Om att ljuga för patienter - angående kvällens Uppdrag granskning

När jag upptäckte att jag gjort fel med flickan Linnéa sommaren 2008 visste jag vad jag riskerade genom att anmäla mig själv. Jag gick fram och tillbaka i läkemedelsrummet i ca 10 minuter - det var ju ingen brådska - misstaget var gjort ca 23 timmar tidigare och behandling var insatt. Jag kämpade med min rädsla för läkarnas makt sedan letade jag upp jourläkaren och berättade att det var jag som var skuld till flickans höga natrium.
Jag ansåg att föräldrarna hade rätt att få veta, att få klara besked för att det ger trygghet och underlättar bearbetning.
Nästa person jag berättade för var en äldre barnsköterska som inte reagerade som jag trott att hon skulle göra. Hon tittade lugnt på mig och sa att fel kan alla göra men att det var unikt att jag, i min utsatta situation som intern whistleblower, anmält mig själv. "Om du visste hur många misstag som dolts och ljugits om här", sa hon med en tung suck...

Att vårdpersonal ljuger om sina misstag är rutin. Att "opartiska utredningar" av Lex Maria anmälningar är styrda och minst av allt opartiska ingår också i kulturen. Att läkare skyddar läkare är självklart och tystnadsplikten har skyddat mången vårdpersonal från ansvar för sina misstag!

The character of man

Om sfinkter rupturer - tillägg till inlägg från 24 januari 2012

Tillägg:

Idag - den 26 september 2012 kommer Uppdrag granskning att sända ett program om 

sfinkter rupturer.  Jag väljer då att göra ytterligare ett tillägg om snedklipp och rupturer.

Jag vet inte när man frångick rutinen att göra snedklipp i svensk förlossningsvård - och det är säkert olika på olika håll i landet - men jag tror att det kan ha varit förknippat med att man tog beslut om att vården skulle införa 'tidig hemgång' efter förlossning.

Jag hinner inte skriva om detta nu men lägger ut en äldre text ur min dator igen.

En kunskap som varje sjuksköterska måste ha är den att granska forskning kritiskt.

Regel nummer 1 är att inte tro på något förrän du har utsatt en rapport för noggrann analys; lämpligen gör sjuksköterskor det tillsammans, i någon form av omvårdnadsforum på den enskilda arbetsplatsen.

Jag skulle också vilja att alla arbeten som skrivs inom en viss specialitet, både av läkare och sjuksköterskor, läggs ut på Internet för allmän bedömning och diskussion.

Jag ser ett stort behov av nationell samling kring utvecklingen av sjuksköterskeyrket.

Ett exempel på hur man kan påverka forskningsresultat härrör från ett av landets länssjukhus.

Man ville spara pengar genom att försämra vården för nyförlösta kvinnor och nyfödda barn. Erfarna läkare hade lyckats bygga upp en vård som tog hänsyn till en rad faktorer av medicinsk betydelse. Dels finns risken för komplikationer hos en nyförlöst kvinna.

Infektioner i livmodern är inte ovanliga, bröstkomplikationer är också ett allvarligt problem som hänger samman med att amningen kommer igång och fungerar. Många kvinnor klipptes också under förlossningen. Eftersom man visste om de besvär som är förknippade med okontrollerade bristningar, som kan komma att involvera ändtarmsöppningen, utbildades barnmorskor så att de kunde bedöma när en bristning var förestående och då klippa i stället. Alla toaletter på BB avdelningen var utrustade med handdusch så att kvinnor som var sydda i underlivet kunde duscha sig rena efter toalettbesök; inte torka med papper i ett uppsvullet område, fullt av stygn.

En annan aspekt bakom den 4-5 dygn långa BB vistelsen var barnet. Ett nyfött barn är som ett oskrivet blad. Det kan ha vilken sjukdom, inre missbildning, förlossningskomplikation som helst – men har inte träffat någon läkare. Många inre missbildningar ger inte symtom förrän efter några dagar. Barn som föds med förträngningar i mag-tarm kanalen äter ofta bra, men kräks sedan allt större mängder. Dessa kräkningar utgör en risk för aspiration.

Vissa medfödda hjärtfel benämns dutusberoende. Det betyder att när cirkulationen övergår från fostercirkulation till den normala, genom att ductus arteriosus stänger sig, så kommer barnet att dö om tillståndet inte uppmärksammas och läkemedel tillförs inom kort tid.

Barn kan födas med en blödningssjukdom som kan komma att manifestera sig i petekier.

Infektioner är vanliga hos nyfödda barn, speciellt efter några timmars vattenavgång eller om mamman har en pågående infektion – med de kan också komma utan förvarning.

Slutligen ansågs det förr vara av största vikt att amningen kommit igång och att barnet visade att det ammade bra, genom att det vände i vikt. Nyfödda barns vikt sjunker de första dygnen, tills mammans mat kommer igång på dag 1-4. När barnet börjar gå upp i vikt vet man att mamman kan producera tillräckligt med mat och att barnet klarar att suga och svälja.

Relativt många barn har ett tungband som fäster alltför långt fram på tungspetsen.

Bara det kan utgöra ett effektivt hinder för fungerande amning.

Medvetenheten var också hög om att stress påverkar en kvinnas produktion av bröstmjölk.

Att komma hem till makens och syskons olika krav och förväntningar ansågs inte optimalt för den nyblivna mamman. Hon behövde, ansåg man, egen tid med det nya barnet, tid att pyssla om sig själv både fysiskt och psykiskt, tillfälle att få stöd av andra kvinnor och möjlighet att vila ut om hon behövde det.

Många kvinnor är ju vakna flera dygn i samband med att de föder barn.

På den tiden fanns personal med barnkompetens anställda på landets BB avdelningar; barnsköterskor som hade specifik kunskap så att de kunde tolka de nyfödda barnens symtom, som var tränade att hjälpa mödrar och barn med amning och som kunde ta hand om ett barn under några timmar om en mamma behövde sova ut. Barnsköterskorna fungerade också som barnläkarens öga på BB avdelningarna. När läkaren kom på BB rond fanns barnsköterskor med vid undersökningen av barnet och rapporterade om de observerat något avvikande.

Den strategi man använde sig av, för att kunna stänga en BB avdelning på sjukhuset, var att gå ut med debattartiklar i pressen. Man skrev att den moderna kvinnan minsann var självständig, att hon inte vill bli tvingad – av gammaldags vårdpersonal - att stanna på BB när hon lika väl kan klara sig själv hemma. Man skrev att alla moderna kvinnor ville ha tidig hemgång för att vara hemma i sina familjer med sitt nyfödda barn.

Kort tid efter att dessa artiklar hade gått ut i pressen kunde vi som arbetade i vården av nyfödda märka påtagligt fientliga attityder hos flera av mödrarna.

Många ifrågasatte att deras barn behövde läggas in på neonatalavdelningen och vi hörde talas om mödrar som krävde att bli utskrivna direkt från Förlossningsavdelningen.

Nästa del i denna process var att de barnsköterskor som arbetade på BB förbjöds att hjälpa mödrarna. De fick inte längre låta en uttröttad mamma sova, inte hjälpa till med amningen; de fick inte ens vara trevliga. Barnsköterskorna kom till oss på neonatalavdelningen och grät.

”Vi får inte ens le”, sa de och berättade hur svårt det var att stå vid sidan om och se amningen misslyckas, att höra förtvivlade mödrar försöka stötta varandra samtidigt som nästa steg i processen drevs allt hårdare.

Den läkare som Landstinget anställt för att spara pengar, efter att en erfaren och klok chefsläkare sagt upp sig i protest mot sparbetingen i mödrars och barns vård, började gå med på ronderna.  Om en mamma vägrade följa uppmaningen att skriva ut sig och ville stanna på BB tills amningen kommit igång eller tills stygnen var tagna i hennes klipp, stannade läkaren vid kvinnans säng och såg på henne med sådan aggressivitet att flertalet av de drabbade bröt samman och skrev ut sig. Tror att det var vid den tiden man började hävda att det var fel att klippa – för med klipp hade mödrarna en orsak till att behöva stanna på sjukhusen.

Många inom barnsjukvården var djupt oroade över utvecklingen och försökte protestera.

Då gavs garantier för att en ny organisation skulle byggas upp, att erfaren vårdpersonal skulle anställas i en helt ny funktion; att åka hem till de nyblivna föräldrarna under den första veckan. Dessa personer skulle se om barnen var gula och behövde ljusbehandling, om det fanns symtom på infektion eller hjärtfel, om barnen kräktes, om de kunde suga, om mödrarna hade problem med sina bröst osv.

Inom barnsjukvården ansåg många att de som dittills arbetat som barnsköterskor på BB skulle passa bra för uppgiften men att vissa moment krävde en barnsjuksköterskas kompetens.

Så vitt jag känner till finns inte denna funktion någonstans i landet och nyblivna föräldrar rekommenderas numera att ta kontakt med en barnmorskemottagning om det finns problem efter hemkomsten.

Barnmorskor har ingen utbildning om sjuka barn, om symtom på sjukdom och missbildning hos barnen utan om kvinnans kropp, om förlossning och om det friska barnet som är född i fullgången tid. Ett par barns öden har kommit till pressens kännedom.

Bland annat häktades en pappa i Stockholm för några år sedan. När han sökte på barnmorske mottagningen för tredje gången, med sitt svårt sjuka barn, var barnet dött när han kom fram.

Då anklagades pappan för att ha dödat barnet!

Visserligen kan man inte tro allt som står i pressen men den beskrivning som fanns i Aftonbladet eller Expressen, tillsammans med en bild på pappan, beskrev att barnet uppvisat klassiska symtom på en livshotande infektion redan när pappan sökte första gången.

En person utan vårdutbildning skulle knappast, i den pressade situation som var, ha kunnat konstruera en så klassisk beskrivning av de symtom som ett barn uppvisar vid infektion.

Ovanstående är ett exempel på beställd forskning.

De som utförde denna forskning belönades frikostigt av Landstinget.

Dessa personer frågade inte efter hur vården försämrades för kvinnor och barn, utan deras intresse var att den egna karriären skulle få en skjuts – och det fick den.

Både läkaren och barnmorskan bakom denna forskning fick tjänster på Socialstyrelsen.

Den överläkare vid kvinnoklinken som försökt bromsa utvecklingen fick se sin karriär fallera och den barnläkare som krävde noggrann uppföljning av hur de nyfödda barnen skulle komma att drabbas, blev successivt utmanövrerad från sin tjänst som ansvarig för neonatalvården.

Som en del i processen sa man sedan upp alla barnsköterskorna på landets BB avdelningar.

De var den grupp som hade barnkompetens och som kunde tolka symtom hos barnen.

De amningsproblem som finns i dagens samhälle, och som uttrycks i mängder av debattartiklar och kåserier i pressen, härrör från denna utveckling som spred sig snabbt över landet i takt med att allt flera unga mammor hakade på den trend som startats av någon som inte brydde sig det minsta om kvinnors självständighet, men om pengar.

Tilläggas måste att många inre missbildningar numera diagnostiseras redan intrauterint genom att ultraljudstekniken har utvecklats, men vad gäller t.ex medfödda infektioner kvarstår problemet.

Vid granskning av forskning handlar det inte enbart om att granska om tillräckligt många svarat på en rad frågor – så att resultatet bedöms vara statistiskt säkerställt.

Man måste också fråga sig vem som gjort en undersökning, vilket det bakomliggande syftet kan ha varit och om det kan finnas motiv som makt eller pengar i projektet.

Många undersökningar som sjuksköterskor numera hänvisar till, när de begränsar ansvarsområde och handlingsutrymme för sina egna kollegor, är skrivna av läkare.

Man bör då ställa sig frågan om syftet kan ha varit att hindra sjuksköterskor från att ha ansvar för ett område/en funktion, som ligger inom den Specifika Omvårdnadens paradigm.

Tillägg om specifik omvårdnad av snedklipp. Jag vet inte hur man gör idag och om det finns forskning om hur snedklipp ska skötas – det är barnmorskors kunskapsområde. Det jag vet är hur man gjorde förr när man utgick från ”beprövad erfarenhet” – det vill säga många läkares och barnmorskors samlade iakttagelser.

Det fanns en handdusch på alla toaletter på BB och de som var klippta rekommenderades att duscha efter alla toa besök och att undvika att använda toa papper. En mycket erfaren barnmorska, vanligen avdelningssköterskan, gick runt och inspekterade alla klipp en gång per dygn, om det fanns tecken på infektion två gånger per dygn. Man skulle ligga på rygg när hon kom och såret spolades med ljummet vatten för att skölja bort bakterier. Barnmorskan larmade läkare direkt vid symtom på infektion eller om stygnen släppt och såret glipade. Man vårdade nyblivna mödrar med somsorg för att de inte skulle drabbas av komplikationer. 

Om varför forskare inte granskas som andra makthavare i samhället:

Journalisternas obesvarade kärlek

Mellan forskare och journalister råder en olycklig kärlek, där den ena parten lätt kan utnyttja den andre. Journalister har stort förtroende för forskare visar en ny undersökning och det är ett förhållande som sällan problematiseras.

– Om man hårdrar det kan man säga att journalister beundrar forskare medan forskare föraktar journalister. Det är ibland som ett sadomasochistiskt förhållande, säger MarieLouise Samuelsson, frilansjournalist.

Nyligen kom en undersökning som stiftelsen Vetenskap & Allmänhet (VA) gjort tillsammans med Temo bland 550 journalister, som visar att nio av tio journalister har stort förtroende för forskare. En granskning som VA gjort av tretton tidningar visar att forskare och forsk-ning överlag framställs positivt i pressen.
– Forskarna blir sådana hjältar. De lever av offentliga medel men är sällan ute i offentligheten. Det är lätt att tro att de är lite bättre människor än andra, men forskning handlar mycket om pengar och makt. Det är ibland en korrumperad värld med intriger och halvfusk, säger MarieLouise Samuelsson.

LÄS VIDARE PÅ:

http://www2.gu.se/gujournalen/gujnews_detail17482272

Om att förändra den medicinska verkligheten - på ett sätt eller ett annat.

I inlägget http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2012/08/om-att-losa-medicinska-problem-pa-ett.html beskriver jag hur man agerade på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning när laboratoriet infört en ny analysmetod som gav lägre värden på bilirubin jämfört med tidigare metod. Man programmerade om en väl fungerande nyinköpt blodgasapparat under stort hemlighetsmakeri till att stämma med de lägre värdena. Det tog ett antal veckor och apparaten är nu relaterad till en ny lab metod samtidigt som avdelningens PM är fortsatt relaterat till äldre mätmetod!

Bara vissa utvalda var involverade i det som hände med blodgasapparaten med början någon vecka efter att jag gjort intern anmälan om att den nya mätmetoden gav andra värden än den tidigare. 
Flera kaxiga personer deltog i det "sekretessbelagda" projektet - bland annat de tre kompisarna som alla ingick i Tilda gruppen - http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2012/01/om-omvardnads-forum-och-tilda.html - syster Q (http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2011/10/om-en-patient-som-overlevde-mot-alla.html), chefen som sa att CPAP aggregaten skulle återanvändas (http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2011/10/om-att-forsvara-sig.html) och att man inte måste skilja på smutsigt och rent i vårdens sköljrum (http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2012/05/fortsattning-fotografi-skoljrummet.html) och kvinnan som troligen haft högst lön i Sverige bland alla i sin yrkeskategori och som inte kunde låta bli att skryta med sin "metod" - att "hålla uppe personalomsättningen" bland sjuksköterskor genom genuin elakhet - som jag skrivit om i flera inlägg.

Alternativet hade varit att enkelt och smidigt göra om PM:et med gränsvärden för ljusbehandling som man gjort vid det länssjukhus där jag tjänstgjorde i sommar. 

Möjligen har man bättre kontroll på situationen idag men under ett antal år avstod man från att ljusbehandla många barn vilket ger risk för s.k. kärnikterus. 

Om ditt barn fötts eller vårdats på Karolinska sjukhuset de sista åren och fått en hjärnskada kan du söka efter symtomen på sidan http://www.kernicterus.org/.
Speciellt om ditt barn varit gult på BB men man vare sig tagit bilirubinprov eller ljusbehandlat trots höga värden bör du vara medveten om risken och anmäla sjukhuset om ditt barn visa symtom som de som beskrivs på kernikterus.org'.
Begär att få läsa alla anteckningar, även de som är gjorda av barnmorska, och att få tillgång till bilirubinsvaret.

Av en händelse upptäckte jag idag att man verkar ha gjort samma kullerbytta med en annan livsviktig behandlingsmetod för de minsta barnen. Med anledning av ett mail från en europeisk myndighet läste jag om Garamycin i FASS idag. Det visade sig att man ändrat texten. Tidigare fanns följande text som jag skrivit om i inlägget http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2011/10/om-medicinsk-behandling-av-for-tidigt.html.

FASS om Garamycin:

”Indikationer: Komplement till systemisk (intravenös eller intramuskulär) terapi. Infektioner i centrala nervsystemet hos barn och vuxna med anomalier eller nedsatt immunförsvar inklusive infektioner i inopere­rade shuntar pga hydrocefalus samt postoperativa och posttraumatiska CNS-infektioner. Vanligen används intraventrikulär administrering (t ex vid ventrikulit) men intratekal tillförsel kan ifrågakomma t ex vid spinala processer.”

”Patienter som behandlas intratekalt med gentamicin får ofta annan samtidig behandling med systemiskt gentamicin eller andra läkemedel. Alla varnings- och försiktighetsåtgärder samt risken för additiva effekter måste beaktas. Risken av direkt administrering i CNS måste vägas mot potentiell nytta. Vid purulenta meningiter orsakade av gramnegativa tarmbakterier hos små barn utan kända anomalier kan intraventrikulär gentamicinbehandling övervägas, intratekal administrering är ej indicerad vid dessa tillstånd”.

Ovanstående betyder – som jag förstår det - att Garamycin, för att passera till hjärnan, måste ges intratekalt – in i ryggmärgskanalen – eller intraventrilkulärt – in i hjärnans hålrum.

Ventrikulit är ett samlingsnamn för infektioner i hjärnans vätskeledningssystem.
För tidigt födda barn hör till kategorin "nedsatt immunförsvar"

Inga antibiotika ges intratekalt eller intraventrikulärt till nyfödda vid KS eller på annan svensk neonatalavdelning, så vitt jag känner till.

FASS om Netilyn:

”Farmakokinetik: Netilmicin absorberas inte från mag-tarmkanalen och administreras därför intravenöst eller intramuskulärt. Netilmicin binds inte i nämnvärd utsträckning till plasmaproteiner. Efter parenteral tillförsel penetrerar netilmicin snabbt till olika vävnader och passerar såväl peritoneal- som placentabarriären. Netilmicin passerar över till likvor i ringa mängder vid intakta meninger”.

Så vitt jag förstår betyder ovanstående att om meningerna inte är intakta – som de inte är hos nyfödda och patienter med olika livshotande tillstånd – så passerar Netilyn över till hjärnan.

Ovanstående betyder alltså att man måste spruta Garamycin rakt in i hjärnans hålrum eller in i ryggmärgskanalen om det ska ha effekt i hjärnan medan Netilyn passerar genom blod-hjärn-barriären, alltså går över från blodet direkt till likvor.

Idag är ovanstående text borttagen i FASS om Garamycin och dessutom är Netilyn helt borttaget som läkemedel i Sverige.
Jag förutsätter - ser som självklart - att texten om Garamycin är ändrad på initiativ av läkare på Karolinska sjukhuset för att man vill skydda sjukhuset, och sig själva, från anmälningar från föräldrar vars barn skadats och dött av bristerna i vården...
Att läkare har möjlighet att ändra text i FASS genom olika påtryckningar på ett läkemedelsföretag, om man önskar det, är ställt utom allt tvivel.

Alternativet hade varit att börja tillämpa metoden man hade vid länssjukhuset redan när jag började där 1984 - att ge Netilyn till alla nyfödda med infektion för att hindra att deras hjärna skadas. 
Men det är klart - då skulle man ju inte kunna skryta med att man har vårdar "de sjukaste barnen" - då skulle de minsta barnen kunna ligga, friska och stabila, i sina föräldrars famn i stället för att se ut som små grågula ballonger fjättrade vid en HFO ventilator och med massor av in- och utfarter för att hela deras kropp slagits ut >>> men sådant genererar inte några höga läkarlöner så vem vill ha det så???

Det är mycket häftigare när man få galoppera genom korridoren med läkarrocken fladdrande efter sig och ta över från en sjuksköterska med skakande händer och tårfyllda ögon och rädda livet genom att handventilera... för att inte tala om tacksamheten från de stackars föräldrarna och den allmänna chockstämning hos alla föräldrar som gör många så tillintetgjorda och utlämnade att de inte orkar se att något är väldigt fel..

Jag larmade två gånger på 13 år på Karolinska - och då var det akut. Jag är inte road av att skapa drama som kan oroa föräldrar. Som jag ser det ingår det - som en mycket viktig del i professionell attityd i neonatalvård - att INTE skapa drama i onödan, att undvika att göra föräldrar överdrivet medvetna om de medicinska problemen. Föräldrar ska vara föräldrar, inte miniläkare. De ska kunna lita på vården. De ska vara delaktiga men att skrämma upp dem med onödig kunskap gagnar dem inte.

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

Münchhausen by proxy?

Om att skada för tidigt födda barn avsiktligt och medvetet - med ett skratt...

En litet barn fött i vecka 24-25 fick en infektion efter vid några dagars ålder och man tog då ut det ur kuvösen och lade det på ”öppna bädden” – en öppen värmebädd där barnen värms dels av en värmeplatta under madrassen och dels av strålningsvärme uppifrån. Man kan inte tillföra fukt när barn vårdas på öppna bädden och de små barnen är känsliga för förändringar i rummets temperatur i och med att de saknar skyddande fettlager och har omogen reglering av sin kroppstemperatur.
Vid länssjukhuset som jag kommit från hade så små barn inte fått ligga mer än någon timme på öppna bädden. De låg i "reden" sedan 3-4 år tillbaka och de ventilerades aldrig med kall och befuktad luft/syrgas direkt ur vägguttaget.
Barnet på KS låg på öppna bädden i en vecka. Det hade inget stöd omkring sin kropp eller skydd mot olika luftströmmar som uppstår i ett rum. Det handventilerades upprepat med kall och befuktad gas.
Under hela veckan stod den kuvös som barnet hade legat i tidigare i korridoren utanför. Man fyllde på vatten i den när det behövdes, under en hel vecka. Jag gick och tittade på kuvösen många gånger för att se om det verkligen var samma smutsiga kuvös som stod där, dag efter dag - jag kunde inte fatta det - men det var så. När infektionen var hävd la man in barnet i kuvösen - där det alltså hade legat när det hade fått infektionen. Det låg i den i ytterligare en vecka och fick en ny svår infektion. Barnet avled efter en vårdtid på 2-3 månader som, om den skulle ha analyserats av en opartisk person, skulle ha kunnat betraktas som tortyr.

Barnet grät en hel natt i samband med att den första infektionen bröt ut. Barnet var 3-4 dagar gammalt och det sköttes av en av läkarnas allra bästa kompisar - en som de flesta läkare litade på till 100 %-  till skillnad från mig som de bedömde inte bara som okunnig utan fullständigt obildbar. Denna kollega till mig - som jag här kommer att kalla H - hade en bredvidgångare, en sjukskötare som aldrig arbetat i neonatalvård tidigare. Jag såg hur chockerad han var, natten igenom. Han slutade på avdelningen några veckor senare.

Det hade kommit tvillingar till salen, pappan satt i en soffa utanför dörren och lyssnade på det som hände med hans barn men kunde inte se arbetet på salen. Den nye sjukskötaren ville, klok som han var, inte ge det lilla barnet injektion K-vitamin i benet. Han hade aldrig givit en sådan injektion till ett så litet barn. Hans handledare H skrek över rummet - så att pappan utanför måste ha hört det - att det var inget med det, det vara bara att sticka. Jag tittade ut för att se om pappan var kvar. Han satt framåt lutad med huvudet i sina händer och det var tveklöst att han hörde allt som hände på salen.
Under tiden skrek barnet med den begynnande infektionen oavbrutet, jag såg att det sträckte hela kroppen bakåt i kuvösen i sprättbåge ställning, en position som tyder på att hjärnan är drabbad av en infektion, att bakterierna inte bara finns i blodet, och jag erbjöd mig att trösta det barnet medan ”experten” och eleven ägnade sig åt de två nykomna barnen – också de födda i veckan 24-26. Min kollega H tog inte emot hjälp från mig under hela natten utan sa skarpt att jag inte fick röra det skrikande barnet. 

Det var den natten som väckte mitt intresse för situationen på KS neonatala intensivvårdsavdelning. Jag hade reagerat starkt över en manlig kollegas ”utbildning” till oss som kom nya, över kollegans attityd till kvinnor och över att många läkare verkade ha kollegan som personlig maskot – en liten figur som var tillåten att göra vad som helst, helt utan gränssättning – samtidigt som avdelningens kvinnliga sjuksköterskor knappt vågade andas utan att be om lov. Kunskapsnivån i hela gruppen på KS neo var kanske 50 % av den som funnits i hela personalgruppen på länssjukhuset där jag arbetat 12 år. Den natten var första gången jag såg kollegan H i arbete med de minsta barnen. Jag förstod inte hur detta kunde hända som jag såg hända inför mina ögon. Det fanns ingen vägg mellan min sal och den andra salen - man satte upp en sådan senare, kanske för att så många mådde så dåligt av att de kunde bli iakttagna när de arbetade.

Några nätter senare tog jag över tvillingarna när ”experten” H hade haft hand om dem under eftermiddag och kväll. H var upptagen när jag kom på kvällen och hann knappt rapportera till mig. H var nämligen djupt involverad i ett samtal med jourläkaren. De två hade upptäckt att man hade samma apparater och samma slangar till högfrekvensrespiratorn vid KS neo som i en sjukhusserie i TV från USA och de satt och blåste upp sig och skrattade högt över att man hade samma i USA som de hade på Karolinska sjukhuset. Jag hade skrivit tentamen för amerikansk sjuksköterskelegitimation några år tidigare, jag hade läst in hela sjuksköterskeutbildningen – medicin, kirurgi, barnsjukvård, kvinnosjukvård och psykiatri – på engelska 10 år efter min grundutbildning till sjuksköterska och lyckats bli godkänd vid första examinationstillfället - men jag hade inte ansetts ha kompetens nog att hjälpa H med ett skrikande barn ett par nätter innan.  I stället hade barnet fått skrika timme efter timme…

När jag tittade till tvillingarna direkt efter att H hade gått hem den kvällen såg jag att deras blöjor sannolikt inte var bytta på flera timmar. H hade berättat att H skickat hem salens barnsköterska innan arbetstidens slut. Båda barnen hade bajsat. De hade grön avföring från fotsulorna upp till armhålorna som hade gnidits in i deras omogna och geléartade hud så att den inte kunde tvättas bort. Jag bedömde att de måste ha legat i avföringen i många timmar och dessutom att de måste ha varit oroliga under lång tid eftersom de hade avföring runt om, inte bara på kroppens ena sida. De låg och skrek och vred sig i kuvöserna när jag kom och avföringen hade hunnit torka in i deras hud. Tvillingarna var friska när de föddes, det var även det lilla barnet i den smutsiga kuvösen som dog efter lång och plågsam vårdtid.

Artwork by Ayla Bouvette 
Native american artist
http://marniej.wordpress.com/first-nation-artists/ 

Tvillingarna plågades än mera och de överlevde med mycket svåra skador. Både barnen och deras föräldrar fick sina liv förstörda. Man berättade att när tvillingarna kom för nattlig andningsregistrering ibland, under åren som följde, så förbjöd föräldrarna personal som registrerade barnen att berätta för annan personal att de var där.
De ville inte uppleva att gullande personal kom och talade med dem - och framför allt själva ville få positiv bekräftelse och få veta hur tacksamma föräldrarna var...

H, som var ansvarig för tvillingarnas initiala vård saknade vidareutbildning, men gjorde ändå storslagen karriär med stöd av sina vänner i läkargruppen.

Den läkare som jag föreslog att sjukhuset skulle ta bort från neonatalen år 2010, och ersätta med en seriös neonatolog, skyddade H under hela tiden på avdelningen och läkaren har fortsatt tillåtit H att påverka Sthlms neonatalvård. Till exempel var H, många år efter att H slutade på avdelningen, fortfarande involverad i inköp av olika apparater. H var också med och gav direktiv om den förebyggande hygien som tillämpas på avdelningen år 2010. Däremot kunde jag, som var specialistkompetent inom neonatalvård vid min anställning – med den tidens regelverk - inte kunnat påverka hygienrutiner mer än marginellt under 13 års anställning - och alla mina möjligheter till karriär har stoppats effektivt.

När en nyanställd vårdchef tillät mig att vara med i hygienarbetet - efter att jag varit muntligt, och senare skriftligt, tystad av tidigare vårdchef i många år - placerade läkarna snabbt in två privata väninnor till läkare i samma grupp. När jag kom med förslag i gruppen babblades dessa bort av läkarnas företrädare. Jag skrev då ner mina förslag hemma – på min fritid – och kom med dem på ett usb minne. En nära allierad med de läkare som sedan skulle komma att manövrera ut mig - med en anklagelse som kunde ha givit mig 5-6 års fängelse enligt en jurist vid Vårdförbundet - satte in mitt usb i en dator, tog in texten bland sina dokument och klippte sönder dem direkt utan att läsa dem, så att jag skulle se vad hon gjorde. Också denna kvinna har kunnat göra stark karriär inom Sthlms neonatalvård genom att knyta sig privat till läkare.

Den läkare jag ansåg måste övergå till forskning, om Sthlms neonatalvård ska kunna utvecklas, sa en gång till mig att H enligt hans förmenande är Sveriges skickligaste sjuksköterska! Redan innan jag flyttade till Stockholm hade jag hört att kollegor från hela landet hade reagerat över H:s uttalanden på konferenser där denna kollaga till mig hade varit med, tillsammans med KS läkare. Man hade frågat sig hur det kunde stå till på KS neo när en person som kunde göra så felaktiga uttalanden var ansvarig för viktiga funktioner i verksamheten. H:s uttalanden påverkade även trovärdigheten hos enhetens läkare, som så uppenbart stöttade H.

Många andra sjuksköterskor fick aldrig åka på externa konferenser och kurser. En av avdelningens mest kompetenta sjuksköterskor - en lugn och stabil kvinna - berättade för mig att hon hade 25 års anställning. Hon hade varit på två resor under anställningstiden sa hon. Hon fick åka på en tredje efter att jag tagit upp situationen med en nytillträdd vårdchef. Vårdchefen gav också denna kollega till mig ett eget ansvarsområde och en speciell tjänst efter att jag pratat för henne, till vår chef. Kvinnan som fick hjälp av mig på detta sätt känner inte till det. Jag har påverkat så att många av mina arbetskamrater har fått utökad makt. Många av dem som fått hjälp av mig genom åren – som de inte har haft en aning om – har utnyttjat sina positioner till att skada mig mycket svårt. Jag har aldrig berättat för någon av dem att de fått sina ansvarsområden – som inkluderat betydligt högre löner, tillgång till resor och stor personlig frihet – kort efter att jag rekommenderat dem till den vårdchef som anställdes i slutet av 90-talet. Mitt mål har inte varit personlig vinning eller önskan om att göra mig till kompis med någon. Jag är feminist och har kämpat för att det skulle vara möjligt för kvinnor att göra karriär utan att alliera sig med läkare personligt. För mig bör det benämnas prostitution när kvinnor som har privat relation till män på en arbetsplats får tillgång till utbildningar, resor, nyckelpositioner som leder till högre lön, möjlighet att skriva diverse "uppsatser" och andra fördelar som förnekas andra kvinnor inom samma organisation. Flera andra sjuksköterskor har använt samma ord när man talat om sin arbetssituation på KS neonatalavdelning.

När jag kom till Vårdförbundet efter mitt misstag 2008 blev jag tilldelad en ombudsman/ kvinna. När jag försökte berätta för henne om min position på avdelningen - för att ge bakgrund till anklagelsen från läkare om att jag skulle vara skuld till flickan Linnéas hjärnskada - berättade jag om min kritik mot att läkares vänner/väninnor kunde göra snabb karriär utan adekvat kompetens. ”Jaså, det gamla knepet…”, sa min företrädare och skrattade torrt.
Jag letade upp henne på min dator när jag kom hem och såg då att det fanns en person på samma adress som henne, med samma efternamn, som hade ett namn som en läkare har i Sthlms området. Jag bad efter det att få en annan företrädare. Det fick jag inte. Det var den kvinnan som sa, efter anklagelsen mot mig år 2010, att jag inte ens fick tala med den jurist som bedömer om Vårdförbundets medlemmar ska få juridisk hjälp. Hon tvingade mig också att skriva på ett avtal med Karolinska, i samband med att jag sa upp mig, som skadade mig mycket svårt. Jag har fått rätt mot läkarna både i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten utan juridisk hjälp från Vårdförbundet - jag har betalat fackavgift i 30 år men fick inte jurist när jag behövde det. Jag valde att stå helt ensam i muntligt förhör inför politiker, jurister, läkare och två företrädare från Socialstyrelsen vid HSAN. Jag kunde bevisa att läkarna ljugit om mig.
Har någon sjuksköterska någonsin klarat något liknande?

Men vilken glädje har jag av det?
Jag vet att den läkare som var kollega H:s närmaste vän och beskyddare fortfarande utövar totalitär makt på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning....
Jag vet att den djupt okunniga och oseriösa chef som försökte skapa framgång och karriär för sig själv genom att åka och lägga ett känsligt brev till mig i en av minna grannars brevlådor, i samband med att man manövrerade ut mig från KS, tilldelades en tjänst hon inte hade kompetens för och att hon sannolikt kan sitta kvar där till sin pension om hon vill det. Den som hjälper läkare att upprätthålla denna sjuka arbetsmiljö belönas rikligt*** ...
Jag trodde i många år att allt handlade om okunskap - numera är mitt perspektiv ett helt annat.

Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april - vilket jag inte hade gjort! Jag kunde bevisa att läkarna ljög. De hade bett mig att ta över ett "avslut" av ett barns vård efter att barnets mamma blivit så arg på läkare att hon slutat svara på tilltal. Hon hade varit på avdelningen två månader och insett att läkare ljög för henne. Hon litade på mig. 
Jag harfått rätt mot läkarna både i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten utan juridisk hjälp av Vårdförbundet - jag hade betalat avgift till dem i 30 år men fick inte jurist när jag behövde det. Jag har valt att stå helt ensam i muntligt förhör av HSAN inför politiker, jurister, läkare och företrädare för Socialstyrelsen. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.