Om ett kommande TV program

Det kommer ett TV program om flickan Linnéa på onsdag i nästa vecka - man hade en blänkare om programmet efter denna veckas program. En person hörde av sig om detta för en tid sedan och skickade mig klippet idag. I klippet säger Linnéas mamma  "… och att hon hade fått hjärnblödning troligen i samband med överdoseringen" - det är själva introduktionen till programmet.

Om Linnéa inte hade hjärnblödning innan mitt misstag skulle läkarna ha kunnat sätta sig med mig och föräldrarna, antingen tillsammans eller var för sig, och låta oss läsa i hennes journal. 

Om de vet så säkert att jag är skuld till hjärnblödningen - varför lägger de inte alla papper på bordet?

Varför hade de inte bifogat transfusionsjournal och infusionslistor till journalanteckningarna som de skickade till Socialstyrelsen?

Varför intervjuade man inte mig i den händelseanalys som gjordes efter mitt misstag?

Varför anmälde jag själv mitt misstag - helt enligt regelverket - om jag är en störd person som kan misstänkas gå runt och skada och döda barn lite hipp som happ???

Hur kunde en läkare skriva i Linnéas journal att mitt misstag hade orsakat Linnéas hjärnblödning när ingen utredning hade gjorts och när inget ultraljud hjärna var gjort på 1½ dygn trots muntlig uppgift om flera blodförluster - vilket jag inte kan veta säkert utan att själv ha läst det, men som jag är säker på för att jag - precis som Linnéas mamma och pappa, har en känsla av att något inte stämmer i den här historien.
Och hur kommer det sig att man skriver ut en sådan anteckning och ger till föräldrarna omedelbart?
Har någon, som arbetar i vården, varit med om att annan personal exploaterat någon så??
Jag har aldrig sett något liknande under mina 35 år i vården.

Det hade tagit mig högst 5 minuter att se, om jag hade fått läsa Linnéas journal, om hon fick blödningen i samband med mitt misstag eller om hon hade den tidigare. Då hade jag inte haft anledning att gå ut med denna blogg!

Varför fick jag inte läsa journalen?
Var det något som inte stämde med det läkarna sa muntligt???

Om jag hade fått ett par timmar på mig skulle jag ha kunnat kartlägga alla de riskfaktorer som hon utsattes för och skriva en sammanfattande rapport om detta.

Varför har ingen sådan utredning gjorts?

Varför känner föräldrarna på sig att något är väldigt fel?

Vad är det som döljs för föräldrarna?

Varför fick jag inte möjlighet att yttra mig till Socialstyrelsen?

Man talar om KASAM - om att ha en känsla av sammanhang och att förstå det som händer.

Jag har varit väldigt arg på de oseriösa läkare som skadar barn som Linnéa regelmässigt - det är en sak. Däremot har jag aldrig tappat min förståelse för det som händer - orsak och verkan - sanning och lögn.

Linnéas föräldrar däremot - som först utnyttjats av läkare och annan vårdpersonal som velat komma åt mig - verkar nu dessutom ha hamnat i händerna på oseriösa journalister som är ute efter ett klipp.

Jag kanske ändrar uppfattning när jag har sett Kalla fakta på onsdag men jag tycker allmänt att det är olämpligt att exponera människor som fortfarande knappt börjat bearbeta en svår kris.

Jag tror inte att föräldrarna har samma möjlighet till helhetsbild, begriplighet och sammanhang som mig.

Jag kunde ha överklagat när jag fick en varning - inte en erinran som jag borde ha fått - för mitt misstag med Linnéa men jag ville inte störa/oroa föräldrarna med det. Jag ville att de skulle få vara ifred och känna sig nöjda med att deras och deras barns lidande fått konsekvenser för den de trodde var den enda skyldiga. Jag tänkte på föräldrarna, inte på mig själv. Inte för att jag är en bättre människa än någon annan utan för att jag har en viss professionell hållning - jag försvarade mig inte heller mer än i mitt yttrande till HSAN. 

Jag kunde ha varit tyst med min skuld och hoppats att ingen skulle kommit på att jag tagit för stark natrium lösning, men jag tänkte även då på föräldrarnas rätt att få veta.

När jag arbetar tänker jag alltid att jag ska behandla andra - och andras barn - som jag själv skulle vilja att jag och mina barn/barnbarn skulle bli behandlade.

Jag hade kunnat tala med pressen långt tidigare men jag är en person som drabbats av många livskriser. Jag ville inte utsätta föräldrarna. Jag vet hur svårt det är när något händer och journalister och andra nyfikna tränger sig på från alla håll. 

När halva min familj dog i en olycka ringde journalister och skrotfirman berättade att bortåt 1000 personer kommit för att de ville se bilen där så många hade dödats. På soptippen, dit vi körde sådant vi ville kasta, när vi sålde våra föräldrars hus, sa man till oss att vi skulle meddela varje gång vi kom med en kärra med saker. Man sa att direkt vi lämnade soptippen kom rader av bilar och människor rev och plockade i det vi kastat. "De är som gamar", sa sopgubbarna och sa att de ville köra stora lass med jord över våra saker direkt så att ingen fick souvenirer från våra föräldrars hem.

Jag hoppas att TV programmet blir till hjälp till bearbetning för Linnéas föräldrar men jag tror att risken är överhängande att man säger och gör sådant man ångrar senare om man blir exploaterad för tidigt, innan såren är läkta - och här finns sår som rivits i av många människor under väldigt lång tid. Frågan är hur många av dessa som haft Linnéas och hennes föräldrar bästa för ögonen...

Jag gjorde ett misstag som ingen sjuksköterska tror att hon kan göra. 

Jag blev så chockerad över de uppenbara bristerna i Linnéas vård att min hjärna "stängde av" - jag drabbades av en flyktreaktion för att jag förstod, omedelbart, hur svårt skadad hon redan var. Det fanns ett antal detaljer i hennes vård och tillstånd som inte är kända, som inte har nämnts i den omfattande rapporteringen om henne - det gör att jag inte kan berätta om dem pga tystnadsplikten. Om det funnits något seriöst hos avdelningens läkare skulle ingen ha skrivit något negativt om mig. Läkarna har utnyttjat pressen till att skada mig avsiktligt och mycket medvetet.
Efter misstaget gick jag direkt till personalrummet och satte mig. Jag hade ansvar om det skulle komma nya patienter. Vi hade ingen ledig vårdplats. Det var fullt upp att göra men jag lyckades inte resa mig förrän efter en dryg timme - så chockerad var jag av alla de uppenbara bristerna i Linnéas vård - vars konsekvenser jag sedan skulle komma att få skulden för.

Vi får se vad jag tänker efter onsdagens TV program - detta är vad jag tänker idag, efter att ha sett introduktionen. Tack förresten, till dig som tipsade mig. 

Många har stöttat mig genom åren men jag har inte tagit emot öppet stöd - jag vill inte att andra ska skadas för sådant jag väljer att göra. Fler har sagt till mig att det var "självklart att de plockade bort avdelningens mest kritiska röst två dagar innan internrevisionen...". 

Det skulle göras en revision av neonatalverksamheten den 9 april 2010 på grund av en tidigare anmälan av mig mot verksamheten. Man stängde av mig den 7 april. Det gick bra med internrevisionen - man hittade bara nöjda medarbetare.

Det är samma idag. Alla är nöjda. Ingen känner igen det jag påstår vare sig om bristerna i Linnéas vård eller om avdelningen i stort. Ingen kommer ihåg att det blev förbjudet att göra ultraljud på barnens hjärtan när de var helt nyfödda, i flera månader efter Linnéas hjärnblödning. Ingen har hört talas om att något barn drabbats av hjärnblödning i direkt samband med ultraljud på hjärtat trots att flera läkare kom till mig direkt efter mitt misstag med Linnéa och sa att de visste det. En person som kallade sig "röntgenläkare" skrev i debatten i Dagens medicin - på ett ungefär - att han inte förstod varför alla återkom till att Linnéas hjärnblödning skulle ha orsakats av mitt misstag - "man vet ju att hon hade hjärnblödningen innan...", skrev han. En läkare från ALB satt med mig i någon timma och berättade mycket om vad läkarna "på andra sidan" - det vill säga i ALB huset - vet om orsakerna till neonatalbarnens hjärnblödningar.

Sedan är det bara att fråga sig varför alla säger samma sak nu - är det för att jag ljuger eller för att alla är rädda???
Varför skulle jag ljuga förresten och strida för min rätt att bli hörd?
Varför är det sannolika - att jag - som anmälde mig själv när jag gjort ett allvarligt misstag, som väntade lugnt i ca 3 månader på att händelseanalysen skulle bli klar utan att ställa till några scener eller skapa dramatik, som tog min dom under tystnad och gick vidare - skulle ljuga?
Varför är det inte sannolikt att många är så rädda för att drabbas som mig, att ingen vågar försvara mig?

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.