... och givetvis var det en man.
Han började undervisa mig om neonatalvård. Jag sa till honom att jag har specialistkompetens i neonatalvård och att jag har arbetat 26 år med intensivvård av sjuka nyfödda och för tidigt födda barn.
Han sa att det han var också specialistkompetent. Han var nämligen journalist och han har pratat med många läkare det sista året så nu kan han undervisa mig.
Det är inte konstigt att vi stackars obildbara kvinnor inte får högre lön än vi får - varför ska man avlöna oss när det räcker att prata med läkare några gånger för att börja undervisa och tillrättavisa och säga att vi inte kan det vi är utbildade för.
Förutom att många män verkar ha denna insikt instinktivt blir det knappast bättre för oss när en stor grupp barnsjuksköterskor och barnsköterskor - på det som borde vara en ledande enhet i landet - säger till utländska läkare och journalister att svenska barnsjuksköterskor inte har den kompetens som krävs för att arbeta med det de är anställda för.
Att det bara handlar om att de själva vill försäkra sig om god löneutveckling genom att hålla uppe omsättningen på sjuksköterskor i personalgruppen tänker man inte på i början. Jag var så dum att jag inte fattade det förrän jag hörde en i den starka gruppen skryta och skratta mitt i korridoren över sin höga lön och taktiken hon använt. (Jag vet att jag skrivit om det flera gånger men jag kan inte släppa tanken på alla de kloka, seriösa och godtrogna sjuksköterskor och chefer som manövrerats bort av gruppen omkring läkarna). Jag såg den kaxiga kvinnan attackera en sjuksköterska med full kraft bara några dagar senare. Hon hånade sjuksköterskan i personalrummet när denna kom med en fullt legitim och mycket väl underbyggd begäran som handlade om patientsäkerhet och kvalitet. Hennes ton var så fylld av förakt att sjuksköterskan började gråta. Hon sjukskrev sig sedan och kom inte tillbaka förrän efter flera år. Då höll hon lägre profil som så många andra i gruppen - "jag har lagt mig platt för dem" har en av de klokaste sjuksköterskorna sagt till mig 10 gånger, eller kanske 20. Vill man jobba kvar gäller det att tystna.
Hur dum har inte jag varit som lagt massor av pengar på att resa 15 mil åt ett håll för undervisning och 15 mil åt ett annat håll för praktik under ett helt år, 30 mil för en annan undervisning - det var visserligen bara fyra dagar men jag reste långt för att få lära mig av de mest avancerade läkarna i landet - och 20 mil bort en gång i veckan under en termin enbart för att specialisera mig. Och som jag har kämpat med utbildningen vid Sophiahemmet - två år på halvfart parallellt med heltidsarbete - som lyft min yrkesmässiga nivå från 70-80-tals modell till modernt analyserande tänkande. Jag har gått runt och trott att det tar flera år att bli specialist för jag kände mig inte säker i specialiteten förrän efter 5 år - och då hade jag ännu inte gått mina två sista utbildningar - och så får man veta efter > 25 år att det hade räckt att jag varit man och blivit kompis med några läkare...
Livet är hårt och orättvist - och mitt perspektiv på Sthlms vårdproblem vidgas allt mer.
(Jag blev förresten också attackerad av arbetskamraten ovan vid flera tillfällen. Första gången var när hon jobbade en natt i stället för på dagen. En överläkare hade ordinerat att ett barn skulle äta 70 ml var fjärde timma. Det brydde sig inte denna barnsköterska om. Hon sa till mig att barnet skulle få bestämma själv när han ville äta och hur mycket och hon gav honom 10 ml sedan la hon honom för att sova. Barnet var i återhämtning efter en svår infektion - han var väldigt trött - det var av största vikt för tillfrisknandet att han fick i sig näring och vätska - annars var risken överhängande att han skulle behöva dropp igen. Jag sa till barnsköterskan att hon skulle ge den ordinerade mängden. Någon dag senare kom självaste professorn farande, som skjuten ur en raket, och sa till mig att jag inte hade rätt att säga emot "hans" personal. Jag såg hur indignerad han var. Jag bad honom stanna upp och förklara vad han menade så att jag fick tillfälle att försvara mig - jag förstod vem som vänt sig till honom. Han sa att det skulle jag verkligen inte få veta - det enda jag behövde veta var att jag inte fick säga emot hans personal - och så försvann han lika fort som han kommit. Människor som lyckas manipulera personer som själva tror att de är kloka brukar lyckas bra).
Men nu har jag som sagt fått veta - av en journalist som aldrig sett mig arbeta - att jag inte kan mitt yrke, så det borde nog vara dags för mig att lägga ner alla mina försök att komma tillrätta med vårdens problem i Sthlm.
Men eftersom lidandet för barnen på Karolinska sjukhuset är obeskrivligt, oacceptabelt och 100 % möjligt att arbeta bort med rätt ledning (och de personer som skulle klara det finns - med enstaka undantag - bland dem som lämnat avdelningen) så lämnar jag denna diskvalificering bakom mig och fortsätter framåt.
Han började undervisa mig om neonatalvård. Jag sa till honom att jag har specialistkompetens i neonatalvård och att jag har arbetat 26 år med intensivvård av sjuka nyfödda och för tidigt födda barn.
Han sa att det han var också specialistkompetent. Han var nämligen journalist och han har pratat med många läkare det sista året så nu kan han undervisa mig.
Det är inte konstigt att vi stackars obildbara kvinnor inte får högre lön än vi får - varför ska man avlöna oss när det räcker att prata med läkare några gånger för att börja undervisa och tillrättavisa och säga att vi inte kan det vi är utbildade för.
Förutom att många män verkar ha denna insikt instinktivt blir det knappast bättre för oss när en stor grupp barnsjuksköterskor och barnsköterskor - på det som borde vara en ledande enhet i landet - säger till utländska läkare och journalister att svenska barnsjuksköterskor inte har den kompetens som krävs för att arbeta med det de är anställda för.
Att det bara handlar om att de själva vill försäkra sig om god löneutveckling genom att hålla uppe omsättningen på sjuksköterskor i personalgruppen tänker man inte på i början. Jag var så dum att jag inte fattade det förrän jag hörde en i den starka gruppen skryta och skratta mitt i korridoren över sin höga lön och taktiken hon använt. (Jag vet att jag skrivit om det flera gånger men jag kan inte släppa tanken på alla de kloka, seriösa och godtrogna sjuksköterskor och chefer som manövrerats bort av gruppen omkring läkarna). Jag såg den kaxiga kvinnan attackera en sjuksköterska med full kraft bara några dagar senare. Hon hånade sjuksköterskan i personalrummet när denna kom med en fullt legitim och mycket väl underbyggd begäran som handlade om patientsäkerhet och kvalitet. Hennes ton var så fylld av förakt att sjuksköterskan började gråta. Hon sjukskrev sig sedan och kom inte tillbaka förrän efter flera år. Då höll hon lägre profil som så många andra i gruppen - "jag har lagt mig platt för dem" har en av de klokaste sjuksköterskorna sagt till mig 10 gånger, eller kanske 20. Vill man jobba kvar gäller det att tystna.
Hur dum har inte jag varit som lagt massor av pengar på att resa 15 mil åt ett håll för undervisning och 15 mil åt ett annat håll för praktik under ett helt år, 30 mil för en annan undervisning - det var visserligen bara fyra dagar men jag reste långt för att få lära mig av de mest avancerade läkarna i landet - och 20 mil bort en gång i veckan under en termin enbart för att specialisera mig. Och som jag har kämpat med utbildningen vid Sophiahemmet - två år på halvfart parallellt med heltidsarbete - som lyft min yrkesmässiga nivå från 70-80-tals modell till modernt analyserande tänkande. Jag har gått runt och trott att det tar flera år att bli specialist för jag kände mig inte säker i specialiteten förrän efter 5 år - och då hade jag ännu inte gått mina två sista utbildningar - och så får man veta efter > 25 år att det hade räckt att jag varit man och blivit kompis med några läkare...
Livet är hårt och orättvist - och mitt perspektiv på Sthlms vårdproblem vidgas allt mer.
(Jag blev förresten också attackerad av arbetskamraten ovan vid flera tillfällen. Första gången var när hon jobbade en natt i stället för på dagen. En överläkare hade ordinerat att ett barn skulle äta 70 ml var fjärde timma. Det brydde sig inte denna barnsköterska om. Hon sa till mig att barnet skulle få bestämma själv när han ville äta och hur mycket och hon gav honom 10 ml sedan la hon honom för att sova. Barnet var i återhämtning efter en svår infektion - han var väldigt trött - det var av största vikt för tillfrisknandet att han fick i sig näring och vätska - annars var risken överhängande att han skulle behöva dropp igen. Jag sa till barnsköterskan att hon skulle ge den ordinerade mängden. Någon dag senare kom självaste professorn farande, som skjuten ur en raket, och sa till mig att jag inte hade rätt att säga emot "hans" personal. Jag såg hur indignerad han var. Jag bad honom stanna upp och förklara vad han menade så att jag fick tillfälle att försvara mig - jag förstod vem som vänt sig till honom. Han sa att det skulle jag verkligen inte få veta - det enda jag behövde veta var att jag inte fick säga emot hans personal - och så försvann han lika fort som han kommit. Människor som lyckas manipulera personer som själva tror att de är kloka brukar lyckas bra).
Men eftersom lidandet för barnen på Karolinska sjukhuset är obeskrivligt, oacceptabelt och 100 % möjligt att arbeta bort med rätt ledning (och de personer som skulle klara det finns - med enstaka undantag - bland dem som lämnat avdelningen) så lämnar jag denna diskvalificering bakom mig och fortsätter framåt.
Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.