Jag började skriva en bok i en blogg nyligen. En vän
skulle delta i utmaningen Blogg 100, att skriva ett inlägg per dag i 100 dagar,
och jag tänkte att det skulle kunna vara ett sätt för mig att få en bok
skriven. Jag började skriva och slutade efter 28 dagar efter att ha börjat få
mardrömmar och må riktigt dåligt.
Jag hade inte tänkt så ingående på det som
drabbat de svårt sjuka små barnen på Karolinska på lång tid.
Så länge jag
arbetade på KS höll jag ifrån mig det lidande jag såg genom att fokusera på
mitt mål - att utbilda mig för att kunna bli chef för verksamheten och sedan
styra upp vården genom att köra rakt över det informella ledarskapet med hjälp
av externa konsulter, nyanställd medicinskt ansvarig läkare med vårt lands
högsta kompetens och fast anställd psykolog, genom att peka med hela handen och
strida till döds för de små barnens rätt till god och säker vård. Efter att jag
lämnat KS har jag varit tvingad fokusera på min och mina barns överlevnad. När
jag började skriva och leta bilder på svårt sjuka barn att lägga upp i bloggen
fick jag flashbacks som jag inte väntat mig. Jag slutade skriva efter 28 dagar..
Jag kommer att fortsätta att skriva men ta det successivt med lediga dagar, eller kanske veckor, mellan men jag kommer att fortsätta tills jag fått se bevis för att problemen i Sthlms neonatalvård är lösta.
Saturday, March 1, 2014
Dag 1/100 - en berättelse om liv och död, intriger och
maktspel, hot och övervåld med ett nyfött barn i centrum.
//Detta är en berättelse över 100 dagar, som en bok med 100 kapitel. Den bör läsas från första inlägg till sista.//
Har anmält mig till blogg 100 och startar idag en helt ny blogg.
Rent och klart. Inget gammalt som följer med.
När vi kommit fram till dag 100 hoppas jag att ni som eventuellt läser denna blogg har fått en del tankar omkring vikten av att inte rusa för fort när det uppstår stort drama och att inte lyssna på allt man hör.
Det visste alla redan men ändå flyger vi många gånger dit vinden blåser, utan att tänka först.
Jag började skriva min tidigare blogg i oktober 2011 några dagar efter att jag blivit varnad om att någon försökte skapa drama på Flashback. Jag har inte följt med i debatten som varit, inte lyssnat på vad som sagts och skrivits om mig i media, för det har jag inte orkat. Men jag letade upp länken i Flashback och tonfallet i inläggen var välbekanta och ganska hotfulla. Jag tänkte att det var tid för mig att bemöta - drygt 3 år efter att man börjat sprida osanningar om mig i media.
Jag hörde om utmaningen att blogga i 100 dagar för två dagar sedan och tänkte inte mer på det. Sedan dök tanken upp gång på gång och jag började tänka att detta kan vara en möjlighet för mig att ge det andra perspektivet, att fylla i de bitar som fattas och att ge svar på många människors frågor. Inte så att jag tror att människor vill ha svaret. Många trivs bra med den verklighet som de själva konstruerat utifrån media, prat och tyckande och olika debattforums ständiga ström av teorier.
De som inte vill få sin bild rubbad av barnläkarfallet, av barnets föräldrars reaktioner och av mig - den avskyvärda sjuksköterska som blev så chockerad av bristerna i Linnéas vård att jag gjorde ett misstag som ingen sjuksköterska tror att hon kan göra - kan sluta läsa nu.
Debatten i Dagens medicin om det så kallade barnläkarfallet omfattade tusentals inlägg. Om man går in på Flashback idag kan man hitta en debatt som startade 2009-03-04, 09:49, som idag har 18 696 inlägg och 1 357 915 visningar (min blogg har bara haft 40 000 visningar) och samtalet pågår fortfarande var dag på Flashback. Idag kl 11.05 finns sex inlägg, under förra dygnet gjordes sju.
Flera böcker har givits ut av personer som inte haft en aning vad som egentligen ligger bakom det som drabbade den s.k. barnläkaren. Jag läser just nu boken av Kjell Olof Feldt och Birgitta von Otter och frågar mig om någon "inspirerat" dem att skriva detta inlägg i debatten eller om de rent av fått ersättning. Det är mycket upprörda känslor och så vitt jag förstår - jag är inte klar med boken än - utgår man från att ingen har givit flickebarnet på ALB tiopental med syfte att döda henne. Den som påstår något sådant är helt ute och seglar.
Jag vet inte om någon injicerade eller infunderade tiopental men jag vet flera som kunde ha motiv att döda barnet. Därför tycker jag att de som försöker avleda uppmärksamheten från detta och än mer från föräldrarnas fråga om vad som egentligen hände deras barn mellan utskrivningen från neonatalen till inläggningen på BIVA några dagar senare, är suspekta. Jag är, som sagt, inte klar med den senaste boken om fallet och jag hinner inte läsa nu - jag jobbar sju dagar i veckan, från morgon till kväll.
Man talar om att de har mod som larmar om missförhållanden i den privata vårdsektorn. Hur många vill inte att de ska larma? Man jublar över deras larm och ger utmärkelser. De verkligt modiga i svensk sjukvård är de som larmar om de allvarliga missförhållanden som finns i den offentliga vården, i täta organisationer där alla är så rädda att ingen ens vågar pipa om övervåld mot patienter. Tomas Zilling, läkarnas skyddsombud i Varberg larmade om att Lex Maria anmälningar används mot kritisk personal. Han förlorade sin anställning. Arvin Yarollahi tvingades lämna Sahlgrenska pga sin kritiska hållning. Media rapporterade att han sa upp sig i protest. På Sahlgrenska, bland personalen, säger man något annat. De läkarna har fått betala för att de dristade sig att protestera.
http://www.aftonbladet.se/debatt/article16743516.ab
Jag är barnsjuksköterska och i slutet av min vidareutbildning/kandidatexamen i pediatrisk omvårdnad/ tvingades vi underteckna ett formulär från Socialstyrelsen. Vi skulle förbinda oss att larma om vi upptäckte att ett barn for illa. Regelverket omfattade inte enbart arbetssituationen utan som barnsjuksköterska var man skyldig att anmäla kännedom alla typer av övergrepp mot barn. Jag ville inte underteckna. Jag är alldeles för noga med vad jag skriver under och vad jag gör. Jag tänkte att det är självklart att man larmar om det är relevant men att det ibland kan vara klokare att avstå och i stället försöka göra insatser t.ex. inom den organisation man befinner sig, i en vänkrets osv. Det blir inte alltid optimalt när sociala myndigheter involveras. De kliver ibland rakt in i olika sammanhang utan att ha gjort inledande utredning och sedan fastnar många i sin egen prestige. Men för att få mitt intyg var jag tvungen att underteckna - det var ett absolut krav.
Jag behövde inte oroat mig. Socialstyrelsen verkar inte minnas det formuläret idag....
Jag tar inte emot några kommentarer på min blogg.
Jag hinner vare sig läsa eller besvara sådana tyvärr.
Eventuellt öppnar jag för kommentarer i slutet av de 100 dagarna.
Sunday, March 2, 2014
DAG 2/100 - den stora lögnen som gav ringar på vattnet som
ingen förstod som inte visste sanningen.
Feldt och von Otter skriver förnumstigt att när Linnéas familj kommit till BIVA lyckades läkare där äntligen få dem att inse hur svårt skadat deras barn var.
Ingen utanför sjukhuset trodde på föräldrarna. Man skrev om dem i debatten på Dagens medicin och hånade både deras tro och etnicitet - om vilket jag inget vet. Jag har bara läst det andra skrivit.
"Men Linnéas föräldrar önskade i det längsta fortsätta intensivvården, de hade svårt att tro att hon var så sjuk som läkarna påstod", skriver Feldt/von Otter på sidan 28.
När jag sagt till människor att Linnéa inte befann sig i respirator mer än de första 2-3 veckorna i livet och senare vid ett par tillfällen när man lyckats ge henne infektioner i CNS (för att kunna döda henne), har man inte trott mig. "Men hon var ju i respirator hela vårdtiden... hon var ju så svårt skadad", har man sagt och stirrat på mig som om man tänkt att läkarna har nog ändå haft rätt när de sagt att det är fel på mitt förstånd..
Om neonatalens läkare hade varit seriösa hade de gått ut omedelbart och stoppat medias smutskastning av föräldrarna. De visste ju att det media spred om Linnéa var fel. Men de gjorde inte det. De lät alla tro att hon var mer skadad än hon var. De lämnade ut de skyddslösa föräldrarna till rovjakt som var 100% hänsynslös.
Jag har skrivit tidigare, i min andra blogg, att många av de föräldrar vars barn hamnar på neonatalavdelning i Sthlm ofta knyts till personalen känslomässigt som de instängda bankkassörskorna knöts till rånarna vid Norrmalms torgs dramat. Föräldrarna är helt beroende, personalen har bildligt talat deras barns liv i sina händer i 2-3-4 månader. Tillståndet pendlar ofta mellan liv och död i tvära, för föräldrarna ofattbara, kast. Och många i personalgruppen älskar kickarna, de njuter av makten över andra människors liv och hälsa.
Många - inte alla - är så drogade på adrenalin och på grupphysteri att de tappat allt omdöme.
Nej Linnéa var inte så svårt skadad som läkarna sa.
Precis som föräldrarna hävdat från början till slut hade hon kunnat få ett bra liv.
Med sådana föräldrar får barn det bra.
Det föräldrarna fortfarande inte förstått är att de trevligaste ofta är de farligaste.
Man har en rutin på KS neo - när det uppstår ett problem, när någon personal som måste skyddas gjort ett misstag, när en känd person får barn - eller en politiker eller högre tjänsteman med knytning till vården - så får den familjen alldeles egen personal. De får service av samma personer när som helst dygnet runt. De omhuldas och stöttas, informeras och applåderas, beundras och snärjs tills de vare sig vet ut eller in. Många känner, som Linnéas mamma, att något är fel. Jag har aldrig släppts nära sådana avsiktligt isolerade familjer.
.jpg)
Monday, March 3, 2014
Blogg 100 dag 3 - en lång dag
Åkte hemifrån kl 07. Kom hem 20.30. Har ett intressant arbete men krävande.
Kommer inte orka skriva inlägg ikväll mer än detta - att jag sitter i soffan och somnar när jag försöker.
SvD skriver idag: PROFESSOR "Förnuftet svek Hitler, Chrusjtjov och Putin"
Man kan blir trött av detta också. De hade/har ett annat förnuft, ett annat perspektiv, en annan logik.
Förnuftet har länge svikit de svenska tyckare och politiker som litat på Putin. Det är värre.
Tuesday, March 4, 2014
Dag 4/100 Om misstaget del I - en natt med många lösa
trådar.
I juni 2008 hade vi en riktigt jobbig natt på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning. På ett rum fanns ett barn med svår infektion som måste isoleras. Den personal som arbetade där kunde inte hjälpa till på andra salar. Jag arbetade tillsammans med en nyanställd kollega på en större sal där jag hade två relativt stabila barn och hon hade ett instabilt. Jag litade inte helt på henne. Hon hörde, som jag såg det, till dem som döljer osäkerhet bakom kaxighet och det fungerar inte bra i vård av för tidigt födda barn.
Den enda lediga platsen på avdelningen fanns på vår sal och den var reserverad för ett barn som fötts med en svår missbildning och som befann sig på operation. Det skulle återvända någon gång under natten vilket skulle leda till massor av jobb. Dessutom måste man alltid ha minst en plats för intag på en neonatalavdelning, speciellt på en universitetsklinik. När som helst kan förlossningen larma om att det kommit in en mamma med ett barn i vecka 23-24 som är på väg ut. Vanligen beror sådana snabba förlossningar på en infektion. En annan orsak som sannolikt är vanligare än vi vet är att kvinnan utsatts för misshandel. Att stå helt utan akutplats är inte bra kan man säga sammanfattande.
Slutligen fanns en till sal och den var fullt belagd. Där fanns ett litet barn som låg i kuvös men som var helt stabilt. Där fanns också en liten pojke som varit svårt sjuk dagarna efter födelsen. Han var bland annat drabbad av en hjärnblödning, en av de vanligaste vårdrelaterade skadorna hos de små barnen. Slutligen fanns en liten flicka, 1½ dygn gammal, vars öde redan engagerat hela avdelningen. Många var oerhört upprörda och ansåg att förlossningsläkaren som skickat hem mamman ett dygn innan flickan föddes borde anmälas av sjukhuset. Man talade om att föräldrarna särbehandlats negativt av en viss orsak. Om det visste jag inget när jag susade omkring på avdelningen för att försöka bringa ordning.
Ett av barnen som låg på öppenvårds kuvös måste flyttas till vanlig säng. Eftersom alla var så instabila kunde jag inte ta det beslutet utan läkaren måste tillfrågas. Det tog en stund innan jag hittade henne. Hon beslutade att ett av mina barn skulle flyttas och jag rapporterade det till barnsköterskan som arbetade med mig så att hon kunde ta in säng och förbereda. Jag var hela tiden stressad av att veta att en sjuksköterska var ensamt ansvarig för de tre barnen på sal 7. Jag skyndade mig så mycket jag hann för att hinna in och hjälpa henne.
Sjuksköterskan for runt i rummet som en virvelvind. Hennes två barnsköterskor satt på varsin stol mitt i rummet och såg ut som om de sålt smöret och tappat pengarna. Ingen av barnsköterskorna var kända för att ta egna initiativ och ingen av dem hörde till avdelningens specialistbarnsköterskor. Min kollega bad mig att hjälpa till med den nyfödda flickan och jag gjorde som jag brukar, kastade en blick på helheten runt barnet.
Jag såg direkt att två olika blodtryckshöjande läkemedel pågick i sprutpumpar på ett racket vid kuvösens fotända. Jag noterade att alla sidorna på kuvöstäcket var nedfällda så att det inte fanns någon möjlighet att se barnet. Eftersom hon hade en kateter in i sin navelartär - det kunde jag se genom att övervaket visade arteriell blodtrycksmätning - var det mot avdelningens rutiner att vårda så att man inte kunde se barnet. Barnen kan få in en fot i en ögla på katetern och råka sparka ut den. Det kan leda till en arteriell blödning och de små barnen har inte särskilt stor blodvolym. Man ska ha barnen under ögonen. Ovanpå detta noterade jag att det lyste inuti kuvösen som det gör när man ljusbehandlar.
Jag lyfte på
kuvöstäcket och fick en känsla av total katastrof när jag såg barnet. Något i
kuvösen visade att hon var avsevärt mer skadad än 95% av de barn som föds i samma
gestationsvecka. Det fanns ett symtom som jag sällan har sett. Jag tänkte att
detta var ett barn som inte skulle komma att överleva.
Salens sjuksköterska hade pratat på sedan jag kom. Hon berättade att hela avdelningen var i uppror över att man ansåg att förlossningsläkaren hade gjort ett allvarligt misstag. Hon beskrev återupplivningen och vad som hade hänt sedan flickan kom till avdelningen. Jag började känna det som att allt som kan gå fel redan hade gått fel och mina ben kändes matta. Jag tittade igen på de två barnsköterskorna och undrade om de inte hade reflekterat över att barnet kunde vara oroligt eller om det var sjuksköterskans beslut, att hon kanske ansett att barnet inte skulle störas. Flickans armar och ben vevade, hon drog sitt huvud bakåt och jag frågade sjuksköterskan hur i hela världen det kunde komma sig att hon låg på en biliblanket. Det fanns inte sådan apparat på avdelningen just för att ingen skulle få för sig att lägga ett av de minsta barnen på sådan.
Sjuksköterskan, som jag tycker väldigt bra om och inte vill klandra egentligen, är iva sjuksköterska. Det innebär två saker. Dels att hon inte kan hur man ska vårda barn och särskilt inte omogna barn, och dels att hon tror - som alla iva sjuksköterskor - att ingen barnsjuksköterska kan kunna mer än hon gör. Samma problem finns med barnmorskorna. Båda dessa grupper som oss barnsjuksköterskor som ett slags lilla-systrar som de visserligen har visst överseende med men som de inte lyssnar på överhuvud taget.
Sjuksköterskan svarade glädjestrålande att en läkare hade tagit med sig denna hårda platta från Danderyds sjukhus särskilt för att Linnéa skulle ljusbehandlas med den. Det var som att jag hade bestått av ett antal bitar och att den ena efter den andra ramlade av. Där jag arbetat innan jag kom till neonatalen i Solna hade alla nya metoder utvärderats noga. Där hade man insett, kort efter att Biliblanket kom på marknaden, dels att barnen blev extremt oroliga för att plattan var hård och avger värme och dels att deras natrium stigit mycket på grund av att de blev intorkade. Det hade snabbt blivit förbjudet att använda denna metod för att ljusbehandla de minsta barnen. Men där stod jag, nära 20 år senare på Kungliga Karolinska och tvingades - för kanske hundratusende gången - konstatera att på det sjukhuset finns ingen kunskap, där råder en kultur där varje individ får lära sig på sina egna misstag och oräkneliga barn och föräldrar får sina liv förstörda.
Jag lutade min panna mot kuvösens tak. Jag mådde riktigt illa. Sjuksköterskan pratade oavbrutet på om den jobbiga starten, förlossningsläkaren osv och nu är den fjärde dagen slut av projekten Blogg 100.
Salens sjuksköterska hade pratat på sedan jag kom. Hon berättade att hela avdelningen var i uppror över att man ansåg att förlossningsläkaren hade gjort ett allvarligt misstag. Hon beskrev återupplivningen och vad som hade hänt sedan flickan kom till avdelningen. Jag började känna det som att allt som kan gå fel redan hade gått fel och mina ben kändes matta. Jag tittade igen på de två barnsköterskorna och undrade om de inte hade reflekterat över att barnet kunde vara oroligt eller om det var sjuksköterskans beslut, att hon kanske ansett att barnet inte skulle störas. Flickans armar och ben vevade, hon drog sitt huvud bakåt och jag frågade sjuksköterskan hur i hela världen det kunde komma sig att hon låg på en biliblanket. Det fanns inte sådan apparat på avdelningen just för att ingen skulle få för sig att lägga ett av de minsta barnen på sådan.
Sjuksköterskan, som jag tycker väldigt bra om och inte vill klandra egentligen, är iva sjuksköterska. Det innebär två saker. Dels att hon inte kan hur man ska vårda barn och särskilt inte omogna barn, och dels att hon tror - som alla iva sjuksköterskor - att ingen barnsjuksköterska kan kunna mer än hon gör. Samma problem finns med barnmorskorna. Båda dessa grupper som oss barnsjuksköterskor som ett slags lilla-systrar som de visserligen har visst överseende med men som de inte lyssnar på överhuvud taget.
Sjuksköterskan svarade glädjestrålande att en läkare hade tagit med sig denna hårda platta från Danderyds sjukhus särskilt för att Linnéa skulle ljusbehandlas med den. Det var som att jag hade bestått av ett antal bitar och att den ena efter den andra ramlade av. Där jag arbetat innan jag kom till neonatalen i Solna hade alla nya metoder utvärderats noga. Där hade man insett, kort efter att Biliblanket kom på marknaden, dels att barnen blev extremt oroliga för att plattan var hård och avger värme och dels att deras natrium stigit mycket på grund av att de blev intorkade. Det hade snabbt blivit förbjudet att använda denna metod för att ljusbehandla de minsta barnen. Men där stod jag, nära 20 år senare på Kungliga Karolinska och tvingades - för kanske hundratusende gången - konstatera att på det sjukhuset finns ingen kunskap, där råder en kultur där varje individ får lära sig på sina egna misstag och oräkneliga barn och föräldrar får sina liv förstörda.
Jag lutade min panna mot kuvösens tak. Jag mådde riktigt illa. Sjuksköterskan pratade oavbrutet på om den jobbiga starten, förlossningsläkaren osv och nu är den fjärde dagen slut av projekten Blogg 100.
Wednesday, March 5, 2014
Dag 5/100 Om misstaget del 2 - neoflonet som fattades...
Jag jobbade på med barnet, bytte blöjan,
la henne tillrätta, gav henne något att krama om - det frisätter kroppens egna
endorfiner att hålla något mot bröstkorgen - fick henne att lugna sig och
letade efter en infart för att de det antibiotika min kollega bett mig ge.
Sjuksköterskan, min kollega som var ansvarig för den salen den natten,
pladdrade vidare medan hon hela tiden snurrade runt i rummet av stress. Det var
inte bara detta att Linnéas mamma hade skickats hem en dag innan hon föddes,
utan det var en jobbiga återupplivningen. Hon hade haft Apgar 1-1-1 (media har
rapporterat det värdet) och var det verkligen rätt att återuppliva ett så
omoget barn med en så jobbig start under så lång tid, frågade sjuksköterskan
sig. Brukade man verkligen satsa så intensivt på de barnen? Varför hade läkarna
gjort så? Man hade inte ens klarat att hålla henne varm, trots att man arbetat
på ett bord med både undervärme i bädden och värme ovan ifrån. Hon hade haft
<35 gr när hon kom till avdelningen. Och inte bara det. Innan hon ens var
ett dygn gammal hade man flyttat henne från en sal till en annan och då hade
hon också kylts ner till < 35 gr. Men då hade det gått bättre än förra
gången för då hade man kunnat värma henne snabbt. Det snurrade lätt i huvudet
på mig och jag förstod precis hur det hade gått till.
Att värma barnen snabbt är troligen lika farligt eller farligare än den låga temperaturen.
Att värma barnen snabbt är troligen lika farligt eller farligare än den låga temperaturen.
Jag frågade min kollega om Linnéa hade fått hjärnblödning. Nej det var
det som var så fantastiskt, att hon hade klarat sig från det. Det var gjort ett
ultraljud på hennes hjärna direkt efter att hon kommit till avdelningen och det
fanns ingen blödning. I mina öron lät detta helt osannolikt. Jag frågade om hon
hade behövt få blod än. Ja det trodde sjuksköterskan. Två gånger trodde hon att
man givit blod. Jag blev än mer förvånad och frågade om det uppföljande
ultraljudet på hjärnan varit OK. Inget mer ultraljud var gjort sa sköterskan
obekymrat. Jag var desto mer bekymrad. Vad betydde detta? Det var absolut
indikation för ett nytt ultraljud så snart ett barn fick en blodförlust som
krävde transfusion. Varför hade det inte gjorts på Linnéa? Alla mina
varningsklockor ringde. Jag frågade min kollega vem som gjort det där första
ultraljudet och om man även gjort ultraljud på hjärtat efter, som var rutin.
När kollegan sa namnet på läkaren var min bedömning klar. Den kvinnan gav
nästan alla barn hjärnblödning när hon undersökte deras hjärtan. Hon pressade
in dopplern med sådan kraft under bröstbenets spets att man kunde se när
blodkärlen brast om man höll ögonen på övervaket. Jag brukade ta blodprover så
snart som möjligt efter de episoderna för att jag förstod att blodvärdet hade
sjunkit och barnen skulle behöva blod. Linnéa hade redan fått blod vid två
tillfällen...
Jag gillar det engelska ordet overwhelmed. Det låter precis så jobbigt som det är när man blir överväldigad, översvämmad av info eller händelser som man verkligen inte har kapacitet att hantera av en eller annan orsak. Vi människor fungerar olika. Jag fungerar så att jag ganska snabbt kan sätta samman olika delar och se en större helhet. Det kommer automatiskt utan att jag ens försöker. Förutom att jag såg alla Linnéas specifika vårdproblem och bland annat förstod att hon var drabbad av en stor hjärnblödning som ingen hade diagnostiserat - av för mig ofattbar orsak just då - så såg jag att den personalkonstellation som fanns på den salen den natten, inte fungerade optimalt. Man fäller inte ner kuvösens täcke på alla sidor och sätter sig i en annan del av rummet. ENDA sätt att upptäcka hjärnblödning, förutom på blodförlusten och behovet av blodtryckshöjande infusion, är att se när barnen krampar och det är, i sig, inte lätt. Man behöver ha barnen under ögonen, ta på dem om man ser att de spänner sig konstigt, se om de drar nacken bakåt, om de ligger med korsade utsträckta ben osv. Man kan inte lägga täcke över barnets kuvös och sitta någon annanstans. Att ge ljusbehandling på traditionellt sätt med en lampa över kuvösen innebär att man samtidigt har barnen under ögonen de första dygnen. Så gott som alla omogna barn måste "sola". Man ser så att de inte drar ut de katetrar som går in i naveln, man ser om de har onormala rörelsemönster som kan misstänkas vara kramper, man ser om de är oroliga för att de behöver vändas, man kan ta bort avföring snabbt så att den inte fastnar i den omogna geléartade huden. Om ett barn behövt blod två gånger och läkarna valt att inte göra ultraljud måste man ändå, som sjuksköterska, se till att ha barnet under uppsikt.
Jag berättade för min kollega, under tiden jag letade efter en neoflon, en venös infart, för att kunna ge antibiotika, att en neonatolog berättat för mig många år tidigare att en studie visat att alla för tidigt födda som kyls ner under 35 grader drabbas av hjärnblödning - 100% i studien sa han ordagrant.
Var finns barnets infart, förresten, sa jag - jag hittar den inte.
Min kollega lät på rösten som om hon meddelade att jag vunnit högsta vinsten när hon sa att det var inte konstigt, Linnéa hade inte utsatts för ett enda stick ännu trots att hon varit så sjuk. "Allt är givet i venen", sa hon och sken som ett ljus.
Jag tänkte att jag måste ha sett fel när jag kom in i rummet. Jag drog ut mina armar ur kuvösen och gick till fotändan och tittade på racketen med sprutpumpar igen. Jo, det stämde som jag hade sett innan. Två olika blodtryckshöjande läkemedel pågick och de kunde bara gå i "venen", det vill säga i den tunna navelvenskatetern. En av infusionerna gick med 0.3 ml/timma, den andra något snabbare. Det innebar att om man gav injektioner i det slangsystemet så flushade man ofrivilligt in en stor dos blodstryckhöjande medicin i kroppen på ett barn vars blodkärl centralt i hjärnan enligt läkare kan brista om man tar en temp i stjärten. Jag sa att jag vägrade att flusha något i en venkateter där det samtidigt pågick två inotropa droger.
Jag gillar det engelska ordet overwhelmed. Det låter precis så jobbigt som det är när man blir överväldigad, översvämmad av info eller händelser som man verkligen inte har kapacitet att hantera av en eller annan orsak. Vi människor fungerar olika. Jag fungerar så att jag ganska snabbt kan sätta samman olika delar och se en större helhet. Det kommer automatiskt utan att jag ens försöker. Förutom att jag såg alla Linnéas specifika vårdproblem och bland annat förstod att hon var drabbad av en stor hjärnblödning som ingen hade diagnostiserat - av för mig ofattbar orsak just då - så såg jag att den personalkonstellation som fanns på den salen den natten, inte fungerade optimalt. Man fäller inte ner kuvösens täcke på alla sidor och sätter sig i en annan del av rummet. ENDA sätt att upptäcka hjärnblödning, förutom på blodförlusten och behovet av blodtryckshöjande infusion, är att se när barnen krampar och det är, i sig, inte lätt. Man behöver ha barnen under ögonen, ta på dem om man ser att de spänner sig konstigt, se om de drar nacken bakåt, om de ligger med korsade utsträckta ben osv. Man kan inte lägga täcke över barnets kuvös och sitta någon annanstans. Att ge ljusbehandling på traditionellt sätt med en lampa över kuvösen innebär att man samtidigt har barnen under ögonen de första dygnen. Så gott som alla omogna barn måste "sola". Man ser så att de inte drar ut de katetrar som går in i naveln, man ser om de har onormala rörelsemönster som kan misstänkas vara kramper, man ser om de är oroliga för att de behöver vändas, man kan ta bort avföring snabbt så att den inte fastnar i den omogna geléartade huden. Om ett barn behövt blod två gånger och läkarna valt att inte göra ultraljud måste man ändå, som sjuksköterska, se till att ha barnet under uppsikt.
Jag berättade för min kollega, under tiden jag letade efter en neoflon, en venös infart, för att kunna ge antibiotika, att en neonatolog berättat för mig många år tidigare att en studie visat att alla för tidigt födda som kyls ner under 35 grader drabbas av hjärnblödning - 100% i studien sa han ordagrant.
Var finns barnets infart, förresten, sa jag - jag hittar den inte.
Min kollega lät på rösten som om hon meddelade att jag vunnit högsta vinsten när hon sa att det var inte konstigt, Linnéa hade inte utsatts för ett enda stick ännu trots att hon varit så sjuk. "Allt är givet i venen", sa hon och sken som ett ljus.
Jag tänkte att jag måste ha sett fel när jag kom in i rummet. Jag drog ut mina armar ur kuvösen och gick till fotändan och tittade på racketen med sprutpumpar igen. Jo, det stämde som jag hade sett innan. Två olika blodtryckshöjande läkemedel pågick och de kunde bara gå i "venen", det vill säga i den tunna navelvenskatetern. En av infusionerna gick med 0.3 ml/timma, den andra något snabbare. Det innebar att om man gav injektioner i det slangsystemet så flushade man ofrivilligt in en stor dos blodstryckhöjande medicin i kroppen på ett barn vars blodkärl centralt i hjärnan enligt läkare kan brista om man tar en temp i stjärten. Jag sa att jag vägrade att flusha något i en venkateter där det samtidigt pågick två inotropa droger.
Det kunde jag göra utan problem sa
sjuksköterskan, för det var godkänt av läkare... 
Thursday, March 6, 2014
Dag 6/100 Om misstaget del 3
Idag har jag
skrivit ett långt inlägg som jag sedan, av misstag, råkade radera. Här följer
ett kort.
Jag vägrade ge antibiotika i venkatetern.
Jag satte en perifer infart, ett neoflon, fixerade infarten, boade om Linnéa
och var på väg att springa från salen utan att ens signera. Jag var helt
omskakad. Men så kom jag på att jag ville se vilka av mina kollegor som givit
antibiotika till Linnéa och då mindes jag att jag måste signera.
Jag blev inte förvånad när jag snabbt ögnade igenom läkemedelslistan. Två av de
kaxigaste, dumdristigaste och tvärsäkraste av mina kollegor hade satt sina
signaturer på den. Båda hade angripit mig hårt många gånger, båda visade mig
vanligen odelat förakt och båda hade gått emot mina försök att synliggöra och
utveckla sjuksköterskekompetensen i gruppen. De ville inte att alla sjuksköterskor
skulle få möjlighet att påverka. De fick sin makt genom relationer med läkare
eller vänskap med läkares älskarinnor.
Makt till alla sjuksköterskor skulle automatiskt ha lett till att dessa och
deras väninnor i det informella ledarskapet tappat position. Jag hade varit ett
hot mot deras makt i många år. Jag ville dem inget illa. Jag ville att de
skulle få inflytande genom hög kunskap.
Jag var på väg från sal 7 igen när min kollega kom på att jag kunde hjälpa
henne med en sak till. Både Linnéa och pojken i sängen bredvid behövde få sina
artärspol utbytta. Jag ville inte vara kvar, jag frågade om hon kunde göra det
själv men hon sa att hon inte hann.
Jag sprang ut till läkemedelsrummet. Jag såg omedelbart ampuller som såg ut som
dem jag skulle ha i en halvt utdragen back i läkemedelsvagnen, jag greppade
två, tog heparinflaskan från en annan hylla och började blanda. Jag läste på
ampullerna automatiskt men såg inte vad det stod. Min hjärna var så blockerad
att den stängt ner. Det insåg jag inte då och det skulle ta flera månader innan
jag förstod att det var så. Den första tiden efter misstaget var jag ursinnig
på mig själv. Jag trodde att jag hade slarvat och inte läst på ampullerna. Jag
mindes inte. Det skulle komma att ta månader innan jag drog mig till minnes att
jag - efter att ha lämnat in de två sprutorna till min kollega på sal 7 - gick
ut och satte mig i personalrummet och inte klarade att resa mig igen. Barnet
skulle komma från operation, den andra barnet skulle flyttas till säng först,
jag var den enda som kunde ta hand om detta och jag satt bara där i soffan och
min kropp lydde mig inte.
Jag ville inte se mer, inte höra mer, inte vara del av den otroligt sjukaste
arbetsplats jag sett.
Det enda jag kunde tänka på var vart jag skulle ta vägen. Jag hade ett hus.
Mina barn fanns i Sthlm.
Vad skulle jag ta mig till...
Jag har kämpat i 12 år för att vården på en här avdelningen skulle bli bättre
men det blir inte bättre, det blir bara sämre - de orden malde runt i mitt
huvud.
Friday, March 7, 2014
Dag 7/100 Om misstaget nr 4 - 4 fel
Det var mycket med Linnéa.
1. Förlossningsläkaren hade inte undersökt mamman utan skickat hem henne 1 dygn innan Linnéa föddes.
Jag utgick från, när jag sedan rekapitulerade allt som hade hänt, att det måste ha varit för att skydda sin kollega från anmälning som neonatalens läkare kämpat så hårt för att återuppliva Linnéa. Man satsar inte på det viset på så omogna barn, speciellt inte med de förutsättningar som fanns. Jag kan inte se annat skäl.
Jag kan inte heller se annat skäl till att man inte diagnosticerat den uppenbara hjärnblödningen, än att också det var ett försök att skydda förlossningsläkaren. Det är så det fungerar i vården. Man kan ha varit rädd att föräldrarna skulle anmäla och att hjärnblödningen skulle kopplas till brister dagen innan födelsen.
Det pågår en rättegång i Eksjö nu mot en läkare som brutit av nacken på ett barn under förlossning. Han skadade också mamman så svårt i underlivet att hon fick ha stomi i flera månader. Jag har sett tre barn med brutna nackar under mina 13 år på Karolinska. Inget av de fallet anmäldes så vitt jag vet.
Man slår en järnring omkring de drabbade. Alla skyddar alla.
Den första person jag berättade för, efter jourläkaren, att jag hade gjort ett allvarligt misstag, reagerade inte alls som jag hade trott. Hon tittade lugnt på mig och sa att det var otroligt att jag, i min utsatta situation, hade anmält mig själv. "Om du visste hur många fel som har dolts och ljugits om här", sa hon och suckade.
2. Linnéa hade blivit kraftigt nedkyld och mycket snabbt uppvärmd vid två tillfällen under sitt första dygn.
Rent slarv och inkompetens.
3. Det värsta - tills jag fick höra hur man givit antibiotika - var ultraljudet på hjärtat. Jag är normalt en lugn människa med stor förmåga att stänga av och fokusera på det väsentliga men av någon orsak klarade jag inte det den kvällen jag hjälpte till med Linnéa. Jag tror att det var alltsammans, hela bilden - det brukar inte vara riktigt så illa - de borttappade barnsköterskornas ansiktsuttryck, kuvöstäcket, det jag såg när jag lyfte på täcket som jag inte kan nämna pga tystnadsplikten, och så sjuksköterskans upprörda hela tiden pågående berättelse. Dessutom visste jag vad alltsammans skulle mynna ut i - ett "avslut" och dessa avskydde jag. Återkommer till det begreppet längre fram i denna 100 kapitel långa berättelse.
När sjuksköterskan talade om vem som gjort ultraljudet på Linnéas hjärta förstod jag hur det gått till.
Först hade
läkaren undersökt hjärnan med ultraljudsapparaten och säkert tjoat om att det i
alla fall inte fanns någon hjärnblödning. Sedan hade hon raskt och hårdhänt
gått över till att undersöka hjärtat och då med 100 % säkerhet - enligt min
erfarenhet - givit Linnéa en hjärnblödning som lett till behov av
blodtransfusion och av två blodtryckshöjande infusioner.
När jag stod vid Linnéas kuvös och tittade på hennes rastlösa rörelser snurrade två händelser runt, runt runt i mitt huvud. Den ena låg ett par månader tillbaka i tiden och den andra kanske sex veckor före den. Vilken händelse som inträffade först har jag glömt nu.
Det ena drabbade barnet var en tvilling vars hjärta undersöktes på natten, på mitt arbetspass.
Jag iakttog läkaren under undersökningen, jag noterade att barnet behövde ökad mängd syrgas efteråt och jag tog morgonens prover tidigare än ordinerat för att jag insåg att barnet behövde blod. När jag kom nästa kväll fick jag rapport om att det rutinmässiga ultraljudet på morgonen, pga blodförlusten under natten, hade visat en stor blödning. I journalen hade man antecknat att man talat med föräldrarna om "avslut" pga den stora blödningen, precis som man skulle göra med Linnéas föräldrar ett par månader senare, men att de sagt nej precis som att Linnéas föräldrar senare sa nej - det var inget konstigt med det. Jag frågade mig många gånger under åren på KS om läkarna följde upp alla de där barnen efteråt, där man föreslog föräldrarna avslut, för att bedöma sina råd till föräldrar. Så vitt jag kunde se, när jag iakttog barnen under vårdtiden, verkade många av de barn som varit aktuella för "avslut" klara sig avsevärt bättre än läkarna förutsagt.
Det andra fallet inträffade på arbetspasset innan mitt. När jag kom på kvällen var ångesten så djup i rummet att det kändes som att man kunde skära den med kniv. En sjuksköterskan och en barnsköterska fanns på salen. Sjuksköterskan vandrade rastlös runt i rummet, hon satte sig ned men reste sig lika snabbt igen och började vandra. Hon upprepade samma ord hela tiden "hon dödade barnet, hon dödade barnet, hon dödade det mitt framför föräldrarna... hon dödade barnet, hon dödade barnet...".Jag gick nära min kollega och pratade lugnt, bad henne berätta och sa till henne att sätta sig. Hon stirrade oförstående på mig. Jag sa till henne att jag trodde det hon sa. Jag sa att jag visste att hon hade rätt. Hon lyckades till slut samla ihop sig och rapportera till mig och jag berättade för henne att jag tagit upp med flera läkare, i ett par års tid, att de skulle utvärdera sambandet mellan tidiga ultraljud på svårt sjuka omogna barn och stora hjärnblödningar.
När jag stod vid Linnéas kuvös tänkte jag att hon skulle bli nästa barn som läkarna skulle rekommendera "avslut". Hon var ett litet perfekt fint barn vars liv - det var jag säker på - skulle avslutas dagen efter.
"Avslut" går till så att läkaren ordinerar höjning av morfininfusionen i god tid innan man tar barnet ur respiratorn. Man motiverar det med att barnen måste smärtlindras. Jag har sett många barn dö och bara de som har fokus för smärta, som t.ex. genomgått en operation, har behövt morfin. Barn får inte ångest när de dör. De bara dör och om de får göra det naturligt så har de blicken fästad på mamma och pappa tills de somnar in. En liten pojke drog inte ett enda andetag efter att man tagit honom ur respiratorn på KS neonatal men hans hjärta slog i två timmar. Han var ett starkt barn som skulle ha överlevt utan större skada tror jag för han hade inga neurologiska symtom av sin blödning.
4. När jag kommit dit i mina tankar, att Linnéa troligen inte skulle överleva morgondagen, kom nästa chock - att mina kollegor, med godkännande av en läkare, givit injektioner i hennes venkateter. Barnsjuksköterskor flushar inte ens en neoflon när man tar bort en enda blodtryckshöjande infusion. I Linnéas fall hade flera sjuksköterskor flera gånger flushat i ett system av kranar och slangar.
När jag stod vid Linnéas kuvös och tittade på hennes rastlösa rörelser snurrade två händelser runt, runt runt i mitt huvud. Den ena låg ett par månader tillbaka i tiden och den andra kanske sex veckor före den. Vilken händelse som inträffade först har jag glömt nu.
Det ena drabbade barnet var en tvilling vars hjärta undersöktes på natten, på mitt arbetspass.
Jag iakttog läkaren under undersökningen, jag noterade att barnet behövde ökad mängd syrgas efteråt och jag tog morgonens prover tidigare än ordinerat för att jag insåg att barnet behövde blod. När jag kom nästa kväll fick jag rapport om att det rutinmässiga ultraljudet på morgonen, pga blodförlusten under natten, hade visat en stor blödning. I journalen hade man antecknat att man talat med föräldrarna om "avslut" pga den stora blödningen, precis som man skulle göra med Linnéas föräldrar ett par månader senare, men att de sagt nej precis som att Linnéas föräldrar senare sa nej - det var inget konstigt med det. Jag frågade mig många gånger under åren på KS om läkarna följde upp alla de där barnen efteråt, där man föreslog föräldrarna avslut, för att bedöma sina råd till föräldrar. Så vitt jag kunde se, när jag iakttog barnen under vårdtiden, verkade många av de barn som varit aktuella för "avslut" klara sig avsevärt bättre än läkarna förutsagt.
Det andra fallet inträffade på arbetspasset innan mitt. När jag kom på kvällen var ångesten så djup i rummet att det kändes som att man kunde skära den med kniv. En sjuksköterskan och en barnsköterska fanns på salen. Sjuksköterskan vandrade rastlös runt i rummet, hon satte sig ned men reste sig lika snabbt igen och började vandra. Hon upprepade samma ord hela tiden "hon dödade barnet, hon dödade barnet, hon dödade det mitt framför föräldrarna... hon dödade barnet, hon dödade barnet...".Jag gick nära min kollega och pratade lugnt, bad henne berätta och sa till henne att sätta sig. Hon stirrade oförstående på mig. Jag sa till henne att jag trodde det hon sa. Jag sa att jag visste att hon hade rätt. Hon lyckades till slut samla ihop sig och rapportera till mig och jag berättade för henne att jag tagit upp med flera läkare, i ett par års tid, att de skulle utvärdera sambandet mellan tidiga ultraljud på svårt sjuka omogna barn och stora hjärnblödningar.
När jag stod vid Linnéas kuvös tänkte jag att hon skulle bli nästa barn som läkarna skulle rekommendera "avslut". Hon var ett litet perfekt fint barn vars liv - det var jag säker på - skulle avslutas dagen efter.
"Avslut" går till så att läkaren ordinerar höjning av morfininfusionen i god tid innan man tar barnet ur respiratorn. Man motiverar det med att barnen måste smärtlindras. Jag har sett många barn dö och bara de som har fokus för smärta, som t.ex. genomgått en operation, har behövt morfin. Barn får inte ångest när de dör. De bara dör och om de får göra det naturligt så har de blicken fästad på mamma och pappa tills de somnar in. En liten pojke drog inte ett enda andetag efter att man tagit honom ur respiratorn på KS neonatal men hans hjärta slog i två timmar. Han var ett starkt barn som skulle ha överlevt utan större skada tror jag för han hade inga neurologiska symtom av sin blödning.
4. När jag kommit dit i mina tankar, att Linnéa troligen inte skulle överleva morgondagen, kom nästa chock - att mina kollegor, med godkännande av en läkare, givit injektioner i hennes venkateter. Barnsjuksköterskor flushar inte ens en neoflon när man tar bort en enda blodtryckshöjande infusion. I Linnéas fall hade flera sjuksköterskor flera gånger flushat i ett system av kranar och slangar.
Saturday, March 8, 2014
Dag 8/100 - Misstaget - varför blev det så stort, varför
skrev så många så mycket, vad är det som har hänt egentligen?
Jag satt i personalrummet i över en timma utan att kunna resa mig efter att jag rusat från sal 7 i en hastighet som hade jag varit förföljd av vargar efter att ha lämnat in två ordentligt märkta och signerade sprutor som jag trodde var fyllda med koksalt, natriumklorid 9 mg/ml men som innehöll Addex natrium 4 mmol/ml. Det motsvarar 235 mg/ ml vilket - om jag räknar rätt - är 26 gånger för hög dos.
Just nu minns jag inte om jag kopplade sprutorna till barnen eller om kollegan på rummet gjorde det. Det jag vet är att jag inte bytte de drygt meterlånga slangarna. I dessa pågick fortfarande efter att jag lämnat salen den svaga lösning med fysiologiskt koksalt som barnen var ordinerade. Hur snart sådana lösningar kan tänkas blanda sig vet inte jag. Infusionerna gick med en hastighet av 0.8 ml/timma. Ända sedan mitt misstag har jag velat göra ett experiment. Jag skulle velat färga en lösning med Addex natrium röd och infundera den i samma hastighet som barnens infusioner pågick i en lösning med den svagare styrkan. Jag skulle vilja se hur snabbt vätskorna blandas eftersom det fanns ytterligare en faktor som påverkade Linnéas stigande natrium - att hon låg på en biliblanket.
Det skulle komma att ta längre tid för den starka lösningen att nå Linnéas kropp än pojkens, som låg i sängen bredvid. Han hade inte, som Linnéa, en ca 30 cm lång venkateter i naveln och lösningen gick inte in i ett stort centralt blodkärl där det späddes snabbt av blodströmmen. Han hade en neoflon insatt i en artär i ena foten och han skulle komma att få ett stort och sannolikt mycket smärtsamt sår på sitt underben.
Två barnsköterskor satt och fikade i personalrummet när jag kom dit. Jag brukade aldrig sätta mig i soffan utan vid matbordet men jag sjönk ner i soffans hörn och där satt jag. Barnsköterskorna gick efter en stund. Jag försökte resa mig men blev sittande ensam kvar - jag klarade inte att få mina ben att lyda mig.
Jag gjorde minst tre försök att ta mig ur soffan utan att lyckas och utan att förstå vad som var fel.
Jag minns att jag tänkte på att barnet snart skulle komma från operation, på hur mycket det skulle bli att göra, på hur lite personal vi var det arbetspasset och att ingen skulle ha tid att hjälpa mig men jag orkade inte bry mig. Efteråt har jag tänkt att jag måste ha hamnat i en flyktreaktion och att hjärnan stängt ner tillfälligt och att det var som kvarstående chockreaktion som drabbade hela kroppen och fanns kvar lång tid.
Jag hade, när Linnéa föddes, kämpat i 12 år med ALL kraft jag kunnat uppbringa för att bidra till att förbättra vården av de för tidigt födda barnen - "det blir inte bättre, det blir bara sämre hela tiden", tänkte jag när jag satt i personalrummet den där natten. Jag tänkte på mina barn som vare sig fått semesterresor eller aktiv fritid för att jag, deras mor, lagt mer pengar än jag hade råd med till att köpa läroböcker, skrivpapper, färgkasetter till skrivaren, pärmar och mappar för alla mina papper, bensin till att åka till Linköpings universitet och studera ledarskap, parkeringsavgifter vid Sophiahemmet i centrala Sthlm för utbildning i omvårdnadsvetenskap, allt möjligt som bara haft ett mål - att förändra och förbättra vården för de minsta barnen i Sthlm. Jag tänkte på att jag lagt mer fritid på att studera och skriva än på att umgås med vänner och vara med mina barn. Fritidsintressen som att odla rosor och kryddväxter och väva bilder hade helt fått stå tillbaka. Min igenvuxna trädgård hade jag slutat sköta helt och hållet under 2006 när jag läste två utbildningar på halvfart samtidigt, parallellt med heltids nattarbete, inför att vårdchefen skulle pensioneras. Mitt mål var att bli chef för att få möjlighet att bygga upp världens bästa neonatalvård. Då, år 2007, fanns fortfarande tillräckligt många seriösa och kloka sjuksköterskor och chefssjuksköterskor kvar i verksamheten - det fanns en grund att bygga på.
I bokhyllan vid min dator i mitt lilla hus - där jag inte kunnat bo på lång tid för att jag inte kan få anställning som sjuksköterska i Sverige efter det läkarna på KS spridit om mig via media - finns långt > 100 läroböcker om sjukvård, vårdvetenskap, organisation och ledarskap, gruppsykologi.
Allt detta öste över mig redan inne på sal 7. "Vad ska jag ta mig till, vart ska jag ta vägen, hur ska jag kunna gå här ifrån utan att ha lyckats" tänkte jag. Jag blir kallsvett när jag skriver om det nu.
Ett av de viktigaste av mina mål hade varit att det skulle bildas ett omvårdnadsforum. Vården av för tidigt födda och sjuka nyfödda barn var populär bland både barnmorskor och iva sjuksköterskor och de stormade in som Bror Duktig bland de små barnen. Efter att ha skaffat en älskare i läkargruppen eller knutit upp den neonatalt helt okunniga äldre vårdchefen med smicker och spel kunde vem som helst göra vad som helst.
En iva sjuksköterska brukade ofta när hon kom till sitt arbetspass, ändra den planering chefssjuksköterskorna hade gjort. Hon strök sig från de större kirurg- och intensivvårdsbarnen som hon placerats på för att det var dem hon hade utbildning för och skrev upp sig på de minsta prematura barnen. Jag fick veta detta när jag gick till cheferna för att berätta att iva sjuksköterskan hade infört nya rutiner från vuxenvården på helt eget initiativ. Hon hade relation med en överläkare och kunde ta sig vilka friheter som helst. Två av cheferna berättade hur hon brukade ändra deras personalplanering.
Jag hade drivit frågan i flera år att om man mixar olika kompetenser, som Socialstyrelsen rekommenderat att man skulle göra inom vissa verksamheter, så måste det kombineras med att man skapar ett forum där dessa olika grupper och individer ges möjlighet att utbyta erfarenhet och kunskap. Och inte hur som helst, lite hipp som happ, utan med struktur, under ledning av erfarna chefssjuksköterskor.
Det hade bildats ett omvårdnadsforum ett par år innan mitt misstag efter att jag givit förslaget till min närmaste chef i samband med en konfrontation mellan mig och vårdchefen. Men strukturen blev inte som jag hade föreslagit. I stället för att alla sjuksköterskor skulle få tillfälle att utbyta kunskap och erfarenhet - givetvis hade jag tänkt att barnkompetensen som både grund och stomme för kunskapsbygget - så bildades en grupp vars medlemmar handplockades av vårdchefen. Hon valde sina egna favoriter - de falskaste karriäristerna på den arbetsplatsen, överläkarnas älskarinnor och några av dessas bästa väninnor. Gruppen stängdes omedelbart. Inte ens chefssjuksköterskorna släpptes in. Deras roll innefattade att utveckla omvårdnaden på avdelningen. De hade alla kompetens som motsvarade det uppdraget. Tre av dem gjorde faktiska försök att gå till gruppens möten. De blev bortkörda!!
Den nya gruppen - "Omvårdnadsforum"- fick i uppdrag att utveckla omvårdnaden. Vårdchefen gjorde sig själv till ledare. Hon hade aldrig arbetat på golvet vare sig på en neonatalavdelning eller med intensivvård av barn. Hon sa en gång till mig att hon minsann varit chef sedan hon var 23 år. Jag blev erbjuden 2-årig betald chefsutbildning i ett statligt verk när jag var 24 år. Verket testade alla inför anställning på 60-talet. Jag tackade nej för att jag ansåg att jag var alltför ung och oerfaren för att leda människor. Vårdchefen ansåg inte att hennes chefsroll påverkades av att hon aldrig egentligen arbetat "på golvet" i en verksamhet.
Jag var vid ett tillfälle, 2-3 år innan misstaget med Linnéa, hos en HR direktör och berättade om de extrema missförhållandena inom Sthlms neonatalvård. Det visade sig att HR chefen delade min bild av vårdchefen fullt ut. Man hade från divisionens ledning försökt få bort henne ur organisationen under lång tid. HR chefen sa att hon byggt så starka nätverk att det var omöjligt.
Någon specialist som ville analysera mitt misstag i efterhand skrev om reaktioner som min i en debattartikel vilket jag var glad för. Jag var så orolig över min egen reaktion att jag alls inte klarade att söka annan anställning efteråt. Det skulle också göras en händelseanalys, man sa att man skulle intervjua mig och att jag skulle få stöd av en opartisk läkare. Jag ville läsa Linnéas journal och det skulle jag få göra med dem läkaren sa en av cheferna. Först skulle jag bara skriva en exakt redogörelse för vad som hade hänt specifikt. Jag fick inte skriva något om min egen reaktion, vad det var som rubbat min balans - utom möjligen att det var en stressig natt - men inget mer. Det var detaljerade anvisningar som jag höll mig till fullt ut. Verksamhetschefen ringde mig också och sa att jag givetvis inte skulle tala med media själv. Allt skulle skötas av KS presstjänst.
Många sjuksköterskor och läkare gör misstag i vården varje år men väldigt få smutskastas personligt via media så att de kan inte få anställning efteråt.
Mängder av barn skadas av vårdrelaterade orsaker men det är mycket ovanligt att föräldrar reagerar som Linnéas föräldrar gjorde.
Inte många människor har så mycket tiopental i kroppen när de obduceras som Linnéa hade.
Många svenska vårdfall diskuteras kortvarigt i media men aldrig så länge som Linnéas...
Som jag skrev dag 1, för en vecka sedan, fanns 18 696 inlägg och 1 357 915 sidvisningar på Flashback. Idag finns nedanstående. Lite drygt ett inlägg per dygn och 3705 sidvisningar på en vecka...
|
Tantalora
|
Idag 07:19
|
18 704
|
1 361 620
|
Följande artikel gav mig stöd.
http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1898200&fileOId=2218522
http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1898200&fileOId=2218522
Författarna
skrev om flera fall med förväxling av starka natrium och kalium lösningar.
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12160
Vad var det som gjorde att detta fall blev så omskrivet, så komplicerat, så omöjligt att fatta för alla dessa debattörer och förstå-sig-påare inom och utom vården?
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=12160
Vad var det som gjorde att detta fall blev så omskrivet, så komplicerat, så omöjligt att fatta för alla dessa debattörer och förstå-sig-påare inom och utom vården?
Feldt och von Otter skriver förnumstigt att när Linnéas familj kommit till BIVA lyckades läkare där äntligen få dem att inse hur svårt skadat deras barn var.
Ingen utanför sjukhuset trodde på föräldrarna. Man skrev om dem i debatten på Dagens medicin och hånade både deras tro och etnicitet - om vilket jag inget vet. Jag har bara läst det andra skrivit.
"Men Linnéas föräldrar önskade i det längsta fortsätta intensivvården, de hade svårt att tro att hon var så sjuk som läkarna påstod", skriver Feldt/von Otter på sidan 28.
När jag sagt till människor att Linnéa inte befann sig i respirator mer än de första 2-3 veckorna i livet och senare vid ett par tillfällen när man lyckats ge henne infektioner i CNS (för att kunna döda henne), har man inte trott mig. "Men hon var ju i respirator hela vårdtiden... hon var ju så svårt skadad", har man sagt och stirrat på mig som om man tänkt att läkarna har nog ändå haft rätt när de sagt att det är fel på mitt förstånd...
skara 10:37 PM
Sunday, March 9, 2014
Dag 9/ 100 - det var jag som gjort fel...
Vid 03 tiden
fick jag veta att Linnéa hade stigande natrium vilket inte förvånade mig alls
mot bakgrund av iakttagelser jag gjort när jag varit på salen. Förutom
Biliblanket fanns en annan indikation på att rubbningar i elektrolytbalansen
var att vänta. Jourläkaren var ny men mycket bra på fysiologi och intensivvård.
Hon gjorde rätta bedömningar och ordinerade det hon skulle göra.
När vi kom till jobbat nästföljande kväll var det ordinarie möte för nattpersonalen. Vår chef berättade omedelbart att nyfödda Linnéa hade fått väldigt höga natriumvärden, att det var ett kritiskt läge med allt som hör samman med sådant. Chefen sa att natrium var så högt att läkarna hade börjat fråga sig om någon hade gjort en felaktig blandning. De ville att sprutor skulle tas till vara och skickas för analys men det hade inte blivit gjort. De var redan kastade. Jag sa spontant att jag hade blandat artärspolen föregående kväll, att jag gjort som jag alltid brukade och att jag visste att jag inte hade gjort fel. En kollega sa med fast röst att ingen sjuksköterska på vår avdelning skulle göra ett sådant misstag. Vi gick var och en till våra salar.
Vid 22 tiden hade jag mitt första ärende till läkemedelsrummet. Jag susade in och ställde mig där jag brukade utan att tänka på något särskilt. Förra nattens tankar hade jag skrivit av mig när jag kom hem - jag gjorde alltid det för att kunna sova - och sedan släppt. Om jag gått och grubblat på jobbet hade jag inte fungerar någon natt för att det fanns hur mycket som helst att tänka på.
När jag lyfte min blick såg jag att en back i vagnen med vätskor från Apoteket stod lite utdragen. Jag insåg att den back jag tagit natrium ur natten innan hade varit lite utdragen - jag hade försökt skjuta in den med axeln - och jag insåg att det var backen med Addex natrium, inte med fysiologisk koksalt. Jag gick till vagnen och hoppades att det var fel men en pappbit från en kartong stack upp och hindrade stängning. Jag hade vetat, och larmat till en kollega i Apoteksgruppen, om risken med att förvara två vätskor i likadana ampuller så nära varandra. Det var en back emellan. De låg dessutom på samma sida i lådorna. Bara att flytta den ena från vänster till höger sida skulle öka säkerheten. Hon som valts att ingå i Apoteksgruppen tittade kallt på mig och sa att nu var det så det kom från Apoteket och det var bara för oss att finna oss i. Det var ett vanligt uttryck bland dem som hade makt på avdelningen -. "nu är det bestämt och det är bara för er att finna er i".
Jag stirrade på backen, jag såg mig om i rummet, jag undrade vad jag skulle ta mig till. Jag visste med 100 % säkerhet att mina fiender på avdelningen, de vars makt jag hotat sedan min anställning, inte skulle dra sig för att angripa mig. De hade genom åren utsatt mig för oräkneliga komplotter av större eller mindre allvarlighet, Inte en chans, tänkte jag, att de skulle låta detta tillfälle gå sig ur händerna.
Jag visste att sprutorna som jag hade blandat var kastade. Det hade chefen sagt på natt mötet. Jag visste att många blandade natrium och heparin i en glasflaska som man sedan signerade och sparade 12 timmar i kylskåpet. Jag tänkte att jag skulle kunna göra i ordning en sådan flaska, blanda i heparin, dra ur så mycket som behövdes för två sprutor, sätta på en etikett med gårdagens datum och sedan kasta den i soporna.
Jag tänkte att skadan redan var skedd, att inget kunde göras ogjort, att inget blev bättre för att jag anmälde mig, att jag visste vad jag gjort och varför jag gjort fel - en händelseanalys skulle inte tillföra något.
Jag tänkte att jag skulle kunna ljuga kallt för att skydda mig själv och framför allt mina barn. Jag skulle bara neka, spela arg för anklagelsen, söka ett nytt jobb och komma bort från alltsammans.
Men jag växte upp i ett missionshus med djupt troende föräldrar och jag visste att jag inte skulle klara att ljuga. Efter att ha kämpat med min rädsla för det kommande angreppet gick jag för att leta upp jourläkaren.
När vi kom till jobbat nästföljande kväll var det ordinarie möte för nattpersonalen. Vår chef berättade omedelbart att nyfödda Linnéa hade fått väldigt höga natriumvärden, att det var ett kritiskt läge med allt som hör samman med sådant. Chefen sa att natrium var så högt att läkarna hade börjat fråga sig om någon hade gjort en felaktig blandning. De ville att sprutor skulle tas till vara och skickas för analys men det hade inte blivit gjort. De var redan kastade. Jag sa spontant att jag hade blandat artärspolen föregående kväll, att jag gjort som jag alltid brukade och att jag visste att jag inte hade gjort fel. En kollega sa med fast röst att ingen sjuksköterska på vår avdelning skulle göra ett sådant misstag. Vi gick var och en till våra salar.
Vid 22 tiden hade jag mitt första ärende till läkemedelsrummet. Jag susade in och ställde mig där jag brukade utan att tänka på något särskilt. Förra nattens tankar hade jag skrivit av mig när jag kom hem - jag gjorde alltid det för att kunna sova - och sedan släppt. Om jag gått och grubblat på jobbet hade jag inte fungerar någon natt för att det fanns hur mycket som helst att tänka på.
När jag lyfte min blick såg jag att en back i vagnen med vätskor från Apoteket stod lite utdragen. Jag insåg att den back jag tagit natrium ur natten innan hade varit lite utdragen - jag hade försökt skjuta in den med axeln - och jag insåg att det var backen med Addex natrium, inte med fysiologisk koksalt. Jag gick till vagnen och hoppades att det var fel men en pappbit från en kartong stack upp och hindrade stängning. Jag hade vetat, och larmat till en kollega i Apoteksgruppen, om risken med att förvara två vätskor i likadana ampuller så nära varandra. Det var en back emellan. De låg dessutom på samma sida i lådorna. Bara att flytta den ena från vänster till höger sida skulle öka säkerheten. Hon som valts att ingå i Apoteksgruppen tittade kallt på mig och sa att nu var det så det kom från Apoteket och det var bara för oss att finna oss i. Det var ett vanligt uttryck bland dem som hade makt på avdelningen -. "nu är det bestämt och det är bara för er att finna er i".
Jag stirrade på backen, jag såg mig om i rummet, jag undrade vad jag skulle ta mig till. Jag visste med 100 % säkerhet att mina fiender på avdelningen, de vars makt jag hotat sedan min anställning, inte skulle dra sig för att angripa mig. De hade genom åren utsatt mig för oräkneliga komplotter av större eller mindre allvarlighet, Inte en chans, tänkte jag, att de skulle låta detta tillfälle gå sig ur händerna.
Jag visste att sprutorna som jag hade blandat var kastade. Det hade chefen sagt på natt mötet. Jag visste att många blandade natrium och heparin i en glasflaska som man sedan signerade och sparade 12 timmar i kylskåpet. Jag tänkte att jag skulle kunna göra i ordning en sådan flaska, blanda i heparin, dra ur så mycket som behövdes för två sprutor, sätta på en etikett med gårdagens datum och sedan kasta den i soporna.
Jag tänkte att skadan redan var skedd, att inget kunde göras ogjort, att inget blev bättre för att jag anmälde mig, att jag visste vad jag gjort och varför jag gjort fel - en händelseanalys skulle inte tillföra något.
Jag tänkte att jag skulle kunna ljuga kallt för att skydda mig själv och framför allt mina barn. Jag skulle bara neka, spela arg för anklagelsen, söka ett nytt jobb och komma bort från alltsammans.
Men jag växte upp i ett missionshus med djupt troende föräldrar och jag visste att jag inte skulle klara att ljuga. Efter att ha kämpat med min rädsla för det kommande angreppet gick jag för att leta upp jourläkaren.
Jag hittade
inte läkaren direkt och tänkte - med en svag strimma av hopp - att om prov var
taget på pojken och hans natrium inte var förhöjt så skulle jag ha misstagit
mig. Då hade jag inte gjort fel.
Jag sökte i pojkens journal och hittade ett svar från prov som tagits under kvällen. Konstigt nog hade lab inte lämnat ut svaret på natrium. Jag ringde lab och frågade om orsaken. Natrium hade varit så kraftigt förhöjt sa kvinnan på lab, att det måste vara ett felvärde. Jag tänkte inte på det då, och läkarna hade uppenbarligen inte reagerat, men pojkens kloridvärde var skyhögt. Det hade lab lämnat ut.
När jag försökt räkna ut vad natrium måste ha varit - jag har relaterat det till klorid och jämfört flera prover - så har jag fått fram att pojkens natrium bör ha varit runt 220. Linnéas högsta värde var 181.
Vi hade alltså en situation där ett barn hade drabbats av onaturligt högt natrium som man konstaterat för att man tog blodgaser/syrabas status på henne regelbundet. Detta var alla läkarna engagerade i. Man tog hand om flickan och hennes föräldrar och stöttade och tröstade.
I sängen bredvid låg en liten pojke som också haft en arteriell infart. Han hade fått ett stort öppet sår på benet, han var otröstlig men när det kom provsvar var klorider var det ingen som reagerade.
Hur kan det ha kommit sig?
Jag sökte i pojkens journal och hittade ett svar från prov som tagits under kvällen. Konstigt nog hade lab inte lämnat ut svaret på natrium. Jag ringde lab och frågade om orsaken. Natrium hade varit så kraftigt förhöjt sa kvinnan på lab, att det måste vara ett felvärde. Jag tänkte inte på det då, och läkarna hade uppenbarligen inte reagerat, men pojkens kloridvärde var skyhögt. Det hade lab lämnat ut.
När jag försökt räkna ut vad natrium måste ha varit - jag har relaterat det till klorid och jämfört flera prover - så har jag fått fram att pojkens natrium bör ha varit runt 220. Linnéas högsta värde var 181.
Vi hade alltså en situation där ett barn hade drabbats av onaturligt högt natrium som man konstaterat för att man tog blodgaser/syrabas status på henne regelbundet. Detta var alla läkarna engagerade i. Man tog hand om flickan och hennes föräldrar och stöttade och tröstade.
I sängen bredvid låg en liten pojke som också haft en arteriell infart. Han hade fått ett stort öppet sår på benet, han var otröstlig men när det kom provsvar var klorider var det ingen som reagerade.
Hur kan det ha kommit sig?
Monday, March 10, 2014
Dag 10/100 - läkarnas reaktion...
//Detta är
en berättelse över 100 dagar, som en bok med 100 kapitel. Den bör läsas från
första inlägg till sista.//
Läkaren som var jour natten efter mitt misstag trodde mig inte när jag kom och sa att det var jag som var skuld till Linnéas höga natrium - och inte bara det. Pojken hade också fått stark lösning, hans natrium borde vara skyhögt, han måste spädas med extra vätska omedelbart, tänk om hans njurar skulle skadas, han måste törsta förfärligt - jag babblade på, orolig, olycklig och stressad. Läkare reagerade som jag också gör i akuta situationer med att försöka lugna mig, att avdramatisera.
Jag sa att jag visste att jag gjort fel. Han sa att han visste att jag inte kunde göra ett sådant fel. Min känsla var hela tiden att han inte tog mig på allvar. Han tystade mig och sa till mig att gå tillbaka till min sal. Jag hade bett honom ta prov på pojken snarast för att han skulle kunna få den hjälp han behövde. Han lovade att göra det, nu skulle jag släppa alltsammans och jobba vidare med de barn jag hade den natten.
Jag var som ett asplöv hela natten. Jag väntade på att läkaren skulle komma och ge besked. Jag såg honom susa förbi i korridoren ibland och tänkte att han hade mycket att göra med alla de sjuka barnen, med många barn på Familje neonatalen, med en hel del barn på BB och så de ofta oannonserade utryckningarna till operation eller förlossning om ett barn mådde dåligt, skulle tas ut med sugklocka eller kejsarsnitt.
Vid 05 tiden hade jag inte sett läkaren rusa förbi på en dryg timme. Jag började undra om han gått för att sova utan att ens stämma av med mig. Jag var fullkomligt utmattad av pressen och gick till sal 7. Sjuksköterskan som hade hand om Linnéa den natten fräste åt mig, hon försökte köra ut mig från salen hon var ursinnig på mig för att jag gjort ett misstag. Jag sa att jag bara ville veta pojkens natrium och om han hade fått vätska intravenöst. Sjuksköterskan fräste igen att hon verkligen inte hade tagit prover än - det var sådant hon gjorde på morgonen. Hon hade inte tid med det när jag kom heller. Jag sa till henne att det var akut, att pojken sannolikt törstade svårt och behövde dropp. Hon sa att han inte hade sovit en blund på hela natten och att det berodde på såret på benet som var mitt fel. Hon tänkte inte ta prov förrän hon planerat. Jag gick till salens stickvagn och tog en ampull sterilt vatten, drog upp det i en spruta och gav pojken i munnen. Han var hysterisk av törst. Jag sa lugnt till hans sjuksköterska att jag hade tid att ta provet, att jag tänkte göra det och sedan väcka läkaren omedelbart för att barnet skulle få vätska. Sjuksköterskan sköt ut mig ur salen och sa att hon skulle ta provet direkt. Hon hade inte förstått att det var akut att ta det, sa hon.
Pojken fick en infusion när svaret kom och han flyttades nästföljande dag skyndsamt till annan avdelning. Varför har jag undrat över många gånger. Jag fick träffa Linnéas föräldrar och tala med dem men jag vet inte ens om pojkens föräldrar informerades.
Det görs många misstag på KS neonatalavdelning och ingen gör något väsen av det. Ett barns fingrar ramlade bort efter att en läkare satt en kateter i en artär i stället för i en ven. Många barn har fått mat i sina lungor för att deras sonder suttit fel. En sjuksköterska som arbetade på natten gav ett barn 100 gånger för hög dos catapresan två nätter i rad. Hon fick stöd och uppbackning. En läkare ordinerade fel tre gånger på två veckor i samband med att hans äktenskap var i kris efter att han involverat sig med minst två unga kvinnor på jobbet under samma tid. Det var allvarliga felordinationer, jag upptäckte två av dem och rapporterade till nattens jourläkare och morgonens chefssjuksköterska. Jag hörde inte att läkaren anmälde sig själv, som var hans skyldighet.
Ett barn skrevs ut till BB efter att jag hade rapporterat till en oerfaren sjuksköterska att bakterier som fanns i hans blod sannolikt påverkade hans hjärna. Han drog huvudet kraftigt bakåt, han sträckte ut och korsade sina ben, han kräkte och hade högtonat gällt skrik. Min oerfarna kollega sa mammande till mig att jag inte behövde vara orolig för barnet. Läkarna hade garanterat henne att han inte hade något infektion över huvud taget. Jag undervisade henne noga och hon hade i sin tur försökt undervisa läkarna på ronden dagen efter!!! Det slutade med att man tog bort antibiotikabehandlingen omedelbart, utan att kontrollera om CRP /infektionsprover. Man skrev ut barnet till BB och friskförklarade honom. När jag kom nästa kväll trodde jag först att han hade dött. Jag frågade jourläkaren. Hon kikade lite snett på mig och sa "det var väl inte så sjukt det där barnet, egentligen.."
Jag redogjorde snabbt för barnets symtom, visade henne att CRP var stigande och hon sa att jag skulle ringa BB omedelbart. Barnmorskan grät. Hon sa att vare sig barnmorskorna på BB eller föräldrarna hade lyckats få i barnet "en enda droppe mat" på hela dagen men att barnläkarna trots det vägrat ta tillbaka barnet till neonatalen. "Kom hit med barnet direkt så tar jag hand om det", sa jag utan att berätta att detta var ett barn som skulle kunna sluta andas vilken minut som helst. "Bara skynda dig", sa jag lugnt. CRP hade stigit, barnet fick antibiotika insatt igen, det behövde vårdas ytterligare en vecka, den oerfarna sjuksköterskan sa upp sig och jag skrev i brev till Hugo Lagercrantz att det var en allvarlig risk för patientsäkerheten att "den gamla vana KS-personalen" pratade så illa om ny personal att läkaren inte lyssnade på våra rapporter om barnen.
När jag kom hem på morgonen dagen efter att jag upptäckt att jag gjort fel somnade jag först. Vid 11 tiden vaknade jag av en förfärlig mardröm med döda lemlästade barn. Jag ville ringa sal 7 och fråga hur det gick för barnen men jag skämdes så för att jag gjort fel att jag inte kunde med. Jag valde att ringa till den telefon som den läkaren har som är jourhavande. Läkaren som svarade skrek åt mig, skällde ut mig, vräkte ur sig elaka saker och sa att hon skulle se till att jag fick skulden för Linnéas hjärnblödning och för hennes död, om hon skulle dö. Den läkaren skrev efter någon dag i Linnéas journal att mitt misstag orsakat hjärnblödningen. Anteckningen skrev ut direkt och gavs till Linnéas föräldrar. En annan överläkare skrev ett anslag med röda bokstäver som hon satte upp i personalrummet. Där stod att ett allvarligt misstag begåtts på avdelningen.
Verksamhetschefen gick kort efteråt ut med i media att hjärnblödningen uppkommit vid samma tid som Linnéa fick den starka natriumlösningen. Ingen utredning hade gjorts av andra samverkande faktorer. Jag skrev följande till verksamhetschefen:
Läkaren som var jour natten efter mitt misstag trodde mig inte när jag kom och sa att det var jag som var skuld till Linnéas höga natrium - och inte bara det. Pojken hade också fått stark lösning, hans natrium borde vara skyhögt, han måste spädas med extra vätska omedelbart, tänk om hans njurar skulle skadas, han måste törsta förfärligt - jag babblade på, orolig, olycklig och stressad. Läkare reagerade som jag också gör i akuta situationer med att försöka lugna mig, att avdramatisera.
Jag sa att jag visste att jag gjort fel. Han sa att han visste att jag inte kunde göra ett sådant fel. Min känsla var hela tiden att han inte tog mig på allvar. Han tystade mig och sa till mig att gå tillbaka till min sal. Jag hade bett honom ta prov på pojken snarast för att han skulle kunna få den hjälp han behövde. Han lovade att göra det, nu skulle jag släppa alltsammans och jobba vidare med de barn jag hade den natten.
Jag var som ett asplöv hela natten. Jag väntade på att läkaren skulle komma och ge besked. Jag såg honom susa förbi i korridoren ibland och tänkte att han hade mycket att göra med alla de sjuka barnen, med många barn på Familje neonatalen, med en hel del barn på BB och så de ofta oannonserade utryckningarna till operation eller förlossning om ett barn mådde dåligt, skulle tas ut med sugklocka eller kejsarsnitt.
Vid 05 tiden hade jag inte sett läkaren rusa förbi på en dryg timme. Jag började undra om han gått för att sova utan att ens stämma av med mig. Jag var fullkomligt utmattad av pressen och gick till sal 7. Sjuksköterskan som hade hand om Linnéa den natten fräste åt mig, hon försökte köra ut mig från salen hon var ursinnig på mig för att jag gjort ett misstag. Jag sa att jag bara ville veta pojkens natrium och om han hade fått vätska intravenöst. Sjuksköterskan fräste igen att hon verkligen inte hade tagit prover än - det var sådant hon gjorde på morgonen. Hon hade inte tid med det när jag kom heller. Jag sa till henne att det var akut, att pojken sannolikt törstade svårt och behövde dropp. Hon sa att han inte hade sovit en blund på hela natten och att det berodde på såret på benet som var mitt fel. Hon tänkte inte ta prov förrän hon planerat. Jag gick till salens stickvagn och tog en ampull sterilt vatten, drog upp det i en spruta och gav pojken i munnen. Han var hysterisk av törst. Jag sa lugnt till hans sjuksköterska att jag hade tid att ta provet, att jag tänkte göra det och sedan väcka läkaren omedelbart för att barnet skulle få vätska. Sjuksköterskan sköt ut mig ur salen och sa att hon skulle ta provet direkt. Hon hade inte förstått att det var akut att ta det, sa hon.
Pojken fick en infusion när svaret kom och han flyttades nästföljande dag skyndsamt till annan avdelning. Varför har jag undrat över många gånger. Jag fick träffa Linnéas föräldrar och tala med dem men jag vet inte ens om pojkens föräldrar informerades.
Det görs många misstag på KS neonatalavdelning och ingen gör något väsen av det. Ett barns fingrar ramlade bort efter att en läkare satt en kateter i en artär i stället för i en ven. Många barn har fått mat i sina lungor för att deras sonder suttit fel. En sjuksköterska som arbetade på natten gav ett barn 100 gånger för hög dos catapresan två nätter i rad. Hon fick stöd och uppbackning. En läkare ordinerade fel tre gånger på två veckor i samband med att hans äktenskap var i kris efter att han involverat sig med minst två unga kvinnor på jobbet under samma tid. Det var allvarliga felordinationer, jag upptäckte två av dem och rapporterade till nattens jourläkare och morgonens chefssjuksköterska. Jag hörde inte att läkaren anmälde sig själv, som var hans skyldighet.
Ett barn skrevs ut till BB efter att jag hade rapporterat till en oerfaren sjuksköterska att bakterier som fanns i hans blod sannolikt påverkade hans hjärna. Han drog huvudet kraftigt bakåt, han sträckte ut och korsade sina ben, han kräkte och hade högtonat gällt skrik. Min oerfarna kollega sa mammande till mig att jag inte behövde vara orolig för barnet. Läkarna hade garanterat henne att han inte hade något infektion över huvud taget. Jag undervisade henne noga och hon hade i sin tur försökt undervisa läkarna på ronden dagen efter!!! Det slutade med att man tog bort antibiotikabehandlingen omedelbart, utan att kontrollera om CRP /infektionsprover. Man skrev ut barnet till BB och friskförklarade honom. När jag kom nästa kväll trodde jag först att han hade dött. Jag frågade jourläkaren. Hon kikade lite snett på mig och sa "det var väl inte så sjukt det där barnet, egentligen.."
Jag redogjorde snabbt för barnets symtom, visade henne att CRP var stigande och hon sa att jag skulle ringa BB omedelbart. Barnmorskan grät. Hon sa att vare sig barnmorskorna på BB eller föräldrarna hade lyckats få i barnet "en enda droppe mat" på hela dagen men att barnläkarna trots det vägrat ta tillbaka barnet till neonatalen. "Kom hit med barnet direkt så tar jag hand om det", sa jag utan att berätta att detta var ett barn som skulle kunna sluta andas vilken minut som helst. "Bara skynda dig", sa jag lugnt. CRP hade stigit, barnet fick antibiotika insatt igen, det behövde vårdas ytterligare en vecka, den oerfarna sjuksköterskan sa upp sig och jag skrev i brev till Hugo Lagercrantz att det var en allvarlig risk för patientsäkerheten att "den gamla vana KS-personalen" pratade så illa om ny personal att läkaren inte lyssnade på våra rapporter om barnen.
När jag kom hem på morgonen dagen efter att jag upptäckt att jag gjort fel somnade jag först. Vid 11 tiden vaknade jag av en förfärlig mardröm med döda lemlästade barn. Jag ville ringa sal 7 och fråga hur det gick för barnen men jag skämdes så för att jag gjort fel att jag inte kunde med. Jag valde att ringa till den telefon som den läkaren har som är jourhavande. Läkaren som svarade skrek åt mig, skällde ut mig, vräkte ur sig elaka saker och sa att hon skulle se till att jag fick skulden för Linnéas hjärnblödning och för hennes död, om hon skulle dö. Den läkaren skrev efter någon dag i Linnéas journal att mitt misstag orsakat hjärnblödningen. Anteckningen skrev ut direkt och gavs till Linnéas föräldrar. En annan överläkare skrev ett anslag med röda bokstäver som hon satte upp i personalrummet. Där stod att ett allvarligt misstag begåtts på avdelningen.
Verksamhetschefen gick kort efteråt ut med i media att hjärnblödningen uppkommit vid samma tid som Linnéa fick den starka natriumlösningen. Ingen utredning hade gjorts av andra samverkande faktorer. Jag skrev följande till verksamhetschefen:
Jag tar självklart på mig
ansvaret för det misstag jag gjorde men jag kommer inte att ta på mig ansvaret
för barnets hjärnblödning; det finns alltför många andra riskfaktorer.
Så här
skrev jag i ett mail till M (en chefssjuksköterska):
Jag kommer inte att ta på mig
skulden för barnets hjärnblödning utan kommer dels att ta upp ultraljud hjärta
som en riskfaktor och då hänvisa till en tvilling på X:X, dels till det barn
(en annan ssk) reagerade över och dels kommer jag att begära en granskning av
sambandet mellan hjärnblödning och ultraljud hos sjuka prematurer hos oss de
sista 2 åren.
Jag kommer också att ta upp samkörningen av inotroper och TPN i en NVK
som - så vitt jag kunde förstå - också användes till att ge olika läkemedel. Så
vitt jag förstår gör man så på BIVA - men hos större barn finns ju inte samma
risk för hjärnblödning. Jag kommer att ta upp det som en brist i
inskolning/intern undervisning att alla ssk inte följer de rutiner som är
gängse i neonatalvården. Om man är barnmorska eller iva ssk, eller helt
oerfaren, kan man omöjligt känna till det som är specifik kunskap för en
neonatalssk - man måste få adekvat undervisning.
En
tredje riskfaktor var den nedkylning som barnet utsattes för i samband med byte
av sal.
En fjärde riskfaktor var det misstag jag gjorde - men som inte förorsakade ny eller förvärrad hjärnblödning hos 7:1 trots att det gick ett dygn längre innan hans höga natrium upptäcktes och behandlades.
Jag förstår att 7:2 var skörare, mera omogen och mera nyfödd.
Hennes XXXX var också så påverkade av hennes jobbiga start att det som kom XXXX - redan på kvällen innan hon hade fått i sig något Addex natrium - XXXX.
En fjärde riskfaktor var det misstag jag gjorde - men som inte förorsakade ny eller förvärrad hjärnblödning hos 7:1 trots att det gick ett dygn längre innan hans höga natrium upptäcktes och behandlades.
Jag förstår att 7:2 var skörare, mera omogen och mera nyfödd.
Hennes XXXX var också så påverkade av hennes jobbiga start att det som kom XXXX - redan på kvällen innan hon hade fått i sig något Addex natrium - XXXX.
En
av mina frågor just nu är vilken mängd natrium 7:2 fått:
(En överläkare) sa till mig att hon hade fått i sig 43 mmol natrium - om jag förstod rätt 43 mmol/kg kroppsvikt.
Jag bytte inte slangen till Addex Natrium infusionen vilket betyder att hela mängden som fanns i slangen, i blodtrycksdomen och i artärkatetern först gick in innan Add Na kom till barnet.
Jag vet inte exakt hur mkt detta rymmer men tror att det blir minst 3 ml sammanlagt, kanske mera. Infusionen gick med 0,8 ml/h i 12,5 h = 10 ml - 3ml i slangsystemet = 7 ml x 4 mmol = 28 mmol. Men kanske har hon räknat bort det som fanns i slangsystemet - jag vet inte, för det sa hon inte och hon frågade inte mig hur mkt jag hade bytt ut. Eftersom jag inte vet barnets vikt vet jag inte hur det är räknat.
(En överläkare) sa till mig att hon hade fått i sig 43 mmol natrium - om jag förstod rätt 43 mmol/kg kroppsvikt.
Jag bytte inte slangen till Addex Natrium infusionen vilket betyder att hela mängden som fanns i slangen, i blodtrycksdomen och i artärkatetern först gick in innan Add Na kom till barnet.
Jag vet inte exakt hur mkt detta rymmer men tror att det blir minst 3 ml sammanlagt, kanske mera. Infusionen gick med 0,8 ml/h i 12,5 h = 10 ml - 3ml i slangsystemet = 7 ml x 4 mmol = 28 mmol. Men kanske har hon räknat bort det som fanns i slangsystemet - jag vet inte, för det sa hon inte och hon frågade inte mig hur mkt jag hade bytt ut. Eftersom jag inte vet barnets vikt vet jag inte hur det är räknat.
Från
Läkartidningen: »Ingen kan säkert säga huruvida hjärnblödningen
är en följd av hypernatremin annat än att de sammanfaller i tid. Prematuritet
och asfyxi är i sig riskfaktorer för uppkomst av hjärnblödning«, skriver
verksamhetschefen i sin anmälan.
Man kan med säkerhet säga att detta barn var drabbat av minst två, troligen tre blodförluster innan mitt misstag. Man kan också säga med säkerhet att det är rutin överallt i vård av prematura barn att man gör ultraljud på hjärnan efter en större blodförlust. Av någon orsak hade det inte gjorts på Linnéa. Som jag ser det indikerar denna klara avvikelse från gängse rutin för att "något" - som Linnéas mamma uttryckt det - var fel från början.
Verksamhetschefen var dessutom, när hon gick ut med dessa uppgifter i media, så medveten om risken med ultraljud hjärta på de minsta barnen att det bara fick göras undantagsvis på stänga indikationer efter att jag tagit upp de olika riskfaktorerna i Linnéas fall. En överläkare sa till mig, viskande, att det visste alla läkarna att ultraljuden orsakade de flesta hjärnblödningarna.
Vad gäller rutinen att inte sätta perifer infart för antibiotika även om barnen fick inotroper så tillämpades den direkt efter Linnéa på två små barn som föddes i vecka 23. Båda fick stora hjärnblödningar och jag vet att det ena barnet dog. Jag orkade inte ta reda på hur det gick med det andra. Jag vet inte vilken läkare det var som godkänt metoden men tror att det var hon som hotade mig och gav mig skulden för Linnéas skada.
Jag har dokument som kan visa när Linnéas blodförluster kom. Jag fick aldrig se Linnéas journal i samband med händelseanalysen, som jag begärt, men jag fick den från Socialstyrelsen när man insåg att verksamheten gjort en analys där man inte involverat mig alls. Jag sa att jag behövde veta, för min egen skull, om jag verkligen var skuld till blödningen som läkarna påstod. Ingen utredning gjordes - man bara skyllde allt på mig...
Man kan med säkerhet säga att detta barn var drabbat av minst två, troligen tre blodförluster innan mitt misstag. Man kan också säga med säkerhet att det är rutin överallt i vård av prematura barn att man gör ultraljud på hjärnan efter en större blodförlust. Av någon orsak hade det inte gjorts på Linnéa. Som jag ser det indikerar denna klara avvikelse från gängse rutin för att "något" - som Linnéas mamma uttryckt det - var fel från början.
Verksamhetschefen var dessutom, när hon gick ut med dessa uppgifter i media, så medveten om risken med ultraljud hjärta på de minsta barnen att det bara fick göras undantagsvis på stänga indikationer efter att jag tagit upp de olika riskfaktorerna i Linnéas fall. En överläkare sa till mig, viskande, att det visste alla läkarna att ultraljuden orsakade de flesta hjärnblödningarna.
Vad gäller rutinen att inte sätta perifer infart för antibiotika även om barnen fick inotroper så tillämpades den direkt efter Linnéa på två små barn som föddes i vecka 23. Båda fick stora hjärnblödningar och jag vet att det ena barnet dog. Jag orkade inte ta reda på hur det gick med det andra. Jag vet inte vilken läkare det var som godkänt metoden men tror att det var hon som hotade mig och gav mig skulden för Linnéas skada.
Jag har dokument som kan visa när Linnéas blodförluster kom. Jag fick aldrig se Linnéas journal i samband med händelseanalysen, som jag begärt, men jag fick den från Socialstyrelsen när man insåg att verksamheten gjort en analys där man inte involverat mig alls. Jag sa att jag behövde veta, för min egen skull, om jag verkligen var skuld till blödningen som läkarna påstod. Ingen utredning gjordes - man bara skyllde allt på mig...
Tuesday, March 11, 2014
Dag 11/100 - föräldrarna.
Läkarna ville att jag skulle tala med Linnéas föräldrar och jag gjorde allt man sa till mig då.
Jag utelämnade till exempel alla bakomliggande orsaker när jag skrev anmälan mot mig själv för att man sa till mig att göra så. Jag skulle bara beskriva exakt vad som hänt men jag fick inte gå in på mina tankar om varför jag gjort så fel. Det kom att slå hårt mot mig efteråt.
Jag talade inte med pojkens föräldrar, jag vet inte ens vart han tog vägen - kanske flyttades han till annat sjukhus. Man sa att det inte var nödvändigt att jag talade med de föräldrarna.
Jag träffade Linnéas föräldrar tillsammans med en överläkare som var väl medveten om att Linnéa haft hjärnblödning innan mitt misstag, som sannolikt visste vilken av hennes kollegor som var skuld till blödningen och som höll tyst som en mussla om alla andra risker i Linnéas vård inför föräldrarna.
När det gjordes misstag på KS neo, när föräldrar var högutbildade och riskerade att kunna analysera avdelningens problem, osv tilldelades de ofta denna läkare. Man gav eget rum, man tilldelade särskilt utvald lojal personal och så denna läkare som var expert på att få människor att tro att de fick extra god vård. Hon kunde finnas till hands dygnet runt om man verkligen ville isolera en familj.
Jag kan givetvis inte skriva här om Linnéas föräldrar men jag vill bemöta den kritik många riktat mot dem. För mig finns INGET att kritisera dessa föräldrar för. Deras barn skadades av vården, läkare ljög för dem under hela vårdtiden vilket de kände på sig, journalanteckningar var osanna och osakliga, människor hetsade dem för att manipulera dem att anmäla mig, man gav barnet minst en infektion i hjärnan under vårdtiden och slutligen skrevs hon ut med en infektion i hjärnan som bröt ner hennes hjärna på en vecka.
När föräldrarna anmälde för att få veta vad som egentligen hade hänt den där sista veckan skickade man in en advokat som dribblade bort föräldrarnas fråga som om det varit flugskit på rockslaget.
Min uppfattning är att man ville kunna använda Linnéas död till att få bort mitt kritiska öga och min öppet kritiska röst från arbetsplatsen - som jag kallat "ett vårdens Knutby" i mina kontakter med Socialstyrelsen.
När Linnéa skrevs ut från neonatalen hade hon inte varit i intensivvård på lång tid, hon hade varit på Familjeneonatalen och skötts av sina föräldrar som andra barn. Hon var som ett vanligt barn, hon åt all sin mat på nappflaska, hon tittade på sina föräldrar och gav gensvar som barn gör.
Jag gick inte nära Linnéa av respekt för hennes föräldrar men jag ställde frågor för att jag var oerhört illa berörd av situationen, speciellt som jag börjat ana på grund av läkarnas agerande att det skulle kunna utveckla sig till en ännu större katastrof för familjen om läkarna fick som de ville.
Att många av läkarna helt saknade respekt för Linnéas föräldrars önskan om att deras dotter skulle få leva var uppenbart för mig, som sett många skadade barn genom åren. I andra fall respekterade läkarna när föräldrar var klara med att de inte accepterade "avslut". Påverkan på Linnéas föräldrar pågick på många olika nivåer inom verksamheten under hela vårtiden och - påstods det - även efteråt.
Jag skriver inte för min skull - om det bara handlade om mig vore det inte viktigt.
Jag skriver inte heller enbart för att Linnéas mamma och pappa ska få upprättelse och något slags svar på den svåra frågan.
Framför allt skriver jag för alla de barn som skadats svårt, som lidit obeskrivligt och som dött på grund av de maktkamper som pågått och pågår inom den svenska neonatalvården.
På 80-90-talen byggde svenska entusiastiska barnläkare upp solida neonatalverksamheter som gav excellent vård på många håll i landet - t.ex. i Jönköping. Kanske spreds rykte om god vård i Sverige och goda möjligheter till karriär för under 90-talet började det flöda in typer från många olika håll som inte borde få vistas i samma rum som ett nyfött barn. I Jönköping ingick det i sjuksköterskors ansvar att bedöma nya läkares kunskapsnivå och sunda förnuft - och vice versa. Om en läkare var inkompetent, slarvig, oseriös var vi skyldiga att rapportera till chefsläkaren. Barnsjukvård är känd för att dra till sig människor som trivs med att utöva makt över oskyddade offer. Föräldrar till sjuka barn är helt utlämnade på skeva vårdenheter.
Wednesday, March 12, 2014
Dag 12/100 - ett misslyckat inlägg igen...
Idag har min dator blivit förvirrad av att resa och var uppkopplad till olika nätverk. Nu kopplar den inte in sig på i mitt eget hem - hela mitt inlägg raderades. Så kan det gå.
Det blir bara en bild idag - om det lyckas.
Thursday, March 13, 2014
Dag 13/ 100 - en stressig dag
Det var engagerande och ganska jobbigt
att börja skriva i denna blogg. Jag gick in i det som hände år 2008 till den
grad att jag drömde ett par mardrömmar - under flera månader efter mitt misstag
drömde jag förfärliga mardrömmar om döda och lemlästade barn. Kanske är det
därför jag oavsiktligt verkar ha förträngt att jag skulle blogga, att jag efter
100 dagar skulle ha skrivit motsvarande en hel bok. Idag blir det inget inlägg
heller. Jag ska ta en paus - fly en stund - och se en trevlig film med min son.
Friday, March 14, 2014
Dag 14/100 - en fritt tillsnickrad händelseanalys med syfte
att skydda analysteamet.
Man sa att jag inte fick berätta något i min
anmälan mer än bara beskriva själva händelsen. Avdelningens eget team för att
utreda misstag i vården var mina kontakter initialt. De sa att en opartisk
grupp skulle göra en händelseanalys, i gruppen skulle en opartisk läkare ingå
som jag skulle få tala med och få stöd av. Man erbjöd mig att gå på samtal med
psykolog och jag gick dit vid ett tillfälle men jag hade inte behov alls av att
älta det som hade hänt, mitt behov var att ta reda på fakta för att kunna
försvara mig.
Läkarna spred via media att mitt misstag orsakat hjärnblödningen. Avdelningens mest kända och taktiska manipulatörer lindande de utlämnade föräldrarna runt lillfingret, de satte föräldrarnas känslor i snurr så att jag kunde se från dag till dag hur deras personligheter förändrades.
Jag hade sett många föräldrar drabbas på samma sätt. Ett par var högutbildade, den ena parten i en offentlig position, läkarna missade att deras barn var drabbat av en infektion och väldigt få människor inom vården skulle tro mig om jag berättade vad som drabbade den familjen. Den mamman hade tyckt bra om mig. Hon hade ställt en rad frågor om hur jag vårdade barnen, hon hade bett mig motivera mina olika strategier och jag hade svarat som jag tänkte att en person med hennes utbildning förväntade. Jag märkte att hon var nöjd.
Kort efteråt tilläts jag inte längre vårda deras barn. Mamman kom till mig två gånger och frågade om jag inte ville ha hand om dem längre. Jag gled på svaret, sa att de var en populär familj och att många ville ta hand om dem och deras barn - vad skulle jag ha gjort? Om jag berättat för dem vad jag såg skulle samtliga läkare ha gått emot mina uppgifter och jag skulle ha förlorat mitt jobb, kanske min legitimation. Deras barn lades på eget rum, bara särskilt utvald personal blev placerad där - jag såg också de föräldrarnas totala kaos. De måste ha förstått att "något" var fel, precis som Linnéas föräldrar gjorde. Ingen av de drabbade föräldrarna anade att jag ägnade timmar utanför jobbet till att skriva till olika personer i ansvarig ställning på avdelningen om situationen för deras barn, för att om möjligt bidra till förbättrade rutiner.
Ingen hörde av sig om händelseanalysen, intervjun med mig då jag skulle få möjlighet att berätta varför jag gjort misstaget och den för mig klargörande läsning av Linnéas journal som jag begärt få göra tillsammans med den opartiska läkaren. När jag stått ut med att vänta i tre månader - en tid fylld av vånda och mardrömmar för att jag än inte givits tillfälle att prata av mig och för att jag mådde dåligt av det som spreds i media - frågade jag till slut min chef. Hon sa att hon inte visste. Hon frågade om jag inte blivit intervjuad för länge sedan och så vitt jag kunde bedöma var hon ovetande. Hon skulle ta reda på hur det hängde ihop, sa hon. Vid vår nästa kontakt sa hon att analysen var avslutad och inskickad och att den opartiska gruppen inte ansett att det funnits orsak att intervjua mig.
Jag fick namnet på en kvinna som haft rollen att sammanställa analysen. Hon sa samma sak. Jag hade redan talat med Socialstyrelsen. De hade inte fått någon händelseanalys och de undrade varför den dröjde så onormalt länge. Jag ringde igen efter samtalet med handläggaren. Fortsatt fanns ingen analys hos Socialstyrelsen. Jag frågade handläggaren varför man inte intervjuat mig. Det kunde hon inte svara på. Det beslutet var taget av de andra tre i gruppen. Jag frågade vilka dessa var och fick det förvånande svaret att hon inte ville berätta det för mig. Efter hård press och hot om att jag skulle ta upp detta med Socialstyrelsen berättade kvinnan vilka de tre var. De ingick alla i avdelningens apoteksgrupp, det vill säga de var ansvarig för att Addex natrium och NaCl beställdes i likadana ovala förpackningar och förvarades i samma vagn på samma sida av de backar där de låg. Läkaren i gruppen var definitivt inte opartisk utan i hög grad involverad i vården av Linnéa - för att säga något utan att säga vad jag skulle vilja säga.
Man kallade mig till ett möte där man försökte avleda mig. Efter mycket dividerande sa en till en annan "vi får väl hålla en liten intervju med henne då...". Jag insåg att man tänkte sig att låta mig berätta men att det inte skulle läggas till analysen. Jag sa till verksamhetschefen att jag redan förberett vad jag skulle säga och att jag lika gärna kunde skriva det i ett mail och skicka direkt till myndigheten.
3-4 dagar senare fanns ett brev från Socialstyrelsen i min brevlåda. Där stod att myndighetens bedömning var gjord och att den inte kunde överklagas...
Så tystar Karolinska sjukhuset, med stöd av Socialstyrelsen, kritiska röster.
Paradis för läkare - inferno för patienter..
Läkarna spred via media att mitt misstag orsakat hjärnblödningen. Avdelningens mest kända och taktiska manipulatörer lindande de utlämnade föräldrarna runt lillfingret, de satte föräldrarnas känslor i snurr så att jag kunde se från dag till dag hur deras personligheter förändrades.
Jag hade sett många föräldrar drabbas på samma sätt. Ett par var högutbildade, den ena parten i en offentlig position, läkarna missade att deras barn var drabbat av en infektion och väldigt få människor inom vården skulle tro mig om jag berättade vad som drabbade den familjen. Den mamman hade tyckt bra om mig. Hon hade ställt en rad frågor om hur jag vårdade barnen, hon hade bett mig motivera mina olika strategier och jag hade svarat som jag tänkte att en person med hennes utbildning förväntade. Jag märkte att hon var nöjd.
Kort efteråt tilläts jag inte längre vårda deras barn. Mamman kom till mig två gånger och frågade om jag inte ville ha hand om dem längre. Jag gled på svaret, sa att de var en populär familj och att många ville ta hand om dem och deras barn - vad skulle jag ha gjort? Om jag berättat för dem vad jag såg skulle samtliga läkare ha gått emot mina uppgifter och jag skulle ha förlorat mitt jobb, kanske min legitimation. Deras barn lades på eget rum, bara särskilt utvald personal blev placerad där - jag såg också de föräldrarnas totala kaos. De måste ha förstått att "något" var fel, precis som Linnéas föräldrar gjorde. Ingen av de drabbade föräldrarna anade att jag ägnade timmar utanför jobbet till att skriva till olika personer i ansvarig ställning på avdelningen om situationen för deras barn, för att om möjligt bidra till förbättrade rutiner.
Ingen hörde av sig om händelseanalysen, intervjun med mig då jag skulle få möjlighet att berätta varför jag gjort misstaget och den för mig klargörande läsning av Linnéas journal som jag begärt få göra tillsammans med den opartiska läkaren. När jag stått ut med att vänta i tre månader - en tid fylld av vånda och mardrömmar för att jag än inte givits tillfälle att prata av mig och för att jag mådde dåligt av det som spreds i media - frågade jag till slut min chef. Hon sa att hon inte visste. Hon frågade om jag inte blivit intervjuad för länge sedan och så vitt jag kunde bedöma var hon ovetande. Hon skulle ta reda på hur det hängde ihop, sa hon. Vid vår nästa kontakt sa hon att analysen var avslutad och inskickad och att den opartiska gruppen inte ansett att det funnits orsak att intervjua mig.
Jag fick namnet på en kvinna som haft rollen att sammanställa analysen. Hon sa samma sak. Jag hade redan talat med Socialstyrelsen. De hade inte fått någon händelseanalys och de undrade varför den dröjde så onormalt länge. Jag ringde igen efter samtalet med handläggaren. Fortsatt fanns ingen analys hos Socialstyrelsen. Jag frågade handläggaren varför man inte intervjuat mig. Det kunde hon inte svara på. Det beslutet var taget av de andra tre i gruppen. Jag frågade vilka dessa var och fick det förvånande svaret att hon inte ville berätta det för mig. Efter hård press och hot om att jag skulle ta upp detta med Socialstyrelsen berättade kvinnan vilka de tre var. De ingick alla i avdelningens apoteksgrupp, det vill säga de var ansvarig för att Addex natrium och NaCl beställdes i likadana ovala förpackningar och förvarades i samma vagn på samma sida av de backar där de låg. Läkaren i gruppen var definitivt inte opartisk utan i hög grad involverad i vården av Linnéa - för att säga något utan att säga vad jag skulle vilja säga.
Man kallade mig till ett möte där man försökte avleda mig. Efter mycket dividerande sa en till en annan "vi får väl hålla en liten intervju med henne då...". Jag insåg att man tänkte sig att låta mig berätta men att det inte skulle läggas till analysen. Jag sa till verksamhetschefen att jag redan förberett vad jag skulle säga och att jag lika gärna kunde skriva det i ett mail och skicka direkt till myndigheten.
3-4 dagar senare fanns ett brev från Socialstyrelsen i min brevlåda. Där stod att myndighetens bedömning var gjord och att den inte kunde överklagas...
Så tystar Karolinska sjukhuset, med stöd av Socialstyrelsen, kritiska röster.
Paradis för läkare - inferno för patienter..
Saturday, March 15, 2014
Dag 15/100 - journalen och om hur lätt man vilseleder
Socialstyrelsen...
Man spred i media att mitt misstag orsakat Linnéas hjärnblödning. Samtidigt hade verksamhetschefen ringt till mig och "rekommenderat" mig med skärpa i rösten att inte tala med media. Allt skulle hanteras av KS presstjänst sa hon. Jag gjorde som jag blev tillsagd, sa artigt nej till en ung man som ringde från Dagens medicin och någon från DN eller SvD - jag minns inte längre.
Efter att ha givit min version till Socialstyrelsen - efter att de snabbt låtit sig manipuleras till att stänga sin utredning - fick jag ett exemplar av Linnéas journal. Den skickades till min arbetsplats.
Jag insåg hur läkarna gjort för att få Socialstyrelsen att tro att Linnéas blödning inträffat samtidigt som hon fick den starka natriumlösningen. De utgick från att Socialstyrelsen tror på läkares ord som om de kom från Gud, att allt som krävs för att något ska ses som "fakta" är att en läkare sagt det.
Man hade inte bifogat vare sig infusionslistor - så att man kunde se när Linnéa behövt blodtryckshöjande infusion, inte heller transfusionslistor - så att man kunde se hur många gånger och när hon hade behövt blod och man hade inte bilagt injektionslistorna så att man kunde se hur många gånger man flushat inotroper i hennes slangsystem och vem som gjort det.
Över tid skulle jag komma att inse att ingen i Sverige kan granska de neonatologer som arbetar på Karolinska för den kompetens som krävs finns inte hos Socialstyrelsen och kollegorna ute i landet är alltför medvetna om makten hos trojkan i Sthlm för att våga gå emot dem. Nu kanske de på nåder kan få vårda barn i vecka 26-27 (som man klarade i Jönköping 1984 utan vare sig triggade respiratorer eller saturationsövervak) men om man inte passar sig kanske Socialstyrelsen inbillas att alla under vecka 30 måste till Sthlm, Uppsala, Göteborg eller Umeå. Inkomsten av utomlänspatienter är ingen man vill avstå från vid de större sjukhusen och makten över Socialstyrelsen verkar vara total.
Orsak till att jag kom att bli en kritisk röst inom Sthlms neonatalvård från min anställning 1996 är att där jag arbetat innan hade det ingått i erfarna sjuksköterskors ansvar att granska läkares kompetens.
Som erfaren nattsjuksköterska - de första 3-4 åren var jag ensam sjuksköterska på natten tillsammans med en grupp barnsköterskor - satt det i ryggmärgen på mig att bedöma läkares gärning. Jag hade bl.a. varit den första av avdelningens sjuksköterskor som fått delta i en fyra dagar lång komprimerad utbildning för läkare och erfarna barnsjuksköterskor vid universitetskliniken i Lund. Det var år 1988.
Utbildningen var fyra dagar varav två av dagarna ända till sen kväll. Föreläsarna avlöste varandra som kuggarna i ett urverk. Senare fick jag veta att utbildningen var den som man, vid den tiden, gav till blivande barnläkare i Lundregionen. Med den i bagaget fick jag sedan instruktion dels att rapportera om läkare gjorde enskilda fel men också att ha synpunkter allmänt på en läkares lämplighet. Givetvis förstod jag att motsvarande granskning gjordes av oss sjuksköterskor. Jag såg det som en trygghet i mitt arbete.
Jag brukade inte rapportera nya läkare till den hårdföre chefsläkaren. I stället satte jag mig med alla vid första tillfälle vi jobbade tillsammans. Jag frågade vad de arbetat med innan, hur stor erfarenhet de hade av respiratorvård, vad de kände för sin placering på neonatalen osv. Två läkare tog illa upp under de år jag arbetade så. De var båda livsfarliga och olämpliga.
Om en läkare sa att han var erfaren hälsade jag välkommen och accepterade hans/hennes auktoritet omedelbart. Sa någon att hon/han var mindre erfaren - en del berättade om stor oro för placeringen - sa jag att vi jobbade som ett team omkring patienterna och att jag skulle säga till dem om jag såg att de gjorde något som våra erfarna läkare inte skulle göra.
Det hände många gånger att jag sa till en läkare att han/hon borde ringa sin bakjour och höra så att en bedömning var riktig. Ibland visste jag att läkaren gjorde fel, andra gånger var jag osäker. Mitt mål - och läkarnas - var att skapa säker vård. Både läkarna och jag lärde mig. Andra sjuksköterskor gillade att sätta dit läkare. Jag ogillar det. Jag tycker om att arbeta med läkare som är trygga för att de vet att jag inte hugger dem i ryggen. Tråkigt nog har några läkare inte bemött mig på samma sätt.
Vi var 11 sjuksköterskor som kom till KS neonatal år 1996 om ersättare för 10 barnsköterskor som hade sagts upp. Man ville få in ny kompetens. Man hade problem med ett starkt informellt ledarskap. De tre cheferna var medvetna om att deras verksamhet hade stagnerat.
De hade en chef som flög omkring i stora visioer och nästan kvävde sig själv i mängder av ord men han var snäll och mån om sin personal. De trodde antagligen att de hade honom med sig och kanske hade de det tills isvinden nådde dem och utfrysningen blev total. Innan dess var det vi nya som drabbades.
Jag drabbades värst av flera skäl. Dels var jag den som hade längst neonatal erfarenhet och mest utbildning i neonatal intensivvård av oss nya. Dels var jag inte gullig och beundrande mot mina nya kollegor och barnsköterskorna, som man förväntades vara som ny anställd. Jag borde antagligen ha lagt mig ner på golvet och gråtit över glädjen/ynnesten/förmånen att ens få sätta min fot på KS neo. Istället sa jag att vården varit bra i Jönköping och att jag ville arbeta utifrån NIDCAP:s principer som man då gjort i Jkpg sedan 2-3 år tillbaka. Jag var chockerad över att barnen inte boades om, att de låg utan kuvöstäcken rakt under starka lampor dygnet runt, att alla skrek och tjoade och flirtade med doktorn och for runt som vilda höns i de akuta situationerna. Jag var van vid att man skapade lugn, tystnad, dämpad belysning och att få personer arbetade nära barnet medan andra servade snabbt och ljudlöst i en miljö som var helt fokuserad på barnet och föräldrarna
.
Sunday, March 16, 2014
Dag 16/100 - fortsättning följer.
Jag minns när en ny läkare anställdes på KS neo. Hon sysslade med intressant forskning som man gärna ville ha till KS/KI. Att hon saknade kunskap om neonatalvård, hon var obstetriker, hindrade inte att hon fick gå jourer efter kort tid. Det var terror för oss sjuksköterskor att arbeta med henne. Hon tog ut sin osäkerhet på oss och när hennes kollegor trakasserade henne var det vi som drabbades av hennes maktlöshet och ursinne.
I gårdagens inlägg skrev jag om hur jag försökte bidra till att nya läkares kunskap skulle ökas under mina år i Jkpg. KS neo var lika långt från Jkpg som sydpolen är från nordpolen vad gällde ordning och struktur när jag kom dit. Idag är det som att en av polerna är placerad på månen. Orsak till allt som har hänt flickan Linnéa och hennes föräldrar efter mitt misstag, och det som drabbat den s.k. barnläkaren är att jag försökte larma internt inom KS neonatalverksamhet att man låg 10-15 år efter Jkpg - ett länssjukhus.
Detta drama har många offer... och efter ännu en lång resa somnar jag vid datorn och ska bara leta fram en bild till dagens inlägg. Fortsättning följer.
Monday, March 17, 2014
Dag 17/100 - om isolering och andrenalinkickar
Läkaren som kom med intressant forskning testades vid en av sina första arbetspass. Man berättade för mig att en ansvarig läkare hade flinat när han sagt att det skulle bli intressant att se hur den nya oerfarna kollegan klarade handläggningen av ett svårt sjukt barns vård. Att det inte rörde honom i ryggen att barnet riskerade skadas förvånade ingen.
Den nya läkaren hade inte haft någon erfaren sjuksköterska vid sin sida, bara en helt nyanställd sjuksköterska. Ingen av de båda kände till att man enligt lokal rutin måste ta vissa prover innan en viss behandling sattes in - gjorde man inte det kunde barnets liv riskeras. Proverna togs inte.
Barnet skadades inte men det utsattes för risk för att en läkare, som inte borde släppas i närheten av barn, valde att inte undervisa som var hans ansvar utan testa.
Den nyanställda sjuksköterskan chockerades över nonchalansen och sa upp sig.
Jag insåg redan då - detta kan ha varit 1997-98 - att den ansvarige läkaren var beredd att offra nyfödda barn för att göra sig av med dem som var konkurrenter som stod i vägen för hans karriär. Jag hade hört hans namn nämnas flera gånger sedan flera år tillbaka. Jag visste hur en majoritet av svenska kollegor såg på mannen - det visste ingen i personalgruppen på KS neonatala intensivvårds avdelning. De var en grupp som levde i föreställningen att det inte fanns fungerande neonatal intensivvård någon annanstans i Sverige - "ja, egentligen är vi troligen världsledande" sa barnsköterskor och sjuksköterskor som var fd barnsköterskor som inte ansett sig ha något behov av att läsa vidareutbildning.
"Vi har inget mer att lära... ingen kan kunna mer än oss... det är vi som undervisar andra... vi är ledande i världen", sa många.
Till mig som kom från Jönköping och gått utbildningar i neonatal intensivvård i Linköping, Lund och Örebro sa man att jag inte kunde kunna något. Man gick till läkarna och sa att det var fel på mitt förstånd för att jag inte fattade allvaret för att jag inte blev uppjagad i de akuta situationerna.
Jag reagerade som jag lärt mig i Jkpg, med att fokusera på problemet - till exempel att ett litet barn slutade andas eller att slem höll på att täppa igen en andningstub, att inte jaga upp föräldrarna genom att trycka på larmknappen, börja springa runt eller ropa högt på hjälp. Jag startade lugnt återupplivningen - andningsblåsan finns alltid till hands vid kuvösen - eller började suga barnet och sa lugnt till salens barnsköterska "kan du gå och be läkaren komma lite...". De flesta barnsköterskor lärde sig snabbt att de skulle gå ut ur salen på lugna steg och - beroende på mitt ansiktsuttryck - springa när de kom utanför dörren. Många allvarliga tillbud gick föräldrarna förbi. Det fanns, som jag såg det, ingen orsak att stressa upp dem över problem som i deras ögon innebar att deras barn var på väg att kvävas och dö. För mig var det ett tekniskt problem med smala tuber och segt slem eller en aggressiv infektion osv.
Det tog mig ett par år att inse att relativt många i gruppen på KS neo njöt av de akuta situationerna. De ville verkligen larma, springa, skrika, trösta chockade föräldrar och bli beundrade - ibland nästan tillbedda - för att de räddat en situation som en vårdanställd på sin höjd kunde lyfta ett ögonbryn över.
Över tid skulle jag komma att inse att den gruppering som dominerade KS neo inte ville att de små barnen skulle hållas fria från infektioner, aspirationer, nekroser i tarmen osv - de hade inget intresse av att vårda stabila prematurer som kunde vårdas i föräldrarnas famn, starta amning tidigt och bara växa. .. Fortsättning följer.
skara 11:02 PM
Tuesday, March 18, 2014
Dag 18/100 - om hinder i kommunikationen på en skev
arbetsplats.
Avdelningens chefer hade som sagt beslutat att ta tag i problemen vid Karolinska sjukhusets neonatala intensivvårdsavdelning i mitten av 90-talet. Man sa upp 20 barnsköterskor i två omgångar och anställde 19 erfarna sjuksköterskor. I och med att vi var många som kom samtidigt kunde vi bolla våra reflektioner med varandra. "Vad har vi kommit till", sa vi.
Av 19 nya sjuksköterskor hade 16 lämnat ett par år senare. Vi som stannade var jag som blivit lurad av kriminella i samband med ett husköp och inte kunde sälja utan stor förlust, och två sjuksköterskor som aldrig arbetat med barn och inte hade barnvidareutbildning. Dessutom hade samtliga tre mycket erfarna chefer - väl insatta i avdelningens komplicerade problematik - och ytterligare ett antal seriösa sjuksköterskor flytt från det sjunkande skeppet.
En sjuksköterska hade hört talas om min erfarenhet från Jönköping. Hon kom emot mig direkt första gången vi möttes och gick rakt på sak. "Hur var den förebyggande hygienen där du arbetat... var den som den är här hos oss... svara mig, jag måste få veta". Det verkar ha varit tradition på KS neonatal att sjukförklara alla som tänkt själva och ifrågasatt för när jag berättade att det inte gick att jämföra hygienrutinerna mellan Jkpg och Solna på samma århundrade började min kollega gråta. Hon berättade att man sagt att det var fel på henne som ifrågasatt hygienen på denna perfekta arbetsplats.
Vi nyanställda fick undervisning om lungfunktion och respiratorvård av en kaxig typ utan vidareutbildning som upprepade som ett mantra att vi (alla kvinnor) inte klarade att ta in självklar kunskap som alla sjuksköterskor på alla svenska neonatalavdelningar måste kunna och självklart kan lära sig. Det var uppenbart för oss alla att han inte kunde det många av oss kunde. Det var klart för mig att han inte skulle ha klarat den komplexa roll jag haft på natten i Jkpg som bland annat innefattade att vara personligt ansvarig för kompetensnivån hos de barnsköterskor som arbetade med mig på natten. Men den kaxige mannen var personlig vän med flertalet manliga läkare... Några av dem hade hjälpt honom att skriva en "uppsats" som inte innehöll ett enda uns av sjuksköterskekunskap men som givit honom status som "expert"...
Vilka som var de verkliga experterna på den avdelningen såg jag snabbt i och med ansvaret att till och med bedöma läkares kunskapsnivå i Jönköping. Avdelningens dåvarande vårdlärare litade jag på direkt. Vad gällde mig och undervisning så skulle det bli ett av de områden där jag särskilt sattes på plats under mina år i Solna, troligen för att jag berättade att jag älskade att undervisa men med säkerhet också för att jag var helt tydlig med att det inte skulle falla mig in att lära ut att kuvöser inte behöver desinfekteras mellan barnen, att saturation på 92 alltid är samma som 9 i syretryck, och att sjuksköterskor vare sig kan välja storlek på sonder eller suga barn individuellt anpassat. Jag sa rakt ut till den chef som sedan skulle komma att anställas att det inte skulle komma på fråga att jag skulle lära ut något som stod i ett PM som en älskarinna till en läkare - eller två älskarinnor till samma läkare - fått författa utan vare sig vidareutbildning eller erfarenhet som grund. Först och sist är jag som enskild sjuksköterska både ansvarig för vad jag gör och för att larma vid allvarliga missförhållanden - och det fanns det gott om i Solna!
I Jkpg hade man känt mig väl - man kan inte dölja eventuell inkompetens när man är enda sjuksköterska på natten med ansvar för 8 platser för intensivvård, 8 platser för barn som kommit ur den akuta fasen och enheten dessutom är kopplad till en mindre avdelning bredvid med 8 vårdplatser för utredningar och lättare kirurgi. Jkpg hade skickat mig på dyr utbildning tillsammans med erfarna läkare i Lund och utgått från att jag både kunde tillgodogöra mig den och senare arbeta direkt underställd en bakjour i hemmet.
I Sthlm ansågs ingen av oss erfarna sjuksköterskor ens kunna fatta hur t.ex. högfrekvens oscillering fungerar. Vi behövde inte lära oss det sa den lilla mannen som föreläste. Det räckte om han kunde.
Jag hade inte arbetat med metoden men läst om den i 2-3 av mina utbildningar och oscillatorn var en enkel gammaldags mekanisk historia som man lätt kunde förstå med basal undervisning.
När jag börjat arbeta och insåg att det fanns nätter då ingen enda i gruppen - inte ens jourläkaren - hade fått utbildning på Sensor medics beslutade jag att lära mig själv och andra. En lugn natt letade jag igenom avdelningens alla utrymmen från golv till tak för att hitta bruksanvisningar till olika apparater. Jag noterade att flera av barnsköterskorna iakttog mig och jag tror att någon sa till mig att det inte var lönt att jag letade. Men jag gav inte upp utan tänkte att någonstans måste ju bruksanvisningarna finnas. Till slut fanns bara en låst garderob i ett rum med medicinsk teknisk utrustning direkt utanför avdelningen. Jag kom inte in i garderoben och gav upp. Jag frågade en i personalgruppen hur det kunde komma sig att det inte fanns bruksanvisningar - det är ju lag på att alla personal måste kunna alla apparater de arbetar med. Kvinnan kastade en snabb blick runt sig och berättade sedan att allt fanns i det låsta skåpet och den ende som hade nyckel dit var den kaxige man som konsekvent vägrade lära oss nya sjuksköterskor det vi behövde kunna. Ganska självklart givetvis för hans roll skulle ha tagit ifrån honom omedelbart om någon enda läkare klarat att se oss nya - eller kanske velat se det vi hade med oss in i deras verksamhet.
Jag skulle
komma att tro i många år att orsak till problemen på KS neonatal var generellt
lägre kunskap hos en handfull läkare från andra länder. Jag visste ju vad
svenska läkare fick lära sig i Lund och jag såg givetvis skillnaden i kunskap
mellan läkare. Det jag inte insåg initialt var att problemet på KS var ett helt
annat - om jag hade kunnat omfatta det tidigare hade jag troligen flytt och
sedan försökt påverka utifrån. I
stället kände jag mig över tid allt mera som en som wallraffade på min egen
arbetsplats.
Och inte bara detta med attityderna från läkarnas maktmaskin på avdelningen. Barnsköterskor med stål i blicken körde rakt över oss erfarna sjuksköterskor genom att prata illa om oss till läkare - vi var 100 % chanslösa. När vi försökte rapportera till läkarna blev vi vanligen helt ignorerade, i vissa fall hånade. Sjuksköterskor som arbetat många år som barnsköterskor på KS neonatal såg sig själva som ett slags underverk i världshistorien.
"När man arbetar här har man så mycket kunskap att det finns inte mer att lära sig", sa de.
"Vi har väldig tur som arbetar här för vi är de enda som kan neonatal intensivvård..."
Jag glömmer aldrig en äppelkindad godtrogen fd barnsköterskas orubbliga blick och bergfasta uttalanden med snällt mammande tonfall till mig - "du förstår... du kan inte kunna något... det finns ingen fungerande neonatal intensivvård i Jkpg". Hon var kanske 15 år yngre än mig och hade kanske varit sjuksköterska i ett par år men hon hade varit barnsköterska länge. En mycket erfaren ny sjuksköterska drog upp syrgasen några % var kväll hon kom för att ett barn var konstant hypoxiskt (för lågt syresatt). Den äppelkindade drog ner var morgon direkt hon kom in på salen, innan hon ens fått rapport. Den erfarna sjuksköterskan tog dit läkaren nästa kväll och fick bekräftat att syrgasen skulle höjas. Den äppelkindade brydde sig inte det minsta. Hon drog ner som innan. Den erfarna nya sjuksköterskan sa upp sig. Den äppelkindade jublade över segern med sina vänner i barnsköterskegruppen.
Ett litet barn dog av en stor hjärnblödning kort efter att jag kommit till avdelningen. Jag har rutinen att gå runt och titta på alla mina patienter när jag går på mitt arbetspass. Då ser jag dem direkt och kan sedan bedöma om de skulle försämras på något sätt. Man tittar på hur de ligger - kroppens ställning. Man ser på deras andningsarbete, man tittar på magens storlek och färg. Man tar i barnet för att känna om det har normal kroppstemperatur, om det är kallt om händer och fötter, om huden känns torr eller fuktigt eller kladdig. Man känner på fontanellen för att upptäcka tryck i huvudet, ev intorkning eller avtagande tillväxt av hjärnan. Man undersöker barnets tonus, är det onormalt slappt eller spänt. Man undersöker om barnet reagerar normalt på lätt stimuli. Man tittar på övervakningslistan och ser urinmängder, avföring, om man behövt suga mycket under dagen, man tittar på de värden som skrivits upp var timme hur barnets puls, andningsfrekvens och blodtryck varit. Man ser på listan hur det gått med maten och så vidare.
När jag gick min kvällsrunda en kväll såg jag direkt att ett barn hade onormal ställning i bädden. Det var alltför omoget för att själv samla ihop sin kropp, kröka armar och ben och kura ihop sig som fullgångna barn normalt gör men det som avvek var dels att benen var stramt utsträckta, nästan lite korsade, och att barnet drog huvudet bakåt. Jag tog tag i barnet och noterade att det inte ville kröka sina ben och att det var svårt att få det att ligga avslappnat med hals och huvud. Under tiden jag pysslade med barnet upptäckte jag att det ryckte lätt i hela kroppen. Jag kallade omedelbart på den överläkare som var jour. Jag var glad att det var en erfaren läkare den natten.
Läkaren rörde inte barnet. Hon stirrade på mig med underlig blick när jag sa att jag trodde att barnet krampade. Hon frågade till min stora förvåning om någon av "den gamla vana KS personalen" hade märkt att barnet hade kramper. Det hade de inte så vitt jag visste, för jag hade inte fått rapport om det. Hon frågade vilken barnsköterska som haft barnet under kvällen och när jag berättade det sa läkaren att det var omöjligt att barnet krampade, om det gjort det skulle den barnsköterskan - med 7 års erfarenhet - ha märkt det. Jag försökte säga försiktigt att jag hade 12 års erfarenhet av att bedöma svårt sjuka barn.
"Har inte den barnsköterskan märkt att barnet haft kramper som tror jag inte att barnet har några kramper", sa läkaren bestämt och lämnade salen.
Jag stod och höll mina händer omkring det lilla barnet i 2 ½ timme. Det krampade hela tiden. Jag kallade på läkaren gång på gång och försökte argumentera "jag vet att det är svårt att bedöma kramper... man kan aldrig vara 100% säker... men jag har stått här sedan jag kom, barnet rycker hela tiden, kanske började kramperna/ ryckningarna nu ikväll...jag har arbetat 1 år med epileptiker... jag vet en del om kramper...". Jourläkaren var både stressad och irriterad och ringde 2-3 gånger till överläkaren som var bakjour. Hon kom och sa att han delade hennes bedömning. Till slut sa hon, efter ett sista samtal med bakjouren, att man skulle röntga barnets lungor för att se om det kunde ha lungödem. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle svimma. Röntgen kom och barnet krampade oavbrutet under undersökningen.
När svaret kom ringde jourläkaren till bakjouren och sedan kom hon och sa att barnet skulle få surfactant för att det möjligen kunde ha ångest pga "lätt lungödem" som jag förväxlade med kramper.
Jag minns att jag kramade flaskan med surfactant så hårt i handen att jag hoppades att den skulle krossas. Det är - hade jag fått lära mig - absolut kontraindicerat att ge surfacant till ett barn som har haft hjärnblödning - och speciellt om blödningen eventuellt fortfarande pågick som jag trodde var fallet.
Barnet dog 3-4 dagar senare i sviterna av en grad 4 blödning.
Jag lägger skulden på de kaxiga barnsköterskor och sjuksköterskor som under alla de år jag var anställd på Karolinska sjukhusets neonatala intensivvårdsavdelning höll samma linje.
De ljög och snodde, manipulerade och trakasserade och högg kollegor och chefssjuksköterskor i ryggen och kastade dem fram och tillbaka känslomässigt med en skicklighet som hade de varit Nilkrokodiler på jakt. Två chefssjuksköterskor vara akut förvirrade av turbulensen de utsattes för innan de gav upp.
Jag visste under hela min anställningstid att jag riskerade min legitimation genom att stanna och försöka förändra. För mig var det både lärorikt och utmanande att försöka påverka en skev arbetsplats.
Innan jag flyttade till Sthlm hade jag levt med en globetrotter. Vi hade först rest med motorcykel och senare med hemmabyggd svensk husbil i många länder. Efter skilsmässa hade jag bara haft råd till en längre resa med mina barn. Jag tycker om utmaningar och jämförde min kamp mot korrupta läkare på KS med att resa i Mexico där banditer utklädda till poliser kan stoppa människor på vägarna för att råna och döda. Jag tänkte att när jag inte längre riskerade min hälsa genom att campa bland skallerormar och björnar i Klippiga bergen eller åka motorcykel i Saharas öken så kunde jag utmana läkares väl betalda väninnor med syfte att ta ifrån dem makt och fördela den lika bland alla sjuksköterskor på avdelningen.
Fortsättning följer på denna berättelse...
Och inte bara detta med attityderna från läkarnas maktmaskin på avdelningen. Barnsköterskor med stål i blicken körde rakt över oss erfarna sjuksköterskor genom att prata illa om oss till läkare - vi var 100 % chanslösa. När vi försökte rapportera till läkarna blev vi vanligen helt ignorerade, i vissa fall hånade. Sjuksköterskor som arbetat många år som barnsköterskor på KS neonatal såg sig själva som ett slags underverk i världshistorien.
"När man arbetar här har man så mycket kunskap att det finns inte mer att lära sig", sa de.
"Vi har väldig tur som arbetar här för vi är de enda som kan neonatal intensivvård..."
Jag glömmer aldrig en äppelkindad godtrogen fd barnsköterskas orubbliga blick och bergfasta uttalanden med snällt mammande tonfall till mig - "du förstår... du kan inte kunna något... det finns ingen fungerande neonatal intensivvård i Jkpg". Hon var kanske 15 år yngre än mig och hade kanske varit sjuksköterska i ett par år men hon hade varit barnsköterska länge. En mycket erfaren ny sjuksköterska drog upp syrgasen några % var kväll hon kom för att ett barn var konstant hypoxiskt (för lågt syresatt). Den äppelkindade drog ner var morgon direkt hon kom in på salen, innan hon ens fått rapport. Den erfarna sjuksköterskan tog dit läkaren nästa kväll och fick bekräftat att syrgasen skulle höjas. Den äppelkindade brydde sig inte det minsta. Hon drog ner som innan. Den erfarna nya sjuksköterskan sa upp sig. Den äppelkindade jublade över segern med sina vänner i barnsköterskegruppen.
Ett litet barn dog av en stor hjärnblödning kort efter att jag kommit till avdelningen. Jag har rutinen att gå runt och titta på alla mina patienter när jag går på mitt arbetspass. Då ser jag dem direkt och kan sedan bedöma om de skulle försämras på något sätt. Man tittar på hur de ligger - kroppens ställning. Man ser på deras andningsarbete, man tittar på magens storlek och färg. Man tar i barnet för att känna om det har normal kroppstemperatur, om det är kallt om händer och fötter, om huden känns torr eller fuktigt eller kladdig. Man känner på fontanellen för att upptäcka tryck i huvudet, ev intorkning eller avtagande tillväxt av hjärnan. Man undersöker barnets tonus, är det onormalt slappt eller spänt. Man undersöker om barnet reagerar normalt på lätt stimuli. Man tittar på övervakningslistan och ser urinmängder, avföring, om man behövt suga mycket under dagen, man tittar på de värden som skrivits upp var timme hur barnets puls, andningsfrekvens och blodtryck varit. Man ser på listan hur det gått med maten och så vidare.
När jag gick min kvällsrunda en kväll såg jag direkt att ett barn hade onormal ställning i bädden. Det var alltför omoget för att själv samla ihop sin kropp, kröka armar och ben och kura ihop sig som fullgångna barn normalt gör men det som avvek var dels att benen var stramt utsträckta, nästan lite korsade, och att barnet drog huvudet bakåt. Jag tog tag i barnet och noterade att det inte ville kröka sina ben och att det var svårt att få det att ligga avslappnat med hals och huvud. Under tiden jag pysslade med barnet upptäckte jag att det ryckte lätt i hela kroppen. Jag kallade omedelbart på den överläkare som var jour. Jag var glad att det var en erfaren läkare den natten.
Läkaren rörde inte barnet. Hon stirrade på mig med underlig blick när jag sa att jag trodde att barnet krampade. Hon frågade till min stora förvåning om någon av "den gamla vana KS personalen" hade märkt att barnet hade kramper. Det hade de inte så vitt jag visste, för jag hade inte fått rapport om det. Hon frågade vilken barnsköterska som haft barnet under kvällen och när jag berättade det sa läkaren att det var omöjligt att barnet krampade, om det gjort det skulle den barnsköterskan - med 7 års erfarenhet - ha märkt det. Jag försökte säga försiktigt att jag hade 12 års erfarenhet av att bedöma svårt sjuka barn.
"Har inte den barnsköterskan märkt att barnet haft kramper som tror jag inte att barnet har några kramper", sa läkaren bestämt och lämnade salen.
Jag stod och höll mina händer omkring det lilla barnet i 2 ½ timme. Det krampade hela tiden. Jag kallade på läkaren gång på gång och försökte argumentera "jag vet att det är svårt att bedöma kramper... man kan aldrig vara 100% säker... men jag har stått här sedan jag kom, barnet rycker hela tiden, kanske började kramperna/ ryckningarna nu ikväll...jag har arbetat 1 år med epileptiker... jag vet en del om kramper...". Jourläkaren var både stressad och irriterad och ringde 2-3 gånger till överläkaren som var bakjour. Hon kom och sa att han delade hennes bedömning. Till slut sa hon, efter ett sista samtal med bakjouren, att man skulle röntga barnets lungor för att se om det kunde ha lungödem. Jag trodde på fullt allvar att jag skulle svimma. Röntgen kom och barnet krampade oavbrutet under undersökningen.
När svaret kom ringde jourläkaren till bakjouren och sedan kom hon och sa att barnet skulle få surfactant för att det möjligen kunde ha ångest pga "lätt lungödem" som jag förväxlade med kramper.
Jag minns att jag kramade flaskan med surfactant så hårt i handen att jag hoppades att den skulle krossas. Det är - hade jag fått lära mig - absolut kontraindicerat att ge surfacant till ett barn som har haft hjärnblödning - och speciellt om blödningen eventuellt fortfarande pågick som jag trodde var fallet.
Barnet dog 3-4 dagar senare i sviterna av en grad 4 blödning.
Jag lägger skulden på de kaxiga barnsköterskor och sjuksköterskor som under alla de år jag var anställd på Karolinska sjukhusets neonatala intensivvårdsavdelning höll samma linje.
De ljög och snodde, manipulerade och trakasserade och högg kollegor och chefssjuksköterskor i ryggen och kastade dem fram och tillbaka känslomässigt med en skicklighet som hade de varit Nilkrokodiler på jakt. Två chefssjuksköterskor vara akut förvirrade av turbulensen de utsattes för innan de gav upp.
Jag visste under hela min anställningstid att jag riskerade min legitimation genom att stanna och försöka förändra. För mig var det både lärorikt och utmanande att försöka påverka en skev arbetsplats.
Innan jag flyttade till Sthlm hade jag levt med en globetrotter. Vi hade först rest med motorcykel och senare med hemmabyggd svensk husbil i många länder. Efter skilsmässa hade jag bara haft råd till en längre resa med mina barn. Jag tycker om utmaningar och jämförde min kamp mot korrupta läkare på KS med att resa i Mexico där banditer utklädda till poliser kan stoppa människor på vägarna för att råna och döda. Jag tänkte att när jag inte längre riskerade min hälsa genom att campa bland skallerormar och björnar i Klippiga bergen eller åka motorcykel i Saharas öken så kunde jag utmana läkares väl betalda väninnor med syfte att ta ifrån dem makt och fördela den lika bland alla sjuksköterskor på avdelningen.
Fortsättning följer på denna berättelse...
Wednesday, March 19, 2014
Dag 19/100 - ett 10 år gammalt brev till två läkare ...
Jag har skrivit ett brev
igen……
Efter mitt förra brev till er
överläkare avtvingades jag ett löfte, av X och Y, att aldrig skriva brev igen.
De ansåg att det skulle kunna få människor att sluta på vår avdelning.
Mitt brev förorsakade också att Y tog med mig till Previa och försökte
få hjälp att sjukförklara mig. Jag har hotats till tystnad –
och sedan – när jag varit tyst och lojal och enbart framfört den kritik jag har
till sektionsledarna – har man sänkt min lön med motivationen att jag ”inte är
tillräckligt engagerad”!
Nu kommer ett nytt brev, bara
till er båda. Orsaken är att jag oroar mig för den situation jag ser på
avdelningen. Det tog ett tag för mig att analysera vår arbetsplats och få en
sammansatt bild av vad som sker, på olika nivåer. Jag hade
god hjälp av att jag arbetade på samma schema som U de första åren. Hon såg
ungefär det jag ser. När T slutat bad X henne bli chef. Hon valde då att gå
över till fackligt arbete. Till mig sa hon att hon såg vår avdelnings problem
som olösliga. Jag uppfattar också att det finns en problematik dels i vår
arbetsmiljö, dels på kompetensnivå, som är närmast ohanterbart.
Jag fungerar så, som person –
och har alltid gjort det – det är inte ett uttryck för att jag vill skada vår
avdelning – tvärt om – att när jag möter problem så börjar jag fundera över
lösningar. Jag kan inte låta bli att tänka på hur dåligt människor mår av olika
problematik, hur roligt det skulle vara om man kunde förbättra och sedan
snurrar idéerna runt i huvudet på mig tills jag tror mig veta hur man kan
angripa det som fungerar dåligt. Kanske
beror mitt sätt att tänka på att min far var uppfinnare. Han
fick priser från sitt jobb gång på gång för att han löste tekniska problem.
Jag var likadan som nu när
jag arbetade i Jönköping. Det genomfördes en rad förändringar som hade sitt
ursprung i idéer som jag förde fram under de år jag arbetade där.
Jag ser en allvarlig problematik på vår avdelning som ni läkare
– speciellt ni som kommer från andra länder och inte har arbetat på andra
enheter i Sverige – sannolikt inte kan se.
I det som följer beskriver
jag problemet, jag ger er den modell jag tror skulle kunna tillämpas för att
lösa det, jag försöker motivera varför jag skulle vara bra på att leda den
grupp jag beskriver, åtminstone till att börja med och sedan följer några
bilagor i form av kopior ur olika litteratur som Författningshandboken,
VIPS-boken och en bok om Omvårdnadsdiagnostik för svenska sjuksköterskor, mm.
Jag träffar er gärna för att
svara på frågor eller ge förklaringar om ni vill ha det.
Y har hävdat att jag skriver
brev för att jag vill ha ”enbart envägskommunikation”.
För
mig betyder brevskrivande det motsatta. Man
har sagt det man har sagt och det går inte att smita undan. Man kan gå tillbaka, tillsammans med brevets mottagare, titta på
enskilda delar, diskutera runt det som påståtts och man riskerar inte – som jag
annars gör som arbetat natt i många år och som kommit över 50 – att glömma bort
vad man egentligen sa och menade.
För mig är brevskrivande ett
bra sätt att komma ihåg och att inte tappa fokus.
Hoppas
ni vill ta er tid att läsa det jag skrivit.
Ni inser säkert att jag –
precis som när jag skrev brev sist – riskerar hela min existens, ekonomiskt och
yrkesmässigt med detta. Det kan ni se som ett mått på hur viktigt jag tycker att det är
att försöka påverka vår avdelning till en positiv, konstruktiv utveckling –
till glädje för alla.
Idag har jag vaknat efter att
ha sovit två timmar.
Jag har tre nätter kvar att arbeta. Orsaken
till att jag inte kan sova är något som hände inatt.
Jag arbetade på samma sal som
två mycket erfarna personer – en sjuksköterska och en barnsköterska som hör
till avdelningens gamla betrodda stab. De
båda hade hand om ett barn med eosophagusatresi med fistel mellan luftstrupen
och magsäcken. Barnet hade fötts dygnet innan, man hade då satt en sond och kopplat
den till en permanent sug. Barnet hade en artärkateter,
saturationsmätning och lite syrgas. Barnet
syresatte sig relativt bra hela natten. Det svajade ner mot 90 några gånger men
det mesta låg det över 97%.
Pulsen däremot var inte
stabil. Den verkade ha en normalnivå på 130-140 men svajade större del av
natten mellan 100 och 160. Blodtrycket pendlade också och medeltrycket var
emellanåt uppe runt 70. Barnet hostade emellanåt och det fick då berömmande ord för att
”h är så duktig på att hosta upp sitt slem”. Barnet
grät också till och från, verkade inte kunna komma till ro och sova utan låg
större delen av natten och tittade med ångestfyllda ögon. Andningen
var mycket jobbig. Barnet andades med hela kroppen, stötvis, emellanåt snabbt
och djupt, emellanåt med pauser – som om det hade svårt att orka. Personalen
stod över barnet och berömde sig med att man var duktig som inte sög så ofta.
Jag rapporterade till
sjuksköterskan, när hon kom in från rast, att barnet varit instabilt i sin puls
medan hon varit ute. Hon gick och tittade på barnet, som hade det mycket
jobbigt med sin andning och sa att hon inte ville störa barnet utan skulle
avvakta till skötningen. En stund senare, när de båda som hade hand om barnet satt ute på
expeditionen och pratade, sjönk barnets puls ner till 60. Jag
gick direkt ut, rapporterade det till de båda och de kom då in och sa till
varandra att nu skulle de väga barnet. (Tillägg juli 2014De släntrade in på
salen, de tittade inte åt barnet som låg med puls på 60, de tvättade sina händer,
skrattade och knuffade på varandra... jag trodde jag skulle svimma.)
De började arbeta med barnet
- byta blöja, ändra läge - och då sjönk pulsen ytterligare. Då
satte de övervaket på ”stand-by” så att pulsen från artärkatetern inte kunde
ses och fortsatte sedan att arbeta med barnet i flera minuter. När
barnet hostade några gånger strax efter vägningen sa sjuksköterskan till
barnsköterskan att ”det blir mera slem när hon är uppe och rör på sig”.
(Tillägg juli 2014 - De
inledde med att lyfta barnets ben så att stjärten kom över huvudets nivå i
samband med blöjbytet, barnet hostade och pulsen sjönk till 50. Jag hoppades
att jag skulle svimma för att slippa se mer - det var som att de hade hällt
frätande magsaft rakt ner i lungorna på barnet. Barnsköterskan kastade en blick
på mig och stängde sedan av barnets övervak helt och hållet. Pulsen var, som
sagt, på 50. Efter att de var klara med skötningen sa de till varandra att de
kanske skulle suga barnet. De sa att det egentligen var onödigt men att de
kunde göra det när de ändå hade stört barnet. Barnsköterskan sög. Hon började
snabbt ge ifrån sig små rop och frågade "men vad är detta... vad segt det
är... vad är det som är svart...". Sjuksköterskan tog inte över och sög
trots att det var uppenbart att tarminnehåll pressats ända upp i munnen - och
med stor sannolikhet även runnit ner i barnets lungor. Efter att de sugit och
satt på övervaket igen sa de till mig att jag måste komma och titta på barnet,
hon hade så stora vackra ögon sa de. Jag sa nej. "Jo men kom nu S så
ska du få se... kom och se hur söt hon är...". Jag gick till slut dit och
tittade på barnet. Hennes ögon var extremt uppspärrade och fulla av ångest. Hon
var askgrå i färgen och jobbade med hela kroppen när hon andades. Jag glömmer
aldrig hennes ansikte. Sjuksköterskan attackerade mig upprepat alla de år vi
arbetade tillsammans, hon gav aktivt stöd till en chef som mobbade mig, som
hindrade mig att bli klar med en vetenskaplig uppsats och att starta ett
projekt tillsammans med en chefssjuksköterska för att höja kunskapsnivån hos
alla enhetens sjuksköterskor, som lönediskriminerade mig i 8 år. Barnsköterskan
jobbar kvar på avdelningen. INGEN har tagit tag i hennes och hennes kollegors
extremt låga kompetens. Båda dessa mina arbetskamrater, som jag tycker om
personligt men inte vill arbeta tillsammans med i vård av svårt sjuka barn, har
varit i aktiva i att hindra mig att få chefstjänster jag sökt...)
Många har frågat sig varför
erfarna sjuksköterskor väljer att sluta på vår avdelning - detta
är svaret: för att kompetensen hos vår personal är så låg och ojämn att det
inte går att hantera etiskt att arbeta kvar!!!!!!
Jag gick inte in och la med i
det som hände med detta barn förra natten trots att jag förstod, på barnets
symtom, att det låg och aspirerade magsaft natten igenom. Varför
gjorde jag ingenting?
Jo, jag vet att varje försök
av mig att påverka skulle ha slagit tillbaka mot mig själv med våldsam kraft. Den
sjuksköterska som var ansvarig för barnet har en relation till Y som om de vore
mor och barn. Sjuksköterskan har pratat illa om mig till Y tidigare och skulle
angripa mig direkt igen om jag ifrågasatte något hon gör.
Om jag skulle haft hand om
barnet med eosophagusatresi skulle jag ha skött det som jag blivit lärd. Jag skulle
ha haft barnet i högläge för att minska risken för att mag-tarminnehåll skulle
backa upp i fisteln och rinna över till lungorna. Jag
skulle ha kontrollerat sondläget flera gånger under natten för att se så att
den kontinuerliga sugen verkligen hade optimalt läge. Jag
skulle trots den kontinuerliga sugen ha sugit barnet, till att börja med
sannolikt varje halvtimma, för att se så att den kontinuerliga sugen fungerade
tillfredsställande och sedan med glesare intervaller om jag märkte att det inte
fanns något att suga. Om barnet hade svajat i puls och blodtryck skulle jag dels ha
försökt sätta sonden i ett bättre läge, dels hade jag pratat med läkaren om hur
fisteln anslöt till luftstrupen för att få veta om det skulle bli bättre för
barnet om det låg på någon speciell sida, dels skulle jag ha sugit ofta och
regelbundet.
(Tillägg juli 2014 - jag
skulle haft barnet i EXTREMT högläge, med stöd vid sidorna för att det inte
skulle glida ner och för att kroppen inte skulle pressas samman. Jag skulle
inte ha lyft stjärten mer än så mycket som krävts för att kunna försiktigt dra
ut den gamla blöjan och få den rena på plats. Jag skulle ha suttit vid barnets
sida hela natten om det varit vaket och oroligt - som detta barn var hela den
natten. Jag skulle ha lagt henne på extra mjuk madrass om barnet inte kom till
ro. De två jag arbetade med var borta från salen flera timmar den natten för
att de ansåg att det påverkade, oroliga, gnyende barnet inte var i behov av mer
än den kontinuerliga sugen i det övre segmentet).
Den sjuksköterska som hade
hand om barnet gick hem något tidigare. (Tillägg juli 2014 - hon sa innan hon
gick kl 06 att hon gått kunde gå hem efter det ändå inget var att göra med
hennes barn). Jag sög efter att hon gått eftersom det rann tjockt sekret ut ur
barnets mun och för att andningen var så stötig. Munhålan
och hela vägen neråt var fylld med tjockt sekret som såg ut som maginnehåll,
delvis med svartgröna små slamsor.
Y har tillsatts som chef på
vår avdelning trots att hon inte har en aning om neonatalvård. När
jag sökte sektionsledartjänsten 1999 lämnade jag en skriftlig problemanalys och
en del övergripande idéer om hur jag skulle ha velat arbeta i en sådan
funktion.
Min tanke var att jag skulle
ha kunnat tillföra något, som pådrivare, idéspruta, i kombination med D som då
var sektionsledare och E som var vårdlärare då. De är båda mera bromsande och
stabiliserande och min tanke var att vi skulle kunnat komplettera varandra.
När Y ringde hem till mig och berättade vem hon tillsatt på
tjänsten sa hon samtidigt att de problem jag tagit upp ”finns inte på den här
avdelningen”.
”Hur kan du säga så till mig? Du har varit på avdelningen 1
månad, jag har arbetat här i 3 år!” sa jag – mycket chockad. Då
svarade hon att hon kunde ”garantera” mig att de problem jag beskrivit inte
fanns.
(Tillägg juli 2014 - min
nytillträdda chef, som en månad tidigare aningslöst gått in och tagit över när
tre mycket erfarna chefssjuksköterskor lämnat avdelningen efter brutala
utmanövreringar efter att ha försökt lösa ett problem som varit väl känt i hela
den svenska neonatalvården minst sedan tidigt 80-tal, som aldrig arbetat inom
neonatalvård, som varit chef sedan hon var runt 25 år, som tvingats lämna
tidigare chefsjobb, sa med mjuk mammande tonfall till mig - sjuksköterska med
15 års erfarenhet varav 3 år på den enhet där jag sökt chefsjobb - "det
jag garantera dig att de problem du talade om vid intervjun inte existerar på
den är arbetsplatsen... jag kan berätta
för dig att kompetensen i den här arbetsgruppen är så hög att det övergår ditt
förstånd....).
För några veckor sedan hade
(en läkare) tejpat om tuben på ett barn. Hon hade upptäckt – under tiden
hon höll på - att sondmarkeringen glidit ut och befann sig nedanför örat i
stället för vid näsvingen, som var avsett. Eftersom
hennes sökare kallade henne till Förlossningen precis då hade hon bett
dagpersonalen att lossa på tejpningen och skjuta in sonden till avsett läge
medan hon gick på sökningen. När barnet fick mat klockan
23 sjönk han plötsligt i saturation och puls och jag sög honom snabbt. Det
hade inte varit något att suga de sista veckorna men nu visade det sig finnas
massor i tuben. Jag lyckades inte få honom att vända och läkaren, som just då
arbetade med barnet på bredvid, kom och kopplade ifrån oscillatorn och började
handventilera. Barnet steg inte vare sig i puls eller saturation trots effektiv
handventilering och läkaren ville dra tuben. Jag bad att få suga ett par gånger
genom tuben först, med grön sugkateter, det vällde upp vitt (mat).
Sammanlagt sög jag 5-7 gånger
i tuben innan vi drog den, och med rikligt vitfärgat utbyte varje gång. När vi
tog bort tubtejpen upptäckte jag att sondens markering satt ute vid örat och
läkaren berättade då vad som hänt tidigare under kvällen. (Tillägg
juli 2014 - personalen hade inte brytt sig om att
föra ner sonden så att spetsen kommit ner i magsäcken, som läkaren bett om. I
stället hade de matat barnet via en sond vars spets kan ha legat nära
luftstrupens mynning. Barnet hade mängder av mat i sina lungor). Barnet
mådde ganska bra efter extubationen och vi la honom i CPAP och det klarade han
i några dygn innan hans lungor utvecklade en process pga aspirationen. Min
bedömning är att vi lyckades få upp en stor del av det som hamnat i lungorna
tack vare att vi sög så mycket. Jag skrev inte utförligt i
min anteckning för den natten om vad som verkligen hänt eftersom jag inte ville
att de som haft hand om barnet på kvällen skulle känna sig utpekade. Jag
skrev i stället en LAH eftersom det tas upp som en allmän information till alla
utan att peka ut någon enskild.
Men när jag sedan pratade om
barnets aspiration efteråt, till människor som inte arbetade den natten
bemöttes jag oerhört nedlåtande –
”Det finns ju delade meningar
om det, om det verkligen var en aspiration”, sa man.
”Jaja, men vi tror inte att
det där var en aspiration, vi tror att barnets lungor är så dåliga”, sa en annan.
”Men han var ju på väg ur
oscillatorn, han hade ju minimala inställningar och låg med PCO2 runt 6”, sa
jag. Då vände personen ryggen åt mig och lämnade salen.
En anteckning har sedan
gjorts av en annan sjuksköterska – som inte var närvarande vid händelsen – hon
har skrivit att barnet fick en ”spasm”.
Att dölja verkliga händelser
med efterkonstruktioner som syftar till att dölja inkompetens och slarv i
personalgruppen hindrar varje form av självkritisk granskning av den art som
måste ligga till grund för vårdutveckling och kvalitetssäkring.
Och vem är det som blir
lurad?
Det är inte de som man vill
dölja sanningen för – nyanställda erfarna sjuksköterskor som sett annan
neonatalvård – utan det handlar om att en hel grupp lever i självbedrägeri.
Och konsekvenserna är
katastrofala för våra små patienter och deras föräldrar!
Jag har en bra idé om hur vi
sak kunna ta vår verksamhet ur den låsning som finns.
Jag har valt att arbeta kvar
på KS Neo på grund av att jag ser en kämpande skara människor som vill väl, som
vill vara duktiga, men som saknar karta och kompass.
Min bild är denna:
De flesta av vårt land neonatalavdelningar är som stora skepp som går efter varandra i samma farled. De följer samma sjömärken och svänger vid samma fyrar. De ser varandra på avstånd under resans gång. De följer kustlinjen för att inte hamna i för svåra stormar.
De flesta av vårt land neonatalavdelningar är som stora skepp som går efter varandra i samma farled. De följer samma sjömärken och svänger vid samma fyrar. De ser varandra på avstånd under resans gång. De följer kustlinjen för att inte hamna i för svåra stormar.
Men så finns ett stort skepp
som seglar ensamt mitt ute på öppet hav. Fartyget har flera olika kaptener som
vill styra åt olika håll. Besättningen sliter oerhört hårt men lyckas ändå
knappt att hålla skeppet flytande. Seglen hänger trasiga och skeppet hotar att
springa läck pga dåligt underhåll.
Jag har försökt påverka på
många olika sätt.
Detta brev innehåller en
beskrivning av en idé jag har om hur vården på vår avdelning kan lyftas.
Hoppas att ni vill läsa och
fundera över den.
Vill ni ställa frågor, få
mera information om hur jag tänkt mig så kommer jag gärna in och träffar er och
pratar.
Thursday, March 20, 2014
Dag 20/100 - en till filmkväll...
Jag har sett på film ikväll igen.
Inte filmen Jagad med Harrison Ford men den är sevärd.
Min avsikt var att skriva om allt som hände och att komma fram till det som drabbade den s.k. barnläkaren, om varför Linnéas hjärna förstördes helt under den vecka hon var hemma med sina föräldrar och om vem som kan ha fått i henne tiopental i stora mängder.
Men det gör mig trött att skriva eller ens tänka på allt detta.
Än tröttare blir jag när jag tänker på att fortfarande idag pågår försöken att tysta mig men nästan lika stor energi som tidigare. Man är försiktigare nu. Jag vann det sista angreppet. Jag blev friad i både HSAN, Förvaltningsrätt och Kammarrätt - har det hänt innan, att en vanlig sjuksköterska, som nekats juridiskt biträde av sin fackförening, lyckats reda ut ett angrepp av professorer, forskare, läkare, stora mäns älskarinnor, osv. Men man fortsätter. Man försöker hitta mina svaga punkter sannolikt för att om möjligt stänga min blogg.
Om jag dör eller blir överkörd eller skjuten bör man leta där man inte letade när Linnéa dog på KS.
Ur dagens nyhetsflöde:
Erdogan stängde ner Twitter i Turkiet
Under torsdagskvällen uppgav den turkiske preimiärministern Recep Tayyip
Erdogan att han skulle stänga ner sajten Twitter.
Anledningen:
Ljudinspelningar som påstås avslöja korruption i hans inre krets hade läckt ut
på mikrobloggen.
Nu kommer
flera rapporter om att sajten blockerats i landet.
"Twitter
är blockerat här i Turkiet, bara timmar efter att Erdogan hotade med att stänga
ner Twitter", skriver SVT:s mellanösterkorrespondent Samir Abu Eid.
Friday, March 21, 2014
Dag 21/100 - ett stulet debattinlägg och lite mer...
BRITTA SVENSSON
Fall inte för killen som krossar ditt hjärta
Ungefär samtidigt som L'Wren Scott dör i New
York sitter jag på operan i Stockholm och förstår "Don Giovanni" för
första gången. Jag tänker inte ens på handlingen när jag tittar upp mot en av
logerna på sidan och ser ett sällskap finansmän med följe.
Vad skulle inte många ge upp för att få vara
med där?
Även jag känner suget. Suget från rikedom, makt, framgång och det
som på engelska är ett fint ord, "celebrity", på svenska ett fult:
kändisskap.
Det finns människor som är vana att få allt de pekar på. Vana
att få andra människor de pekar på. Hur det till slut kan urholka en man syns
när föreställningen börjar och Don Giovanni har sex med Donna Anna i ett
toalettbås.
Ola Eliasson som spelar honom ser ut som någon jag känner igen.
Han är den där snygga killen på Stureplan som ingen kan motstå. Och som själv
inte kan stå emot.
När Don Giovannis katalog över erövringar dras igenom blir det
uppenbart att han kvalar in på plats sju. Med sina 2 065 bokförda kvinnor
hamnar han efter Ilie Nastase och före Jack Nicholson.
På radion kallar en recensent Don Giovanni "en
sexmissbrukare på autopilot". Ja, vilket tvångsbeteende. När Don Giovanni
råkar möta white trashiga Zerlina som precis ska gifta sig bara måste han lägga
in en stöt. Och hon hänger på.
Det är i Zerlinas beredvilliga hopp över skaklarna som hela det
sorgliga spelet blir uppenbart. Den tvångsmässige förföraren, som skaffar sig
makt över andra i kraft av sin rikedom, framgång och kändisskap, vore ingenting
utan sina villiga offer.
Hur evigt villiga kvinnor är att bli offer avslöjas till exempel i
Lena Anderssons roman "Egenmäktigt förfarande". Att läsa den var att
begripa att ens eget fåniga beteende tidigare i livet inte var historisk
kvinnlig dumhet utan något som i dag anses så gripande att det blir Augustpris.
Jag håller helt med Svenska Dagbladets recensent Bo Löfvendahl
att Lena Anderssons romanfigur dyker upp i Mozarts drama från 1787, så som det
nu gestaltas på Kungliga operan. För vem är Ester Nilsson om inte Donna Elvira?
Fall inte för killen som krossar ditt hjärta, vill jag säga till
dagens unga kvinnor. Men det vore att tala för döva öron.
Mick Jaggers första flickvän Chrissie Shrimpton var bara 21 år
gammal när hon försökte ta sitt liv med sömntabletter. När hon skrevs ut från
sjukhuset var han redan tillsammans med Marianne Faithfull, som tre år senare
låg i koma sex dagar efter ett självmordsförsök.
– Jag klarade inte att hantera hans sexuella frihet och otrohet,
men jag ser det mer som en brist hos mig. Han var rock'n'roll-kungen och det är
klart att han knullade varenda tjej han kunde, sa Marianne Faithfull nyligen.
Mozart kan bara hålla med. Men Don Giovanni går under, och
kanske är det så till sist att tragedierna i Mick Jaggers liv har hunnit upp
honom.
Han ligger inte på listan över kända män som haft flest kvinnor,
för han har inte räknat. Rolling Stones förra basist Bill Wyman, nörden som
bokförde allt, ligger tia med 1 000 kvinnor.
Jerry Hall, som tröttnade på Mick Jaggers ständiga otroheter,
säger till sina döttrar: "För guds skull gå inte ut med en rockstjärna.
Men de gillar dem ju, precis som jag".
Och så rullar det på. Som det gjort sen 1787, minst.
IGÅR TÄNKTE JAG GE UPP OCH SLUTA SKRIVA. BRITTA SVENSSON FICK MIG SNABBT ATT ÄNDRA MIG IDAG.
När jag kom
till Karolinska sjukhusets neonatalavdelning är 1996 hade flera barnsköterskor
och sjuksköterskor pågående eller tidigare relationer med någon av avdelningens
män.
Initialt trodde jag att de flesta var primärt sexuellt utnyttjade för läkares personliga nöje. Över tid insåg att jag svaga läkare skaffade sig position bland kollegorna genom dessa relationer.
Jag insåg också snabbt att många av älskarinnorna spred upplysningar om andra läkare, kollegor och chefssjuksköterskor till läkarna. Viss info var säkert sann och uttryck för oro över situationen på avdelningen. Annan info skapade avdelningens problem genom att läkare var så manipulerade och känslomässiga i sina kontakter med dem som drabbades av detta förtal, att enheten i ordens rätta bemärkelse var "en koloss på lerfötter". Chefssjuksköterskornas situation trotsar all beskrivning.
Initialt trodde jag att de flesta var primärt sexuellt utnyttjade för läkares personliga nöje. Över tid insåg att jag svaga läkare skaffade sig position bland kollegorna genom dessa relationer.
Jag insåg också snabbt att många av älskarinnorna spred upplysningar om andra läkare, kollegor och chefssjuksköterskor till läkarna. Viss info var säkert sann och uttryck för oro över situationen på avdelningen. Annan info skapade avdelningens problem genom att läkare var så manipulerade och känslomässiga i sina kontakter med dem som drabbades av detta förtal, att enheten i ordens rätta bemärkelse var "en koloss på lerfötter". Chefssjuksköterskornas situation trotsar all beskrivning.
Dåvarande
chef för verksamheten kanske inte var direkt involverad med någon i
personalgruppen - det har jag aldrig hört att han var - men det var till honom
många av läkarna kom med diverse underliga upplysningar om chefssjuksköterskor,
sjuksköterskor och läkare som försökte glida igenom sin specialisering i
neonatologi så smärtfritt som möjligt genom att vara tysta och krypa för de
starka krafterna i verksamheten. Mitt intryck av honom var som att han var som
ett asplöv i århundrades värsta höststorm inför denna ständigt flödande
märkliga information. Han verkade inte ha den ringaste aning om den verklighet
vi alla tvingades hantera varje dag. Att han var naiv framkom vid en
utbildningsdag för hela verksamheten. Han talade iför oss nya om hur fantastisk
hans verksamhet var. Han nämnde att romantiken flödade och bara det uttrycket
fick många att sätta maten i vrångstrupen och sluta äta, men han beskrev också
ett speciellt fall då två personer blivit ett par. Jag hörde ett par personer
till höger om mig som sa - med en djup uppgiven suck - "det är så typiskt
honom... han vet inte alls hur vi har det...".
Jag
funderade på den märkliga kommentaren och frågade senare den som sagt så. Hon
berättade för mig att det par som berättats om båda hade varit nyanställda och
inbjudna till årets personalfest. Där hade de båda blivit så berusade att de
tappat kontrollen. Den ena parten visste inte vad den andra hette men de hade
gjort barn och sedan hamnat i situationen att tvingas välja mellan abort eller
inte. Hela arbetsplatsen hade varit engagerade i det tunga, livsavgörande
beslutet, sa hon som berättade för mig. För verksamhetens chef var det en
rosenskimrande kärlekshistoria...
Över tid
skulle jag komma att vilja ta över hans tjänst. Jag skulle till slut, innan jag
lämnade Karolinska, ha velat bli chef över all neonatalvård i Sthlm. Inte
konstigt att många kan ha trott att det var fel på mitt förstånd. Bara att
vilja gå in i den positionen tyder på vanvett, att vilja ha den för att ändra
verksamheten i grunden och sätta stopp för de korrupta krafter som var på väg
att ta över tyder på dödsförakt.
Man hade en årlig personalfest. Det var då de flesta älskarinnorna rekryterades. Man inledde med att bjuda alla nyanställda på en Mer apelsin redan på bussresan till en läkares fritidshus vid havet. I denna Mer hade läkarna injicerat 96 % sprit. Många var ordentligt berusade redan vid ankomst till festen och efter det blev det mycket trugande om gratis alkohol i alla former. När jag var kritisk till detta satte många i gruppen på sig en min av totalt förakt och sa att självklart hade de drabbade eget ansvar. Självklart måste de ha känt att det fanns sprit i apelsinjuicen. En äldre sjuksköterska berättade att hon hade råkat dricka en spetsad Mer vid ett tillfälle. Trots att hon visste att vissa innehöll sprit, och försökte känna efter så att hon inte fick en av dessa, kände hon inget på smaken. Däremot kom reaktionen snabbt. Det var som att hon hade drabbats av en förgiftning, sa hon. Hennes ben bar henne inte. Som tur var hade hon kräkt upp det mesta.
Jag ville inte gå på personalfest. Jag låg i skilsmässa, mina barn mådde inte bra, jag jobbade heltid natt och ville vara hemma när jag var ledig. Det verkade väcka viss irritation hos några. Året efter sa jag också nej. Då blev pressen hårdare. En läkare ägnade över 1 timme av sin extremt väl betalad jourtid åt att försöka övertala mig.
"Vad är det egentligen med den där festen", sa jag till de två äldre barnsköterskor som arbetade med mig, när jag återkom till vårdsalen. De tittade på varandra och såg tvekande ut. Till slut sa den ena "Det är lika bra att vi berättar för henne... hon kommer ändå aldrig att gå på festen... det är bättre att hon vet". Och så berättade de om den 96 % spriten och Mer förpackningar eller bål i stora skålar, särskilt för alla de nya.
Ett par veckor senare stod två av avdelningen mest motbjudande, fula och ledsamma läkare på den vårdsal där jag arbetade och tjafsade med varandra, knuffade på varandra som skolpojkar. De var upptagna med att skriva i ett receptblock. En pösmagad typ som avskytt mig sedan jag kom till avdelningen och som attackerat mig vid flera tillfällen av oklar orsak - troligen för att jag ibland sa emot honom - flinade hackande och jag började inse vad de höll på med. De skrev recept på spriten och inte bara det - av deras samtal framgick att de två och några fler av avdelningens män var involverade i en tävling om vem som kunde komma längst sexuellt med flest av det årets unga sjuksköterskor.
Socialstyrelsen flinade också och frågade mig vem jag trodde att jag var egentligen - hur kunde jag inbilla mig att seriösa LÄKARE på KS skulle kunna ha intresse av att angripa ett kryp som mig. Nej, sådana stora män hade med säkerhet - enligt Socialstyrelsen - så mycket viktigt på sin agenda att de kanske inte ens visste vem jag var....
Efter fem år på avdelningen skrev jag ett brev till åtta överläkare om avdelningens problem - jag hade sett tillräckligt och kunde inte vara tyst.
Jag tog upp det sexuella utnyttjandet av avdelningens sjuksköterskor och en kvinnlig överläkare kom till mig gråtande. Hon tackade mig och sa att INGEN vågat sätta ord på detta problem innan. Hon sa att hon haft svårt att delta i läkargruppens privata umgänge för att hon inte orkat se "närmast incestuösa förhållanden mellan småflickor och medelålders barnläkare".
Personalfesterna i dess dittillsvarande form tog slut efter mitt brev till läkarna.
Man kan fråga sig varför någon läkare skulle ha intresse av att göra sig av med mig - en gammal sjuksköterska som tänkte att jag kunde ha varit mamma till många av de utnyttjade kvinnorna, och som inte var rädd för att säga det jag tyckte. Fortsättning följer troligen...
Man hade en årlig personalfest. Det var då de flesta älskarinnorna rekryterades. Man inledde med att bjuda alla nyanställda på en Mer apelsin redan på bussresan till en läkares fritidshus vid havet. I denna Mer hade läkarna injicerat 96 % sprit. Många var ordentligt berusade redan vid ankomst till festen och efter det blev det mycket trugande om gratis alkohol i alla former. När jag var kritisk till detta satte många i gruppen på sig en min av totalt förakt och sa att självklart hade de drabbade eget ansvar. Självklart måste de ha känt att det fanns sprit i apelsinjuicen. En äldre sjuksköterska berättade att hon hade råkat dricka en spetsad Mer vid ett tillfälle. Trots att hon visste att vissa innehöll sprit, och försökte känna efter så att hon inte fick en av dessa, kände hon inget på smaken. Däremot kom reaktionen snabbt. Det var som att hon hade drabbats av en förgiftning, sa hon. Hennes ben bar henne inte. Som tur var hade hon kräkt upp det mesta.
Jag ville inte gå på personalfest. Jag låg i skilsmässa, mina barn mådde inte bra, jag jobbade heltid natt och ville vara hemma när jag var ledig. Det verkade väcka viss irritation hos några. Året efter sa jag också nej. Då blev pressen hårdare. En läkare ägnade över 1 timme av sin extremt väl betalad jourtid åt att försöka övertala mig.
"Vad är det egentligen med den där festen", sa jag till de två äldre barnsköterskor som arbetade med mig, när jag återkom till vårdsalen. De tittade på varandra och såg tvekande ut. Till slut sa den ena "Det är lika bra att vi berättar för henne... hon kommer ändå aldrig att gå på festen... det är bättre att hon vet". Och så berättade de om den 96 % spriten och Mer förpackningar eller bål i stora skålar, särskilt för alla de nya.
Ett par veckor senare stod två av avdelningen mest motbjudande, fula och ledsamma läkare på den vårdsal där jag arbetade och tjafsade med varandra, knuffade på varandra som skolpojkar. De var upptagna med att skriva i ett receptblock. En pösmagad typ som avskytt mig sedan jag kom till avdelningen och som attackerat mig vid flera tillfällen av oklar orsak - troligen för att jag ibland sa emot honom - flinade hackande och jag började inse vad de höll på med. De skrev recept på spriten och inte bara det - av deras samtal framgick att de två och några fler av avdelningens män var involverade i en tävling om vem som kunde komma längst sexuellt med flest av det årets unga sjuksköterskor.
Socialstyrelsen flinade också och frågade mig vem jag trodde att jag var egentligen - hur kunde jag inbilla mig att seriösa LÄKARE på KS skulle kunna ha intresse av att angripa ett kryp som mig. Nej, sådana stora män hade med säkerhet - enligt Socialstyrelsen - så mycket viktigt på sin agenda att de kanske inte ens visste vem jag var....
Efter fem år på avdelningen skrev jag ett brev till åtta överläkare om avdelningens problem - jag hade sett tillräckligt och kunde inte vara tyst.
Jag tog upp det sexuella utnyttjandet av avdelningens sjuksköterskor och en kvinnlig överläkare kom till mig gråtande. Hon tackade mig och sa att INGEN vågat sätta ord på detta problem innan. Hon sa att hon haft svårt att delta i läkargruppens privata umgänge för att hon inte orkat se "närmast incestuösa förhållanden mellan småflickor och medelålders barnläkare".
Personalfesterna i dess dittillsvarande form tog slut efter mitt brev till läkarna.
Man kan fråga sig varför någon läkare skulle ha intresse av att göra sig av med mig - en gammal sjuksköterska som tänkte att jag kunde ha varit mamma till många av de utnyttjade kvinnorna, och som inte var rädd för att säga det jag tyckte. Fortsättning följer troligen...
Saturday, March 22, 2014
Dag 22/100 - makt i händerna på marodörer
Samtliga tre chefssjuksköterskor lämnade KS neonatal 1998-99.
En insåg vad som var på väg att hända. Hon sa till mig att hon valde att sluta innan hon drabbades av avdelningens problem.
Vårdchefen hade varit tvungen att ta i ett mycket svårt problem. En läkare hade attackerat flera av oss nya sjuksköterskor på ett uttalat sexistiskt sätt. Jag minns inte detaljerna längre men kommer ihåg att han kränkte mig mycket grovt inför föräldrar vid ett tillfälle. Jag var chockad efteråt och reagerade inte men över tid började jag tänka att det jag utsatts för var så mycket över gränsen för vad man bör ta, att jag måste anmäla läkarens beteende till vårdchefen. Hon började nästan gråta. Hon sa att flera yngre sjuksköterskor hade kommit till henne och berättat om liknande bemötande från den mannen. Hon hade varit tvungen att ta det med Vårdförbundet och flera fick stödsamtal av dem fortlöpande. Hon erbjöd mig det samma. Jag tackade nej till det men vi insåg båda att hon måste ta tag i problemet. Hon bad mig berätta för hennes chef, det manliga asplövet, om vad som drabbat mig.
"Han kommer inte att tro mig... han tror mig aldrig... det är inte lönt att jag pratar med honom... han tror mig aldrig", sa hon och skakade uppgivet på huvudet och berättade för mig om hur det oseriösa pratet påverkade hennes chef. Hon var helt utlämnad till krafter vars medvetna avsikt var att skada alla som stod i deras väg. Jag ville inte alls gå till asplövet och tala om en av hans kollegor. Jag litade inte på honom. Han var för svag. Samtidigt ville jag gärna hjälpa vårdchefen - hennes situation var helvetisk. Hon hade att göra med män som saknade all respekt för andra människor och särskilt för kvinnor.
Jag valde att ringa till Vårdförbundet och berätta om det som drabbat mig. Jag fick direkt bekräftelse på att det vårdchefen hade sagt var sanning. Man var involverade som stöd för unga drabbade kvinnor.
Läkaren förflyttades kort efteråt till ett annat sjukhus och då började en kampanj som bara jag - av alla på natten - kunde se, för att jag visste varför han förflyttats. Vårdchefen hade berättat att hon lyckats få asplövschefen att ha samtal med läkaren tillsammans med henne och att det låg bakom förflyttningen.
Det jag såg
var att han började ringa sina kollegor som var nattjour och tala illa om
vårdchefen.
Efter samtal på ibland 3-4 timmar kom kollegorna utfarande på avdelningen så upphetsade att de knappt kunde tala. De gick ut på salarna och spred ut det deras kollega sagt till dem om vårdchefen. Hela gruppen var till slut i uppror.
Jag försökte försiktigt balansera situationen genom att berätta för dem som var trovärdiga varför mannen blivit förflyttad. Det hjälpte inte mycket för den förflyttade mannen var knuten till en nattsjuksköterska och den som gick emot henne hade bara ont att vänta - inte lite ont som man kunde hantera utan hinkvis med ont som aldrig tog slut, år efter år av ren ondska.
Den sjuksköterskan kom över åren att framstå för mig som navet i det informella ledarskapet - en livsfarlig person, en mycket trevlig människa, en som speglade andra, gav bekräftelse till andra men som var så svag att hon knappt aldrig var ensam i ett rum - hon hade alltid vapendragare runt sig...
Ingen kunde se när hon agerade för hon fick alltid andra att agera för sig.
Jag gick emot henne under hela min anställningstid.
Socialstyrelsen ansåg att det var fel på mitt förstånd, man ansåg att jag var en simpel, värdelös konspirationsteoretiker - och inte bara det - det var fel på mitt förstånd.
Vårdchefen gick gråtande från arbetsplatsen vid ett möte några veckor senare. Hon kom aldrig tillbaka. Läkarna som använts som redskap i angreppet mot henne av den förflyttade läkaren och hans väninna var pinsamma i sina uttalanden efteråt. De hade agerat på falska uppgifter om en människa utan att ha den ringaste aning om vad som fanns bakom processen.
Den tredje chefen försökte hålla ut, hon trodde att hennes position var säker för det var vad makten fått henne att tro. När hon fick veta att asplövet hade bett en annan sjuksköterska ta över som vårdchef lämnade också den chefen. Den tillfrågade sjuksköterskan sa nej och ytterligare en fick frågan.
Den kvinnan sa till mig att hon ansåg att avdelningen hade "ett olösligt problem" som hon inte ville involveras i. Hon valde att gå vidare i annan karriär och var snart framgångsrik chef i annan verksamhet.
Efter samtal på ibland 3-4 timmar kom kollegorna utfarande på avdelningen så upphetsade att de knappt kunde tala. De gick ut på salarna och spred ut det deras kollega sagt till dem om vårdchefen. Hela gruppen var till slut i uppror.
Jag försökte försiktigt balansera situationen genom att berätta för dem som var trovärdiga varför mannen blivit förflyttad. Det hjälpte inte mycket för den förflyttade mannen var knuten till en nattsjuksköterska och den som gick emot henne hade bara ont att vänta - inte lite ont som man kunde hantera utan hinkvis med ont som aldrig tog slut, år efter år av ren ondska.
Den sjuksköterskan kom över åren att framstå för mig som navet i det informella ledarskapet - en livsfarlig person, en mycket trevlig människa, en som speglade andra, gav bekräftelse till andra men som var så svag att hon knappt aldrig var ensam i ett rum - hon hade alltid vapendragare runt sig...
Ingen kunde se när hon agerade för hon fick alltid andra att agera för sig.
Jag gick emot henne under hela min anställningstid.
Socialstyrelsen ansåg att det var fel på mitt förstånd, man ansåg att jag var en simpel, värdelös konspirationsteoretiker - och inte bara det - det var fel på mitt förstånd.
Vårdchefen gick gråtande från arbetsplatsen vid ett möte några veckor senare. Hon kom aldrig tillbaka. Läkarna som använts som redskap i angreppet mot henne av den förflyttade läkaren och hans väninna var pinsamma i sina uttalanden efteråt. De hade agerat på falska uppgifter om en människa utan att ha den ringaste aning om vad som fanns bakom processen.
Den tredje chefen försökte hålla ut, hon trodde att hennes position var säker för det var vad makten fått henne att tro. När hon fick veta att asplövet hade bett en annan sjuksköterska ta över som vårdchef lämnade också den chefen. Den tillfrågade sjuksköterskan sa nej och ytterligare en fick frågan.
Den kvinnan sa till mig att hon ansåg att avdelningen hade "ett olösligt problem" som hon inte ville involveras i. Hon valde att gå vidare i annan karriär och var snart framgångsrik chef i annan verksamhet.
Jag kunde ha
gjort något liknande men jag hade börjat bli riktigt irriterad. Vad var detta,
tänkte jag.
Hur kunde det vara möjligt att en liten klick lågt utbildade, isolerade, vilseledda, uppsnurrade galningar kunde dominera inte bara Sthlms utan hela Sveriges neonatalvård. Att det var fallet var tveklöst för mig. Jag hade sett hur man byggde solid kunskap i Lund regionen.
Jag såg hur man bröt sönder kunskap i Sthlm - samtidigt som man sa till Socialstyrelsen att neonatalvården i övriga landet var så undermålig att alla de minsta barnen borde skickas till Solna...
Hur kunde det vara möjligt att en liten klick lågt utbildade, isolerade, vilseledda, uppsnurrade galningar kunde dominera inte bara Sthlms utan hela Sveriges neonatalvård. Att det var fallet var tveklöst för mig. Jag hade sett hur man byggde solid kunskap i Lund regionen.
Jag såg hur man bröt sönder kunskap i Sthlm - samtidigt som man sa till Socialstyrelsen att neonatalvården i övriga landet var så undermålig att alla de minsta barnen borde skickas till Solna...
Sunday, March 23, 2014
Dag 23 /100 - att bygga kunskap eller att bryta sönder ett
helt lands gedigna kompetens för maktens skull...
Jag började arbeta inom neonatalvården innan respiratorer var triggade - det vill säga kunde synkronisera med barnens andning. Äldre respiratorer körde bara på, de pressade in andetag regelbundet oavsett barnens egna försök att andas. Neonatalavdelningen i Jkpg köpte in sina första triggade Dräger respiratorer tidigt 90-tal. Jag frågade en läkare för några år sedan och han trodde att de kom 1994. Jag tror att han mindes fel. Drägers respiratorer kom 1988 på marknaden och jag vill minnas att de kom till Jkpg 1992 om inte tidigare.
Saturationsmätare kom på marknaden vid samma tid eller något tidigare. Det ledde till att man enkelt och smärtfritt kunde följa syremättnaden i barnens blod - åtminstone kunde man se så att den inte blev för låg. Höga värden måste man, som tidigare, analysera med hjälp av transcutan mätning av syretryck eller genom att ta blodgas/syrabas status. Utvecklingen gick snabbt framåt vid denna tid.
Lunds neonatologer anordnade kurser för läkare och erfarna sjuksköterskor med början i slutet av 80-talet. Så vitt jag förstått senare var innehållet det samma som gavs till blivande barnläkare i neonatal intensivvård. Det var en intensivkurs i ordets rätta bemärkelse.
Men inte bara detta. Läkare inom hela sydöstra regionen kunde ringa till Lund och rådfråga om enskilda patienter och få stöd och råd för utvecklingen av sin enheter. När jag gjorde en kort praktik på neonatalen i Växjö år 1986 kunde jag se hur detta fungerade i praktiken. Det var uppenbart att det inte fanns prestige i processen och att förtroendet för Lunds läkare var mycket högt ute i regionen.
En faktor som var det verkliga beviset för mig om excellens och professionalitet hos Nils Svenningsen och Magnus Lindroth i Lund var den kompetens jag såg hos ansvarig neonatolog i Jönköping.
Något år innan jag började på neonatalen i Jkpg hade han, enligt andra i gruppen, varit i Lund på specialiserande utbildning. Efter återkomst till Jkpg hade han tillfört hela sin sjuksköterskegrupp allt han hade fått lära sig. Jag var förundrad när jag började på avdelningen. Alla visste hur allt skulle göras, alla kände till hur deras överläkare ansåg att olika barn skulle vårdas, alla gjorde lika och alla som inte var nyanställda hade - med enstaka undantag - kompetens på specialistnivå. Det var skälet till att jag valde att stanna på avdelningen trots att jag mötte ganska mycket motstånd i början. Jag kan inte dölja när jag är osäker och när jag är ny är jag alltid osäker för jag vill kunna allt. Jag kan inte släta över och låtsa. Flera kom till mig efter ett par år och bad om ursäkt. De sa att de inte förstått sig på mig i början men att de var väldigt nöjda med att arbeta med mig över tid. Jag brukar inte lämna något åt slumpen.
Det var mot denna bakgrund jag såg verksamheten vid Karolinska Solna när jag kom dit efter 12 år i en av Sveriges allra bäst fungerande neonatala enheter utanför universitetskliniker.
Bilden som över tid växte fram av verksamheten i Solna medicinskt och omvårdnadsmässigt, av strukturen för intern utbildning och inskolning, av samverkan mellan kollegor och yrkesgrupper osv i kombination med attityderna mot all annan svensk neonatalvård var närmast skrattretande initialt.
När jag började inse att läkarna och sjuksköterskorna på Karolinska är de som Socialstyrelsen och andra myndigheter ser som gräddan av svensk kunskap blev perspektivet ett helt annat.
Ett år efter att jag kom till Karolinska lyckades Sthlms neonatologer driva fram ett beslut de stridit för i minst 15 år - att alla de minsta barnen skulle vårdas på universitetsklinikerna. Enheter som Jkpg och Falun, som vid den tiden var unika vad gäller ordning och reda, skulle inte längre få vårda barn under vecka 28. Jag - som sett vården i Jkpg och som såg vården i Sthlm dagligen - var djupt chockerad över att Socialstyrelsen kunde ta detta beslut.
Och inte bara att vården i Sthlm befann sig på en nivå minst 15 år efter Jkpg, man vägrade konsekvent att dela med sig av kunskap. Läkare som kom till Solna från andra sjukhus för att lära sig att intubera riktigt små barn - så att de åtminstone skulle kunna göra det inför transport - blev fysiskt knuffade åt sidan. Ingen ville lära dem något. Det var som om många i gruppen i Sthlm såg denna offentliga verksamhet som deras privata umgänge där de bestämde godtyckligt vem som fick vara med.
Läkarna i Lund och Jönköping BYGGDE kompetens under 80-90-talen.
Läkarnas mål i Sthlm var att BRYTA SÖNDER - för att få egen makt.
När jag var ny i Sthlm hörde och såg man ofta devisen "jävlas inte med stockholmarna" i alla möjliga sammanhang. Jag iakttog och förstod inte alls vad som menades - de enda jag kunde se om jävlades med stockholmarna var stockholmarna själv. "Hur kan man var så dum att man själva skadar vården av av sina egna allra minsta nyfödda barn", tänkte jag varenda dag
Idag har de kloka neonatologerna som byggde solid vård runt om i landet gått i pension. På många håll har det inte varit möjligt att ersätta dem för vilken modern läkare vill ägna sin kraft åt att lösa problem med amning och höftledsluxationer medan de vet att de minsta barnen från deras enhet utsätts för den ena blodförgiftningen efter den andra, undermålig syresättning, grovt undermålig vård som ges av "doktor hipp" och "syster happ" som hipp som happ kommit till Sverige för att man vet hur lätt det är att göra karriär här - vi svenskar är inte smarta!
Monday, March 24, 2014
Dag 24/100 - ytterligare en resdag... bara en bild från
nätet...
Tuesday, March 25, 2014
Dag 25/100 - en gammal uppsats om skillnaden mellan skäl
och motiv...
SOPHIAHEMMET HÖGSKOLA STOCKHOLM
Omvårdnad/Vårdvetenskap 21-60
poäng
En reflektion över skillnaden mellan skäl
och motiv.
Delkurs: 1, Vårdetik 5 p. Session: 4 - 5
Inledning
Begreppen skäl
(reason) och motiv (motives) är viktiga för oss människor att reflektera över i
många sammanhang.
Människor som väljer
ett vårdande yrke kan ha många olika motiv utan att vara medvetna om dem
samtidigt som man kan ofta kan anföra ett antal olika skäl till sitt val.
Begreppet skäl betyder, enligt Nordstedts svenska
ordlista ”god och giltig orsak”.
rea·son
1. The
basis or motive for an action, decision, or conviction..
2. A
declaration made to explain or justify action, decision, or conviction
3. An
underlying fact or cause that provides logical sense for a premise or
occurrence
4. The
capacity for logical, rational, and analytic thought; intelligence.
5. Good
judgment; sound sense.
6. A
normal mental state; sanity
7. Logic A premise, usually the minor premise, of an argument.
v. rea·soned, rea·son·ing, rea·sons
1. To use
the faculty of reason; think logically.
2. To talk
or argue logically and persuasively.
3. Obsolete To engage in conversation or discussion.
1. To
determine or conclude by logical thinking: reasoned out a solution to the problem.
2. To
persuade or dissuade (someone) with reasons
Begreppet motiv betyder, enligt Nordstedts
”underliggande orsak” / ”bevekelsegrund” / ”drivfjäder” och också ”orsak till
brottslig handling”.mo·tive tv)
n.
1. An emotion, desire, physiological need, or similar
impulse that acts as an incitement to action.
2. (m
adj.
1. Causing or able to cause motion: motive
power.
2. Impelling to action: motive pleas.
3. Of or constituting an incitement to action.
Ett skäl är alltså något basalt, något giltigt,
något logiskt, rationellt, en fråga om ”sound sense”.
Ett skäl utgår från en
process i en individs förstånd som bygger på omdöme.
Ett motiv är något under- liggande, något dolt,
en bevekelse, ”an emotion” eller ”impuls”.
Ett motiv handlar
främst om känslor.
Altruism som skäl
eller motiv
Begreppet altruism
översätts ”oegennytta” eller ”osjälviskhet” och innebär att man prioriterar en
annans intressen före sina egna.
Motsatsen egoism översätts
”egennytta” eller ”själviskhet”.
(Kalkas &
Sarvimäki 1999, sid 40)
Kalkas och Sarvimäki
skriver också följande:
”Eftersom relationen
och interaktionen är centrala i all hälso- och sjukvård blir
människorelationernas etik viktig såväl i omvårdnadsetiken som i alla annan
vårdetik. ………….Sjuksköterskeyrket räknas som en profession……och ett kriterium
på en profession är att verksamheten bygger på altruism, dvs att man strävar
efter att åstadkomma någonting gott för en annan individ. Altruismen kan därför
ses som en central utgångspunkt i omvårdnadsetiken.” (sid 39)
”Man skulle kunna säga
att altruismen som etisk princip betyder att en handling är moraliskt god om
avsikten är att öka en annan persons välfärd, lycka och välbefinnande eller att
minska den andres lidande, olycka, illabefinnande. Avsikten är med andra ord
att göra något gott för en annan människa.” (sid 40)
Den amerikanske
filosofen Nicholas Rescher kopplar ihop altruism med empati, dvs att hysa
ställföreträdande känslor (enligt Kalkas & Sarvimäki 1999, sid 40)
Baumgarten definierar
(enligt Kalkas & Sarvimäki 1999, sidd 41) empati som förmåga och vilja att
sätta sig in i en annan persons känslor och ser denna förmåga som viktig för
sjuksköterskans arbete.
Den tyska psykologen
Ursula Nuber beskriver en annan syn på altruism. Hon skriver: ”Kännetecknande
för altruism är att det altruistiska beteendet inte får vara del i en
yrkseroll……….”
Hon skriver att
forskning har visat att om vi människor hjälper andra så gör vi det av något av
följande skäl:
·
vi förväntar oss en belöning – t.ex beröm, erkännande, att må
bättre.
·
vi försöker undvika bestraffning
·
vi hjälper för att andras nöd gör oss oroliga och lustiga och vi
vill må bättre
·
vi hjälper människor som liknar oss själva i syfte att stärka
vår grupp, skapa vi-känsla
”Lika vaga som de forskningsresultat är som säger sig påvisa en
förment altruistisk motivation, lika klart och entydigt visar andra resultat
att människor alltid får ut något av att hjälpa andra.” (Nuber 1998, sid 94-95)
Nuber
skriver också om att ”bli hög” av att hjälpa. Hon refererar till boken ”The
healing power of doing good” där Allan Luks redovisat ett forskningsprojekt
omfattande drygt 3000 hjälparbetare och anställda vid sociala institutioner som
fått beskriva sina motiv och vad deras arbete med hjälpbehövande hade
inneburit.
Över
hälften av de tillfrågade hade beskrivit i likartad fysiska känsla som av Luks
getts namnet ”helper’s high”. Typiska symtom är plötsliga värmeförnimmelser,
ökad energi och euforiska känslor. Dessa förnimmelser är, enligt Luks tecken på
frisättning av endorfiner.
En
majoritet av de tillfrågade i Luks undersökning hade också beskrivit mera
långtsiktiga verkningar av att hjälpa andra. Ökad självkänsla, större lycka och
tillfredsställelse med sig själva var vanligt men också mindre magproblem,
migrän och andra hälsoproblem beskrevs. (Nuber sid 97-99)
Rachels diskuterar etisk egoism kontra altruism: ”But are we capable of being
unselfish?”
Han skriver att många
filosofer, psykologer och även “ordinary people” menar att människan inte är
kapabel att vara osjälvisk.
”According to the theory called Psychological Egoism
each person is so constituted that he will look out only for his own interests.
Therefore, it is unreasonable to expect people to behave ‘altruistically’.
Human nature being what it is, people will respond to the need of others only
when there’s something in it for themselves. Pure altruism is a myth – it
simply does not exist.”
(Rachels 1999, sid 70)
På webb sidan http://www.csulb.edu/~jmoriart/wk4_f04_160.html från Caifornia state university i
Long beach finns följande text om dolda motiv i introduktionen till etik:
The strategy of reinterpreting motives
1. Raoul Wallenberg. It looked like his goal was to help other people, but in fact what he was trying to do was give himself a more meaningful life.
2. Mother Theresa. Yes, she was helping other people. But the reason she was doing it was to get a really big reward in heaven.
3. David Allsop. He lived modestly in order to send big checks to environmental causes. But he “previously worked as a campaigner . . . and . . . found it deeply satisfying . . . to be able to provide the financial support for others to campaign” (65).
We’ve considered three specific cases. The English philosopher Thomas Hobbes took a more systematic approach. He looked at the general motives people have, and tried to show how all of them can be understood in egoistic terms. Examples:
1. Charity. People who act charitably are doing so only to get the rush that comes from demonstrating their power. Charitable people are “powerful” in the sense that they can take care of themselves and other people.
2. Pity. Sometimes we feel bad for someone and try to help them. According to Hobbes, “the reason we are disturbed by other people’s misfortunes is that we are reminded that the same thing might happen to us” (66). In helping others who we pity, we are, in effect, attempting to help ourselves.
1. Raoul Wallenberg. It looked like his goal was to help other people, but in fact what he was trying to do was give himself a more meaningful life.
2. Mother Theresa. Yes, she was helping other people. But the reason she was doing it was to get a really big reward in heaven.
3. David Allsop. He lived modestly in order to send big checks to environmental causes. But he “previously worked as a campaigner . . . and . . . found it deeply satisfying . . . to be able to provide the financial support for others to campaign” (65).
We’ve considered three specific cases. The English philosopher Thomas Hobbes took a more systematic approach. He looked at the general motives people have, and tried to show how all of them can be understood in egoistic terms. Examples:
1. Charity. People who act charitably are doing so only to get the rush that comes from demonstrating their power. Charitable people are “powerful” in the sense that they can take care of themselves and other people.
2. Pity. Sometimes we feel bad for someone and try to help them. According to Hobbes, “the reason we are disturbed by other people’s misfortunes is that we are reminded that the same thing might happen to us” (66). In helping others who we pity, we are, in effect, attempting to help ourselves.
Diskussion
Att sjuksköterskan har skäl för sitt handlande mot vårdtagaren
är gott, eftersträvansvärt och nödvändigt i utvecklingen av en
professionell yrkesroll.
Husted m.fl som
betonar (enl. Kalkas & Sarvimäki 1999, sid 130) ”betydelsen av
vårdarens självständiga tänkande och handlingsfrihet i det etiska
beslutsfattande som sker inom omvårdnaden. Endast på en sådan grund är det
möjligt för vårdaren att ge individuella motiveringar för de lösningar hon
väljer...”
Att ha dolda motiv är normalt. Det har alla vi människor
– från dem som betraktas som helgon till dem vars motiv är onda och avsiktliga
- i det mesta vi företar oss.
För en sjuksköterska
är det grundläggande att sträva efter professionell medvetenhet om vad det är som
driver henne.
De flesta som valt
sjuksköterskeyrket har ett underliggande behov som kan handla om att bli en god
människa, någon som tar hand om andra, som tröstar och hjälper.
Samtidigt innebär
vårdarens yrke en möjlighet till makt över andra människor.
Vårdtagaren befinner
sig i en beroendeställning som det är vårdarens professionella skyldighet att
ha insikt om och förstå konsekvenserna av.
I den enskilda
sjuksköterskans strävan efter ökad professionalitet kan det vara utvecklande
att ibland ställa frågan till sig själv: ”What’s in it for you?”
Speciellt i samband
med händelser som inte blev som förväntat, kanske i mötet med en människa som
man upplevde som ”en besvärlig patient” men också när allt går bra, när man har
den känsla av ”helper’s high” eller ”flow” som Luks beskrivit, kan reflektion
ge bättre självkännedom.
Kalkas et al skriver:
”I den mån vårdaren systematiskt prioriterar sina egna behov och intressen och vårdar för sin egen skull är handlandet själviskt och egoistiskt, även om det har positiva konsekvenser också för patienten. Dessa konsekvenser är då en irrelevant biprodukt i vårdandet.
”I den mån vårdaren systematiskt prioriterar sina egna behov och intressen och vårdar för sin egen skull är handlandet själviskt och egoistiskt, även om det har positiva konsekvenser också för patienten. Dessa konsekvenser är då en irrelevant biprodukt i vårdandet.
Den altruistiska
principen….är inte den enda principen. En annan princip av lika hög rang………är
respekten för patienten som en unik person med egenvärde.”
(sid 50)
Nuber skriver:
”…..en hjälpande handling har positiva effekter också för
den som hjälper, men det är skillnad om man hjälper någon annan enbart för att
själv må bättre”. (sid 99)
Because we are rational, we are able to
take some facts in reason for behaving one way rather than another. We can
articulate those reasons and think about them. …………. (Rachels 1999, sid 195)
Referenser:
Kalkas H &
Sarvimäki, A. (1999) Omvårdnadsetikens
grunder. Stockholm, Liber.
Rachels J (1999) The
elements of moral philosophy. New
York. McGraw-Hill.
Nuber Ursula (1998) Vår tids egoism. Stockholm.
Natur och Kultur.
all i wanna say that
they don't really care about us
Wednesday, March 26, 2014
Dag 26/100 - en analys
Jag hade varit öppet kritisk till vården av för tidigt födda och sjuka nyfödda barn vid Karolinska Solna sedan 1996 när jag 2008 förväxlade Addex natrium 4 mmol/ml med NaCl 9 mg/ml.
Jag hade gått på läkare med rak kritik. Jag hade vägrat att lyda PM och riktlinjer som begränsade alla sjuksköterskors profession, som var skrivna av läkares olika väninnor - kvinnor som antingen var så naiva att de inte förstod vad de involverade sig i eller så korrupta och makthungriga att de hade nöje av att tysta och diskvalificera sina egna kollegor och sjuksköterskechefer. Jag hade gått emot PM och sedan skrivit till ansvarig läkare och chefssjuksköterskor och motiverat min handling noga.
Jag visste med säkerhet att jag skulle bli svårt angripen om jag anmälde mig själv för misstaget med Linnéa. Jag blev hotad av en läkare omedelbart, man ljög för föräldrarna och man hetsade dem tills de tappade sin balans och inte visste vare sig ut eller in vem de skulle tro på.
Ska lägga in mitt yttrande till HSAN här, något modifierat, när jag hittar det bland de 1000 tals dokument som finns i min dator, som jag skrivit för att bidra till bättre vård för de minsta barnen i Sthlm.
.jpg)
Thursday, March 27, 2014
Dag 27/100 - en dag med kramp i fingrarna...
Hade beställt ett dokument från IVO om mig själv och har idag skrivit så mycket att mina fingrar stelnat och börjat värka. Vanligt sunt förnuft och lite eftertanke verkar inte prägla Socialstyrelsens utredare. Knappt förmågan att lägga samman 1+1 och få det till 2...
På grund av processens känsliga läge återkommer jag med mera text i detta inlägg när det är lämpligt.
Saturday, March 29, 2014
Dag 28/100 - om Dagens medicin och en serie olyckliga
omständigheter...
Dagens medicin räddade mig när läkare spred via media att jag var skuld till Linnéa Litbos hjärnblödning och samma hårdföra typer ett par år senare spred ut att det var fel på mitt förstånd.
En röntgenläkare skrev i ett inlägg jag inte kunnat hitta på senare år att han inte förstod varför alla skrev att mitt misstag orsakat blödningen - det var ju känt att det fanns en blödning innan.
En sjuksköterska/barnmorska - tror jag vet vem hon är - skrev i debatten efter komplotten jag drabbades av år 2010 att beslutet om att stänga av ett barns respirator var taget i personalgruppen.
Jag blev initialt anklagad för mord. Jag kunde snabbt bevisa att läkarna ljög men om jag inte kunnat det skulle den kollegans inlägg i DM ha kunnat rädda mig från 5-6 års fängelse.
DM ändrade reglerna för debatten på sin sidan efter en artikel om att Lars Erik Holm Socialstyrelsen utsetts till Sveriges värste chef någonsin. Detta ledde till en debatt där anställda vid myndigheten verkligen tog bladet från munnen och öste ut galla som troligen förvånade den mest härdade.
Kort efteråt ändrades DM:s debattsida så att man inte längre kunde skriva hur långa inlägg som helst och så infördes svar direkt under ett inlägg vilket gjort att debatterna tappat flyt. Om man velat följa en omfattande debatt har man tvingats leta sig tillbaka för att se vad som skrivits på olika platser efter olika inlägg, i hela debatten. Tidigare räckte det att minnas någorlunda tidpunkten när man varit på sidan innan och läst - men fortsatte där och alla inlägg kom i tidsordning. Ville någon svara någon annan skrev man det i början av inlägget. Nu ändrar DM sina regler för debatt igen. Nu måste man vara medlem för att få skriva. Dessutom kommer allt fler artiklar där man inte tillåter kommentarer alls. Ett exempel är rapporteringen från rättegången i Eksjö där en läkare drog av nacken på ett barn och gav mamman ett livslångt handikapp under en 55 timmar lång förlossning. Vi som jobbar inom och nära förlossningsvården och vet hur det går till där fick inte kommentera men Läkarförbundets ordförande fick en helt egen artikel där hon tyckte att det var glädjande att läkaren friades.
– Jag tycker att det är glädjande i detta skede. Detta att man går en vanlig dag till jobbet och kanske gör sitt bästa, men med facit i hand så begick man några misstag. Det är fel att man då ska hamna i tingsrätten, säger Marie Wedin, ordförande för Läkarförbundet, till Dagens Medicin.
Dagens Medicin: Men läkaren skulle ju ha fällts, om rätten hade ansett att det var bevisat att agerandet orsakade barnets död. Rätten anser att läkaren agerat i strid med vetenskap och beprövad erfarenhet, samt att hans oaktsamhet ligger inom straffskalan. Är det fortfarande en glädjande dom ur det perspektivet? – Ur patientsäkerhetssynpunkt hade det kanske varit bättre om domskälen hade legat på de andra delarna i fallet. Men för honom och den situation som han befinner sig, så måste jag uppfatta domen som glädjande, säger Marie Wedin. – Vi betraktar det som medicinska misstag. Man gör inte fel med berått mod. En serie olyckliga omständigheter som leder till olyckliga resultat – det är inte säkert att det hör hemma i tingsrätten.
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
.jpg){kind=link}
