Mail till Socialstyrelsens handläggare 1 oktober 2010, inlägg ändrat 11 aug 2014

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

Hittade idag det mail jag skrev till Socialstyrelsens tre utredare - en psykiater, en psykolog och en barnmorska - en tid efter ett 1 timme långt samtal med dem hösten 2010. 

Jag var chockerad över att de verkade så påverkade känslomässigt att de inte klarade att ta in vad jag sa. Det var uppenbart för mig att det helt saknas rättssäkerhet i myndighetens handläggning - det verkade vara kaos av starka känslor. Med tanke på att den läkare jag hade anmält utövar makt genom att väcka känslor och utöva makt genom att söndra och härska kunde jag förstå det. 

Det som inte var OK var att Socialstyrelsens handläggare verkade sakna både kunskap om manipulation och insikt om risken med att dras in känslomässigt av personer med stark karisma och dold agenda.

Tillägg 11 aug 2014: Tonen i nedanstående inlägg är raljant, i vissa delar ironisk - man skulle kunna misstänka att detta kan ha fått handläggarna att tänka att det var fel på mitt förstånd. De hade med säkerhet sett mig som en normal person om jag först charma och smickra dem, om jag låtsat beundra dem i deras upphöjda position - det var de råd jag fått av andra inför tidigare kontakt med Socialstyrelsen.

Jag kan inte förställa mig, mina reaktioner går inte att dölja och det finns ingenting som gör mig så irriterad som när människor gör sig själva stora genom att skapa större makt än vad som motsvaras av deras kapacitet. Att ställa upp på, som barnmorska, psykiater och psykolog, att hålla ett samtal om förhållandena i ett av de mest avancerade och unika specialistområdena inom vården utan att ha med specialistkompetenta, helst både läkare och sjuksköterska, är inte seriöst - inte det minsta...
Och skratta mig rakt i ansiktet när jag nämnde barnsjuksköterskors absoluta skyldighet att anmäla om man ser barn skadas eller vara i fara att skadas inger INGEN respekt hos mig. Att det var psykologen i gruppen som skrattade/hånlog mot mig säger inget om mig men mycket om henne.

Jag anmälde missförhållandena på KS neonatala intensivvårdsavdelning enligt följande struktur:
År 1996-2000 talade jag upprepat med chefer och jourande läkare samt gav förbättringsförslag.
År 1999 sökte jag tjänst som sektionsledare med avsikt att tillföra den kompetens jag hade med mig från Jönköping, Linköping, Lund och Örebro till den KS kunskap som fanns i dåvarande ledningsgrupp.      
En vårdchef anställd en månad tidigare, utan neonatal kompetens, sa till mig att de problem jag talat om vid intervjun, och sagt att jag ville arbeta med som chef, inte existerade i verksamheten - hon garanterade det...
År 2001 skrev jag ett brev till 8 överläkare efter att ha fått info om att dessa - som aldrig träffade mig mer än när de kom in tillfälligt som bakjourer - misstrodde mig. Jag var väl medveten om det oseriösa prat som förekom till läkare med avsikt att tvinga nya mera erfarna ssk att lämna avdelningen och insåg att jag måste bli känd av överläkarna för att kunna stanna på arbetsplatsen. Ur en annan text om bakgrunden:

Bakgrunden till det långa brevet till överläkarna, då jag jobbat 5 år på avdelningen, var att en mamma berättat för mig att en läkare hade sagt till henne, vid läkarsamtal, att jag bara hade inbillat mig något som jag hade rapporterat om hennes barn.

Mamman kom inrusande på salen så fort jag kom på kvällen, oerhört upprörd.

”Vet inte läkarna här vad du kan S”, sa hon. Hon och barnets far hade varit vid sitt barns sida många timmar på nätterna och visste hur jag arbetade.

Dagsjuksköterskan, som inte hunnit gå hem, bekräftade det mamman sa; hon hade varit med vid samtalet och läkaren hade verkligen sagt så. Både mamman och sjuksköterskan visste att det jag rapporterat stämde. De hade själva sett samma sak

En läkare från ett annat universitetssjukhus var, under samma tid, på en tre månaders tjänstgöring hos oss. I samband med att jag ifrågasatte till en jourläkare varför något som jag hade rapporterat föregående natt inte var åtgärdat sa den främmande läkaren spontant: 

”Det kan jag tala om för dig; läkarna bryr sig inte om vad du rapporterar om barnen -

de gör sig bara roliga över det på ronderna; de använder det som skämt… ”

Flertalet läkare tackade mig för brevet men vårdchefen blev rasande. Hon hade mobbat mig innan och detta övergick till direkta trakasserier efteråt. Bland annat ljög hon om mig till Vårdförbundets lokala företrädare.

År 2005 vände jag mig till divisionschef och sjukhusets HR direktör och bad om hjälp med mobbingen från vårdchef och min dåvarande närmaste chef. Jag fick veta att problemen i neonatalverksamheten var kända men att man inte kunnat komma tillrätta med dem pga invecklade maktkonstellationer. 

Åren 2004-07 pluggade jag halvfart i perioder, parallellt med heltid nattarbete, för att kunna bli en bra chef. Jag sökte chefstjänst vid två tillfällen - båda mina ansökningar "kom bort".

År 2007 sökte jag tjänst som vårdchef och var på intervju.

År 2010 sökte jag samma tjänst igen och då skrev jag samtidigt till sjukhusets ledning att man måste ta tag i de extrema problemen på neonatalavdelningen. Den erfarna vårdchef man anställt, hade lämnat tjänsten efter ca 2 år. Samtliga chefssjuksköterskor på iva sidan slutade också.
Mina larm och anmälningar har följt Karolinska sjukhusets interna riktlinjer.
Jag har kombinerat sjukhusets krav på att verksamheterna ska lösa sina problem internt utan inblandning av media, samtidigt som jag tagit ansvar för mitt ansvar som barnsjuksköterska, för att larma.
År 2011 lämnade jag anmälan till Socialstyrelsen om flera konkreta patientfall och om situationen som helhet inom Karolinska sjukhusets neonatalvård pga Karolinska sjukhusets reaktion på mitt larm.
Utredande psykolog sa till mig att min anmälan var inget Socialstyrelsen skulle komma att utreda...

När jag kom till Socialstyrelsen hösten 2010 frågade handläggarna - med tonfall som om de talat med ett litet barn - lite "gullande" - hur jag hade tänkt när "en som" jag sökt tjänst som vårdchef på min arbetsplats.         

Vad ska man svara på sådant???

Jag hade kompetens på specialistnivå i neonatal intensivvård, jag hade 25 års erfarenhet, jag hade arbetat som ensam nattsjuksköterska tillsammans med 6-7 barnsköterskor med ansvar för 8 iva platser för barn från vecka 26, 8 tillväxtplatser och en separat avdelning med 8 platser för utredningar och lättare kirurgi, jag hade arbetat direkt underställd en neonatal bakjour i hemmet med ansvar för barn från vecka 24 och barn upp till 6 månaders ålder i intensivvård, jag hade haft ansvar för att hålla min barnsköterskegrupps kompetens på så hög nivå att vi kunde samverka som ett team vad som än hände - och mycket kan hända på avdelningar där man dygnet runt tar emot för tidigt födda och sjuka nyfödda barn - dessutom hade jag arbetat på KS neonatal och kände till så gott som varenda intrigmakares personliga agenda, jag visste vilken kompetens alla hade, jag hade avsiktligt medvetet och planerat kartlagt avdelningens problematik i flera år parallellt med att jag läst omvårdnadsvetenskap och organisation och ledarskap, jag hade planering som omfattade 4-5 år framåt i tiden för hur verksamheten skulle utvecklas, vilka personer som skulle få nyckelpositioner, vilkas makt som skulle minskas eller tas ifrån dem osv osv osv. Man kan undra hur jag tänkte...

Den som fick tjänsten saknade kunskap om neonatalvård, hon hade kommit till avdelningen 6 månader innan efter flerårig strid med sin förra chef, hon var just en sådan chef som läkarna på KS neo ville ha.

Mitt fokus var BARNENS och familjernas bästa, inte läkarkårens... inte så att jag ville skada någon läkare men jag anser inte att sjukvårdens och sjuksköterskors primära uppgift är att stärka läkares ego eller att serva med privata tjänster som sedan ska belönas av verksamheten.

Ingen enda person skulle ha haft fördel av sex med läkare om jag blivit chef - ingen...

Självklart var många läkare väldigt irriterade på mig. 

Man ska inte göra något som detta ensam, man måste alliera sig, man måste ha vänner - jag vet. 

Mitt problem var att de som visat öppet att de stödde mig hade drabbats riktigt svårt. 

Den bästa chef avdelningen haft fick sin karriär förstörd efter att hon stött mig öppet. 

Jag avvisade flera som ville ge mig stöd för att jag inte ville att fler skulle drabbas. 

Jag visste vilka jag stred mot och jag visste min egen kapacitet för mitt liv har varit så fyllt av kriser och katastrofer att jag känner mig själv och vet var mina gränser går.

Ett mycket irriterat brev:

Hej

Ni var intresserade av att jag placerade ett komma fel när jag skrev över en läkemedelsordination en stressig morgon som borde ha skrivits över av läkare föregående dag, som – enligt rutin - skulle ha kontrollerats av läkare vid ronden samma morgon innan han signerade ordinationen och som alla de sjuksköterskor borde ha reagerat över, som gav så stor mängd läkemedel till ett så litet barn.                                                   

Är jag sjuk för att jag inte kontrollerade mig själv – är det onormalt att lita på att läkare läser en överskriven ordination, enligt rutin, som en sjuksköterska skrivit över, innan han signerar den?                                                                               

Har ni ifrågasatt alla dessa andra eller är det som det alltid varit – att jag, min personlighet och mina handlingar nagelfars i minsta detalj medan andras misstag döljs och ljugs om?

Jag har aldrig, i hela mitt liv, givit ett läkemedel från en ordination som jag själv eller en annan ssk skrivit över. Jag har gått till läkares signerade version, om ssk:s inte varit kontrollerad av läkare. Jag har fått telefonordinationer många gånger under mina år på natten. Då ger läkaren ordination, jag upprepar den så att han hör att jag fattat rätt, jag skriver ”enligt tel” och kontrollerar en gång till.  Läkaren signerar då i efterhand – det bygger på ömsesidigt förtroende, precis som det gör när läkare kontrollerar och signerar det man som sjuksköterska skrivit över till nytt journalblad.                                                        

Hela avdelningen kände till, under 2-3-4 veckor, att jag gjort den felskrivningen. Ingen sa något till mig. Jag förstod inte varför barnets föräldrar tittade så underligt på mig, jag visste ingenting.                                  

En natt sa en barnsköterska till mig att jag skulle ha givit barnet en obotlig krampsjukdom. Hon sa att alla ”vet om det” och att hela avdelningen pratade om det. Senare har det stått i pressen att chefsläkaren uppgivit att barnet avlidit. Jag vill minnas att barnsköterskan sa att jag var anmäld. Barnet hade en medfödd sjukdom och det har inte dött utan lever än.                                                                             

Varför tror ni att ingen chef eller läkare berättade för mig? Varför tror ni att man spridit ut att min felskrivning gav barnet en kronisk sjukdom och att det avlidit när man visste att det inte är sant?

Jag är inte säker, men tror att Socialstyrelsen kan ha fått den informationen. Jag vet inte säkert.                    Jag är den som inte får någon info, annat än genom pressen, om olika anklagelser mot mig.

Varför tror ni att jag inte märkte att två läkare, xxxx (båda från södra Europa), blev ”oerhört upprörda” den 1 april när jag hade stängt av barnets respirator? 

Varför tror ni att de tackade mig, inte en gång utan tre, när de var ”oerhört upprörda?                                   Kan jag ha varit så förvirrad att jag hörde fel? Kan jag ha missuppfattat när jouren kom in på min sal och stod där en lång stund och berömde mig? Märkte någon trovärdig person att läkarna var upprörda av de som arbetade den natten? Varför tror ni att jag fick arbeta en natt till med ett missbildat, nyopererat, respiratorbundet barn?

Hur kan det komma sig att man inte hade med beteendevetare på mötet den 7 april när man skulle hantera ett ärende med ”sjuk” personal som gick omkring och stängde av respiratorer utom kontroll?

Och hur kan det ha kommit sig att det inte fanns möjlighet att ge mig tillfälle att ta med en facklig ombudsman eller jurist till ett möte den 7 april som berodde på att läkare blivit ”oerhört upprörda” över att jag hade dödat ett barn vars respirator inte var tänkt att stängas av den 1 april?

Varför sa man att juristen som var med vid mötet den 7 april var ”en konsult” från Arbetsmiljöverket om hon var anställd vid KS – som hon uppenbarligen var sedan? När anställdes hon vid KS?                       

Varför hade man med en jurist som, när jag sökte på hennes namn på Internet några få dagar senare, visade sig vara anställd vid Ledarna – chefers yrkesorganisation?  Hon finns fortsatt på Ledarnas sida. Är det ens möjligt, med tanke på tystnadsplikten och vilken funktion skulle hon fylla?                                                                        

Hur kan det komma att medan arbetsgivaren representerades av fyra personer, varav chefernas fackliga jurist (!), så gav man inte mig möjlighet att ta med en enda? Förstår ni det???

Om jag var så fullkomligt förlorad i hypomani och vansinne borde man inte då ha sett till att skapa en stabil situation, arrangera så att jag fick vård och hjälp och att min juridiska rätt togs tillvara?

Om läkarna var rädda för sitt liv när de skulle träffa mig, borde de då inte ha tagit med en väktare? Eller var det för att de var rädda för den ansökan jag skickat till sjukhusets ledning som de, av någon anledning, tagit med en jurist från Ledarna?  Vad tror ni?

Varför tror ni att en läkare skrev i en journalanteckning att mitt misstag med natrium orsakade flickan Linnéas hjärnblödning, trots att de visste att hon redan hade en blödning? 

Varför tror ni att chefsläkare xxx påstod, i pressen, att mitt misstag givit barnet hjärnblödningen när signaturen ”Röntgenläkare” senare kunde kommentera att han inte förstod varför denna anklagelse riktades mot mig när man visste att flickan haft blödningen innan?                                                                     

Varför tror ni att man inte gav mig möjlighet att läsa barnets journal, som jag hade begärt för att jag ville analysera – för min skuldbörda - när och hur många gånger barnet fått blod, när de två inotropa drogerna satts in osv? Och varför hade man inte skickat uppgift om behov av blodtransfusioner, till Socialstyrelsen?                                                                                                                                                       

Varför tror ni att en läkare hotade mig när jag ringde till avdelningen i djupaste förtvivlan dagen efter att jag insett mitt misstag, och sa att hon skulle se till att jag fick skulden för flickans hjärnblödning och att jag skulle få skulden om hon skulle dö? Och vad tror ni det kom sig att hon som hotade mig och gav mig skulden för flickans hjärnblödning i journalanteckningen senare gjorde sig till patientansvarig läkare? Och hur kan det komma sig att de lugna föräldrarna förändrades så radikalt, blev uppfyllda av hat som slagit åt många olika håll och gjort bort sig i pressen för att de varit så obalanserade och brutna? Hade de inte rätt till stöd, som alla andra föräldrar vars barn skadas?

Har ni reflekterat över vilka konsekvenser det kan få för föräldrar att bli indragna i interna konflikter, som de inte har någon möjlighet att analysera, på en vårdavdelning där deras barn vårdas!!!???                                 

Hur tror ni att det kom sig att Linnéas hjärna förstördes helt dagarna direkt efter hennes utskrivning? 

Hon åt allt själv på nappflaska, hon hade normal tonus och ultraljud hjärna var oförändrat vid utskrivningen. När hon kom in på BIVA någon vecka senare fanns knappt någon hjärna kvar. Hur kan det ha kommit sig?  Har ni undersökt det???                                                                    

Kan det finnas ett samband med att man lovat att ge mig skulden för hennes död??

Vad som hänt den där sista veckan var den logiska fråga som föräldrarna ställde i sin polisanmälan, en anmälan som sedan fick konsekvensen att BIVA läkaren häktades. Självklart har hon inte givit barnet så stora mängder pento. Hon måste ha förstått att det skulle göras en obduktion eftersom anmälan redan var gjord.                                                                                          

Vad tror ni att man kan ha sagt om mig till föräldrarna till barnet som fick för mycket läkemedel under några dygn, på grund av att läkare inte kontrollerade det jag skrivit över – som var hans skyldighet, och som jag utgick från? Jag skulle ha dubbelkollat allt jag skrivit om jag hade vetat att ingen annan skulle kontrollera det.

Jag växte upp i en riktigt skev pingstförsamling och förstod – utan att prata med någon annan om det – att man måste ställa frågor och söka efter svaren om man ska kunna se verkligheten som den är; att man inte bara kan lyssna och TRO på det man hör. Jag begärde utträde ur församlingen 14 år gammal för jag förstod att man måste utnyttja förståndet man fått. Man kan inte förlita sig på TRO utan måste tänka logiskt – inte minst i vården där många tror på ”vetenskapliga bevis” med samma perifera blindhet som min barndoms kyrkobesökare.                                                                                                                                                       

När jag började i vården på 80-talet trodde läkare att barn inte kände smärta.                                                                

När jag var ssk elev undervisade en läkare mig, vid min placering på akutmottagning. Han sa att ”vissa känsliga ssk och elever” TROR att barn känner smärta, men att det inte fanns några som helst vetenskapliga bevis för det - han skulle sy ett sår på en 3 åring utan bedövning.          

Jag kom från ett statligt verk och var van vid logiskt tänkande. Jag sa emot läkaren och blev utkörd.                                  

Idag är min uppfattning att den svenska vårdens problem är att många/flertalet av de läkare som lyckats manövrera ut seriösa och kompetenta chefsläkare, med hög etisk profil, under åren då vården gjorde kraftiga neddragningar är som min barndoms pastorer och att deras gulliga och snälla ssk är som den förblindade grupp som satt i kyrkbänkarna! De hotas inte med helvetet om de inte gör som läkaren vill men de hotas av det som drabbat mig under mina år på KS neo. Det är en mycket effektiv strategi att statuera exempel om man vill skrämma en grupp till tystnad.

Idag tror alla vid KS neo – inkluderat dess neonatologer - för att dr PP bestämt det, att alla barns syretryck alltid är 9 vid syremättnad på 92.                                                                               

År 1986 fanns högre kunskap i den svenska neonatalvården än den medicinskt ansvarige läkaren vid universitetskliniken vid Karolinska har idag – och Socialstyrelsen skyddar honom!!!        

Sjuksköterskor i Jkpg tillämpade kvalitetssäkrad metod för syresättning från slutet av 80-talet.                       Mot bakgrund av er ingående analys av mig. Under ett par veckor 2008 hände följande på KS neo:

 30/9 – ett barn fött i vecka 26 med födelsevikt ca 700 gram ordinerades 19 mg Ambisome. Det skulle ha varit 4 mg. Jag minns inte om sjuksköterskan upptäckte den felaktiga ordinationen eller om barnet fick den höga dosen. Ingen anmälan gjordes mot läkaren som ordinerat fel.

9/10 – ett barn fött i vecka 27 ordinerades eller fick – jag har inte antecknat vilket – fel dos Garamycin. Det skulle ha varit 0.4 eller 0.9, men gavs eller ordinerades fel.

12/10 – upptäcktes att en matsond hade perforerat matstrupen på ett prematurt barn och att man matat barnet i fri bukhåla sedan 6/10. Anmäldes det?

13/10 – Garamycin 3.5 mg gavs efter 24 timmar, inte efter 36 timmar som ordinerat, till samma barn som ordinerades den höga dosen Ambisome.

Vid samma tid satte en läkare en central infart i en artär i stället för en ven. Cirkulationen i barnets fingrar skadades. Fyra fingertoppar nekrotiserade och trillade bort.

Ett barn fött vecka 24 vårdades hela november och drabbades av så svåra vårdskador att det inte överlevde.

I november samma år drabbades flera barn av ESBL. De var friska när de föddes. De kom till KS neo och lades i kuvöser som inte desinfekteras mellan barnen. Man gav en mamma skuld för utbrottet som dödade hennes och andra barn! När man började desinfektera kuvöserna pga att förhållandena blev kända av hygienavdelningen minskade infektionsfrekvensen hos de minsta barnen från > 80 % till < 25 %.                                                                                       

En hygienansvarig ssk hade slagit ifrån sig massiv kritik mot rengöringsmetoden i många år från många som sedan valt att lämna avdelningen bl.a. den undermåliga hygienen, bland annat genom att påstå att rutinen att inte desinfektera varit godkänd av hygienavdelningen. Jag hade kämpat för denna förändring i 12 år. – Jag är idag utkastad av KS och föraktas av er. Hygiensjuksköterskan finns med som ”expert” i Socialstyrelsens kunskapsunderlag om hygien i vården. Där skriver hon att ”plasten i kuvöserna krackelerar av alkohol” trots att jag berättat, sedan 1996, att Jkpg desinfekterade med M-sprit i 8 år utan att kuvöserna skadades.                                                     

Hygiensjuksköterskans idéer – det hon TROR -  är den ”kunskap” som tillförs alla svenska vårdavdelningar idag, från Socialstyrelsen.  

Om jag blivit utsedd till hygiensjuksköterska vid KS neo i stället för den nuvarande skulle alla landets neonatalavdelningar ha presenterats noggrann forskning om olika hygienmetoder. Jag skulle ha initierat egna undersökningar, rekommenderat ssk i vub och omvårdnadsutbildning att undersöka olika metoder och mot bakgrund av både extern och intern forskning skulle jag sedan ha skapat kunskapsunderlag för rutiner kring hygien, förrådsstruktur osv. Jag föreslog det redan 2001.

Hygiensjuksköterskan sitter med i Karolinska sjukhusets ”expertgrupp” som specialist i hygienfrågor. Har denna sjuksköterska ställts till ansvar för alla de infektioner som drabbat patienterna under alla de år hon har blockerat utvecklingen inom hygienområdet? Eller har hennes boyfriend, den som tvingat cheferna att acceptera och stödja hennes blixtsnabba karriär, ställts till ansvar för att en person utan adekvat kompetens fått denna centrala roll?

Man hade hotat, trakasserat, anklagat, särbehandlat och lönediskriminerat mig för att tysta mig. Jag har förlorat ca 40 000 kronor per år i många år som konsekvens av att jag kämpat för bättre hygien, kvalitetssäkring och nya metoder. Man hade till och med försökt få hjälp av Previa med att få mig sjukförklarad utan att lyckas. Vad bra det blev när man fick hjälp av Socialstyrelsen i stället.

Ingen av ovan nämnda händelser har anmälts, förutom den felplacerade cvk:n – läkaren som satte den hörde inte till den inre cirkeln. Och det är inte så att fler fel uppmärksammas på KS för att man är så bra på att anmäla jämfört med andra. Det begås fler fel på KS. På arbetsplatser där det finns invecklade arbetsmiljöproblem gör medarbetarna fler fel oftare – det gäller mig och det gäller alla andra. 

När man ska hantera ett problem kan man, så väl som när man ska behandla en sjukdom, välja att fokusera på symtomen i stället för att försöka förändra underliggande orsaker. Jag har försökt peka på de organisatoriska orsakerna till alla ”symtom” på min arbetsplats – misstagen, den stora personalomsättningen, konflikterna mellan läkare, maktkamperna osv. Jag anser att det är fullkomligt lönlöst att lägga nya fina bandage på djupa infekterade sår. Man måste gå på djupet, rensa rent, skölja flera gånger och kanske hålla såret öppet under en tid om man vill åstadkomma bestående läkning. När jag sökte tjänsten som vårdchef var det min avsikt att gå in med det perspektivet. När jag talat öppet om problem som verksamhetschefen inte orkar höra talas om har jag inte velat skada henne eller någon annan, men jag har försökt peka på att den som tar på sig ansvar för att leda en verksamhet också måste våga se den där den befinner sig.                         

Personalgruppen på KS neo vet att deras chefer ljuger för dem för att de inte klarar att lösa de svåra problemen. Många har sett mig som avdelningens sista hopp. Andra – som får makt i den nuvarande organisationen – har sett mig som ett dödshot. Jag har hotat en position som många av dem har byggt stor del av sin bräckliga självkänsla på.

  

”Socialstyrelsen delar också verksamhetens och vetenskapliga rådets bedömning om att det vore värdefullt med ett speciellt team för anläggning och skötsel av PCVK”, står det i kommentaren till ovan nämnda fall på KS hemsida. Ett team har bildats, bestående av ovan nämnda hygiensjuksköterska och dennas nära väninnor. De har jobbat med sitt hemliga projekt i många månader. Medan övrig personal har gått på knäna under trycket av svårt sjuka barn har dessa susat omkring och sett ut som SÄPO agenter i korridorerna.  Ingen chefssjuksköterska har fått se deras arbete utan cheferna presenterades resultaten i en allmän undervisning av hela gruppen, tillsammans med alla oss andra. En chefssjuksköterska bad, vid tre tillfällen, om att få se gruppens arbete innan det implementerades. Denna chef blev utsatt för en grym utmanövrering under halvåret som följde.                                                

Överläkaren knuten till sjuksköterskan som ansvarar för cvk-gruppen kom en dag in på chefernas expedition där denna chef satt. Han såg sig omkring och sa – som för sig själv – ”nej, här fanns ju ingen chef” och sedan gick han. Hans väninna har utövat kontroll över chefer och sjuksköterskor, genom läkaren, sedan långt innan hon ens var sjuksköterska.                                                                                               

HON HAR INTE DEN KUNSKAP OCH ERFARENHET SOM KRÄVS FÖR ATT VARA ANSVARIG FÖR EN GRUPP SOM ARBETAR MED SÄKERHET KRING CVK.          

Hon är den sjuksköterska som förbjudit desinfektion av barnens kuvöser i ett antal år.                                                   

På KS neo handlar det bara om yta, inte om substans. Man skriver väl valda ord på ett papper, skapar en grupp med ett namn som låter bra – och vips har man slagit flera flugor med samma smäll. Man har kunnat belöna sina väninnor samtidigt som det låter väldigt bra utåt, att man har en cvk grupp. 

Bifogar kopia av ett protokoll från ett personalmöte i mars 1999. Man skriver att fd sektionsledare/ chefssjuksköterskan X– en annan mycket stark makthavare - sagt följande:  

”CPAP aggregaten som vi diskar och återanvänder är engångsartiklar på andra ställen. Men vi ska fortsätta att återanvända dem. Obs tänk dock på att de måste torka ordentligt och inte ligga länge med fukt i för då börjar det växa"                                                                                                                                              

Orsak till att X tog upp denna fråga vid personalmötet var att jag försökt påverka genom att tala öppet om att CPAP aggregaten återanvändes. Man la använda CPAP aggregat, från flera barn tillsammans i en balja med ljummet vatten och diskmedel i sköljrummet. De låg där obestämd tid, sköljdes sedan av under kranen och hängdes på tork på ett bomullsband utspänt i sköljrummet. När aggregaten var torra lades de alla tillsammans i en öppen back i apparatförrådet. När ett nytt barn anlände tog man ett av dessa CPAP aggregat, kopplade det till barnet och la in det i 35-37 graders värme och 90-95 % fukt. Den gruppering som kontrollerat avdelningen sedan långt innan min anställning hade/har inte den kunskap som krävs för att ens reagera över detta. Nyanställda sjuksköterskor grät och svimmade över missförhållandena.

En ung ssk, 25-27 år, berättade för mig att hon brukat cykla till jobbet men att hon, sedan en tid, inte längre orkade ta sig upp på sin cykel efter arbetspassen. Hon gick hem, stödd på cykeln. En dag berättade hon att hon bestämt sig för att säga upp sig. Dagen innan hade hon mått så dåligt på hemvägen att hon ramlat omkull bortåt Solna och fått cykeln över sig. 

Flertalet av de sjuksköterskor och chefer som valt att lämna avdelningen pga missförhållandena har berättat för mig, för jag har varit en av de få som orkat lyssna. Med åren har bördan av alla denna info blivit väldigt tung för mig men jag fungerar inte så att jag sätter mig ner och mår dåligt – jag försöker agera. Därför har jag sökt chefsjobb och t.o.m. rest till Linköpings universitet en eftermiddag/vecka under 6 månader för chefsutbildning, trots att jag aldrig velat vara chef. Jag skulle ha velat syssla med det jag är bra på - forskning och kvalitetsutveckling.

X var min närmaste chef i nära 10 år. Hon var chef i 8-9 år utan att vare sig läsa ”det 3:e året”, dvs Omvårdnadsvetenskap, eller någon chefsutbildning. Hon fick makt genom allianser. Hennes kunskap har varit avsevärt lägre än min. När hon påbörjade Omv.utb vid Sophiahemmet, som jag rekommenderat henne i nära 10 år, berodde det på att jag vänt mig till divisionsledningen med kritik mot hennes ointresse för egen professionell utveckling.
                                                                                                                        
När hela nattgruppen överfördes till en annan chef behöll X mig för att kunna fortsätta trakassera och lönediskriminera mig. När jag skulle skriva avslutande uppsats i omvårdnadsutbildningen vid Sophiahemmet kom hon och frågade efter min handledares namn. Hon frågade inte om uppsatsen. Ett par dagar senare skulle handledaren plötsligt göra en tidigare inte annonserad resa. När hon återkom svarade hon inte på mina inskick. När jag skrev ett mail till henne, med rubriken ”tidsplan”, svarade hon inte. Jag ringde och hon sa, med hån i rösten, att hon sett mailet men inte öppnat det. När jag sökte chefstjänst och min ansökan ”kom bort” var X en, av två personer, som kände till att jag hade sökt.

År 2005 vände jag mig direkt till divisionschef xx efter att Vårdförbundet konstaterat att jag var utsatt för mobbing, men bedömt att man inte kunde hjälpa mig. Man varnade mig allvarligt för grova personangrepp som man sett drabba annan kritisk och mobbad personal vid KS. Företrädaren sa att hon sett så svåra personangrepp på seriösa kritiker att hon inte orkade vara med om det igen.                                             Följden av min kontakt med divisionschefen blev att min chef X och jag var på Previa för ett samtal. Den erfarna terapeuten vid Previa sa tre gånger till X att hon och jag inte skulle ha något mer med varandra att göra. ”Det måste väl ändå vara möjligt för S att få en ny chef”, sa hon. Jag fick ingen ny chef förrän en tid efter att avdelningen fått ny vårdchef årsskiftet 2007/08.

Jag har velat undervisa gruppen om hygien i ca 10 år. Många äldre barnsköterskor har ingen som helst utbildning i mikrobiologi och sjukhushygien. När deras utbildningar planerades hade Barnläkarföreningen tagit beslut om att personal som arbetar med infektionskänsliga grupper som prematurer och cancerbarn inte ska växla med arbete i förråd och sköljrum – sådant fick bara göras under överlappningstiden, efter deras arbetspass när de inte skulle vårda sjuka barn mera den dagen. Varje barnavdelning skulle ha 1-2 undersköterskor med hygien- och förrådsansvar. När fd barnsköterskor – bland annat hon som är hygienansvarig - kommit tillbaka från sjuksköterskeutbildning, där de läst 7.5 poäng mikrobiologi/hygien och kanske gjort ett litet arbete om hygien, har de trott att de fått kunskap som ingen annan har för att de och deras kollegor har saknat den innan. De har talat högt och ljudligt till läkare om vikten av handhygien och genast tilldelats viktiga uppdrag som inte motsvarats av deras kunskap.  De har verkligen velat och försökt göra något bra utan att förstå att deras egen låga kompetensnivå varit det i särklass största hotet mot stabil förebyggande hygien runt barnen.                                                                                                  

...

                                                                                 

Medan verksamheten har alla möjligheter att hota och muta och tysta – och gå ut i pressen med diverse anklagelser - så är jag utan möjlighet. Inte ens Vårdförbundet har ställt upp för mig. Vid mötet den 7 april anklagade man mig för att ha dödat barnet. Man sa att det inte funnits någon avsikt att avsluta hans vård, bara att inte förlänga den. När jag bad Vårdförbundet om det protokoll som jag antog deras representant skrivit visade det sig att Vårdförbundet är lojal med arbetsgivarens protokoll. Representanten var vald och kallad av arbetsgivaren utan att jag var tillfrågad eller gavs tid att skaffa ersättare.                                                        

Hur kan det komma sig att det inte fanns tid att erbjuda mig att ta med en ombudsman eller jurist från Vårdförbundet till ett möte den 7 april om läkarna ”blivit oerhört upprörda” den 1 april över att jag skulle ha ”överskridit mina befogenheter”?!???                                                                                                        

Den fackliga företrädare som arbetsgivaren valde till detta möte har samma arbetsgivare som mig. Jag anklagades för mord men hon ansåg sig inte behöva skriva protokoll. Den ombudsman jag tilldelades, som jag inte heller kunde välja, såg inget anmärkningsvärt med denna allians.

Alla på avdelningen har sett de repressalier som drabbat mig och mängder av andra sjuksköterskor och chefer som försökt tala öppet om avdelningens problem. Det är så det fungerar i skeva miljöer.

När jag jobbade i Jkpg sa läkare där att orsaken till att vården inte fungerar i Sthlm är att så många läkare har nära vänner på Socialstyrelsen. Mitt perspektiv – om detta är sant - är att det inte gagnar någon, vare sig läkare ute i vården eller anställda på Socialstyrelsen, att vården i Sthlm har så stora brister. Jag tänker att det skulle vara mycket klokare att lyssna på kritiker som mig, som inte vill skada någon, men som vill se radikala förbättringar av Sthlms sjukvård.  Människor vars agenda är att utnyttja det offentliga för personlig vinning är ofta väldigt framgångsrika.  Dessutom tror de vanligen/ alltid att alla andra har samma dolda agenda som de själva har. 

Jag har ingen dold agenda. Jag vill vara en kugge i ett stort maskineri där alla är lika viktiga och där man bygger god vård, i stället för att var och en trampar sönder och bryter ner andra, och olika verksamheter, på sin väg uppåt i karriären.

Ingen på KS neo, eller mycket få, skulle våga tala till min fördel. Hela iva avdelningen vet hur läkare, i fallet med flickan Linnéa, manipulerat information. Man fick ett antal barn/undersköterskor på Samvården, där personalen inte vet vad som händer på iva sidan och inte har den kunskap som krävs för att dra slutsatser av övriga journalanteckningar, att tro att jag orsakat Linnéas hjärnblödning . Läkarna visste att blödningen redan funnits vid mitt misstag. Där fanns inget behov av TRO.                                                                                Flera barn/undersköterskor gjorde sitt yttersta för att påverka föräldrarna att hata mig,  och enligt vad som sades fortsatte dessa kontakter även efter flickans utskrivning. Man gav mig skulden i en journalanteckning och chefsläkaren spred det via pressen – utan att jag hade någon möjlighet att bemöta. Läkare hade till och med fräckheten att sätta upp ett stort anslag i personalrummet om att ett misstag blivit begånget. Jag har aldrig sett några andra misstag annonseras under mina år på avdelningen. När sjuksköterskor gör misstag är man tyst med det. När en nattsjuksköterska givit en 100 gånger för hög dos av Klonidinhydroklorid – inte en gång utan två, tror jag – fick jag höra om det av en händelse 2-3-4 månader senare. När läkare gör misstag anmäls ett fall av 25, högst.

Om man inte hade hävdat att mitt misstag givit Linnéa hennes hjärnblödning skulle detta misstag ha passerat på samma sätt som alla andra som sker – och det sker misstag dagligen på KS neo!                        

Om man inte hade givit mig skulden för Linnéas hjärnblödning till föräldrarna, utan skyllt på oförklarliga samband, på att barnen är sköra och att hjärnblödningar är vanligt – som man alltid gör – skulle Linnéas föräldrar inte ha fastnat i hat. Det som framför allt har låst föräldrarna har varit deras känsla av att något är fel, men att de inte vetat vad det är. De har trott att de läkare som har sagt sanningen till dem om olika risker har försökt skydda mig och att de som sagt att jag orsakat hjärnblödningen har varit sanningssägare.

Enda anledningen till att jag lyckades klara mig från anklagelsen om att ha dödat barnet 1 april var att sjuksköterskan som arbetade kväll inte hade givit plasma som varit ordinerat till kl 20. Hur får ni ihop det med läkarnas senare påstående om att jag skulle ha dödat ett barn vars respirator inte var tänkt att stängas av (vilket jag inte kan bevisa att de sa, eftersom jag inte erbjudits att ta med opartisk person som skydd för mig) och att överläkaren åkte hem??? Kvällssjuksköterskan hade, mot bakgrund av läkarnas rapport under kvällen, inte ens vänt barnet. ”Inget mer ska ju ändå göras”, sa hon till mig. Om avslutet var så nära förestående att barnet inte ens behövde vändas och plasma inte ges - varför åkte överläkaren hem?                                                                                           

Kvällssjuksköterskan har förresten fått en fin utmärkelse från avdelningen under den tid jag var avstängd. Hon är säkert värd utmärkelsen. Hon är en de ssk jag verkligen gillat att jobba parallellt med; dvs att hon haft barnen på dagarna, och jag på nätterna – hon är mycket bra -  men ingen sådan utmärkelse har någonsin delats ut på avdelningen.

Jag har mycket väl utvecklad förmåga att höra när människor säger en sak och visar något annat med sina handlingar. Jag förstår att man i detta fall har försökt skapa starka känslor av förakt och/eller aversion mot mig, för att påverka er bedömning av mig som människa och sjuksköterska. Jag tänker att det måste vara ert ansvar att kunna analysera och hantera extremt komplicerade fall med riktigt skeva arbetsmiljöer. 

En journalist som ringde mig berättade att i ett rättsfall där en sjuksköterska dömdes ända upp i hovrätten (om jag inte minns fel) fanns också dolda problem på arbetsplatsen, med nära personliga relationer mellan läkare och annan personal.

Jag har inte försvarat mig i fallet med flickan Linnéa och inte heller i detta fall; denna sista gång inte ens inom kliniken. När jag blev angripen och utsatt för så grovt förtal (1988-96 i annan del av landet) att vår familj tvingades flytta flera gånger för att skydda våra barn, tog det fyra år innan jag försvarade mig. Jag väntade på att mina chefer, som hade ansvar för att lösa konflikter på arbetsplatsen, skulle agera professionellt och opartiskt. Jag ville inte att de skulle TRO på mig och ta parti för mig. Jag ville att de skulle vara opartiska och förväntade att både min motpart och jag skulle göra någon form av prestigeförlust – men jag väntade mig inte att chefsläkaren och klinikföreståndaren skulle TRO på en barnsköterska som skrek hysteriskt, kräktes och svimmade och samlade stora grupper runt sig som språkrör.                        

På motsvarande sätt förväntar jag att ni ska kunna förstå situationen för den som befinner sig inne i en organisation som har svåra problem. När det kom fram att samtliga chefer var på väg att lämna KS neo hösten 2009 insåg jag DIREKT att jag inte kunde jobba kvar. Åren 1997-98 slutade alla tre cheferna under en kort period. Situationen var kaotisk många år efteråt. Jag skulle inte ha orkat se en sådan process igen. Innan jag hann sluta såg jag hur de informella makthavarna gick in i förehållande till de två nya cheferna – som båda saknar erfarenhet och kunskap om neonatalvård – och snärjde dem på det sätt de gjort med varenda oerfaren chef som anställts under mina år på avdelningen.

Trots det som hänt mig efter den 1 april ångrar jag inte att jag vände mig till sjukhusledningen. Jag var fullkomligt medveten om den risk jag utsatte mig för – och skulle göra samma sak igen.                      

Idag kan jag troligen inte få ett jobb inom den svenska neonatalvården eftersom verksamheten spridit så negativ info om mig via pressen. KS neo:s ”experter”, ansvariga för utmanövrering av chefer och sjuksköterskor i ett par decennier och för förbud mot att desinfektera kuvöser mellan barnen kan få jobb var som helst, med fina betyg att visa upp. I mina ögon är KS neo ”vårdens Knutby”. Jag har mått oerhört dåligt av att arbeta där och jag är övertygad om att jag skulle ha gjort fler misstag om jag stannat kvar. Jag skulle ha kunnat jobba där som chef, men inte som ssk ”på golvet”.

Under månaderna i Norge har jag konstaterat att Sveriges mest kompetenta neonatalsjuksköterskor, från Gävle, Jkpg, Karlstad, Skövde och många andra länssjukhus, åker till Norge och sköter de minsta prematurerna för att hålla uppe sin kompetens sedan läkare inom Sthlms neonatalvård tvingat fram ett förbud mot att länssjukhusen tar emot barn under vecka 27/28. Det är väl utbildade, seriösa ssk. Samtidigt sköts barn från vecka 22, som länssjukhusen tvingats skicka till Sthlm - av tyska iva ssk, som inte FÅR jobba med barn i hemlandet och saknar utbildning om och erfarenhet av neonatalvård. De jobbar med utländska läkare som kommit till vårt land och manövrerat ut svenska specialister. Dit rekommenderar ni – Socialstyrelsen – att andra svenska sjukhus ska skicka de minsta barnen!!!                       

Vet ni hur man resonerar ekonomiskt kring ersättningarna från ”utomläns-patienterna”?               

Tror ni att man eftersträvar kortast möjliga vårdtid för den gruppen???                                     

Varför tror ni så många chefer och ssk lämnar KS?                                                                    

Det är ofta klokare att lyssna på den som försöker förmedla något än att skjuta budbäraren!       

Med vänlig hälsning  

Som framgår av brevet var jag inte underordnad, lydig och väl anpassad i min kontakt med Socialstyrelsen. Som jag skrivit om tidigare - jag växte upp i en skev frikyrka där människor som var stora i orden tog sig otillbörlig makt över andras tankar och liv. Jag kan underordna mig men inte av automatik. Jag ställer krav på den som kräver att jag ska lyda. Är man inte trovärdig får man ingen respons hos mig oavsett maktposition. Jag är fortfarande, fyra år efter samtalet vid Socialstyrelsen, chockerad över den totala aningslöshet och den dumdryga kaxighet jag mötte speciellt av en. 

Inte konstigt att den svenska sjukvården inte fungerar när granskande myndighet inte fungerar.

FRÅN SVT CA 6 MÅNADER EFTER MITT SAMTAL PÅ SOCIALSTYRELSEN

FÖRTROENDEINGIVANDE....

HELA MITT LIV LÅG I HÄNDERNA PÅ DE TRE UTREDARNA.

Personalen vantrivs på Socialstyrelsen

28 april 2011

Missnöjet jäser på en av Sveriges viktigaste myndigheter. Det visar uppgifter som Rapport har tagit del av.

Socialstyrelsen har till uppgift att styra och granska socialtjänsten, vården och omsorgen. Men nu är det myndigheten själv som granskats efter att ha skakats av stora interna konflikter. I höstas gav regeringen, genom socialdepartementet, statskontoret uppdraget att granska myndighetens verksamhet. De presenterar i dag sin analys.

Nu kan Rapport berätta att det råder ett utbrett missnöje bland personalen. Enligt en intern arbetsmiljöenkät som vi tagit del av svarar nästan 70 procent att de upplever att de inte kan påverka planeringen av sitt arbete.

Vågar inte komma med idéer
Det verkar också råda en tystnadens kultur, där så många som nästan 40 procent av medarbetarna inte vågar komma med idéer utan rädsla för att bli kritiserade. Och drygt var tredje anställd svarar att de har drabbats av någon form av psykosocial ohälsa relaterat till arbetsmiljön.

Hos de två största fackförbunden, SACO och ST, på Socialstyrelsen ser man med oro på personalens situation.

– Väldigt många som vänder sig till facket menar det att det blivit svårare att få ut sin professionalitet. Man är mera styrd och får inte samma utrymme, säger Lars-Olof Strågefors, ordförande för SACO på Socialstyrelsen.

Hög belastning
Även Maria Carneland, ordförande för det andra stora fackförbundet på Socialstyrelsen, ST, håller med:
– Det är en väldigt hög arbetsbelastning. Många har slutat och det är många rekryteringar på gång, vilket innebär många nya människor på plats.

Ledningen är medveten om problemen och det utbredda missnöjet bland personalen.
– Vi ska göra en arbetsmiljöplanering i höst som vi ska länkar till vår verksamhetsplanering, så får vi se hur vi ska komma till rätta med de här problemen, säger överdirektör Håkan Ceder.

Ola Samzelius

ola.samzelius@svt.se

Få törs slå larm om brister på jobbet

Publicerad 13 november 2010 Uppdaterad 15 november 2010

Att kunna och våga framföra kritik om förhållandena på arbetsplatsen är viktigt av många skäl. Ändå håller en majoritet av de anställda inne med kritik, visar vår pågående studie, skriver P-O Börnfelt och Susanne Fransson, Göteborgs universitet.

Yttrandefrihet ses i vårt demokratiska samhälle som en självklarhet. Flera tidigare studier har pekat på att rädslan att framföra kritik på arbetsplatser har ökat.

Vår pågående studie inom vård- och utbildningssektorn visar att anställda håller inne med kritik på 43 av 70 arbetsplatser. Av dessa 43 riskerar anställda på 13 arbetsplatser att tvingas lämna sin anställning, få sämre löneutveckling, sämre arbetsuppgifter eller utsättas för verbala trakasserier från chefer. På 12 andra av de 43 arbetsplatserna har många anställda tröttnat på att lämna kritik då kritiken inte beaktas av chefer.

Från flera arbetsplatser rapporteras om konforma, nedtryckande arbetsplatskulturer som hindrar kritik. Andra faktorer som hindrar kritik är osäkra anställningar, individuella löner och rädsla att framstå som gnällig eller besvärlig.

Det finns flera skäl till varför det är viktigt att kunna föra fram kritik om förhållanden på arbetsplatsen:

* Det är viktigt för hälsa och välbefinnande att kunna påverka vår omgivning.

* Det är ett moraliskt ansvar att säga ifrån när något är fel eller dåligt.

* Rätten till fri åsiktsbildning är en väsentlig förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Att enbart lyda auktoriteter och följa order motverkar att förmågan till kritisk granskning och moraliskt handlande utvecklas.

* Yttrandefrihet är en grundläggande mänsklig rättighet fastslagen i svensk grundlag och i FN-deklarationen om de mänskliga rättigheterna.

* Allmänheten och samhället har ett intresse av att få veta om organisationen är involverad i korrupt, olaglig, bedräglig eller skadlig verksamhet.

* Ett fritt kommunikationsklimat antas bidra till engagemang och utveckling i organisationer.

Att få kritik är ofta väldigt känsligt och många chefer hamnar i försvarsställning. Det finns dock exempel på arbetsplatser där anställda upplever att chefer välkomnar kritik. Här ses sakligt grundad kritik som en väsentlig del i utvecklingen av verksamheten, vilket leder till nöjda och engagerade anställda.

Om anställda inte får gehör för sin kritik på arbetsplatsen är det ibland nödvändigt, till skydd för till exempel patienters säkerhet, att gå utanför organisationen med kritiken.

I offentlig sektor har anställda så kallad meddelarfrihet. Här finns även ett efterforsknings- och repressalieförbud. Vår studie visar att chefer på närmare 40 procent av de offentliga arbetsplatserna mer eller mindre tydligt signalerar att det inte är accepterat att anställda meddelar sig med media, politiker, föräldrar till elever eller till sitt fackförbund.

Självcensur är vanligt framförallt på arbetsplatser som är konkurrensutsatta. Anställa håller inne med kritik för att till exempel skolan inte ska få dåligt rykte och färre elever.

Svensk lagstiftning ligger efter

Hur ska samhället kunna främja anställdas möjligheter att framföra kritik om missförhållanden? Sverige ligger efter många andra länder i västvärlden när det gäller lagstiftning som ska främja etisk kritik. Det blir allt vanligare att företag inrättar riktlinjer och larmkanaler för att lämna kritik om missförhållanden.

Utvecklingen har drivits på av att det i flera länder finns lagstiftning som föreskriver eller premierar sådana policies. Dessa riktlinjer på organisationsnivån lägger antingen tyngdpunkten på att kritiklämnandet är en skyldighet eller en frihet som anställda kan men inte behöver utnyttja.

I svensk lag finns Lex Maria i sjukvården och Lex Sarah till skydd för äldre och personer med funktionshinder. Anmälningsplikten är här ett stöd för anställda gentemot chefer.

Tar inte meddelarfriheten på allvar

Vi finner förslaget från Claes Sandgren, ordföranden för institutet för mutor, (SvD 10-10-15) om ett stärkt straffrättsligt och skadeståndsrättsligt skydd väl befogat. Särskilt behöver skyddet stärkas i privat sektor. Vårt förslag är också att en särskild myndighet skapas till skydd för så kallade whistleblowers eller att ansvaret ges till en befintlig myndighet, till exempel Arbetsmiljöverket. Myndigheten bör också ha ansvar för rådgivning och utbildningsinsatser.

Vår studie visar att många chefer i offentlig sektor inte känner till eller tar meddelarfriheten på allvar. Det samma gäller en del fackliga företrädare. Här krävs betydande utbildningsinsatser.

P-O Börnfelt

fil dr, institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet

Susanne Fransson

docent, institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet

http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.489300-fa-tors-sla-larm-om-brister-pa-jobbet