Introduktion:
Undervisning/utbildning till gruppen är det den faktorn som oroat mig mest under mina år på Karolinska. Som personal - barnsköterska och sjuksköterska - på avdelningen får man inte intern utbildning på samma nivå som man får på andra håll. Man får inte heller tillgång till extern utbildning.
Det är som att man befinner sig i en burk, isolerad från annan neonatalvård. Speciellt hålls enhetens sjuksköterskor isolerade samtidigt som enhetens barnsköterskor ges direkt felaktig undervisning som de inte har kunskap nog att ifrågasätta. Det leder till att många barnsköterskor "kör sitt race" när nya sjuksköterskor kommer, som fått adekvat utbildning av seriösa läkare, som är bättre informerade och som egentligen ska fungera som arbetsledare för barnsköterskorna. Det bryr de sig inte om. De tror att de befinner sig i en världsledande verksamhet och att det deras läkare lär dem är absolut sanning. Många är totalt aningslösa. Det är - genuint - som en sekt.
De personer som valts till att undervisa har inte haft adekvat utbildning, det har pågått interna strider som påverkat nivån. Avdelningens två mest lämpade sjuksköterskor har manövrerats bort från planering av undervisning av en kollega som inte tillför avdelningen något kunskapsmässigt. Hon är extremt bra på att få nyanställda chefer att tro på sin kompetens - och på att få dem att snabbt attackera tidigare chefer (och mig medan jag fanns kvar) - samtidigt som personalgruppens utveckling står helt stilla mycket pga att hon gjort sig av med kollegor/kompisar. Detta spel kan ha varit okänt för många men både chefer och de som manövrerats bort har berättat för mig när jag frågat - för att jag sett det som hänt. Det visade sig, när jag talade med en som slutade, att hon hade precis samma tankar som mig om hur kunskapen hos en specifik omvårdnadsteoretiker skulle kunna lägga grund för ordning och struktur i verksamheten och hur avdelningens omvårdnad skulle kunna utvecklas progressivt. Hon gick till annan enhet.
På länssjukhuset var läkarna angelägna om att vi sjuksköterskor skulle få göra regelbundna resor till andra sjukhus för utbildning. Cheferna valde rättvist, så att alla fick åka med jämna mellanrum. Kravet var självklart att den som deltog i konferens måste återföra all ny kunskap till alla andra sjuksköterskor. Man strävade medvetet och planerat efter att BYGGA KOMPETENS i hela sin grupp.
Enbart de läkare som hade spetskompetens i ett område fick undervisa enhetens sjuksköterskor. Vår kunskap skulle innefatta de senaste rönen och vi fick snabb information om ny forskning inom vårt område.
När jag var ny på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning konstaterade jag att flertalet sjuksköterskor inte hade en aning om hur barn med olika sjukdomar skulle vårdas - vilken "specifik omvårdnad" de skulle ha.
Det var också uppenbart att många barnsköterskor gjorde precis som de ville, för att de trodde att deras kunskap översteg all annan neonatalpersonals - i hela världen!!! Deras läkare upprepade det som ett mantra - "ni är världsledande... ni är bäst... ingen klarar det ni kan...". Kulturen skilde sig inte på något sätt från den man ser i det som benämns sekter. Jag har haft kunskap om sekter sedan jag var barn. Min familj tillhörde - som jag skrivit tidigare - en skev pingstförsamling. Jag började reflektera omkring kulturen i kyrkan och trovärdigheten hos en ledande grupp när jag var 10-12 år gammal. När jag var 14 år begärde jag utträde. Bara den som åkt motorcykel i Saharas öken VET hur det känns när ökenvinden är så stark att man riskerar att blåsa omkull och när sandkornen träffar i ansiktet som en storm av små pilar. När man upplevt hur en sekt fungerar känner man igen den när man ser den - man vet också hur individerna i gruppen påverkas. Även ledarens roll var den klassiska på KS neo - han betraktades nära nog som en gud av många. På fester klädde man honom med skinnbrämad röd mantel, kungakrona och spira - jag har en bild sparad. Tänkte att den kan bli omslag på den bok jag hoppas kunna ge ut med tiden.
Sjuksköterskorna på KS neo visste heller inget om nya rön inom neontalvården nationellt eller internationellt. Jag minns att jag frågade en sjuksköterska på sal 7 "... men vet inte ni här hur barn med denna sjukdomen ska vårdas"? Ett litet barn hade fötts med en viss åkomma och viktig omvårdnad hade missats. Kollegan tittade förskrämt på mig - som om jag varit en utomjording som just landat rakt ner i hennes tillstängda värld - och sa, med liten röst, att ingen sjuksköterska visste något om hur några barn skulle vårdas - att man bara gjorde som den läkare sa som var ansvarig just då - och att alla läkarna gjorde olika. Hur ska en personalgrupp veta hur olika patienter ska skötas om alla deras läkare gör olika och strider internt??
Man hade tre olika överläkare som var ansvariga en period i taget - minns inte hur länge - kanske var det var en månad. Dessutom fanns en fjärde överläkare, deras chef, som kunde komma in ibland med sina idéer. Det fanns konkurrens mellan överläkarna och minst en av dem hade satt i system att ändra sina kollegors ordinationer och direktiv när det blev hans period. Många berättade att läkarna vanligen, när de bytte, ändrade strategi. Läkemedel som ordinerats av kollegan sattes ut och nya sattes in - det gällde - om jag inte minns fel - till och med antibiotika. Strategier ändrades hipp som happ och flera i personalgruppen visade tecken på akut förvirring när jag ställde frågor om olika barns tillstånd. De kände sig hotade. De blev ledsna. De kunde inte svara på mina frågor. Jag frågade inte för att såra någon och jag valde att sluta fråga eller ifrågasätta efter en tid. Jag tog emot rapporter och skickade hem mina kollegor snabbt - så att jag skulle kunna börja jobba - när jag insåg att det barn de varit ansvarig för troligen skulle komma att dö inom några timmar för att de inte fått undervisning av sina läkare.
En kväll kom jag in på en sal där tre barn vårdades i kuvös. Ett stort barn hade också kommit under kvällen. Det låg i sin pappas famn. Föräldrarna satt mitt i en passage mellan två salar. Ingen brydde sig om dem och deras barn. Barnet hade inget övervak, vare sig av puls eller syresättning. Jag fick en klump i magen direkt.
"Där har vi det sjukaste barnet på den här salen", tänkte jag.
Jag frågade min kollega direkt. Hon sa lugnt, lite glatt, att jag inte behövde vara orolig för det barnet - för det hade läkarna sagt till henne. Det var inget fel på det barnet, sa hon med tonfall hos en mamma som vill lugna ett litet barn. Barnet var inlagt bara för att föräldrarna var så oroliga. Jag försökte lugna mig själv och jag skyndade på min kollegas rapport och skickade hem henne så snart jag kunde. Jag gick fram till det stora barnet, lyfte på det och såg att det fanns stora blålila fält på undersidan av kroppen. Jag sprang hela vägen till läkarexpeditionen. Jag försökte sedan - hela natten - att få den nyanställde läkaren att lyssna på mig och ge barnet den behandling jag visste att det skulle ha fått redan när detta barn låg på BB, om det vårdats på länssjukhuset. Jag stirrade på de två "specialist-sjuksköterskor" - utbildade på KS neo - som hade fått ta över barnet för att jag inte hade plats på min sal. Jag glömmer aldrig deras ansiktsuttryck där de stod på var sin sida om barnets öppna kuvös. För mig är det bilden av dumhet. De visste att jag kunde mer än dem men det skulle aldrig ha fallit dem in att ta hjälp av mig eller att hjälpa mig att stötta den oerfarne läkaren i att gå emot beslut som en annan läkare - också hon ny och utan adekvat inskolning/utbildning - hade tagit. Barnet avled och läkarna påstod att det haft en annan sjukdom än det hade haft - för att skydda sig själva. Ingen har anmält det.
Jag har tagit upp detta och flera andra fall med Socialstyrelsen - de har valt att försöka få mig sjukförklarad. De kunde i stället ha valt att granska journaler i de fall jag anmält till dem - men det har de inte gjort. De kunde ha tagit in en grupp erfarna neonatologer från övriga landet som hade granskat många barns journaler för att se om det funnits någon sanning i det jag fört fram om situationen i Sthlms neonatalvård. Det har Socialstyrelsen inte gjort. Jag har skrivit till Göran Hägglund om att vården på avdelningen är en nationell katastrof och att det inte finns någon som helst medicinsk säkerhet för de barn som föds för tidigt, eller med sjukdom, i Stockholm.
Det bästa sättet att tysta en kritisk röst är att ge antydningar om psykisk ohälsa. Det vet både läkarna, Socialstyrelsen - som spred sådana antydningar om mig via media - och Göran Hägglund.
Socialstyrelsen kontaktade inte mig och frågade om jag kunde tänka mig att bli undersökt av psykiater - som man ville under 2011. Jag skulle ha sagt ja. Jag är inte sjuk - jag är bara riktigt förbannad, och kommer att vara det tills nuvarande ledning - sjuksköterskor som läkare - är borta från KS neonatalavdelning. Jag känner alla och vet att ingen av dem har den kunskap som krävs för att leda verksamheten. Jag skulle kunna handplocka ett stabilt ledningsteam och ge avdelningen en ny start på mindre än 6 månader.
Men Socialstyrelsen ville inte kommunicera med mig.
De ville sprida vaga antydningar om mig, om psykisk ohälsa via pressen.
Socialstyrelsen vet hur man ska tysta vårdens kritiker - de som arbetar vid verket har alla många goda vänner och närstående på de olika sjukhusen - och vi ser konsekvenserna i otaliga artiklar om vanvård och misstag i pressen varje vecka. Man anställer ekonomer som sjukhuschefer runt om i landet. Jag anser att det är fel. Däremot borde Socialstyrelsen vara bemannad med ekonomer, jurister och personer som utbildats av Försvaret. De skulle kunna lägga den press som krävs på ansvariga läkare på sjukhusen. Det finns ingen saklighet och rättssäkerhet i utredningar som görs av Socialstyrelsen idag - jag har sett det både 2008 och 2010.
Man granskar inte fakta, man är så totalmanipulerade av sina vänner och andra starka röster i vården, att man beter sig lika förvirrat som många barnsköterskor och oerfarna chefer på neonatalen i Solna.
Många kanske ler lite överseende åt det jag skriver. Jag skulle rekommendera eftertanke. Allt fler människor med personlighet som gränsar till psykopatens, tar sig utrymme i den instabila svenska sjukvården. Sådana människor söker sig till instabila sammanhang, där det finns starka känslor i rörelse, där människor är engagerade och berörda - som i kyrkor eller i vården som den är idag. Förr än DU anar kan också du drabbas som mig.
Mekaniken i en utmanövrering bygger på överraskningsmomentet. Man "slår till" snabbt när man vet att den man vill manövrera bort är mest skyddslös. Det första tf vårdchef frågade när hon ringde mig kl 11 den 7 april 2010, för att anklaga mig för mord, var om jag sov. Hon sa att man antagit det - jag skulle nämligen jobba den natten. Man hade valt sin tidpunkt noga - när min första förvirring hade släppt - efter att jag konfronterats med påståendet att ingen sagt, eller ens tänkt, att barnets vård skulle avslutas utan att jag var misstänkt för mord - var det lunch vid Vårdförbundet.
Det som händer när man angriper en människa så - på ett oväntat sätt - är att de flesta drabbas av akut förvirring. Man har personen som i en liten ask där han/hon virrar omkring planlöst och försöker försvara sig. Kan man fånga detta med hjälp av media så sprids bilden av en person som beter sig mycket avvikande. Många tänker att detta är bevis för att personen är skyldig. Eftersom jag blivit utsatt för samma en gång tidigare i livet är jag väl bekant med tekniken och jag blir mindre förvirrad än den blir som aldrig drabbats.
Jag förstod omedelbart vad som var på gång när man ringde den 7 april. Jag hade jobbat en natt till, efter den natt då en mamma och jag stängde av en respirator tillsammans - för att hon sett genom avdelningens läkares lögner och vägrade att samverka med dem och att ens svara på tilltal. Ingen hade sagt något som indikerade tveksamhet omkring natten innan. Tvärt om hade jag fått massivt beröm. Flera sa att det var bara jag som skulle ha klarat att lösa den situationen när läkarna tappat kontrollen
En barnsköterska hade påmint mig om en händelse jag hade glömt. Hon sa att en pappa hade varit så arg på vården - tror att hans nyfödda barn hade skadats under förlossningen - att ingen kunnat lugna honom. När vi kom till kvällen kom läkarna till personalrummet (som de alltid gjort, alla år) och gav rapport till all nattpersonal samtidigt (inte som de gjorde 1 april 2010, då de gav enskild rapport till mig i ett stängt rum). Man sa att man skulle ringa efter vakter som skulle ta med sig den arga pappan från avdelningen - det fanns ingen annan lösning sa läkarna. Jag har arbetat några år i psykiatrisk vård. Jag hade sagt, i flera år, att man behövde anställa en psykolog på KS neonatal, framför allt som stöd till läkarna. Jag hade inte hand om den arge pappans barn men klarade inte att se en nybliven pappa avvisas från avdelningen. Barnsköterskan hade sett det jag gjorde. Jag gick direkt på pappan och pratade rakt med honom om situationen och om hans ilska. Jag sa troligen att jag förstod honom - för det gjorde jag - men troligen sa jag också att han måste lugna ner sig för att hans fru och barn behövde honom. "Han blev lugn direkt du kom... han satte sig ner och började gråta... du klarade det ingen annan klarade", sa barnsköterskan till mig den 2 april 2010.
En annan komponent i en utmanövrering är att inte göra den själv utan att utnyttja någon annan. Ingen ska kunna upptäcka vem som egentligen ligger bakom processen om den skulle avslöjas som ett angrepp på en oskyldig person. Ett par dagar efter att jag berättat att det var jag som var skuld till flickan Linnéas höga natrium startade processen att försöka utnyttja hennes föräldrar till att få bort mig från avdelningen. Man skrev, i en journalanteckning, att mitt misstag orsakat flickans hjärnblödning, man skrev ut anteckningen och gav den till föräldrarna och man sa till dem att jag bar hela skulden för deras barns hjärnskada. Man spred samma i pressen och hela Linnéas familj påverkades starkt av skriverierna som följde. Det var en perfekt upplagd utmanövrering som inte lyckades för att jag visste vad läkarna gjorde och varför - och jag reagerade därför inte som förväntat. Man utnyttjade Linnéas föräldrar och spelade med deras känslor och utsatthet med sådan hänsynslöshet att till och med jag blev förvånad.
Man lyckades inte med samma konststycke år 2010 - troligen för att man inte lyckades manipulera den mamman. Hon hade varit på avdelningen i två månader. Linnéas föräldrar hade varit där i två dagar. Mamman hade redan upptäckt att läkarna ljuger för föräldrarna - hon var så arg att hon slutat prata med dem. Linnéas föräldrar blev mer omhuldade än något föräldrapar blivit under min tid på avdelningen - om man räknar bort föräldrar som varit "kändisar", läkare och forskare. De två sistnämnda grupperna har ofta fått eget rum, egen läkare och speciellt utvald personal - eller kanske man ska säga speciellt lojal personal - inte sådana som mig, som skulle kunna hålla med föräldrarna om de skulle upptäcka brister och genomskåda lögner.
En forskare trodde att avdelningens problem, och alla misstagen han såg, berodde på personalen "på golvet". Han lämnade en noggrann skriftlig redogörelse till medicinskt ansvarig läkare med förslag till förbättringar. Jag skulle tro att han blev väldigt förvånad när hans barn snabbt blev flyttat till annat sjukhus.
Man fick Linnéas föräldrar att anmäla mig både till HSAN och till polisen. Man lyckades inte få mamman att anmäla mig år 2010 - troligen la man hård press på henne om att göra det - men påstod trots detta att hon hade anmält mig. Om jag inte varit så "paranoid" (Socialstyrelsens diagnos) att jag bett att få läsa anmälan själv mot slutet av mötet den 7 april hade den lögnen stått kvar även idag. Hela det mötet utgick från påståendet att mamman gjort anmälan och att "ingen sagt... eller ens tänkt" att barnets vård skulle avslutas. Det protokoll som sedan skrevs - och undertecknades av min fackliga företrädare - beskriver ett helt annat möte - som inte hållits. Ingen av de personer som var arkitekter för processen år 2010 var med vid mötet den 7 april - samtliga närvarande var marionetter. Min bedömning är att ingen av dem visste fullt ut vad de medverkade i. Jag har senare försökt få fram anmälan som mötet byggde på, utan att lyckas. Däremot har jag inte kontaktat mamman även om jag tror att det skulle gagna mig. Jag utnyttjar inte föräldrar för egen vinning!
Tänk vilken tur det är att Karolinska sjukhuset klarade att göra sig av med en så "farlig" person som mig... att man äntligen kunde skydda sina patienter från en som mig....
Vad gäller utbildning/undervisning på KS neo idag har jag just sett att en person jag känner väl har fått en speciell anställning. Om jag varit chef skulle den personen aldrig fått en roll med övergripande ansvar. Det blir bara värre hela tiden för att svaga läkare väljer svaga chefer och för att de som är bra på att ta för sig ser att detta är en verksamhet där man kan gå hur långt som helst om man drar i de rätta trådarna. Detta skulle inte engagera mig det minsta om det varit ett kontor på ett företag som säljer dammsugare - men här gäller det vården av stockholmarnas allra minsta och mest utlämnade barn. Det är som en lekstuga för ett antal omogna vuxna som saknar förmåga till medkänsla med barnen och föräldrarna - eller som är så indoktrinerade av dynamiska ledare att de tappat sin förmåga till analys.
.jpg){kind=link}
att hon märkte, på det jag skrev, att jag mådde dåligt.
Hon hoppades att jag skulle få "frid".
Om man inte mår dåligt av att se nyfödda barn skadas och dödas så har man ett allvarligt problem anser jag - och sannolikt flertalet av de > 100 sjuksköterskor och många läkare som jag sett fly från detta inferno. Jag skäms inte det minsta för att jag mått dåligt. Jag mår fortfarande dåligt emellanåt - särskilt när jag läser på Internet om vissa nyanställningar och träffar personer som berättar att det är värre än det varit...