Tillägg:
Idag - den 26 september 2012 kommer Uppdrag granskning att sända ett program om
sfinkter rupturer. Jag väljer då att göra ytterligare ett tillägg om snedklipp och rupturer.
Jag vet inte när man frångick rutinen att göra snedklipp i svensk förlossningsvård - och det är säkert olika på olika håll i landet - men jag tror att det kan ha varit förknippat med att man tog beslut om att vården skulle införa 'tidig hemgång' efter förlossning.
Jag hinner inte skriva om detta nu men lägger ut en äldre text ur min dator igen.
En kunskap som varje sjuksköterska måste ha är den att granska forskning kritiskt.
Regel nummer 1 är att inte tro på något förrän du har utsatt en rapport för noggrann analys; lämpligen gör sjuksköterskor det tillsammans, i någon form av omvårdnadsforum på den enskilda arbetsplatsen.
Jag skulle också vilja att alla arbeten som skrivs inom en viss specialitet, både av läkare och sjuksköterskor, läggs ut på Internet för allmän bedömning och diskussion.
Jag ser ett stort behov av nationell samling kring utvecklingen av sjuksköterskeyrket.
Ett exempel på hur man kan påverka forskningsresultat härrör från ett av landets länssjukhus.
Man ville spara pengar genom att försämra vården för nyförlösta kvinnor och nyfödda barn. Erfarna läkare hade lyckats bygga upp en vård som tog hänsyn till en rad faktorer av medicinsk betydelse. Dels finns risken för komplikationer hos en nyförlöst kvinna.
Infektioner i livmodern är inte ovanliga, bröstkomplikationer är också ett allvarligt problem som hänger samman med att amningen kommer igång och fungerar. Många kvinnor klipptes också under förlossningen. Eftersom man visste om de besvär som är förknippade med okontrollerade bristningar, som kan komma att involvera ändtarmsöppningen, utbildades barnmorskor så att de kunde bedöma när en bristning var förestående och då klippa i stället. Alla toaletter på BB avdelningen var utrustade med handdusch så att kvinnor som var sydda i underlivet kunde duscha sig rena efter toalettbesök; inte torka med papper i ett uppsvullet område, fullt av stygn.
En annan aspekt bakom den 4-5 dygn långa BB vistelsen var barnet. Ett nyfött barn är som ett oskrivet blad. Det kan ha vilken sjukdom, inre missbildning, förlossningskomplikation som helst – men har inte träffat någon läkare. Många inre missbildningar ger inte symtom förrän efter några dagar. Barn som föds med förträngningar i mag-tarm kanalen äter ofta bra, men kräks sedan allt större mängder. Dessa kräkningar utgör en risk för aspiration.
Vissa medfödda hjärtfel benämns dutusberoende. Det betyder att när cirkulationen övergår från fostercirkulation till den normala, genom att ductus arteriosus stänger sig, så kommer barnet att dö om tillståndet inte uppmärksammas och läkemedel tillförs inom kort tid.
Barn kan födas med en blödningssjukdom som kan komma att manifestera sig i petekier.
Infektioner är vanliga hos nyfödda barn, speciellt efter några timmars vattenavgång eller om mamman har en pågående infektion – med de kan också komma utan förvarning.
Slutligen ansågs det förr vara av största vikt att amningen kommit igång och att barnet visade att det ammade bra, genom att det vände i vikt. Nyfödda barns vikt sjunker de första dygnen, tills mammans mat kommer igång på dag 1-4. När barnet börjar gå upp i vikt vet man att mamman kan producera tillräckligt med mat och att barnet klarar att suga och svälja.
Relativt många barn har ett tungband som fäster alltför långt fram på tungspetsen.
Bara det kan utgöra ett effektivt hinder för fungerande amning.
Medvetenheten var också hög om att stress påverkar en kvinnas produktion av bröstmjölk.
Att komma hem till makens och syskons olika krav och förväntningar ansågs inte optimalt för den nyblivna mamman. Hon behövde, ansåg man, egen tid med det nya barnet, tid att pyssla om sig själv både fysiskt och psykiskt, tillfälle att få stöd av andra kvinnor och möjlighet att vila ut om hon behövde det.
Många kvinnor är ju vakna flera dygn i samband med att de föder barn.
På den tiden fanns personal med barnkompetens anställda på landets BB avdelningar; barnsköterskor som hade specifik kunskap så att de kunde tolka de nyfödda barnens symtom, som var tränade att hjälpa mödrar och barn med amning och som kunde ta hand om ett barn under några timmar om en mamma behövde sova ut. Barnsköterskorna fungerade också som barnläkarens öga på BB avdelningarna. När läkaren kom på BB rond fanns barnsköterskor med vid undersökningen av barnet och rapporterade om de observerat något avvikande.
Den strategi man använde sig av, för att kunna stänga en BB avdelning på sjukhuset, var att gå ut med debattartiklar i pressen. Man skrev att den moderna kvinnan minsann var självständig, att hon inte vill bli tvingad – av gammaldags vårdpersonal - att stanna på BB när hon lika väl kan klara sig själv hemma. Man skrev att alla moderna kvinnor ville ha tidig hemgång för att vara hemma i sina familjer med sitt nyfödda barn.
Kort tid efter att dessa artiklar hade gått ut i pressen kunde vi som arbetade i vården av nyfödda märka påtagligt fientliga attityder hos flera av mödrarna.
Många ifrågasatte att deras barn behövde läggas in på neonatalavdelningen och vi hörde talas om mödrar som krävde att bli utskrivna direkt från Förlossningsavdelningen.
Nästa del i denna process var att de barnsköterskor som arbetade på BB förbjöds att hjälpa mödrarna. De fick inte längre låta en uttröttad mamma sova, inte hjälpa till med amningen; de fick inte ens vara trevliga. Barnsköterskorna kom till oss på neonatalavdelningen och grät.
”Vi får inte ens le”, sa de och berättade hur svårt det var att stå vid sidan om och se amningen misslyckas, att höra förtvivlade mödrar försöka stötta varandra samtidigt som nästa steg i processen drevs allt hårdare.
Den läkare som Landstinget anställt för att spara pengar, efter att en erfaren och klok chefsläkare sagt upp sig i protest mot sparbetingen i mödrars och barns vård, började gå med på ronderna. Om en mamma vägrade följa uppmaningen att skriva ut sig och ville stanna på BB tills amningen kommit igång eller tills stygnen var tagna i hennes klipp, stannade läkaren vid kvinnans säng och såg på henne med sådan aggressivitet att flertalet av de drabbade bröt samman och skrev ut sig. Tror att det var vid den tiden man började hävda att det var fel att klippa – för med klipp hade mödrarna en orsak till att behöva stanna på sjukhusen.
Många inom barnsjukvården var djupt oroade över utvecklingen och försökte protestera.
Då gavs garantier för att en ny organisation skulle byggas upp, att erfaren vårdpersonal skulle anställas i en helt ny funktion; att åka hem till de nyblivna föräldrarna under den första veckan. Dessa personer skulle se om barnen var gula och behövde ljusbehandling, om det fanns symtom på infektion eller hjärtfel, om barnen kräktes, om de kunde suga, om mödrarna hade problem med sina bröst osv.
Inom barnsjukvården ansåg många att de som dittills arbetat som barnsköterskor på BB skulle passa bra för uppgiften men att vissa moment krävde en barnsjuksköterskas kompetens.
Så vitt jag känner till finns inte denna funktion någonstans i landet och nyblivna föräldrar rekommenderas numera att ta kontakt med en barnmorskemottagning om det finns problem efter hemkomsten.
Barnmorskor har ingen utbildning om sjuka barn, om symtom på sjukdom och missbildning hos barnen utan om kvinnans kropp, om förlossning och om det friska barnet som är född i fullgången tid. Ett par barns öden har kommit till pressens kännedom.
Bland annat häktades en pappa i Stockholm för några år sedan. När han sökte på barnmorske mottagningen för tredje gången, med sitt svårt sjuka barn, var barnet dött när han kom fram.
Då anklagades pappan för att ha dödat barnet!
Visserligen kan man inte tro allt som står i pressen men den beskrivning som fanns i Aftonbladet eller Expressen, tillsammans med en bild på pappan, beskrev att barnet uppvisat klassiska symtom på en livshotande infektion redan när pappan sökte första gången.
En person utan vårdutbildning skulle knappast, i den pressade situation som var, ha kunnat konstruera en så klassisk beskrivning av de symtom som ett barn uppvisar vid infektion.
Ovanstående är ett exempel på beställd forskning.
De som utförde denna forskning belönades frikostigt av Landstinget.
Dessa personer frågade inte efter hur vården försämrades för kvinnor och barn, utan deras intresse var att den egna karriären skulle få en skjuts – och det fick den.
Både läkaren och barnmorskan bakom denna forskning fick tjänster på Socialstyrelsen.
Den överläkare vid kvinnoklinken som försökt bromsa utvecklingen fick se sin karriär fallera och den barnläkare som krävde noggrann uppföljning av hur de nyfödda barnen skulle komma att drabbas, blev successivt utmanövrerad från sin tjänst som ansvarig för neonatalvården.
Som en del i processen sa man sedan upp alla barnsköterskorna på landets BB avdelningar.
De var den grupp som hade barnkompetens och som kunde tolka symtom hos barnen.
De amningsproblem som finns i dagens samhälle, och som uttrycks i mängder av debattartiklar och kåserier i pressen, härrör från denna utveckling som spred sig snabbt över landet i takt med att allt flera unga mammor hakade på den trend som startats av någon som inte brydde sig det minsta om kvinnors självständighet, men om pengar.
Tilläggas måste att många inre missbildningar numera diagnostiseras redan intrauterint genom att ultraljudstekniken har utvecklats, men vad gäller t.ex medfödda infektioner kvarstår problemet.
Vid granskning av forskning handlar det inte enbart om att granska om tillräckligt många svarat på en rad frågor – så att resultatet bedöms vara statistiskt säkerställt.
Man måste också fråga sig vem som gjort en undersökning, vilket det bakomliggande syftet kan ha varit och om det kan finnas motiv som makt eller pengar i projektet.
Många undersökningar som sjuksköterskor numera hänvisar till, när de begränsar ansvarsområde och handlingsutrymme för sina egna kollegor, är skrivna av läkare.
Man bör då ställa sig frågan om syftet kan ha varit att hindra sjuksköterskor från att ha ansvar för ett område/en funktion, som ligger inom den Specifika Omvårdnadens paradigm.
Tillägg om specifik
omvårdnad av snedklipp. Jag vet inte hur man gör idag och om det finns
forskning om hur snedklipp ska skötas – det är barnmorskors kunskapsområde. Det
jag vet är hur man gjorde förr när man utgick från ”beprövad erfarenhet” – det vill
säga många läkares och barnmorskors samlade iakttagelser.
Det fanns en handdusch på
alla toaletter på BB och de som var klippta rekommenderades att duscha efter
alla toa besök och att undvika att använda toa papper. En mycket erfaren
barnmorska, vanligen avdelningssköterskan, gick runt och inspekterade alla
klipp en gång per dygn, om det fanns tecken på infektion två gånger per dygn. Man
skulle ligga på rygg när hon kom och såret spolades med ljummet vatten för att
skölja bort bakterier. Barnmorskan larmade läkare direkt vid symtom på
infektion eller om stygnen släppt och såret glipade. Man vårdade nyblivna
mödrar med somsorg för att de inte skulle drabbas av komplikationer.
Om varför forskare inte granskas som andra makthavare i samhället:
Journalisternas obesvarade kärlek
– Om man hårdrar det kan man säga att journalister beundrar forskare medan forskare föraktar journalister. Det är ibland som ett sadomasochistiskt förhållande, säger MarieLouise Samuelsson, frilansjournalist.
Nyligen kom en undersökning som stiftelsen Vetenskap & Allmänhet (VA) gjort tillsammans med Temo bland 550 journalister, som visar att nio av tio journalister har stort förtroende för forskare. En granskning som VA gjort av tretton tidningar visar att forskare och forsk-ning överlag framställs positivt i pressen.– Forskarna blir sådana hjältar. De lever av offentliga medel men är sällan ute i offentligheten. Det är lätt att tro att de är lite bättre människor än andra, men forskning handlar mycket om pengar och makt. Det är ibland en korrumperad värld med intriger och halvfusk, säger MarieLouise Samuelsson.
LÄS VIDARE PÅ: