Introduktion:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/trend-bakom-forlossningsskador_6786977.svd
För ett antal år sedan träffade jag en grupp barnmorskor i en gemensam utbildning med personal från KS Förlossning och neonatalavdelning. Utbildningsdagen bestod till stor del av praktiska övningar i att återuppliva barn som fötts utan andning och puls. Eftersom jag i flera år haft ansvar för att göra första bedömning av nyfödda barn och starta återupplivning ensam, utan läkare, höll jag mig lite i bakgrunden. Jag såg att många hade stort behov av att träna och att många kände sig osäkra. När en barnmorska råkade höra att jag sa att detta hade jag fått noggrann undervisning om upprepat på det länssjukhus där jag arbetat kom några av Förlossningens barnmorskor och ville fråga om detta.
"Fick ni regelbunden undervisning... det har vi aldrig fått... nej, det är ingen som undervisat oss", sa de och tyckte att min förra arbetsplats måste ha varit fantastisk; och det var den. Man satsade på att utbilda sin personal internt. Man gav regelbunden undervisning och alla nyheter presenterades direkt för alla i gruppen. Man skapade säker vård genom att bygga kunskap på hög nivå i hela sin grupp.
Barnmorskorna var så förundrade över min erfarenhet att de tog med mig till Förlossningsavdelningen på lunchen och visade upp mig för alla sina kollegor som om jag varit en utom-jording.
"Vet ni... har ni hört... hon har jobbat på ett sjukhus där man gav sin personal intern utbildning... regelbundet...", sa man och flera kom till mig och ställde frågor.
Länken ovan leder till en artikel som berättar om en undersökning som publicerades år 2008:
Sfinkterrupturerna vid KS kliniken uppgick till 9,2 procent jämfört med på Florenskliniken där förekomsten var 0,4 procent. Det var alltså en 23 gånger högre frekvens hos de svenska barnaföderskorna.
Jag fick mitt första barn i Falköping år 1971. Då visste man där att det är bättre att göra ett "snedklipp" i mellangården precis innan barnet föds än att man ska få en okontrollerad bristning.
 |
Episiotomy |
Det föddes nästan 25 000 barn i Stockholm år 2008 och enligt statistik fanns bristningar graderade till 3 och 4, det vill säga att de involverade ändtarmen, i mellan 4.1-4.9 % av fallen.
http://www.enbrastart.se/index.php?option=com_content&view=article&id=50&Itemid=68
Kort innan jag slutade arbeta på Karolinska sjukhuset träffade jag en sjuksköterska som gjorde praktik på neonatalen som avslutning i sin utbildning till barnmorska. När jag sa till henne att en av mina patienter kunde ha varit drabbad av "intrauterin asfyxi" förstod hon inte vad jag talade om. Det begreppet hade inte ingått i hennes utbildning till barnmorska. Det enda hon hade hört talas om var "extrauterin asfyxi".
Följande replik på läkarens artikel i ovanstående länk, är skriven av en barnmorska, numera professor, vid Karolinska Institutet.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/naturliga-forlossningar-okar-inte-skaderisken_6792543.svd
Det kan låta osannolikt att någon skulle gilla att mödrar och barn skadas vid förlossning men jag vill påstå att det finns människor som får en kick av dramatiska händelser i sitt arbete. Jag har sett det i > 10 år på min fd arbetsplats - Karolinska sjukhuset/Astrid Lindgrens barnsjukhus avdelning för oskyddade nyfödda barn.
Jag tänker idag att ni män måste agera i detta. Troligen vill ni inte att er fru ska behöva läcka avföring i åratal för att hon fött ert barn och för att vården ignorerar dessa problem. Kräv att få se statistik, ta reda på fakta om olika sjukhus och välj medvetet de som har lägst frekvens av sfinkter rupturer.
Det är inte OK att någon kvinna ska behöva drabbas av detta idag.
Kunskap om att förhindra det fanns i vårt land på 60-talet och finns i många länder idag - även om den inte finns på "Kungliga Karolinska".
Jag har försökt säga, sedan min anställning år 1996, att man måste anställa personal med adekvat utbildning och att man måste upprätthålla stabil och jämn kunskapsnivå i sin grupp. Den strävan finns inte i den verksamheten utan man njuter av den makt man kan ta sig över de chockade föräldrarna och över makten att hålla liv och död i sin hand. I takt med att de klokaste och mest seriösa har lämnat avdelningen har gamarna tagit över. Idag annonserar man inte längre efter barnsjuksköterskor och barnsköterskor till iva sidan - dit de allra minsta barnen kommer - utan efter iva sjuksköterskor och undersköterskor som inte har någon som helst utbildning om omvårdnad av för tidigt födda barn. Och har de fått en kort kurs i sin utbildning så är den given av en handfull kaxiga barnsjuksköterskor som vill bli benämnda iva sjuksköterskor för att de anser att det ger dem högre status och framför allt för att de anser att det ger dem möjlighet att kräva högre lön. De har inte den kunskap som krävs för att planera omvårdnaden av för tidigt födda barn för de har inte uppgraderat sin kunskap och deras läkare har hindrat deras kompetensutveckling i årtionden. De är som fiskar i ett akvarium som inte vet att havet existerar.
Läkarna hävdar säkert att de har "mycket god erfarenhet" av iva sjuksköterskor. Det är logiskt.
Ingen iva sjuksköterska kan ifrågasätta en pediatrikers kompetens och analysera bristerna i vården på KS neonatalavdelning - det har jag kunnat för jag har fått utbildning av seriösa läkare på min tidigare arbetsplats och där jag utbildat mig.
Det finns INGET seriöst i neonatalvården i Sthlm och neonatologernas svek mot sina sjuksköterskor - och en handfull sjuksköterskors attacker på chefssjuksköterskor och bättre utbildade kollegor - har punkterat utvecklingen av hela den svenska neonatalvården. Det har blivit som med sfinkterrupturerna - man visste hur man skulle förebygga dem på 70-talet men kunskapen har tappats på "kungliga Karolinska" på 2000-talet.
Man kunde vårda prematura barn från vecka 24, utan att de skadades av vården, på flera svenska länssjukhus från början av 90-talet då man fick triggade respiratorer - så att barnens lungor inte skadas, saturationsmätare - så att man kan hålla barnen stabilt syresatta på adekvat nivå och kuvöser som tålde att desinfekteras med sprit - så att barnen inte fick svåra infektioner.
Den kunskap som krävs för att vårda barnen så att de inte skadas saknas idag på KS neonatalavdelning.
Där har läkare manövrerat ut barn/neonatalsjuksköterskor med hjälp av iva sjuksköterskor och erfarna och kloka chefssjuksköterskor med personer som gärna hjälper till med att manövrera bort gedigen kunskap för egen makt och goda löner. "Vad smarta vi har varit som hållit uppe personalomsättningen så bra... det har verkligen fått upp våra löner... det måste vi fortsätta med", sa en undersköterska mitt i korridoren på avdelningen för några år sedan. Hon hör till gruppen som jobbar kvar och tillhör läkarnas favoriter.
En mamma i Eksjö har anmält att hennes barns nacke bröts vid förlossningen. Själv skadades hon svårt i underlivet. Hon låg på sjukhus i fem veckor och hade stomi i fem månader. Jag har sett tre barn vars nackar dragits av i samband med sugklockor under mina nära 14 år på KS i Solna men aldrig hört att någon anmält detta.
Jag har aldrig sett något ens i närheten av detta under mina 12 år i neonatalvård på ett länssjukhus.
http://www.dagensmedicin.se/nyheter/dodsfall-vid-forlossning-blir-polissak/
http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/halsa/article14112727.ab
12 juni 2012:
Har läste igenom detta inlägg och vill lägga till följande.
Missförhållandena både i förlossningsvården och i neonatalvården på Karolinska är främst läkarnas ansvar. De vill inte - klarar inte - att arbeta med väl utbildade sjuksköterskor och barnmorskor.
De vill inte att sjuksköterskans kunskap ska komma patienterna till godo för då blir patienterna friskare, då blir det inte så mycket drama, då måste de inte vara vakna hela nätterna när de är jour för då klarar sjuksköterskorna att hålla allt flytande - men då sjunker läkarnas jourersättningar mycket!
Det enda som behövs för att läkaren ska kunna sova nattetid är att man enbart har vidareutbildade, erfarna sjuksköterskor nattetid - det kravet fanns på många håll redan på 70-talet när jag började i vården, att läkaren gör en planering om alla patienterna tillsammans med sjuksköterskan innan han går för att sova och att det finns delegering av vissa uppgifter - till exempel att ta vissa prover under vissa förutsättningar och sedan meddela läkaren svaret om det är avvikande - eller att sätta in ljusbehandling om bilirubin är förhöjt, att ändra syrgas och blodtrycksmedicin så att syresättning och blodtryck hålls inom visst intervall.
Hörde härom veckan att på Huddinge sjukhus har läkare förbjudit sina sjuksköterskor både att ändra syrgasen helt - man får inte öka eller minska en enda procent - och man tillåts inte heller att handventilera barnen (!!!) vilket innebär att barn riskerar att drabbas av allvarliga skador om läkaren t.ex. är fast med ett dåligt barn på förlossning eller operation.
Detta handlar om extremt maktmissbruk av en handfull mycket oseriösa läkare som inte bryr sig det minsta om hur patienter drabbas - deras "skötebarn" är deras egen makt och inkomst - jag känner dem!
Ansvaret ligger också hos de sjuksköterskor som knyter sig till läkare för makt och hög inkomst.
Jag har kunnat iaktta dem under lång tid och jag kommer inte sluta att skriva om detta.
Dessa läkare och deras väninnor dominerar också den utbildning som ges till nya läkare och sjuksköterskor vid KI. Utvecklingen av sjuksköterskors utbildning vid KI ligger ca 30 år efter södra delen av Sverige och nivån har varit så låg att man förlorade rätten att examinera sjuksköterskor år 2008.
Detta var inte en tillfällighet utan konsekvens av en medveten strategi från KI/KS om att hindra sjuksköterskors kompetens att utvecklas, att synliggöras och att utnyttjas till patienternas fördel.
Tillägg:
Idag - den 26 september 2012 kommer Uppdrag granskning att sända ett program om
sfinkter rupturer. Jag väljer då att göra ytterligare ett tillägg om snedklipp och rupturer.
Jag vet inte när man frångick rutinen att göra snedklipp i svensk förlossningsvård - och det är säkert olika på olika håll i landet - men jag tror att det kan ha varit förknippat med att man tog beslut om att vården skulle införa 'tidig hemgång' efter förlossning.
Jag hinner inte skriva om detta nu men lägger ut en äldre text ur min dator igen.
En kunskap som varje sjuksköterska måste ha är den att
granska forskning kritiskt.
Regel nummer 1 är att inte tro på något förrän du har utsatt
en rapport för noggrann analys; lämpligen gör sjuksköterskor det tillsammans, i
någon form av omvårdnadsforum på den enskilda arbetsplatsen.
Jag skulle också vilja att alla arbeten som skrivs inom en
viss specialitet, både av läkare och sjuksköterskor, läggs ut på Internet för
allmän bedömning och diskussion.
Jag ser ett stort behov av nationell samling kring
utvecklingen av sjuksköterskeyrket.
Ett exempel på hur man kan påverka forskningsresultat härrör
från ett av landets länssjukhus.
Man ville spara pengar genom att försämra vården för
nyförlösta kvinnor och nyfödda barn. Erfarna läkare hade lyckats bygga upp en
vård som tog hänsyn till en rad faktorer av medicinsk betydelse. Dels finns
risken för komplikationer hos en nyförlöst kvinna.
Infektioner i livmodern är inte ovanliga, bröstkomplikationer
är också ett allvarligt problem som hänger samman med att amningen kommer igång
och fungerar. Många kvinnor klipptes också under förlossningen. Eftersom man
visste om de besvär som är förknippade med okontrollerade bristningar, som kan
komma att involvera ändtarmsöppningen, utbildades barnmorskor så att de kunde
bedöma när en bristning var förestående och då klippa i stället. Alla toaletter på BB avdelningen var utrustade med handdusch
så att kvinnor som var sydda i underlivet kunde duscha sig rena efter
toalettbesök; inte torka med papper i ett uppsvullet område, fullt av stygn.
En annan aspekt bakom den 4-5 dygn långa BB vistelsen var
barnet. Ett nyfött barn är som ett oskrivet blad. Det kan ha vilken sjukdom,
inre missbildning, förlossningskomplikation som helst – men har inte träffat
någon läkare. Många inre missbildningar ger inte symtom förrän efter några
dagar. Barn som föds med förträngningar i mag-tarm kanalen äter ofta bra, men
kräks sedan allt större mängder. Dessa kräkningar utgör en risk för aspiration.
Vissa medfödda hjärtfel benämns dutusberoende. Det betyder
att när cirkulationen övergår från fostercirkulation till den normala, genom
att ductus arteriosus stänger sig, så kommer barnet att dö om tillståndet inte
uppmärksammas och läkemedel tillförs inom kort tid.
Barn kan födas med en blödningssjukdom som kan komma att
manifestera sig i petekier.
Infektioner är vanliga hos nyfödda barn, speciellt efter
några timmars vattenavgång eller om mamman har en pågående infektion – med de
kan också komma utan förvarning.
Slutligen ansågs det förr vara av största vikt att amningen
kommit igång och att barnet visade att det ammade bra, genom att det vände i
vikt. Nyfödda barns vikt sjunker de första dygnen, tills mammans mat kommer
igång på dag 1-4. När barnet börjar gå upp i vikt vet man att mamman kan
producera tillräckligt med mat och att barnet klarar att suga och svälja.
Relativt många barn har ett tungband som fäster alltför långt
fram på tungspetsen.
Bara det kan utgöra ett effektivt hinder för fungerande
amning.
Medvetenheten var också hög om att stress påverkar en kvinnas
produktion av bröstmjölk.
Att komma hem till makens och syskons olika krav och
förväntningar ansågs inte optimalt för den nyblivna mamman. Hon behövde, ansåg
man, egen tid med det nya barnet, tid att pyssla om sig själv både fysiskt och
psykiskt, tillfälle att få stöd av andra kvinnor och möjlighet att vila ut om
hon behövde det.
Många kvinnor är ju vakna flera dygn i samband med att de
föder barn.
På den tiden fanns personal med barnkompetens anställda på
landets BB avdelningar; barnsköterskor som hade specifik kunskap så att de
kunde tolka de nyfödda barnens symtom, som var tränade att hjälpa mödrar och
barn med amning och som kunde ta hand om ett barn under några timmar om en
mamma behövde sova ut. Barnsköterskorna fungerade också som barnläkarens öga på
BB avdelningarna. När läkaren kom på BB rond fanns barnsköterskor med vid
undersökningen av barnet och rapporterade om de observerat något avvikande.
Den strategi man använde sig av, för att kunna stänga en BB
avdelning på sjukhuset, var att gå ut med debattartiklar i pressen. Man skrev
att den moderna kvinnan minsann var självständig, att hon inte vill bli tvingad
– av gammaldags vårdpersonal - att stanna på BB när hon lika väl kan klara sig
själv hemma. Man skrev att alla moderna kvinnor ville ha tidig hemgång för att
vara hemma i sina familjer med sitt nyfödda barn.
Kort tid efter att dessa artiklar hade gått ut i pressen
kunde vi som arbetade i vården av nyfödda märka påtagligt fientliga attityder
hos flera av mödrarna.
Många ifrågasatte att deras barn behövde läggas in på
neonatalavdelningen och vi hörde talas om mödrar som krävde att bli utskrivna
direkt från Förlossningsavdelningen.
Nästa del i denna process var att de barnsköterskor som
arbetade på BB förbjöds att hjälpa mödrarna. De fick inte längre låta en
uttröttad mamma sova, inte hjälpa till med amningen; de fick inte ens vara trevliga.
Barnsköterskorna kom till oss på neonatalavdelningen och grät.
”Vi får inte ens le”, sa de och berättade hur svårt det var
att stå vid sidan om och se amningen misslyckas, att höra förtvivlade mödrar
försöka stötta varandra samtidigt som nästa steg i processen drevs allt
hårdare.
Den läkare som Landstinget anställt för att spara pengar,
efter att en erfaren och klok chefsläkare sagt upp sig i protest mot
sparbetingen i mödrars och barns vård, började gå med på ronderna. Om en mamma vägrade följa uppmaningen att
skriva ut sig och ville stanna på BB tills amningen kommit igång eller tills
stygnen var tagna i hennes klipp, stannade läkaren vid kvinnans säng och såg på
henne med sådan aggressivitet att flertalet av de drabbade bröt samman och
skrev ut sig. Tror att det var vid den tiden man började hävda att det var fel
att klippa – för med klipp hade mödrarna en orsak till att behöva stanna på
sjukhusen.
Många inom barnsjukvården var djupt oroade över utvecklingen
och försökte protestera.
Då gavs garantier för att en ny organisation skulle byggas
upp, att erfaren vårdpersonal skulle anställas i en helt ny funktion; att åka
hem till de nyblivna föräldrarna under den första veckan. Dessa personer skulle
se om barnen var gula och behövde ljusbehandling, om det fanns symtom på
infektion eller hjärtfel, om barnen kräktes, om de kunde suga, om mödrarna hade
problem med sina bröst osv.
Inom barnsjukvården ansåg många att de som dittills arbetat
som barnsköterskor på BB skulle passa bra för uppgiften men att vissa moment
krävde en barnsjuksköterskas kompetens.
Så vitt jag känner till finns inte denna funktion någonstans
i landet och nyblivna föräldrar rekommenderas numera att ta kontakt med en
barnmorskemottagning om det finns problem efter hemkomsten.
Barnmorskor har ingen utbildning om sjuka barn, om
symtom på sjukdom och missbildning hos barnen utan om kvinnans kropp, om
förlossning och om det friska barnet som är född i fullgången tid. Ett par
barns öden har kommit till pressens kännedom.
Bland annat häktades en pappa i Stockholm för några år sedan.
När han sökte på barnmorske mottagningen för tredje gången, med sitt svårt
sjuka barn, var barnet dött när han kom fram.
Då anklagades pappan för att ha dödat barnet!
Visserligen kan man inte tro allt som står i pressen men den
beskrivning som fanns i Aftonbladet eller Expressen, tillsammans med en bild på
pappan, beskrev att barnet uppvisat klassiska symtom på en livshotande
infektion redan när pappan sökte första gången.
En person utan vårdutbildning skulle knappast, i den pressade
situation som var, ha kunnat konstruera en så klassisk beskrivning av de symtom
som ett barn uppvisar vid infektion.
Ovanstående är ett exempel på beställd forskning.
De som utförde denna forskning belönades frikostigt av
Landstinget.
Dessa personer frågade inte efter hur vården försämrades för
kvinnor och barn, utan deras intresse var att den egna karriären skulle få en
skjuts – och det fick den.
Både läkaren och barnmorskan bakom denna forskning fick
tjänster på Socialstyrelsen.
Den överläkare vid kvinnoklinken som försökt bromsa
utvecklingen fick se sin karriär fallera och den barnläkare som krävde noggrann
uppföljning av hur de nyfödda barnen skulle komma att drabbas, blev successivt
utmanövrerad från sin tjänst som ansvarig för neonatalvården.
Som en del i processen sa man sedan upp alla barnsköterskorna
på landets BB avdelningar.
De var den grupp som hade barnkompetens och som kunde tolka
symtom hos barnen.
De amningsproblem som finns i dagens samhälle, och som
uttrycks i mängder av debattartiklar och kåserier i pressen, härrör från denna
utveckling som spred sig snabbt över landet i takt med att allt flera unga
mammor hakade på den trend som startats av någon som inte brydde sig det minsta
om kvinnors självständighet, men om pengar.
Tilläggas måste att många inre missbildningar numera
diagnostiseras redan intrauterint genom att ultraljudstekniken har utvecklats,
men vad gäller t.ex medfödda infektioner kvarstår problemet.
Vid granskning av forskning handlar det inte enbart om att
granska om tillräckligt många svarat på en rad frågor – så att resultatet
bedöms vara statistiskt säkerställt.
Man måste också fråga sig vem som gjort en undersökning,
vilket det bakomliggande syftet kan ha varit och om det kan finnas motiv som makt
eller pengar i projektet.
Många undersökningar som sjuksköterskor numera hänvisar till,
när de begränsar ansvarsområde och handlingsutrymme för sina egna kollegor, är
skrivna av läkare.
Man bör då ställa sig frågan om syftet kan ha varit att
hindra sjuksköterskor från att ha ansvar för ett område/en funktion, som ligger
inom den Specifika Omvårdnadens paradigm.
Tillägg om specifik
omvårdnad av snedklipp. Jag vet inte hur man gör idag och om det finns
forskning om hur snedklipp ska skötas – det är barnmorskors kunskapsområde. Det
jag vet är hur man gjorde förr när man utgick från ”beprövad erfarenhet” – det vill
säga många läkares och barnmorskors samlade iakttagelser.
Det fanns en handdusch på
alla toaletter på BB och de som var klippta rekommenderades att duscha efter
alla toa besök och att undvika att använda toa papper. En mycket erfaren
barnmorska, vanligen avdelningssköterskan, gick runt och inspekterade alla
klipp en gång per dygn, om det fanns tecken på infektion två gånger per dygn. Man
skulle ligga på rygg när hon kom och såret spolades med ljummet vatten för att
skölja bort bakterier. Barnmorskan larmade läkare direkt vid symtom på
infektion eller om stygnen släppt och såret glipade. Man vårdade nyblivna
mödrar med omsorg för att de inte skulle drabbas av komplikationer.
- Klipp är något som ska användas på samma sätt som alla andra interventioner, det ska användas med förnuft. Grunden är ett riktigt, riktigt bra perinealskydd men ser du att du har en riktigt stor risk för en ruptur så bedömer vi fortfarande att det är bättre att göra ett kontrollerat klipp medan man kan, än att få en okontrollerad ruptur, säger Anna Pohjanen, verksamhetschef på Sunderby sjukhus.
http://www.svt.se/ug/20111130151854/makarna_pirhonens_metoder_har_fatt_brett_genomslag
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Fragor-och-anmalningar/Interpellationer/Nationella-riktlinjer-mot-svar_GZ10375/
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/9849840
Tillägg 27 juli 2014
Från Amelia
Att drabbas av sfinkterruptur
Det gör ont att föda men skillnaden på en förlossningssmärta som i stunden upplevs som man ska gå mitt itu är inte detsamma som att leva med 24 timmars smärta flera månader, ja till och med år efter sin förlossning. I första fallet så upphör smärtan så fort barnet är ute. I det andra fallet så är varje dag en plågsam påminnelse om hur underlivet ömmar, skaver, river och smärtar.
Jag gråter med er som har kommenterat era sfinkterrupturer på olika sajter efter Uppdrag Gransknings program om brister i förlossningsvården.
Jag var en av er.
Jag vågade inte fråga om kejsarsnitt trots att jag hade legat inne på sjukhuset i tre dagar. Jag var så matad av bilden av hur en riktig kvinna skulle vara och det var enligt mig att föda vaginalt och inte klaga. Jag ville vara själva sinnebilden av moder jord och uthärda det alla kvinnor i alla tider gjort. Så dumt. Och så smärtsamt.
Det var mycket konstigheter som begicks då jag låg inne i väntan på att föda och varje löfte om igångsättning hölls inte. Mina värkar hade varit så intensiva kvällen innan att de fick dämpa dem med medicin för att min kropp hamnade i någotslags krampaktig chock. Mycket mixtrande fram och tillbaka… Det var min första förlossning och jag kände mig så rädd och ensam. Efter en alldeles för lång tid på en förlossningspall som gjorde mig helt avdomnad så var det tydligen dags att föda. Men det fanns inga värkar som kunde hjälpa mig att krysta. De hade försvunnit. Jag födde mitt barn utan krystvärkar och med ett gäng personal framför fötterna. De kunde inte ens uppmana mig till att krysta för de kunde inte se något på monitorn. Den dagen var jag en elitidrottare som pressade min kropp till det yttersta. Jag födde mitt barn inte bara genom det stackars sargade underlivet utan jag födde ut henne mentalt. Genom min styrka, min kraft och järnvilja. Det var jag och hon som kämpade för livet och rätten att leva tillsammans. Jag skrek att dem skulle hålla käften då dem försökte heja på mig. Den här ronden kunde bara jag och hon ta. Och ingen skulle få rätten att heja på mig då jag i dagar legat ensam och rädd i stort behov av stöd och omtanke. Fuck you right back (Tack Katrin Z!) Jag såg hennes huvud mellan mina ben och läkaren börjar ropa att om jag inte fixar det på tre drag så måste jag in på akutsnitt. Aldrig tänker jag. Både jag själv och ni har ju tvingat in mig där jag nu är. Läkaren drar fram sugklockan och tar kraftigt tag om hennes huvud.
Jag körs upp på operation utan vetskap att jag drabbats av en sfinkterruptur, barnmorskans kommentar är att jag har spruckit lite. Chock gånger hundra, om jag har spruckit så lite- varför har jag då en hord av personal i gröna rockar som cirklar runt. Jag är i verklig chock. Under de 45 minuterna jag opereras så skakar min kropp krampaktigt. Trots värmefilt så fryser jag som om jag har is in på bara märgen. Jag ser läkaren och underläkaren tråcklande med nål och tråd, som om det vore en syjunta. Men jag är inte inbjuden till kalaset. Det är jag som är virkduken. Jag gråter, skakar och gråter. Jag frågar läkaren efter operation hur många stygn hon sytt. Hon säger med barsk ton att man minsann inte räknar stygn. Jag ville veta för i min enfald så trodde jag att jag då kunde räkna ut hur illa skadad jag var. Jag körs upp till uppvaket och kan inte röra min kropp förutom armarna. Det visar sig att jag har fått för mycket epidral och bedövning i samband med operationen. Jag är lam från midjan ner till tårna. Jag längtar till mitt barn och jag gråter tusen tårar extra för mitt trasiga underliv. Det tar åtta timmar innan förlamningen släpper.
Borta är min feghet och in träder bitterheten. Moder jord, patetiskt. Har jag ens tänkt så? Jag är inte längre rädd. Jag är så fruktansvärt ledsen och arg. Jag ser till att ansvarig läkare kommer till mitt rum och förklarar i detalj vad som har skett och hur det har sytts men framförallt kräver jag en ursäkt för hennes burdusa okänslighet vid operation. Det var bra. Moder jord skit på dig. Ätandes bulkmedel och smärtstillande tabletter fem gånger om dygnet för att kunna ta hand om mitt barn och bemästra smärtorna. Jag kämpade i fyra dagar för att kunna gå på toaletten, en kamp där segern kändes som ett tusenmilakliv. Medan jag satt och svettades och våndades så fantiserade jag hur jag skulle uttrycka min tacksamhet om jag lyckades skita utan att hela skiten skulle spricka. Jag tänkte att jag borde skicka kort och tacka sjukhuset för hjälpen med att få ut den välskapta bajskorven… Var jag frisk i huvudet? Ja i allra högsta grad det enda som var sjukt och trasigt var mitt underliv och att det här händer i Sverige på 2000-talet.
Det tog mig ett år att bli bra. Jag hade många vändor på sjukhus och gynekologer. Jag grät och oroades över hur framtiden skulle bli. Jag hasade mig ur soffa och säng under lång tid. Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg. Och jag lider mer alla er kvinnor som har fortsatt problem efter er förlossning.
Jag mår bra idag och är återställd. Jag är väldigt tacksam och tänker ofta på det. Jag njuter av min kropp och jag njuter av min förmåga och rätt till ett härligt och glatt knull.
Till alla er som är drabbade- kräv hjälp. Det är er rättighet.
Stor Kram
Jag gråter med er som har kommenterat era sfinkterrupturer på olika sajter efter Uppdrag Gransknings program om brister i förlossningsvården.
Jag var en av er.
Jag vågade inte fråga om kejsarsnitt trots att jag hade legat inne på sjukhuset i tre dagar. Jag var så matad av bilden av hur en riktig kvinna skulle vara och det var enligt mig att föda vaginalt och inte klaga. Jag ville vara själva sinnebilden av moder jord och uthärda det alla kvinnor i alla tider gjort. Så dumt. Och så smärtsamt.
Det var mycket konstigheter som begicks då jag låg inne i väntan på att föda och varje löfte om igångsättning hölls inte. Mina värkar hade varit så intensiva kvällen innan att de fick dämpa dem med medicin för att min kropp hamnade i någotslags krampaktig chock. Mycket mixtrande fram och tillbaka… Det var min första förlossning och jag kände mig så rädd och ensam. Efter en alldeles för lång tid på en förlossningspall som gjorde mig helt avdomnad så var det tydligen dags att föda. Men det fanns inga värkar som kunde hjälpa mig att krysta. De hade försvunnit. Jag födde mitt barn utan krystvärkar och med ett gäng personal framför fötterna. De kunde inte ens uppmana mig till att krysta för de kunde inte se något på monitorn. Den dagen var jag en elitidrottare som pressade min kropp till det yttersta. Jag födde mitt barn inte bara genom det stackars sargade underlivet utan jag födde ut henne mentalt. Genom min styrka, min kraft och järnvilja. Det var jag och hon som kämpade för livet och rätten att leva tillsammans. Jag skrek att dem skulle hålla käften då dem försökte heja på mig. Den här ronden kunde bara jag och hon ta. Och ingen skulle få rätten att heja på mig då jag i dagar legat ensam och rädd i stort behov av stöd och omtanke. Fuck you right back (Tack Katrin Z!) Jag såg hennes huvud mellan mina ben och läkaren börjar ropa att om jag inte fixar det på tre drag så måste jag in på akutsnitt. Aldrig tänker jag. Både jag själv och ni har ju tvingat in mig där jag nu är. Läkaren drar fram sugklockan och tar kraftigt tag om hennes huvud.
Jag körs upp på operation utan vetskap att jag drabbats av en sfinkterruptur, barnmorskans kommentar är att jag har spruckit lite. Chock gånger hundra, om jag har spruckit så lite- varför har jag då en hord av personal i gröna rockar som cirklar runt. Jag är i verklig chock. Under de 45 minuterna jag opereras så skakar min kropp krampaktigt. Trots värmefilt så fryser jag som om jag har is in på bara märgen. Jag ser läkaren och underläkaren tråcklande med nål och tråd, som om det vore en syjunta. Men jag är inte inbjuden till kalaset. Det är jag som är virkduken. Jag gråter, skakar och gråter. Jag frågar läkaren efter operation hur många stygn hon sytt. Hon säger med barsk ton att man minsann inte räknar stygn. Jag ville veta för i min enfald så trodde jag att jag då kunde räkna ut hur illa skadad jag var. Jag körs upp till uppvaket och kan inte röra min kropp förutom armarna. Det visar sig att jag har fått för mycket epidral och bedövning i samband med operationen. Jag är lam från midjan ner till tårna. Jag längtar till mitt barn och jag gråter tusen tårar extra för mitt trasiga underliv. Det tar åtta timmar innan förlamningen släpper.
Borta är min feghet och in träder bitterheten. Moder jord, patetiskt. Har jag ens tänkt så? Jag är inte längre rädd. Jag är så fruktansvärt ledsen och arg. Jag ser till att ansvarig läkare kommer till mitt rum och förklarar i detalj vad som har skett och hur det har sytts men framförallt kräver jag en ursäkt för hennes burdusa okänslighet vid operation. Det var bra. Moder jord skit på dig. Ätandes bulkmedel och smärtstillande tabletter fem gånger om dygnet för att kunna ta hand om mitt barn och bemästra smärtorna. Jag kämpade i fyra dagar för att kunna gå på toaletten, en kamp där segern kändes som ett tusenmilakliv. Medan jag satt och svettades och våndades så fantiserade jag hur jag skulle uttrycka min tacksamhet om jag lyckades skita utan att hela skiten skulle spricka. Jag tänkte att jag borde skicka kort och tacka sjukhuset för hjälpen med att få ut den välskapta bajskorven… Var jag frisk i huvudet? Ja i allra högsta grad det enda som var sjukt och trasigt var mitt underliv och att det här händer i Sverige på 2000-talet.
Det tog mig ett år att bli bra. Jag hade många vändor på sjukhus och gynekologer. Jag grät och oroades över hur framtiden skulle bli. Jag hasade mig ur soffa och säng under lång tid. Jag satt ofta stilla och ammade på balkongen medan jag såg de andra mammorna power walka förbi sitt icke existerande fett på sina kroppar. Jag blev fetare och fetare. Svårt att gå och väldigt ledsen. Jag oroade mig mycket för mitt underliv, min njutning och sexualitet. Jag är en njutningsmänniska. Att som kvinna eller man välja bort sin sexualitet under en kortare eller längre tid i livet på grund av ett medvetet val är en sak. Det är en helt annan sak att tvingas välja bort på grund av förlossningsskador. Det är en sorg. Och jag lider mer alla er kvinnor som har fortsatt problem efter er förlossning.
Jag mår bra idag och är återställd. Jag är väldigt tacksam och tänker ofta på det. Jag njuter av min kropp och jag njuter av min förmåga och rätt till ett härligt och glatt knull.
Till alla er som är drabbade- kräv hjälp. Det är er rättighet.
Stor Kram
