YTTERLIGARE ETT GAMMALT MAIL SKICKAT CA 1 MÅNAD INNAN MITT MISSTAG MED LINNÉA - JAG VAR TRÖTT OCH UPPGIVEN

Ett annat mail till en seriös överläkare skickat ca 1 månad innan mitt misstag med natriumklorid.

Om blödande magar och en del mera...‏ 

5/8/2008

To: vvvv@karolinska.se

Hej

Jag har jobbat tillsammans med X tre nätter, på sal 6. Hon har jobbat här på KS neo i > 25 år. Hon har observerat att det varit mkt blod i den retention som hon har dragit på barnet på plats x:x. Hon har tagit upp det med mig upprepade gånger.  Jag har inte idiotförklarat henne eller visat henne att jag minsann har mera makt än henne så att jag kan "bedöma" att det hon ser inte är blod. I stället har jag lyssnat på henne, jag har bett hennes kontrollera retentionen mot en urinsticka, jag har själv gått och tittat på barnet - sett att bukstatus verkat vara Ok men att det funnits rikligt med blod inblandat i hela mängden retention. Det har inte sett ut som det brukar, att det funnits enstaka slamsor av söndersliten magslemhinna  - som orsakats av att den här avdelningens personal inte ens fått lära sig en så grundläggande teknik som hur man kontrollerar en sond utan att orsaka sår i magsäcken.
För att utesluta att blodet har kommit från såriga bröstvårtor hos mamman kontrollerade också E, två av nätterna, mammans bröstmjölk mot urinsticka. Det fanns inget blod i den.
Jag vet inte varför barnet blödde i magen men jag vet en annan sak.

När jag anställdes här 1996 fanns flera ssk från Sthlm som också var nya. De sa, enstämmigt, "vår kompetens kommer inte att tas tillvara på den här arbetsplatsen" och så valde de att gå tillbaka till sina tidigare jobb. När jag hade jobbat här i 5 år och utstått grova trakasserier, inte minst från manliga läkare som fick sin bild av mig från tête à tête med sina olika älskarinnor, skrev jag ett långt brev till åtta av er läkare. Det var fem års uppdämda kränkningar som tagit sig uttryck i att barn hade skadats, och till och med dött, därför att min kompetens inte kunde tas emot av den här gruppen.

Orsaken till att brevet skrevs just då var att en läkare hade sagt, i samtal med F:s föräldrar att något jag hade rapporterat om deras barn bedömdes, av läkarna, som inbillning. 
"Vet inte läkarna här vad du kan", frågade F mamma mig när hon kom rusande och berättade direkt jag hade kommit på kvällen, påtagligt chockerad och upprörd. Föräldrarna hade tillbringat många timmar vid sidan av mig och andra ssk. Ungefär samtidigt berättade en läkare från x, som hospiterade här, att sådant som jag rapporterade om barnen användes som roliga historier, ngt man skämtade om, på ronderna på dagtid.

Jag hade jobbat som ensam nattsjuksköterska, med 8 iva platser och 8 tillväxtplatser 1985-1988. 
De barn man klarade de första åren var i vecka 26. Från 1989 var vi två ssk på natten för då hade två isoleringsrum tillkommit samt att neo hade hamnat vägg i vägg med Förlossningen vilket innebar att vi ssk fick göra den första bedömningen och starta återupplivning, i väntan på barnläkarens ankomst, om barn föddes oväntat dåliga. Jag har aldrig förlorat ett barn på akutbordet, som jag själv haft ansvar för.

Från att vi fick Dräger respiratorer runt 1990 (troligen senare) klarade avdelningen barn ner till vecka 24. 
Vi hade också långliggare som kunde behöva respiratorvård till upp mot ett års ålder.
Dessutom kom avdelningen i Jkpg att fungera som ett mini-BIVA efter att alla barn i regionen, under 6 månaders ålder, som behövde respiratorvård började läggas in på Neo i stället för på vuxen Iva. 

Man la dem fullisolerade på isoleringsrummen och hela personalgruppen fick mkt djupgående undervisning i hygien. När något skulle tas ut från ett av dessa barn kördes det först i isoleringsrummets spolo, sedan i spolon i det som klassificerades som "den smutsiga sköljen". Därefter kördes allt en tredje gång; matsaker i mjölkköket, annat gods i "den rena sköljen".
Det var förbjudet att använda avdelningens egna trasor och bon till de barn som var infekterade.

När ett prematurt barn föddes i Jkpg var det förbjudet att handventilera med kall och obefuktad gas, eftersom studier hade visat att lungorna skadas av det. Så snart man förannonserade om ett litet barn startades en befuktare dels på den vårdplats där barnet skulle ligga, dels på det akutrum där man först jobbade med barnet. Överläkare G:s hade ett absolut krav på oss ssk; att de minsta barnen skulle vara inne i Drägerkuvös med full fukt och värme inom 45 minuter efter födelsen. Kravet var absolut.              

"Om ni inte klarar det kan ni inte jobba här", sa han och hänvisade till barnets behov av fukten för att deras hud inte skulle torka ut. - Detta var runt 1990.

NIDCAP tillämpades i Jkpg, från att nyheten kom från Boston runt 1990 i form av något man kallade mjukvård. Det vill säga - man hade inte enstaka personer som gjorde kontrollerade observationer av barnen utan man lärde hela sin personalgrupp att tolka barnens olika signaler. Psykolog Karin Stjärnqvist kom och undervisade hela gruppen - och sedan skapade man struktur på omvårdnaden så att den anpassades individuellt till det enskilda barnets mognad och sjukdomstillstånd; man tillämpade NIDCAP praktiskt, i syfte att skydda barnens hjärnor.

Och man började tillämpa NIDCAPs teorier redan från att barnet låg på akutbordet. Allt anpassades då, och under hela vårdtiden, till barnets mognad. Man la barnen i bo direkt, man skyddade från ljus och höga ljud, man talade med dämpade röster runt de minsta barnen och sedan, successivt som barnen blev större så vidgades deras bon, man utsatte dem för mera ljud och ljus på dagtid och innan hemgång hade man vant dem vid adekvat dygnsrytm. Det var en medveten och genomtänkt strategi som började tillämpas kanske fem år innan jag flyttade till KS 1996.

Jag behandlas fortfarande som en komplett idiot på KS Neo och många - framför allt barnsköterskor som jobbar dagtid - verkar förenade i ambitionen att visa för mig att ingen sjuksköterska ska tro att hon ska komma hit och försöka sticka upp; dvs ifrågasätta en del tveksamma rutiner och försöka föra diskussion om olika metoder. Om någon i Jkpg - bsk eller ssk - skulle ha dragit sönder barnens magsäck i samband med sondkontroll, så hade vederbörande kallats till överläkarsamtal. Sådant fick inte förekomma - här kalkyleras det med som en normalitet!!!

När man upptäckte, i Jkpg, att det började växa bakterier i kuvösvattnet på dag 3-4 kom man snabbt till slutsatsen att de minsta barnens kuvöser bör bytas var tredje dag. När samma upptäckt gjorde på KS Neo (flera år senare) kom man till slutsatsen att man skulle byta både vatten och vattenbehållare varje morgon. 
På det sättet får man inga positiva odlingar från vattnet - men barnen får ligga kvar inne i kuvöserna bland utspilld glucos, blod, mat, avföring, sugsekret osv i sju dagar. 


När vi suger ett barn ska vi ta på oss förkläde, vi ska sprita våra händer, ta på handskar och så tar vi en steril sugkaterer. Sedan tar vi tag i, med vår behandskade och spritade hand, en sugslang som kan vara sju dagar gammal. I och med det har vi saboterat alla de tidigare åtgärderna och hela proceduren framstår som absurd. 
Som kaka på moset ska sedan denna äckliga sugslang sugas igenom med STERILT vatten!!!


För mig ger detta en tydligt bild av den här avdelningens problematik - just så här absurd är situationen.
Redan när jag började i Jkpg 1984 byttes sugslangen varje morgon eftersom den är en av de viktigaste källorna för infektion på vårdplatsen. 
De barn som ligger i respirator får sina slutna sugsystem, och påsen med sugsekret, bytta varje morgon. Sugslangen däremot, som delvis ligger inne i kuvösens värme, byts en gång i veckan. Många kopplar, vid vändningar, bort sugslangen från slutna sugsystemet och det verkar inte bekomma dem att vätska alltid droppar ner i bäddmaterialet.

"Det finns inte så små och så sjuka barn någonstans, som här hos oss", sa KS neos "gamla vana" personal och sken som små solar av stolthet, när vi kom hit 1996. 
"Det är inte att undra på att barnen blir sjuka; hygienen fungerar inte, sonderna ligger inte där de ska, man drar sönder magsäcken vid sondkontrollerna, man tillämpar inte NIDCAp och ingen av läkarna reagerar när man rapporterar om olika symtom hos barnen", sa vi som kom nya.

För ett antal år sedan förde jag upprepade diskussioner med vårdchefen om avdelningens hygien. Jag tog upp frågan om handhygien, om rengöringsmetoder, om hur ofta olika saker byts ut, om hur olika gods klassificeras och förvaras. Jag pratade om det olämpliga med att bsk som jobbar på sal också jobbar i sköljrum och att det, på en stor avdelning som vår, bör finnas speciell sköljrumspersonal. Jag tog upp frågan om byggmaterial i samband med ombyggnationer och jag pratade mkt om att man alltid måste jobba med kompetenshöjande åtgärder i en stor grupp som vår. 

Vårdchefen vidtog en åtgärd - hon gav (en överläkares väninna) en tjänst som specialist på hygien - om jag inte minns fel innan (öl:s väninna) ens var klar med sin inskolning till ssk - därför att hon hade skrivit en C-uppsats om handhygien i sin grundutbildning till ssk.
När avdelningens sköljrum skulle byggas om fick vi se planen innan ombyggnationen. Jag insåg att den yta som skulle användas för rengöring av kuvös och sängar skulle bli mindre, samtidigt som platsantalet på avdelningen skulle öka i och med att familje-neo skulle öppnas. Jag såg också att det inte skulle gå att skilja smutsigt gods från rent. 
Först väntade jag för att jag förutsatte att vår avdelnings "experter" på hygien, skulle reagera och agera. Sedan tog jag med mig en linjal, gick till sköljrummet och mätte ut var vattenledningar och avlopp fanns (för att spara pengar) och så gjorde jag en alternativ ritning. Jag ska lägga en skiss på den i ditt fack på avdelningen.
Jag lämnade min ritning till (min närmaste chef) och fick tillbaka den efter ett par veckor med orden, och ett tonfall som om hon pratat till ett barn - "det är inte så längre, i vården, att man måste skilja mellan smutsigt och rent i sköljrum".


Och känner du till att CPAP aggregaten återanvändes tidigare? Man la dem i lite ljummet vatten och diskmedel, i en balja i sköljrummet under obestämd tid. Sedan hängdes de på tork på ett bomullsband i sköljen innan man la dem alla i en öppen back i apparatförrådet. Jag tjatade oavbrutet om att detta måste ändras, i cirka 2 år. Sedan hade (min närmaste chef) sagt, på ett avdelningsmöte - jag har en kopia av protokollet sparat - att "på andra avdelningar är CPAP aggregaten engångs, men vi ska fortsätta att återanvända dem.." Jag fortsatte att tjata och 1-2 år senare ändrades rutinen. Men nu har vi fått en ny respirator. Vi köper in dyra sterila slangsystem och sedan kopplar vi in, i dessa, en osteril slang som förvaras öppet, i en låda placerad någon decimeter över golvnivå, i apparatförrådet!!!
 
Som straff för att jag har försökt påverka till förbättringar på vår avdelning har jag dels blivit utsatt för en rad hot, ett par misslyckade försök att få mig sjukförklarad av Previa och några komplotter - som att man försökte inbilla J:s föräldrar att deras barn skulle dö, att det var mitt fel och att man ville att föräldrarna skulle anmäla mig - trots att man visste att jag inget fel hade gjort. Man hävdade att jag inte hade gett Konakion och trodde inte att jag skulle kunna bevisa att det var givet. Man drev frågan gentemot föräldrarna i flera dagar trots att pappan sa, upprepade ggr, att han visste säkert att det givits eftersom sjuksköterskan, som gav det, och jag som stod bredvid och sprutade antibiotika, berättade vad barnet fick.


Jag har också varit lönesatt så att jag förlorat, i förhållande till min kompetens och erfarenhet, minst 50 000 kronor per år i minst 5 år. Om jag skulle jämföra mig med (öl:s väninna), som har många års kortare erfarenhet och mkt mindre kunskap än mig , skulle skillnaderna bli mkt större men hon hade ju tagit magisterexamen. Jag har också pluggat på halvfart, under en termin till och med på helfart, parallellt med heltidsarbete på natten men när jag kom till min C-uppsats manipulerades, så vitt jag förstod, min kontakt med min handledare av vårdchefen - hon ville inte att jag skulle bli klar med min examen och gå vidare till magister - och jag har inte orkat ta upp arbetet.

När jag kom hit hade jag gått barn-vub i Linköping 1986, en koncenterad 4 dagarsutbildning för läkare och erfarna neo.ssk - motsvarande den utbildning man gav i neonatologi till blivande pediatriker - i Lund 1988 och en 10 poängs utbildning i neonatal intensivvård i Örebro 1994 - samtliga är universitetsklinker. 
Dessutom hade jag jobbat på en avdelning som var totalt öppen för info utifrån, som tog emot nya medarbetare (från Sthlm, Gbg, Linköping, Karlstad, osv) med positiva attityder, som införlivade dem och deras kunskap i gruppen och som höll sig up to date med den utveckling som pågick, nationellt så väl som internationellt.
När ssk.utbildningen gjordes om och äldre ssk rekommenderades - av Socialstyrelsen - att komplettera sin utbildning med 40 poäng högskolestudier runt 1995 ställde cheferna - både läkare och ssk - krav på alla oss ssk att gå denna utbildning snarast. 
"Vi vill att alla i vår grupp ska hålla sin kompetens uppdaterad så att vi kan hålla jämn och hög kompetens i personalgruppen", sa man. 
På KS Neo har motsvarande krav inte ställts på äldre ssk ännu, många av dem har inte en aning om innebörden i att ssk.utbildningen har förändrats och de flesta anser det under sin värdighet att bry sig om direktiv från Socialstyrelsen; de tillhör ju KS personal, de är ju världsledande och har inget mer att lära av några dumhuvuden som inte jobbar här!!!

Som de barnsjuksköterskor med lång erfarenhet från stockholmssjukvården sa, som anställdes samtidigt med mig - "vår kompetens kommer aldrig att tas emot av den här gruppen".
Inte konstigt att KS Neo varit känt, i hela Sverige, sedan långt innan jag började i neonatalvården för att vara en verksamhet där utveckling står i stort sett stilla. Jag kunde ha bidragit till det ryktet gm att säga upp mig och berätta, på en annan arbetsplats, vad jag har sett här. 
I stället har jag valt att försöka stanna kvar för att påverka till förbättring. 
Kanske hade (vårdchefen) rätt - att det är något fel på mitt förstånd...