År 1996 kom jag till Karolinska universitetssjukhuset i Solna från länssjukhuset Ryhov i Jönköping.
Under mina år i Solna har jag sett två olika bilder.
Dels har jag sett den vård barnen fått på Karolinska - dels har jag känt till vilken vård de skulle ha fått om de i stället vårdats på barnkliniken i Jönköping.
År 2009 fick barnkliniken i Jönköping utmärkelsen "Svensk kvalitet".
På den kliniken hade jag fått min fostran in i rollen som sjuksköterska, där hade jag lärt mig neonatal omvårdnad och intensivvård av barn från vecka 24 till 6 månaders ålder.
År 2008 förlorade Karolinska Institutet rätten att examinera grundutbildade sjuksköterskor, efter att ha varnats av Högskoleverket i flera år på grund av "låg vetenskaplig nivå".
Merparten av de sjuksköterskor jag arbetade tillsammans med på KS var utbildade vid KI.
Specialiserande utbildningar i barnsjukvård och neonatalvård var starkt präglade av den generellt låga vetenskapligt nivå, vad gäller specifik omvårdnad, hos lärare vid KI.
För ett antal år sedan skrev jag följande jämförelse mellan Jönköping och Karolinska, och skickade den till ansvariga läkare i Solna, för att ge dem insikt om behovet av att utveckla sin verksamhet och att tillvarata den "tysta kunskap" som sjuksköterskor besitter.
Introduktion - om mig:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.
ÅR 1997 FÖRBJÖD SOCIALSTYRELSEN SVENSKA
LÄNSSJUKHUS
- SOM
JÖNKÖPING -
ATT
TA EMOT PREMATURA BARN UNDER VECKA 27-28
ORSAKEN
VAR ÅRATAL AV HÅRDA PÅTRYCKNINGAR
FRÅN
NEONATOLOGER
FRAMFÖR
ALLT I STHLM
ÅR 1997 PLACERADE SJUKSKÖTERSKOR PÅ KS NEO
MIG
-
EN SJUKSKÖTERSKA MED SPECIALISTKOMPETENS –
PÅ STÄDARBETE
VAR NATT DET VAR MÖJLIGT
ÅR 1997 HADE EN NYANSTÄLLD SJUKSKÖTERSKA
UTAN TIDIGARE ERFARENHET
AV NEONATALVÅRD
anställd
ett par månader före mig
-
UTAN BARN-, IVA- ELLER BMSK UTBILDNING –
-
MEN
UPPFYLLD AV BEUNDRAN ÖVER PERSONALEN PÅ AVD –
HAND OM
ELEVER PÅ KS NEO
Här
följer en jämförelse mellan vården
vid KS
neo och på Neo i Jkpg
år 1996
JKPG 1996 NIDCAP OCH
AKUT OMHÄNDERTAGANDE
NIDCAP:s teorier
tillämpades i Jkpg som grund för barnens vård från att teorin kom från USA via
Falun i början av 90-talet. Ansvarig neonatolog ansåg att forskningsresultaten
från USA var så övertygande att det inte var etiskt försvarbart att inte
tillämpa teorin i väntan på den studie som skulle göras i Sverige.
Samtlig personal i Jkpg
hade fått obligatorisk undervisning om NIDCAP. Alla i gruppen hade varit
anmodade att läsa Agneta Klebergs och Kerstin Hedberg Nyqvists bok när den kom
1992.
Eftersom NIDCAP är ett skyddat namn utvecklades en vårdmodell som
kallades ”mjukvård”. Den byggde på NIDCAP teorier om att prematura barns hjärna
utvecklas optimalt i en miljö som liknar livmoderns. Gruppen tränades i att
iaktta det enskilda barnets signaler och att anpassa vården utifrån barnets
mognad. Alla fick samma utbildning med syfte att vården skulle vara optimal för
barnen alla dygnets timmar, alla dagar. Psykolog/forskare Karin Stjernqvist
från Lund (troligen, kan ha varit specialistsjuksköterskan Agneta Kleeberg) gav undervisning om hur barnens
signaler skulle tolkas och hur omvårdnaden skulle utformas. Undervisningen
omfattade kunskapen att omvårdnaden av barnen är avgörande för deras
neurologiska utveckling.
Mot bakgrund av denna
kunskap tillämpades strukturerad omvårdnad, individuellt anpassad till det
enskilda barnets mognad och ålder, genom hela vårdtiden, från att barnet kom på
akutbordet tills det gick hem från 1992-93.
Prematura barn möttes,
direkt på öppenvårdskuvösen efter sin födelse, med lugna dämpade röster, dämpad
belysning och två personer – läkaren och den ansvariga sjuksköterskan
alternativt en barnsköterska - nära barnet och pappan. Övrig personal servade
så tyst som möjligt. Man stack inte barnen, om det gick att undvika. Medan
sjuksköterskan höll masken och ventilerade vid behov, satte läkaren
navelkatetrar om barnet var litet eller svårt sjukt. Alternativt intuberades
först. Alla sjuksköterskor var tränade och kunde upprätthålla fungerande,
balanserad maskventilering under en längre tid.
I det akutrum där nya
barn togs emot fanns allt samlat för olika akuta åtgärder, för att kunna skapa
lugn i de akuta situationerna. Bredvid den öppenvårdskuvös som användes för de
minsta barnen fanns skåp med allt som behövdes för intubering,
navelkatersättning osv.
Det fanns en akutvagn att
sterilduka på och i dess lådor fanns akutläkemedel och sterila instrument.
Vagnen kunde dras med till olika salar, vid olika akuta händelser. Allt var
samlat på ett logiskt sätt som gjorde att det akuta arbetet kunde flyta som ett
väloljat maskineri.
De prematura barnen lades
i nästen, från 1992-93, som byggdes av en ring av två hopknutna filtar med ett
syntetskinn med höga uppböjda kanter inuti. Där låg barnen med en mjuk trasa
under ansiktet. Varje barn hade två syntetskinn som var personbundna och som
tvättades separerat från andra barns. När barnen blev äldre gjordes nästena
successivt vidare och togs bort. Fullgångna barn lades bara i bon om de var
oroliga och neurologiskt instabila.
På vårdrummen där de
minsta barnen vårdades var det extremt tyst. På tillväxtsalarna stod ofta en
radio på med lugn musik dagtid för dygnsanpassning dvs. att barnen skulle vänja
sig, stegvis, att sova med ljud runt omkring sig tills de kom hem.
Läkarna satte centrala
infarter på barnen först i form av navelkatetrar och innan dessa drogs fick de
små och de svårt sjuka barnen centrala venkatetrar. Dessa CVK hade ofta en
lumen som var så vid att man kunde dra prover ur dem vilket gjorde att man
sällan stack barnen.
Om ett litet barns CVK
slutade att fungera nattetid kom den ansvarige läkaren ibland in till sjukhuset
och satte en ny, för att barnen skulle skonas från stick.
KS NEO 1996 NIDCAP OCH
AKUT OMHÄNDERTAGANDE
NIDCAP fanns inte i
funktion på KS Neo vid min anställning 1996. Dess läkare inte ansåg att de
kunde godta forskningsresultat från USA utan måste göra en egen studie. Denna
hade påbörjats kort tid innan min anställning och vissa i personalgruppen var
utvalda att delta.
Dessa hade fått
undervisning om hur NIDCAPs principer skulle tillämpas i vården. Övriga hade
inte fått undervisning om NIDCAP och skötte barnen som man gjorde på 70-talet.
Jag påpekade att det
skulle bli svårt för mig att arbeta utifrån den äldre modellen efter att ha
jobbat enligt NIDCAPs principer flera år i Jkpg. Detta orsakade en våldsam
reaktion, framför allt från avdelningens ”NIDCAP-experter”. ”Det fanns ingen
NIDCAP vård i Jkpg”, sa man. Man tillät mig inte ens - för att markera mot mig
- att gå in på den vårdsal när NIDCAP projektet pågick. Andra i gruppen var
välkomna till salen, på ”studiebesök”.
När små prematura barn
föddes på KS samlades alla runt det ”roliga” som hände.
Man skrattade och skrek
och flirtade med läkaren. Alla lampor var tända. Larmen ringde på alla barnen –
det fanns ingen vägg mellan sal 6 och 7 - för alla ville vara med när något
hände och de andra barnen glömdes bort helt och hållet (det är ingen
överdrift!). Alla sprang om varandra, ljudnivån var osannolik och pappan hade
man vanligen placerat i en soffa precis utanför. Det han såg och hörde var
kaos, springande människor och alla de ringande larmen.
Det fanns ingen akutvagn
med nödvändig utrustning att dra in på salen, och inga förråd för akuta behov
där barnen togs emot. I stället fick man rusa ut i sterilförrådet, sprita en
vagn och plocka allt ur skåpen i de akuta situationerna. Det kunde ha fungerat
någorlunda om allt som behövdes för en akut åtgärd fanns på samma ställe, men
det som behövdes för att t.ex. sätta en navelkateter var utspritt i flera olika
garderober. Att plocka samman allt i en akut situation tog tid och för
nyanställda var det en mardröm. Många av dem som jobbat länge verkade älska att
komma ut till förrådet efter en stund, markera sitt förakt – med stor tydlighet
- för den som inte kunde komma ihåg allt eller hitta allt, och ta över.
Prematurerna låg utan
bon, inte sällan med armar och ben spretande åt olika håll, under stark
belysning i taket – det fanns ingen punktbelysning.
Man stack alla barn
initialt och det verkade vara en sport bland de flesta sjuksköterskor att få in
nålar så snabbt som möjligt. Många bände i barnens handleder och det kom
påpekanden från röntgen om att barn som vårdats på avdelningen i flera fall
drabbats av greenstickfraktur. Inte sällan stod två sjuksköterskor, en på var
sida om ett nyfött prematurt barn, och satte nålar.
Det fanns inget speciellt
bäddmaterial för barnen utan man använde cirkulationstvätten.
När jag försökte boa om
barnen med hjälp av det bäddmaterial som fanns brukade flera av dagens
barnsköterskor öppna hela den stora kuvösluckan och vräka ut alltsammans på
golvet redan innan jag gick hem på morgonen, för att demonstrera sin
uppfattning.
Vid ett tillfälle blev
ett barn akut försämrat på efternatten. Pappan hade kommit, flera morgnar i rad, vid 06-tiden. Föräldrarna var oroliga av en speciell orsak. Jag påpekade det
till mina två kollegor som flamsade med läkaren. Mina kollegor blev, vid mitt
påpekande, ännu mera högljudda. De började fäkta med det sterila godset medan
de tjoade och skrattade och skrek över det bleka, flämtande och desaturerade
barnet. Pappan kom inte den morgonen men jag gick, djupt chockerad både över
mina kollegors beteende till en chef. Jag mådde så dåligt av det jag hade sett.
Min chef sa att det finns, i gruppen på avdelningen, relativt många personer
som har blivit beroende av de adrenalinkickar de får i de akuta situationerna.
Syndromet som finns beskrivet i litteratur kallas ”helpers high”.
En av de två
sjuksköterskor som betedde sig så här har, under beskydd av verksamheten,
kunnat utsätta mig för trakasserier och förtal sedan min anställning och
fortfarande.
JKPG 1996 KÄNGURUVÅRD
OCH AVSLUT
Barn från vecka 24
vårdades dagtid hud mot hud så snart deras hud bedömdes ha mognat tillräckligt
- även intuberade och de som hade artärkatetrar – efter bedömning av erfaren
sjuksköterska alt läkare. Man tejpade navelkatetrarna på blöjan och lade inte
barnens mage mot föräldrarnas kroppar. Nattetid, då erfaren läkare inte fanns
på avdelningen, satte man inte barnen hos föräldrarna annat än vid terminal
omvårdnad pga risken för tubglidning och andra incidenter – som aldrig
inträffade under mina år där. Barn i kuvös vändes var 3-4 timme för att undvika
tryckskador och smärttillstånd, utan involvering av läkare.
Vid avslut av vården
avslutade man respiratorbehandlingen innan barnen drog sina sista andetag så
att föräldrarna fick tid att ha sitt barn i famnen medan barnet fortfarande gav
kontakt, eftersom evidens visat att det var optimalt för föräldrarnas
bearbetning av sin sorg.
Det var sjuksköterskans
ansvar att planera omvårdanden av barn och föräldrar i samband med dödsfall och
det gjordes mot bakgrund av evidens vad gällde sorgeprocessen.
Enligt olika
undersökningar är fotografier viktiga för föräldrarnas bearbetning och av den
orsaken hade avdelningen köpt in en avancerad kamera. Alla sjuksköterskor hade
fått lära sig att hantera denna och riktlinjerna var att alla döende och döda
barn skulle fotograferas på samma sätt. Barn som var döda vid födelsen
fotograferades enskilt och när de låg i sina föräldrars famn. När man insåg att
livet inte gick att rädda på ett barn började man ta fotografier, man
fotograferade vid nöddop och efter att barnet hade dött. Avdelningen köpte in
filmer med 36 bilder, tog så många bilder som möjligt/lämpligt av ett barn och
filmen överlämnades sedan till föräldrarna för framkallning.
KS NEO 1996
KÄNGURUVÅRD OCH AVSLUT
Inga intuberade barn
eller barn med navelkatetrar tilläts sitta känguru oavsett gestationsålder.
Inga sjuksköterskor tilläts sätta barnen hos föräldrarna utan att läkare
tillfrågats. Det var vanligt att sjuksköterskor blev utskällda av läkare om de
satte stabila barn hos sina föräldrar utan att följa rutinen att först fråga
läkare – som kunde ha mindre erfarenhet i neonatalvård än sjuksköterskan.
När man, som nyanställd
ifrågasatte varför man inte jobbade med anknytningen på samma sätt på KS, som i
övriga landet, sa många - med uttalad stolthet - att det inte fanns så små och
så sjuka barn någon annanstans i landet.
Det stämde inte att
barnen på KS neo var mindre i storlek eller gestationsålder, men däremot hade
jag aldrig sett eller hört talas om så sjuka barn någonsin.
De barn som låg i
högfrekvensrespiratorn Sensor medics kunde inte sitta känguru pga de stela
slangarna. De låg på hårt underlag, de vändes vanligen inte mer än ngn gång per
dygn och innan vändning skulle läkare tillfrågas.
Det var inte ovanligt att
barnen dog i respirator och lades till föräldrarna efter att de var döda.
Det verkade inte som om
det fanns kunskap om den evidens som funnits sedan 80-talet, om omvårdnad i
samband med dödsfall inom neonatalvården.
Avdelningen hade enbart
en Polaroid kamera, som gav dåliga bilder med förskräckliga färger, de första
åren jag jobbade på avdelningen. Trots att jag stötte på många gånger, och
motiverade med vetenskaplig grund, köptes ingen kamera.
När man äntligen köpte
kamera, flera år senare, fick bara vissa lära sig att hantera denna. Dessa personer
tog inte enbart kort på döende och döda barn utan de började fotografera många
olika barn och sedan gick de till föräldrarna med korten.
”Det här kortet har jag
tagit av ditt barn”, sa man och fick föräldrarnas stora tacksamhet.
En natt arbetade jag med
en av avdelningens dominerande sjuksköterskor. Hon tog kort av alla barnen på
vår sal, sal 8, och arrangerade dem som presenter till föräldrarna.
Framåt morgonen sa hon
att hon kommit på att hon ju kände föräldrarna på sal 6 också.
Hon gick därför och tog
kort på de barnen också.
Föräldrarna till de tre
barnen på sal 7 kände hon inte. De fick inga fotografier av sina barn.
JKPG 1996 ANDNING
Det var förbjudet att
ventilera prematura barn med kall och obefuktad gas från 90-talets början efter
att vetenskapliga studier visat att det skadar lungorna. Det fanns, vid det
akutbord där prematurerna togs emot, en befuktare kopplad till en Neopuff.
Befuktaren fylldes med vatten och startades upp så snart man förannonserade om
ett prematurt barn.
Vid vårdplatsen fanns
sedan, de minsta barnens första levnadsveckorna, en befuktare igång kopplad
till Laerdalblåsa eller Neopuff, om barnet ev. skulle behöva ventileras.
Ansvarig neonatolog bestämde när dessa skulle avvecklas. Oxymixrarna vid akutborden
stod på 40 %.
INTUBERINGAR
Den neonatolog som var
ansvarig för hela verksamheten instruerade alla nya läkare i att intubera de
minsta barnen. Den faktor han främst betonade var lugn och att tuba när barnet
var stabiliserat i puls och syresättning genom balanserad maskventilering. Om
en ny läkare var stressad väntade man, om möjligt, tills också läkaren var
”stabil”. Även personal som assisterade förväntades vara tyst och lugn och bara
meddela om barnets puls och syresättning sjönk för mkt. Alla barn fick Morfin
inför intubation.
Om ett barn behövde
Adrenalin gavs det i tuben eftersom det ger snabbast anslag när det ges
centralt. Man gjorde ett kort uppehåll med hjärtkompressionerna, för att inte
rubba hjärtats rytm när Adrenalinet slår till, eftersom man annars riskerar att
rubba hjärtats egen rytm när det startar, vilket kan göra att det kan stanna
igen.
RESPIRATORVÅRD
Man hade köpt in Drägers
respiratorer 1989-90 och kasserat samtliga äldre Babylog.
Sedan dess hade svåra och
medelsvåra BPD skador försvunnit.
Alla sjuksköterskor som
hade möjlighet hade fått vara med och bedöma vilken respirator som skulle köpas
in, eftersom sjuksköterskor ansågs kunna bidra med synpunkter om hur en apparat
skulle fungera i praktiskt arbete. Valet av Drägern utgick från höga krav på
säkerhet för patienterna.
Neonatalsjuksköterskan
var ansvarig för att vården av samtliga respiratorbarn bedrevs på ett säkert
sätt på jourtid, då det sällan fanns specialistkompetent läkare på sjukhuset.
Inga apparater fick
användas utan att alla kunde dem. De minsta prematurernas och de sjukaste
intensivvårdsbarnen diskuterades aldrig med oerfarna läkare på jourtid.
De sköttes då av en
”neo-bakjour” i hemmet med minst biträdande öl-kompetens.
INHALATIONER
Inhalationer gavs gm att
man utnyttjade Drägers eget system. Man kopplade in en slang på baksidan av
respiratorerna, som förde tryck till en dosa med läkemedel.
Respiratorns eget flöde
drev in inhalationen under lång tid och anpassade trycket i respiratorn så att
det befann sig på inställd nivå under hela inhalationen.
AVSLUT AV RESPIRATORVÅRD
En av avdelningens läkare
gjorde dagliga undersökningar av barnens lungfunktion.
Man extuberade barnen mot
bakgrund av dessa undersökningar.
Reintuberingar var
extremt ovanliga, speciellt som barnen hölls fria från infektioner. Svåra och
medelsvåra BPD skador var extremt ovanliga sedan inköpet av Dräger respiratorn.
KS NEO 1996 ANDNING
Man handventilerade alla
små prematurer, inte sällan under lång tid, med kall och obefuktad gas både i
samband med födelsen och senare.
Vid akutbordet på
förlossningen var oxymixrarna inställda på 100 % för alla barn.
INTUBERINGAR
Vem som lärde nya läkare
att intubera känner jag inte till men jag hade aldrig sett, i Jkpg, en enda så
våldsam intubation som många var på jourtid på KS neo. Många barn blödde länge
efteråt. Flera läkare var märkbart stressade. Det var inte ovanligt att läkare
handventilerade så snabbt att det inte fanns tid för gasen att lämna lungorna.
Pulsen sjönk när hjärtat trycktes ihop av de utspända lungorna och saturationen
sjönk utan att någon förstod orsaken.
Det hände att jag till
slut tog mask och blåsa ur händerna på läkare som inte hade fått tillräcklig
instruktion av kollegor vid sin anställning. De tackade mig efter åt,
undantagslöst!
Det hände att man gav
upprepade doser Adrenlin perifert, utan att få effekt, eftersom man fortsatte
med hjärtkompressioner när man gav Adrenalin i tuben.
Personalen skrek och gav
onödiga kommentarer. Sammantaget upplevde jag intubationerna som så traumatiska
för barnen att jag inte ville vara på salen.
Det var ovanligt att
barnen fick Morfin. Mitt intryck var att många läkare kände sig osäkra på om
man kunde handventilera om egenandningen skulle slås ut.
RESPIRATORVÅRD
Man hade dels gamla
otriggade Seechrist respiratorer, dels ett par nya Sensor medics.
Bara en handfull i
gruppen runt läkarna hade fått lära sig Sensor medics. Flertalet bsk var upprörda
över att de inte hade fått lära sig att rengöra oscillatorn. Till och med det
gjordes av de utvalda sjuksköterskorna.
I samband med inköp av
nya respiratorer 1997 gjordes jämförelse av triggningshastigheten mellan Dräger
och Infant star av en sjukskötare utan vidareutbildning och av läkare.
Ingen tog hänsyn till hur
apparaterna skulle fungera i praktiskt arbete. Det var t.ex. uppenbart att inga
barn skulle kunna vårdas hud mot hud, eftersom triggerkapseln skulle placeras
helt oskyddad på barnets buk. Att köpa in en sådan apparat när neonatalvården
var på väg mot NIDCAP vård och ökad föräldramedverkan, var att gå bakåt nära 10
år i utveckling.
Inga efterforskningar
verkade göras om hur andra enheter hade bedömt de två resparna.
Man missade det som varit
känt i Jkpg sedan >5 år, att Infant star var utdömd i USA.
Efter en mängd
anmälningar om svåra lungskador, som bedömdes orsakade av att triggningen var
oskyddad, gick Infant Star inte längre att sälja i USA – man hade några
apparater kvar som man lyckades få sålda i Sverige. Det har pratats om att
någon på avdelningen belönades med en resa till Jackson Hole, av det företag
som sålde Infant star.
Under 2-3 år efter
inköpet av Infant star dog ett flertal prematurer vid 2-3-4 månaders ålder,
vanligen pga hjärtinkompensation pga svåra BPD skador. Neonatalsjuksköterskor,
oavsett erfarenhet, arbetade underställda läkare under utbildning.
INHALATIONER
Inhalationerna var
sjuksköterskans mest tidskrävande arbete på KS neo. Det var de moment som alla
hoppade över vid tidsbrist. Inhalationerna gavs via ett system som hette Spira
och gick till på följande sätt: Systemet kopplades in i respiratorns slangar
och anslöts till en extern dosa som drevs av elektricitet. Den som inhalerade tryckte
på en knapp på denna dosa varje gång en dos inhalationsläkemedel skulle ges.
Problemet var att man måste trycka under tiden barnet andades ut för att inte
det ökade trycket i systemet skulle kollidera med ett av barnets andetag – då
larmade respiratorerna på kraftigt för höjda tryck.
Eftersom de små barnens
andning är oregelbunden och barnen triggade respiratorns andetag var det i
princip omöjligt att undvika kraftigt förhöjda tryck under någon inhalation.
En mamma som var
sjuksköterska frågade mig vid ett tillfälle, då jag inhalerade ett av salens
barn, om inte vi som jobbade på KS neo kände till att alla metoder som används
i vården måste vara kvalitetssäkrade. Hon sa att hon hade iakttagit flera som
inhalerat, att hon såg att jag verkligen försökte men ändå utlöste ett par larm
- under de 20-30 minuter som inhalationen tog – och så sa hon att jag måste ta
upp detta problem med läkare och chefer.
Jag svarade henne inte
att jag hade tagit upp problemet upprepade ggr men att ingen brydde sig om vad
jag sa, utan höll med henne och sa att jag skulle göra vad jag kunde.
Det har sagts, på avd,
att någon av våra läkare var delägare i det företag som sålde Spiran.
AVSLUT AV RESPIRATORVÅRD
Barnen låg i respirator
under lång tid och ingen föreföll ha kunskap nog att bedöma när de kunde klara
en extubering. Jag ansåg inte heller att det fanns anledning att ifrågasätta
rutinen eftersom alla de prematura barnen drabbades av sepsis inom några dygn.
Eftersom barnen inte gavs
antibiotika momentant, på bara symtom rapporterade av personal – som ökat behov
av värme i kuvösen, ökat antal och svårare apnéer, förhöjt bilirubin, nedsatt
tonus, kräkningar osv - utan först när läkare fick svart på vitt gm provsvar
skulle barnet ändå slås ut och sluta andas inom några dygn.
Därefter uppstod vanligen
fortsatt behov av respirator pga de lungskador som hunnit uppstå pga
respiratorvården i sig.
JKPG 1996 NUTRITION
De minsta och de sjukaste
barnen matades, sedan minst 14 år, med kvarliggande sond.
Sonder sattes av barnsköterskorna
utom den allra första, när ett barn var nyfött. Denna sattes av sjuksköterska
eftersom den sondsättningen innebär bedömning dels av anatomin i munhåla svalg
och matstrupe och dels av det maginnehåll som finns, för symtom på
förträngningar.
Barnens mat planerades av
avdelningens sjuksköterskor som förde samtal med barnsköterskan vid varje
arbetspass. Bedömningarna gällde faktorer som om barnet smälte undan maten, om
barnet var oroligt i samband med måltid, om magen var välfylld, om barnet spottade,
om det kom till ro efter måltiderna, om det verkade hungrigt, om andningen
påverkades vid mat osv.
De minsta prematura
barnen matades med sprutpump under 1-1½ timme, var 3:e timma.
Den sista timmen, innan
en ny måltid, öppnades sonden så att luft kunde elimineras från magsäcken via
sonden.
Större prematura barn
ammades vanligen fullt på dagtid och nappades det de orkade nattetid.
Det föreligger inga
motsättningar mellan amning och nappning – det är en myt som skapades av
barnmorskor under 80-talets slut.
Man tillämpade metoden
sond + amning den första tiden, för att optimera amningen.
Under övergången från
sond till helamning eller amning + napp tillämpades amningsvägning under en
kortare period, mot medicinskt behov att inte överbelasta barnen.
Läkarna intervenerade i
matningen enbart om det uppstod problem – vilket var mkt ovanligt.
Man startade matning av
barnen inom de första timmarna, om det ej fanns medicinska hinder.
Magproblem var mkt
ovanliga och NEC var sällsynt.
KS NEO 1996 NUTRITION
Barnens sonder sattes om
till varje måltid eftersom läkare ansåg att kvarliggande sond störde de omogna
barnens andning. Avdelningens sjuksköterskor ville ha kvarliggande sonder men
hade stött på hårt motstånd hos läkarna. Sonderna, som byttes två gånger/dygn,
förvarades mellan måltid i rostfri kopp på vårdplatsen. Barnsköterskor satte
alla sonder, med få undantag. Man matade utan att ha fått retur av maginnehåll
eller omslag på lackmuspapper. Enligt PM räckte det att spruta ner luft i
sonden samtidigt som man lyssnade med stetoskop över magen på barnen. En
flickas sond var, under en period på två veckor, uppmätt till 10, 14 respektive
17 cm
när jag tog över henne på kvällarna. Hon vägde ca 600 gram och sonden borde
ha varit 14 cm.
Vid ett tillfälle hade hon röntgas med sonden på plats. Den hade då, enligt
svaret, ”vänt i magsäcken och ligger med spetsen i jugulumhöjd”.
Kort tid efter min
anställning meddelande jag att jag vägrade att lyda, eller lära ut,
avdelningens PM. Jag var
specialistkompetent neonatalsjuksköterska med personligt ansvar för min
yrkesutövning. Jag har aldrig läst, i några av Socialstyrelsens direktiv, något
som tyder på att jag skulle vara formellt underställd olika läkares
favoriter!
Under min inskolning på
dagtid gavs info om en sondmatningsstudie som just skulle inledas. Man skulle
jämföra kontinuerlig matning med intervallmatning med kvarliggande sond och
eventuellt med någon annan metod. Eftersom jag uppfattade att syftet var att utveckla
en optimal matmetod för de minsta barnen föreslog jag den ansvariga
sjuksköterskan, efter hennes anförande, att hon kunde testa den metod som
använts i Jkpg – att intervallmata var 3:e timme, under 1-1½ timme med
sprutpump. Hon tittade på mig med yttersta förakt, sa hon hade hört om Jkpgs
matmetod men inte tänkte jämföra med den. Hon sa att syftet med hennes studie
inte var att jämföra olika metoder utan ”att bevisa” att den modell som
sjuksköterskor på KS neo hade kommit på, skulle vara den som skulle användas i
hela landet. Som tredje metod för jämförelse valdes sedan metoden att
intervallmata med sond som sattes ner till varje måltid.
Genom detta tappade jag,
för all framtid, förtroende för det som kallas ”forskning”.
Vem som helst kan
givetvis bevisa vad som helst om man jämför sin metod med metoder som man vet
är sämre!
Vid ett NIDCAP symposium
för 3-4 år sedan sa en schweizisk läkare till sjuksköterskan att hennes studie
är för gammal och inte längre aktuell. Han tryckte hårt på föräldrars önskan
och rätt att själva få sitta och sondmata sina barn och pekade på behovet av
flexibilitet.
Följande resultat har man
kommit fram till i den senaste rapporten från Cochrane:
Small sample sizes, methodologic limitations,
inconsistencies in controlling variables that may affect outcomes, and
conflicting results of the studies to date make it difficult to make universal
recommendations regarding the best tube feeding method for premature infants
less than 1500 grams.
The clinical benefits and risks of continuous vs. intermittent nasogastric tube
milk feeding cannot be reliably discerned from the limited information
available from randomized trials to date.
Barnsköterskor och
sjuksköterskor kunde inte påverka barnens matmängder.
Före sondmatningsstudien
bestämde läkarna på ronden hur mkt mat barnen skulle ha och på vilket sätt, och
jag såg sjuksköterskor som grät över sin maktlöshet.
Ett prematurt hjärtbarn
var maxat till 140 ml/kg. Barnet grät av hunger på dagarna och man rapporterade
att det kunde ligga på 20 i saturation i flera timmar. Jag trotsade läkarna och
gav droppvis 1 ml av mammans urpumpade mjölk i munnen vid varje vändning. Barnet
sög i sig maten, somnade och sov med god syresättning hela nätterna.
Föräldrarna bad mig många
ggr att prata med läkarna för att vården skulle förbättras för deras barn. Pappan
var forskare och mamman arbetade i vården.
Jag försökte tala med
dagens sjuksköterskor för att de skulle föra fram synpunkter till ronden. ”Det
är inte lönt att vi pratar med läkarna… de lyssnar inte på vad vi säger… du vet
inte hur vi har det här”, sa de och skakade uppgivet på sina huvuden.
Barnet dog natten innan det
skulle flyttas till Lund. Jag var ledig den natten.
När sondmatningsstudien
inleddes förordade den att barnens matökningar skulle göras utifrån PM, med
vissa undantag. När personal påpekade att barnen matökades för snabbt och
försökte hänvisa till undantagen i PM:et ignorerades detta nära nog
undantagslöst.
Jag hade aldrig sett så
uppblåsta magar som dem hos de små prematura barnen på KS Neo – och heller
aldrig mött så iskalla (för barnens lidande) och ignoranta läkare.
JKPG 1996 HUDVÅRD /
FUKT I KUVÖS
Ansvarig neonatolog i
Jönköping klargjorde runt 1990 att det var sjuksköterskans ansvar att de
prematura barnen var inne i Drägerkuvös, med full fukt och värme, inom 45
minuter efter födelsen. 1988 hade vi informerats om att när små barn föddes i
Lund togs en Drägerkuvös, med full fukt och värme, med in på
förlossningsrummet. Där togs det lilla barnet direkt från sin mors mage in i
kuvösen. När jag ifrågasatte, om t.ex röntgen inte skulle hinna komma, sa
läkaren att då fick barnet röntgas i kuvösen och kateterlägen fick korrigeras
inne i kuvösen. Han sa att det var ett
krav från hans sida att vi sjuksköterskor skulle klara 45 minuters intervallen
och gjorde vi inte det kunde vi inte arbeta med de minsta barnen.
Barnens hud mognade
stabilt.
Fukten i barnens kuvöser
ställdes in efter individuell bedömning av ansvarig sjuksköterska. De
parametrar som avgjorde var dels barnets gestationsålder, dels hudens mognad
och dels vilken temperatur barnet krävde, i sin kuvös.
Man använde sig av öppna
bäddens hudtermistor.
Alla hade fått
undervisning så att man förstod att anpassa inställningen på bädden beroende på
hur mogen hud och hur mkt underhudsfett som det enskilda barnet hade. Om
patienten var en liten prematur utan underhudsfett ställde man önskad
hudtemperatur på 37 grader för att få 37 axillärt. Om barnet var fullgånget
ställde man kanske önskad hudtemperatur på 34-35 grader för att få 37 axillärt.
Man kände till att chock påverkar genomblödning av huden och vilka åtgärder som
då måste vidtas. Barnen tempades ett par gånger initialt, för att hitta den
individuella nivån. Därefter litade man på hudtermistorn.
Man la filtar/handdukar
runt om barnen så att de inte skulle kylas ner av de luftströmmar som uppstod
av att människor rörde sig i rummet.
KS NEO 1996 HUDVÅRD /
FUKT I KUVÖS
De minsta prematurerna
kunde vårdas på öppna bädden i 24 timmar eller längre. Man hade flera gamla kuvöser
som inte gav full fukt. Vid enstaka tillfällen anordnades en extra befuktare
som blåste in varm och befuktad luft i kuvösen. Inga prematura barn lades in i
kuvös förrän allt var gjort och ingen verkade bry sig om hur lång tid det tog.
Öppna bäddens
hudtermistor användes inte eftersom personalen inte visste hur den fungerade.
De trodde att det var något fel på den.
De kände inte till vilken
sida av proben – den som var av metall eller den som var av plast – som skulle
sättas mot barnets hud för att läsa av hudtemperaturen och styra
värmetillförseln.
De ställde in önskad
hudtemperatur på 37 grader oavsett barnets mognadsgrad och sjukdomstillstånd
och förstod aldrig varför temperaturen inte blev densamma axillärt – ingen hade
givit dem undervisning. Flertalet prematura barn blev varma upp till 38-39
grader och många hade ”omätbart låg temperatur”.
Många, inte minst läkare,
täckte över nedkylda prematurer med flera lager bäddmaterial trots att det var
uppenbart att värmen kom som strålningsvärme uppifrån.
Man la aldrig några
filtar eller handdukar runt barnen. Ingen verkade förstå inverkan av
luftströmmar runt barnen. Många barns hud torkade och sprack sönder och många
försökte hitta på egna sätt att läka de sår som uppstod.
JKPG 1996 MEDICINSK
TEKNIK
Avdelningen hade, sedan
flera år, en sjuksköterska med ansvar för den medicinskt tekniska säkerheten.
Det var hennes personliga ansvar att alla i gruppen hade full kunskap om varje enskild apparat som användes.
Hennes arbetstid var flexibel och hon kom, med jämna mellanrum, för att
undervisa nattens personal mellan kl. 20-21. Vi fick genomgång av alla
apparater med 2-3 års mellanrum.
Medicinskt tekniskt
ansvariga sjuksköterskan hade hand om allt tekniskt runt de patienter som
skulle hem med syrgas eller någon form av övervakningsutrustning och hon var
delaktig i valet av nya apparater till avdelningen. Hon hade barnperspektiv på
hur en viss apparat skulle fungera praktiskt, i vården, i en verksamhet med
NIDCAP och känguruvård.
Det ingick också i hennes
ansvar att ha kontakt med MTA och att tillse att alla apparater serverades
enligt de intervall som angavs på MTA:s etiketter.
KS NEO1996 MEDICINSK TEKNIK
På KS neo fick personalen
inte undervisning om nya apparater.
De flesta kunde inte vare
sig hur olika apparater skulle rengöras eller skötas.
Bara en liten klick hade
t.ex. fått lära sig oscillatorn (högfrekvensrespirator).
Man tillämpade en modell
som gick ut på att enbart vissa i gruppen var utvalda och lämnade sedan utrymme
för dessa att fungera som tyranner gentemot resten av gruppen.
En sjuksköterska som
arbetat på avdelningen i bortåt 20 år, kunde inte oscillatorn och en
barnsköterska som arbetat här cirka 30 år hade inte fått lära sig att ens göra
rent den.
Det var som ett lotteri
när den skulle startas nattetid.
Man kunde inte heller
öppna bädden som användes så gott som dagligen.
Man kunde inte ändra
inställningarna på övervaken osv.
Jag letade efter
bruksanvisningar för jag fick nästan panik av att inte kunna de apparater jag
skulle arbeta med. Jag gick igenom avdelningen från golv till tak utan att
hitta mer än ett fåtal. Så vitt jag förstod, när jag frågade annan personal,
var bruksanvisningarna inlåsta och avdelningens ende manlige sjukskötare - en
man som var kompis med flera läkare och som var ökänd i hela landet för sina
sanslösa uttalanden vid många av de konferenser han besökte tillsammans med
läkare – hade hand om nyckeln. Denne man, som saknade vidareutbildning, var
favorit och också ansvarig för viktiga delar av undervisningen till oss
nyanställda.
Det minne jag har av
mannens ”utbildning” var att vi – erfarna och, i flertalet fall, vub:ade
sjuksköterskor - informerades om att vi vare sig behövde kunna, eller klarade
av att lära oss, sådant som alla svenska neo. sjuksköterskor självklart måste
kunna – och klarar att lära sig.
Nivån låg betydligt under
den undervisning som givits till nya oerfarna barnsköterskor i Jkpg.
Avdelningens dåvarande
vårdlärare satt tyst och lyssnade på sjukskötarens undervisning. Jag iakttog
henne. Hon suckade tungt och skakade på huvudet många gånger.
Som skyddsglasögon vid
solning användes hemmagjorda anordningar som bestod av små kompresser med
instoppade bitar av aluminiumfolie. Denna folie hade tendens att skrynkla ihop
sig och ofta fanns bara en liten boll, stor som en böna, i något hörn av
kompressen.
Efter att jag hade
skrivit 3-4 anmälningar om lokal avvikelse köptes nya solglasögon in men man
gav inte personalen någon instruktion om hur dessa skulle användas.
Många tyckte illa om
solglasögonen. Man klippte sönder dem, man gjorde som man var van – använde
kompresser och folie i stället. Några klippte bitar av de nya solglasögonen och
la dem i kompresser. Till slut skrev jag en instruktion och satte upp på
salarna. Det var allt som behövdes för att alla skulle bli nöjda och veta hur
det nya skulle användas.
I Jkpg hade man använt
inköpta solglasögon sedan min anställning 1984.
Många var irriterade på
apparater som inte fungerade, på oxymixrar som sades visa felaktiga värden osv.
När jag kontrollerade dessa visade det sig att flera apparater skulle ha
servats för 5-6 år sedan.
JKPG 1996 HYGIEN
KUVÖSER
Kuvöserna till de minsta
barnen byttes var tredje dag efter att man visat, genom egna odlingar under
slutet av 80-talet, att det började växa bakterier och svamp efter den tiden.
Regeln gällde alla barn
med fukt över 65 % (om jag inte minns fel). Större barns kuvöser byttes varje
vecka. Det fanns ett noggrant schema så att inga byten av kuvöser eller andra
saker missades.
Alla kuvöser rengjordes
med M-sprit och mjuk trasa och 1996 såg Drägerkuvöserna fortfarande ut som de
gjorde när de kom från fabriken, åtta år tidigare.
Äldre kuvöser som inte
klarade rengöring med sprit användes inte, sedan flera år.
SUGSYSTEM och
RESPIRATORSLANGAR
Sugsystemen byttes varje
morgon, i sin helhet. Man använde osterila sugslangar som var billiga och sög
igenom dessa med vanligt kranvatten. De ju inte kom i kontakt med patienten.
Teorin var att ett
sugsystem innehåller stora mängder bakterier och att det därför ska bytas ut
med täta intervaller, för att hindra tillväxt av bakterier i miljön runt
barnen.
Respiratorernas slangar
byttes varje vecka eller efter bedömning, till exempel något dygn efter att ett
barn hade insjuknat i en luftvägsrelaterad infektion och hade satts in på
behandling. Syftet var att hålla rent runt patienten och på vårdsalen.
INFUSIONSAGGREGAT
Samtidigt som TPN byttes
var 24:e timme bytte man hela slangsystemet; slangar, kranar och
blodtrycksdomer.
Samtliga infusioner
byttes var 24:e timme, förutom de med kortare hållbarhet som t.ex Prostivas
eller vissa läkemedel. Steril teknik tillämpades när man gick in i
infartssystemen, vanligen genom att man hade en person till hjälp. Man tvättade
runt hela systemet, även på neoflonerna, med spritad steril kompress och på
slangen upp till 10 cm
från den kran man skulle gå in i alternativt på navelkatetern. Tror att det var
M-sprit som användes
Orsaken till att även
domer och kranar byttes ut varje dygn var att nyfödda barn befinner sig i en
optimal miljö, vad gäller värme och fukt, för tillväxt av bakterier och att
det, så gott som undantagslöst, finns kvarliggande fett och blod i deras
slangsystem.
MATATTIRALJER
Allt som hörde till
matning särskiljdes från annat gods under hela kedjan från tillredning till
rengöring. Mjölkköket var utrustat med en dekontaminator med utrustning
avpassad dels för flaskor, dels fanns en stor bred korg för nappar mm. Alla
matattiraljer lades, efter användning, på en separat vagn övertäckt med en
handduk utanför vårdsalarna. Man köpte in tröstnappar av högsta kvalitet för
att möjliggöra desinfektion gm kokning i 5 minuter.
KS NEO 1996 HYGIEN
KUVÖSER
Rutinen var att barnens
kuvöser skulle bytas en gång per vecka.
Inga kuvöser
desinfekterades utan alla skrubbades med diskmedel och diskborste vilket ledde
till att plasten i kuvöserna var svårt skadad, sönderrepad av de hårda borstarna
(bakterier och svamp fäster sig i dessa repor).
Kuvösparken bestod av två
moderna Drägerkuvöser, resten var äldre modeller som inte hade använts – dels
av hygienskäl och dels för att de inte gav tillräcklig fukt – i Jkpg på ca 6
år.
En prematur som var född i vecka 24-25, drabbades av en infektion vid fyra dagars
ålder. Man la honom på öppna bädden, i oscillator, och ställde hans kuvös med
värmen på i korridoren. Kuvösen stod där i en vecka och fylldes hela tiden på
med nytt vatten. När barnet togs ur oscillatorn la man tillbaka honom i samma
kuvös han legat i när han fick sin infektion och han låg sedan i den i
ytterligare en vecka – och fick en ny infektion.
SUGSYSTEM och
RESPIRATORSLANGAR
12 år efter min
anställning på KS Neo 1996 började vi byta ut sugslangen dagligen (på mitt
initiativ). Tidigare bytte vi ut slutna sugsystemet och sugpåsen en gång per
dygn samtidigt som sugslangen fick sitta kvar – och infektera hela systemet – i
sju dagar.
Men vi skulle använda
sterilt vatten vid genomspolning av systemet!!!!!
Flera har, på senare år,
använt sig av sugslangen, utan sugkateter, för att suga barn i näsan.
De har satt denna slang –
1-7 dagar gammal och full av bakterier från tidigare sugningar – direkt mot det
lilla barnets näsa och sugit!!!!!
Många har haft som rutin
att lossa sugslangen från slutna sugsystemet i samband med vändningar av
barnen. I samband med detta har det – undantagslöst – droppat/runnit ur
sugslangen ner i bäddmaterialet i kuvösen.
Respiratorernas slangsystem
byttes aldrig ut 1996, speciellt inte hos de sjukaste barnen som låg i HFOV.
Barnen kunde få den ena infektionen efter den andra och ha kvar samma slangar,
hopkopplade med sugslangar som byttes var 7:e dag!
INFUSIONSAGGREGAT
Sjuksköterskor på KS neo
ansågs - och anses - inte kunna anordna infusioner utan att osterila dessa. De
måste därför bytas var 12:e timme. Man anses inte heller kunna byta ut
slangsystemet på ett säkert sätt varför detta gjordes med 72 timmars mellanrum.
I förpackningen till slangar
till sprutpumparna står att de ska bytas var 24:e timme.
Jag har fått lära mig är
orsaken att tillverkaren inte garanterar deras hållbarhet längre tid. Plasten
kan sedan börja släppa ifrån sig olika skadliga ämnen.
Så gott som varenda
prematur på KS neo behandlades (och behandlas) med Vancocin.
MATATTIRALJER
Det gjordes ingen
skillnad på matattiraljer mot annat smutsigt gods efter användning. Matflaskor,
nappar osv togs till den lilla sköljen och kördes i samma dekontaminator som
sugglas, instrument osv. Dekontern hade luckor åt två håll och matattiraljerna
tömdes mot mjölkköket efter rengöring.
Tröstnappar kokades i 5 minuter.
Allt som skulle ut från
vårdsalen lades i en grå balja: glas för sugvatten, sängkläder med avföring på,
använda instrument, tröstnappar, nappflaskor, trasiga sprutpumpar osv.
JKPG 1996
ISOLERINGSTEKNIK
Avdelningen hade två
isoleringsrum där alla barn med svåra infektioner vårdades. Dessa rum hade egna
sköljrum med spoldesinfektor. Allt gods som skulle ut ur dessa rum kördes en
första gång i den spolon, en andra gång i spolon i det sköljrum som var
klassificerat som ”den smutsiga sköljen” och därefter en tredje gång i antingen
”den rena sköljen” eller – för mat attiraljer – i mjölköket. Personal som
jobbade på isoleringsrummen var innestängda där, klädda i skyddsrock och med
strikta rutiner för in- och utpassage. Rummet var fritt från överflödig
utrustning och inrett så att alla ytor tålde desinfektion med starka medel.
Rummen var försedda med
ventilation som kunde ändras; var barnen infekterade gick ventilationen från
avdelningen, och tvärt om ifall det isolerade barnet var infektionskänsligt.
Man gjorde odlingar på olika gods under lång tid för att utvärdera metoder för
rengöring och analysera om smitta spreds till de prematura barnen från de
större och ofta svårt sjuka barnen. Ingen smitta hittades under de år jag
jobbade kvar, sedan de större barnen kom.
När svårt sjuka barn
behövde respiratorvård efter hemgång från BB vårdades de på vuxen-iva runt om i
landet. BIVA fanns 1996 bara i Sthlm och Gbg. I Jkpg hade barnsköterskor från
neonatalavdelningen gå till iva och skött den allmänna omvårdnaden av dessa barn
under många år. Bsk uttryckte ofta att den vård barnen fick av sjuksköterskorna
på iva inte var optimal och inte motsvarade den som gavs av neonatalens
sjuksköterskor. Kritiken togs på allvar i organisationen och ledde, runt
1990-92, fram till ökat samarbete mellan anestesiologer och neonatologer.
Konsekvensen blev beslut om att alla barn till 6 månaders ålder, som behövde
respiratorvård, skulle vårdas i neonatalavdelningens isoleringsrum i nära
samverkan med iva:s läkare. Avsikterna var flera, bland annat att all personal
på neo skulle få ökad träning i intensivvård, dels att öka anestesiologernas
erfarenhet av att intubera de minsta barnen – för att kunna vara behjälpliga på
neonatalen på jourtid – och dels att det är en rättighet för barn - mot bakgrund
av nationella och internationella riktlinjer - att vårdas av personal med
barnkompetens.
Två av de erfarna
sjuksköterskor, den ena en barnsjuksköterska och den andra en iva sjukskötare,
som lärde upp sig om hygien på avdelningen under denna tid – alla neonatalens
sjuksköterskor lärdes upp till samma nivå för att optimera de minsta barnens
vård - har gått vidare och jobbar, den ena som smittskyddssjuksköterska, den
andre som hygiensjukskötare.
KS NEO 1996
ISOLERINGSTEKNIK
Avdelningen saknade
isoleringsrum och personalen saknade kunskap om isoleringsteknik.
När en prematur flicka vårdades på sal 5 – som var tänkt att byggas som
isoleringsrum men som saknar sköljrum - eftersom det inte ansågs behövas när
avdelningen inreddes 1996 - med en bakterie som inte var behandlingsbar, var
det ”fest” där inne en natt år 1997-98. Den
barnsköterska som var placerad där ”hade tråkigt” och skulle muntras upp. Läkaren som var jour satt
där inne tillsammans med fem eller flera sjuksköterskor och bsk – inkluderat en
”NIDCAP expert”. Dörren till korridoren stod på glänt och det hördes över hela
avdelningen hur man glammade, skämtade och skrattade där inne.
Ingen hade skyddskläder
på sig. Barnet dog ett par dagar senare.
När en av avdelningens
bsk återkom från grundutbildning till sjuksköterska utsågs hon till
”specialist-sjuksköterska” i hygien innan hennes inskolning var klar. Hon har
drivit en hård linje gm åren, hon har inte lyssnat på andra och hon har bl.a.
hindrat desinfektion av kuvöser. Ingen har klarat att ändra hennes uppfattning
om sig själv, som en av landets expertsjuksköterskor inom hygienområdet för
neonatalvården.
Denna sjuksköterska, som
har velat skapa god hygien, har blockerat utvecklingen av den förebyggande
hygienen på avdelningen sedan sin utnämning därför att hennes kompetens varit
alltför låg för uppdraget.
JKPG 1996 STÄDNING /
HYGIEN
Alla vårdplatser var
utrustade med en flaska handsprit, som kunde nås från båda sidor av kuvösen.
Man spritade händer före och efter patientkontakt och tvättade händerna om de
var nedsmutsade.
Osterila handskar
rekommenderades inte, förutom vid blöjbyte och vissa undersökningar/
behandlingar. Man kände till att det finns evidens för att vårdpersonal börjar
bete sig som om handskarna är sterila och därför sprider signifikant mera
smittämnen med, än utan, handskar.
Undersköterskor har en
utbildning specifikt inriktad mot sjukhushygien, som många äldre barnsköterskor
saknar, och avdelningen hade en hygienansvarig uska som jobbade i nära
samverkan med sjukhusets hygienavdelning. Hon gav personalgruppen
regelbunden obligatorisk undervisning och kom t.ex in på kvällar och
undervisade nattpersonalen. Alla i gruppen skulle känna till hur allt
rengjordes. Alla skulle kunna hur spol och dekontaminator fungerade och hur ett
sköljrum skulle rengöras.
Det ingick i uskans
ansvar att utveckla, i samverkan med sjukhusets hygienavdelning, lämpliga
rengöringsmetoder för alla nya apparater innan dessa togs i bruk.
När avdelningen t.ex.
fick nya Drägerkuvöser fanns en hållare för vattenflaskorna som var svår att få
ren och torr. Man byggde då en speciell anordning, anpassad dels till
torkskåpet dels till dekontaminatorn, för denna detalj.
Avdelningens sköljrum
städades dagligen, i samband med eftermiddagens överlappningstid och
storstädades varje vecka enligt instruktion i Metodboken.
Rengjort gods, som
Laerdalblåsor och inhalationsutrustning förpackades momentant de kom ur
torkskåpet, i samma pappersdukar som sterila gallren packas i. Kravet på
höggradigt rent gods är att den renhet som uppnåtts vid dekontamineringen ska
bibehållas.
Man arbetade vid en ren
bänk och var spritad till armbågarna. Skyddsrockar med muddar var förbjudna för
att det finns evidens för att bakterier fastnar i muddarna och sprids via dessa
när rockarna tas av och på, och för att man ska kunna sprita sig till
armbågarna.
Laerdalblåsorna kopplades
direkt till slangar som förvarades som höggradigt rent gods och blåsornas
täthet kontrollerades i 5-6 olika steg enligt anvisningar från tillverkaren. De
slogs sedan in i papper med den yttersta gröna slangbiten synlig, daterades och
signerades och förvarades i datumordning i stängda skåp. Man kontrollerade inte
om blåsorna innan de användes, för att inte orena dem. Man litade på den som
först iordningställt blåsan.
Om någon gjort fel såg
man signaturen och cheferna pratade då med den det gällde.
Efter att en blåsa hade
använts hos en patient byttes den mot en ren om inte patienten var mycket
instabil och man förväntade att behöva ventilera inom kort tid. Då byttes
blåsan vid arbetspassets eller inom första dygnet.
Avdelningen hade två
sköljrum med olika klassifikation.
”Den rena sköljen” var utrustad
med dekontaminator. Här rengjordes respiratorer, kuvöser, utrustning för
återupplivning, inhalering osv. I det utrymmet fick ingen smutstvätt förvaras,
där fanns ingen sopsäck och soppåsen skulle tömmas när man arbetat klart, minst
efter varje arbetspass. Ingen smutsigt fick förvaras i rummet. Alla ytor samt
golvet städades minst en gång per dygn.
I ”den smutsiga sköljen”
fanns sopsäckar och tvättsäckar som skulle tömmas minst en gång per dygn, i
samband med att rummet städades. Här fanns en spol och tvättmaskinen.
Den rena tvätten togs
direkt till en vagn som kördes till dörren på ett förråd där tvätten togs in
och veks och ströks. I den smutsiga sköljen förvarades använda blodprodukter
och där iordningsställdes prover av avföring, urin och sugsekret.
KS NEO 1996 STÄDNING /
HYGIEN
Det fanns en enda flaska
handsprit per vårdsal och ingen sprit på personalens toaletter.
De flesta tvättade och
spritade händerna efter varje patientkontakt, men spritade inte före.
Min första insats efter
min anställning var att tillse att varje vårdplats fick handsprit. Man vägrade
sätt upp hållare för spritflaskor på personaltoaletterna så jag ställde på
handfaten.
Den behållare som
vattenflaskorna i Drägerkuvösen skulle sättas in i hade aldrig tagits bort och
rengjorts sedan avdelningen fick kuvösen. Det växte ca 5 mm högt grönt sjögräs inne i
hållaren vid min anställning. Trots att jag visade ledning och kollegor
bruksanvisningen till kuvösen, där det står om den höga temperatur som krävs
för rengöring – delen ska köras i dekontaminatorn - och om behovet av att få
delen torr efteråt, reagerade ingen på ett par år.
Använda CPAP-aggregat
lades alla i sköljrummet, i en back med ljummet vatten och lite diskmedel. De
olika delarna togs inte isär, de låg där under obestämd tid, de hängdes sedan
på tork över ett bomullsband i sköljen och slutligen lades alla tillsammans i
en öppen back i apparatförrådet.
Det barn som hade haft
CPAP:en innan kunde ha dött av luftvägsinfektion…
När en nyfödd prematur
kom tog man sedan ett av dessa CPAP aggregat – som kunde ha varit
””rengjort””(?) dagen innan eller för flera månader sedan – och kopplade dem
till barn i kuvöser med högsta fukt och temperaturer upp till 37 grader.
Efter att jag hade tryckt
på för förändring i ett par år hade en chef tagit upp detta vid ett
avdelningsmöte. Hon hade sagt att ”på andra håll är CPAP aggregaten engångs…
men vi ska fortsätta att återanvända dem…”
Denna chef har utsatt mig
för trakasserier vars omfattning ni inte skulle kunna föreställa er, i er
vildaste fantasi, med syfte att få mig att ge upp och sluta på avdelningen!
I samband med att
avdelningens sköljrum skulle byggas om när Fam.neo skulle öppnas lämnade jag en
ritning till denna chef, med förslag till ett sköljrum där smutsigt och rent
skulle kunna separeras. Hon lämnade tillbaka min ritning med orden ”det är inte
så längre, att man måste skilja på smutsigt och rent i vårdens sköljrum,
S…”
Denna chef har haft fullkomlig
frihet att skada mig i åratal och när jag har reagerat och försökt hantera
denna situation har det, undantagslöst, slagit tillbaka på mig själv.
När jag, som nyanställd,
placerats på ”ute” arbete pga min påstådda inkompetens – bl.a. av denna chef -
ville jag veta hur kuvöserna skulle rengöras. Jag frågade de tre mest erfarna
bsk. Ingen visste säkert och att alla gjorde olika. Ett par desinfekterade med
sprit, trots att det var förbjudet, eftersom de mådde så dåligt av att
kuvöserna vanligen inte desinfekterades.
Gods som ska
klassificeras som höggradigt rent, rengjorda Laerdalblåsor, slangar som ska in
i system som tillför gaser till barnen, inhalationsutrustning, slangar för
olika drän och för sugsystem, förvarades öppet i apparatförrådet – en del i
golvnivå(!!!).
Laerdalblåsorna sattes
inte ihop direkt efter rengöring utan delarna lades i öppna backar i
apparatförrådet. När personal satte ihop saker som t.ex. Laerdalblåsor fanns
ingen arbetsbänk tillgänglig, det saknades handsprit och hela utrymmet städades
sällan på grund av att det var/är belamrat med medicinsk teknisk utrusning. Den
Laerdalblåsa som fanns vid barnets vårdplats hängdes tillbaka efter användning
och byttes vanligen inte ut under vårdtiden.
När sköljrummen städades
och storstädades vet jag inte.
Båda sköljarna var
belamrade med tvättsäckar, sopsäckar, blomvasar, trasiga delar till apparater,
osv, osv. Sköljrummen var ostädade och röriga och barnsköterskor, flera utan
utbildning i mikrobiologi och hygien, hade ansvar för skötseln. De gjorde så
gott de kunde.
Kunskapsnivån i hela
gruppen var extremt låg och standarden i sköljrummen lägre än på en avdelning
för missbrukare, på ett mentalsjukhus där jag hade jobbat 1979.
JKPG 1996 ATTITYDER /
VÅRDUTVECKLING
Om jag tog upp ett
problem/en risk som jag upptäckt, under en av mina nätter, visste jag att det
skulle åtgärdas på förmiddagen samma morgon.
Man tillämpade DySSSy,
modell för kvalitetsutveckling, sedan ett par år tillbaka.
Samtliga
omvårdnadsstrategier diskuterades i hela sjuksköterskegruppen för att alla
beslut och alla metoder skulle vara väl förankrade i gruppen.
Den professionella nivån
var exceptionellt hög!
Arbetsgruppers förslag
utsattes för mangling av alla sjuksköterskor innan de tillämpades, eftersom vi
skulle jobba med metoderna och stå som ansvariga för den specifika omvårdnad vi
gav. Detta skapade stor enighet runt de beslut som togs och det ledde till hög
säkerhet dels för den enskilda sjuksköterskan, dels för läkare och ledning. Den
enskilda sjuksköterskan gjorde inte som hon tyckte, man kände sig delaktig med
besluten, man hade fått föra fram synpunkter och var lojal med de
majoritetsbeslut som sedan tagits.
Läkarna var aldrig
involverade i sjuksköterskegruppens planering av omvårdnaden förutom att den
medicinskt ansvarige läkaren godkände alla omvårdnadsrutiner utifrån medicinsk
aspekt innan de tillämpades.
Sjuksköterskor
betraktades alla som professionella och kompetenta medarbetare.
Alla nya medarbetare togs
emot med öppenhet och nyfikenhet. Man lyssnade, tog emot och prövade idéer som
kom in med ny personal, utan att tappa sin egen integritet.
Sjuksköterskegruppen var
autonom och tog egna omvårdnadsbeslut - i enlighet med Socialstyrelsens
direktiv - vilket förenade gruppen i en gemensam strävan om att skapa god
omvårdnad. (Författningshandboken: SOSFS 1993:17 och 1995:15)
KS NEO 1996 ATTITYDER
/ VÅRDUTVECKLING
Förändringar på KS Neo
kom till stånd genom att små grupper satt för sig själva och jobbade fram en
modell som sedan applicerades i vården utan någon som helst diskussion.
Det fanns ingen möjlighet
att ifrågasätta dessa PM/riktlinjer; de betraktades som medicinska ordinationer
efter att dess författare fått läkare att sätta sina namn på dem.
Försökte någon
ifrågasätta ledde det till starka reaktioner, till att man ansågs ha något
personligt emot de personer som gjort sitt allra bästa och dessa gick till
chefer eller läkare och beklagade sig. Det fanns oerhört mycket prestige i
dessa processer.
Eftersom gruppen ansåg
sig vara världsledande kunde inte beslut som en KS personal tagit ifrågasättas.
En överläkare sa en gång till mig ”vi vet att du var tvungen att ta stort
ansvar i Jkpg men här kan du ta det lugnt, här behöver du inte ta något
ansvar”.
Samma läkare sa en gång
till mig att jag skulle vara medveten om att jag är formellt underställd
avdelningens vårdlärare – som har kompetens att utbilda undersköterskegrupper
men inte sjuksköterskor!
För några år sedan kom
ett PM om att de minsta prematurerna ska läggas på absorbtionsförband i stället
för blöja. Problemet som flera uppmärksammade var att urinen gick rakt igenom
förbanden, som saknar plastskikt, ner i bäddmaterialet. Jag försökte påtala
problemet till en av de ”specialister” som skrivit PM om detta. Hon tittade på
mig med yttersta förakt och sa ”nu är detta bestämt och det är bara för er att
acceptera”.
Jag har tagit över flera
barn där man rapporterat om liten eller ingen urinproduktion, flera små
prematurer har fått Furix pga av detta. När jag tittat till barnen har deras
bon varit genomblöta av urin, från huvudet till nedre kanten och barnen har
varit ordentligt nedkylda av de blöta sängkläderna; (ingen har skrivit någon
Lex Maria om detta systemfel!)
Det finns inget som helst
försvar för att inte ha fungerande urinmätning på de minsta barnen på en
vårdavdelning vars personal tar sig rätten att diskvalificera motsvarande vård
i hela övriga landet!
JKPG ANSVAR OCH
AVVIKELSER
I Jkpg hölls varje person
personligt ansvarig för eventuella misstag. En persons misstag drabbade inte
hela gruppen i form av kollektiva regelverk och förbud. Gjorde någon ett
misstag pratade man med den det gällde, undervisade och följde upp men gav
också stöd.
Den medicinskt tekniskt
ansvariga sjuksköterskan var personligt ansvarig för att all personal kunde
alla apparater.
Jag var, som nattsjuksköterska,
ansvarig för att alla mina bsk byggde och bibehöll den kunskap som krävdes för
att ge god och säker vård.
Det fanns inget utrymme
för någon att skylla på ”all den nya personalen”.
Om en nyanställd inte
kunde läras upp var man skyldig att ta upp det med sin chef.
Om en nyanställd gjorde
misstag fokuserade man främst på den som utbildat/inskolat.
KS NEO ANSVAR OCH AVVIKELSER
På KS neo fanns en rad
absurda förbud och stränga regler som, när jag frågade om deras ursprung, sades
bero på att någon hade gjort ett fel någon gång för länge sedan. Man hade inte
pratat med den personen, försökt höja dennas kunskap och förhållningssätt utan
skapat regler som om alla avdelningens sjuksköterskor skulle ha sannolikhet för
att göra samma misstag.
Ingen var specifikt
ansvarig för olika brister i vården. När barnen fick svårt skadade lungor av en
ny respirator skyllde läkare på sjuksköterskornas sugningar. Om ny personal gjorde misstag, orsakade av
brister i inskolning och intern utbildning, gavs den nyanställda skulden.
När olika saker inte
fungerade optimalt skyllde man alltid på ”all den nya personalen”.
Följande hände runt år
2000: En ny sjuksköterska brukade cykla till jobbet. Efter en tid på
avdelningen var hon så bruten, av de attityder och fullkomligt orättvisa
beskyllningar som mötte henne och andra unga sjuksköterskor som hade anställts
samtidigt, att hon inte klarade att ta sig upp på sin cykel när hon skulle hem.
Hon gick och ledde cykeln. Vid ett tillfälle hade hon varit så utmattad att hon
hade ramlat omkull borta i Solna och fått cykeln över sig.
Hon kom till ytterligare
något arbetspass innan hon slutade.
Vid samma tid sa två unga
sjuksköterskor upp sig i protest mot de attityder som mötte dem. De skrev ett
brev där de namngav personer som hade bemött dem illa. Brevet, och de personer
som namngivits, blev känt genom att en chef berättade om det vid en privat
fest. Vårdchefen gick ut med en bestämd
dementi; det fanns inget brev och ingen hade sagt upp sig i protest hävdade
hon. Hon fick också avdelningens dåvarande fackliga företrädare att ställa sig
som garant för detta. Samtidigt bildade vårdchefen en grupp bestående av de två
unga sjuksköterskor som skrivit brevet, och några av dem vars namn hade nämnts
tillsammans med en eller ett par neutrala sjuksköterskor. En av dessa neutrala
sjuksköterskor kom till mig och berättade att en chef, vid dessa möten, inte
hade kritiserat angriparna utan sagt till de unga sjuksköterskorna att man
måste acceptera och lära sig att hantera att bli bemött med elaka attityder
arbetslivet.
”Är detta rätt, ska man
verkligen behöva acceptera att bli behandlad så”, frågade hon.
Många har kommit och
pratat med mig genom åren eftersom de vetat att när man pratar med mig behöver
man inte upprätthålla verksamhetens lögner utan man kan prata öppet om olika
problem – problem som förnekas kan inte lösas.
JKPG 1996
ANTIBIOTIKASTRATEGI
Nyfödda barn behandlas
traditionellt med antibiotika på vida indikationer, mot bakgrund av kunskap om
att deras hjärnor inte skyddas av blod/hjärnbarriären.
Mot bakgrund av kunskap
om att prematura barn och många sjuka nyfödda saknar fungerande
blod/hjärnbarriär behandlades alla barn i Jkpg, som behövde antibiotika, med
läkemedel som passerade blod/hjärnbarriären. Motivet var att eftersom man vet
att bakterierna passerar till likvor, så är det inte etiskt försvarbart – mot
bakgrund av barnens framtida hälsotillstånd - att invänta cerebral påverkan,
sedan göra LP och sätta in rätt medel. Då har barnen redan hunnit få en
hjärnskada, sa läkare.
Ansvarig läkare lärde
samtlig personal att iaktta tidiga tecken på infektion, för att undvika
respiratorvård och komplikationer, och alla läkare lyssnade alltid när man
rapporterade om symtom hos barnen!
Det ansågs inte etiskt
försvarbart att oerfarna läkare, under upplärning, skulle ha utrymme att lära
upp sig i att göra LP på små för tidigt födda barn. De fick träna på de större
barn som kom från hemmet med meningit, till infektionsavdelningen på sjukhuset.
Slutligen ansågs det
klokare, ur resistensutvecklingsperspektiv, att behandla med rätt antibiotika
direkt i stället för att först sätta in medel som inte skyddade barnens
hjärnor, för att sedan när de cerebrala symtomen kom, vanligen efter flera
dygn, påbörja en ny lång kur eftersom den första varit verkningslös i det mest
vitala organet.
Barnen på neo i Jkpg
drabbades inte av meningiter, utsattes inte för LP och lades inte tillbaka i
respirator när de en gång kommit ur den – därför att de inte slutade att andas
pga cerebral påverkan – med mycket få undantag.
Läkare i Jkpg motiverade
sina olika beslut till personalgruppen, vilket gav en känsla av sammanhang,
förståelse och kontroll och ledde till hög kunskapsnivå i hela gruppen.
KS NEO 1996
ANTIBIOTIKASTRATEGI
Ingen läkare eller
sjuksköterska verkade känna till att barnen saknar fungerande
blod/hjärnbarriär. Alla barn, utan undantag, som sattes in på antibiotika
behandlades med medel som inte passerades blod/hjärnbarriären initial. När
barnen ”kroknade”, dvs blev slappa, slutade andas och hade en påtagligt spänd
fontanell gjorde man LP och bytte antibiotika någon gång inom det närmaste
dygnet.
Man hade vanligen redan
givit antibiotika med stor risk för att skada barnens njurar, som måste ges
intratekalt för att nå till hjärnan, och måste vänta tills koncentrationerna i
blodet hade gått ner innan man kunde börja behandla hjärnan.
Det var vanligt att
oerfarna läkare gjorde LP-försök på de minsta barnen. Dessa kunde sticka fram
och tillbaka många gånger och det hände att personal grät i samband med dessa
våldsamma behandlingar. Jag brukade blunda för att kunna hålla tyst.
Så gott som varenda
prematurt barn ”kroknade” en gång eller flera under vårdtiden, pga cerebral
påverkan av allvarliga systeminfektioner.
En läkare sa, innan en
pojke dog, att barnets hjärna hade ”smält ner” av alla
infektionerna.
JKPG 1996,
SJUKDOMSSPECIFIK OMVÅRDNAD AVSEENDE DUCTUS
Barnen i Jkpg behövde
inte operera ductus. Alla i gruppen - läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor
- visste att det finns receptorer som reglerar ductus storlek, mot bakgrund av
syresättningen i blodet, och vården planerades därför så att ductus stängde sig
spontant.
Man gav noggrann
undervisning till sina sjuksköterskor om hur man gör när man suger barn, och
instruktion om att suga snabbt vid behov - för att undvika hypoxiska perioder -
eftersom man visste att bara några minuter med låg syresättning kan leda till
att en ductus som är på väg att stänga sig, får signaler om att öppna sig igen. I samband med sugning
höjdes syrgasen tillfälligt om det behövdes, aldrig rutinmässigt.
Som sjuksköterska
tränades man att börja sänka syrgasen igen efter sugning, innan saturationen
kommit upp till lämplig saturation. Man stod kvar vid barnet och ”mötte” den
stigande saturationen med snabb neddragning av O2 för att undvika farligt hög
syrsättning.
På t.ex Rikshospitalet i
Oslo valde man en annan strategi. Där handventilerade man upp alla barn, med
samma % syrgas som innan sugningen, för att öppna upp barnens lungor efter
sugning och bibehålla konstant god saturation med tanke på risken för
ductus-öppning.
Man gav, i Jkpg, sina
sjuksköterskor undervisning om vikten av att veta det enskilda barnets
placering på dissociationskurvan, från dag till dag, för att kunna anpassa det
enskilda barnets saturation mot bakgrund av förhållandet till PO2. Väl
utbildade sjuksköterskor hade ansvar för att dokumentera förhållande sat/PO2
vid varje blodgas/ tc-mätning, och att ordinera individuella gränser för
saturation dagligen. PO2 ordinerades till 7-9.
I samband med ibuprofen
behandling sattes gränsen för saturation ngt högre, för att undvika plötsliga
hypoxiska perioder som kunde få ductus att öppna sig.
Vanligen stängdes ductus
efter två doser. Barnen var, som sagt, från vecka 24.
ROP var mkt ovanligt hos
barnen. De tillfördes vare sig för lite eller för mkt O2.
KS NEO 1996
SJUKDOMSSPECIFIK OMVÅRDNAD AVSEENDE DUCTUS
Ingen – vare sig läkare,
sjuksköterskor eller barnsköterskor - verkade känna till att ductus stängning
påverkas av barnens syresättning, och att processen kan påverkas av
kunskapsnivån hos den som ansvarar för barnets sjukdomsspecifika omvårdnad.
Man gav dos på dos av
ibuprofen utan mer än kortvarig effekt och utan att förstå att man parallellt
med den medicinska behandlingen måste ge barnen god specifik omvårdnad.
När jag, som nyanställd
sjuksköterska, stabiliserade ett barn snabbt med extra syrgas efter en jobbig
sugning, började en sjukskötare utan vidareutbildning skrika högt, inför
föräldrar, att jag skadade barnet för livet. Barnets saturation hade inte varit
över 95. Jag hade gjort som jag var tränad, följt med med tillförseln av syrgas
så att den anpassades lagom till barnets behov.
Samtidigt låg de barn som
sköttes av ”den gamla vana KS personalen” regelmässigt och pendlade från en
syresättning på 70-75 och fick återhämta sig själva, så gott de kunde, under en
timme eller mera efter vändningar och sugningar. Man stängde av larmen i tre
minuter i taget, ingen reagerade över hypoxi utan man var fixerade på
syrgasnivån och hysteriskt rädda för syrgas. Den dominerande sjukskötarens
undervisning var att ”syrgas är det enda som ger barnen lungskador… det är
vetenskapligt bevisat att höga tryck inte ger lungskador, utan att det är
syrgasen som skadar”. ”Syrgas är ett dödligt gift” brukade han skrika till ny
personal.
Den ”kunskapen” sitter i
ryggmärgen på alla dem som var bsk på avdelningen då. Sjukskötaren hade mkt
högt anseende i bsk gruppen och lika lågt hos flertalet sjuksköterskor.
Han var ökänd i hela
landet, för sina synnerligen udda uttalanden på olika konferenser han hade
besökt tillsammans med KS läkare, långt innan jag kom till KS. Den diskussion som
fördes bland läkare i landet, om kompetensnivån i sjuksköterskegruppen på KS,
omfattade alltid att denne man givits utrymme att ge undervisning på enheten.
Vid varje ändring av
syrgashalten, oavsett om det bara rörde sig om en enda %, skulle man koppla
isär slangsystemen till CPAP/respirator för att sätta in en extern mätare för
exakt registrering av syrgasnivån, eftersom man inte litade på oxymixerns
värden. Vad barnen hade för saturation eller PO2 hade underordnad betydelse;
det var procenten syrgas som betonades.
Ingen verkade känna till
vikten av att bedöma barnens halt av fetala blodkroppar för individualiserad
saturationsordination.
Så gott som alla barn
behövde – och behöver – operera ductus, flertalet i onödan.
JKPG 1996 TRANSPORTER
OCH KIRURGBARN
Upptagningsområdet för
neonatalvården i Jkpg omfattade tre förlossningsenheter, den egna samt Eksjö
och Värnamo. När barn föddes på någon av dessa enheter, som var i behov av
kirurgisk vård, fördes de vanligen till Jkpg för stabilisering innan transport
till Gbg.
Som sjuksköterska på
natten i Jkpg var man ansvarig för allt som rörde transportkuvösen, tillgång
till gaser, att lämplig personal åkte tillsammans med läkaren osv.
Sjuksköterskans ansvar
omfattade också att barnets omvårdnad planerades så att barnen hölls stabila
och inte drabbades av komplikationer under transporten.
I ansvaret ingick att
hålla kunskapsnivån om kirurgbarn på högsta nivå hos alla i sin grupp.
Som sjuksköterska kunde
man ibland åka på transporter ensam, t.ex. med hjärtbarn till Lund.
KS NEO 1996
TRANSPORTER OCH KIRURGBARN
En stor del av gruppen på
KS neo, läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor saknade kunskap om
sjukdomsspecifik omvårdnad av kirurgbarn. Erfarna sjuksköterskor kunde
rapportera om symtom på förträngningar i mag-tarmkanalen i flera dygn och bara
mötas av hånfulla kommentarer eller demonstrativ tystnad från läkare.
Många har gråtit efter
att ha blivit utskällda när de avbrutit matning av svårt sjuka barn.
Alla transporter
planerades och utfördes av läkare på KS neo.
JKPG 1996
SJUKSKÖTERSKANS PROFESSIONELLA UTVECKLING
År 1995 kom chefsläkaren
för barnkliniken till sjuksköterskemötena på avdelningarna och framförde krav
på samtliga sjuksköterskor att följa Socialstyrelsens direktiv om den ettåriga
uppgradering av sina kompetenser så snart som möjligt. (SOSFS 1995:15). Han sa
att man skulle ta vissa hänsyn till personliga hinder för att utbilda sig men
att grundinställningen var att man förväntade att samtliga sjuksköterskor
skulle ”ta ansvar för sin professionella utveckling” och tillägna sig den
förhöjda kompetensen snarast.
Jag påbörjade, som första
sjuksköterska från min avdelning, utbildningen 1995-96.
KS NEO 1996
SJUKSKÖTERSKANS PROFESSIONELLA UTVECKLING
Ingen hade ställt krav på
sjuksköterskorna på KS neo om att börja läsa omvårdnad.
Avdelningsföreståndare
och professor kände inte till de direktiv som hade kommit från Socialstyrelsen
fortlöpande genom åren, om den förändrade sjuksköterskeutbildningen och den nya
yrkesroll som föreskrevs för sjuksköterskor.
Socialstyrelsens
cirkulär, med de regler som gäller för svensk sjukvård, fanns inte på
avdelningen och var okända för dess ledare.
Jag kom till KS Neo
hösten 1996. Jag hade, genom studier och erfarenhet i en framstegsvänlig
verksamhet, utvecklat kunskap på expertnivå inom neonatal sjukdomsspecifik
omvårdnad.
Jag ville inte skada
någon, jag sökte bara ett jobb och erbjöd den kompetens jag hade.
Jag sökte mig inte hit
för att bli del av ett kotteri, för att skaffa mig kompisar, för att tränga bort
någon annan eller för att göra karriär – jag ville bara ha försörjning för mina
barn o mig.
Jag fick veta att jag
inte kunde kunna något eftersom man visste, helt säkert, att det inte fanns
någon fungerande neonatal intensivvård i Jkpg. Man ”visste” att ”alla de minsta
barnen har dött i Jkpg” och för att bevisa sin tes tillät man inte mig att sköta
de minsta och sjukaste barnen. Under ett par års tid satte man i system att
någon alltid kom före mig (jag åkte buss och alla visste när jag kom) och
placerade mig antingen i sköljrumsarbete eller på tillväxtsal. Om ett nytt barn
kom, när jag var ”ute” tilläts jag inte ens att skriva in det. Mina kollegor
skickade mig för att ta över någon bsk:as arbete medan barnsköterskan fick
komma och hjälpa dem med det nya barnet. Om jag, pga brist på sjuksköterskor,
ändå hamnade på iva-sal och hade intaget, flyttades det - om det larmades om
ett litet eller svårt sjukt barn - till annan sal.
Mina kollegor informerade
läkarna om att jag var fullkomligt inkompetent, om att jag bara inbillade mig
att jag kunde vårda sjuka och små barn vilket ledde till att läkarna inte
lyssnade på något jag rapporterade till dem. Detta ledde, i sin tur, till att
ett barn dog efter en felbehandling orsakad av att två läkare försökte bevisa
för mig hur inkompetent man ansåg mig vara - man hade ju 100 % förtroende för
de personer som trakasserade mig.
Ett barn dog i hemmet,
sannolikt pga att dess lungor var svårt skadade efter att det hade aspirerat
tarminnehåll i samband med att läkare hade ignorerat och hånat det jag hade
rapporterat. Barnet hade fötts med en xxx, det hade opererats direkt – om jag
inte minns fel hade man gjort en (typ av operation) - och man hade börjat mata
efter den första avföringen. Man matökade snabbt, trots att buken blev allt
mera uppblåst och ingen mer avföring kom. Efter att jag hade avbrutit maten en natt,
pga att jag fick upp mat blandat med avföring ur magsäcken, hade dagens läkare
varit ursinniga och beordrat ögonblicklig start av mat igen. När jag kom nästa
kväll rapporterades att maten inte fick avbrytas igen, under några
omständigheter, och jag uppmanades att ge barnet det sista av en pågående
måltid.
Trycket i magen var så
högt att sprutans kolvbackade tillbaka när jag tryckte ner maten.
Jag avbröt maten direkt –
trots läkares förbud mot detta - drog upp så mkt mat jag kunde och rensög sedan
barnet. Det visade sig att det runnit mat ut ur munnen och att munhåla, svalg,
eosophagus och magsäck var fyllda av mat. Nästkommande dag
konstaterades att den nyopererade tarmen hade brustit.
I denna situation gjorde
föräldrarna iakttagelser av hur jag vårdade deras barn i förhållande till
andra. Mamman och jag utvecklade också en speciell relation mot bakgrund av
gemensamma erfarenheter som gjorde att jag kunde se aspekter i familjens liv
som den inte kunde, som saknar den erfarenheten. När barnet senare vårdades på
eget rum skulle mamman åka hem en kväll och barnet skulle ligga på den sal där
det hade legat innan och vårdats av mig. När mamman kom med barnet tog en annan
sjuksköterska, som var på salen bredvid, tag i barnets säng och drog in barnet
där trots mammans protester. Sjuksköterskan sa att barnet skulle ligga på
hennes sal, inte på sal min. Hon hade redan tre patienter på de tre platser som
fanns. När mamman fortsatte att kräva att barnet skulle ligga på min sal
försökte jag hjälpa henne. Den andra sjuksköterskan gick då och hämtade en av
de läkare som kränkt mig värst och mest under min tid på KS neo. Mamman sa till
honom att hon ville att hennes barn skulle ligga på min sal eftersom jag kände
barnet bäst. Hon sa också att hon ville prata med mig. Läkaren sa då till
mamman att det gick precis lika bra att prata med min kollega. Kollegan
uppmanande sedan mamman att sätta sig i en stol, satte sig framför henne och sa
”nu kan du prata”. Det fanns ingen vägg mellan de två salarna då. Mamman satt
vänd mot mig och tittade på mig med djupaste förtvivlan medan den andra
sjuksköterskan pladdrade på, tillsynes obekymrad över mammans behov av stöd.
Tre läkare har berättat
för mig att den sjuksköterska som tog över den gången, när mamman ville samtala
med mig, har givit dem grovt felaktiga uppgifter om mig i samband med deras
anställning. En sjuksköterska utsatte mig för ett allvarligt påhopp när hon var
ny på avdelningen. Vid möte efteråt skrek hon åt mig att hon visste att jag var
helt inkompetent, att hon visste att ingen ville jobba med mig och att hon
skulle hjälpa gruppen att ”göra sig av med” mig. 2-3 månader senare iakttog hon ett nytt
angrepp mot mig, från den sjuksköterska som hade informerat henne - samma
sjuksköterska som ”informerat” läkarna - om mig.
Hon kom direkt efteråt
och bad mig om ursäkt för det som hade hänt innan.
”Nu har jag insett vilken
process du är utsatt för på den här avdelningen” sa hon.
Samtliga läkare,
sjuksköterskor och barnsköterskor som anställdes – under flera år –
informerades på samma sätt som man hade informerat denna sjuksköterska.
Det skapade oräkneliga
konflikter. Jag fick skulden för samtliga. Min personlighet angreps, mina
privata problem - som var orsakade av en 8 år lång förföljelse som kunde
verifieras av flera - användes mot mig och min kompetens togs ifrån mig.
Det är personer som denna
sjuksköterska som är favoriter på KS neonatalavdelning.
Det är dessa personer som
har de högsta lönerna och den största makten.
1996 fanns tre erfarna
chefer, alla erfarna neonatalsjuksköterskor med många år ”på golvet” i
verksamheten. De ville starta en förändringsprocess. De anställde ett stort
antal erfarna sjuksköterskor med ett bestämt syfte – att få in ny kompetens och
att försöka skapa en modern neonatalavdelning. De var öppna för kunskap och
info utifrån samtidigt som de var djupt lojala med sin verksamhet. Det ledde
till att de alla drevs bort från avdelningen.
Sjuksköterskor som den
ovan nämnda, läkare och ett flertal barnsköterskor satte i system att driva
bort alla erfarna sjuksköterskor gm ren terror.
En uska skröt för några
år sedan, öppet i korridoren, om det man gjort/gör/kommer att fortsätta att
göra.
”Vad smarta vi har varit
som har hållit uppe personalomsättningen så bra på den här avdelningen… det har
ju fått upp våra löner på ett väldigt bra sätt”, sa hon skrattande.
Jag skulle gissa att
denna uska tjänar mer än mig. Hon tillhör gruppen runt en f.d. chef.
Personalen på KS neo vill
jobba med oerfarna sjuksköterskor, man vill hålla gruppens kunskap låg, man
vill skapa fördummande PM för det driver bort intelligenta och kompetenta
sjuksköterskor och bryter de svagas självförtroende – det blir som i ett
misshandelsförhållande där man växlar mellan att upphöja och förnedra; fråga
vilken beteendevetare som helst.
----------
Sommaren 1997 sökte jag tillfälligt jobb på neonatala intensivvårdsavdelningen på Rikshospitalet i Oslo. Dåvarande avdelningsföreståndare sa till mig att de ville anställa mig trots att jag arbetade på KS, för att jag arbetat länge i Jönköping. Hon sa att man hade erfarenhet av sjuksköterskor från Jönköping och var mycket nöjda - däremot tog man inte längre emot neonatalsjuksköterskor från Karolinska pga deras låga kompetensnivå. Min introduktion bestod i ett besök på 3 timmar med visning av avdelningen, sedan fick jag arbeta på iva-delen med prematura barn i respirator och opererade hjärtbarn.
Enligt uppgift lämnade flera av de starkaste barnsjuksköterskorna neonatalen i Jkpg efter beslut i Socialstyrelsen år 1997, när man inte längre fick ta emot barn från vecka 24 som man dittills gjort. En började pendla till neonatal i Lund, flera pendlade till neonatal Oslo och en flyttade till Sthlm. Redan när jag börjat i Jkpg 1984 hade det talats om att man levde under ständigt hot från Sthlms läkare och att dessa hävdade till Socialstyrelsen att länssjukhusen inte klarade vården av de minsta barnen. En sjuksköterska som kommit till Sthlms neonatalvård från ett annat länssjukhus runt 1990 berättade för mig att det varit som att komma till ett underutvecklat land. Det fanns ingen som tänkte en sådan tanke om neonatalvården i Jkpg år 1990 - det kan jag garantera!
Barnkliniken i Jönköping fick utmärkelsen Svensk kvalitet år 2009.
http://www.lj.se/news.jsf?nodeId=31725&childId=13702
Från Hälsohögskolan i Jönköping http://hj.se/hhj/utbildning/program/grundutbildning/sjukskoterska.html
Bäst i klassen
I den senaste utvärderingen av landets sjuksköterskeutbildningar lyfte Högskoleverket fram Jönköping som ett utmärkt exempel på utbildningar som håller hög kvalitet.
Karolinska institutet förlorade rätten att examinera sjuksköterskor 2008.
http://www.dagensmedicin.se/jobb/sjukskoterska/kis-sjukskoterskeutbildning-mister-examinationsratten/
År 2012 kritiserades utbildningen för biomedicinska analytiker vid KI.
https://www.vardforbundet.se/Vardfokus/Webbnyheter/2012/Juni/Karolinska-institutet-Vi-visste-inte-att-det-var-sa-daligt/
Min åsikt är att det behövs samverkan i vården, att utbyte och rotation mellan länssjukhus och universitetskliniker, samarbete vad gäller forskning, spridning av forskning osv måste till för att de stora klinikerna ska börja inse att man inte kan allt och är bäst bara för att man tror det.
Det är en stor fara för en organisation när den fastnar i självbedrägeri.
Läs Åke Ortmarks utmärkta bok: Ja-sägarna : medlöpare och nickedockor kring Gyllenhammar, Karl XII, Kreuger och andra furstar
Från Bokus: När chefer är omgivna av ja-sägare blir besluten dåliga, ibland katastrofala. Skepp har kantrat, som Vasa, rymdfärjor har störtat, som Challenger, företag har kanat mot undergången, som General Motors. Ja-sägeri har förekommit i alla tider och kulturer. Likheten mellan den moderne företagsledaren och den historiske fursten är stor. Gyllenhammar, Karl XII och Ivar Kreuger har alla gått in i den värld där människor blir deformerade. Makthavarna bär ansvaret. De har trott sig sky ja-sägare men krävt blind lydnad. Chefen i storföretaget likaväl som verkmästaren på den lilla fabriken. Hur kan enfalden bekämpas? Antalet katastrofer minskas?
Åke Ortmark, en av Sveriges främsta granskande journalister, visar att det finns botemedel i denna mycket uppmärksammade bok om ledare i politik och näringsliv.
Flera har frågat mig varför
jag inte återvände till Jönköping, när jag tyckte så illa om vården på
Karolinska. Det skulle jag gärna ha gjort med det har inte varit möjligt.
Kortfattat: I mitten av 80-talet fick jag en ny medarbetare i den
nattgrupp där jag var ensam sjuksköterska. Kvinnan var barndomsvän med en högre
chef, men de hade inte umgåtts senare i livet. Kvinnan kom till mig efter ett
par månaders anställning med krav på en speciell arbetsuppgift,
med hänvisning till att hon hade vår chefs förtroende, att hon var
vald till en viss funktion i sin kyrka och särskilt till att hon upplevde Guds kallelse till
funktionen.
Hon hade ingen tidigare vårderfarenhet och inte grundutbildning mot
sjukvård, men ställde krav på att jag skulle välja bort mera kvalificerade
och erfarna barnsköterskor och ge henne ensamt ansvar för en av de mest
kvalificerade uppgifterna. Jag sa nej.
Kvinnan kände sig kränkt av mig - vilket jag kan förstå - men jag var
ansvarig för att bedöma vem som fick vilket uppdrag och jag vill lära känna en
medarbetare innan den får särskilt ansvar. Jag kunde ha kommit fram till att
kvinnan skulle få den roll hon ville ha, när vi lärt känna varandra, men det
gjorde jag inte.
Ett antal personer på arbetsplatsen tog ställning för henne utan att ha
ställt en enda fråga till mig om vad som hade hänt. Kvinnan hade skrikit,
gråtit, kräkt och svimmat och många var ursinniga på mig för att hon sa att det
var mitt fel att hon mådde så dåligt.
Kvinnan spred rykten om mig inom och utom arbetsplatsen i 8 år. Hon fick
chefsläkaren så känslomässigt engagerad att han tog beslut som tog ifrån mig
all min rätt. Det fanns en journal som kunde ha visat vem som talade sanning om
en patient. Jag begärde att den skulle läsas. Kvinnan skrek tills läkaren
lovade att den aldrig skulle öppnas. Jag var helt chanslös för jag reagerar inte med starka känslor när jag utsätts för hot - jag blir lugn och avvaktande.
När jag senare försiktigt påminde ett par personer på min arbetsplats att de många gånger hade hört att kvinnan spred
märkliga uppgifter, liknande det hon spred om mig, bland annat om en familj vars barn
hon var stödförälder åt - som hon måste haft tystnadsplikt mot - tittade man på mig med stora ögon som att man inte
kunde förstå att man kanske hade felbedömt situationen.
Jag berättade inte för någon mer än min chef om att man ringt från kommunen och meddelat att alla samhällets dagmammor träffats och beslutat att vägra ta emot våra barn - efter det de hört om mig - om deras ordinarie dagmamma skulle vara ledig, eller att det hände flera gånger att grupper av människor kom efter söndags förmiddags gudstjänsten i kvinnans kyrka och stod på vägen utanför vårt hus och samtalade och såg upprörda ut, eller att vår telefon alltid ringde mina lediga lördagar och söndagar kl 06, 07, 08 och 09 tills vi svarade; då var det tyst i luren.
Jag försvarade mig inte utan tänkte att människor runt oss till slut skulle börja fråga sig vem som ville skada vem.
När vi tvingades sälja vårt hus för att skydda våra barn, efter att
först deras barnomsorg och sedan deras skolgång dragits in genom vänner och
vänners vänner till kvinnan, kom fyra personer ur hennes familj på
husvisningen. Visningen var annonserad kl 17-18. De kom kl 17.03 gick omkring i vårt hem i nära två timmar och
triumferade.
Kort efter att vi flyttat tog min chef, kvinnans väninna, kontakt med en
av min mans chefer och förde fram kvinnans påståenden om mig till hans
arbetsplats. Det ledde till långtgående konsekvenser för hela vår familj och
till att vi flyttade till Sthlm 1996. Den flytten var den fjärde
ofrivilliga flytten på sex år för mina barn.
Jag har några av mina bästa vänner i Jönköpings trakten och skulle vilja
flytta tillbaka - framför allt skulle jag vilja bo där på grund av den fantastiska sjukvård man har - men jag kommer aldrig att kunna återvända.
Under åren på Karolinska har jag sagt, flera gånger, "ni borde importera hela Småland för att få ordning på vården". Jag har talat om hur mycket pengar det kostar samhället att nyfödda barn skadas av vården och att barns föräldrar och syskon traumatiseras när familjer splittras i många veckor - ofta månader - för att läkare och sjuksköterskor i Sthlm vill få hög status och höga löner genom att inte samverka med länssjukhusen och genom att göra barnen sjuka med dålig hygien, felaktiga metoder och billig medicinsk teknisk utrustning.
Vården i Jönköping fungerade exemplariskt tack vare att man valde att knyta sig till universitetskliniken i Lund på 80-talet. Lunds neonatologer satsade på att utveckla neonatalvården i en hel region. Man hade - först och viktigast - positiv attityd till alla. Man hade öppen telefonlinje. Läkare och sjuksköterskor från länssjukhusen kunde ringa och ställa frågor och man sa inte bara "skicka hit barnet, det där kan ni inte sköta" utan man gav handfasta råd och stöd. Man förstod vikten av att familjerna kan vara tillsammans när man drabbas av en kris, som det innebär att få ett sjukt barn eller att ett barn föds för tidigt.
Man anordnade 4 dagar långa kurser för läkare och sjuksköterskor tillsammans, på samma nivå, i neonatal intensivvård - jag deltog 1988, det var en fantastisk upplevelse. Ett par kvällar träffades man för middag. Då placerades vi deltagare vid tre runda bord och en överläkare från Lund satt vid vid varje bord. De förde sedan samtal med alla oss under middagen. De såg till att alla kände sig sedda och kom till tals. Det var uppenbart att de samlade info om vad vi kunde och om olika problem i verksamheterna, för att de skulle kunna planera sina utbildningsdagar, ta tag i olika problem och stötta läkarna vid länssjukhusen. Jag är fortfarande djupt imponerad av Nils Svenningsen, Magnus Lindroth och Ulf Westgrens sätt att bygga kunskap i en hel region, med fast hand, med ordning och struktur och med mycket stort hjärta.
Utöver dessa kurser anordnade Lund möten då läkare diskuterade gemensamma frågor. Jag vet inte så mycket om dessa mer än att man bland annat diskuterade etiska frågor och kom till gemensamma beslut. Det innebar att när läkare i Jkpg ställdes inför etiska frågor mitt i natten så kunde de ta väl avvägda beslut grundade på många läkares samtal och gemensamma ställningstaganden. I Sthlm ställdes jourläkarna ofta helt ensamma med olika etiska beslut på nätterna och när morgonen kom drabbades de av massiv granskning av ett antal läkare som kunde ha vilken som helst agenda med sin kritik mot just den kollegan.
När jag sökt chefstjänst i Sthlm har min plan varit att försöka ena hela den svenska neonatalvården mot samverkan genom att förena alla barn/neonatalsjuksköterskor i ett nätverk. Jag ville skapa en databas där alla svenska barn/neonatalsjuksköterskors olika uppsatser skulle läggas in så att vi alla skulle ha fått tillgång till dessa. Min tanke var att många kan ha skrivit om samma och att flera uppsatser tillsammans man lägga grund för ytterligare studier, att det finns kunskap på vissa håll som saknas på andra håll, att det är av stor vikt att sjuksköterskor i landet lär känna varandra och varandras unika kunskap och att man bygger kunskap tillsammans.
I stället för att lyssna på mig har man i Sthlm satsat hårt på konfliktlinjen. Man har tystat mig i många år - jag har levt under konkreta hot och varit utsatt för en rad angrepp som syftat till att tvinga mig från avdelningen. Man har eftersträvat att hålla låg nivå på utbildningar i omvårdnad vid KI - jag har ringt och talat med olika personer vid KI flera gånger genom åren för att få en uppfattning om var institutet stått i frågan om professionaliseringen av sjuksköterskerollen. Man har givit en vårdlärare, med fokus på och kunskap för gymnasial nivå, ansvar för att planera och ge intern utbildning till sjuksköterskor som befinner sig på högskolenivå. Man har diskvalificerat och valt bort specialiserade sjuksköterskor som velat utveckla verksamheten, som läst omvårdnadsvetenskap utifrån samhällets riktlinjer och i stället tillsatt lågt kvalificerade sjuksköterskor - som valt att inte läsa vidare enligt Socialstyrelsens och Högskoleverkets direktiv - som "specialistsjuksköterskor" med ansvar för övergripande riktlinjer osv. Många av de unga nya sjuksköterskor som kommer till KS tror självfallet att kollegorna med makt har byggt solid kunskap. De vet inte att den kunskap flera ledande sjuksköterskor besitter främst är förmågan att bygga personlig makt med hjälp av läkare och att få höga löner genom att promota fram en väninna till chefsposition.
Det har varit fruktansvärt att stå vid sidan om och se vården i Sthlm och veta att den skulle kunna vara som den var i Jkpg. På 80-talet fungerade det hjälpligt överallt men sedan man fick triggade respiratorer saturationsövervak, möjlighet till transcutanmätningar på alla barn vid behov - när jag började fanns en enda tc mätare i Jkpg, den hade en probe som mätte pO2 och en annan för pCO2 och den kördes runt bland barnen - man mätte ett barn i taget, blodgasapparater på avdelningarna och möjlighet för föräldrar att vara hos sina barn dygnet runt på 90-talet kunde det ha blivit väldigt bra.
Men stockholmarna har inte importerat noggranna och sparsamma smålänningar till sin vård, man har tagit in läkare från många olika länder som kommit till Sverige av oklar orsak. Man har drivit bort chefer och sjuksköterskor som varit kritiska till det tyranneri som råder, till den låga vetenskapliga nivån i vården och på mycket av den forskning som görs, till den dysfunktionella arbetsmiljön och till att man håller kvar utomlänspatienter på avdelningen genom att göra dem sjuka för att det genererar inkomst till verksamheten. Slutligen har man börjat ta in helt andra grupper, som inte har den kunskap som krävs för neonatal intensivvård, och utnyttjat dessa ovetande personer för att manövrera bort den kompetens patienterna har rätt till. Detta i kombination med korrupta chefer blir en hårdsmält soppa för de små patienterna!
Man vet inte det man inte kan. Många av den personal som finns på KS neonatal idag gör säkert så gott de kan - de vet inte att de inte får adekvat kunskap av avdelningens sk "specialister". De vet inte hur vården fungerar på andra håll i Sverige - eller hur den fungerade på 90-talet innan alla de entusiastiska läkarna som byggde upp svensk neonatalvård pensionerades, ofta brutna av Socialstyrelsens krav på länssjukhusen - utan samtidiga krav på universitets sjukhusen.
Socialstyrelsen slutligen - vad vet de? Det är som att de sitter i knät på Sthlms neonatologer. Det är som att de tror att alla som arbetar som läkare vid Karolinska är "experter", att de inte kan göra några misstag, att de är 100 % trovärdiga, ärliga, godhjärtade små underverk i läkarvärlden - någon man kan lita på lika säkert som att tomten kommer när det blir jul...
Att många av dessa läkare "poppat upp" i Sthlm från olika håll i världen, några år in i sin karriär, verkar inte väcka några frågor utan är man läkare så är man läkare och då "vill inte" Socialstyrelsen tro annat än gott.
Mitt i allt detta finns barn, föräldrarna och syskonen i hemmet på östgötaslätten, på Gotland eller i Sthlm.
Socialstyrelsen hånade och diskvalificerade mig för att jag berättade att jag mådde dåligt av att se detta - man hörde bara "mår dåligt" och la det på mig personligt - och för att "en som" jag sökt chefstjänster för att försökt förändra situationen i Sthlm. Jag mådde inte dåligt i mig själv - om jag inte hade mått bra skulle jag inte ha orkat kämpa för förbättringar i vården - jag mådde dåligt av att se situationen på min arbetsplats. Speciellt dåligt mådde jag när en förälder som var läkare knöt sig till mig kort innan jag lämnade KS. Efter att ha stått vid sitt barns sida dagar och nätter hela vårdtiden märkte jag att läkaren gick när jag kom på kvällen. Jag blev förfärad och undrade vad jag gjort för fel. En kväll vände läkaren i dörren och kom tillbaka. "Jag vill bara berätta varför vi går... vi måste passa på att sova när du är här... de enda nätter vi sover ostört, hela natten, är när du är här och tar hand om honom...". Jag blev alldeles knäckt av att få höra detta. Jag älskade verkligen mina envetna och högfärdiga kollegor på KS neonatal och hade under hela min anställningstid velat påverka så att de alla fått högre kunskap och större säkerhet i sin yrkesutövning, men jag hade misslyckats. Det läkarföräldern såg var inte mig personligt utan den kunskap jag fått med mig från läkare i Jkpg och Lund och den vetskap jag fått om min roll som sjuksköterska dels av min handledare i kandidatuppsatsen 1986, Kerstin Petterson i Växjö, och senare av lärarna vid Sophiahemmets högskola på 2000-talet.
Jag trodde inte att jag skulle kunna påverka neonatalvården i Sthlm men jag var tvungen att försöka för att kunna leva med mig själv och må bra. Att blunda eller fly är inte min starka sida. Jag står kvar och ser och tänker och försöker lägga pussel - som jag såg att läkarna gjorde i Lund på 80-talet.
Så skulle man kunna bygga solid neonatalvård i hela Sverige. Idag försämras vården och nivån ligger troligen under den som fanns i mitten av 90-talet på många håll. De interna striderna och dominansen från Sthlm och ett par andra universitetskliniker har skadat utvecklingen mycket svårt.
Läkare i Sthlm har strävat i bortåt 25 år efter att sabotera utvecklingen av neonatalvården nationellt och att hindra professionaliseringen av barn/neonatalsjuksköterskans funktion - det som håller barnen friska.
Neonatalvården i Sthlm har varit - och är - en lekstuga för typer som inte borde få komma i närheten vare sig av nyfödda barn eller nykläckta sjuksköterskor!
I Lund anställdes psykolog fast på avdelningen redan på 80-talet för att det var känt att neonatalvårdens skyddslösa patientgrupp drar till sig människor med viss problematik som gör dem farliga i vården.
Barnsjuksköterskans roll innefattar att vara patienternas och föräldrarnas "advokat", att skydda dem, att göra anmälningar, att driva vårdutveckling som en rättighetsfråga för dem som inte kan - eller vågar - föra sin egen talan. Läs mitt tidigare inlägg om Föräldraföreningen för prematurfödda barn i Sthlm.
Förteckning över alla mina inlägg:
http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/12/index.html
Klicka på namnet så kommer du till inlägget.
