SÄFFLE. Mikael Ivarsson misstänkte att hans växande och smärtande analknöl var cancer men vårdcentralen sa att det var hemorrojder och gav honom en receptfri salva.
Men Mikael hade rätt. Han hade en tumör i ändtarmen.
Detta blev början på två mardrömsår med en lång rad av vårdmissar. Och till slut gick hans liv inte att rädda.
– Att se någon som man tycker väldigt mycket om mer eller mindre torteras till döds. Det är så svårt att sätta ord på det, säger Tommy Ivarsson, Mikaels storebror.
Knölen på utsidan av ringmuskeln var stor som en ärta och ömmade kraftigt. I början av maj 2011 ringde Mikael Ivarsson, då 44 år, Svea vårdcentral i Säffle och uttryckte sin oro över att det kunde vara analcancer.
– De skrattade åt honom på vårdcentralen när han ringde första gången och sa att han inte skulle ställa en diagnos utefter vad han läst på internet, säger Tommy Ivarsson, Mikaels bror.
Sköterskan ska också ha sagt att det skulle dröja 10-20 år innan han kunde få den typ av cancer. Hon sa att det var hemorrojder och att Mikael skulle testa en receptfri salva i tre-fyra veckor. Någon undersökning var inte aktuellt.
– Hur kan man neka någon en undersökning? Det är så vansinnigt. Det som är så viktigt när det gäller cancer är att den ska upptäckas i tid, säger Tommy.
Svimmade av smärtan
Mikael gjorde som han blev tillsagd men salvan gjorde honom bara sämre. Knölen växte och värken blev allt värre. Toalettbesöken kunde ta tre timmar och vid flera tillfällen svimmade han av smärtan. Han kontaktade vårdcentralen flera gånger men först i september fick han träffa en läkare. Eftersom Mikael hade så ont kunde läkaren inte genomföra undersökningen. Lösningen blev ytterligare en hemorrojdsalva.
Det skulle bli ytterligare ett besök på vårdcentralen innan Mikael skickades vidare till sjukhus. Drygt fem månader efter första vårdkontakten fick Mikael sin oro bekräftad - han hade en ändtarmstumör. Den ärtstora knölen hade blivit sju centimeter.
Mikael akutopererades och sedan började nästa serie av vårdmisstag.
På grund av oklarheter i dokumentationen och bristande kommunikation mellan sjukhus föll Mikael mellan stolar. Det dröjde nästan två månader innan han fick cellgifter och när strålbehandlingen sattes in i januari hade cancern spridit sig.
– Det är så tragiskt eftersom de visste från början att detta är en så aggressiv och elakartad cancerform, säger Tommy.
"Luktade infektion och ruttet"
Behandlingen tycktes ändå till en början ha gett resultat. Men i juni fick han veta att cancern var kvar. I ett sista försök att besegra sjukdomen beslöt läkarna att göra en total bäckentömning.
Men innan det skulle ändtarmen tas bort och Mikael skulle få en kateter inopererad, detta vid centralsjukhuset i Karlstad. Men av misstag plockade sjuksköterskorna bort katetern när operationen var klar. Detta ledde till att allt urin blev kvar i kroppen vilket orsakade fruktansvärd smärta. Efter en vecka upptäcktes misstaget. I stället satte man in två njurkatetrar men dessa glömde vårdpersonalen att tömma. Vid flera tillfällen gick de sönder och vätska läckte ut genom ett dräneringshål i ljumsken.
– Smärtan och vidrigheten i detta... Tänk situationen där man ligger i sitt eget urin och sårvätska. Det luktade infektion och ruttet, berättar Tommy.
Det ledde även till infektioner och operationen med bäckentömningen fick flyttas fram. Först i oktober kunde han opereras. En operation som tog ungefär 15 timmar då de tvingades sanera infektionerna först.
Cancern var obotlig
Detta efterföljdes av en period där Mikael fick slåss mot infektion efter infektion.
– Jag var så säker på att det bara handlade om att ta sig igenom detta. Sedan skulle vi laga kroppen så gott det gick, säger Tommy.
Men i februari kom beskedet om att cancern var obotlig.
– Jag blev chockad. Vi andra klarade det sämre än vad han gjorde. Mikael har under hela tiden tagit allt med fattning. Han tog tag i allt det praktiska och planerade för sin död. Han tänkte på sina söner och sin sambo, säger Tommy.
I oktober 2013 somnade Mikael Ivarsson in efter två och ett halvt års olidlig smärta och kamp mot både cancern och för att sjukvården skulle ge honom rätt vård.
Han var 46 år och lämnade kvar en tonårsson, en treåring som tvingas växa upp utan sin pappa och kvinnan han planerade att gifta sig med.
"Frustrerande att se"
Och Tommy förlorade sin lillebror.
– Vi har alltid varit mer än bröder. Vi har alltid funnits där för varandra, säger han och berättar om en glad, och energisk man.
– Han hade en "allt är möjligt"-mentalitet och var en väldigt stark och kraftfull person.
Hur var det att se hur han blev allt sjukare?
– Att se någon som man tycker väldigt mycket om mer eller mindre torteras till döds... Det är så svårt att sätta ord på det. Det har gjorts så otroligt många misstag under den här resan. Du står bredvid och ser att det blir sämre utan att kunna göra något. Det var så fruktansvärt frustrerande att se.
Misstagen har anmälts till inspektionen för vård och omsorg. Tommy driver processen för att detta inte ska drabba någon annan för han vet att han aldrig kommer få tillbaka sin lillebror och kräver inte att de ska be om förlåtelse.
– Det finns ingen ursäkt i världen för det här.
Erkänner misstag
Vårdcentralen som via telefon bedömde Mikaels cancer som hemorrojder säger att de inte agerade fel.
– Vi har följt de rutiner som vi hade då, säger Ulrica Törnings, pressansvarig på Praktikertjänst hälso- och sjukvård som driver den privata vårdcentralen.
Sjukhuset däremot erkänner att en rad misstag begicks i Mikaels fall. De har nu ändrat sina rutiner så att det inte ska hända igen.
– Det är något som vi verkligen har tagit på allvar, säger Thomas Hallgren, överläkare på sjukhuset.
Läs mer om sjukhusets och vårdcentralens kommentarer
här.
.jpg)
.jpg)
