Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.De människor jag har lärt mig mest av - livet igenom - har varit de som sagt emot mig, som kritiserat mig när jag gjort fel och som kunnat tala om sina egna misstag och tillkortakommanden. Det är som om vi varit människor som mötts på livets väg och hjälpt varandra att hitta de rätta redskapen för att fungera i ett visst sammanhang - till exempel på en arbetsplats.
När jag kom till er var ni väldigt nöjda med er själva - åtminstone sa ni det gång på gång - som att ni upprepat ett mantra. Ni ansåg att ni arbetade på den enda fungerande neonatalavdelningen i Sverige, sa ni. Flera av er sjuksköterskor och era barnsköterskor trodde - på fullt allvar - att KS neo sannolikt var världens bäst fungerande neo enhet.
Många sa till mig att de visste att jag inte "kunde kunna något" för de visste säkert - sa de - att alla de minsta barnen dog där jag arbetat innan. De trodde - förstod jag med tiden - att andra enheter ljög om misstag och dolde dålig vård så som ni själva och era läkare gjorde. Ni trodde att jag ljög om vården vid länssjukhuset - "på sig själv känner man andra" - ni hade fel.
"Det finns inte så små och så sjuka barn någonstans, som här hos oss", sa ni gång på gång på gång och det var helt sant. Om man inte desinfekterar barnens kuvöser och om man inte håller dem adekvat syresatta så blir de så svårt sjuka. Där jag arbetat hade man vårdat barn från vecka 24 - de hade inte blivit sjuka av vården. Om de blivit det skulle jag inte ha stannat på den avdelningen. Man kan inte heller bygga kunskap i en grupp om man låter en kaxig läkares manlige vän - utan vidareutbildning - ta över den interna utbildningen till barnsköterskor och nyanställda sjuksköterskor.
Vid inskolning 1996 satt dåvarande vårdlärare med och lyssnade. Jag iakttog henne hela tiden - jag ville se hur hon reagerade på felen och bristerna i sjukskötarens "undervisning". Hon tittade i bordet hela tiden, hon plockade med sina papper, hon vred sig och suckade - men hon var maktlös redan då år 1996 till den galenskap som fortfarande håller er och er arbetsplats i ett järngrepp år 2012. Jag fick förtroende för den vårdläraren då. Det stärktes när hon blev chef. Hon var en mycket bra chef - några av er bröt henne så att hon blev sjukskriven ett par år. Ni spelade ett spel bakom hennes rygg som var så fult att hon inte orkade inse vad ni gjorde! Hon tog på sig skulden själv. Hon blev aldrig sig lik när ni var klara med henne... Jag har sett er bryta fler chefer. Jag vet vad ni håller på med!
Barn- och undersköterskor har inte tillräcklig kunskap för att ifrågasätta en "specialist" som den manlige sjukskötaren - inte ens nyutbildade sjuksköterskor har det, upptäckte jag 1998/99. Erfarna sjuksköterskor såg däremot direkt att i denna organisation byggde man inte kunskap, man skickade in en person som var bra på att domdera och kontrollera som indoktrinerade med en myt om suveränitet, överlägsenhet och förakt mot andra grupper och enheter - "vi är unika", "vi är världsledande", ingen annan kan det ni kan", "alla andra är bara avundsjuka på oss för att vi är så bra...".
På länssjukhuset jag kom ifrån var kunskapsnivån minst 50 % högre än den var hos er - hos både sjuksköterskor och barnsköterskor - men där var attityden en annan. Alla nya togs emot med öppna armar. Allas kunskap införlivades - efter att ha granskats av teamet och enhetens ansvarige läkare men ingen kunde gå rakt in - från fem års forskning, eller från vård i Kina eller Island eller Italien - och kränka enhetens sjuksköterskor och köra sitt eget race mitt i natten - Där fanns kontroll över kunskapsutvecklingen.
När jag kom till er fanns NIDCAP implementerat i mitt arbetssätt och tänkande - jag tappade mycket av det under åren på KS neo. Varje dag på jobbet var som ren terror när jag såg hur ni - som inte fått samma kunskap - vårdade era patienter. Ovanpå det gick ni runt och talade illa om andra och skröt över er själva... och jag visste att er attityd var känd och diskuterad i hela landet sedan 80-talet - och där står ni än.... År 2003 fick all personal på KS ett kompendium om NIDCAP - då skulle metoden införas på enheten. Jag tog hem kompendiet och jämförde med de anteckningar jag gjort vid föreläsningen på länssjukhuset 10 år tidigare - det fanns en enda liten detalj mer i KS kompendiet. För övrigt var allt lika. Tänk er alla de för tidigt födda barn som vårdats på KS neo i 10 års tid - och inte fått tillgång till NIDCAP baserad vård.
Jag minns - från min första tid på KS neo - sjuksköterskor med tomma ögon som såg ut att kunna spricka av stolthet för att de var involverade i vården av landets sjukaste nyfödda barn. "När man arbetar här behöver man inte gå vidareutbildning för det är vi som har den högsta kunskapen... det är vi som lär ut till andra...", sa ni. Jag försökte tala med en sjuksköterska i min ålder om att ha utbyte med kollegor på andra håll - ett ömsesidigt utbyte. "Vad då... det är ju vi som utbildar andra", sa hon och vände snabbt ryggen mot mig och gick. Kort innan jag slutade berättade en annan kollega att hon och hennes läkarvän planerade att börja "sälja kunskap" till andra neonatalavdelningar i landet. De skulle erbjuda utbildning i vård av en viss patientgrupp till andra svenska enheter - det skulle ge dem god inkomst, förutom trevliga resor tillsammans runt om i landet, hoppades hon. Jag sa att jag inte förstod - att den behandlingen inte är komplicerat, att det finns massor av kunskap på Internet, att de som säljer utrustningen utbildar - jag tänkte att många mindre sjukhus är bättre på neonatalvård än den sjuksköterskan och hennes vän. Sjuksköterskan sa då att läkaren skulle få Socialstyrelsen att ställa krav på att alla sjukhus som ville vårda den specifika patientgruppen skulle tvingas få certifikat från honom.
Det är mycket lukrativt att först få möjlighet att "forska" på Karolinska och sedan sälja "kunskapen" privat med stöd av handläggare vid Socialstyrelsen som inte vet något om vården!
"Vad har vi kommit till", sa vi nya till varandra 1996 och 1997. Vi var chockerade. Två av dem som började samtidigt med mig hade arbetat på KS neo innan. De var märkvärdigt tysta. Jag såg att de iakttog avdelningen, att de reagerade över reaktionen från oss som kom utifrån och jag hörde dem tala med varandra om att de skulle undersöka om de kunde återvända till sina närmast föregående arbetsplatser - båda gjorde det efter kort tid. Två kom från neonatalen på Sachska. De var ännu mer kritiska och frågade mig hur jag kunde välja att stanna - jag som sett väl fungerande neonatalvård. De visste inte att det fanns flera hinder för mig att byta jobb igen. Vår familj hade varit förföljd i åtta år. Mina barn hade redan tvingats flytta fyra gånger på sex år. Att flytta med dem igen var mer än jag klarade just då. Hela vår familjs liv hade fallit samman när min mans jobb dragits in i förföljelsen. Han hade lämnat jobbet i den stad där vi bodde och börjat pendla till jobb i Sthlm. Vårt äktenskap hade till slut havererat, jag ville bo där han var hela veckorna för att barnen skulle kunna ha regelbunden kontakt med honom. Att arbeta på en av de andra enheterna i Sthlm, där det inte finns intensivvård, var inte aktuellt för mig då av andra anledningar. Ovanpå det hade jag blivit lurad av kriminella när jag köpt hus. Jag kunde inte sälja utan stor förlust. Jag hade försökt överklaga husköpet med hjälp av upprörda grannar men då hände något som gjorde att jag vare sig klagade igen! När det blir turbulent omkring mig fungerar jag vanligen med att stå kvar och försöka ta det lugnt tills jag pejlat läget och kunnat ta ett balanserat beslut om vilken riktning jag ska ta.
Ni var alla nära vänner med era läkare. Det såg initialt ut att finnas ett oerhört väl fungerande samarbete mellan olika grupper. Ni hade tre chefer som alla var mycket erfarna, som kände er väl och som kunde neonatalvård. Ni hade just flyttat till ny avdelning. Mycket skulle ha kunnat vara väldigt bra.
Men era chefer var inte nöjda. De visste att avdelningen hade mycket svåra problem. De hade inte tystat alla som sagt emot dem, som ni gjorde. De hade lyssnat och ställt frågor till nyanställda sjuksköterskor och de hade sedan tagit ett beslut som ni inte gillade. De hade sagt upp 20 barnsköterskor och ersatte dem med 20 erfarna sjuksköterskor - varför hade de gjort det?
Min analys är att de dels ville få in ny och högre kunskap och dels att de ville slå sönder den informella makt som flera av er utövade i gruppen. Ni knöt er till läkare - manliga eller kvinnliga - mer eller mindre intimt - och sedan omgav ni er med grupper av starka, dramatiska barnsköterskor och kollegor som stöttade er. Jag minns inte säkert, men minst fem personer i personalgruppen var personligt/privat involverade med en läkare och alla hade stödgrupper runt sig när jag kom till avdelningen. Flera av dessa grupper låg i strid med varandra. Ni hade en årlig fest då ni drogade alla som anställts det året. Läkarna skrev recept på 96 % sprit som injicerades i oöppnade Mer förpackningar eller blandades i bålen och sedan tävlade flera patetiska läkare - som uppenbart hade svårt att få kvinnor utan att droga dem först - om vem som kunde komma längst sexuellt med flest. Dessa fester har varit ökända bland annat bland journalister i Sthlm vilket talar för att läkarna till och med skrutit med sina bravader. Flera av er sjuksköterskor medverkade. Många av dem som drabbades var unga flickor - kollegor till oss - som kommit från landsbygden. Jag kunde ha varit mamma till dessa kollegor till oss - jag tänkte på hur jag skulle ha reagerat om min dotter drabbats så. Flera av er var lika skrupellösa och hänsynslösa som era läkare. Ni andra blundade och höll tyst. Ni protesterade inte när läkarna sedan belönade/tröstade de utnyttjade flickorna genom att tilldela dem små ansvarsområden så att de kunde få högre lön än andra. Ni brydde er inte om de små PM som de små väninnorna skrev utan var och en av er gjorde så gott den kunde i en verklighet där ingen egentligen visste hur barnen skulle skötas. Ni bet ihop och teg när ni såg att de som hade lust att dela säng med läkare, att åka med läkare på skidresor eller resor till ett hus i fjällvärlden med badbalja med utsikt, fick fler resor till olika konferenser än ni fick som valde att vara trogna mot era män. Ni log och neg och fjäskade för era slippriga läkare och så tog ni ut er frustration på nya kollegor som kom till er med annat perspektiv, med mycket högre kunskap och med annan inställning till läkare. På friska arbetsplatser samverkar läkare och sjuksköterskor runt patienterna - inte runt läkares olika behov av makt, omväxling, sexuella äventyr och höga löner med minimal ansträngning. Två av era läkare fanns - om jag inte minns fel - bland landets fem bäst betalda läkare i en rapport från en tidning för några år sedan. Deras lön är så hög för att organisationen gör patienterna mycket sjukare än de skulle bli med god vård av kompetenta sjuksköterskor. De säger till er att även om de verkligen älskar och uppskattar och beundrar er så kan ni vare sig bygga kunskap eller omdöme nog för de arbetsuppgifter och det ansvar som alla andra svenska sjuksköterskor anses klara.
Som jag ser det finns det flera delar i läkargruppens dolda agenda. En är deras lön. På friska normala neonatalavdelningar utbildas sjuksköterskor så att de kan tilldelas delegerat ansvar för en rad uppgifter. Ni tillåts inte ens arbeta med det som ingår i den specifika omvårdnaden. I stället för att läkarna gör en enkel planering med er på kvällen om hur ett bili svar ska tolkas, om hur inotroperna ska doseras utifrån blodtrycksnivån, osv osv så sitter de uppe nätterna igenom för uppgifter som sköts av sjuksköterskor på andra håll i vårt land. De flesta jourande läkare på KS neo tjänar troligen 50 % mer än de skulle göra i en frisk organisation.
Jag växte upp i en stängd och mycket skev pingstförsamling. Jag såg, från att jag var 12 år gammal, att något var fel. När jag var 14 skrev jag till församlingen och begärde utträde. Jag hade inte talat med någon annan människa om mina tankar och mitt beslut. Mina föräldrar var kloka och goda människor som hade lärt mig att tänka självständigt. Jag litade på mitt eget omdöme. Det var genom att iaktta mina föräldrar och jämföra dem med de människor som ledde församlingen som jag såg att ledarna ljög om sig själva.
När jag kom till er jämförde jag, på motsvarande sätt, era läkare med de läkare som utbildat mig i Lund, Linköping, Örebro och vid länssjukhuset. Det var inte bra på alla de andra enheterna och mycket sämre hos er. Det finns alltid brister överallt - den centrala frågan är inte om man har problem eller inte utan hur man arbetar med sina problem.
Det är en fråga om:
1. att se problemen (att orka med att inse att man inte är perfekt - alla orkar inte det)
2. att ha kunskap nog att förstå att man har problem (när kunskapsnivån sjunker i en grupp kan det bli svårt)
3. att ha kapacitet att synliggöra och analysera problem - i motsats till att förneka dem och dölja dem
4. att ha kunskap, vilja och kraft nog att lösa de specifika problem man har.
Utöver min jämförelse med annan neonatalvård jämförde jag er arbetsplats med mina tidigare arbetsplatser - och de är ganska många. Under mina första år i ett statligt verk var jag anställd "på distrikt". Det betydde att jag kunde bli skickad vart som helst i hela Västergötland, delar av Värmland eller till Göteborg när det fanns kortare eller längre vikariat. Jag gillade att byta arbetsplats, att se nytt, lära känna nya människor och nya städer. När jag började som mentalskötare jobbade jag på fyra olika arbetsplatser på fem år. Det berodde dels på att jag ville lära mig olika områden men också på att vårdarbetsplatser skilde sig mycket från det jag var van vid. På min första vårdarbetsplats duschade man vissa patienter/brukare i iskallt vatten, man hånade anhöriga och stal patienternas goda fredags kvällsmat. Personalgruppen hade total makt över sina utlämnade patienter - och de missbrukade den. På min nästa vårdarbetsplats var avdelningsföreståndaren mobbad av de två andra cheferna och en grupp omkring dessa. Arbetsmiljön var så infekterad att ingen vågade säga ett ord i personalrummet på rasterna. Efter två veckor på avdelningen blev jag intagen på en expedition av en chef. Hon ställde krav på mig om att delta i processen mot avdelningsföreståndaren. Jag gjorde som jag brukar - jag jämförde. Jag iakttog under en tid både de två lägre cheferna och avdelningsföreståndaren och sedan bestämde jag mig. Avdelningsföreståndaren bemötte samtliga patienter - äldre dementa kvinnor - som att de varit hennes egen mamma. Hon var personlig, inkännande och klok i sitt bemötande av anhöriga. Den chef som förtalat henne till mig, och hennes kollega, satt helst på expeditionen och intrigerade. De var genuint elaka mot patienterna och de bemötte de anhöriga som att de var föraktliga och mindre vetande. Jag lämnade båda dessa arbetsplatser efter ett år - jag går vanligen från problem efter att ha sagt vad jag tycker.
Vissa sjuksköterskor ville inte bli chefer men många av dem sa ändå inte nej när det blev deras tur att gå in i ansvaret. Sådana chefer gömde sig ofta på en expedition och bakom strikta regelverk som låste utveckling men som gjorde att de kunde upprätthålla ordning och reda utan att behöva hantera besvärliga förändringar.
Sjukvård måste vara kunskapsbärande organisationer om vården ska fungera. Det tappade man när man släppte kravet på att de som undervisade i vårdutbildningar skulle ha adekvat kompetens. Ovanpå det skulle eleverna få komma på, på egen hand, vilken kunskap de ville ha. Det kan man göra när man läser en vidareutbildning eller i slutet av en grundutbildning men det är mycket svårt och tar enorm tid när man är helt ny - då behöver man vägledning för att, med tiden, kunna utveckla den personliga förmågan att välja. När man, vid samma tid som utbildningarna ändrades, släppte kravet på att en chef skulle ha specialistkompetens i den vårdform man skulle leda blev det minst en förändring för mycket - jag anser att båda förändringarna var direkt felaktiga. Det är en sak om man utbildar sig för att odla morötter och lök, eller för att trycka böcker - det är en helt annan sak när man ska vårda levande människor. Ett enda felgrepp, en enda barnsköterska som tror att det är bra för ett barn med saturation på 85, en enda sjuksköterska som förbjuder andra att desinfektera kuvöser för vårdens minsta barn, en enda läkare som ordinerar att ett nyligen tarmopererat barn ska matas trots att det bara haft en enda avföring på flera dagar, en enda galning i ledningen för en universitetsklinik och väldigt många kommer att drabbad mycket svårt.
Mitt bonusbarnbarn smittades med herpes, troligen av personal på en vårdavdelning, när hon var 8 månader gammal. Infektionen drabbade hjärnan och hon har idag en mycket svår hjärnskada. Det har påverkat hennes liv, hennes föräldrars, mitt och mina andra barns och andra anhöriga i fyra generationer. Hon är bara ett enda barn som drabbades av att det saknas kunskap om att herpes faktiskt kan smitta från vårdpersonal till svårt sjuka, och särskilt till barn. Två av de sjuksköterskor som anställts som vårdchefer på KS neo de sista åren - utan kunskap i neonatal intensivvård - har inom några veckor beslutat att förbudet inom svensk neonatalvård, om att personal med munherpes inte får arbeta med nyfödda, ska tas bort. Vid båda dessa tillfällen har jag reagerat, tagit fram forskning som visar bakgrund till det gamla regelverket och så har jag skrämt läkarna med att det skulle skada avdelningens anseende om man frångår nationella regelverk.
"DET KAN DU INTE... DET FÅR DU INTE..." har era läkare sagt till er i alla år - och vad har ni gjort? Jo ni har varit som programmerade robotar. Ni har upprepat läkarnas besked till er till era unga kollegor och till nyanställda kollegor. "Det kan du inte så det får du inte", har ni sagt till era kollegor om att planera barnens mat, om att suga barnen balanserat - professionellt, med eller utan koksalt, på olika djup utifrån sjukdomstillstånd, storlek och mognad, efter noggrann omvårdnadsbedömning, om att pipa barnen med sugkateter när barnen lidit av extrema smärttillstånd för att deras tarmar varit sprickfärdiga av gas och stillastående avföring. I perioder har ni inte ens varit tillåtna att vända barn. När jag var ny drabbades hela avdelningen av hysteri när ett barn som låg i oscillator skulle vändas. Ni kunde ha haft extremt sjuka barn, i chock, liggande flera dygn på hårt underlag och ingen av er vågade ens tänka på att vända barnen. Läkare skulle vara med, den manlige sjukskötaren - som inte borde ha släppts närmare denna avdelning än en kilometer, om jag fått bestämma, vilket jag aldrig fått - skulle vara med och stå och skrika på er bara för skrikandets skull. Han skrek på mig en gång, inför föräldrar. Han skrek att jag skadade ett barn för livet - vilket jag inte gjorde. Jag anmälde mig själv efteråt. Jag skrev att jag var en okunnig sjuksköterska från landsbygden som inte hade lyckats bygga någon som helst kunskap på 14 år och med tre specialiserande utbildningar och att jag var oerhört tacksam till min kollega som upplyst mig om den stora skada jag orsakat patienten - det hade jag inte förstått själv. Ni accepterade detta skrikande. Jag gjorde inte det. Sjukskötaren skrek inte på mig igen. En av sjukskötarens vänner i läkargruppen skrek också på mig vid ett tillfälle.
Jag kom en kväll och tog över en sal från en mycket orolig sjuksköterska och en förtvivlad barnsköterska. (Jag minns inte om jag skrivit om detta i tidigare inlägg). De hade inte kunna få upp någon retention ur ett barns sond - de hade gjort upprepade försök. Visserligen var rutinen på avdelningen att barnsköterskor som satte sond fick mata om det "lät bra" när de lyssnade med stetoskop över barnens magsäck samtidigt som de sprutade ner lite luft i sonden, men sjuksköterskan var van vid andra rutiner och hon tyckte att det var osäkert att mata om det inte kom upp något alls ur sonden.
När läkare sätter ner stela tuber som ska föra ner luft och gaser i barnens luftvägar anses de inte kunna lyssna med stetoskop för att fastställa läget - man kan inte det med säkerhet - läkarna måste röntga för att se så att luften inte pressas ner i tarmarna. När barnsköterskor sätter ner långa slingriga slangar avsedda för att spruta in mat i barnens kroppar, anses de - på KS neo - kunna lyssna så att slangen hamnat rätt.
(På länssjukhuset fick ingen barnsköterska sätta ett nyfött barns första sond. Det kan finnas inre missbildningar som kan hittas i samband med sondsättning. Ingen fick heller mata ett barn utan att ha fått retur av maginnehåll som gav omslag på lackmus papper. På KS neo fanns 1996 ett enda kuvert med lackmuspapper på en av salarna - de användes aldrig - barnsköterskorna lyssnade och barnen aspirerade mat och låg i oscillator i 1-2 veckor innan lungorna klarade upp - många barn dog av mat i sina lungor. På länssjukhuset var barnsköterskorna skyldiga att meddela sjuksköterskan om de inte fick retur ur sonden. Om inte heller hon/han lyckades sattes sonden om).
Sjuksköterskan var riktigt orolig. Hon sa att barnets andning var påverkad och en faktor komplicerade mycket för henne - läkare hade nämligen tagit beslut om att man inte skulle mäta barnets saturation. Personalen som arbetat förmiddag hade blivit så uttröttade av de ständiga larmen - för att barnet låg så lågt i syresättning och svajade så - att de talat med läkare och att dessa tagit beslut om att saturationsmätaren skulle tas bort. Barnet behandlades med 50 % syrgas. Det hade aldrig hänt att man tagit bort saturationsmätare på ett sådant barn. Det räckte med att jag kastade en blick på det kritvita flämtande barnet för att jag skulle se att matsonden låg fel. Sonden hade centimeter markering och den var nedsatt 12 cm - 17 cm var lämpligt för ett barn med den vikten. Jag sa till dagpersonalen att gå hem - jag skulle ta hand om situationen. Jag tog bort den korta sonden, jag rensög barnet i mun och svalg och satte en ny sond. Jag fick retention av maginnehåll vid 17 cm som jag hade trott. Sedan kopplade jag på saturationsmätaren igen. Jag tänkte att barnet troligen hade fått mindre mängder mat i sina lungor under många timmar eftersom han varit så svajig under förmiddagen. Eftermiddagens sjuksköterska hade bett att få sätta på saturationsmätare men inte fått göra det - jag valde att inte fråga för att jag ansåg att det var ett felaktigt beslut att ta bort mätaren. Den striden fick jag ta med läkare i efterhand, tänkte jag. Just då ville jag ha kontroll över patienten. Barnet var instabilt i sin syresättning på förnatten, sedan blev han allt stabilare och när en dagbarnsköterska kom inrusande på rummet vid 7 tiden hade vi kunnat sänka syrgasen till 40 %. Barnsköterskan hade arbetat föregående dags förmiddag - hon skrek högt när hon fick se att barnet hade sat mätaren påkopplad. Hon frågade inte vad som hade hänt. Hon slet bort mätaren från barnet. "Om ni visste hur svårt det var för oss att övertala föräldrarna att acceptera att mätaren togs bort... tänk om de hade kommit... då hade ni diskvalificerat oss helt... vad skulle de ha trott", skrek hon upprört och rusade sedan från salen igen. Jag har alltid tyckt om den barnsköterskan. Hon har troligen avskytt mig de första åren. Hon var "utbildad" internt av den manlige sjukskötaren och hans vän läkaren - som fortfarande kontrollerar både den svenska neonatalvården och den egna enheten med hot och terror mot alla avvikare och karriärmässiga konkurrenter.
Några dagar senare fick jag veta vilken läkare som låg bakom beslutet att ta bort saturationsmätaren. En av de mest patetiska av alla de maktgalna läkarna på KS neo kom in på min sal med ett ansiktsuttryck som ett snabbt inkommande åskmoln. Han började skrika på mig direkt - vem trodde jag att jag var som satt tillbaka en saturationsmätare när HAN ordinerat att den skulle tas bort. Jag minns att jag frågade om han inte ville veta VARFÖR jag satt tillbaka mätaren. Det hade han inget som helst intresse av, sa han. Det viktiga var att jag inte varit lydig och följt hans ordination. Jag minns inte vad jag svarade men jag kan ha sagt att jag ansåg att jag var en väl utbildad neonatalsjuksköterska som vårdade barnen så gott jag kunde. Han fortsatte att skrika att jag skulle lyda hans ordinationer. Jag svarade att det inte skulle falla mig in att lyda en så idiotisk ordination, att han gärna fick anmäla mig osv - vi stod till slut och skrek på varandra i rummet där blodgas apparaten står, i säkert en halvtimma. Föräldrar som kom för att träffa sina barn vände och gick tillbaka till BB. Den läkaren har sagt väldigt mycket negativt om mig till andra läkare genom åren.
Jag kom till vården från ett statligt verk där var och en hade självständigt ansvar för sina arbetsuppgifter under ledning av kompetenta chefer som utbildade all sin personal utifrån deras kapacitet - man testade alla innan anställning redan på 60-talet - och där ingen annan grupp såg sig som en gud i verkligheten. Jag har mycket stor respekt för seriösa läkare - oseriösa läkare som utnyttjar sin yrkesroll till att utöva makt och utnyttja andra människors - patienters, anhörigas och annan personals beroendeställning - har jag inte ett uns av medkänsla med.
Det har hänt vid ett ytterligare ett par tillfällen att läkare skrikit på mig - bland annat dagen efter att jag anmält att jag gjort misstaget med Linnéa. Då hade en läkare "ordinerat" att alla injektioner skulle ges via Linnéas navelvenskateter - där man samtidigt infunderade två inotroper. Jag sa till Linnéas sjuksköterska att jag vägrade att använda den metoden - även om den var sanktionerad av en läkare. Om jag skulle ge antibiotika ville jag sätta en perifer infart (i en hand eller en fot), sa jag. Linnéas sjuksköterska tyckte att det var lika bra och jag satte infarten med ett enda stick. Kanske var det därför läkaren var så ursinnig på mig när jag ringde avdelningen när jag vaknat med svår ångest över situationen för Linnéa och pojken (var högsta natriumvärden var ca 220 - Linnéas högsta var 188 - pojkens hjärnblödning förvärrades inte). Kanske var det för att jag inte varit lydig och följt hennes direktiv. Skulle hon ha tagit upp det med mig direkt skulle jag ha sagt som jag sa till hennes manlige kollega, många år innan - att det inte skulle falla mig in att lyda en så idiotisk ordination och att erfarna barnsjuksköterskor - som den kaxiga läkaren aldrig lyssnat på - inte ens ger en liten flush med koksalt i en pvk när man tar bort en inotrop. Man väntar minst ½ timme tills nivån av blodtryckshöjande jämnar ut sig - annars kan barnen kanske få hjärnblödning. (Man skulle kunna tänka sig det som en omvårdnadsdiagnos när barnen har inotroper).
Men den läkaren ställde inga frågor - hon bara skrek och sedan hetsade hon Linnéas utlämnade föräldrar mot mig under hela vårdtiden. De hade ingen aning om att de hamnat mellan mig och läkare som ville ha bort mitt kritiska öga när jag råkat göra fel med deras barn - för att jag blev så chockerad över brister i hennes vård.
Ni mina kollegor har inte gillat att jag ville bli er chef. VARFÖR?
Ni har alla vetat att jag tycker om er. Ni har vetat att jag velat att ni skulle får lära er mera.
Ni har vetat att jag ville att ni skulle läsa omvårdnadsvetenskap - nu kan de flesta av er inte komma in på en annan vidareutbildning utan att först läsa "det tredje året" - en utbildning som kommer att ta två år för er om ni vill jobba samtidigt.
Många av er har läst vid KI och jag skulle tro att ni förväntar er att det institutet ska hjälpa er att lösa era problem som de gjort genom åren. Tills för några år sedan hade KI något som kallades "bredd magister" som innebar att man kunde hoppa över ett steg - ett års utbildning - innan magisterutbildning. De som fått sin magister vid KI saknar ett antal kurser som den får som t.ex. läst vid Sophiahemmet.
Det som händer när man arbetar på KS och utbildar sig vid KI är att man själv tror att man är expert och att man har mycket hög kunskap medan alla andra ser ens kunnande och attityder som en tom såpbubbla - och efter att ha arbetat med er i nära 14 år kan jag intyga att den bilden är sann. Ni kan inte det ni behöver för att fungera i dagens sjukvård, ni har inte den kunskap som krävs för att inskola nya kollegor, ni förstår inte den kunskap man måste tillföra elever idag - ni är på 70-80-talet i ert tänkande. Jag - som är äldre än de flesta av er - ville ha fört er till ett nytt tänkande.
Ni har alltid fått utbildning på extremt låg nivå för att era läkare inte vill att ni ska kunna granska dem och säga emot dem. Vidareutbildningen i barnsjukvård vid KI idag är ökänd - jag har träffat sjuksköterskor från hela landet sedan jag lämnade er, sjuksköterskor talar om detta - för att kraven är låga och man inte behöver skriva magister som på andra vidareutbildningar.
Ni har sagt till era läkare - genom åren - att svenska barnsjuksköterskor inte har den kompetens som krävs för att arbeta med neonatal intensivvård - det har skadat er och oss alla.
När jag sökte jobb på KS 1996 var jag på BIVA och fick info av en fd vårdchef där. Hon berättade att BIVA helt slutat att ta emot omogna/för tidigt födda barn. Varför?
Jo, man hade insett - sa denna sjuksköterska med 30-40 års erfarenhet - att iva sjuksköterskor inte har den kunskap som krävs för att vårda för tidigt födda barn.
"De barnen skadades svårt här på BIVA... vi ska aldrig mer ta emot dem här... iva sjuksköterskor har inte den kunskap som krävs för vården av de barnen", sa hon.
Ni har försökt fixa detta genom att skicka era läkare till utbildningar för iva sjuksköterskor när erfarna och kloka barn/neonatalsjuksköterskor valt att lämna er verksamhet. Ni har anordnat utbildningar i neonatal intensivvård utan att ha vidgat ert perspektiv. Det ni inte förstår är att vare sig ni eller era läkare har den kunskap som krävs för att utbilda, inskola och utveckla barn/neonatal sjuksköterskor idag.
Jag har sett er där ni befinner er.
Jag har sett hur extremt dåligt ni mår av att bli diskvalificerade av era läkare, av att bli utskällda av vettlösa "småläkare" och av att leva i åratal under hot av olika galningar som härjar fritt i den svenska neonatalvården för att ingen på Socialstyrelsen har kunskap nog att analysera kompetensnivå inom vår specialitet. Ni befinner er psykologiskt i samma situation som misshandlade kvinnor. Ni får höra hur fantastiska ni är, att läkaren (mannen) inte kan leva utan er - att ni är själva kärnan i verksamheten (mannens liv) - samtidigt som ni blir hotade och misshandlade (psykisk misshandel är lika illa - eller värre - än fysisk för den syns inte ) så snart ni visar tillstymelse till egen vilja. Ni tar ut er frustration och maktlöshet på era chefer och på kollegor som mig.
Tycker ni att det varit bättre om jag hade flytt direkt?
Tror ni att jag är som ni - att jag velat ha makt över er och att jag skulle ha missbrukat den om jag fått den?
Vad tror ni hade hänt om jag hade fått tjänst som sektionsledare när jag sökte det första gången år 1999.
Då fanns en sektionsledare med KS perspektiv och det fanns en väl utbildad vårdlärare. Min tanke var att vi skulle ha kunnat bli ett bra team. Jag hade med mig perspektiv utifrån och kunskap från tre universitetskliniker och ett länssjukhus som var ledande i landet redan på 80-talet och som fått det bekräftat genom en nationell utmärkelse under sent 2000-tal.
Om jag blivit sektionsledare då skulle ni och er enhet ha varit verkligt världsledande idag för jag ville lyfta er och er verksamhet och jag skulle inte ha givit upp. Jag ville att ni skulle bli lyckliga, fria och trygga i er yrkesutövning - vilken tur att ni lyckades få bort mig så att ni kan fortsätta att må dåligt, att hugga nya kollegor och chefer i ryggen, att tvingas gå i säng med läkare för att göra karriär osv osv osv------
Som jag skrev inledningsvis kunde jag inte flytta igen när jag kommit till Sthlm. Med åren började jag se er situation allt tydligare. Ni gick alla runt och väntade på en "frälsare" - att någon skulle komma och lösa era problem - att allt skulle bli bra, som genom ett trollslag. Någon skulle komma och säga att ni var verkligen så fantastiska som ni ville vara - och kanske trodde att ni var (fastän ni egentligen visste att det inte var sant) och sedan skulle vården - hokus pokus - bli perfekt.
Jag såg att skevheten i arbetsmiljön - och den låsning ni befann er i - var så komplicerad att ingen någonsin kommer att kunna hjälpa er. Ingen chef kommer att kunna lösa era problem för att ni själva kommer att angripa alla försök som görs. Ni kommer att fortsätta att utnyttja era läkare för att göra era chefer maktlösa - ge dem roll som era marionetter - och ni kommer att fortsätta att driva bort kollegor genom att angripa deras personlighet eller deras barn eller något annat.
En jurist som jag diskuterat situationen med efter att jag lämnat KS neo har sagt till mig att det är omöjligt att lösa problem som dem som finns på er arbetsplats. Om jag skulle ha tänkt på mig själv och mina barn i första hand så skulle jag inte ha stannat hos er... och jag skulle definitivt inte försökt bli er chef och lyfta er professionellt och personligt och ge er yrkesmässigt utrymme.
Jag har jobbat på > 30 olika arbetsplatser i tre olika yrken. Jag har sett vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag har jobbat i psykiatrisk vård i fem år - där lärde man sig att analysera på 70-talet - och jag har kompletterat min utbildning stegvis genom åren. Jag kan neonatal omvårdnad och neonatal intensivvård. Mitt liv har varit fyllt av kriser och problem - jag känner mig själv, vet vad jag kan och vad jag vill. Jag trodde inte att jag kunde bli "en chef" - men jag trodde att ni och jag tillsammans - som ett team - skulle kunna bygga god och säker vård för våra små patienter på KS neo - och givetvis trodde jag - tills motsatsen bevisade sig - att ni ville ge god vård.
Jag mår riktigt bra idag, jag har ett bra jobb och har fått nya arbetskamrater som jag uppskattar mycket... livet går vidare.
Men - nu ska jag skrämma er - om tjänsten som vårdchef på KS neo annonseras ut igenom så kommer jag alldeles säkert att söka den - bara så att ni vet det...
Tillägg några timmar senare:
Det jag menar är -sammanfattande - att ni, mina kollegor i Sthlms neonatalvård, har allierat er med oseriösa läkare som försökt stoppa professionaliseringen av vårt yrke och utvecklingen av neonatalsjuksköterskans funktion i hela landet. Jag arbetade nyligen med en barnsjuksköterska som berättade för mig att på HS neo får ingen sjuksköterska höja syrgasen - alla höjningar ska göras av läkare. Det ger läkare mycket höga löner för jourerna!!! På neo i Solna har det funnits en 5 % regel som ingen brytt sig om. Däremot har det aldrig funnits några begränsningar för barnsköterskor (undersköterskor) när det gällt att SÄNKA syrgasen. De har kunnat dra ner 20 % och barnen har legat och pendlat mellan 75- 85 i saturation. Då har barn/undersköterskor stängt av larmen på tre minuter och sedan har många satt sig vid datorn i tron att de räddat barnen från ögonskador av hög syrgasnivå. De har aldrig fått lära sig att det finns forskning som visat att omogna barn får ögonskador inte bara av hög syrenivå utan även av låg och fluktuerande. Sjuksköterskorna på HS neo är inte heller tillåtna att handventilera ett barn om det behövs. Kollegan berättade för mig att barnen riskerar svåra skador för att ingen får ventilera innan läkare kommer - men vad bryr sig dessa läkare om det - det ger dem mycket makt och hög jourersättning, som sagt.
I Sverige förlöser barnmorskor självständigt - de kallar på läkare om det behövs. Anestesisjuksköterskor söver självständigt, med läkemedel och gaser, och kallar på läkare om det behövs.Ambulanssjuksköterskor får instruktioner via telefon och handventilerar, hjärtstartar och gör avancerade bedömningar. När jag var ensam nattsjuksköterska på länssjukhuset - med ansvar för 8 iva platser och lika många för tillväxt - var jag ensam ansvarig för att göra första bedömning och starta återupplivning av oväntat dåliga nyfödda barn. Jag kände stor osäkerhet men ansvarig läkare sa till mig att han hade iakttagit mig, att han hade lärt mig det jag behövde - han undervisade mig ofta personligt när han kom in som bakjour - och att han inte var orolig. Jag förlorade aldrig ett enda barn på akutbordet eller i andra akuta situationer. Jag upptäckte diafragmabråck och hanterade det korrekt. Jag tog emot ett barn vars luftvägar var helt igensatta med segt slem av en ovanlig infektion. Jag gav lagom mycket syrgas - på generell ordination - handventilerade vid behov och stabiliserade ofta barnen innan läkaren kom - han/hon skulle komma inom fem minuter.
Men de sjuksköterskor som arbetar i Sthlms neonatalvård anses lika obildbara år 2012 som den sanslöse sjukskötaren påstod att vi var som anställdes 1996 - "det fattar ni inte... det behöver ni inte kunna... det räcker om jag kan det...", sa han och så flinade han. Man sa att han hade nyckeln till det skåp där alla bruksanvisningar till alla enhetens apparater fanns inlåsta... flertalet av de vanliga sjuksköterskorna kunde inte funktionen hos akutborden - som användes varje dygn.
När äldre sjuksköterskor allierar sig med läkare och motarbetar sina egna chefer och sina kollegor är det inte de som flyr som bör ändra attityd. Om jag skulle bli er chef skulle mycket bli annorlunda och jag skulle ställa krav inte bara på er utan på läkarna - om att ge er ert professionella utrymme.
