En kvinna har dött på Karolinska efter att ha fått hjärtstillestånd på BB Sophia.
Så lägligt det kom....
Om jag varit ansvarig vid BB eller neonatal vid Sophiahemmet skulle jag ha ordnat med annan "plan B" än att skicka mödrar och/eller barn till Karolinska om något gått snett.
Hur skulle denna mamma kunnat överleva?
Karolinska vill att BB Sophia stängs. Det skulle väl vara som grädde på moset, när NKS slår upp sina dörrar om Sophiahemmets BB och neonatal stänger sina.
Under sent 80-tal hörde jag erfarna, seriösa läkare i södra Sverige tala om att läkare på KS hävdar till Socialstyrelsen att de minsta prematura barnen i vårt land bör vårdas vid kliniker som har barnkirurgi, för att så många av barnen behöver opereras.
Eftersom detta inte är sant var de seriösa, kompetenta, erfarna läkarna inte eniga med KS läkare men man hade ett problem - Socialstyrelsen i Sthlm lyssnade i princip enbart på Karolinskas neonatologer.
Specialisterna i södra Sverige trodde dock att Socialstyrelsen skulle fatta, över tid, att de minsta barnen inte behöver kirurgi. Utvecklingen gick framåt både vad gällde möjligheter till övervakning, att respiratorer och kuvöser för bättrades och framför allt ökade kunskapen om hur barn skulle skyddas från vårdskada.
Det verkar som om även läkarna vid KS förstått att Socialstyrelsen med tiden skulle inse att man ljugit. Man blev därför tvungen att skapa bevis för det man påstått.
Man satte i system att ge nyfödda barn infektioner genom att inte desinfektera kuvöserna mellan barnen. Man tillsatte läkares lydiga älskarinnor som "experter" som hindrade utveckling av rutiner. Man höll barnen konsekvent så lågt syresatta att deras ductus inte kunde stänga sig. Man förbjöd väl utbildade barnsjuksköterskor att höja syrgasen så att ductus skulle kunna dra ihop sig samtidigt som enhetens lågt utbildade barnsköterskor hade full frihet att både dra ner syrgasen och stänga av övervakens larm. Det hände till och med att man, på initiativ av barnsköterskor eller sjuksköterskor som arbetat som barnsköterskor, eller som enbart hade erfarenhet inifrån KS - med allt vad det innebär av låg och felaktig kompetens - valde att ta bort övervakningen av barnens syresättning.
Detta ledde till att ductus arteriosus, hos flertalet barn, måste stängas kirurgiskt - en mycket stor seger för dem som hävdade till Socialstyrelsen att vården ute i landet inte fungerar och att alla de minsta barnen måste vårdas på de stora sjukhusen.
Ovanpå det skadades tarmen hos många av barnen, sannolikt av en kombination av olika åtgärder.
Dels den låga fluktuerande syresättningen pga shuntning av blodet över ductus, vilket påverkar tarmens cirkulation, dels kombinationen med den sammandragning av blodkärl som sker generellt när man ger Prostivas - vilket vanligen gavs totalt 9 gånger till barnen innan de opererades - och dels kom man på att om man slutade tillsätta heparin i barnens navelkatetrar så skulle det kunna ge fibrinstrumpor och tromber i blodet. Dessa är kända för att kunna fastna i de fina blodkärlen i tarmen vilket ökar möjligheten för att barnen måste opereras - och inte bara det.
De mycket inkomstbringande "utomläns-patienterna" måste vårdas på KS i veckor när barnen fått stomi som kanske dessutom ska läggas ner igen, efter viss tid.
Självklart måste alla de minsta barnen vårdas på universitetsklinik om de blir så sjuka....
Just det - men barnen blir inte så sjuka om de vårdas på länssjukhus där man inte har agendan att bevisa något som inte är sant.
Man spred via media att Linnéa Litbo var ett vårdpaket som hölls vid liv med intensivvård.
Jag har talat med många människor i samband med jobbintervjuer - ALLA har haft den bilden.
Eftersom det inte var sant var man tvungen att göra det sant.
Man gav henne en infektion i hjärnan innan hennes shunt opererades in, i samband med ett avlastande stick i fontanellen. Hon fick meningit. När jag läste hennes journal fanns inte den diagnosen angiven med sitt kod nummer men det finns (har funnits?) en anteckning om meningit.
Man hade misslyckats med att pressa föräldrarna till avslut under första perioden Linnéa låg i respirator. Man misslyckades även den andra gången, efter den implanterade meningiten.
Jag vet inte hur man fick in bakterier i hennes hjärna direkt innan hon skrevs ut, men det kan inte ha varit några svårigheter att lyckas med det inne på Familjeneonatalen.
Linnéa fick symtom på ökat tryck i hjärnan på andra dagen efter att hon skrivits ut.
Man tog inte in henne på sjukhuset igen för utredning... man ville bevisa att hennes skada var avsevärt värre än den var. Eftersom man ljugit hela tiden var man tvungen att "bevisa" det man sagt.
De som velat "bevisa" att alla de minsta barnen måste opereras har vunnit. Idag är hela den svenska neonatalvården i sönderfall. Personal mår dåligt och många reser till Norge och arbetar.
Läkare väljer andra specialiseringar för att man vare sig vill riskera liv och legitimation i de interna maktkamperna vid universitetsklinikerna eller arbeta med amning och näringsinnehållet i bröstmjölk på länssjukhus, indirekt underställd ett gäng i Sthlm som kontrollerar Socialstyrelsen med gangsterliknande metoder.
Det som drabbar barnen går inte att beskriva. Om man försöker berätta blir man tystad för sådant vill ingen tro, man kan inte tro det, man vill inte lyssna...
Förlossningsvården i Sthlm påverkas inte av om kvinnan föder på Karolinska eller vid Sophiahemmet - det som hände skulle ha kunnat ske på vilken förlossningsavdelning som helst.
Jag svimmade när jag födde mitt sista barn - tror inte att någon ens märkte det. Allt gick så fort.
Problemen i Sthlms förlossningsvård är de samma som inom neonatalvården i Sthlm - att det inte finns tillräcklig kompetens, att utvecklingen av utbildningarna vid KI legat så där 30 år efter t.ex. Jönköping, Linköping och till och med Växjö, där jag utbildat mig och att många är så kaxiga att de inte inser sin egen inkompetens.
Debatten om stfinkterrupturerna de sista åren är en av signalerna om att kompetensen är för låg.
Mitt mål, om jag blivit chef vid KS neonatala intensivvårdsavdelning, med ansvar för säkerhet, kvalitet och utveckling, som jag ville, var att lyfta hela gruppens kompetensnivå drastiskt och prompt. Självfallet skulle jag även - som den besvärliga och envisa person jag är - ha "lagt mig i" den interna utbildning barnmorskorna fått på förlossningsavdelningen.
Min planering, när jag sökte chefsjobbet, gick 4-5 år framåt i tiden.
Det skulle vara intressant att veta vad som hände med den födande kvinnan vid Sophiahemmet.
Kanske la sig ett par starka barnmorskor - utbildade vid KS/KI - på mammans mage och pressade med hela sin tyngd och all sin kraft - som man gör på KS förlossning i Solna - för att få ut barnet.
Det kallas "yttre press" och sker helt utan kontroll över hur mammans kropp påverkas.
Jag gick aldrig med in på förlossningssalarna vid sugklockor på KS Solna om det kunde undvikas. Jag tänkte att både mor och barn skulle kunna dö.
Det skulle också vara mycket intressant att få veta vad KS gjorde med mamma när hon kom till dem. Självklart funderar jag över om det fanns tiopental och morfin i hennes kropp efteråt...
Fruktansvärt alltsammans...
ÄN MER FRUKTANSVÄRT NÄR MAN LÄSER FÖLJANDE.
VART VAR DEN BARNMORSKA UTBILDAD SOM FÖRLÖSTE?
HUR LÅNG ERFARENHET HADE HON/HAN?
VILKEN TIDIGARE ERFARENHET OCH HUR LÅNG ERFARENHET
HADE ANSVARIG LÄKARE?
FÖRR GJORDES BÄCKENMÄTNING PÅ SMÅVUXNA KVINNOR.
MAN TOG REDA PÅ OM BARNEN KUNDE PASSERA GENOM BÄCKENET.
GÖRS DET IDAG?
OM INTE - VARFÖR?
JAG RADERAR INTE DET JAG SKRIVIT OVAN ÄVEN OM ALLT KAN HA GJORTS RÄTT PÅ KAROLINSKA MED JUST DENNA MAMMA.
PROBLEMEN FINNS SEDAN MÅNGA ÅR I HELA STHLMS FÖRLOSSNINGSVÅRD.
INGET BLIR BÄTTRE FÖR ATT BMSK OCH LÄKARE FRÅN DE ANDRA SJUKHUSEN
BÖRJAR ARBETA VID SOPHIAHEMMET.
”Jag ser skräcken i deras ögon”
Paret hade försökt få barn i fem år.
Men något gick snett under förlossningen och mamman avled senare av sina skador.
Nu berättar pappan sin historia.
– Han undrar varför ingen lyssnade på honom, säger advokat Michael Lindblom.
Beskedet kom i december. Efter 13 års äktenskap och fem år av fertilitetsbehandlingar hade paret äntligen blivit med barn.
Kvinnan var liten, bara 1,53 lång och barnet vägde nästan fem kilo. Trots det hade ingen av barnmorskorna på BB Sophia övervägt kejsarsnitt. "Kvinnan är stark och klarar mycket mer än vad man tror", sa sjukvårdspersonalen, enligt pappans historia.
Helt utmattad
När paret åkte in till BB Sophia i augusti var de förväntansfulla.
"Allt känns så fantastiskt underbart och min hustrus ansikte lyser av lycka att det nu äntligen så är det dags", skriver pappan i sin rapport till Inspektionen för vård och omsorg.
Men förlossningen blev komplicerad och efter två dagar av intensivt värkarbete valde sjukvårdspersonalen att sätta i gång förlossningen. Mamman var då helt utmattad.
– Pappan sa till sjukvårdspersonalen flera gånger att hon inte orkade mer, säger pappans advokat Michael Lindblom.
Kvinnan uppmanades att hålla andan för att ge mer kraft åt krystningarna, men hade svårt att hålla luften inne.
När ingenting annat fungerade blev pappan tillsagd att böja fram hennes huvud för att hålla kvar hennes luft i lungorna. Trots att kvinnan klagade över andnöd fortsatte hon att pressas av barnmorskorna, berättar pappan. Han beskriver hur sängens position ändrades flera gånger för att hålla kvinnan upprätt. Till slut hamnade hon i en ”fällknivsposition”.
”Askgrå i ansiktet”
Huvudet kom ut, men barnet fastnade med skuldrorna. Pappan beskriver hur ansiktet var alldeles blått.
Strax därefter blir kvinnan okontaktbar.
– Han beskriver hur hon blev askgrå i ansiktet och blå på läpparna. Pappan ropade att något är fel, att hon inte andades. Han ropade igen. Men han upplever att ingen lyssnade. Det är först när man vände mamman som man upptäckte att hon är okontaktbar. Då uppstår tumult, säger Michael Lindblom.
En läkare hoppade upp i sängen för att utföra hjärt- och lungräddning eftersom kvinnan saknade puls. Pappan fick inte längre vara kvar i rummet och visades ut i korridoren.
Pappan beskriver hur situationen var okontrollerad och hur personalen famlade runt "utan destination".
"Jag ser skräcken i deras ögon", skriver pappan i rapporten.
Dog efter en vecka
– Det verkar som att personalen har varit helt fokuserad på barnet. Man är mellan åtta och tolv personer i rummet men ingen fokuserade på kvinnan, alla jobbade febrilt med att försöka få ut det här barnet. Det är tydligt att man brustit i tillsynen, säger Michael Lindblom.
Läkaren lyckas återuppliva kvinnan som efter en och en halv timme fördes med ambulans till Karolinska sjukhuset. En dryg vecka senare avled hon, till följd av syrebrist och omfattande hjärnskador. Hon fick aldrig se sitt barn.
BB Sophia: Har gått rätt till
– Hjärt- och lungräddningen kom i gång först tre till fem minuter efter att mamman slutat andas. Det är anmärkningsvärt lång tid. Dessutom kan man tycka att de skulle skicka kvinnan till Karolinska tidigare. Om läget var så akut, varför ringde man inte ambulans direkt? säger Michael Lindblom.
Han beskriver hur pappan känner sig negligerad av BB Sophia. I rapporten ställer han flera frågor till personalen:
Varför forcerades tempot utan anpassning till hur hon mådde? Varför var min hustru aldrig under uppsikt? Varför kontrollerades inte hennes puls och blodtryck?
Men enligt BB Sophia har allt gått rätt till. I ett pressmeddelande som skickades ut kort efter händelsen skrev de att kvinnans tillstånd "inte på något sätt kan kopplas till BB Sophias kapacitet inom intensivvård". De vill inte kommentera händelsen i detalj men uppger att det inte fanns några indikationer på att barnet vägde närmare fem kilo.
– Vi hade ingen aning om det. Det fanns inget i kvinnans journal från mödravårdscentralen som pekade på att barnets födelsevikt skulle vara 4,8 kilo. Där saknas helt uppgifter som pekar mot den här födelsevikten, säger Ulrica Törning, pressansvarig på BB Sophia.
”Obeskrivligt trauma”
Pappan, en 50-årig man, är nu hemma med sin dotter. Det är ännu för tidigt att säga om barnet har drabbats av några skador under den svåra förlossningen.
– Det här är så klart ett obeskrivligt trauma för pappan. Han upplever att hela hans liv har förändrats. Helt plötsligt har han blivit ensam och ensamstående förälder. Han upplever att sjukhuset inte lyssnat på honom. Som tur är har han ett socialt nätverk som hjälper honom i detta.