Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.
Som jag skrivit innan - när galenskapen är stor i något sammanhang ökar risken att man inte blir trodd när man berättar. Det blir som att orden slungas tillbaka mot budbäraren när mottagaren inte klarar att förstå.
Som jag berättat i denna blogg har jag försökt påverka till förändring internt på min fd arbetsplats, Karolinska sjukhusets neonatalavdelning i Solna - där stockholmarnas allra mest utlämnade patientgrupp vårdas. Barnen kan vara födda i vecka 21-22 och väga neråt 350 gram eller lägre.
Så här ser en sådan liten patient ut - detta är Amilia som är född i USA.
De här små barnen hör och känner igen sina föräldrars röster - som de hört när de legat i sin mammans mage. Det är viktigt för barnen att deras föräldrar fortsätter att finnas där med sina röster under veckorna i kuvösen. Barnen är små individer som visar olika temperament kort tid efter födelsen. De tycker om att hålla om sina föräldrars fingrar och de blir lugna när man lägger sin hand på deras huvud men de mår inte bra av att man plockar med dem och stryker över deras sköra hud.
När man sköter dem iakttar man dem, hur de reagerar, och så försöker man anpassa vården till barnet. Man kan göra det på lite olika sätt. Vissa tar många pauser och håller på och pysslar med barnen någon timme var gång. Andra - till exempel jag - jobbar ganska snabbt med blöjbyte osv för att barnen ska få så långa sammanhängande ostörda perioder som möjligt. Deras nervsystem är inte färdigt - myeliniseringen pågår - och om den störs för ofta kan barnen få bestående skador. Ju längre sammanhängande vila/sömn, särskilt på natten, dess bättre för barnet. Det måste man ställa mot risken för tryckskador och smärta, för att de inte kan förflytta sin kropp själva, som barnet inte kan signalera tydligt. Deras omogna hud är som gelé den första tiden och om de ligger länge i avföring kan den tränga in i huden - man kan inte tvätta bort den. Därför behöver de vändas varsamt var 3-4 timma och få ren blöja. Man måste se på deras infarter så att blodkärlet inte brustit, man måste flytta på sensorn för mätning av syresättning - som detta barn har på sin vänstra arm - så att det inte blir tryckskador och smärta. Om man kan skydda barnen från infektioner, hålla dem stabilt syresatta på ett syretryck som är tillräckligt högt för att det ska finnas cirkulation i tarmen och för att ductus ska stänga sig, och samtidigt tillräckligt lågt för att barnet inte ska få ögonskador, kan de klara sig ganska bra. Det beror främst på dagens moderna respiratorer och kuvöser där jag anser att Drägers är de bästa som jag arbetat med. Det finns vissa problem med den sista modellen av kuvöser från Dräger men det uppvägs väl av att de tål desinfektion med M-sprit och att man kan ställa in dem så att de anpassar fukten till den värme som barnet kräver. Det innebär att man inte drabbas av problem med kondens.
Som jag skrivit om innan kom jag till KS neonatalavdelning efter 12 år på motsvarande enhet på ett länssjukhus. Jag hade arbetat som nattsjuksköterska i 11 år med stort personligt ansvar som möjliggjordes genom att enhetens läkare gav oss sjuksköterskor undervisning på optimal nivå och personligt stöd.
Strävan hos ALLA, läkare chefer, sjuksköterskor och barnsköterskor var att bygga in så hög kompetens i sin grupp att barnen fick bästa möjliga vård dygnets alla timmar. "Patienten i centrum" var sjukhusets devis och jag anser att man levde upp till det i hög grad. Visst fanns det brister och problem men inget mot det jag skulle få se på Karolinska. Om jag hade vetat hur vården var där skulle jag inte satt min fot på avdelningen. Jag hade hört att det fanns problem på KS neo ända sedan mitten av 80-talet, men precis som att det verkar vara omöjligt för många att förstå när jag berättar om missförhållandena idag, lika svårt var det för mig att inse hur extrema och djupgående problemen var. Jag minns väl mitt första besök på avdelningen. En av de ansvarig överläkarna satt i personalrummet medan jag väntade på avdelningsföreståndaren som skulle intervjua mig. Hon ville vara trevlig och frågade mig om vården vid länssjukhuset. Jag svarade entusiastiskt. Jag sa att det jag tyckte var mest fantastiskt var att förlossningsvården hade utvecklats så - det hade inte förekommit en enda svår asfyxi de sista tre åren på länssjukhuset, sa jag. Överläkaren sa inte ett enda ord till mig efter att jag sagt det. Hon blev alldeles blek, hon tittade åt sidan, hon såg ut som att hon ville sjunka genom golvet och hon gick utan att dricka upp sitt kaffe...
Jag har också skrivit om att många attackerat mig sedan min anställning 1996 - som jag uppfattat det för att min annorlunda kunskap har skrämt och oroat dem. De trodde att de var unika i världen 1996 och de vill fortsätta att tro det utan att ens plugga för att upprätthålla nutida kompetensnivå.
Jag har också berättat att så gott som varje nyanställd läkare har gått till våldsamma anfall mot mig under sin första tid - enligt tre olika läkare - när de kommit och bett mig om ursäkt efter att de lärt känna mig - pga den info de fått om mig när de varit nya.
Jag har försökt hantera många av dessa angrepp genom att skriva till mina chefer och/eller till ansvarig läkare. Här följer ett långt brev som jag skrev för några år sedan efter att en nyanställd läkare påstått dels att jag skulle ha försökt ordinera läkemedel och dels att jag skulle ha ljugit.
Det som följer handlar inte enbart om mig. Läkaren bemötte barnmorskorna på BB och sjuksköterskorna på Samvårdsavdelningen på samma sätt som mig vid samma tid. Jag kan förlåta honom. Han var ny, extremt stressad, lämnad ensam med extremt stort ansvar för patienter som han inte hade kunskap nog att vårda.
Han hade fått information som inte hade något med verkligheten att göra, av kollegor som han litade på. Han visste inte det jag visste, att vissa älskar att trigga fram konflikter och drama i gruppen.
Det som inte är acceptabelt i denna historia är att en nyanställd läkare kan lyckas skapa sådant drama i en läkargrupp att alla verkar tappa huvudet. Det har ibland känts som att någon hade tappat ner en räv mitt i en hönsgård - alla har reagerat, agerat, trott på allt som sagt, anklagat och härjat och man har undrat om ingen haft någon som helst kunskap om ledarskap och gruppdynamik - eller så har gruppdynamiken använts för att splittra och skada - det var den teori jag slutligen bestämde mig för under mina sista år på KS neo.
Här följer ett brev till en chef som jag skickade för några år sedan.
Innehållet är, i sin grundton, det samma som jag givit i alla mina brev till verksamheten - stabilisera - höj kompetensen - ena gruppen mot gemensamma mål - ta tillvara den kompetens som finns...
+ + + + + +
Läkaren 0 var jour härom natten när jag hade hand om ett
barn som kylbehandlades. Barnet hade haft tendens till lågt blodtryck och
kvällens sjuksköterska A berättade att hon hade stött på läkaren om detta – om
jag förstod henne rätt, vid ett par tillfällen. A sa att 0 hade valt att
avvakta med att höja inotroperna, dobutamin och dopamin, vilket ingen av oss
hade några synpunkter på. Vi utgick från – som vi sjuksköterskor brukar göra -
att jourläkaren kände till läkargruppens och bakjourens ställningstaganden runt
barnet.
När jag gick till barnet såg jag att medelblodtrycket var
nere på 30 – det var ett barn fött i vecka 35, som normalt skulle ha en
blodtrycksgräns på minst samma som sin födelsevecka.
Jag vidtog följande åtgärder:
- Jag
kontrollerade ordinationslappen och noterade att den ordinerade gränsen
både för det dygnet och det föregående hade varit 35, som jag förväntade.
Samtidigt hade jag läst, i samband med överrapporteringen, en anteckning
gjord av sjuksköterska A i samband med barnets inläggning, att den dåvarande
erfarne bakjouren, R hade ordinerat ett medelblodtryck på cirka 50.
Detta hade gett mig intryck av att detta var ett barn som snarare skulle
hållas lite högre, än lite lägre, i förhållande till det ordinerade lägsta
värdet.
- Jag
granskade trendkurvan på övervaket. Där framgick att barnets blodtryck
hade sjunkit långsamt, över en längre tid.
- Därefter
valde jag att nollställa tryckdomen och försöka få den i optimalt
läge.Då hamnade barnets
medelblodtryck på 28.
- Jag
ville då ta ett blodtryck manuellt för att jämföra med det
arteriella. Jag hämtade ett måttband eftersom jag fått lära mig - om det
blodtryckssystem som KS neo använder - att ju större
blodtrycksmanschett man väljer, dess säkrare värden, att man ska mäta armens
omkrets och jämföra med de siffror som är tryckta på manschetten av
tillverkaren. Det optimala är att armens omkrets hamnar i mitten av det
intervall som finns mellan de tryckta värdena – enligt den anvisning jag har fått. Jag
valde därför en manschett stl 4 med angivna mått 7.1- 13.1 och kände mig
nöjd med den eftersom jag hade fått omkretsen på barnets arm till
9.5. Vid den första mätningen av
manuellt blodtryck, alltså med manschett stl 4, var siffrorna identiska
med artärdomens tryck – både systoliskt, diastoliskt och medeltryck stämde
med någon siffra när. Medeltrycket hamnade på 28. Barnet var avslappnat
och pilen på blodtrycksmanschetten var placerad över armens artär, som den
ska vara. Jag hade satt tejpar på
manschetten för att förstärka om kardborrebandet skulle ha tendens att
släppa – vilket kan påverka mätningen.
- Efter
de ovanstående åtgärderna gick jag och hämtade dr 0, sa att barnet låg
lågt i blodtryck och att jag ville att han skulle komma in på salen.
Dr 0 blev oerhört upprörd direkt och frågade ”vad är
det här”, sa att blodtrycket inte hade legat lågt tidigare och sa till mig –
med uttalat agiterad attityd – att genast nollställa domen.
Jag uppmanade läkaren att titta på trendkruvan, där den
gradvisa försämringen framkom tydligt, men han brydde sig inte om det.
Läkaren var så agiterad, direkt han kom in på salen, att
jag sa till honom – efter bara någon minut - att jag kunde hämta in en annan
sjuksköterska om han ansåg att jag inte kunde klara av mitt arbete. Jag tänkte
att han kanske hade fått negativ information om mig och inte
vågade lita på mig.
Jag sa att jag just hade nollställt men han krävde att jag
skulle göra det igen vilket jag gjorde, med samma resultat som innan. Läkaren
började då, med hög och agiterad stämma att ifrågasätta mitt val av
blodtrycksmanschett. Han sa att en manschett bara ska täcka 2/3 av armen för riktiga
värden. Jag svarade att jag visste att den regeln finns på många håll men att
jag hade fått lära mig - om detta
system, när jag kom till denna
avdelning - att här är regeln att ju större manschett dess
tillförlitligare värden och att det optimala är att man hamnar mellan de mått
som finns angivna på manschetten av tillverkaren. Jag talade om att jag hade
mätt omkretsen på barnets arm, för att optimera min provtagning innan jag
gjorde den, och att de värden jag hade fått hade överensstämt exakt med artärdomens.
Jag beordrades av den mkt upprörda läkaren att genast
mäta med en mindre manschett.
Därefter gjordes flera mätningar med någon/några minuters
mellanrum vilka gav helt olika resultat. När vi fick värden, med den smalare
manschetten – vid två av alla dessa tillfällen – som överensstämde med det
artärtryck barnet just hade, så triumferade läkaren och sa att där kunde jag
se hur fel jag hade.
Jag svarade att jag ansåg den första mätning som den mest
optimala eftersom blodtrycket påverkas vid upprepade mätningar i samma
extremitet. Jag sa också till läkaren att jag inte hade bestämt metoden,
att den inte var mitt ansvar utan att jag bara hade följt avdelningens rutiner
och gjort så gott jag hade kunnat. Hans förakt och agitation mot mig ändrades
inte på något sätt utan jag upplevde det som att det var hans modell eller min.
Jag har ingen personlig modell för blodtrycksmätning utan
följde de rutiner jag har fått lära mig. På min tidigare arbetsplats fann ett
annat blodtryckssystem med andra regler.
Jag har vare sig ifrågasatt eller utbildat mig specifikt i
det system vi har här, utan har godtagit den undervisning jag har fått.
Efter denna inledande ordväxling ordinerade 0 att barnet
skulle ha en bolusdos natriumklorid för att få upp blodtrycket. Båda
inotroperna skulle också höjas.
När läkaren ordinerade natriumklorid frågade jag om det inte
kunde vara idé att ge blodplasma i stället. Jag var inte agiterad utan frågade
rakt ”du vill inte ge plasma i stället?”. Min tanke var att eftersom barnets
blodtryck hade sjunkit successivt under eftermiddag och kväll – enligt den
rapport jag hade fått av A, som jag ser som en oerhört tillförlitlig
sjuksköterska – så skulle blodplasma ge en mera långsiktig höjning av
blodtrycket.
Läkaren tittade på mig som om jag inte var riktigt klok och
sa att blodplasma ger man ALDRIG för att höja blodtrycket. När det gäller
blodtryckshöjning är det bara natriumklorid och inotroper som gäller, sa han.
Han övergick sedan snabbt till att undervisa mig, med högtonat och uttalat agiterat
tonfall.
”Blodplasma har INGENTING med blodtryck att göra –
förstår du?”
”Blodplasma ger man ENBART för att korrigera
koagulationsrubbningar – förstår du?”
Eftersom han, efter varje
påstående, frågade om jag förstod – och upprepade ”förstår du, förstår du” när
jag inte svarade direkt - sa jag att jag hörde vad han sa men att jag ansåg att
han hade fel. Jag svarade att min uppfattning är att natriumklorid ger en
kortvarig och ganska hög höjning av blodtrycket medan blodplasmans effekt
kommer in långsammare men kvarstår längre. Läkare var uppenbart ursinnig, sa
att jag hade fel och fortsatte att undervisa mig.
Jag sa då att han kunde fråga de
andra sjuksköterskorna på avdelningen och att alla vi – som står vid
patienterna - upplever blodplasma som det optimala att ge vid långsamt
sjunkande blodtryck. Att natriumklorid kan man ge kortsiktigt, vid plötsliga
blodtrycksfall, men att dess effekt är övergående.
BLODPLASMA GER MAN ALDRIG FÖR
ATT KORRIGERA LÅGT BLODTRYCK, sa läkaren till slut, med mkt stort
eftertryck och gick och satte sig och skrev sin ordination.
Jag tänkte gå till
läkemedelsrummet för att hämta natriumkloriden medan läkaren skrev
ordinationen. 23 ml skulle ges och både sprutor och koksalt finns där.
”Vart tar du vägen”, skrek han
efter mig, när jag var i dörren. Jag svarade att jag var på väg för att hämta
den natriumklorid som han just ordinerat muntligt.
Jag kopplade snabbt på
natriumkloriden som skulle ges på 15 minuter, vilket innebar en hastighet på 92
ml/timme. Detta gav upprepade larm på den pump som var kopplad till
navelvenskatetern, som jag planerat att ge dosen i, för att kunna optimera
tillförseln.
När jag sänkte hastigheten till
50 ml/timme fungerade det utan problem.
När läkaren kom in på salen
direkt efter att jag hade fått pumpen att gå så informerade jag honom om
situationen och frågade om det var ok att ge mängden på ca 30 minuter i
stället. Han sa först att jag skulle koppla loss sprutan och ge manuellt, och han
visade med sina händer att jag skulle hålla sprutan (50 ml spruta) med den ena
handen och trycka med handflatan på kolven så att koksalten skulle pressas in i
barnet med stor kraft.
Jag sa till honom att jag just
hade fått ordning på infusionen och frågade om vi i stället kunde fortsätta att
köra med 50 ml/timme. Han godkände det.
En stund senare, mitt intryck är
att det kan ha varit någon timme senare, hörde jag läkaren prata i telefon, med
upprört tonfall, och efteråt kom han in till mig och sa att nu hade han minsann
pratat med sin bakjour E och att hon hade bekräftat inte bara hans ordination
utan också att det var läkare som skulle ge ordinationer på vår avdelning –
”VERKLIGEN INTE” sjuksköterskor. Jag svarade att jag aldrig hade försökt
ordinera, bara hade velat påminna honom om plasma – om han inte tänkte på det
själv.
Jag hade upplevt läkaren som
stressad; han hade ansvar för många barn och det var lättare för mig, som hade
helhetsbilden färre patienter, att se vilket alternativ som var det bästa.
Min avsikt var absolut inte att
ifrågasätta eller att ordinera; sjuksköterskor i Sverige för alltid denna typ
av diskussioner, speciellt med nya läkare. På samma sätt för barnsköterskorna
diskussioner med oss sjuksköterskor och ställer frågor när de uppfattar att vi
kanske blir stressade och glömmer eller tänker fel. Denna kommunikation är –
som jag ser det – en viktig del i kvalitetssäkringen; att fler ser mer än en,
speciellt i en miljö med hös stressnivå.
Kanske kommer dr 0 från en kultur
där sjuksköterskor inte får säga emot en läkare.
För mig handlar samarbetet mellan
läkare och sjuksköterska framför allt om att man samverkar för patienternas
bästa – inte att man ger ordinationer eller omvårdnad därför att man har
fastnat i maktkamp med någon annan person.
Jag skrev ett mail till bakjouren,
innan jag gick hem den morgonen, om den ofta väldigt ansträngda situation som
kan uppstå när läkare utan adekvat kunskap, men med utpräglat behov av makt och
kontroll, är jourer i en avancerad vårdform som den som vi bedriver.
Min avsikt med det var dels att
ge henne min bild av den verklighet som många av avdelningens sjuksköterskor
har att brottas med när oerfarna läkare ”undervisar” oss utan bakomliggande
kunskap och som om vi vore både outbildade och obildbara. Dels ville jag ge bakjouren
min version av det som hänt, eftersom det framstod som om läkaren hade ljugit
om mig. Jag har inte fått något svar av bakjouren. Däremot har jag fått veta
att hon, morgonen efteråt, hade ändrat ordinationen för lägsta blodtyck
från 35 till 32 på ordinationslappen.
En godtrogen chefssjuksköterska
sa att bakjouren berättat om ändringen för henne. Chefssjuksköterskan hade
uppfattat det som om bakjouren sa att ändringen var gjord innan den natt
jag jobbade och jag uppfattade att chefssjuksköterskan trodde att jag ljög för
att skydda mig själv, när jag sa att det inte stämde.
Det är en av anledningarna till
att jag reagerat starkt på det som har hänt.
Jag är INTE en person som skyller
ifrån mig och ljuger om mina misstag!!
Har ni inte förstått det?
Den första kommentaren jag fick,
av en personal som jobbat på KS Neo i kanske 30 år, när jag berättade för henne
om mitt misstag med Addex natrium var: ”ta
det lugnt, det har gjorts mängder av misstag på den här avdelningen som både
har dolts och ljugits om”.
Personalen berättade inte vad hon
avsåg, hon är för lojal för det, men hon försökte lugna mig.
Jag kommer inte att anpassa mig
till den här avdelningens kultur i detta avseende, och börja ljuga och skylla
ifrån mig. Jag kunde ha gjort det om Addex infusionen. Jag kunde ha påstått att
jag blandar i glasflaskor, som jag – efteråt – har förstått att många gör. Inte
minst skulle det ha besparat mig mängder av elakheter i efterhand.
När jag kom till jobbet kväll
efteråt upptäckte jag att dr 0 hade skrivit en journalanteckning kl 07.30
morgonen efter denna incident.
- Han
påstod att barnet hade sjunkit i medelblodtryck från 50 till 26, i samband
med förra kvällens passbyte.
- Han
hade skrivit som om det var han som hade tagit initiativ till den manuella
kontrollmätningen.
Han skrev om sin ordination av
koksalt och höjning av inotroper som självklart ut att vara korrekt, i och med
att han hävdade att barnet hade drabbats av ett plötsligt blodtrycksfall.
Det fanns, på barnets
övervakningslista, ett värde på 44, två på 40 och resten < 40 ner till 32
som lägst, under dagen
Jag skrev - med anledning av
läkarens indirekta anklagelse om att jag skulle ha förorsakat barnets tryckfall
- en tilläggsanteckning om det som hade hänt kvällen innan i journalen.
Jag tog kopior av både läkarens
och mina anteckningar, av övervakningslistan och av det blad där läkarnas
medicinska ordinationer finns skrivna. I samband med detta såg jag att någon
hade ändrat den tidigare ordinationen, om att barnets blodtryck skulle ligga över
35.
Jag gjorde en mapp av dessa
papper, berättade om händelsen för den nattens jour – som för övrigt
bekräftade min uppfattning, att blodplasma ska ges för långvarig och stabil
höjning av blodtryck ”plasman stannar ju kvar i blodbanan”, sa hon – och bad
henne ge mappen till bakjouren som var ansvarig överläkare.
Jag la en likadan mapp i den
tjänstgörande chefens – den godtrogna chefssjuksköterskans – fack och tänkte
att med det var den här incidenten avklarad.
När jag skulle gå hem mötte jag
det godtrogna chefssjuksköterskan. Hon såg på mig med stort allvar och sa att
hon måste ha ett samtal med mig. Hon sa att jag hade vägrat att lyda en
ordination från 0. Chefssjuksköterskan berättade att läkargruppen varit mycket
upprörd och att de stod eniga i sin uppfattning – att det är läkare som
ordinerar, inte sjuksköterskor.
Jag svarade att jag inte vägrat
utföra en ordination men att jag sagt emot en läkare givit felaktig
undervisning. Jag sa också att jag inte anser att någon sjuksköterska ska
behöva sänka mig till att lyssna på den sanslösa ”undervisning” som inte sällan
ges, av oerfarna läkare på den här avdelningen. Jag sa att min uppfattning är
att det leder till fullständig utmattning i sjuksköterskegruppen när man
tvingas höra på personer som utnyttjar en yrkesroll till att utöva makt som
inte motsvarar den kompetens man har.
Mitt intryck av den godtrogna
chefssjuksköterskan var att dr 0 hade skapat en hysterisk stämning i
läkargruppen. Jag förstod det, mot bakgrund av den hysteri han uppvisade i sitt
bemötande av mig.
Jag berättade att dr 0 hade
undervisat mig tidigare och då sagt att barn som inte är gula på huden, inte
kan ha förhöjt bilirubin, oavsett hur gula de är på ögonvitorna.
Jag hade råkat höra ett samtal
mellan honom och en barnmorska på BB; ett barn hade haft s-bili 350 och varit kraftigt gul
på ögonvitorna. Dr 0 sa till barnmorskan att han utgick från att det var ett
felvärde; hon fick inte sola barnet, eftersom hon inte tyckte att huden var
gul.
Han frågade henne, gång på gång,
om hon tyckte att huden var starkt gulfärgad. När den inte var det skulle
barnet inte solas.
Dr 0 sa till mig, direkt efteråt,
”är inte ett barn gult på huden utan enbart på ögonvitorna, så vet jag att det
är felvärde, då vet jag att det inte kan vara förhöjt bilirubin, och då får de
inte sola fastän barnmorskorna vill det, ha
ha ha”. Han sa också att barnmorskorna
envisas med att vilja ta bilirubin när barnen är gula på ögonvitorna – ”men då
säger jag att det inte får det, och då blir de arga” sa han och skrattade. Jag sa inte emot dr 0 vid
det tillfället utan har i stället valt att berätta om händelsen för några
läkare, med tanke att de skulle korrigera hans felaktiga uppfattning.
Jag har arbetat i neonatal
intensivvård i 24 år.
Jag var, redan när jag kom till KS neo 1996, specialiserad
neonatalsjuksköterska.
Jag hade – förutom barnvidareutbildning med undervisning av
Orvar Finnström vid universitetskliniken i Linköping 1986 – också gått en
fyradagarsutbildning för läkare och erfarna neonatalsjuksköterskor vid universitetskliniken
i Lund 1988. Den innehöll motsvarande undervisning i neonatologi, som man gav
till blivande pediatriker i Lund och leddes av Nils Svenningsen, Ulf Westgren och Magnus Lindroth. Jag hade gått en 10 poängs utbildning i neonatal
intensivvård vid universitetskliniken i Örebro 1994, med Jens Schollin och
själv bekostat resor till Örebro (20 mil) varannan vecka under en termin.
Dessutom har jag fått många års stabil och fortlöpande
undervisning på länssjukhuset dels om gammal beprövad erfarenhet, dels om nya
rön och ny forskning.
Jag har aldrig
någonstans - förutom på KS neo - fått undervisning av annat än specialister i
neonatologi!!!
Det har framgått tydligt att på KS Neonatalavdelning har
kunskap och kompetens väldigt liten betydelse. Här undervisas erfarna
sjuksköterskor tillsammans med barnsköterskor, på samma nivå; på senaste
utbildningsdagen om hur blodgaser ska tolkas! Det är helt ovidkommande kunskap
för bsk – som är en grupp där många inte ens haft grundläggande mikrobiologi
och sjukhushygien i sin utbildning; än mindre kunskap som innefattar förståelse
för blodgasers tolkning – och som de inte kan ta till sig. Nivån var samtidigt
sanslöst låg för att ges till sjuksköterskor på en neonatalavdelning. Den låg
på den nivå man får i inledningen av sin sjuksköterskeutbildning, när man
saknar tidigare kunskap och erfarenhet.
Jag har, under mina år som sjuksköterska på KS neo, upplevt
det som att jag har tappat kunskap hela tiden. Dels får enhetens sjuksköterskor
inte adekvat undervisning på rätt nivå – utifrån det som är svensk standard -
dels får vi inte information om vad som händer i omvärlden; det finns – som jag ser det - en maktstruktur
som syftar till att hålla en stor grupp lågt utbildade, osjälvständiga och
svaga.
Vare sig lönesättning eller tilldelning av olika uppdrag
står heller i relation till utbildning och erfarenhet utan förefaller vara
kopplat till personliga relationer och att man tillhör en viss gruppering.
Jag har inte gått in i någon av dessa koalitioner, jag har
inte försökt påverka min position eller min lön gm att bli nära vän med någon
läkare eller att bli god vän med någon av dem som har makt. Jag har i stället hävdat att om den här
verksamheten att kunna ta emot och behålla sjuksköterskor som mig - som är
specialiserade på specifik omvårdnad inom den neonatala intensivvården -
så måste man tilldela funktioner utifrån kompetens; inte bilda grupper med
syfte att vissa svaga individer i gruppen har behov av att vara omgivna av
ja-sägare och supportrar. Jag kan
rekommendera Åke Ortmarks bok, en av de allra mest läsvärda i min bokhylla, om
ja-sägeriet runt ”furstar” som Gyllenhammar, Kreuger och Karl XII.
Åke Ortmark varnar allvarligt för ja-sägeri,
vänskapskorruption och blind lydnad inom en organisation.
Sjuksköterskorna på KS neo strävar efter läkaruppgifter –
som att sätta silastic kateter; det är status här; en åtgärd som en
sjuksköterska kan lära sig på någon timme. På andra håll i landet strävar
sjuksköterskor efter att bygga djupgående kompetens, på hög nivå, om hur barn
ska vårdas för att slippa infektioner, hudskador, ögonskador, ductusproblem,
aspirationer osv osv.
Kylbarnet på sal X fick inte
någon plasma förrän ett par dygn senare, när läkare H var jour, och först
då kom dess urinproduktion igång ordentligt. Barnet hade, fram tills det
började kissa, en uttalad svullnad i ansikte och halsregion som gjorde att man
tvingades till en svår reintubering oralt - med en 2.5 tub - efter extubation.
Barnet vägde > 2 kg.
Förutom detta har läkarna några
dagar senare ordinerat natriuminfusion till ett barn i vecka 24, som låg lågt i
blodtryck. Barnet hade redan innan hade så högt natrium att dess vanliga
infusion bara innehöll 2 mmol K och inget Na. Det fick två doser NaCl 9 mg/ml i
blodtryckshöjande syfte innan Abbodop sattes in, några timmar senare. Om barnet hade fått en portion
plasma per dag så skulle det sannolikt ha klarat sig utan inotroper, med allt
vad det innebär av nålsättningar och påverkad cirkulation. Efter ett flertal
stick hade dagsjuksköterskan lyckats sätta en infart i barnets panna, där
Abbodop var kopplat. Jag har fått lära mig att man inte ska sätta inotroper i
skalpen, speciellt inte på de minsta barnen, eftersom man inte vet säkert hur
det påverkar cirkulationen i hjärnan. Man ser den påverkan som uppstår i en
extremitet, det blir alldeles vitt, och de läkare som undervisat mig vid
länssjukhuset har sagt att eftersom man kan misstänka – men inte bevisa – att
samma sak kan hända i anslutning till en infart i skalpen så ska inotroper ges
i en extremitet.
Min reflektion blir att det vore
lämpligt att läkare sätter silastic kateter på alla små prematurer så snart de
inte har en navelvenskateter, speciellt om de behöver inotroper.
På min tidigare arbetsplats kom
neobakjouren in till sjukhuset när som helst på dygnet, och satte silastic, för
att man ville undvika en massa onödiga stick på de minsta barnen.
Jag är inte van vid att jobba mot
oerfarna läkare, enligt metoden att var och en ska lära sig på sina egna
misstag och att var och en som kommer från USA eller Kina eller Italien kör
sitt eget race, mot bakgrund av tidigare erfarenheter – och jag har svårt att
vänja mig.
Jag var van vid, från länssjukhuset,
att jobba med läkare med hög kunskap. Oerfarna läkare arbetade inte med de
minsta barnen, eller med andra respiratorbarn, på jourtid vid länssjukhuset.
I stället fanns ett mkt säkert system som innebar att man utbildade sina sjuksköterskor
på hög nivå och kombinerade det med direktkontakt mellan sjuksköterskan och en
mkt erfaren ”neo-bakjour” i hemmet. Som sjuksköterska behövde man aldrig
diskutera de sjukaste barnen med de oerfarna läkarna. De lärdes upp på dagtid
och det tog flera år innan någon ansågs erfaren nog att vara neobakjour –
kanske 15-20 år.
Likadant kunde inte vem som helst
börja ändra rutiner när som helst på dygnet utan de nya läkarnas synpunkter och
olika idéer fångades upp och bedömdes av de erfarna läkarna – de pressades
inte på oss sjuksköterskor på jourtid.
Man eftersträvade hög säkerhet
runt sina patienter i motsats till att underblåsa en miljö som präglas av kaos.
En av de sista nätterna jag
jobbade gick en oerfaren jourläkare runt och drog ner trycket på
respiratorerna på flera barn utan att först ha tagit blodgas – fastän det fanns
artärkateter att dra ur – och utan att ta hänsyn till de blodgaser som togs! Läkaren
sa att hon ville få ner trycket så mycket som möjligt och försökte gång på gång
att sänka på ett barn som – så vitt jag kunde se – behövde minst 18/4. Vi
tvingades handventilera barnet fyra gånger under natten därför att det ”stängde
sig”. Det gick, med svårighet, att ens ventilera upp lungorna. Vid ett
tillfälle fick vi gå från Neopuff till Laerdalblåsa.
Trots att det var uppenbart att
barnet behövde högre tryck så gick läkaren, så snart barnet blivit stabilt, och
skruvade med respiratorn igen – med samma resultat som innan. Barnet hade inte marginaler nog
att klara vare sig blöjbyte eller vändning på efternatten och då föreslog hon
att vi skulle avvakta med det. Hon eftersträvade ett topptryck på 14.
Syrgasbehovet, när barnets
inställningar var optimala, låg runt 30. Vi tvingades dra upp mkt, vid ett
tillfälle ända till 80 %, för att stabilisera barnet. Jag har inte upplevt en
så jobbig natt på åratal. Barnen tappade puls och syresättning hela tiden. Vi
tre som jobbade på salen sprang mellan återupplivningarna.
Situationen kan verifieras av
sjuksköterskan S och bsk, numera sjuksköterska M.
För några veckor sedan fanns ett barn på sal X som krampade
två nätter i rad enligt avdelningens mest erfarna natt barnsköterskans
observationer. Barnsköterskans iakttagelser ignorerades av den jourhavande
läkaren som säkert, vid sin överrapportering till kollegorna på morgonen, förde
fram sin uppfattning oemotsagd. Den tredje natten hade undersökningar gjorts
och krampbehandling hade satts in.
Den läkare som ignorerade barnsköterskans iakttagelser har
undervisat mig oräkneliga gånger.
Jag har vanligen inte sagt emot henne utan svarat, ”ja,
jag hör vad du säger”. Detta har förefallit trigga henne ännu mera.
Vid ett tillfälle fanns ett barn på sal X med utåtbuktande
och spänd fontanell och jag gick till sal 7, där jourläkaren befann sig, och
nämnde detta symtom, helt kort. Läkaren stirrade på mig och frågade hur jag kunde säga något
sådant.
”Hur kan du tro att du kan känna
något genom att känna på ett barns fontanell”, fnös hon.
”Ja, ja, jag ville bara att du skulle veta”, sa jag och
vände mig om för att gå.
Läkaren krävde att jag skulle komma tillbaka in i rummet,
hon tog tag i min arm och försökte dra mig med sig och så placerade hon mig mitt
på salen och föreläste ljudligt, inför mina arbetskamrater. Flera av dem har
talat med mig om detta tillfälle senare.
”Det ska jag säga dig S; du kan aldrig känna något gm att
känna på ett barns fontanell, man kan inte känna något på barnens fontaneller…
det är för mycket ben där.”
Hon fortsatte envist, hon berättade att hon hade sett på
många barn som hon hade undersökt på BB, att det är så mycket ben på den plats
där fontanellen sitter att man aldrig kan tolka något gm att känna på ett barns
huvud.
Läkaren krävde att jag skulle bekräfta att jag hade tagit
emot hennes undervisning vilket jag inte gjorde. Jag har många års erfarenhet
av psykiatrisk vård och har fått lära mig att när en individ blir hysterisk så
ska man bara ta det lugnt och inte låta sig provoceras men inte heller dras med
till att göra egna misstag. Jag har fått noggrann undervisning i min
barnvidareutbildning, och samtliga olika praktikplaceringar med nyfödda, om att
en central del i en barnsjuksköterskas ansvar är att kontrollera barnens
fontanell eftersom den kan ge signal om flera olika tillstånd.
Att komma hit som oerfaren sjuksköterska och drabbas av en ohejdad
ström av otillförlitlig och grovt felaktig information och undervisning har
av flera sjuksköterskor, som valt att lämna verksamheten, beskrivits som
olidligt. Jag hade lång erfarenhet och var trygg i min egen kunskap
när jag kom hit. Min tid på avdelningen har blivit ett helvete med många års
grova trakasserier, med lönediskriminering och särbehandling. Min uppfattning
är att jag är fråntagen min yrkesroll sedan år 1999 därför att jag försökt
synliggöra ett problem som behöver lösas. Förnekade problem kan inte lösas.
Den ovan nämnda läkaren undervisade mig, vid ett annat
tillfälle, om ett barn på plats X. Jag rapporterade till henne att barnet sannolikt krampade.
Hon stirrade oerhört förvånat och nedlåtande på mig och frågade: ”Hur kan du
säga något sådant? Hur kan du bedöma det? Hur kan du veta att ett barn krampar?”
Jag satte mig ner – trött på hennes
ständiga utbrott redan innan hon började – och drog den vanliga
argumentationen; jag vet att det är svårt att tolka, jag vet att barns kramper
kan te sig på olika sätt, jag vet att man aldrig kan veta säkert – men jag sa
att jag TROR att barnet krampar.
”NU ska jag lära dig något S. Kom med här S så ska jag lära
dig… ”, sa hon och drog med mig in på salen. Där tog hon tag i barnets ben, som
hade ryckt oavbrutet sedan jag hade gått på mitt arbetspass, och så höll hon
fast benen. Ryckningarna upphörde då.
”Där ser du”, sa hon till mig ”det var inga kramper för om
det är kramper så skulle de inte sluta när jag håller fast benen”. Barnet
krampade sedan natten igenom. Föräldrarna satt där, uppgivna av oro och sa att
de trodde att barnet krampade. Jag förklarade för dem att det är svårt att
tolka kramper hos barn, att det var läkarens som hade ansvar för den medicinska
bedömningen och att jag inte kunde göra något annat än att sätta tilltro till
hennes bedömning. Självklart insåg jag att barnet krampade, oavbrutet, natten
igenom. Jag insåg också att på denna osannolika arbetsplats så är man totalt
maktlös som sjuksköterska. Dagen efteråt gjordes EEG på barnet, som visade tydligt
krampaktivitet och behandling gavs.
Under samma natt som dr 0 angrep mig förekom svårigheter för
sjuksköterskorna på familje-neo i samarbetet med dr 0. Det kan en fackliga
företrädare som jag vände mig till efter dr 0:s angrepp på mig, och som
arbetade på familje-neo den natten - beskriva. Företrädarens attityd, till mig, när vi pratade om det som
hade hänt mig, var att flera av läkarens beslut och ordinationer den natten
hade varit grovt felaktiga.
När jag har diskuterat händelsen med läkaren 0 med
kollegor, under senare nätter, sa en av de mest erfarna kollegorna till mig att
om vi sjuksköterskor inte vägrade att lyda många av de ordinationer som ges av
oerfarna läkare, så skulle många av våra barn dö – och det är den faktiska
verkligheten på denna uttalat skeva universitetsklinik.
Jag är intresserad av att utarbeta en modell för att höja
hela gruppens kompetensnivå på ett strukturerat och vetenskapligt underbyggt
sätt.
Jag har velat jobba med detta, som ett projekt, i flera år.
Detta mitt initiativ har sedan lett till svår terror dels
från sjuksköterskor som har makt på avdelningen - utan att ha adekvat utbildning utifrån svensk norm och direktiv från
Socialstyrelsen – men med många vänner runt sig som stöd och beskydd -, och
av tidigare chefer; med attityder som härrör från en sjuksköterskeroll som hör
hemma i svenskt 70-tal.
KS Neo borde vara
vårt lands ledande universitetsklinik.
Från oss borde
kunskap och innovation strömma ut, till resten av landet.
I stället består organisationens byggstenar av läkare som
inte får adekvat inskolning, av en sjuksköterskegrupp som är splittrad och
marginaliserad och av barnsköterskor som försöker att gå in och ta över från de
oerfarna sjuksköterskorna. Kunskapsnivån, i gruppen som helhet, ligger cirka 50 % under
den kunskap jag har kunnat iaktta i Linköping, Lund, Örebro och vid länssjukhuset. En enda faktor fungerar någorlunda – intensivvården, utifrån
ett medicinskt perspektiv.
När bristerna i basal omvårdnad (till exempel grundläggande
hygien) är stora blir behovet av intensivvård, och tillgången till träning av
den funktionen, exceptionellt högt – till ett mycket högt pris för barnen och
deras föräldrar.
Sedan jag kom till KS neo har jag pluggat dels på
Sophiahemmets högskola, dels på Linköpings universitet – mkt för att orka
överleva i denna utvecklingsmässigt ”döda” miljö.
Mitt perspektiv, utifrån
den lagstiftning och det regelverk som beskrivits vid utbildningen på
Sophiahemmet är att modern vården måste stå på två ben, för att bli optimal:
- Ssk gruppens kompetens som ska förebygga sjukdom och skada - t.ex
infektioner, aspirationer, tubstopp, tryckskador, infartsrelaterad problematik,
uppfödningsproblem, mm.
- Läkargruppens kompetens som ska behandla när sjukdom/skada har uppkommit.
Först när dessa två funktioner
tillåts att växa fram sida vid sida, med ömsesidig respekt, och sedan vävas
samman till en fungerande helhet, blir vården optimal.
Jag utgår från att vi alla vill
ge bästa möjliga vård – och det är därför jag för fram kritik;
för att vi ska kunna jobba fram
förbättringar på vår gemensamma arbetsplats.
Min uppfattning är att den här avdelningens problem kan
lösas gm några specifika insatser:
- Undervisning
i gruppsykologi till chefer och läkare, samt handledning av kvalificerad terapeut till båda dessa grupper. Den avgörande faktorn när man vill
skapa ordning på en arbetsplats som KS neo – som varit isolerad och där
medlemmarna haft tendens att hota och stöta bort avvikare under lång tid -
är att dämpa dem som arbetar upp sig till hysteri och att inte låta sig
dras med känslomässigt i olika utspel. Chefer och
läkare måste lära sig att ta ett par steg bakåt, att tänka till en gång
extra, att be om ett samtal med någon vars perspektiv man inte haft
tillgång till – t.ex en nyanställd eller en chef som försöker gå in i en
oberoende ledarroll - innan man agerar. Enbart
gm att aldrig dras in i hysterin, aldrig rusa iväg och göra en höna av en
fjäder och dra förhastade slutsatser, kan man få gruppen att börja agera
mera moget. Man måste t.ex visa
gruppen att det inte lönar sig att spela ut för att få sin vilja igenom.
Till exempel bör man inte kunna få specialtjänster gm att säga upp sig,
eller hota med uppsägning, utan att ha för avsikt att sluta utan att för
att få utrymme att bestämma över andra i gruppen. Man
måste alltid ställa sig den klassiska frågan; what’s in it for you?
- Höjd
kompetens i hela gruppen är avgörande för verksamhetens framtid - som jag
ser det. Problemen på KS Neo är väl kända i landet, bristen på följsamhet
till nationella riktlinjer, bristen på kontakt och utbyte med andra
enheter och bristen på professionell utveckling hos nyckelpersoner på KS
Neo diskuteras med stor oro bland neo.personal, sedan 80-talet. Den
interna utbildningen måste ändras, inskolningen måste göras om och rigida
och felaktiga PM måste rensas ut eller korrigeras.
- Sjuksköterskegruppen
måste få gå in i det ansvar som en svensk sjuksköterska ska ha, enligt
svensk norm. En sjuksköterska ska ha eget självständigt ansvar för det som
kallas den Specifika Omvårdnaden. I och med att detta ansvar är personligt
kan man inte, i en modern verksamhet, tillsättas 3-4 sjuksköterskor som
skriver PM som inte kan ifrågasättas, diskuteras eller ändras. Kunskap
är – säger man numera – färskvara. Det måste därför, i en modern
organisation, skapas forum där alla sjuksköterskor kan delta i en aktiv
diskussion om olika rutiner och metoder som hör till Omvårdnadens område,
där nya rön kan presenteras och värderas och där ny kunskap, som kommer in
via nyanställda sjuksköterskor, kan tas emot efter sedvanig
bedömning.
Man kan
inte fortsätta att hävda, år efter år, att man inte vill acceptera och
anamma en nationell utveckling bara på grund av att en grupp äldre
sjuksköterskor är rädda för att konfronteras med omvärlden, efter många år
i en isolerad och skev arbetsmiljö.
Chefssjuksköterskan D var, under många år, starkt negativ till att
gå den utbildning som Socialstyrelsen rekommenderat för ALLA sjuksköterskor
med äldre utbildning sedan 90-talets mitt. Nu är hon snart klar med
utbildningen och hon är väldigt nöjd. Jag tycker mig se en större säkerhet
och lyhördhet hos henne än tidigare.
På länssjukhuset gick klinikchef och vårdenhetschef ut med
ett gemensamt krav på samtliga sjuksköterskor, redan i mitten av 90-talet, om
att alla skulle läsa den av Socialstyrelsen rekommenderade utbildningen
snarast.
”Vi vill att alla våra sjuksköterskor ska ha högsta möjliga
kompetens och förväntar oss av er alla att ta ert ansvar för den utveckling som
sker just nu”, sa man.
På KS neo har ingen vågat ställa det kravet på de äldre
sjuksköterskorna ännu – sannolikt pga den hysteri som detta skulle väcka med
hot om uppsägningar, med hemliga förtroenden till läkare om de elaka och dumma
cheferna som ställer krav på dem som redan är perfekta; för självklart behöver
man ingen mera utbildning om man redan är perfekt! Bara den som inser att han/hon inte är perfekt inser sitt
behov av mera kunskap.
När en grupp har fastnat i myter om sin egen ofelbarhet är
det ett ledningsansvar att bryta den låsningen – inte att uppmuntra den.
Resultatet, om verksamheten följer mina råd – vilka jag inte
ger för att jag vill bestämma över andra utan för att jag vill att alla på vår
avdelning ska må bra, för att alla ska känna sig nöjda med sig själva, trygga i
sin yrkesroll och säkra i olika vårdsituationer – kommer att bli bättre
självkänsla, ökad arbetsglädje, större öppenhet mot nya medarbetare och nyheter
utifrån och bättre samarbete med trivsammare attityder.
Jag är ofta irriterad - självklart. Jag är på gränsen för
vad jag orkar möta av dumhet, maktmissbruk och korruption; inte minst visar
incidenten med dr 0 hur sanslös situationen är!
När jag berättade för mina arbetskamrater om dr 0:s angrepp
på mig så sa en erfaren kollega som jobbat många år på KS neo, som jag skrev
innan: Om inte vi sjuksköterskor vägrade
att lyda ordinationer som många oerfarna läkare ger så skulle våra barn dö…
Jag vägrade inte lyda dr 0:s ordination men jag sa emot
honom när han gav mig felaktig undervisning. Jag hoppas, på motsvarande sätt,
att en erfaren barnsköterska eller en sjuksköterska som fått hög kunskap i
intensivvård gm att arbeta på KS neo eller på BIVA skulle säga emot mig och
argumentera med mig, om jag hade felaktig kunskap – vilket de flesta på natten
gör och vet att jag uppskattar.
Jag förstår att det är oerhört svårt att leda en stor och
dynamisk verksamhet som den på KS neo… När jag framför synpunkter är min avsikt
inte att vara kritisk utan att peka på olika problem så att dessa ska kunna
lösas. Jag vill att alla på vår avdelning ska trivas, ska vara nöjda med sig
själva och ska ha så stor kunskap att man känner att man har ”fast mark under
fötterna”. För att det ska kunna uppnås måste kompetens nivån höjas i gruppen –
och det kan inte göras av ”den gamla vana KS personalen”, eftersom kunskapen
hos alla i gruppen är generellt mkt lägre än på andra neo.enheter i vårt land,
pga den låga nivå som varit på hittillsvarande undervisning.
Man måste försöka lyfta fram en mix av gammal ”beprövad
erfarenhet” och nya vetenskapliga rön och lägga det som grund när avdelningens
egna äldre sjuksköterskor – enligt direktiven från Socialstyrelsen –
kompletterar sin utbildning till adekvat nivå. I den kompletteringsutbildningen ingår omvårdnadsforskning
där sjuksköterskorna förväntas lyfta fram och bevisa sina egna metoder.
Sjuksköterskor på KS neo kan inte gå in i en modern sjuksköterskeroll förrän
den funktionen tagits emot och implementerats i gruppen som helhet.
Vi befinner oss i en viss kontext – den svenska sjukvården –
och kan inte förhålla oss som att vi vore i USA eller Kina. Och åtminstone i
USA skulle kraven vara oerhört mkt högre på oss sjuksköterskor än de någonsin
har varit på KS neo. Det vet jag sedan jag pluggade för, och skrev, för att få
amerikansk sjuksköterskelegitimation i början av 90-talet.
Bakgrunden till den metod jag skulle vilja använda för att
öka kunskapen hos hela gruppen på KS neo finns i den kunskap jag fick under de
studierna; mitt halvfärdiga kompendium om eosofagusatresi var ett exempel på
metoden. Jag har läst vidare, under min semester, för att kunna
komplettera och avsluta det kompendiet – men en viktig faktor är att kompendiet
aldrig får betraktas som färdigt. Nya rön, ny praktisk erfarenhet och andra
människors högre kunskap måste alltid kunna tillföras och förändra eller
komplettera. Låsning, stagnation och rädsla för förändring är varje
organisations största fiende.
När människor på KS neo får makt och utrymme använder många
det till att trycka ner andra.
Min avsikt har aldrig
varit att lyfta upp mig själv, att hävda att jag kan och vet mer än andra, utan
har alltid varit att alla i gruppen ska lyftas till en högre nivå!
Jag råkar kunna mkt om skeva arbetsmiljöer och om ni vill ha
mina synpunkter analyserade kan ni lämna dem till t.ex den kvinna som ger oss handledning eller ngn
på Previa för analys.
Jag råkar också ha pluggat och jobbat på många olika håll och kan se och
jämföra. Jag kunde ha gjort som så många andra, ha lämnat KS neo och skrattat
åt gruppen och berättat historier om den på nya jobb.
I stället har jag försökt påverka till förbättringar – för
att jag tycker bra om avdelningen
och dess personal – tom läkarna!
Jag är en person som är så glad inne i djupet av mig själv,
att jag inte kan vara långvarigt arg på ngn. Däremot kan jag bli kortvarigt
både arg och upprörd… S
Avslutning:
Man har försökt bevisa att jag är galen - och kanske ligger det något i det.
Jag har inte gjort som alla dem som sett det samma som jag har gjort - sökt annan anställning och lämnat Karolinska sjukhuset under tystnad - eller möjligen uttalat mig när jag redan haft en annan anställning att falla tillbaka på. I stället har jag enträget tagit upp kränkningar mot enhetens sjuksköterskor - den uttröttningsmetod man använder för att göra gruppen så svag att de inte klarar att reagera - och den konfliktmetod man kombinerar detta med - att man skapar konflikter i gruppen avsiktligt - bland annat genom orättvisa anställningsförhållanden - för att splittra och försvaga. Och detta drabbar inte bara sjuksköterskor utan även läkare och min bedömning är att de kvinnliga läkarna har varit de mest utsatta.
Jag har noterat i ett flertal fall att många nya läkare inte tillförs vare sig rätt kunskap, eller kunskap på adekvat nivå, för att kunna fungera som neonatologer - speciellt har kvinnorna varit drabbade. Den undervisning jag skriver om ovan, om tolkning av blodgaser, gavs av en läkare under utbildning till neonatolog till oss - en grupp med många års erfarenhet och betydligt högre kunskap än henne om neonatalvård specifikt. Läkaren sa att avdelningens starke man uppmanat henne att lära ut att "alla på avdelningen ska anse" att syretrycket pO2 ALLTID är 9 vid syremättnad på 92. Den oerfarna läkaren sa vad hon blivit tillsagd att säga. När jag ställde logiska frågor om sambandet mellan fetala och adulta erytrocyters förmåga att binda syremolekylen blev hon så stressad att jag avbröt mig själv omedelbart. Min avsikt var inte att göra bort henne utan jag blev bara så chockerad och så vet jag att barnsköterskorna som lyssnade tror allt läkarna säger - de har ingen egen kunskap att sätta emot.
Faktum är att jag är så galen att jag skulle velat bli chef över hela neonatalverksamheten i Solna alltså även över läkarna. Jag skulle velat ha ansvar för läkarnas utbildning !!!! Ni som läser detta, som är läkare, får säkert röda flimrande prickar framför era ögon och högt brus i era öron, men jag är allvarlig. Som sjuksköterska ser man vad läkare kan och man älskar vanligen att arbeta med väl utbildade, seriösa och trygga läkare - ni vet hur det blir när alltid går som ett expresståg på räls. Både läkare och sjuksköterska vet, utan att ens kommunicera, vad som ska göras. Man räddar liv, man håller patienterna friska, man ser bara trygga och lyckliga föräldrar - förutom de allra första dygnen och när det inte går att rädda liv, för att alla liv faktiskt inte kan räddas. Men då samverkar man också. Man skapar utrymme för föräldrarna, man stöttar i sorg, man värderar inte den enes eller den andres sätt att reagera - man följer som en väl lastad vagn, full av resurser (kunskap) efter ett lok.
Nu menar jag givetvis inte att JAG skulle undervisa läkare utan att jag skulle vilja planera undervisningen - bestämma vilka experter som ska ge den, se till att all undervisning kvalitetssäkras så att man vet vad olika föreläsare säger, bygga upp ett stabilt bakjourssystem efter Oslos modell och aldrig tillåta att någon oerfaren läkare undervisade enhetens barnsköterskor och sjuksköterskor. Allra helst skulle jag vilja att alla nya läkare gick minst ett par veckor, helst en månad, "på golvet", bredvid sjuksköterskor både natt och dag, innan han/hon gick in i sin ordinarie roll. Det går lätt att "plantera spöken" i kommunikationen mellan människor om dessa inte känner varandra. Min erfarenhet är att de flesta läkare kan dra klara och logiska slutsatser om de ges tillfälle till egen bedömning av människor och sammanhang - men om en eller flera manipulerar dem innan de vet något själva kan det ta viss tid innan de ser förbi den informationen. Det är då, när det klarnat för dem, som flera kommit till mig och bett om ursäkt och sagt att de felbedömt mig pga info från andra.
Efter att ha läst detta inlägg bör man också läsa dem jag givit namnet "Om att anmäla läkare", "Fortsättning på inlägg 'Om att anmäla läkare'" och "Ytterligare en anmälan mot läkare".
Det är inte OK arbetsmiljö för sjuksköterskor att bli behandlad som jag - och många andra - har blivit. Jag har försökt ta upp det. Då har man först försökt tysta mig och sedan trötta ut mig och slutligen manövrera ut mig.
Jag fick inte sparken från Karolinska - jag kunde ha förhandlat om förflyttning men jag var så rädd för nya falska anklagelser - jag har blivit utsatt för flera tiotals under min anställningstid - att jag valde att gå.
OCH - MITT I DEN RÖRA JAG BESKRIVER BEFINNER SIG BARN SOM AMILIA. DE HAR INGEN SOM SKYDDAR SIG LÄNGRE.
NÄR EN VERKSAMHET STATUERAR EXEMPEL MOT SINA KRITIKER TYSTNAR ALLA.
DERAS FÖRÄLDRAR ÄR SÅ CHOCKADE OCH SÅ LURADE OCH I SÅDAN BEROENDESTÄLLNING ATT DE SJÄLVA ÄR LIKA UTLÄMNADE SOM BARNEN - att se detta år efter år, och veta att det går att förändra, är som att vara utsatt för tortyr.
