Introduktion - om mig:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.
Till Socialstyrelsen
Angående en Lex Maria anmälan från Karolinska sjukhusets neonatalavdelning.
Har gjort ett allvarligt misstag och en Lex Maria anmälan har skickats in till Socialstyrelsen.
Arbetsgivaren hade 080917 inte givit mig möjlighet vare sig att berätta om händelsen muntligt eller att se det som har skrivits i händelseanalys eller anmälan. Den redogörelse jag skickade till KS interna avvikelsehantering finns inte kvar i systemet och jag har inte fått några reflektioner från någon, i ärendet. När jag kontaktade utredaren, Liselott Rydström, berättade hon att ärendet var avslutat och inskickat.
Jag väljer därför att ge mina synpunkter direkt till Socialstyrelsen.
Bakgrunden är att min arbetsplats präglas av kompiskorruption, att mängder av kompetenta sjuksköterskor har drabbats svårt – däribland sex chefer – och att jag, som försökt reagera på detta och lyfta fram problemet i ljuset, har varit utsatt för kränkande särbehandling i många år. Kollegor till mig – i den grupp som kontrollerar avdelningen – har manipulerat min kommunikation med läkare. Syftet har varit att jag skulle välja att lämna verksamheten som mängder av andra sjuksköterskor har gjort.
Efter incidenten informerade man om att en ”opartisk läkare” finns med i en händelseanalys, att det ska finnas en representant från avdelningen och att andra i gruppen kommer från annan verksamhet. Liselotte Rydström upplyste om att samtliga i gruppen hade kommit från min verksamhet. Den ”opartiska läkaren” är en kvinna som angripit mig vid oräkneliga tillfällen. Hon hade också själv varit involverad i vården av denna patient.
För en tid sedan skrev jag en lokal avvikelseanmälan direkt riktad mot henne i samband med att en av hennes återkommande kränkningar mot mig drabbade en patient.
Bilaga1.
Den redogörelse som man har använt sig av i händelseanalysen är ett mail som jag skrev till min chef efter att jag hade insett att incidenten hade inträffat. Jag hade just ringt avdelningen för att fråga om barnens tillstånd. En läkare hade upplyst mig om att hon ansåg mig ha skuld till det ena barnets svåra hjärnblödning, att risken var stor att barnet skulle dö och att man i så fall skulle betrakta det som mitt fel.
Denna kvinnliga överläkare har sedan skrivit en journalanteckning där hon gör en direkt koppling till mitt misstag och barnets hjärnblödning trots att ultraljud hjärna inte var gjort innan incidenten trots flera andra riskfaktorer.
Har försökt avvakta utredningens gång. Har väntat på att kallas till den intervju som man sagt skulle hållas. När jag inte hört något frågade jag nu, för någon vecka sedan, hur långt utredningen fortskridit och fick då information om att den var ”avslutad och inskickad”.
Detta tillsammans med två läkares journalanteckningar gör att jag väljer att skicka min inlaga direkt till Socialstyrelsen; jag vill inte att den ska förändras innan den kommer fram.
Till ovanstående kommer att när en kollega gjorde misstag för något år sedan tog det månader innan det blev känt – då genom att hon själv berättade.
När jag gjorde misstag satte läkare upp en lapp i personalrummet. Den sades syfta till att motverka prat men orsakade stark reaktion hos många, gentemot mig; speciellt som läkarna gjorde en direkt koppling till hjärnblödningen både till personal och till föräldrar.
Flera i gruppen har också reagerat på samma sätt som mig på denna annonsering av det som hade hänt.
Om händelseanalysen
Det jag inte skrev om i min beskrivning av händelseförloppet i den lokala avvikelseanmälan, men hade tänkt ta upp i den utlovade intervjun, var min situation på arbetsplatsen.
Mitt perspektiv är att det finns samband mellan mitt misstag och den psykiska press jag har levt under i en följd av år. När incidenten inträffade var jag i en svacka och kände mig uppgiven, utmattad och delvis stressad.
Efter många års hot och krav på tystnad, förbud att delta i olika arbetsgrupper, att ha elever och inskolningar och att överhuvudtaget fungera i min roll som sjuksköterska hade jag äntligen blivit tillfrågad om att vara med i Vriss projektet.
Förfrågan hade kommit 080528. Incidenten inträffade 080605.
Bilaga 2.
Jag var både exalterad och samtidigt rädd för de angrepp som självklart skulle komma när en ny chef ville tillvarata min kompetens i organisationen. Chefer som har försökt ge mig stöd och använda min kompetens tidigare, har drabbats av bestraffningar från de informella ledarna; en av dem så allvarligt att hon blev sjukskriven i ett par år.
Personer som har angripit mig har fått stöd och höjda löner av två tidigare chefer. Bagatellartade missförstånd har förstorats och gjorts till anklagelser, med syfte att få bort mig från avdelningen. Min lönesättning är så kraftigt påverkad, sedan många år tillbaka, att jag vanligen måste arbeta tre helger per månad för att klara min ekonomi.
Jag är van vid att bli angripen och att leva i en roll som syndabock.
Jag är van vid att bli angripen och att leva i en roll som syndabock.
Jag förstod att ett uppdrag skulle komma att leda till stora problem, samtidigt som jag måste ta tillfället när det kom. Till detta kom en stressad arbetssituation just den natten.
Jag var upptagen, i mina tankar, dels med att försöka planera platssituationen på avdelningen under natten. Dels funderade jag över om jag skulle orka ta konsekvenserna av att utmana den gruppering som trakasserat mig i många år.
Dels övervägde jag hur den nytillträdda chefens position skulle kunna komma att påverkas av att hon tilldelat mig ett uppdrag.
Slutligen funderade jag över om jag hade kraft nog att klara av det uppdrag man givit mig.
Det var en omtumlande känsla att äntligen bli lyssnad på, bli bemött som en människa och att erbjudas att få vara med i kvalitetsarbetet på avdelningen.
I detta tillstånd av mixade känslor, och med tidspress eftersom vi väntade ett barn från operation, rusade jag runt och försökte hjälpa mina kollegor utan att vara helt närvarande i det jag gjorde.
Övriga riskfaktorer för hjärnblödning hos Linnea Litbo
1. Tidigt ultraljud hjärta på sjuka prematura barn.
Antalet tidiga ultraljud hjärtan på de prematura barnen i takt med att flera läkare lärt sig tekniken; många har velat träna upp sig. Vi är flera som tyckt oss se ett samband mellan dessa ultraljud och hjärnblödning hos vissa av de minsta barnen.
Så vitt jag uppfattat verkar det som om barn som har någon form av problem - medfödd svår infektion, tvillingtransfusionssyndrom (som kan tänkas ge leverförstoring?) –inte klarar dessa undersökningar. Barnen blir ofta cirkulatoriskt påverkade i samband med att dopplern sätts under bröstbenet.
Jag är en äldre sjuksköterska som kommer från en arbetsmiljö där man var noggrann med att utvärdera sina metoder. Jag har tagit upp iakttagelserna med flera av läkarna, sedan ett par år tillbaka, med syfte att de skulle initiera en utvärdering av metoden. Man gjorde ultraljud tidigare också, men inte förrän efter ett par dygn när barnen oftast var stabiliserade.
Jag har inte ansvar för läkarnas metoder men är van vid att man för öppen dialog i för att inte missa allvarliga risker. Jag ser det som självklart att dialoger som denna förs mellan samtliga yrkesgrupper i en väl fungerande verksamhet.
Så vitt jag har förstått har läkarna valt att bortse från de synpunkter jag framfört.
Den läkare som ingått i händelseanalysgruppen gjorde ultraljud hjärta på detta barn direkt det kom till avdelningen. Den första journalanteckningen – innan inskrivningsanteckningen – är om ultraljudet. Barnet hade, innan mitt misstag, haft tidigt behov av två inotropa droger och av blodtransfusioner. Trots detta hade man inte gjort ultraljud hjärna.
2. Svår förlossning
Barnet, som hade Apgar 1-1-1 utsattes för en intensiv återupplivning, som bara den borde kunna orsaka en hjärnblödning hos ett prematurt barn.
Enligt föräldrarna fanns dessutom tveksamheter i handläggningen innan förlossningen.
3. Flushning av inotropa droger
Barnet hade två infarter; dels en navelartärkateter som hölls öppen med natriumklorid med tillsatt heparin för blodtrycksmätning och provtagning, dels en navelvenskateter där samtliga vätskor tillfördes; Vaminglucos m heparin, Intralipid, Abbodop och Dobutrex (mera?).
I samband med att jag var behjälplig på salen uppmanade man mig att ge antibiotika i venkatetern. Man sa att barnet hade ”fått allt” den vägen och att ingen perifer venkateter dittills var satt.
Rutinen är att vi inte flushar ens perifera venkaterar där vi kopplar bort en inotrop drog, för att inte förorsaka blodtrycksfluktuationer; som är en riskfaktor för hjärnblödning hos dessa barn. Jag vägrade flusha genom ett långt slangsystem där två inotroper pågick, bad att få sätta en perifer venkateter och gjorde sedan det utan problem.
Navelartärkatetrarna används för att dra antibiotikakoncentrationer. Det är därför osannolikt att antibiotika givits via denna; tidigare doser var sannolikt givna i venkatetern där alltså två inotropa droger pågick. Också detta är en riskfaktor för hjärnblödning.
För tidigt födda barn har ökad skörhet i hjärnans kärlring, circulus willisi; det är där barnens hjärnblödningar uppkommer. De rutiner som tillämpas på en neonatalavdelning utgår normalt från detta faktum och man flushar aldrig blodtryckshöjande läkemedel av denna orsak.
I samband med att sjuksköterskor som saknar neonatal (barn) kompetens har anställts på avdelningen har viktiga omvårdnadsrutiner tappats.
4. Natriuminfusionen
Till dessa andra riskfaktorer kom mitt misstag; att barnet fick Addex natrium i stället för natriumklorid.
5. Meningit
En meningit i efterförloppet torde också att bidragit till utvecklingen av skadan.
Vår avdelning, som präglas av frekventa och mycket svåra infektioner, tillämpar inte hygienregler som är gängse i den svenska neonatalvården.
Vi desinfekterar till exempel inte kuvöserna mellan varje patient enligt tillverkarens direktiv, utan en myt finns som säger att plasten i kuvöserna förstörs av sprit. Därför rengör man mekaniskt, med diskmedel och diskborste, vilket leder till repor i plasten där smittämnen kan fästa sig och växa. På min tidigare arbetsplats, på neonatalavdelningen i Jönköping, desinfekterades med flödigt med M-sprit, man använde mjuk trasa och kuvöserna såg ut som nya efter åtta år.
Där byttes också de minsta barnens kuvöser var tredje dag, eftersom odlingar hade visat att det var lämpligt. Kuvöserna hos barn med lägre fuktnivå byttes varje vecka.
På min nuvarande arbetsplats byts alla kuvöser var sjunde dag oavsett värme- och fukthalt och eventuella infektioner hos barnen.
Kuvösbyten var tredje dag, för de minsta barnen, rekommenderas i viss litteratur.
Sammanfattning av barnets sjukdomstillstånd
Inga kramper eller sprittningar/ryckningar fanns, så vitt jag känner till, rapporterade hos barnet innan natriuminfusionen.
Orsaken kan vara att barnet låg inbäddat och att kuvösen var övertäckt med ett sk kuvöstäcke. Vanligen ljusbehandlas dessa barn och man kan då iaktta dem under fyra timmar i rad.
Man hade, med detta barn, i stället valt att lägga henne på en sk biliblanket, i kuvösen.
Detta kan också ha bidragit till att natrium blev högt.
Min reaktion – när jag såg biliblanket i ett omoget barns kuvös – var att man inte ska använda dessa till de små barnen för att det torkar ut dem; men jag kom inte ihåg säkert.
Detta var en iakttagelse som hade gjorts i Jönköping många år tidigare och mitt minne är oklart; biliblanket har inte använts på min nuvarande arbetsplats. När barnet natrium steg initialt, under den natt då den starka natriumlösningen pågick, var mitt första antagande att det måste finnas ett samband med ljusbehandlingen.
Kramper hos barn kan te sig olika och vara diffusa och svåra att tolka. När man inte ser ett barn mer än kortvarigt, i samband med lägesändringar var 3-4 timme, är risken betydande att man inte upptäcker krampaktivitet. Det krävs stor erfarenhet hos personalen för att tolka symtom på kramper hos nyfödda.
Som jag ser det – utan att vilja skylla ifrån mig för det som är mitt fel - är det otänkbart att ett så svårt sjukt barn, med den starten och med de åtgärder som sedan hade utförts i vården, skulle ha kunnat undgå en hjärnblödning.
Troligen bidrog det höga natriumet till att försvåra barnets hjärnblödning.
Jag tar på mig ansvaret för mitt misstag – självklart – men inte för barnets hjärnblödning.
Jag bad initialt att någon skulle gå igenom barnets journal tillsammans med mig och man hänvisade då till den ”opartiska läkare” som skulle ingå i den grupp som skulle göra händelseanalys. Någon sådan genomgång har inte gjorts.
Om min situation på arbetsplatsen
Min arbetsplats är präglad av något som jag betecknar som en skevhet.
Gruppen lever i sin egen värld, har liten kontakt med andra enheter i Sverige. Gruppens kunskap skiljer sig avsevärt från den man tillförs på andra neonatalenheter i landet.
Vad gäller sjuksköterskegruppens kunskapsbas så ställde chefsläkare och avd.föreståndare i Jönköping krav på samtliga sjuksköterskor med äldre utbildning att läsa Omvårdnad 21-40 poäng direkt dessa direktiv kom från Socialstyrelsen via SOSFS 1995:15.
På KS neonatalavdelning har ingen ställt det kravet. En dominerande gruppering bland de äldre sjuksköterskorna är negativa till utbildningen och har valt att inte gå den – utan att känna till vad den innebär.
Sjuksköterskor på KS neonatalavdelning har, under många år, utbildats tillsammans med barnsköterskor, på samma nivå, internt. Inskolningen av nya sjuksköterskor är medicinskt inriktad och omvårdnaden har begränsat utrymme. Sjuksköterskegruppen är också, sedan länge, splittrad i olika fraktioner som ligger i strid med varandra.
Gruppen har haft mycket svåra problem att införliva erfarna neonatalsjuksköterskor och avdelningen har haft ryktet att sjuksköterskans funktion, den specifika omvårdnaden, inte varit synliggjord och utvecklad i organisationen. De sjuksköterskor som har kunnat tas emot är framför allt de som arbetat som barnsköterskor i verksamheten innan.
När jag kom till avdelningen hade jag 12 år erfarenhet av intensivvård av barn från vecka 24, till drygt 1 års ålder. Min utbildning omfattade barnvidareutbildning i Linköping 1986, en fyra dagar lång komprimerad utbildning för läkare och erfarna neo.ssk i Lund 1988 och Neonatal intensivvård 10 poäng i Örebro 1992. Jag hade fått undervisning av Orvar Finnström, Nils Svenningsson, Magnus Lindroth, Jens Schollin samt, internt i Jkpg av PO Gäddlin.
Jag hade läst motsvarande sjuksköterskeutbildningen på engelska 10 år efter min legitimation, och klarat tentamen på amerikanskt certifikat för utländska sjuksköterskor.
Avdelningen i Jkpg hade haft 8-10 iva platser och lika många för tillväxt.
Ledningsgruppen på KS neo, och en grupp sjuksköterskor närstående dessa, tog emot min kompetens med öppna armar. Man kallade mig på samtal, man ställde frågor och man bad mig att försöka analysera vilka skillnader jag såg, mot mina tidigare erfarenheter.
En annan fraktion, med nära knytning till vissa starka läkare, reagerade på motsatt sätt.
Man sa att man visste att jag inte ”kunde kunna” något, att man visste att alla de minsta barnen hade dött i Jkpg och man uppmanade mig att glömma allt jag hade lärt mig innan.
”Du är på KS neo nu, och här är vi världsledande”, sa man och ställde krav på mig att i stället för att fungera i min roll som specialiserad neonatalsjuksköterska utifrån den solida kunskap jag hade i stället lära mig avdelningens PM, på en nivå lämpliga för oerfarna sjuksköterskor, och tillämpa dessa strikt. ”Du kan inte kunna något”, sa man till mig.
Ett flertal av avdelningens PM var, enligt den kunskap jag hade, direkt felaktiga.
Gruppen på KS var i kris. Ledningsgruppen hade, i ett försök att höja nivån, sagt upp tio barnsköterskor, man planerade att säga upp tio till och att ersätta alla dessa med erfarna sjuksköterskor. Alla vi som kom nya blev utsatta för en våldsam reaktion.
Andra nyanställda återgick till tidigare arbetsplatser. Jag hade flyttat till Sthlm, köpt hus och upplevde – på grund av en turbulent livssituation – behov av att bevara min intensivvårdskompetens inför eventuell flytt till USA med två barn.
Under ett par år placerade sjuksköterskor och barnsköterskor mig systematiskt på städarbete eller på salar med friskare barn för att markera att man ansåg mig sakna adekvat kunskap.
Man informerade läkare och samtliga nyanställda om att jag saknade den kunskap som behövs för arbete med neonatal intensivvård.
På detta sätt har man fortsatt att manipulera mina arbetsuppgifter sedan dess.
Jag har aldrig tillåtits att ha hand om elever eller inskolningar.
De tre chefer som fanns på avdelningen vid min anställning, och som försökte genomdriva förbättringsarbete genom att anställa en större grupp erfarna sjuksköterskor, manövrerades ut av den gruppering som stöds av vissa läkare. Några läkare var djupt involverade i den processen.
En ny vårdchefen, som saknade erfarenhet av neoantalvård och som fick sin befattning utan sedvanligt anställningsförfarande, imponerades djupt av den avancerade intensivvård som avdelningen bedriver. Hon försökte, under alla år, tvinga mig att se hennes bild av verksamheten.
Min bild, som erfaren neoantalsjuksköterska, är att behovet av intensivvård blir extremt stort när den grundläggande hygienen inte fungerar, när den största personalgruppens kompetens vare sig är känd, synliggjord, utvecklad eller utnyttjad i organisationen och när många av de läkare som rekryteras kommer från andra länder.
Kommer man från Kina, Island, Tyskland, Italien, USA osv så känner man inte till svenska förhållanden; till exempel vilken som är en svensk sjuksköterskas roll i dagens svenska sjukvård, hur utbildningsnivån är, skillnaden i kompetens mellan barnsköterskor och sjuksköterskor, mellan barnsjuksköterskor och barnmorskor och mellan ivasjuksköterskor och neonatalsjuksköterskor.
I en verksamhet är sjuksköterskegruppen är splittrad i olika fraktioner och där läkare involverar sig i angrepp mot erfarna sjuksköterskor utifrån och mot de chefer som verksamheten har anställt så finns små möjligheter att skapa stabilitet i sjuksköterskegruppen och att synliggöra ansvarsområdet.
Mina idéer och förslag till förbättringar
Under åren på KS har jag gjort ett flertal försök att påverka till förbättring av vården.
1. Jag har velat arbeta med den förebyggande hygienen för att minska de mycket svåra infektioner som barnen drabbas av. Mitt perspektiv var att utvärdera och förbättra rengöringsmetoder, förpackning och förvaring av gods, byte av olika gods, städning av utrymmen, inredning och val av material mm.
En tidigare barnsköterska, nära knuten till läkargruppen, som återkom från sjuksköterskeutbildning fick uppdrag som hygienansvarig sjuksköterska innan hon var klar med sin inskolning. Hon hade skrivit en C-uppsats om handhygien.
2. Jag har försökt få vara med i dokumentationsgruppen, inte med syfte att lära avdelningens sjuksköterskor att skriva väl formulerade vårdplaner, utan med inriktning på innehållet i vårdplanerna; den kunskapsbas som måste finnas för att en sjuksköterska ska kunna gå in i ansvaret att ställa omvårdnadsdiagnos och ordinera behandlingar och åtgärder.
En dåvarande sektionsledare stöttade mig och skickade mig på introduktionsutbildning Den dåvarande vårdchefen tillsatte snabbt två nyanställda sjuksköterskor utan vidareutbildning i funktionen som dokumentationsansvariga; de skulle bland annat skriva standardvårdplaner för vår avdelning.
3. Jag har försökt påverka inför ombyggnationer, t.ex för att skapa hygienisk struktur i samband med ombyggnation av avdelningens sköljrum.
Man lämnade tillbaka den ritning jag hade gjort med orden: ”… man behöver inte längre skilja på smutsigt och rent i vårdens sköljrum”.
4. Jag har föreslagit bildande av ett omvårdnadsforum med syfte att skapa utrymme för samtliga avdelningens sjuksköterskor att vara med att diskutera de omvårdnadsrutiner som vi ska tillämpa; till exempel vad som ska beskrivas i riktlinjer/PM och vad som i stället bör finnas i kunskapsunderlag till hjälp för sjuksköterskans individuella ordinationer.
Ett omvårdnadsforum bildades kort tid efter mitt förslag, den dåvarande vårdchefen handplockade dess medlemmar och då jag sa att jag ville vara med – det var ju mitt förslag, och jag ville försöka påverka så att gruppen skulle öppnas för samtliga sjuksköterskor – informerades jag om att min kompetens var otillräcklig.
5. Jag har skrivit ett långt brev till sju överläkare efter att ha arbetat fem år på avdelningen med syfte att beskriva situationen för nyanställda, att sätta ljuset på de konsekvenser som uppkommer när läkare involverar sig i maktkamper i sjuksköterske- gruppen och slutligen gav jag en rad förslag till förbättringar. Samtliga läkare var positiva, en tackade mig, en sa att vår avdelning behöver personer som vågar säga vad de tycker; den tidigare vårdchefen tog med mig till Previa. Hon trodde att jag var sjuk.
6. Jag har skrivit ett stort antal brev och mail till läkare gm åren, förutom de samtal jag har haft med dem som varit jour på nätterna, dels med syfte att aktualisera olika vårdproblem, dels att synliggöra behovet av att sjuksköterskegruppens kompetensområde synliggörs, utvecklas och tillvaratas i organisationen.
Många av läkarna har lyssnat på mig, vissa har varit positiva andra vill bevara det gamla; dessa ger stöd till de sjuksköterskor som strävar efter att upprätthålla äldre pedagogik, som vill binda alla sjuksköterskor med fasta PM och som tar sig makt över hela sjuksköterskekollektivet gm nära knytning till vissa läkare.
7. Jag har sökt tjänst som sektionsledare två gånger och som vårdchef.
Vid två tillfällen har min ansökan ”kommit bort”. Vid sista tillfället kallades jag till intervju och kunde framföra idéer för förändringsarbete på avdelningen.
Om mitt förhållningssätt till avdelningens PM.
Svensk sjuksköterskeutbildning har förändrats och sjuksköterskor utbildas nu för en självständig yrkesroll, friställd från läkarens medicinska ansvar.
Denna nya yrkesroll har inte accepterats och implementerats utan hindrats av en grupp äldre sjuksköterskor på min arbetsplats.
Denna gruppering anser sig inte ha behov av att läsa Omvårdnad, de känner inte till vad den förändrade yrkesrollen innebär och de strävar efter att bevara den gamla roll som de är trygga med. Ingen har kunnat ifrågasätta dem eller ställa krav på gruppen att läsa vidare eftersom det skulle innebära repressalier och hot från en läkargrupp som agerar som beskyddare.
Jag har, för att försöka driva fram en förändring, varit öppet kritisk till avdelningens PM.
Jag ser dessa som maktmedel. Min uppfattning är att vissa äldre sjuksköterskor försöker sätta in sig själva i den roll som tidigare var läkarens; dvs att nu ska vi sjuksköterskor inte längre vara underställda läkare utan vissa kollegor.
Några av dessa sjuksköterskor benämns ”specialister” med mot bakgrund av hur de har fått dessa befattningar anser jag att det ligger i alla sjuksköterskors intresse att begreppet ”specialist” analyseras och specificeras.
Bland annat har jag sagt att jag inte kommer att lära nya sjuksköterskor blind lydnad till dessa PM – inte minst för att jag uppfattar att flera av dessa är behäftade med direkta felaktigheter. Jag har sagt att när jag undervisar nya kollegor så lär jag dem att iaktta, att bedöma, att reflektera och att vidta åtgärder – inte att lyda blint. På grund av detta har man inte tillåtit mig att ha hand om elever under mina år på avdelningen.
Läkargruppens involvering i maktkamperna och konsekvenser för verksamheten.
Min uppfattning är att flera av avdelningens läkare har lagt sig i problem som de saknar perspektiv att bedöma och att detta har förorsakat verksamheten en nära nog oreparabel skada. Detta har jag uttryckt tydligt till flera av de läkare som jobbat lång tid på avdelningen.
Det är, som jag ser det, ett problem som påverkar hela den svenska neonatalvården, när utvecklingen vid det som borde vara landets ledande universitetsklinik står nästan stilla.
Bara de som valt att underordna sig den gruppering som kontrollerar avdelningen informellt har accepterats.
Sex chefer har manövrerats ut från verksamheten under de tolv år som jag har arbetat här.
Två av dem var nedbrutna och personlighetsförändrade. En var sjukskriven i drygt två år.
En tredje sa, i samband med sin uppsägning, att hon skulle ha blivit sjuk om hon fortsatt att arbeta som chef. Till henne hade någon sagt, i samband med hennes anställning på avdelningen; ”… du ska dö”. En tid efter att Omvårdnadsforum hade startats ville denna chef delta i ett av gruppens möten. Hon kördes ut och en av medlemmarna sa efteråt att man inte ville ha med ”kreti och pleti” i den gruppen. En annan av medlemmarna berättade att man avsiktligt hållit cheferna utanför; för att inte ge dessa tillfällen att ”lägga sig i”.
Verksamheten har nyligen fått en ny och kompetent chef, Anneli Lennberg.
Den gruppering som kontrollerar avdelningen diskuterar nu henne, hur man ska sätta henne på plats och visa vilka regler hon måste följa för att bli accepterad.
Bland annat har sjuksköterskor, enligt ett samtal jag råkade få höra i omklädningsrummet, ringt till de kollegor som kontrollerar verksamheten och fått instruktion om att vårdchefen ska ”sättas på plats” för att hon är ”… alltför styv i korken”.
Eftersom jag är gammal, har bred arbetslivserfarenhet och är trygg i min själv har jag valt att försöka utmana den gruppering som utövar kontroll. Jag ser en arbetsgrupp som har hamnat i en skevhet som alla lider av, men som ingen kan hantera; man sitter fast i den låsta strukturen.
Min uppfattning är att verksamheten har drag av en sekt; man måste tycka lika, man får inte ifrågasätta och kunskap och information utifrån upplevs som extremt hotande.
När en verksamhet hamnat i en låsning som påverkar den vård man ger så väljer gruppens medlemmar att tränga undan att man begår misstag; dessa skylls på någon annan.
Under mina första år på avdelningen var den dåvarande ledningsgruppen syndabockarna.
Sedan skyllde man, under lång tid, olika misstag på ”all den nya personalen”.
Jag visste redan innan det drabbade mig att jag skulle bli den tidigare vårdchefens syndabock; vilket jag var under så gott som hela hennes tid – från 1999-2007.
Jag ser det som en självklar konsekvens av min öppna kritik mot denna struktur, att man nu försöker ta tillfället att angripa mig, när jag har gjort ett misstag.
Man försökte konstruera att jag hade gjort ett misstag som jag inte hade gjort, för några år sedan, och man försökte få ett föräldrapar att anmäla mig. Trots att pappan visste att barnet fått k-vitamin och sa det till den läkare som gav informationen - som man påstod att jag hade missat - så drev man processen i flera dagar. Ingen ringde mig och frågade om injektionen var given. Man hoppades att stickmärket på barnets ben skulle försvinna och att jag inte skulle kunna bevisa att injektionen hade givits. Lyckligtvis hade jag fått hjälp av en kollega den natt barnet lades in. Hon hade givit K-vitamin men hade glömt att signera.
Mot den bakgrunden, tillsammans med den diskvalificering jag lever med dagligen, väljer jag att vända mig direkt till Socialstyrelsen.
Avslutning
Jag insåg mitt misstag med natriuminfusionen själv. Jag hade kunnat välja att dölja mitt misstag och skydda mig själv genom att hävda att jag hade blandat infusionen i glasflaska, som jag förstod att vissa gör genom de diskussioner som uppkom när vi kom till jobbet kvällen efter incidenten.
I stället anmälde jag mig själv, trots att jag var väl medveten om den risk detta innebar.
Mot bakgrund av 12 års erfarenhet från den här verksamheten, av att ha sett något hundratal sjuksköterskor lämna en verksamhet där de har velat arbeta, men inte kunnat göra främst på grund av det etiska dilemmat, med bilden av de sex chefer som tvingats ge upp, främst på grund av läkarnas involvering, ser jag den nuvarande processen som ett försök att utnyttja mitt misstag till att tysta en besvärlig person.
För mig skulle det ha varit omöjligt att jobba kvar utan att protestera och försöka påverka till förändring.
Skulle vara tacksam för att få en kontaktperson på Socialstyrelsen, att få möjlighet att läsa det insända materialet och att ges tillfälle att ge mina synpunkter och rätta till eventuella felaktigheter.
Med vänlig hälsning Solweig Ahlander
