BLOGG 100 - ETT OAVSLUTAT BLOGGFÖRSÖK...

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

En vän skulle skriva i BLOGG 100 - en utmaning man anmäler sig till och sedan bloggar man 100 dagar i rad. Jag kom till dag 28 sedan kände jag att vissa saker ska man inte gräva för djupt i under tidspress. Man kan behöva pauser mellan skrivtillfällena.


HÄR FINNS HELA BLOGG 100 FÖRSÖKET

28 INLÄGG: http://barnsjukskoterskans.blogspot.com/search?q=28+blogginl%C3%A4gg+i

Dag 1/100 - en berättelse om liv och död, intriger och maktspel, hot och övervåld med ett nyfött barn i centrum.

http://vardblogg.blogspot.se/2014/03/barnsjukskoterskans-no-2.html

DAG 2/100 - den stora lögnen som gav ringar på vattnet som ingen förstod som inte visste sanningen.

Blogg 100 dag 3 - en lång dag

Dag 4/100 Om misstaget del I - en natt med många lösa trådar.

Dag 5/100 Om misstaget del 2 - neoflonet som fattades...

Dag 6/100 Om misstaget del 3

Dag 7/100 Om misstaget nr 4 - 4 fel

Dag 8/100 - Misstaget - varför blev det så stort, varför skrev så många så mycket, vad är det som har hänt egentligen?

Dag 9/ 100 - det var jag som gjort fel...

Dag 10/100 - läkarnas reaktion...

Dag 11/100 - föräldrarna.

Dag 12/100 - ett misslyckat inlägg igen...

Dag 13/ 100 - en stressig dag

Dag 14/100 - en fritt tillsnickrad händelseanalys med syfte att skydda analysteamet.

Dag 15/100 - journalen och om hur lätt man vilseleder Socialstyrelsen...

Dag 16/100 - fortsättning följer.

Dag 17/100 - om isolering och andrenalinkickar

Dag 18/100 - om hinder i kommunikationen på en skev arbetsplats.

Dag 19/100 - ett 10 år gammalt brev till två läkare ...

Dag 20/100 - en till filmkväll...

Dag 21/100 - ett stulet debattinlägg och lite mer...

Dag 22/100 - makt i händerna på marodörer 

Dag 23 /100 - att bygga kunskap eller att bryta sönder ett helt lands gedigna kompetens för maktens skull...

Dag 24/100 - ytterligare en resdag... bara en bild från nätet...

Dag 25/100 - en gammal uppsats om skillnaden mellan skäl och motiv...

Dag 26/100 - en analys

Dag 27/100 - en dag med kramp i fingrarna...

Dag 28/100 - om Dagens medicin och en serie olyckliga omständigheter...

Jag orkade inte längre, jag kunde inte tänka på det som hänt 100 dagar i rad. 

Det var långt över min förmåga.

Man angrep mig 2008, 2009, 2010, 2011 och 2012 angreps min familj...

Jag blev påverkad av att skriva. Jag började få mardrömmar.

När jag vaknade var mitt huvud fullt av minnesbilder av ett barn med öppen buk, fullt frisk från början, svårt skadad av vården...

Av barn med lungorna fulla med avföring pga en alltför tunn magsond.

Av barn som vred sig i extrema smärtor i flera timmar för att han nekades på urinvägskateter.

Av seriösa erfarna barnsköterskor som grät när läkare hånade dem när de rapporterade om kramper.

Av barn som krampade timme efter timme för att en drogad läkare fastnat i blockering och maktkamp.

Jag mindes mamman som sagt till mig att de enda nätter hon sov lugnt nätterna igenom var när jag jobbade och jag mindes den kaxiga sjuksköterskan, tidigare barnsköterska, en i det exklusiva gänget, stark som en brottare, som sa att hon ville vårda barnet, att nu var det dags för mig att flytta mig. 

Jag ville inte se sjuksköterskan sitta och flamsa med sina väninnor vid datorerna medan barnet låg på 75-80 i syresättning för jag visste att syresättning av tarmen var en fråga om liv och död.

Jag hade flyttat mig varje gång min kollega trängt sig fram dittills, i >10 år... var gång.

Jag visste att jag fick en fiende men vad skulle jag göra... barnet skulle dö om jag gick undan.

Jag mindes en mamma som satt med huvudet i sina händer i kyrksalen en våning under neonatalen när jag gick in där, som jag brukade göra varje varje söndagsmorgon när jag arbetat.

Jag mindes den ettriga personal som sa att mitt enda syfte var att angripa henne personligt när jag upptäckt att hon gått långt ner i operationsområdet och sugit barn efter operation av eosofagus. 

Jag kom ihåg mamman som anvisades av läkare att tala med en annan sjuksköterska när hon bad att få tala med mig. Läkaren och min kollega placerade mamman på en stol på sal 6. Sjuksköterskan satte sig på en annan stol med ryggen mot mig. "Nu kan du prata... vad var det du ville säga... du kan prata med mig nu" sa sjuksköterskan på spetsig uppdriven östermalmska. Mamman såg på mig över sjuksköterskans axel. Hennes ögon lyste av ångest. Hon sa inte ett ord. 

Jag tänkte på den grå baljan på salarna där allt från alla patienter samlades, mjölkflaskor och nappar tillsammans med tygtrasor med bajs på, trasiga apparater, sterilt gods som skulle tillbaka till förrådet...

Jag tänkte på den gula baljan med använda blodprodukter från 1-2 veckor tillbaka som stod mitt på bänken där nya transfusioner förbereddes. Man hade en smal kant att arbeta på...

Jag såg framför mig alla tröstnapparna från alla barnen som låg i en skål med ljummet vatten och simmade..
Jag kom ihåg den seriösa unga sjuksköterska som berättade för mig att hon cyklade till jobbet men att hon blev så påverkad av det hon såg och det bemötande hon fick av vissa läkare att hon inte klarade att ta sig upp så cykeln efter arbetspassen. Hon brukade gå hem stödd på sin cykel för att ens klara att gå. En dag berättade hon att hon sagt upp sig. Dagen innan hade hon ramlat omkull bortåt Solna och fått cykeln över sig. Hon var en sjuksköterska som jag utan tvekan skulle ha överlämnat vården av ett barnbarn till. Hon knäcktes av personer som inte skulle fått komma in i samma rum som mitt barnbarn, sjukt eller friskt...

Jag mindes när jag hörde en undersköterska berätta om en resa till London. Det var två uskor som skickats av sin goda vän sektionsledaren till konferens för sjuksköterskor. Sjuksköterskor från hela världen skulle träffas och diskutera NANDA- diagnoser. Uskan berättade för sina kollegor att hon och hennes väninna - utsända företrädare för Karolinska universitetssjukhuset i Sthlm - inte hade förstått ett ord av det som sagts på konferensen och det hade blivit riktigt pinsamt när alla deltagare delats upp i diskussionsgrupper för att diskutera diagnostik. Uskorna hade gått på stan och shoppat eftersom de ändå inget förstod och för att ingen skulle märka det - det var i och för sig klokt - men de hade ätit på konferensen för maten var god.

Ingen sjuksköterska hade varit intresserad av konferensen i London utom jag - och chefen som tilldelade resor avskydde mig. Sjuksköterskorna som kunde vara aktuella var ointresserade av NANDA var dessutom upptagna på annat håll. 17 personer, läkare och ssk var nämligen på konferens på Island och vad den handlade om, vad de eventuellt fick lära sig, var det ingen som talade om vare sig före eller efter men vi fick alla se fotografier efteråt av läkare och sjuksköterskor i varma källor och på hästryggen, av läkare i sängen på hotellrummet, av sjuksköterska i silkespyjamas som hällde upp champagne osv...

Jag minns ansiktsuttrycket hos en kollega som trodde att jag skulle ha velat åka med till Island...

Jag har ingen kommentar till detta mer än att hon kanske trodde att alla andra är som henne.

Jag mindes mycket som jag inte tänkt på under lång tid när jag började skriva i denna nya blogg...   

Just nu har jag givit mig själv en paus.

Skrivandet ska jag fortsätta med men inte var dag i 100 dagar utan när jag känner att jag orkar.