Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.
Jag har som sagt – vunnit en kamp mot läkare på Karolinska sjukhuset som inleddes när jag gick ut från läkemedelsrummet i juni 2008 – på skakiga ben för att jag förstod vidden av det som hänt – och talade om att det var jag som var skuld till flickan Linnéas höga natrium.
Jag visste att jag utsatte mig själv för stor fara men ville inte smälta in i avdelningens kultur – att dölja misstag och ljuga om dem. Det skulle ha varit som att jag hade förlorat min identitet. Det hade varit likställt med att jag knutit mig till en läkare med makt för att få position och kunna bli chef, i enlighet med avdelningens kultur. I stället har jag varit mån om att vara alliansfri genom åren för att kunna bli en rättvis chef men lika relation till alla om jag skulle fått sådan tjänst.
”Om du visste hur många misstag som dolts och ljugits om på den här arbetsplatsen genom åren”, sa den andra person jag berättade för. Hon hade arbetat på avdelningen tillräckligt länge för att veta vad hon uttalade sig om. Flera andra kom och sa att jag var fantastisk som berättat – ”det är inte många som skulle ha gjort… speciellt inte i din situation”, sa de till mig.
När jag kom till Vårdförbundet efter händelsen möttes jag av en närmast surrealistisk upplevelse. Ombudsmannen satt på en hög stol bakom ett skrivbord som var minst ½ meter högre än det jag sitter vid nu. Hon fick luta sig fram för att kunna se ner på mig som satt i en låg stol på andra sidan.
Jag talade om att jag varit en kritisk medarbetare i många år. Hon sa att hon inte kunde förstå varför man stannar på en arbetsplats om man är kritisk till vårdens kvalitet. Jag talade om professionaliseringen av sjuksköterskeyrket, om vikten av att lyfta fram omvårdnaden i stället för att fly från arbetsplatser som domineras av skrupellösa läkare och om vikten av den specifika omvårdnaden för för tidigt födda barn. Hon fnös. Jag talade om att en läkare hade hotat mig några timmar efter att jag hade anmält mig själv. Det trodde hon inte på. Efteråt begärde jag att få en annan ombudsman – det fick jag inte.
År 2010 kom samma ombudsman in och bemötte mig på samma sätt men hon var inte kallad till det möte då jag anklagades för mord den 7 april 2010. Den dagen ringde tf vårdchef till mig kl 11 och kallade mig till ett möte som skulle börja kl 13. Hon konfronterade mig via telefon med anklagelse om att jag skulle ha dödat ett barn vars vård – sa hon – inte varit tänkt att avslutas. Hon sa att verksamheten hade kallat en lokal facklig företrädare som min representant till mötet om avstängning kl 13.
Det hade gått 6½ dygn sedan jag stängde av respiratorn. Jag hade arbetat natten efter utan några kommentarer som tydde på någon avvikelse. Jag hade varit ledig fyra nätter och ingen hade ringt till mig trots att man påstod, vid mötet, att två läkare för södra Europa blivit ”oerhört upprörda” i samband med avslutet den 1 april – ingen hade någonsin missat när dessa personer blivit upprörda!
Tf vårdchef berättade senare för mig att syster Q – se inlägget ”Om ett barn som överlevde mot alla odds” – hade stått och väntat på henne när hon kom till jobbet på måndag morgonen. Syster Q hade varit ”mycket chockerad” över det jag hade gjort, sa den helt nyanställda, neonatalt helt oerfarna tf vårdchefen som hoppat in i chefskapet efter att fyra mycket erfarna chefer hade flytt från katastrofen på avdelningen – och så såg hon på mig med stort allvar. Hon visste inte det jag kände till – att alla chefer som kommit till avdelningen sedan min anställning hade fått liknande info om mig av syster Q och hennes väninnor, som hon hade fått.
Hon visste inte heller att tre läkare kommit till mig en tid efter sin anställning och sagt till mig att det var viktigt att jag kände till att syster Q givit dem så underlig info om mig när de var nya, att de felbedömt mig och att detta gjort att de felbedömt patienter som jag rapporterat om. Det var en risk mot patientsäkerheten, sa de.
Det informella ledarskapet på avdelningen har inte dolt sina aktioner för mig. Det ingår i manipulativ teknik att göra ett offer medvetet om att man skadar honom/ henne. Det skapar stress som bidrar till att vederbörande blir misstrodd.
Verksamheten hade inte kallat vare sig facklig företrädare eller jurist. Den lokala fackliga företrädaren, som har samma chef som mig, svarade inte i telefon när jag ringde till henne innan mötet. Hon ringde inte heller mig, som var anklagad för mord, och ställde frågor. Jag fick inte kontakt med någon på Vårdförbundet. Det var lunchtid när jag samlat ihop mig efter telefonsamtalet – jag sov när man ringde för att jag skulle arbeta den natten, vilket framgick att de hade räknat med. Häromdagen läste jag protokoll från verksamheten. Där står att man ringde mig kl 13 och kallade mig till ett möte som skulle börja kl 15.15. Det är fel. Man satt i ett inledande möte på förmiddagen, när man ringde upp mig. Man konfronterade mig med mordanklagelsen i telefon med påslagen högtalare inför mötets deltagare. Man skulle ta paus för lunch kl 12 och fortsätta med förhandling om avstängning kl 13, då jag kunde delta om jag ville/kunde – det var inget krav. Jag sa nej initialt men ändrade mig sedan. Jag ringde Vårdförbundet utan att nå någon för att alla var på lunch och jag ringde den lokala företrädaren som inte svarade på väg in till KS.
Den lokala företrädaren skämdes så över att representera mig att hon var flammande röd i hela ansiktet och fläckvis längt ner över bröstet. Mitt intryck var att hon verkade rädd för mig. Det var uppenbart att hon inte trodde på det jag sa.
Om jag varit chef och en medarbetare hade stängt av en respirator och jag hade trott att detta berott på allvarlig psykisk ohälsa skulle jag ha sett till att vederbörande var representerad av både ombudsman och jurist från sitt förbund, förutom att jag skulle ha sett till att beteendevetare eller psykiater var närvarande vid konfrontationen. Än mera trovärdigt hade det väl varit om polisen kommit och hämtat mig för förhör än att detta skulle hållas av en jurist som initialt vid presentationen påstods vara en konsult från Arbetsmiljöverket, som sedan visade sig finnas med namn och bild på Ledarnas hemsida och som sedan – ett par dygn efter att jag ifrågasatt detta till min fackliga ombudsman – sades vara anställd på Karolinska. Varför sa man inte det i så fall, vid mötet? Och hur blir det med tystnadsplikten, om juristen inte var anställd vid KS vid mötet? När anställdes hon vid KS? Hon fanns fortfarande på Ledarnas hemsida för några få månader sedan. Jag hade skrivit till sjukhusets ledning om allvarliga brister i vården den 23 mars, och jag hade fört fram allvarliga anklagelser mot ansvariga läkare. Den 7 april leds detta möte av jurist som är anställd vid chefernas yrkesorganisation…
I efter hand, när jag insett att jag kunde försvara mig mot mordanklagelsen – som enligt Vårdförbundets jurist kunde ge 5-6 års fängelse – och verksamheten hade ändrat sin anklagelse – bad jag Vårdförbundet att få det protokoll som jag antog att min företrädare hade skrivit från mötet den 7 april. Det fanns inget protokoll sa min ombudsman. Jag bad då att ett sådant skulle skrivas eftersom det skulle göra det möjligt för mig att bevisa att läkarna ljög om vad jag anklagats för. Vårdförbundets ombudsman sa till mig att förbundet alltid skriver på arbetsgivarens protokoll och är lojala med dessa. Efter det slutade Vårdförbundet att svara i telefon när jag ringde och mina mail har inte heller besvarats förutom att ombudsmannen skickat ytterligare en kopia av verksamhetens felaktiga protokoll.
Jag noterade redan i utredningen av mitt misstag med Linnéa att det verkar finnas närmast obegränsade möjligheter för organisationer att göra efterkonstruktioner i form av omfattande dokument med många väl valda ord som gör att viktiga delar av sanningen förvirras bort.
Varför betalar vi fackavgifter????
För att underhålla kollegor som vill ha bekväma arbetstider och makt över sina medmänniskor?
För att vissa personer ska få tillgång till personlig utveckling i form av kurser och sammankomster i en förening för inbördes beundran???
Jag har varit medlem i Vårdförbundet i 30 år i enkom för att vara skyddad om något skulle hända i min yrkesutövning. Jag har inte varit nöjd med hur Vårdförbundet drivit frågan om professionaliseringen av yrkesrollen. Jag har bland annat varit djupt förundrad över att Vårdförbundets företrädare inte har reagerat när erfarna svenska barnsjuksköterskor, specialiserade på neonatalvård, ersatts av iva sjuksköterskor från forna Östtyskland som är verkligt trevliga och seriösa personer men som inte har en aning om vad man måste kunna för att ge specifik omvårdnad till för tidigt födda barn. De får inte ens arbeta med större barn i hemlandet, enligt en av dem. De kommer till Karolinska universitetssjukhuset och vårdar stockholmarnas allra minsta barn – de kan vara födda i graviditetsvecka 22 och väga 350 gram!
Vem ska skydda barnen när inte barnsjuksköterskorna gör det????
Jag försökte nå lokal facklig företrädare många gånger innan hon svarade någon gång under 2009, för att diskutera frågan med henne och för att få veta om Vårdförbundet godkände att barnsjuksköterskor ersattes med iva sjuksköterskor i den omfattning som skett de sista åren på KS. Jag ville lyfta frågan att vården är så undermålig att erfarna barn/neonatalsjuksköterskor inte orkade jobba kvar.
Företrädaren hade inga svar utan verkade anse att det är upp till läkarna att bedöma vilken kompetens som krävs hos en enhets sjuksköterskor !!!
Mitt perspektiv, inifrån verksamheten, var dels att en ansvarig läkare utnyttjade iva sjuksköterskor som spelpjäs mot barn/neonatalsjuksköterskor för att hindra framväxt av en modern sjuksköterskeroll och dels för att hålla gruppen nedtryckt, understimulerad och fylld av konflikter och splittring.
(En annan mycket viktig faktor är att enbart specialistkompetenta barn/neonatal sjuksköterskor kan bedöma kompetensen hos en neonatolog och kvaliteten på neonatalvård).
Detta ingick inte i Vårdförbundets perspektiv. Som jag ser det var den fackliga företrädaren själv ett offer för den lokala kultur som skadar inte bara samtliga sjuksköterskor utan även patienter, föräldrar, barnens syskon, landstingets ekonomi, kunskapsutvecklingen i neonatalvården i hela landet osv osv.
Sjuksköterskeyrket är en egen profession med eget kunskapsområde. En profession karaktäriseras av att ingen annan delar gruppens specifika kunskap. Sjuksköterskor som lever kvar i det gamla paradigmet måste puffas ut ur sitt trygga beskydd av läkare och undersköterskor där de gömt sig för att slippa börja tänka, gå in i självständigt ansvar och stå upp för sig själva och sina yngre kollegor.
Det finns läkare som är insatta in den kunskap som finns hos olika specialist sjuksköterskor men det finns också läkare som vare sig förstår innebörden i sjuksköterskans funktion eller vill ta reda på vad den innebär. Har man kommit till Sverige med föresatsen att göra karriär för att kraven är så låga på läkare i vårt land, för att det karriärmässiga motståndet är så svagt (framför allt godtroget och lättlurat) - som jag hörde en läkare säga till en kollega – månar man nog inte om sjuksköterskor som har den kompetens som krävs för att kritisera läkare!
Ingen skulle komma på tanken att anställa mig till att förlösa barn eller till att vårda vuxna iva patienter men det motsatta ses som självklart – att barnmorskor och iva sjuksköterskor arbetar med för tidigt födda barn som de inte har någon utbildning om. De har inte ens den kunskap som krävs för att ha ansvar för alla de sjuka fullgångna barn som vårdas tillsammans med sina mödrar på BB på KS. Den enda ”barnpersonal” som ser de barnen kan vara en jourläkare under utbildning till barnläkare sedan starka grupper tvingade bort den enda grupp med barnkompetens – barnsköterskor som var utbildade av barnsjuksköterskor – från BB.
Bakgrunden till den utveckling som skett de sista åren, och som inneburit en extrem utarmning av hela den svenska neonatalvården, är – tror jag – att starka neonatologer i Sthlm har kämpat med all kraft för att hindra utvecklingen av barn/ neonatalsjuksköterskans självständiga funktion. Man vill ”bevisa” att de minsta barnen inte kan vårdas på sina hemsjukhus – vilket de kan om man gör som man gjort i södra Sverige; utbildar läkare och sjuksköterskor till hög nivå, samverkar mellan grupperna, samverkar mellan sjukhusen och upprätthåller god kompetens för intubering. Jag tror att den bakåtsträvan som finns hos Sthlms neonatologer är unik för Sverige och att det är en fråga om makt och om inkomst från utomlänspatienter.
Vårdförbundets ombudsman sa att verksamheten inte hade grund för att avsluta min anställning, när man hotade med det. Frågan är om man ens hade grund för att stänga av mig när anklagelsen ändrades från mord till att jag skulle missuppfattat läkarnas rapport till mig – men det var inget Vårdförbundet tog upp med mig då. Man var bara angelägna om att min anställning skulle avslutas så snabbt som möjligt och med så liten fördel för mig som möjligt. Jag har så pressad då – speciellt av Vårdförbundets ställningstagande för arbetsgivaren – att jag hade svårt att se helheten.
Mina barn, som påverkats av pressens skriverier om mig sedan 2008, mådde dåligt. Mitt ena barn hade bestämt sig för att resa till USA och aldrig återvända till Sverige pga det som hände mig. Mina barn hade sett mig plugga, skriva och kämpa i flera år. De hade hört mig berätta att man inte ändrade rutinen för sondsättning trots att mängder av röntgensvar visade felaktiga lägen och att många barn hamnade i respirator efter allvarliga aspirationstillbud, de hade hört om min kamp för desinfektion av kuvöser och jag hade berättat om felaktiga diagnoser och behandlingar som orsakats av att enhetens läkare inte ens får grundläggande utbildning mer än om intensivvård. De får inte lära sig om alla de sjukdomar som kan förekomma hos nyfödda – och det är det mesta. Mina barn hade hört mig berätta om hur jag stått bredvid nyanställda läkare, som är ensamma ansvariga på plats mer än halva dygnet, och försökt få dem att förstå att ett nyfött barn som hittats i dåligt skick på BB faktiskt kan ha en viss sjukdom även om en annan läkare bedömt att det inte är så några timmar innan – för att den läkaren också är ny och för att vederbörande inte heller fått den undervisning som är gängse bland svenska neonatologer. Det är också en fråga om makt – att inte ge sina kollegor tillgång till kunskap utan hålla dem lågt utbildade, splittra dem genom orättvisa förutsättningar och sedan stigmatisera dem som blir stressade och mår dåligt.
Mina barn har vetat att på min tidigare arbetsplats hade jag varit en liten del i ett noga uttänkt nätverk som gick ut på att ingen oerfaren läkare skulle kunna göra något misstag, för att ansvariga läkare byggde samverkan med erfarna och välutbildade sjuksköterskor och barnsköterskor.
Jag sa till min ombudsman att jag inte ville acceptera avslut av min anställning eftersom jag inte ansåg att jag hade gjort något fel utan att jag blivit utsatt för en utmanövrering. Min ombudsman var oerhört hånfull mot vad hon kallade ”konspirationsteorin”. Jag anade att Vårdförbundet var en del av konspirationen och tänkte att det lönar sig sannolikt både att vara vårdchef och facklig företrädare, om man hjälper läkare att göra sig av med kritisk personal.
Jag ville inte förhandla om omplacering inom sjukhuset, eftersom jag var så rädd för nya anklagelser, men jag ville ha hjälp att driva en rättslig process mot Karolinska sjukhuset med anledning av hur jag behandlats under stor del av anställningstiden. Speciellt gällde det uppgifterna i pressen om att mitt misstag år 2008 skulle ha orsakat flickan Linnéas hjärnblödning. Ombudsmannen sa att jag inte, under några som helst omständigheter, skulle få hjälp av förbundet.
Jag fick inte ens tala med den jurist som bedömer om en fråga ska drivas vidare. Min ombudsman gjorde den bedömningen.
Det skulle hållas ett möte om avslut av min anställning och förutom den ordinarie ombudsmannen skulle ytterligare en kvinnlig ombudsman vara med. Denna hade en juridisk utbildning sa sektionens ordförande lugnande till mig. Jag fick träffa kvinnan och fick stort förtroende för henne. Jag hade varit med på alla möten dittills men orkade inte då, pga långvarig press. Jag var dessutom arg på läkarna och jag brukar försöka ta det lugnt när jag blir arg och vänta tills det går över innan jag agerar. Efter mötet fick jag veta att den extra kvinnliga ombudsmannen hade ersatts av en manlig som jag också hade talat med. Han hade svarat i telefon när jag ringt Vårdförbundet vid ett par tillfällen. Jag hade med svårighet orkat med hans tonfall som drypt av förakt mot mig – ”skandalsjuksköterskan”. Om jag fått veta att den mannen skulle representera mig skulle jag ha gått till mötet själv. Jag ser detta – att den seriösa ombudsmannen ersattes med en som jag absolut inte skulle ha valt, utan att man lät mig ta ställning till bytet av person – som en del i Vårdbundets samverkan med arbetsgivaren i utmanövreringen av mig.
Det kom ett protokoll om avslutet av anställningen och när jag läste den såg jag att det var ett dokument som jag inte borde underteckna. Jag frågade min ombudsman hur hon kunnat gå med på skrivningen och sa att jag inte ville underteckna. Hon sa att jag hade två alternativ – om jag inte skrev på skulle min anställning komma att avslutas omgående. Jag skulle inte få en enda krona från Karolinska sjukhuset. Jag skulle vara tacksam över att Vårdförbundet hjälpte mig till denna ersättning – avgångsvederlag motsvarande 6 månaders daglön - så illa som jag betett mig…
Jag ringde mitt försäkringsbolag och frågade om rättsskyddet i hemförsäkringen. Det omfattade inte tvister i yrkeslivet.
Jag upprepade i flera kontakter med ombudsmannen att jag inte kunde skriva på för att det innebar att jag, som varit utsatt för regelrätt mobbing i ca 10 år, avsade mig all möjlighet att driva min sak mot sjukhuset någonsin. Ombudsmannen fnös – som hon ofta gjorde – och sa att hon trodde inte att någon hade mobbat mig.
Eftersom jag vägrade skriva under ringde en högre befattningshavare inom Vårdförbundet upp mig. Hon ägnade någon timme åt att klargöra för mig att jag var tvungen att skriva på för att jag inte hade någon möjlighet att få mer hjälp av Vårdförbundet. Eftersom jag – dumt nog – litade på den person som ringde mig – jag trodde jag kände henne – skrev jag på. Idag önskar jag att jag hade lagt till ”härtill är jag nödd och tvungen” för så var det.
Det var 100 % mot mina intressen att skriva på och det var 100 % Vårdförbundets tvång som drev mig till det.
Det är viktigt att veta för alla medlemmar i Vårdförbundet att whistleblowers inte får stöd av förbundet. Förbundets anställda får avsevärt större personliga fördelar av att alliera sig med makten på arbetsplatserna än att skydda svaga medlemmar.
När jag skulle börja leva på arbetslöshetsersättning fick jag ut knappt 10 000 kronor för 4 veckor. Jag ringde Vårdförbundet vid två tillfällen och frågade om inte förbundet hade någon arbetslöshetsersättning. Det fanns inte sa man. Till slut hade jag så lite pengar kvar att jag tänkte gå ur Vårdförbundet för att jag itne hade råd att betala drygt 100 kronor/månad i avgift. När jag gick in på förbundets hemsida, med tanken att det var sista gången, såg jag direkt en liten notis där man kunde läsa att förbundet har den bästa arbetslöshetsförsäkring som finns i vårt land. Det innebar plötsligt att jag fick nästan dubbla ersättningen mot innan.
Jag har gjort upprepade försök att få ett protokoll som innehåller det som verkligen hände på Karolinska sjukhuset den 7 april 2010, viktiga uppgifter som hur juristen presenterades, att man läste högt ur en anmälan som man sa var skriven av mamman, att hela mötet byggde på detta – att mamman skulle ha skrivit den anmälan – och att det var en ren tillfällighet att det kom fram att den var skriven av någon personal. Det var först när jag bad att få läsa anmälan, för att jag inte trodde på att mamman hade skrivit den, som sanningen uppdagades.
Jag har frågat Socialstyrelsen senare vem som egentligen hade skrivit den där anmälan som låg till grund för min avstängning. De hade inte hört om någon anmälan. Jag har frågat Socialstyrelsen vad den barnsköterska sagt som satt vid sidan om mig när jourläkaren kom in och tackade mig efter avslutet, och även hälsade från bakjouren och tackade för hans räkning. Socialstyrelsens utredare hade inte sett någon anledning att intervjua den barnsköterskan sa utredaren och eftersom jag inte haft någon juridisk företrädare har jag inte kunnat ställa några krav – jag har varit rättslös.
Nu har jag som sagt fått rätt i tre instanser mot läkare som ljugit om mig och spridit oriktiga uppgifter om mig i pressen sedan 2008. Jag har klarat det utan vare sig fackförbund eller annan människa. Jag har själv tagit avstånd från människor som velat stötta mig , bland annat genom att vara ”vän på Facebook”, för att jag inte velat att min situation skulle skada någon annans karriär. Mot bakgrund av detta tänker jag att jag kanske har bevisat att jag har den styrka som krävs för att vara chef på KS neo och för att kunna skapa en stark, dynamisk, innovativ och trevlig arbetsplats där alla mår bra.
Som jag skrivit innan – jag har arbetat på > 30 olika arbetsplatser i tre olika yrken – men jag har bara varit anställd hos tre arbetsgivare, förutom ett par korta anställningar för många år sedan. Jag ser ett helt annat perspektiv än dem som kommit till Karolinska sjukhuset som barnsköterskor eller nyligen utbildade sjuksköterskor. Jag har inte ”rätt” i allt jag tänker och tycker.
Kreativ utveckling bör utgå från att innovativa och drivande människor tvingas föra debatt med dem som är försiktigare – det är i mötet mellan ”motorer” och ”stabiliserare” som den goda ar betsmiljön skapas.
Vårdförbundet – vad är det?
Är det en organisation för medlemmarna eller för en grupp människor som lever gott på våra avgifter men som inte bryr sig det minsta om den vård som många av dem lämnat för väldigt länge sedan…
Jag anser att Vårdförbundet bör betala tillbaka allt jag betalat till dem genom åren, med ränta. Jag kan vilja driva en egen process nu och behöver de pengar jag har investerat i Vårdförbundet för att kunna få juridisk hjälp – allt annat måste, tänker jag, ses som rent bedrägeri.
Slutligen – mamman vars barns vård jag avslutade skrev några inlägg i debatten i Dagens medicin i april 2011, ett år efter hennes barns död.
Alla utom ett av hennes inlägg ströks av webb redaktören omedelbart och sedan dess verkar Dagens medicin ha strukit artiklar och debattinlägg som funnits på Internet under lång tid.
Mamman skrev att läkaren, inte sjuksköterskan, borde stå till svars för ”slarv på KS”. Hon skrev att man som förälder får mer förtroende för sjuksköterskor än för läkarna, och föreslog att det skulle göras en undersökning om förhållandena.
Jag har alla mammans inlägg sparade.
