.jpg)
2010 kallades jag till möte på Socialstyrelsen och fick träffa psykolog/ utredare Lena L, psykiater/ medicinalråd Helena S och barnmorska/ utredare Harriet H.
Jag hade, i roll som specialistsjuksköterska med inriktning för tidigt födda och sjuka nyfödda barn, larmat om extrema missförhållanden i vården av denna patientgrupp vid Karolinska Solna.
En vecka senare hade pojken Casper dödats i vad som efter hand skulle visas vara en komplott mot mig. En vecka efter Caspers död hade jag, vid internt möte på Karolinska, anklagats för mord.
När jag kom till myndigheten hösten 2010 hade jag sedan länge motbevisat mordanklagelsen som Karolinska använt för att stänga av mig. Anklagelsen man över tid spridit via media var att jag skulle ha stängt av ett barns respirator "på eget initiativ". Även det hade jag kunnat motbevisa.
Från debatt på Dagens medicins hemsida:
Vem HSAN-anmälde denna ssk för att hon tillsammans med mamman avslutade respiratorvården enligt det fattade beslutet i personalgruppen?Har patienter och anhöriga inte rätt att betacka sig för läkares närvaro, på samma vis som man kan avböja annan personals närvaro?
Hur mycket begriper vilka av den extremt speciella vård, som bedrivs för dessa patienter som inkluderar omsorgen om föräldrarna lika väl som den sjuka själv?
Den åtalade läkaren och den här aktuella ssk:n var känt kunniga, ambitiösa och definitivt vårdpersonal som brydde sig om både barnen och föräldrarna.
http://barnsjukskoterskans.blogspot.com/2011/10/ett-ljus-bland-allt-negativt-som.html
Femton nyfödda bebisar smittades och tre av barnen dog. Resultatet blev förödande när en resistent bakterie härjade på avdelningen för alltför tidigt födda barn. Socialstyrelsen är starkt kritisk till hur smittan hanterades på Karolinska universitetssjukhuset i Solna och Huddinge.
Jag kom till Socialstyrelsen med positiv inställning om att man skulle lyssna noga till varför jag hade valt att riskera min egen professionella och ekonomiska säkerhet med att larma inom Karolinska.
Mitt larm inkluderade försök att få en utländsk medicinskt ansvarig läkare ersatt med kollega insatt i svenska förhållanden. Läkares, sjuksköterskors och barnsköterskor fackföreningar hade försökt på mannen flyttad år 2009. Det hade slutat med att de tre ledande svenska överläkarna tvingats bort.
Samtliga fyra chefssjuksköterskor hade sagt upp sig på < 6 månader och Pia L, anställd 6 månader innan utmanövreringen av mig, var enda kvarvarande chef. Hon kunde inget om neonatalvård, hon hade varit anställd som undersköterska på BIVA i 18 år, hon kan knappt ha hunnit arbeta som sjuksköterska mellan sina utbildningar, men hon var en skicklig spelare som blev vårdchef efter att ha hjälpt läkarna med mordkomplotten och utmanövreringen av mig.
Jag larmade i mars 2010. Framför allt - från mitt perspektiv - behövde ansvarig läkare på det som borde ha varit landets ledande universitetsklinik känna till vad svenska sjuksköterskor måste kunna för att klara att ge "specifik omvårdnad" på godtagbar nivå. Jag hade under fyra års studier 2004-07 vid Sophiahemmet och Linköpings universitet, utformat en plan som omfattade 3-4 år framåt för hur stockholmarnas minsta barn skulle kunna få vård på godtagbar nivå.
En del i planen var att Lena Hellström Westas skulle komma in, med kunskap från Lund regionen, där också min kunskap var grundad, och snabbt lyfta hela gruppens nivå.
https://barnsjukskoterskans.blogspot.com/2019/02/vardprogram-for-sodra-regionen-inkl.html
År 2009 hade flera barn dött av ESBL bildande klebsiella vid Karolinska. Den djupt okunniga och uppenbart korrumperade vårdchefen Eva Berggren Broström påstods internt ha informerat en mamma, vän med kungafamiljen, att mamman var skuld till utbrottet. Det tystade både många i personalgruppen och den djupt chockerade familjen.
På Karolinska universitetssjukhuset ser man allvarligt på smittutbrottet och har i sin egen analys identifierat de orsaker som Socialstyrelsen påpekar.
– Vi delar deras bedömning och har redan vidtagit en rad åtgärder för att öka säkerheten. Men med tanke på att vi under den period då de 15 barnen smittades hade hela 416 barn inlagda, tycker jag trots allt att personalen gjorde ett bra arbete med att begränsa spridningen, säger chefen för neonatalvården vid Karolinska, överläkare Eva Berggren Broström.
Av Annika Engström 28 jul, 2009
För tidigt födda tillhör vårdens infektionskänsligaste patienter. Neonatalens intensivvårdsavdelning på Astrid Lindgrens barnsjukhus har haft stora problem med barn som smittats under vårdtiden.
https://www.svd.se/stark-kritik-mot-spadbarnsvard
DEN VERKLIGA ORSAKEN TILL UTBROTTET VAR TROLIGEN FÖRBUD, SEDAN MÅNGA ÅR, MOT DESINFEKTION AV KUVÖSER TAGET AV DEN LÄKARE JAG FÖRESLOG SKULLE ERSÄTTAS MED LENA HELLSTRÖM WESTAS.
Panik uppstod efter att läkare sett mig stå och tala med pappa och farfar till barnet vars familj var vänner med kungafamiljen. Plötsligt 2009 togs beslut om desinfektion av kuvöser som jag kämpat för sedan 1996. Jag hade inte givit info till männen, bara letat efter ett samtalsrum där de skulle få vara ifred för nyfikna blickar. Någon hade, dagen efter det lilla barnets död, hänvisat dem till föräldraköket där många barns föräldrar just då åt sin lunch. Jag hade kommit för att träffa min chef och fått se de två männen stå med armarna om varandra och gråta utanför entren, vid hissarna...
https://www.dn.se/sthlm/farre-sjuka-barn-med-nya-hygienrad/ PUBLICERAD 2009-11-09
MAN SKRIVER I ARTIKELN I DN ATT INFEKTIONSFREKVENSEN HOS DE MINSTA BARNEN SJÖNK FRÅN 80 TILL 10 % MEN NÄMNER INTE ATT DETTA VAR DIREKT RELATERAT TILL ATT MAN BÖRJADE DESINFEKTERA KUVÖSERNA.
Men - skam den som ger sig. Vill man ha många sjuka barn att forska på måste man agera klokt.
Kort efter att man inlett desinfektion av kuvöserna meddelade den medicinsk ansvarig läkarens väninna, en fd barnsköterska som utsetts till expert på hygien innan hon var inskolad som sjuksköterska efter sin grundutbildning, att man inte längre skulle koka barnens tröstnappar.
Jag var specialistsjuksköterska med 25 års erfarenhet av neonatal intensivvård, med ca 560 000 kronor i årslön, med ansvar för ett utvecklingsarbete avsett att kvalitetssäkra vården av nyfödda barn med kirurgisk problematik, och med en legitimation som kunde behöva skyddas.
Jag hade ca 150 högskolepoäng inkluderat barnvidareutbildning, specialisering i neonatal intensiv, omvårdnadsvetenskap och organisation/ledarskap efter min grundutbildning till sjuksköterska.
Jag hade varit mentalskötare i 5 år och anställd 10 år i Postverket som postkassör, sista 2-3 åren som huvudpostkassör på huvudpostkontor.
Lena L frågade mig hur jag hade tänkt när "en som" jag sökt tjänst som chef "på den avdelningen". Hon frågade med ett snett leende om jag hade psykiatrisk diagnos, om jag "gick på" något, om jag var manisk eller möjligen hypoman.
Jag nämnde överraskat det dokument från Socialstyrelsen som vi tvingats underteckna efter specialistutbildning i vård för barn och unga är 1986 med barnsjuksköterskors absoluta ansvar för att larma om man ser barn skadas eller fara illa, eller vara i risk för det. Skrev vi inte under fick vi inte ut beviset för vår kandidatuppsats. Jag hade skrivit hela vår uppsats på vanlig skrivmaskin, 48 sidor rättade med Tipex. Uppsatsen inkluderade litteraturstudie och föräldraenkät, intervjuer med personal.
Om vi inte skrev under Socialstyrelsens papper fick vi inte ut vår bachelor degree!
Lena L himlade med ögonen och fnyste högt av förakt när jag nämnde denna skyldighet.
Jag frågade efter utredningsgruppens utbildning och insåg att Karolinska lyckats manipulera Socialstyrelsen från mitt larm till att lägga fokus på mig som person.
Efter samtalet ringde jag läkaren i gruppen, medicinalrådet Helena Silfverhielm. Jag hade fått mycket gott intryck av henne. Hon berättade att hon redan arbetade "på övertid" och att hon hastigt bestämt sig för att gå i pension ".. för detta vill jag inte bli indragen i".
Lena L tillsåg år 2010 att jag förlorade anställning jag blivit erbjuden vid Rikshospitalet i Oslo "för att överläkarna är så nöjda med dig...". Jag hade redogjort noga för bemanningsföretaget som anställt mig i Norge, för de Lex Maria jag utsatts för vid Karolinska av de läkare jag kritiserat.
När jag fick förfrågan om direktanställning på sjukhuset lämnade jag lika klar rapport till chefen där och sa att jag inte ville vilseleda dem genom att skriva kontrakt med dem innan svenska Socialstyrelsens utredning av mig var klar.
Efter att jag varit arbetslös i flera månader pga Lena Ls aktion 2010, ringde jag henne våren 2011 och frågade hur det gick med hennes utredande. Jag berättade att jag varit på Ersta, intervjuats av två chefer, att jag redogjort noga för alla anklagelser mot mig och att man erbjudit mig anställning. Man ville dock veta hur Lenas utredning fortskred.
Lena var oerhört irriterad. Hon sa att hon inte hade kunnat hitta att jag hade gjort något fel mer än misstaget med natrium 2008 och det hade jag ju insett själv och anmält på eget initiativ. Det fanns inget att anmärka på hur jag hade agerat då. Det fanns inga bevis för att mitt misstag hade orsakat Linnéa Litbos hjärnblödning, för när den uppkommit hade aldrig utretts. Lena sa att hon var säker på att jag gjort misstag även om hon inte hade klarat att bevisa det.
Jag föreslog lugnt att hon, när hon nu utrett mig i ett helt år, skulle övergå till att granska det jag den 23 mars 2010 hade larmat om till Birgir Jakobsson, Barbro Fridén och två andra i ledningen av Karolinska. Jag talade om det märkliga i att pojken Casper dött den 1 april, en torsdag och att man i möte onsdagen veckan efter, den 7 april, hade anklagat mig för mord. Särskilt märkligt var det att arbetsgivaren inte hade kallat vare sig ombudsman eller jurist till ett möte där man anklagade mig för mord. Tf vårdchef Pia Lindberg ringde mig kl 11 och anklagade mig för mord via telefon. Mötet skulle börja kl. 13. Ingen svarade när jag ringde Vårdförbundet.
Verksamhetschefen hade kallat lokal facklig företrädare från Danderyds neonatal till att företräda mig. Kvinnan kände inte mig och hade troligen inte kunskap nog att förstå vad jag hade larmat om.
En jurist fanns med på mötet. Denna ledde mötet. Eva Berggren Broström presenterade henne som "konsult... ja, du vet ... Arbetsmiljöverket". När jag kom hem googlade jag på juristen som deltog i samtal om en mammas djupt personliga förhållanden. Hon var anställd vid Ledarna, chefers fackliga organisation...
Lena fräste irriterat att det visserligen verkade vara "en lite rörig organisation" men att det jag larmat om verkligen inte var något Socialstyrelsen ämnade utreda.
Två veckor efter mitt samtal med Lena läste jag på morgonen, när jag startade min dator, på Expressens hemsida att Socialstyrelsens utredare visserligen inte upptäckt att jag hade gjort några mer fel än förväxlingen av natriumampuller 2008 men att man bedömde att eftersom jag hade drabbats av tre Lex Maria på tre år så var jag troligen så svårt psykiskt sjuk att min legitimation måste dras. Socialstyrelsen hade därför begärt hos HSAN att jag skulle tas till psykiater "med tvång om nödvändigt".
Jag kommer från en familj med många uppfinnare och kreativa personer, flera i ledande ställningar. Postverket testade mig redan 1967 och erbjöd mig 1975 betald tvåårig chefsutbildning i Stockholm.
Jag förstod planen, att skicka polis till mitt hem, att släpa ut mig under stort oväsen inför mina grannar och att ta mig till psykiater som, mot god ersättning, skulle ställa en diagnos som Lena sedan förnöjt skulle sprida massmedialt för att förstöra mitt liv.
Jag ringde HSAN och uppmanade dem att omedelbart dra min legitimation. Hsan rekommenderade mig att begära "muntlig förhandling", att jag och psykologen Lena skulle mötas inför nämnden.
Jag begärde detta och kom en dag till HSAN, mycket stressad pga svårighet att hitta parkering.
Två kvinnor stod utanför dörren till salen. När jag kom lutade de sina huvuden mot varandra och fnittrade som skolflickor. Jag tänkte att det måste vara kontorister som var på rast eller liknande och att de fnittrade åt mig, gammal virrig sjuksköterska som var lätt stressad inför mötet med nämnden.
Det visade sig att Lena hade fegat ur. Hon kom inte till HSAN och bevisade att jag var psykiskt sjuk. Kollegorna hon skickat hade inga argument för att jag skulle vara sjuk.
Nämnden bestod av 12-15 personer dels företrädare från politiska partier, dels från fackföreningar, dels fanns ett par jurister och en psykiater. De korsförhörde mig. Jag lyckades bevisa att Caspers död, från mitt perspektiv, troligen var en komplott av samma läkare som anklagat mig för Linnéas skada. Inom en vecka fick jag beskedet att HSAN bedömt att jag inte var psykiskt sjuk och att det inte fanns skäl att dra min legitimation.
Skam det som ger sig. Lena L överklagade till både Förvaltningsrätt och Kammarrätt.
Jag vann mot Socialstyrelsen i roll som Karolinskas högra hand, i båda instanser.
Jag hade ingen advokat i någon av dessa processer. Vårdförbundet sektion Stockholm var ansvarig. Ombudsmannen Eva Ohrelius Lindberg framställde kravet att jag, för att få tillgång till förbundets advokat, först måste sluta tala om komplott och ta på mig ansvaret för Eva Berggren Broströms anklagelse om att jag skulle ha stängt av Caspers respirator "på eget initiativ" vilket jag alltså, på egen hand, bevisade inför HSAN, Förvaltningsrätt och Kammarrätt att jag inte hade gjort.
Vårdförbundet sektions Stockholms ordförande Ulla Althin måste ha varit ansvarig.
Vårdförbundet var väl insatta i att detta var en komplott mot mig. Jag har begärt efteråt att få tillbaka medlemsavgiften jag betalat till dem under 30 år men inte fått något svar.
Vem HSAN-anmälde denna ssk för att hon tillsammans med mamman avslutade respiratorvården enligt det fattade beslutet i personalgruppen?
Hösten 2011 var rättsprocessen klar. Jag hade vare sig blivit inlåst i fängelse för att ha mördat Casper eller inlåst av psykiatrin pga "svår psykisk sjukdom".
Faktum är att vare sig jag eller annan i min familj varit drabbad av psykisk sjukdom.
DÅ kom attacken mot min dotter från Karolinskas forskargrupp och den har de idag drivit så långt att de kommer att nödgas döda både min dotter och mig, för att inte själva råka illa ut.
Jag har förgäves försökt få dem att backa, ge dem möjlighet dra sig ur med hedern i behåll.
De har avvisat det i 2 års tid. Det tvingar mig idag att gå ut med avsevärt mer info än jag tidigare hade tänkt. Återkommer med detta i senare inlägg.
Omfattande polisanmälan är gjord och mycket bevis finns dels hos svensk polis och rättsväsende, dels gömt hos advokatbyrå i annat land.
Jag var mycket rädd för Lena L pga att hennes make var jurist, vid tiden för Karolinskas angrepp mot mig, anställd som sakkunnig vid Justitiedepartementet.
Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.