men: it sustains a system that rewards physical dominance and sustains male hegemony.
When precisely doesn't a girl or woman think "she could have been me?" What teenage girl in the United States won't think a little harder about going to parties? Or even to sleep? When it's too scary to consider the facts or when it's easier to align oneself with the dominant and powerful, blame the victim, in the hope of "protection." Today, more girls, no matter how briefly, will consider being drugged and raped by a self-anointed "Rape Crew" like the one in Steubenville, Ohio. If you missed this past week's revelations, this rape in continues to elicit shock and repugnance. If it weren't for the doggedness of blogger Alexandra Goddard and the outrage of Anonymous (yes,that Anonymous) this night-long assault of an unconscious girl, literally dragged and periodically violated, urinated on and photographed would have faded into nothingness. All of this happened while up to 50 other girls and boys were present -- each deriving specific but different messages about what was happening.  And, THAT's the point isn't it?  A warning to girls or the boys who would help them. It's not just that this happened, and variations of it happen every day, but it's theidea that it could happen. All over the planet.
If we take risks -- like living -- and are raped, people are comfortable saying we "lured" men, even if you are an 11-year-old girl, like the one in Texas raped by more than 18 of them or boys molested by priests. And, yes, I know that boys and men are raped. They suffer tremendously. Often, they have no support, cannot get the help they need and live entire lives with great pain. But, this is related, because when boys and men are raped not only are they violated, but they are shamed by being "made" into girls and women as a way of debasing them and demonstrating their worthlessness. That's a message, too, by the way. And, yes, I am writing in terms of sex binaries -- because they are essential to this system of oppression. The heightened chance of assault that people who do not "fit," people who are sex or gender fluid, experience illustrates the point. People who don't adhere transgress too far and threaten too much.
Is there any greater demonstration that rape is about power and domination and not about sex than the gang-rapes that we are now openly discussing?  At its core, does it matter that rape involves rusted pipes in India, rats fed into women's vaginas in Syria, fists used to bludgeon girls in France or drugs to incapacitate girls in the U.S.? I don't get the point of not making comparisons when they're screaming, jumping up and down, making themselves.
Strictly speaking, eliding a gang-rape in India with one in the U.S., or say France, leaves out important contextual information -- societal, cultural, legal and judicial -- there are profound connections in the ways in which the perpetrators of these crimes are taught -- at home, in schools, via religions, in sports -- to denigrate the feminine and females as a path to glorifying their masculinity, to demonstrate their dominance and superiority by proving the worthlessness of girls and women. All while simultaneously constructing unattainable ideals and perverted applications of female "purity." In India, where rape is one aspect of a deeply entrenched culture of misogyny with unrelenting permutations of violence against girls and women, it took the much publicized and catalytic death of this girl to finally pitch people into public outrage. However, despite the fact that it is one of the worst places to be a girl or woman, India has no monopoly on telling women to "submit," on rape and victim blaming. Or violence against women. It's just more obvious about it. The sheer mass of people and of evident hatred finally made it impossible for them to blatantly ignore misogyny.
Like we want to. Although I would genuinely like to think that globally we are at a strategic inflection point in regards to violence against women, I have grave doubts. As Jessica Valenti points out, we have a rape problem, but we stubbornly "refuse to admit it." In the past few weeks of media coverage and conversation, the subtext that "we're better than that here," and that India's "misogyny" and "patriarchy" are somehow unique to India has been unsettling for its suggestion that "we're just fine" and "women here have nothing to complain about."  We'd rather fixate on the superficial aspects, like "social media," a tool, not a cause. Or on how desperately an Ohio town needs its football to feel ok about itself. Remember, we can't even elect people who will reauthorize the Violence Against Women Act. And here the media fails too.
Rape is part of a larger, complex system of violence that is central to our identity. Pretending Steubenville is some kind of quirky outlier, or that kids involved are somehow exceptional, is outright collusion with rapists. And shaking our heads and pointing fingers at India is disingenuous, racist, colonialist, hypocritical bullshit.
Lauren Wolfe, director of the Women Under Siege Project, has called for an End Culture of Rape in 2013. As Wolfe and others point out, a first step to challenging rape is to stop victim blaming and focus on perpetrators and the cultures that produces them. She's not just talking about Congo or Syria or Egypt. Boys who allegedly drug a girl and then rape her, kidnap her, rape her again, photograph her, photograph her rape, urinate on her then create videos boasting about it, do it because they are fearless and entitled. (I wrote that sentence out deliberately because I'm sick of seeing "she was raped" -- like she was an agent in her assault or that there was no real perpetrator.) These boys were not taught, by fully culpable adults, that these actions are morally repugnant crimes against humanity. Because we laugh about rape and mock people who object.  Girls who witnessed these events don't speak up because they have no faith they won't be next, they have no confidence they will be believed, they've learned to internalize the contempt our culture has for them. After all, we teach our children that it's acceptable for boys to be protected from shaming and punishment after they've sexually assaulted, and to attend schools where there are "rape factories" and where frat boys play games like "who would you rape."
Men are overwhelming the perpetrators of rape -- of girls, of boys, of women, or other men. The gendered nature of the crime isn't in dispute. But, they aren't born to rape. And, while I understand that most men aren't walking around feeling all-powerful, or like they have a right to rape, too many clearly do. They feel entitled to it. Taking that cultural entitlement away doesn't oppress men or dehumanize them. It just frees women and people and people who don't "fit."

Follow Soraya Chemaly on Twitter: www.twitter.com/schemaly

- - - - - - - - - 
http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/05/av-alexandra-pascalidou.html
http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/05/en-bild-till-oseriosa-lakare-pa.html

FÖR MIG ÄR DET VÄRRE NÄR ETT GÄNG LÄKARE DROGAR NYANSTÄLLDA SJUKSKÖTERSKOR MED 96 % SPRIT -INJICERAT I OÖPPNADE MER-FÖRPACKNINGAR - FÖR ATT UTNYTTJA DEM SEXUELLT PÅ FESTER SOM ARRANGERAS AV EN OFFENTLIG VERKSAMHET ÄN NÄR ETT LOW LIFE HÄLLAR EN DROG I EN DRINK PÅ EN BAR FÖR ATT VÅLDTA EN KVINNA SOM GÅTT UT FÖR ATT ROA SIG EN KVÄLL.
KVINNAN I BAREN VET ATT RISKEN FINNS.                                                                                                                                SJUKSKÖTERSKAN FRÅN LANDSBYGDEN ÄR SKYDDSLÖS - SPECIELLT NÄR LÄKARNA SKYDDAS AV ANDRA KVINNLIGA SJUKSKÖTERSKOR.
FÖR MIG ÄR VÅLDTÄKT ETT MAKTMEDEL. 
FÖR MIG HAR DET VARIT UPPENBART, SEDAN 1998, ATT VÅLDTÄKT OCH SEXUELLT UTNYTTJANDE ANVÄNTS SOM MAKTMEDEL, SOM ETT SÄTT ATT FÖRTRYCKA KVINNOR, I STHLMS NEONATALVÅRD.
RIKTIGT SJUKT BLIR DET NÄR KVINNOR LÅTER SIG UTNYTTJAS SEXUELLT AV MÄNNEN I EN ORGANISATION (ELLER KVINNORNA) FÖR ATT FÅ MAKT ÖVER KOLLEGOR OCH CHEFER!
EN JOURNALIST BERÄTTADE ÅR 2010 FÖR MIG, MED ETT FLIN,  ATT BARNLÄKARNAS FESTER PÅ KS - MED ALLA DE SÖTA SJUKSKÖTERSKORNA - ÄR KÄNDA BLAND JOURNALISTER I STHLM.  
RAPE HAS A PURPOSE - ATT UTÖVA MAKT, ATT FÖRTRYCKA, FÖRMINSKA, SKRÄMMA, FÖRSVAGA...


JAG BETRAKTAR OCKSÅ MEDVETEN VANVÅRD AV SJUKA BARN - ATT GE BARNEN INFEKTIONER (GENOM ATT INTE DESINFEKTERA KUVÖSER, INTE KOKA TRÖSTNAPPAR, MM,MM), ATT INTE TILLFÖRA TILLRÄCKLIGT MED SYRGAS (FÖR ATT DUCTUS INTE SKA KUNNA STÄNGA SIG, FÖR ATT TARMEN INTE SKA BLI SYRESATT, FÖR ATT BARNEN SKA BEHÖVA OPERERAS FÖR ATT MAN SKA KUNNA SÄGA TILL SOCIALSTYRELSEN ATT ALLA PREMATURA BARN MÅSTE VÅRDAS PÅ UNIVERSITETSKLINIK MED FULL BARNKIRURGI) - SOM EN FORM AV ÖVERGREPP. 

MITT PERSPEKTIV ÄR ATT VARJE GÅNG EN KLOK, KUNNIG, SERIÖS SJUKSKÖTERSKA ELLER CHEF LÄMNAT STHLMS NEONATALVÅRD OFRIVILLIGT - OCH ERSATTS MED SJUKSKÖTERSKOR UTAN BARN/NEONATALKOMPETENS - SÅ ÄR DET ETT DIREKT ÖVERGREPP MOT PATIENTERNA OCH DERAS HELA FAMILJER.





slutligen - vad gäller sfinkter ruptur, som jag skrivit om i tidigare inlägg - så är det att jämställa med våldtäkt
det finns metoder som fungerade på 70-talet i Sverige och sannolikt innan dess, som fortfarande tillämpas i t.ex. Finland
det finns fungerande metoder - kvinnor ska inte behöva leva med söndertrasade underliv, inte få sitt sexualliv förstört, inte bli isolerade pga lukten av läckande avföring för att de råkar bo i landsting där de som dominerar vården i många fall har sitt kortsiktiga ekonomiska besparingar för ögonen och inte bryr sig det bittersta om vad som drabbar deras patienter...




Index till alla mina inlägg:
http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/12/index.html

fredag 4 januari 2013

BERÄTTELSEN OM REBECCA


Som jag skrivit om innan har hela min familj påverkats av att jag valt att ägna all min kraft, under > 10 år, åt att förbättra vården på Karolinska sjukhuset. Jag har inte kunnat fokusera på min egen familj när jag sett - varje arbetspass - andra människors barn få sina liv förstörda. När jag stått vid sidan om förtvivlade lamslagna föräldrar vars fullt friska barn lagts i orena kuvöser, kopplats till skadlig utrustning och vårdas av människor utan neonatal kompetens har jag också haft en egen erfarenhet att koppla detta till. Jag har inte bara sett det som funnits framför mig på den vårdsalen den natten - jag har sett familjernas framtid.


Detta är berättelsen om mitt bonus-barnbarn Rebecca och hon hennes vård i Sthlm.
Min äldste son träffade Rebeccas mamma när hon var gravid, han var med när Rebecca föddes och familjen bodde varannan vecka på nedre våning i mitt hus de första månaderna av Rebeccas liv.
Senare skulle en läkare på neuropediatriska på Astrid Lindgrens barnsjukhus komma att säga till mig att jag borde förstå att jag inte kunde bedöma om Rebecca var ett friskt barn eller inte. Jag var ju (bara) barnsjuksköterska, inte läkare som honom. Man försökte nämligen bevisa att Rebecca var sjuk när hon föddes, för att slippa ansvar för hennes svåra hjärnskada och epilepsi.
Min bedömning och läkares skulle komma att skilja sig många gånger under Rebeccas sjukdomstid. Det är en orsak till att jag, över tid, börjat kommit till slutsatsen att läkare på sjukhus inte borde tillåtas ta egna beslut utan att det bör finnas vårdteam runt flertalet patienter.

Jag har ångrat många gånger att jag inte krävde att få tala med läkare när Rebecca låg i status epilepticus på neuropediatriska utan att få behandling. Jag borde ha ställt till ett riktigt elände, vänt upp och ner på avdelningen, vägrat att gå därifrån förrän hon fått hjälp; jag borde ha gjort som flickan Linnéas föräldrar, bett att Rebecca skulle ha förflyttats till Uppsala men jag var - som så många andra anhöriga - så obeskrivligt chockerad att jag bara gick därifrån utan att orka strida.

Min son och Rebeccas mamma satt ensamma i en soffa i ett hörn av rummet. Rebecca låg kopplad till en saturationsmätare med syrgas på grimma och ett matdropp i en spjälsäng i det andra hörnet. Hon krampade hela tiden. Den lilla sjuksköterska jag hämtat hade talat till mig som att hon var min mamma - jag skulle förstå att Rebecca höll på att utveckla spasticitet, sa hon. Det var läkares bedömning...

Rebecca var 8 månader gammal, ett fullt friskt barn, när hennes föräldrar tog henne till St Görans barnsjukhus i Sthlm - det var kort innan Astrid Lindgrens barnsjukhus öppnades. Hon hade symtom som vid influensa och flera små barn var inlagda pga influensa då. Efter 2-3 dagar på sjukhuset fick Rebecca krampanfall och man konstaterade att hon hade drabbats av herpesinfektion i sin hjärna.
Vare sig hennes mamma eller min son hade herpes de visste det och det är fastslaget med blodprov. Vi vet inte varifrån smittan kom men jag vet att forskning redan på 60-70 talen visade att nyfödda barn och späda barn flera gånger smittats av vårdpersonal med herpesblåsor i ansiktet. Läkare har sagt att Rebecca inte kan ha smittats av personal för att det skulle vara längre inkubationstid. Jag vet inte vad jag ska tro. Det jag vet är att nyfödda barn som smittats av sina mödrar i samband med förlossningen kan ha börjat krampa inom första dygnet. Det är i alla fall en "medicinsk bedömning" att Rebecca inte kan ha smittats av personal - men ingen utredning har gjorts för att undersöka om någon personal hade en aktiv infektion under Rebeccas vårdtid. Man viftade bort min begäran om utredning som man skulle ha viftat bort ett dött löv som landat på balkongräcket.

Två av de neonatalt oerfarna chefer som kommit till Karolinska sjukhusets neonatalavdelning med order uppifrån om att få ner de höga personalomkostnaderna har omedelbart försökt ta bort förbudet för personal med herpes infektion att arbeta i med barnen. De har menat att beslutet byggt på förlegad gammal kunskap. Jag har gått emot mina chefer vid båda tillfällena och lyft frågan till läkare som jag vetat varit tillräckligt seriösa och kompetenta för att gå emot beslutet. Jag har letat fram undersökningarna från förr på Pubmed - där finns bara abstract till så gammal forskning - och argumenterat hårt för att skydda patienterna.

Rebecca fick snabbt behandling med Geavir, redan innan man var säker på om det var en herpesinfektion. Det var helt rätt. Man ska behandla barn snabbt för att skydda deras hjärnor, och man ska behandla brett för att täcka alla olika bakterier och virus direkt och sedan ta bort medel som man ser inte behövs, efter bakterieodlingens svar. Rebecca fick en bra start men ett dåligt avslut. Hon fick inte hela sin kur antibiotika för någon sjuksköterska hade kanske inte lust att sätta en ny nål när den gamla slutade att fungera - kanske stack man flera gånger och misslyckades - och någon läkare sa att det var OK att Rebecca inte fick så lång tids behandling som man tänkt. Det är mycket vanligt att sjuksköterskor lägger hård press på läkare om avkortad behandling av olika infektioner pga infartsproblem. Jag har undrat många gånger om vissa kollegor tror att läkare ordinerar antibiotika för att de vill att barnen ska utsättas för stick i onödan, som att de inte förstår att det faktiskt kan vara livsviktigt att ge antibiotika och att fullfölja en behandling.

Både jag och Rebeccas mammas farmor var med vid läkarsamtalet vid Rebeccas första utskrivning - föräldrarna ville det. Rebeccas mammas farmor var läkare. Det finns tre läkare i Rebeccas mammas nära familj. Läkaren vid neouropediatriska vid ALB sa till oss att det var tur att Rebecca varit i Sthlm, hur skulle det annars ha kunnat gå. Han sa att det inte fanns så hög kompetens någonstans i landet, som där, om Rebeccas tillstånd. Han sa att även om hon verkade relativt OK så skulle hon komma att utveckla allvarligt handikapp, bland annat spasticitet. Jag vill minnas att han rekommenderade min son och Rebeccas mamma att "gå vidare" med sina liv - det skulle, med tiden, visa sig väldigt svårt.
När jag skickade min text till Rebeccas mamma för granskning nu, innan jag la ut den, berättade hon vad läkaren vid ALB sa:  "lämna bort henne, hon kommer bara bli/vara en grönsak, ni är unga och friska, ni kan få nya barn" 

Rebeccas mamma hade lagt ner amningen under tiden på sjukhuset och övergått till nappflaska. Rebecca åt bra och hade relativt normal tonus efter den första sjukhusvistelsen. Vi var oerhört lättade och trodde att hon skulle kunna få ett relativt gott liv trots allt.
Efter ett par dagar i hemmet började Rebecca bli trött, hon åt sämre och hon blev allt mer slapp i kroppen. Familjen återvände till ALB där man la in Rebecka på neuropediatriska avdelningen (långvård för barn) utan närmare utredning. Man sa att herpes infektioner i hjärnan aldrig kan återkomma. Man kopplade Rebecca till saturationsmätare, gav syrgas och matdropp och lämnade familjen ensamma på ett eget rum. Ingen personal hade Rebecca "under ögonen", ingen såg hur hennes tillstånd försämrades successivt - ingen brydde sig. Föräldrarna ringde till mig och jag kom såg och flydde.

Efter att Rebecca legat i status epilepticus (ständiga kramper) i 1½ dygn insåg läkarna att man felbedömt. Hon överfördes till BIVA - barnintensiven där man inledde ny behandling med Geavir. Kramperna bröts och man sövde henne i ett par dygn. När hon kom hem efter den sjukhusvistelsen var hennes hjärna förstörd. Hon var helt förlamad på höger sida den första tiden. Skadan sitter vid språkcentrum och innebär att hon inte kan få ihop orden när hon vill tala. När hon var liten och jag var barnvakt försökte jag få henne att tala långsammare för att jag skulle kunna förstå. Då märkte jag att hon tystnade. Vi märkte alla att hon blev allt tystare. En dag fick jag idén att låtsa förstå vad hon sa. "Säger du det...", sa jag. "Ja visst...", sa jag och nickade uppmuntrande. Det var som att jag hade öppnat en kran för fullt. Hon lyste av glädje. Ljuden flödade ur henne i en snabb ström, ett kaos av ljud som jag inte förstod innebörden av.

Efter den andra sjukhusvistelsen slutade Rebecca att ta nappflaskan. Läkarnas bedömning var att hon hade fått en neurologisk skada som gjorde att hon inte kunde suga och svälja. Man planerade för att operera in en knapp i hennes mage och sa till föräldrarna att hon sannolikt skulle behöva matas med sondmat resten av livet. Jag funderade mycket under veckorna som gick, medan tiden för operation närmade sig. Min son berättade att man varit och köpt hem stora mängder sondmat och jag blev allt mer obehaglig till mods. Jag hade sett att Rebecca kunde svälja sin saliv och testat hennes förmåga att suga genom att låta henne suga på mitt finger. Jag frågade min son om han trodde att man givit Rebecca medcin via samma napp som hon fick sin mat i under vårdtiden på sjukhuset. Det trodde han säkert.

Jag hade fått lära mig i Jönköping att man aldrig får tillsätta eller ge något som smakar illa via samma napp som man ger mat, till små barn för att de då kan matvägra. Man hade sagt att orsak till att Apoteket lämnat ut spruta med krage till all flytande medicin som barn ända sedan 70-talet (om jag inte minns fel) var att det var känd kunskap att man lätt kan förstöra matsituationen för nyfödda.  När jag kommit till Karolinska hade jag upptäckt att de flesta i gruppen saknade denna kunskap - och framför allt läkarna. Man gav inte, förrän runt 2002, calciumlaktat och natriumfosfat till barnen från att de var små och sondades  utan många barn utvecklade rakit. Då började man, när barnen börjat äta en del själva, att ge dem dessa illasmakande medel i munnen. Massor av barn fick svåra uppfödningsproblem. I vissa fall gick det så långt att man dämpade barnen med kloralhydrat för att de var så hysteriska av hunger och stress vid matning.
Man hittar inget om kloral i Fass men följande i svenska Wikipedia:

Kloralhydrat, C2H3Cl3O2, är ett lugnande och sömngivande preparat av äldre typ. Det användes ofta förr som sömnmedel på fängelser och på mentalsjukhus.
Texten är mera utvecklad i den engelska versionen http://en.wikipedia.org/wiki/Chloral_hydrate
Där kan man bl.a. läsa följande: Chloral hydrate has not been approved by the FDA in the United States or the EMA in the European Union for any medical indication and is on the list of unapproved drugs that is still prescribed by clinicians.[8] Usage of this drug as a sedative or hypnotic may be very dangerous given the lack of clinical trials.

Veckan innan man skulle operera Rebecca åkte jag hem till familjen och bad att få undersöka om hon verkligen inte kunde äta. Jag sa att jag trodde att hennes matvägran kunde bero på att hon fått något som smakade illa genom nappflaskans napp. Jag berättade att läkare trott, ända tills mitten av 80-talet, att barn inte kunde känna smärta och att flertalet läkare och annan vårdpersonal på Karolinska fortfarande inte insåg att barn kan känna smak och kan reagera med matvägran.

När man prövade om man hade skäl nog att säga upp mig från KS 2010 använde verksamhetschefen denna händelse som bevis för att det är fel på mitt omdöme, i sitt samtal med Vårdförbundet.
Jag hade berättat Rebeccas historia för många läkare på Karolinska för peka på vikten at att utveckla och utnyttja sjuksköterskors kunskap genom att illustrera skillnaden mellan läkares medicinska fokus på sjukdom och en medicinsk diagnos, och sjuksköterskors fokus på den sjuka människan och dennas reaktion på sjukdomsrelaterade problem och hur detta är grund för omvårdnadsdiagnoser. Man anmärkte på att jag inte trott på en läkares bedömning utan gjort en helt egen omvårdnadsbedömning utan att någon läkare var insatt och informerad!!
Jag skrev senare följande till Socialstyrelsen eftersom jag misstänkte att även de serverats historien med läkares perspektiv - att ingen sjuksköterska kan ha kunskap som läkare saknar.



Ett tillägg om att tvångsmata barn.


I den text jag sände till Socialstyrelsen igår fanns en passus där jag beskrev att jag stängde in mig med mitt bonus barnbarn Rebecka och tvångsmatade henne veckan innan man planerat att operera in en sond i hennes mage.
Jag valde att låta det stå som jag skrivit från början, att jag stängde in mig med henne och tvångsmatade henne - för att jag gjorde det.

I samband med att verksamhetschefen på KS neo hade samtal med ombudsman XX, Vårdförbundet, när man försökte argumentera för att säga upp mig, tog man upp min matning av Rebecka som bevis för att jag är omdömeslös och inte bör arbeta som sjuksköterska.  Mot den bakgrunden antar jag att detta ingått i verksamhetens anklagelser mot mig, till Socialstyrelsen.

När jag tänkt på saken idag insåg jag att det är så osannolikt att det knappt är möjligt att det är sant – att när Rebeckas förstörda liv kommer på agendan hos Socialstyrelsen så är det för att jag höll fast hennes huvud i högst två minuter och pressade upp hennes läppar för att mata henne med fingrarna, med jordgubbe.


Rebecka var fullt frisk när hon föddes. Hon smittades sannolikt av personal med munherpes, på St Görans sjukhus och hon låg i status epilepticus i 1½ dygn på neuropediatriska vid Astrid Lindgrens barnsjukhus utan att få behandling.
Det har inte anmälts med att jag räddat henne från många års sondmatning!!!

Jag fick lära mig hur man tvångsmatar små diabetesbarn när man vill få i dem socker vid lågt blodsocker, som alternativ till att sätta dropp, i min utbildning.
Jag fick också lära mig att tvångsmata barn med maginfluensa med motorspuré, som ansågs nödvändigt för att få stopp på deras diarréer.
Tvångsmatning tar man till i yttersta nödfall, när alla andra möjligheter är ute.

Jag förstod på Rebeckas mamma att hon inte trodde att läkare kan ha fel när de bedömer att ett barn har en neurologisk skada som gör att hon inte kan äta.
Jag förstod också att hon skulle må väldigt dåligt av att se när jag utsatte hennes tveklöst neurologiskt skadade barn för en tvångsmatning.
Samtidigt var jag nära nog 100 % säker på att jag hade rätt.
Trots det hade jag inte tänkt lägga mig i läkarnas beslut om operation.
Men så hade familjen besökt mig och jag hade iakttagit Rebeckas sugförmåga, att hon kunde svälja sin saliv osv. När jag tänkt ett par dagar åkte jag till dem.
Jag bad föräldrarna att gå till angränsande rum för att mamman inte skulle hindra mig. Jag sa att Rebecka skulle komma att skrika men att jag skulle ta det försiktigt.

Skulle jag i stället ha vänt mig till hennes läkare på ALB?
Jag hade suttit med Rebeckas mammas farmor, som var läkare från Borås, på läkarsamtal tillsammans med den lilla familjen på ALB. De ville ha oss med.
Jag hade hört den patientansvariga läkaren ljuga oss rakt i ansiktet och jag hade noterat att hans kompetens inte var på samma höga nivå som den hos Jkpgs neurolog, Jan Arvidsson.
Jag hade alltid varit intresserad av neurologiskt skadade, valt placering på barnhabiliteringen i Jkpg i stället för barnpsykiatrin och lärt mig mycket.
Jag hade jobbat med nyfödda hjärnskadade, med att testa deras förmåga att suga och att träna sugförmågan - det är viktigt för hjärnans återhämtning efter asfyxi.

Jag hade inte ringt till patientnämnden ännu, beskrivit att Rebecka felbehandlats i vården och fått det klassiska svaret att ”den medicinska bedömningen” var att hon inte skadats av vården – men jag skulle komma att ringa senare och svaret av patientvägledaren blev det jag förväntat, nästan ordagrant.
Att kontakta en läkare och ifrågasätta hans bedömning leder vanligtvis till en försvarsreaktion som kan få allvarliga konsekvenser .
Jag ville hjälpa Rebecka och hennes familj. För mig var det ingen maktkamp utan en kamp för att Rebecka skulle få äta god mat, om hon kunde det.

Rebecka blev hysterisk så snart jag rörde hennes mun - det var inte reaktionen av någon som inte kan svälja utan av någon som har erfarenhet av något obehagligt.
Hon kastade sig bakåt i barnstolen. Jag tog ett fast tag om henne nacke, så att huvudet var fixerat, sedan pressade jag upp hennes mun med mina fingrar.
Jag hade små slamsor av mosad jordgubbe mellan fingrarna. Jag hade valt jordgubben i stället för banan, för att den innehåller trådar så att den höll ihop.
Jag använde inte sked, för att hon inte skulle skadas eller reagera över att det var hårt och obehagligt. Jag höll kvar mina fingrar inne i hennes mun, med ett fast grepp om jordgubbsslamsorna så att de inte skulle kunna glida ner i hennes hals.                                            Jag talade med henne, lugnt som jag brukade, och efter en kort stund slutade hon skrika, smakade försiktigt på jordgubben och tittade på mig med yttersta förvåning. Hon åt sedan upp jordgubben och började skrika efter mera. Hon fick en halv banan och åt upp den. Sedan den dagen har hon ätit allt, bananer älskar hon särskilt, men hon vägrade fortsatt att ta nappflaska. Hon drack ur pipmugg.
Hon var ett år när jag tvingade i henne jordgubbe. Hon är 13 år idag.

Läkaren vid Astrid Lindgrens barnsjukhus sa att hon skulle få en CP skada, bli spastisk och så sjuk att hon troligen inte skulle kunna bo hemma.
När hon kommit in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med ett andra skov, ett par veckor efter det förra, sa läkare att herpesinfektioner i hjärnan inte kan recidivera.                                                      Man la henne på neuropediatriska, på eget rum, övervakad av föräldrarna och en saturationsmätare. Föräldrarna ringde mig, sa att hon inte fick behandling och att ingen lyssnade på dem. Hon fick matdropp och syrgas. Hon låg i status epilepticus  1 ½ dygn innan man tog henne till BIVA och gav henne Geavir och sövde henne.  Man hade avbrutit hennes första Geavir behandling för att hennes infart havererat.

Jag såg att Rebecka krampade direkt jag kom. Jag gick direkt till expeditionen och sa det till en liten sjuksköterska. Oj, vad konstigt, hon har inte haft några kramper sedan hon kom, sa flickan och följde med mig in på salen. När hon såg ryckningarna sa hon, obekymrat, att jag inte behövde oroa mig – läkare hade sagt att Rebecka höll på att utveckla den spacticitet som man förutsagt vid hennes utskrivning ett par veckor innan. Jag var lika chockerad som föräldrarna.

Rebecka är inte spastisk och har aldrig varit det. Hon går, äter, springer och ser och hör men kan inte tala mer än enstaka ord, med stor ansträngning. Det ter sig som en afasi. Vad hon förstår och hur hon tolkar information är svårt att bedöma.
Att hon är svårt begåvningshandikappad är uppenbart.

När Rebecka var 9 år havererade den lilla familjen under trycket av att ha ett sjukt barn. Sedan ca 4 år har jag rest, på min bekostnad, till Skövde var fjärde helg. Jag hämtar Rebecka, vi hämtar upp hennes pappa där han bor. På söndagen gör jag om resan, i motsatt riktning.

- - - - -
När Rebecca började dagis blev hon placerad i stor grupp med många barn under 3 år. Hon fick en assistent men denna arbetade inte med henne utan fungerade som extra resurs i gruppen. När jag kom för att hämta Rebecca gick hon alltid runt ensam. Ingen ägnade henne någon tid. När hennes jämnåriga flyttades det år de fyllde 4 fick Rebecca inte följa med sina jämåriga. Man motiverade det med att hennes långa sjukdomstid gjort att hon låg efter. Nästa år, när Rebecca fyllde 5 år, beslutade man att hon skulle stanna bland 3 åringarna där hon fortsatt vandrade omkring ensam utan att någon tränade henne. 
Rebecas föräldrar var förkrossade och jag ringde dagis som sa att det var habiliteringens beslut. Jag ringde Rebeccas kontakt på habiliteringen - en specialpedagog som sa direkt att man förstod att vi i familjen "inte klarat att bearbeta" att Rebecca var så svårt skadad - men vi skulle alla få hjälp med psykologsamtal. Jag sa att hon inte hade svarat på min fråga - "Hur tänker ni er att Rebecca ska kunna utvecklas språkligt när hon inte har någon att imitera eftersom hon inte befinner sig tillsammans med barn i samma ålder?" Kvinnan upprepade samma sak som hon sagt innan, som om hon inte hade hört vad jag sa. När jag pressade henne och frågade om hon kände Rebecca sa hon högdraget att hon hade träffat henne. Jag frågade hur många gånger och hon sa då att det inte varit så mycket pga Rebeccas mamma. Jag frågade då hur många gånger, konkret, som hon träffat Rebecca när hon tagit ett så avgörande beslut för hennes utveckling, som att hon skulle gå kvar i en grupp för barn upp till 3 år när hon var 5 år. Det visade sig att hon hade träffat Rebecca vid ett tillfälle, i ca 20 minuter, under den tid hon varit hennes kontaktperson.    

Kort efteråt valde familjen att flytta till Skövde. Där fick man träffa en manlig handläggare som bedömde Rebecca noga och sedan placerade henne på ett dagis med 12 barn, varav 4 hade någon form av handikapp. Personalen var specialutbildad mot handikapp. Kommunen har sedan haft regelbunden uppföljning av hur Rebecca utvecklats och hur familjen upplevt placeringar som gjorts.
Läkaren på Barnhabiliteringen i Skövde berättade att han hade mycket stor kunskap om skador efter herpesencephalit - han hade nämligen forskat om just den skada Rebecca har. Det var uppenbart, vid ett kort samtal, att hans kunskap var avsevärt högre än läkarens vid ALB/KS som hävdat att det inte fanns högre kunskap än hans i landet.
Rebeccas mentala nivå bedöms idag vara motsvarande 1½-3 års ålder, men det är svårbedömt pga språksvårigheterna. Rebecca var ofta arg för några år sedan. Det var svårt att hantera för att hon inte kunde kommunicera sina problem. Nu är hon 15 år gammal och lugnare. Det blir problem när hon har ont någonstans för vi vet inte om hon verkligen har ont eller var smärtan finns.

Mera från Rebeccas mamma om hur det kan vara att vara förälder till ett sjukt barn:
En barnläkare hälsade på mig så här: "Jasså här har man genital herpes" - varpå jag svarade kallt "Nej det har jag då verkligen inte, Rebecca är född frisk, herpesen fick hon på sjukhuset" Han svarade "Ja vi ser ju så sällan så små barn med herpes-encephalit om mamman inte har genital herpes" - jag: Nej så kan det vara, men i DETTA fallet är det inte så och jag tycker verkligen inte att det är en bra hälsningsfras i en KORRIDOR.

Rebecca vårdades på sjukhus en månad när hon insjuknade och ytterligare två månader vid det andra vårdtillfället. Hon sondmatades i flera månader efter att hon kommit hem och hennes mammas studieuppehåll blev allt mera utdraget. Även efter att jag lyckats få Rebecca att äta banan och annat gott var man tvungen att ha var sonden i näsan för att hon skulle få i sig vätska och mediciner.
Att vara inneliggande med barn på sjukhus innebär att man måste inte har möjlighet att laga mat som man kan köpa billigt. Att ha ett kroniskt sjukt barn innebär stora kostnader, påverkan på lön och karriär för att man tvingas till läkarbesök, träning och många olika kontakter med myndigheter. Många föräldrar strider i åratal för sina barns rätt utan att lyckas till och med efter beslut i domstol.

- - - - - - - - 
När jag ser barn i Sthlm som sitter i rullstol, när jag hör om barn som sondmatas i åratal, när jag läser om barn som skadats av vården tänker jag på de obekymrade läkare, och deras "gulliga" väninnor  som jag sett  göra sig av med de klokaste, bäst utbildade och seriösaste sjuksköterskorna och cheferna i > 10 år. 
Jag ska inte skriva vad jag tänker men jag tänker.... 
Finns det något jag kan göra för att stoppa det vansinne som råder i Sthlms barnsjukvård så kommer jag att göra det - det har varit min tanke alla dessa år och är det fortfarande.

Det BARNSJUKVÅRDEN behöver är BARNSJUKSKÖTERSKOR och BARNSKÖTERSKOR!
Det barnläkare behöver är tvingande krav om att samverka med sina sjuksköterskor.
Sjukvården och sjuka människor behöver både läkare och sjuksköterskor - det är två olika yrkesgrupper med helt olika kompetensområden som måste samverka - inte konkurrera och strida.

Det finns idag akut behov av att hela den svenska barnsjukvården skyddas mot sjuksköterskor som hoppar in i alla barnsjukvårdens olika ansvarsområden - neonatalvården, BVC, skolhälsovården osv - med olika bakgrund och vidareutbildning - för att de tror att barnsjukvård inte kräver specifik kompetens, för att de tycker att barn är söta, för att de har egna barn och därför tror att de "kan barn", för att de förlorat ett barn och har behov av att bearbeta det och ta hand om andra - man har inte tillräcklig distans då - eller bara för att det är så bekvämt. Barn inte kan säga emot som vuxna patienter gör och föräldrar till sjuka barn ofta är så brutna att de inte orkar eller vågar protestera.
Det bör ställas krav på att minst 80 % av sjuksköterskorna på en barnavdelning ska ha barnkompetens. Det måste finnas utbildning för barnsköterskor - undersköterskor ska inte arbeta med barn. Man måste kunna bedöma barn om man ska arbeta med sjuka barn, man måste ha kunskap om anknytningsproblem och relationsproblem i familjer i samband med barns långvariga sjukhusvistelse, om syskonens situation, om terminalvård av barn och man måste ha kunskap nog att balansera oerfarna läkare och att avslöja de personer som inte borde fått arbeta i vården. Barnsjukvård är känd för att dra till sig sådana människor.

Man måste också vara mycket stark och ha hög kunskap för att kunna gå emot läkare när de vill göra barn till kroniska sondmatningspatienter när barnen lika gärna kan få njuta av god mat - kanske en av de få glädjeämnena i ett handikappat barns liv; och man riskerar att bli anmäld till Socialstyrelsen.
(Skulle vara intressant att undersöka om företag som säljer sondmat och produkter förknippade med sondmatning har kontakt med läkare, ger bidrag till resor, ger presenter osv).


"... en grönsak..."
Mitt allra första vårdjobb var på ett vårdhem för epileptiker.
Alla patienterna utom 1-2 hade lämnats på vårdhemmet när de var nyfödda, på uppmaning av läkare.
Jag har skrivit om en av dessa patienter i ett tidigare inlägg:
http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/07/respekt-ar-nagot-man-fortjanar-eller.html