OM SJUKSKÖTERSKORS YRKESROLL - UR MIN DATOR - ETT ENSKILT ARBETE VID SOPHIAHEMMET - ÅTTA ÅR SEDAN DET SKREVS

SOPHIAHEMMET HÖGSKOLA

STOCKHOLM

Omvårdnad/Vårdvetenskap 21-60 p

OMVÅRDNADENS

KUNSKAPSUTVECKLING

Delkurs: Vårdvetenskap I, 5 p.

Session: 1

Inledning

Sjuksköterskans funktion i vården har utsatts för en omfattande granskning de sista årtiondena. Parallellt med att den svenska sjuksköterskeutbildningen har förändrats och en ny yrkesroll börjat växa fram har det funnits ett behov av att se på den historiska utvecklingen.

”En utveckling av omvårdnaden som ämne och profession bygger på och förutsätter kunskaper om dess historia och traditioner”, skriver Sonia Bentling (Kristoffersen,1998, s, 136).

De första sjuksköterskeutbildningarna i Europa kom i Tyskland och England i mitten av 1800-talet varav den ena var Florence Nightingales vid St Thomas Hospital i London år 1860. Fram till dess hade patienterna vårdats av kvinnor utan specifik utbildning.

År 1867 startade Röda Korset i Uppsala den första svenska utbildningen och därefter följde flera sjukhus efter. Initialt var det stora skillnader på landsbygd och i stad, bland annat i längden på utbildningen. 1901 blev beteckningen sjuksköterska ett skyddat begrepp som bara den fick använda som genomgått godkänd utbildning. Legitimation för sjuksköterskor började utfärdas först 1957 enligt Kristoffersen.(ss. 140-141)

Utvecklingen av yrkesrollen

”Omvårdandens utveckling är knuten till faktorer som kan relateras till ett samhälles ideologiska och politiska utveckling”, skriver Bentling (Kristoffersen, 1998, s. 136) och ger en skildring av hur sjuksköterskeprofessionen i vårt samhälle haft en utveckling som i stort sett varit likadan som kvinnorollens.

Sjuksköterskerollen har beskrivits i termer som motsvarats av kvinnorollens: tjänande, fostrande, moderliga och uppoffrande.

Munkar och nunnor var bland de första att ge sjukvård och vårdandet kom därför tidigt att förknippas med religionen. Luther menade att vårdande hör till kvinnans innersta väsen - att hon var kallad att utföra en kärlekstjänst åt sina medmänniskor. Precis som kvinnan i familjen i det lutherska samhället har varit underställd mannen, som i sin tur varit underställd Gud, var Gud och läkaren sjuksköterskans överhet.

Ända fram till 30-talet var kravet absolut på sjuksköterskan att viga sitt liv år sitt yrke – att se det som sitt ”kall” och på internatskolorna för sjuksköterskor var regelverket på många håll oförändrat in på 60-talet.

”Liksom klostermedlemmar fick sjuksköterskor underkasta sig vissa normer och regler. De fick viga sitt liv åt arbetet och avstå från privatliv vid sidan om yrket”.

Men trots yrkets osjälvständiga funktion var det ändå en möjlighet för kvinnor att utveckla en egen roll i samhället.  Det fanns, runt det förra sekelskiftet, ett fåtal yrken som en kvinna ansågs kunna syssla med utanför hemmet. Tidiga pionjärer i kvinnokampen som Fredrika Bremer såg sjuksköterskerollen som en möjlighet till egen försörjning, för kvinnor. (Kristoffersen 1998, ss. 137-139)

Från mitten av 10-talet tonades den kristna kärleksläran ner och en period som har kallats den medicinska fasen tog vid.

Gud var inte längre den sjuksköterskan var ytterst ansvarig inför utan nu tog läkaren plats som en ännu större auktoritet än tidigare.
Utbildningen hade under den här tiden huvudsakligen inriktning mot det medicinska kompletterat med etik, vilket framför allt innebar inpräntning av regler, rutiner och ramar för ”kallet”.

”Varken elev eller erfaren sjuksköterska sades vara vuxen att följa läkarens arbete och känna skälen till hans handlingssätt”, står det i en föreläsning från Sophia hemmet år1923.

Under 40-talet kom den tekniska utvecklingen och en ny tid inom vården.

En medicinsk-teknisk ideologi växte fram samtidigt som förändringar i samhället drev fram en ny sjuksköterskeroll. Kravet på att sjuksköterskan skulle vara ogift och tjäna ett ”kall” övergavs och det började i stället ses som en merit för en kvinna, inför äktenskapet, att ha en yrkesutbildning och arbetslivserfarenhet. Vid den här tiden kom också de första männen till yrket. (Kristoffersen 1998, s.142-143)

60- och 70-talen förde med sig stora omvälvningar i hela samhället och även sjuksköterskans underordnade och osjälvständiga roll kom att ifrågasättas.

De politiska kraven på ett närmande till den amerikanska modellen ökade. 1966 års utbildningsreform gav plats för mångvetenskaplig påverkan skriver Bentling. Den medicinska vetenskapen fick ge rum för insikten om psykologiska och sociala orsaker till sjukdom. (Kristoffersen 1998, s.143)

Internationellt drev WHO frågan om en enhetlig utbildning och av att använda teoretiska modeller som grund för omvårdnadsarbetet.

”I en konferensrapport från NLN (National league of nursing) 1978 behandlades frågor om varför man ska teoretisera, vad teorierna skulle omfatta och hur teoretisk utveckling skulle gå till”, skriver Bentling 1995 (s. 42).

”Tio år senare…frågorna gällde inte längre varför eller om teoretiskt arbete var nödvändigt. Verksamheten kunde nu inriktas på vad som skulle studeras.”

Åren1966-77 gick utvecklingen i Sverige mot ett begynnande paradigmskifte

Patientens värde som medmänniska betonades till skillnad mot den tidigare objektifieringen. Begrepp som helhetssyn, autonomi och självständighet i yrkesrollen började växa fram. (Kristoffersen 1998, s.144)

1977 fördes sjuksköterskeutbildningen in i högskolan och övergick, från att ha varit en yrkesinriktad utbildning, till att bygga på ett teoretiskt karaktärsämne – omvårdnad – till träning för ett vetenskapligt arbetssätt mot bakgrund av en specifik ideologi. (Bentling 1995 , s. 43)

”Yrkesroll och utbildningsinnehåll utsattes för kritisk granskning och omvärdering” skriver Bentling (Kristioffersen 1998, s.144-145) och fortsätter: ”Sjuksköterskan skulle inte längre underordnas det medicinska paradigmet eller den manliga läkarrollen med dess beslutsföreträden. Självständighet, jämställdhet och autonomi kan spåras mellan raderna i det dokument som angav framtidens inriktning” – Vård 77.

Yrkesrollen, fokus på patienten, helhetssyn, empati, medbestämmande lyftes fram. Utbildningsinnehåll, ämnesutveckling och kritiskt vetenskapligt förhållningssätt blev viktiga faktorer. (Kristoffersen 1998, s.147)

Utbildningen under förändringsprocessen

Utvecklingen ställde helt nya krav på vårdlärare och skolan organisation. Det rådde på många håll en stor osäkerhet om framtiden och om den ändrade yrkesrollen.

Förståelsen för de nya begreppen som ”omvårdnad”, ”forskningsanknytning”, ”primary nursning” mm var skiftande och som i alla förändringsprocesser uppstod oro och tvekan inför utvecklingen.

Amerikanska omvårdnadsteoretikerns olika modeller blev viktiga i undervisningen men både lärare och elever hade ofta svårt att förstå och anpassa kunskapen till svenska förhållanden.

Bentling skriver 1995 (s. 73) ”Man kan ställa frågan om kraven på vetenskaplig utveckling av sjuksköterskekunskapen utgick från samhällets behov av bättre omvårdnad och ett effektivt utnyttjande av offentliga resurser eller om det var ett uttryck för en demokratisk utbildningsideologi”.

År 1987 inrättades de första omvårdnadsprofessurerna i vårt land och år 1993 kom en professur i omvårdnadspedagogik.

År 1993 förtydligades kraven genom en ny högskolelag: SOU 1992.

”Utbildningen skulle nu ge en bred generalist kompetens och motsvara 120 högskolepoäng i ett utbildningsprogram. Yrkeskunskapen beskrivs i termer av självständigt arbete, professionell omvårdnad, självkännedom, kunskaper i organisation och ekonomi samt internationalisering och forskningsförberedelse.” (Kristoffersen 1998, ss.145-146)

Den nya sjuksköterskerollens precisering

1993 skedde en precisering av omvårdnadsbegreppet och i anvisningar från Socialstyrelsen beskrevs sjuksköterskan som primärt omvårdnadsansvarig. (sid 146)

WHO poängterar 1993  en autonom yrkesroll – att sjuksköterskan inte ska betjäna andra – och att omvårdnadsarbetet ska bedrivas utifrån ”modern nursing thinking”.

Från högskoleverket kom direktiven om att skapa en stimulerande högskolekultur och utveckla det internationella samarbetet (Kristoffersen 1998, s. 146-147)

Sjuksköterskans egen kunskap var i fokus.

Omvårdnadsforskningen riktas idag, enligt Bentling (Kristoffersen 1998, s. 147)

huvudsakligen mot två områden, dels mot det professionella omvårdnadsarbete och patienter, dels mot utbildning, lärare och studenter.

I vårdens organisation har den ändrade sjuksköterskerollen lyfts fram på sätt som skilt sig mycket mellan olika sjukhus och vårdinrättningar.

”Kvardröjande ideologier, föreställningar och förväntningar avseende så väl sjuksköterskan som hennes arbete påverkar dock dagens situation mer eller mindre tydligt” skriver Bentling. (Kristoffersen 1998, s 148)

I sin bok om sjuksköterskeprofessionen skriver Bentling ockå: ”Att professionalisera allmänmänskliga företeelser som t.ex. vårdandet och ställa krav på att det ska läras ini enlighet med vetenskapliga krav och metoder skapar givetvis problem……….och konflikter har inte saknats” (Bentling 1995, s.29).

Arbetet med att formulera ett tydligt paradigm för omvårdnaden och att ge en entydig bild av professionens kunskap har inte varit okomplicerat.

Bentling refererar till Törnebohm och skriver att kompetensen i ”människoarbete” bygger på förståelse och förmåga att utveckla personliga relationer och att vårdare och vårdtagare kan mötas i sina livsparadigm, att arbetet ställer krav på kunskaper som inte endast är teoretiska eller vetenskapliga. (Bentling 1995, s. 75)

Benner har formulerat omvårdnadsarbetets domäner (Benner 1993, s. 56):

• Den hjälpande rollen
• Undervisande och vägledande funktion
• Diagnostisk och vägledande funktion
• Att effektivt hantera snabbt skiftande situationer
• Att utföra och övervaka behandling
• Att övervaka och säkerställa kvalitet i praktiskt omvårdnadsarbete
• Att planera och organisera för personalens arbete och vården

Diskussion

Efter en100-årig tradition av tjänande har sjuksköterskeprofessionen kommit en bit på väg mot en självständig roll.

Bentling 1995 beskriver att ”Sjuksköterskans arbete karaktäriserades av praktisk kunnighet och underordnande. Hon skulle förstå men behövde inte kunna förklara”. (s.143) och så sent som i början av 80-talet präglade detta tänkande den svenska sjuksköterskeutbildningen.

Man fick lära sig att rabbla symtom och behandlingsmetoder, man presenterades färdiga ”sanningar” som byggde på det medicinska sätt att se på sjukdom och sjukvård.

Utvecklingen i samhället, och inte minst sjukvården, har påverkats i hög grad av datorisering. Information, utbyte av erfarenheter, tillgång till ny kunskap som tidigare kunde ta år eller årtionden att förmedla från en plats på jorden till en annan kan numera inhämtas via Intranätet samma dag som det läggs ut.

I den utvecklingen kan sjuksköterskeutbildningens ändrade inriktning ses som tidsenlig och framsynt. Det forskningsbaserade, kritiskt granskande tänkande som finns implanterad i utbildningen är väl anpassat till tidens teknologi.

Samtidigt finns flera hinder för att professionaliseringen ska spridas till att omfatta svensk vård som helhet.

Sjuksköterskerollen bygger på en nutida kvinnoroll – på papperet.

Men när en grupps makt i en organisation ökar innebär det att andra grupper måste avstå från delar av sin.

Inom vården har den manlige läkaren, sedan 1910-talet, haft övergripande makt över alla de yrkeskategorier han arbetat tillsammans med.

Med orden ”mitt medicinska ansvar” har läkaren kunnat diskvalificera alla andra medarbetare. Nya idéer och förslag har lämnats obeaktade om läkaren inte har varit intresserad av att pröva dem.

Göran Greider författare och chefredaktör ger en bild av hur han, som samhällsdebattör, ser på läkarens roll i vården i bilaga I. Han skriver bland annat:

”Läkarkåren fascinerar mig. Jag har alltid upplevt den som kluven i två halvor, den ena präglad av en naturligt progressiv och ofta rentav radikal hållning i synen på samhället, och den andra halvan – för att spetsa till det – kvar i 1800-talets statusmättade vita makt”.

(www.lakartidningen.se/content_0444/3488.html)

Sjuksköterskans relation till läkaren som den beskrivs i studielitteraturen:

• ”Problemet var att de (kvinnorna under medeltiden) över huvudtaget utövade läkekonst. Den framväxande manliga medicinen försökte utrota traditionell, nedärvd och traderad kvinnlig kunskap eftersom man ’behövde deras marknad’” har Bexell (1983) uttryckt det enl Bentling 1998. (s. 137))
• Erlöv och Pettersson beskriver 1992 enligt Kristoffersen (1998,s. 141) att när sjuksköterskeutbildningen successivt utvecklades och förlängdes runt sekelskiftet reagerade läkarkåren och uttryckte farhågor för en överkvalificering av yrkesgruppen. Utbildningen kortades då ner från 3 till 2 år.
• Socialisationen in i yrkeskulturen var viktig. I läroböckerna förordades att sjuksköterskan skulle vara underställd läkaren och den medicinska vetenskapen.  
• ”I sjukhusetiken ingick t.ex. att sjuksköterskan skulle resa sig, inte förbli sittande eller inta en självsvåldig ställning i förhållande till läkaren och hon fick inte rikta kritik mot honom eller komma med anmärkningar”.(Kristofersen 1998, s. 141)

Bexell har också beskrivit de manliga läkarnas motstånd mot att kvinnliga läkare skulle ägna sig åt forskning: ”kvinnors medfödda nyfikenhet skulle göra dem benägna att företaga farliga experiment på patienterna”. (Krsitoffersen 1998, s. 138)

I en artikel i Göteborgs Posten i oktober 2004 på sidan www.gp.se/gp/jsp/Crosslink.jsp?d=113&a=181029  redogörs för en forskningsstudie om kvinnliga läkares situation på Sahlgrenska sjukhuset. Uttryck som att ”inte tas på allvar” förekommer tillsammans med uppgifter om negativ särbehandling. (Biliga III)

På DN Kultur (www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=1352&a=286970) i juli 2004 refereras en nyutkommen bok som handlar om kvinnliga akademikers situation under de sista 100 åren (bilaga II):

”De skamliga och försåtliga metoder som använts för att hindra kvinnor att utvecklas intellektuellt och yrkesmässigt går som en röd taggtråd genom berättelserna i ’Förbjuden frukt. Kvinnliga akademiker under 100 år’. När kvinnor är intelligenta, kompetenta och framgångsrika i sina studier betraktas de som ett hot och måste skrämmas bort från konkurrensfältet. Effektivast är då att inrikta sig på deras kvinnlighet: att studera är okvinnligt, sådant roar inte ’en riktig kvinna’, hennes hjärna är inte utvecklad för sådant och hennes äggstockar kan skrumpna. Den erotiska blicken används som vapen: en kvinna som är jurist, läkare eller forskare anses ’manhaftig’, det vill säga oattraktiv som kvinna. Fungerar inte detta tar man till motsatsen: det nedlåtande gullandet”.

I en värld i snabb förändring kan de manliga läkarnas makt över vårdens organisation ses som en av de sista bastionerna för det gammalpatriarkaliska idealet.

Greider skriver om hur läkaren och prästen tidigare hade närmast oinskränkt makt över människors liv.

Numera är prästens roll sedan lång tid förändrad medan läkarens framstår som allt mer unik – som om detta att vara läkare inte är att vara en yrkeskategori bland andra yrkeskategorier utan befinna sig i en helt annan dimension.

Det är väl känt sedan lång tid att självmordsfrekvensen bland kvinnliga läkare är sex gånger högre än bland resten av befolkningen.

Kanske borde det ställas i relation till vårdens problem på ett mera övergripande sätt.

Många sjuksköterskor har valt att lämna vården på senare år och manliga journalister har ställt frågor till vad de benämnt ”experter” – dvs. manliga läkare – om orsaken. Man kan se det som om sjuksköterskor fortfarande inte ses som ”experter” ens på sin egen professions olika problembilder.

Av litteraturen framgår, som jag ser det, att Socialstyrelsen överlämnade åt utbildningsinstituten och nyutbildade sjuksköterskor att bana väg för den förändrade sjuksköterskerollen. Man har inte ställt kravet på äldre sjuksköterskor att öka sin kunskap utan enbart gett rekommendationer.

Kunskapen om sjuksköterskeprofessionens utveckling verkar inte ha nått fram till läkarna vilket skapar frustration och leder till onödiga missförstånd i det dagliga arbetet.

För mindre än ett år sedan sa en överläkare vid ett svensk universitetssjukhus till mig att Omvårdnadsprocessens reflekterande och forskningsbaserade tänkande ”finns inte hos svenska sjuksköterskor utan bara hos amerikanska”.

Det har varit en mycket tung uppgift för unga nyutbildade sjuksköterskor att komma in i det hårt kontrollerade systemet, med läkare som inte vill släppa sin makt, och äldre sjuksköterskor som inte fått tillräcklig information om syftet med professionens utveckling. Den kollision som ofta uppstått har medfört att många sjuksköterskor, både nyutbildade och äldre, har lämnat yrket.

Bentling skriver om nödvändigheten av konflikter när en ny profession växer fram i samhället och refererar till sociologen Tomas Brante

(Bentling 1995, s. 82):

”Motsättningarna verkar inte längre vara mellan medel- och överklass utan mellan män och kvinnor och deras dominans inom olika yrkesgrupper”.

Vid sökning på Internet presenteras en psykologiföreläsning av Hans Robertsson på Stockholms universitets Forskardagar i oktober 2004.

(www.forskardagarna.su.se/2004/ forskare_visa.php?fid=44)

Avhandlingens titel är: ”Maskulinitetskonstruktion, yrkesidentitet, könssegregering och jämställdhet” och i en kort presentation kan man läsa följande:

Kvinnliga läkare och manliga sjuksköterskor
Yrkes- och könsidentiteter är ömsesidiga processer som bevarar traditionella föreställningar om att läkare är män och sjuksköterskor kvinnor. Kvinnliga läkare möter ett strukturellt ”glastak” i karriären medan manliga sjuksköterskor drar nytta av manlig överordning och åker ”glashiss”. Samtidigt hotar de en traditionell maskulinitet och deras manlighet kan bli ifrågasatt. Det motverkar jämställdheten.

Som jag ser det finns ett stort behov av att lyfta fram dessa frågor i vårdens organisation som helhet.

”Återfaller yrkesgrupper som känner sig pressade kanske lättare i mer gammaldags mönster om de inte hålls efter?” frågar Göran Greider i sin artikel i Läkartidningen.

Behovet av att lyfta fram alla de olika professionerna inom vården är, i grunden, inte en fråga om makt utan om resursutnyttjande och om att optimera så att patienten får tillgång till den samlade kunskap som finns hos alla de olika yrkesgrupperna.

Referenser:

Benner, P. (1993). Från novis till expert: Mästerskap och talang i omvårdnadsarbetet. Lund: Studentlitteratur.

Bentling, S. (1995).  Sjuksköterskeprofessionen: Vetenskapliga idéer och kunskapsutveckling. Stockholm: Liber. 

Kristoffersen, N.J. (Ed.) (1998). Allmän omvårdnad: Del I: Profession och ämnesområde:  Utveckling, värdegrund och kunskap. Stockholm: Liber.

  

Bilaga I

	Nr 44 – Vol 101 28 oktober 2004, sid 3488

		Läs hela artikeln i pdf-format Ladda hem Acrobat Reader   Vad är en läkare? Läkarkåren fascinerar mig. Jag har alltid upplevt den som kluven i två halvor, den ena präglad av en naturligt progressiv och ofta rentav radikal hållning i synen på samhället, och den andra halvan – för att spetsa till det – kvar i 1800-talets statusmättade vita makt. Å ena sidan ser jag en vemodig Tjechov i varje läkare (denne sonson till en frigiven livegen var ju medicinskt utbildad), och från hans resa till strafflägret på ön Sachalin går en rak linje till en organisation som t ex Läkare utan gränser. Å andra sidan finns den läkartradition som för inte så länge sedan i samförstånd med lokala präster och allehanda moralväktare lade ostyriga kvinnor på operationsbordet för att sterilisera dem. För att fortsätta detta motsatsernas spel: Jag ser de läkare som självklart menar att all makt i vården inte ska ligga enbart hos läkaren, utan till allas fromma så långt det går delas med andra kompetenta yrkesmänniskor, såsom sjuksköterskor eller farmaceuter. Bakom dessa progressiva föredömen urskiljer jag andra läkare, som upprörs oerhört när de dyrbara recept de skrivit ut plötsligt kan bytas ut till ett billigare på apoteket. Läkarrollen är stadd i omvandling, så mycket är klart. I den sedan tio år re-sursmässigt hårt pressade vården har alla yrkeskategorier klämts åt, och jag blev inte direkt förvånad när jag på läkarstämman i Örebro i våras till och med hörde de marxistiskt klingande orden »proletariseringen av läkarkåren« slungas genom en konferenssal. Mer stress, mindre andrum i arbetssituationen och ständiga omorganisationer som förrycker kontinuiteten i arbetet har utan tvivel degraderat en yrkeskår. Som om det inte vore nog har på sista tiden också den underbara debatten om mutor från Läkemedelsindustrin blåst upp. Där försvann en hel del förtroende från allmänhetens sida för läkarna, och det naturligtvis med rätta. Sjukvård är ju i sig också en gigantisk industri – före Murens fall brukade det heta att det var världens största industri efter den sovjetiska krigsmakten. Återfaller yrkesgrupper som känner sig pressade kanske lättare i mer gammaldags mönster om de inte hålls efter? Ofta är det nog så. När Läkarförbundet skriver så här i en målformulering tycker jag till exempel att det låter just auktoritärt och gammaldags: »Läkarförbundet arbetar för att chef- och ledarskapet i hälso- och sjukvård innehas av läkare.« Är det inte i stället så, att läkarna från och med nu på ett annat sätt och mycket mer måste lära sig att dela med sig av sin makt? När jag för några år sedan skrev ett långt reportage om läkemedelsindustrin dök ett ord ofta upp i samtalen: Läkarmakten. En tjänsteman på ett svenskt företag som arbetar för WHO med bland annat kartläggning av biverkningsrapporter beskrev t ex den svenska läkarkåren som onödigt omodern i sin ovillighet att släppa ifrån sig något inflytande till andra yrkesgrupper inom vården. Inte minst minns jag företrädaren från Läkarförbundet som motiverade en obegränsat fri förskrivningsrätt med att många läkare i privatlivet faktiskt kan hjälpa vänner och bekanta med små viktiga saker när det är lång kö till vården. Jag stirrade på henne, som inte tycktes förstå att det hon beskrev var läkarens traditionella sätt att ge sig själv otillbörlig makt i det civila samhället via sitt yrke. Från barndomen rusade minnen fram av den löjeväckande vördnad och undergivna respekt som många vuxna – i synnerhet arbetarna i min omgivning – visade inför denna upphöjda läkarmakt. Så vad är en läkare? Är det den där unge mannen som far till Palestina för att hjälpa till, eller är det han som utan samvetsbetänkligheter tagit emot »mat, smicker och presenter« – som en brittisk läkartidning träffande uttryckt eländet – från läkemedelsindustrin? Statustänkande och solidaritet är ytterpolerna i den flytande identitet som läkaren bär, och åt vilken pol jag önskar att kåren rörde sig behöver jag väl inte berätta. Göran Greider är författare, tillika chefredaktör på Dala-Demokraten.

Bilaga II

Från DN Kultur

Publicerad 13 juli 2004 Kvinnors list övergår männens förstånd "En riktig kvinna" studerade inte - hennes hjärna ansågs inte vara utvecklad för sådant och hennes äggstockar kunde skrumpna. Eva Ekselius har läst en skarp bok om kvinnliga akademiker i motvind. Litteratur Författare: Red. Britt Marie Fridh-Haneson och Ingegerd Haglund Titel: Förbjuden frukt. Kvinnliga akademiker under 100 år. Förlag: Atlantis De skamliga och försåtliga metoder som använts för att hindra kvinnor att utvecklas intellektuellt och yrkesmässigt går som en röd taggtråd genom berättelserna i "Förbjuden frukt. Kvinnliga akademiker under 100 år". När kvinnor är intelligenta, kompetenta och framgångsrika i sina studier betraktas de som ett hot och måste skrämmas bort från konkurrensfältet. Effektivast är då att inrikta sig på deras kvinnlighet: att studera är okvinnligt, sådant roar inte "en riktig kvinna", hennes hjärna är inte utvecklad för sådant och hennes äggstockar kan skrumpna. Den erotiska blicken används som vapen: en kvinna som är jurist, läkare eller forskare anses "manhaftig", det vill säga oattraktiv som kvinna. Fungerar inte detta tar man till motsatsen: det nedlåtande gullandet. Den professorskompetenta nationalekonomen och sedermera statsrådet Karin Kock kallades till exempel alltid "fröken Kock" (medan kollegerna Myrdal och Ohlin titulerades med sin akademiska titel) och fick som beröm veta att hon vore "den idealiska privatsekreteraren". Men för att hålla kvinnorna borta krävdes också diskriminerande regler och lagstiftning. Kvinnor som disputerat förblev utestängda från tjänster som adjunkt och lektor vid läroverken, de var prestigefyllda och förbehållna män; kvinnorna fick nöja sig med den lågavlönade ställningen som "ämneslärarinna". Kvotering var också ett användbart instrument. Läroverkspojkar kunde ju bli feminiserade med alltför många kvinnor som lärare. Därför var lärarutbildningen på högre nivåer kvoterad; under större delen av 1900-talet var sextio procent av platserna reserverade för män. Kvinnor fick heller inte bli professorer i medicin eller i civil-, straff- och processrätt, trots att - eller kanske just därför att - där fanns kvalificerade kvinnliga konkurrenter. Så vad gjorde kvinnorna? Antologin, under redaktion av Britt Marie Fridh-Haneson och Ingegerd Haglund, porträtterar en rad kvinnor som mot alla odds blev framgångsrika som läkare, lärare, forskare, reformatorer. Var och en av dem valde sin strategi. Prästdottern Lydia Wahlström bestämde sig tidigt för att "anlägga en gosses manér" och använde en hel sommar för att öva bort sina flickaktiga beteenden. Hon klippte håret kort och satte på sig sjömansmössa för att tas som pojke och så undkomma de nedlåtande attityderna. Sarkastiskt avvisade hon Ellen Keys tal om "kvinnans väsen", som hon ansåg spelade motståndarna i händerna. Anna Ahlström, som studerat juridik och humaniora vid Sorbonne och Collège de France, engelska i London och tyska i Berlin, plus latin, nordiska språk, mineralogi, geologi, teoretisk filosofi samt germanska och romanska språk, tog saken i egna händer och grundade ett eget läroverk för flickor (i dag Ahlströmska i Stockholm), där inte bara flickor kunde läsa till studentexamen utan också högutbildade kvinnor få värdiga lärartjänster. Karolina Widerström blev Sveriges första kvinnliga läkare, specialiserade sig på sexualupplysning, trots att det ansågs skamligt för en kvinna att ha kunskap om människans anatomi; senare var hon mentor för flera av de kvinnliga läkare som följde i hennes spår, bland dem den kända Ada Nilsson. I dag är långt mer än hälften av dem som avlägger akademisk examen kvinnor (64 procent) och svenska kvinnor är generellt mer välutbildade än män. Det hindrar inte att de gamla strukturerna biter sig fast, konstaterar Agnes Wold och Cecilia Chrapkowska i en skarp genomgång av den forskning som försökt ta reda på orsakerna. Det beror inte på barn och familj; gifta kvinnor producerar fler vetenskapliga artiklar än män och produktiviteten ökar när de får barn. Ändå ligger de långt sämre till när det kommer till forskningsanslag och högre tjänster. Det beror främst på två faktorer, konstaterar de båda forskarna: fördomar och "homosocialitet". Vilket betyder att män bara ser män, kvinnorna utgör deras blinda fläck. "Vilka egenskaper är viktigast för en bra vd?" frågade till exempel en undersökning. Svar: han ska inte ha för mycket skägg och fortfarande vara gift med sin första fru. "Aktiv okunskap" har det kallats att inte känna till och inte heller vilja veta något om de faktiska orättvisorna. Och även i forskarvärlden tillämpas principen att lägga skulden på offret: det är kvinnornas eget fel, säger man, de har ju inte satsat tillräckligt på den vetenskapliga karriären. Eva Ekselius

Bilaga III

Ur Göteborgs Posten

Uppdaterad: 2004-09-16 22:30 Svårare vara läkare om man är kvinna GÖTEBORG: Kvinnliga läkare särbehandlas negativt. Lägre löner, sämre arbetsvillkor, sämre möjligheter att förena arbetsliv och fritid. - Det görs inget för att förbättra situationen, säger Angela Hanson, för Göteborgs kvinnliga läkarförening. 40 procent av läkarkåren är kvinnor och majoriteten av nyutexaminerade läkare är kvinnor. Trots det är arbetsmiljön präglad av män. Kvinnors löner är lägre, schemaläggningen sämre och villkoren för karriär skiljer sig åt. En ny studie från Göteborgs universitet visar att kvinnliga läkare särbehandlas för att de är just kvinnor. Det är Sahlgrenska universitetssjukhusets ledning som bett institutionen för genusvetenskap att analysera hur det står till med jämställdheten bland läkare inom sjukhuset. - Vi har fått många signaler, och vi vet att det här är en manligt präglad miljö, det är en djup tradition. Vi ville få det dokumenterat så att vi kan gå vidare med detta, säger Jan Börjesson, tf personalchef på Sahlgrenska universitetssjukhuset. Studien är kvalitativ och 40 personer har djupintervjuats om sin arbetssituation. Resultatet visar att det område där det är störst skillnad mellan män och kvinnor är särbehandling på grund av kön. Förutom att kvinnor har lägre lön och svårare att göra karriär, visar den också på stora skillnader i attityden mot kvinnliga läkare. Några av de intervjuade säger "man tänker på en man när man tänker på en läkare, man får mer pondus då gentemot patienter och anhöriga," och en annan säger att kvinnor har "lägre lön, sämre arbetsvillkor och fler jourer". En kvinna berättar att hon upprepade gånger får höra "hur ska det gå med den här specialiteten när det bara är kvinnor". Flera vittnar om att patienter också har svårt att ta dem på allvar: "Det har hänt många gånger att jag skrivit ut patienter... skrivit recept, sjukskrivningar och sedan ringer sjuksköterskan och frågar när jag kommer för att skriva ut patienten, för denna har inte uppfattat att doktorn var där." - Vi har pekat på detta för Sahlgrenska i tio år. Man måste ändra attityd uppifrån, från ledningsnivå, och helt enkelt inte acceptera att det är så här, säger Angela Hanson, barnnarkosläkare och ordförande i Göteborgs kvinnliga läkarförening. Bara två av de manliga läkarna som intervjuats tar upp negativ särbehandling - gentemot sina kvinnliga kollegor. "Jag får företräde för att jag är man." och "Det är mycket lättare att vara man än kvinna. Man blir tagen på allvar. Om en man gör nåt som inte är korrekt kan det skojas bort, 'jaja, han är lite slarvig'". Nu behandlas studien av ledningsgruppen, jämställdhetsansvariga och ska senare användas som diskussionsunderlag. En del av rapporten är positiv och visar att stämningen ofta är god och att man har bra relation till sina chefer. - Arbetsmiljön är hård och pressande, men jag tror att attityderna kommer att ändras i och med att allt fler kvinnor blir läkare, säger Jan Börjesson. Flera andra rapporter har uppmärksammat kvinnliga läkares arbetssituation, bland annat att självmordsfrekvensen bland kvinnliga läkare är närmare sex gånger högre än övriga kvinnor i befolkningen. Jeanette Sundvall, som gjorde den aktuella studien, har fått reaktioner från Sahlgrenska. - Man är medveten om problemet, men reaktionen har också varit att det görs många rapporter, men inget händer. Karin Mattisson Askerup 031-62 48 44 begin_of_the_skype_highlighting            031-62 48 44      end_of_the_skype_highlighting karin.mattisson@gp.se Karin Mattisson Askerup 031-62 48 44 begin_of_the_skype_highlighting            031-62 48 44      end_of_the_skype_highlighting karin.mattisson@gp.se

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.