torsdag 31 maj 2012

MLK

söndag 27 maj 2012

EN BILD TILL OSERIÖSA LÄKARE PÅ KAROLINSKA

JAG GAV FÖRSLAG TILL

ETT NYTT SÄTT ATT TÄNKA.

JAG FÖRESLOG ATT NI SKULLE BÖRJA UTNYTTJA OCH UTVECKLA ERA SJUKSKÖTERSKORS KOMPETENS.

SJUKSKÖTERSKOR ÄR INTE NÅGOT LANDSTINGET ANSTÄLLER FÖR ER SKULL!

KORT INNAN JAG LÄMNADE KS LÄSTE JAG

I INTERN INFORMATION

ATT EN LÄKARES CA 25 ÅRIGA VÄNINNA VALTS SOM ENDA SJUKSKÖTERSKA TILL EN SJUKHUSÖVERGRIPANDE GRUPP.

TIDIGARE HADE EN ANNAN ÖVERLÄKARES VÄNINNA VALTS TILL EN ANNAN LIKNANDE GRUPP. INGEN AV DESSA TVÅ HADE KUNSKAP LÄMPAD FÖR SINA UPPDRAG.

DETTA HAR PÅGÅTT SEDAN LÅNGT INNAN MIN ANSTÄLLNING.

JAG HAR ANSETT ATT OM NI VILL HÅLLA ER MED SMÅ VÄNINNOR SÅ FÅR NI ERSÄTTA DEM UR EGEN FICKA!

DET ÄR KLART ATT NI INTE VILLE HA MIG SOM CHEF PÅ AVDELNINGEN...

FYRA FACKLIGA FÖRETRÄDARE, FRÅN TRE OLIKA FÖRBUND, SOM ALLA ARBETAT MINST 20- 35 ÅR PÅ ENHETEN, LÄMNADE AVDELNINGEN PÅ KORT TID - TRE EFTER ATT JAG HADE LÄMNAT.

JAG FRÅGADE EN AV DESSA OM ORSAKEN.

"KORRUPTIONEN", BLEV DET KORTA MEN SAMMANFATTANDE SVARET.

KORRUPTIONEN VAR UTBREDD NÄR JAG KOM TILL KS 1996 - IDAG ÄR VERKSAMHETENS UTVECKLING HELT BLOCKERAD AV ATT ALLA ERA SMÅ VÄNINNOR MÅSTE FÅ DE TJÄNSTER OCH LÖNER DE VILL HA - FÅR DE INTE PRECIS SOM DE VILL KAN NI DRABBAS PÅ SAMMA SÄTT SOM ÖVERLÄKAREN SOM ÅKTE UT 2009. HÄR RÅDER DJUNGELNS LAG - DET GÄLLER ATT ÄTA ELLER ÄTAS - ELLER ATT GÖMMA SIG OCH VARA SÅ TYST ATT MAN INTE MÄRKS.
MIN INTENTION, NÄR JAG SÖKTE TJÄNSTEN SOM VÅRDCHEF, VAR ATT BRYTA ETT MÖNSTER SOM JAG ANALYSERAT I 12 ÅRS TID.
DET HADE VARIT BRA FÖR ER OCKSÅ...

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

söndag 20 maj 2012

ETT BARN SOM GRÅTER

Jag hittade denna bild på Barnläkarbloggen för något år sedan.
Jag skrev till läkaren som lagt ut bilden på Internet och den är nu borttagen.

Bilden är tagen på min fd arbetsplats, KS neonatalavdelning. Vare sig fotografen, personen som håller sina händer till synes beskyddande runt barnet eller barnläkaren som exponerade detta i barnläkarnas blogg på nätet verkar ha sett att detta barn gråter.

Dels drar tejpen i hans ansikte, dels sluter inte solglasögonen tätt, dels ligger han på ett absorbtionsförband utan plastskikt - vilket omöjliggör mätning av urinmängd trots att han uppenbart har infusioner pågående i naveln - men det värsta är hans röda och uppsvullna vänsterhand.
Uppenbarligen har barnet någon form av infart i sitt vänstra armveck - man ser det på tejpen - och det är alldeles klart att någon vätska går ut under huden, inte i blodkärlet eller har gjort det.
Om en hand är så svullen måste man omedelbart ta bort förbandet så att det inte stasar, man måste lägga handen i högläge för att minska svullnaden och man måste trösta barnet och ev ge smärtlindring. Man har inte tid att fotografera - man måste hjälpa barnet direkt.

Detta barn har så ont i sin hand att han gråter högt - men det hörs inte för att han har en tub i halsen som gör att han inte kan stänga sina stämband.
För mig är detta KS neonatalavdelning i ett nötskal.
Man ser det fina nästet med sina små röda hjärtan och björnarna, man ser utanverket och man sprider det till föräldrar över Internet men man missar att där ligger en liten levande människa och gråter...

Föräldrarna ser det personalen inte ser.

söndag 13 maj 2012

TILL MINA KOLLEGOR PÅ KS NEO - OCH OM ATT LÄRA GENOM ATT JÄMFÖRA

Introduktion:

På länssjukhuset jag kom ifrån var kunskapsnivån minst 50 % högre än den var hos er - hos både sjuksköterskor och barnsköterskor - men där var attityden en annan. Alla nya togs emot med öppna armar. Allas kunskap införlivades - efter att ha granskats av teamet och enhetens ansvarige läkare men ingen kunde gå rakt in - från fem års forskning, eller från vård i Kina eller Island eller Italien - och kränka enhetens sjuksköterskor och köra sitt eget race mitt i natten - Där fanns kontroll över kunskapsutvecklingen.

NIDCAP infördes - inte som en teoretisk modell som ett par populära sjuksköterskor fick kontroll över, utan som tillämpad kunskap i den dagliga vården - från 1993 ungefär när psykolog Karin Stjernqvists och sjuksköterskan Kerstin Hedberg Nyqvists bok kom. Lunds psykolog som kom till länssjukhuset i Jkpg och gav all personal utbildning. All personal var anmodade att läsa boken - och signera att vi läst den - vi skulle kalla arbetssättet mjukvård eftersom NIDCAP var registrerat namn.

När jag kom till er fanns NIDCAP implementerat i mitt arbetssätt och tänkande - jag tappade mycket av det under åren på KS neo. Varje dag på jobbet var som ren terror när jag såg hur ni - som inte fått samma kunskap - vårdade era patienter. Ovanpå det gick ni runt och talade illa om andra och skröt över er själva... och jag visste att er attityd var känd och diskuterad i hela landet sedan 80-talet - och där står ni än.... År 2003 fick all personal på KS ett kompendium om NIDCAP - då skulle metoden införas på enheten. Jag tog hem kompendiet och jämförde med de anteckningar jag gjort vid föreläsningen på länssjukhuset 10 år tidigare - det fanns en enda liten detalj mer i KS kompendiet. För övrigt var allt lika. Tänk er alla de för tidigt födda barn som vårdats på KS neo i 10 års tid - och inte fått tillgång till NIDCAP baserad vård.

Jag minns - från min första tid på KS neo - sjuksköterskor med tomma ögon som såg ut att kunna spricka av stolthet för att de var involverade i vården av landets sjukaste nyfödda barn. "När man arbetar här behöver man inte gå vidareutbildning för det är vi som har den högsta kunskapen... det är vi som lär ut till andra...", sa ni. Jag försökte tala med en sjuksköterska i min ålder om att ha utbyte med kollegor på andra håll - ett ömsesidigt utbyte. "Vad då... det är ju vi som utbildar andra", sa hon och vände snabbt ryggen mot mig och gick. Kort innan jag slutade berättade en annan kollega att hon och hennes läkarvän planerade att börja "sälja kunskap" till andra neonatalavdelningar i landet. De skulle erbjuda utbildning i vård av en viss patientgrupp till andra svenska enheter - det skulle ge dem god inkomst, förutom trevliga resor tillsammans runt om i landet, hoppades hon. Jag sa att jag inte förstod - att den behandlingen inte är komplicerat, att det finns massor av kunskap på Internet, att de som säljer utrustningen utbildar - jag tänkte att många mindre sjukhus är bättre på neonatalvård än den sjuksköterskan och hennes vän. Sjuksköterskan sa då att läkaren skulle få Socialstyrelsen att ställa krav på att alla sjukhus som ville vårda den specifika patientgruppen skulle tvingas få certifikat från honom.
Det är mycket lukrativt att först få möjlighet att "forska" på Karolinska och sedan sälja "kunskapen" privat med stöd av handläggare vid Socialstyrelsen som inte vet något om vården!

"Vad har vi kommit till", sa vi nya till varandra 1996 och 1997. Vi var chockerade. Två av dem som började samtidigt med mig hade arbetat på KS neo innan. De var märkvärdigt tysta. Jag såg att de iakttog avdelningen, att de reagerade över reaktionen från oss som kom utifrån och jag hörde dem tala med varandra om att de skulle undersöka om de kunde återvända till sina närmast föregående arbetsplatser - båda gjorde det efter kort tid. Två kom från neonatalen på Sachska. De var ännu mer kritiska och frågade mig hur jag kunde välja att stanna - jag som sett väl fungerande neonatalvård. De visste inte att det fanns flera hinder för mig att byta jobb igen. Vår familj hade varit förföljd i åtta år. Mina barn hade redan tvingats flytta fyra gånger på sex år. Att flytta med dem igen var mer än jag klarade just då. Hela vår familjs liv hade fallit samman när min mans jobb dragits in i förföljelsen. Han hade lämnat jobbet i den stad där vi bodde och börjat pendla till jobb i Sthlm. Vårt äktenskap hade till slut havererat, jag ville bo där han var hela veckorna för att barnen skulle kunna ha regelbunden kontakt med honom. Att arbeta på en av de andra enheterna i Sthlm, där det inte finns intensivvård, var inte aktuellt för mig då av andra anledningar. Ovanpå det hade jag blivit lurad av kriminella när jag köpt hus. Jag kunde inte sälja utan stor förlust. Jag hade försökt överklaga husköpet med hjälp av upprörda grannar men då hände något som gjorde att jag vare sig klagade igen! När det blir turbulent omkring mig fungerar jag vanligen med att stå kvar och försöka ta det lugnt tills jag pejlat läget och kunnat ta ett balanserat beslut om vilken riktning jag ska ta.

Ni var alla nära vänner med era läkare. Det såg initialt ut att finnas ett oerhört väl fungerande samarbete mellan olika grupper. Ni hade tre chefer som alla var mycket erfarna, som kände er väl och som kunde neonatalvård. Ni hade just flyttat till ny avdelning. Mycket skulle ha kunnat vara väldigt bra.

Men era chefer var inte nöjda. De visste att avdelningen hade mycket svåra problem. De hade inte tystat alla som sagt emot dem, som ni gjorde. De hade lyssnat och ställt frågor till nyanställda sjuksköterskor och de hade sedan tagit ett beslut som ni inte gillade. De hade sagt upp 20 barnsköterskor och ersatte dem med 20 erfarna sjuksköterskor - varför hade de gjort det?

Min analys är att de dels ville få in ny och högre kunskap och dels att de ville slå sönder den informella makt som flera av er utövade i gruppen. Ni knöt er till läkare - manliga eller kvinnliga - mer eller mindre intimt - och sedan omgav ni er med grupper av starka, dramatiska barnsköterskor och kollegor som stöttade er. Jag minns inte säkert, men minst fem personer i personalgruppen var personligt/privat involverade med en läkare och alla hade stödgrupper runt sig när jag kom till avdelningen. Flera av dessa grupper låg i strid med varandra. Ni hade en årlig fest då ni drogade alla som anställts det året. Läkarna skrev recept på 96 % sprit som injicerades i oöppnade Mer förpackningar eller blandades i bålen och sedan tävlade flera patetiska läkare - som uppenbart hade svårt att få kvinnor utan att droga dem först - om vem som kunde komma längst sexuellt med flest. Dessa fester har varit ökända bland annat bland journalister i Sthlm vilket talar för att läkarna till och med skrutit med sina bravader. Flera av er sjuksköterskor medverkade. Många av dem som drabbades var unga flickor - kollegor till oss - som kommit från landsbygden. Jag kunde ha varit mamma till dessa kollegor till oss - jag tänkte på hur jag skulle ha reagerat om min dotter drabbats så. Flera av er var lika skrupellösa och hänsynslösa som era läkare. Ni andra blundade och höll tyst. Ni protesterade inte när läkarna sedan belönade/tröstade de utnyttjade flickorna genom att tilldela dem små ansvarsområden så att de kunde få högre lön än andra. Ni brydde er inte om de små PM som de små väninnorna skrev utan var och en av er gjorde så gott den kunde i en verklighet där ingen egentligen visste hur barnen skulle skötas. Ni bet ihop och teg när ni såg att de som hade lust att dela säng med läkare, att åka med läkare på skidresor eller resor till ett hus i fjällvärlden med badbalja med utsikt, fick fler resor till olika konferenser än ni fick som valde att vara trogna mot era män. Ni log och neg och fjäskade för era slippriga läkare och så tog ni ut er frustration på nya kollegor som kom till er med annat perspektiv, med mycket högre kunskap och med annan inställning till läkare. På friska arbetsplatser samverkar läkare och sjuksköterskor runt patienterna - inte runt läkares olika behov av makt, omväxling, sexuella äventyr och höga löner med minimal ansträngning. Två av era läkare fanns - om jag inte minns fel - bland landets fem bäst betalda läkare i en rapport från en tidning för några år sedan. Deras lön är så hög för att organisationen gör patienterna mycket sjukare än de skulle bli med god vård av kompetenta sjuksköterskor. De säger till er att även om de verkligen älskar och uppskattar och beundrar er så kan ni vare sig bygga kunskap eller omdöme nog för de arbetsuppgifter och det ansvar som alla andra svenska sjuksköterskor anses klara.

Som jag ser det finns det flera delar i läkargruppens dolda agenda. En är deras lön. På friska normala neonatalavdelningar utbildas sjuksköterskor så att de kan tilldelas delegerat ansvar för en rad uppgifter. Ni tillåts inte ens arbeta med det som ingår i den specifika omvårdnaden. I stället för att läkarna gör en enkel planering med er på kvällen om hur ett bili svar ska tolkas, om hur inotroperna ska doseras utifrån blodtrycksnivån, osv osv så sitter de uppe nätterna igenom för uppgifter som sköts av sjuksköterskor på andra håll i vårt land. De flesta jourande läkare på KS neo tjänar troligen 50 % mer än de skulle göra i en frisk organisation.

Jag växte upp i en stängd och mycket skev pingstförsamling. Jag såg, från att jag var 12 år gammal, att något var fel. När jag var 14 skrev jag till församlingen och begärde utträde. Jag hade inte talat med någon annan människa om mina tankar och mitt beslut. Mina föräldrar var kloka och goda människor som hade lärt mig att tänka självständigt. Jag litade på mitt eget omdöme. Det var genom att iaktta mina föräldrar och jämföra dem med de människor som ledde församlingen som jag såg att ledarna ljög om sig själva.

När jag kom till er jämförde jag, på motsvarande sätt, era läkare med de läkare som utbildat mig i Lund, Linköping, Örebro och vid länssjukhuset. Det var inte bra på alla de andra enheterna och mycket sämre hos er. Det finns alltid brister överallt - den centrala frågan är inte om man har problem eller inte utan hur man arbetar med sina problem.

Det är en fråga om:

1. att se problemen (att orka med att inse att man inte är perfekt - alla orkar inte det)

2. att ha kunskap nog att förstå att man har problem (när kunskapsnivån sjunker i en grupp kan det bli svårt)

3. att ha kapacitet att synliggöra och analysera problem - i motsats till att förneka dem och dölja dem

4. att ha kunskap, vilja och kraft nog att lösa de specifika problem man har.

Utöver min jämförelse med annan neonatalvård jämförde jag er arbetsplats med mina tidigare arbetsplatser - och de är ganska många. Under mina första år i ett statligt verk var jag anställd "på distrikt". Det betydde att jag kunde bli skickad vart som helst i hela Västergötland, delar av Värmland eller till Göteborg när det fanns kortare eller längre vikariat. Jag gillade att byta arbetsplats, att se nytt, lära känna nya människor och nya städer. När jag började som mentalskötare jobbade jag på fyra olika arbetsplatser på fem år. Det berodde dels på att jag ville lära mig olika områden men också på att vårdarbetsplatser skilde sig mycket från det jag var van vid. På min första vårdarbetsplats duschade man vissa patienter/brukare i iskallt vatten, man hånade anhöriga och stal patienternas goda fredags kvällsmat. Personalgruppen hade total makt över sina utlämnade patienter - och de missbrukade den. På min nästa vårdarbetsplats var avdelningsföreståndaren mobbad av de två andra cheferna och en grupp omkring dessa. Arbetsmiljön var så infekterad att ingen vågade säga ett ord i personalrummet på rasterna. Efter två veckor på avdelningen blev jag intagen på en expedition av en chef. Hon ställde krav på mig om att delta i processen mot avdelningsföreståndaren. Jag gjorde som jag brukar - jag jämförde. Jag iakttog under en tid både de två lägre cheferna och avdelningsföreståndaren och sedan bestämde jag mig. Avdelningsföreståndaren bemötte samtliga patienter - äldre dementa kvinnor - som att de varit hennes egen mamma. Hon var personlig, inkännande och klok i sitt bemötande av anhöriga. Den chef som förtalat henne till mig, och hennes kollega, satt helst på expeditionen och intrigerade. De var genuint elaka mot patienterna och de bemötte de anhöriga som att de var föraktliga och mindre vetande. Jag lämnade båda dessa arbetsplatser efter ett år - jag går vanligen från problem efter att ha sagt vad jag tycker.

Min erfarenhet, efter 35 år i vården, mot bakgrund av 8 år i det statliga verket, är att vårdens huvudproblem handlar om ledarskapet. Tidigare var rutinen att den äldsta sjuksköterskan respektive överläkaren blev enhetsansvarig. Det fungerade olika bra beroende på vederbörandes personlighet och på om han/hon introducerats i ledarrollen av sin företrädare. Jag såg oerhört väl fungerande enheter där enhetens mest erfarna sjuksköterska satt som spindeln i ett nät och styrde med god vård som prioritering. Dessa chefer såg snabbt om ny personal hade luckor i kunskap - och de reparerade dem. De såg om vissa inte hade det som krävdes för en viss specialitet. Många av dem gick runt och hälsade på patienter och anhöriga och talade om att de fanns och gärna tog emot synpunkter på vården och avdelningen. Det var en enkel metod för att kvalitetssäkra, hitta problem snabbt och åtgärda dem innan patienterna kom till skada.
Vissa sjuksköterskor ville inte bli chefer men många av dem sa ändå inte nej när det blev deras tur att gå in i ansvaret. Sådana chefer gömde sig ofta på en expedition och bakom strikta regelverk som låste utveckling men som gjorde att de kunde upprätthålla ordning och reda utan att behöva hantera besvärliga förändringar.

Sjukvård måste vara kunskapsbärande organisationer om vården ska fungera. Det tappade man när man släppte kravet på att de som undervisade i vårdutbildningar skulle ha adekvat kompetens. Ovanpå det skulle eleverna få komma på, på egen hand, vilken kunskap de ville ha. Det kan man göra när man läser en vidareutbildning eller i slutet av en grundutbildning men det är mycket svårt och tar enorm tid när man är helt ny - då behöver man vägledning för att, med tiden, kunna utveckla den personliga förmågan att välja. När man, vid samma tid som utbildningarna ändrades, släppte kravet på att en chef skulle ha specialistkompetens i den vårdform man skulle leda blev det minst en förändring för mycket - jag anser att båda förändringarna var direkt felaktiga. Det är en sak om man utbildar sig för att odla morötter och lök, eller för att trycka böcker - det är en helt annan sak när man ska vårda levande människor. Ett enda felgrepp, en enda barnsköterska som tror att det är bra för ett barn med saturation på 85, en enda sjuksköterska som förbjuder andra att desinfektera kuvöser för vårdens minsta barn, en enda läkare som ordinerar att ett nyligen tarmopererat barn ska matas trots att det bara haft en enda avföring på flera dagar, en enda galning i ledningen för en universitetsklinik och väldigt många kommer att drabbad mycket svårt.
Mitt bonusbarnbarn smittades med herpes, troligen av personal på en vårdavdelning, när hon var 8 månader gammal. Infektionen drabbade hjärnan och hon har idag en mycket svår hjärnskada. Det har påverkat hennes liv, hennes föräldrars, mitt och mina andra barns och andra anhöriga i fyra generationer. Hon är bara ett enda barn som drabbades av att det saknas kunskap om att herpes faktiskt kan smitta från vårdpersonal till svårt sjuka, och särskilt till barn. Två av de sjuksköterskor som anställts som vårdchefer på KS neo de sista åren - utan kunskap i neonatal intensivvård - har inom några veckor beslutat att förbudet inom svensk neonatalvård, om att personal med munherpes inte får arbeta med nyfödda, ska tas bort. Vid båda dessa tillfällen har jag reagerat, tagit fram forskning som visar bakgrund till det gamla regelverket och så har jag skrämt läkarna med att det skulle skada avdelningens anseende om man frångår nationella regelverk.

"DET KAN DU INTE... DET FÅR DU INTE..." har era läkare sagt till er i alla år - och vad har ni gjort? Jo ni har varit som programmerade robotar. Ni har upprepat läkarnas besked till er till era unga kollegor och till nyanställda kollegor. "Det kan du inte så det får du inte", har ni sagt till era kollegor om att planera barnens mat, om att suga barnen balanserat - professionellt, med eller utan koksalt, på olika djup utifrån sjukdomstillstånd, storlek och mognad, efter noggrann omvårdnadsbedömning, om att pipa barnen med sugkateter när barnen lidit av extrema smärttillstånd för att deras tarmar varit sprickfärdiga av gas och stillastående avföring. I perioder har ni inte ens varit tillåtna att vända barn. När jag var ny drabbades hela avdelningen av hysteri när ett barn som låg i oscillator skulle vändas. Ni kunde ha haft extremt sjuka barn, i chock, liggande flera dygn på hårt underlag och ingen av er vågade ens tänka på att vända barnen. Läkare skulle vara med, den manlige sjukskötaren - som inte borde ha släppts närmare denna avdelning än en kilometer, om jag fått bestämma, vilket jag aldrig fått - skulle vara med och stå och skrika på er bara för skrikandets skull. Han skrek på mig en gång, inför föräldrar. Han skrek att jag skadade ett barn för livet - vilket jag inte gjorde. Jag anmälde mig själv efteråt. Jag skrev att jag var en okunnig sjuksköterska från landsbygden som inte hade lyckats bygga någon som helst kunskap på 14 år och med tre specialiserande utbildningar och att jag var oerhört tacksam till min kollega som upplyst mig om den stora skada jag orsakat patienten - det hade jag inte förstått själv. Ni accepterade detta skrikande. Jag gjorde inte det. Sjukskötaren skrek inte på mig igen. En av sjukskötarens vänner i läkargruppen skrek också på mig vid ett tillfälle.

Jag kom en kväll och tog över en sal från en mycket orolig sjuksköterska och en förtvivlad barnsköterska. (Jag minns inte om jag skrivit om detta i tidigare inlägg). De hade inte kunna få upp någon retention ur ett barns sond - de hade gjort upprepade försök. Visserligen var rutinen på avdelningen att barnsköterskor som satte sond fick mata om det "lät bra" när de lyssnade med stetoskop över barnens magsäck samtidigt som de sprutade ner lite luft i sonden, men sjuksköterskan var van vid andra rutiner och hon tyckte att det var osäkert att mata om det inte kom upp något alls ur sonden.
När läkare sätter ner stela tuber som ska föra ner luft och gaser i barnens luftvägar anses de inte kunna lyssna med stetoskop för att fastställa läget - man kan inte det med säkerhet - läkarna måste röntga för att se så att luften inte pressas ner i tarmarna. När barnsköterskor sätter ner långa slingriga slangar avsedda för att spruta in mat i barnens kroppar, anses de - på KS neo - kunna lyssna så att slangen hamnat rätt.
(På länssjukhuset fick ingen barnsköterska sätta ett nyfött barns första sond. Det kan finnas inre missbildningar som kan hittas i samband med sondsättning. Ingen fick heller mata ett barn utan att ha fått retur av maginnehåll som gav omslag på lackmus papper. På KS neo fanns 1996 ett enda kuvert med lackmuspapper på en av salarna - de användes aldrig - barnsköterskorna lyssnade och barnen aspirerade mat och låg i oscillator i 1-2 veckor innan lungorna klarade upp - många barn dog av mat i sina lungor. På länssjukhuset var barnsköterskorna skyldiga att meddela sjuksköterskan om de inte fick retur ur sonden. Om inte heller hon/han lyckades sattes sonden om).
Sjuksköterskan var riktigt orolig. Hon sa att barnets andning var påverkad och en faktor komplicerade mycket för henne - läkare hade nämligen tagit beslut om att man inte skulle mäta barnets saturation. Personalen som arbetat förmiddag hade blivit så uttröttade av de ständiga larmen - för att barnet låg så lågt i syresättning och svajade så - att de talat med läkare och att dessa tagit beslut om att saturationsmätaren skulle tas bort. Barnet behandlades med 50 % syrgas. Det hade aldrig hänt att man tagit bort saturationsmätare på ett sådant barn. Det räckte med att jag kastade en blick på det kritvita flämtande barnet för att jag skulle se att matsonden låg fel. Sonden hade centimeter markering och den var nedsatt 12 cm - 17 cm var lämpligt för ett barn med den vikten. Jag sa till dagpersonalen att gå hem - jag skulle ta hand om situationen. Jag tog bort den korta sonden, jag rensög barnet i mun och svalg och satte en ny sond. Jag fick retention av maginnehåll vid 17 cm som jag hade trott. Sedan kopplade jag på saturationsmätaren igen. Jag tänkte att barnet troligen hade fått mindre mängder mat i sina lungor under många timmar eftersom han varit så svajig under förmiddagen. Eftermiddagens sjuksköterska hade bett att få sätta på saturationsmätare men inte fått göra det - jag valde att inte fråga för att jag ansåg att det var ett felaktigt beslut att ta bort mätaren. Den striden fick jag ta med läkare i efterhand, tänkte jag. Just då ville jag ha kontroll över patienten. Barnet var instabilt i sin syresättning på förnatten, sedan blev han allt stabilare och när en dagbarnsköterska kom inrusande på rummet vid 7 tiden hade vi kunnat sänka syrgasen till 40 %. Barnsköterskan hade arbetat föregående dags förmiddag - hon skrek högt när hon fick se att barnet hade sat mätaren påkopplad. Hon frågade inte vad som hade hänt. Hon slet bort mätaren från barnet. "Om ni visste hur svårt det var för oss att övertala föräldrarna att acceptera att mätaren togs bort... tänk om de hade kommit... då hade ni diskvalificerat oss helt... vad skulle de ha trott", skrek hon upprört och rusade sedan från salen igen. Jag har alltid tyckt om den barnsköterskan. Hon har troligen avskytt mig de första åren. Hon var "utbildad" internt av den manlige sjukskötaren och hans vän läkaren - som fortfarande kontrollerar både den svenska neonatalvården och den egna enheten med hot och terror mot alla avvikare och karriärmässiga konkurrenter.

Några dagar senare fick jag veta vilken läkare som låg bakom beslutet att ta bort saturationsmätaren. En av de mest patetiska av alla de maktgalna läkarna på KS neo kom in på min sal med ett ansiktsuttryck som ett snabbt inkommande åskmoln. Han började skrika på mig direkt - vem trodde jag att jag var som satt tillbaka en saturationsmätare när HAN ordinerat att den skulle tas bort. Jag minns att jag frågade om han inte ville veta VARFÖR jag satt tillbaka mätaren. Det hade han inget som helst intresse av, sa han. Det viktiga var att jag inte varit lydig och följt hans ordination. Jag minns inte vad jag svarade men jag kan ha sagt att jag ansåg att jag var en väl utbildad neonatalsjuksköterska som vårdade barnen så gott jag kunde. Han fortsatte att skrika att jag skulle lyda hans ordinationer. Jag svarade att det inte skulle falla mig in att lyda en så idiotisk ordination, att han gärna fick anmäla mig osv - vi stod till slut och skrek på varandra i rummet där blodgas apparaten står, i säkert en halvtimma. Föräldrar som kom för att träffa sina barn vände och gick tillbaka till BB. Den läkaren har sagt väldigt mycket negativt om mig till andra läkare genom åren.

Jag kom till vården från ett statligt verk där var och en hade självständigt ansvar för sina arbetsuppgifter under ledning av kompetenta chefer som utbildade all sin personal utifrån deras kapacitet - man testade alla innan anställning redan på 60-talet - och där ingen annan grupp såg sig som en gud i verkligheten. Jag har mycket stor respekt för seriösa läkare - oseriösa läkare som utnyttjar sin yrkesroll till att utöva makt och utnyttja andra människors - patienters, anhörigas och annan personals beroendeställning - har jag inte ett uns av medkänsla med.

Det har hänt vid ett ytterligare ett par tillfällen att läkare skrikit på mig - bland annat dagen efter att jag anmält att jag gjort misstaget med Linnéa. Då hade en läkare "ordinerat" att alla injektioner skulle ges via Linnéas navelvenskateter - där man samtidigt infunderade två inotroper. Jag sa till Linnéas sjuksköterska att jag vägrade att använda den metoden - även om den var sanktionerad av en läkare. Om jag skulle ge antibiotika ville jag sätta en perifer infart (i en hand eller en fot), sa jag. Linnéas sjuksköterska tyckte att det var lika bra och jag satte infarten med ett enda stick. Kanske var det därför läkaren var så ursinnig på mig när jag ringde avdelningen när jag vaknat med svår ångest över situationen för Linnéa och pojken (var högsta natriumvärden var ca 220 - Linnéas högsta var 188 - pojkens hjärnblödning förvärrades inte). Kanske var det för att jag inte varit lydig och följt hennes direktiv. Skulle hon ha tagit upp det med mig direkt skulle jag ha sagt som jag sa till hennes manlige kollega, många år innan - att det inte skulle falla mig in att lyda en så idiotisk ordination och att erfarna barnsjuksköterskor - som den kaxiga läkaren aldrig lyssnat på - inte ens ger en liten flush med koksalt i en pvk när man tar bort en inotrop. Man väntar minst ½ timme tills nivån av blodtryckshöjande jämnar ut sig - annars kan barnen kanske få hjärnblödning. (Man skulle kunna tänka sig det som en omvårdnadsdiagnos när barnen har inotroper).
Men den läkaren ställde inga frågor - hon bara skrek och sedan hetsade hon Linnéas utlämnade föräldrar mot mig under hela vårdtiden. De hade ingen aning om att de hamnat mellan mig och läkare som ville ha bort mitt kritiska öga när jag råkat göra fel med deras barn - för att jag blev så chockerad över brister i hennes vård.

Ni mina kollegor har inte gillat att jag ville bli er chef. VARFÖR?
Ni har alla vetat att jag tycker om er. Ni har vetat att jag velat att ni skulle får lära er mera.
Ni har vetat att jag ville att ni skulle läsa omvårdnadsvetenskap - nu kan de flesta av er inte komma in på en annan vidareutbildning utan att först läsa "det tredje året" - en utbildning som kommer att ta två år för er om ni vill jobba samtidigt.
Många av er har läst vid KI och jag skulle tro att ni förväntar er att det institutet ska hjälpa er att lösa era problem som de gjort genom åren. Tills för några år sedan hade KI något som kallades "bredd magister" som innebar att man kunde hoppa över ett steg - ett års utbildning - innan magisterutbildning. De som fått sin magister vid KI saknar ett antal kurser som den får som t.ex. läst vid Sophiahemmet.
Det som händer när man arbetar på KS och utbildar sig vid KI är att man själv tror att man är expert och att man har mycket hög kunskap medan alla andra ser ens kunnande och attityder som en tom såpbubbla - och efter att ha arbetat med er i nära 14 år kan jag intyga att den bilden är sann. Ni kan inte det ni behöver för att fungera i dagens sjukvård, ni har inte den kunskap som krävs för att inskola nya kollegor, ni förstår inte den kunskap man måste tillföra elever idag - ni är på 70-80-talet i ert tänkande. Jag - som är äldre än de flesta av er - ville ha fört er till ett nytt tänkande.

Ni har alltid fått utbildning på extremt låg nivå för att era läkare inte vill att ni ska kunna granska dem och säga emot dem. Vidareutbildningen i barnsjukvård vid KI idag är ökänd - jag har träffat sjuksköterskor från hela landet sedan jag lämnade er, sjuksköterskor talar om detta - för att kraven är låga och man inte behöver skriva magister som på andra vidareutbildningar.
Ni har sagt till era läkare - genom åren - att svenska barnsjuksköterskor inte har den kompetens som krävs för att arbeta med neonatal intensivvård - det har skadat er och oss alla.
När jag sökte jobb på KS 1996 var jag på BIVA och fick info av en fd vårdchef där. Hon berättade att BIVA helt slutat att ta emot omogna/för tidigt födda barn. Varför?
Jo, man hade insett - sa denna sjuksköterska med 30-40 års erfarenhet - att iva sjuksköterskor inte har den kunskap som krävs för att vårda för tidigt födda barn.
"De barnen skadades svårt här på BIVA... vi ska aldrig mer ta emot dem här... iva sjuksköterskor har inte den kunskap som krävs för vården av de barnen", sa hon.
Ni har försökt fixa detta genom att skicka era läkare till utbildningar för iva sjuksköterskor när erfarna och kloka barn/neonatalsjuksköterskor valt att lämna er verksamhet. Ni har anordnat utbildningar i neonatal intensivvård utan att ha vidgat ert perspektiv. Det ni inte förstår är att vare sig ni eller era läkare har den kunskap som krävs för att utbilda, inskola och utveckla barn/neonatal sjuksköterskor idag.

Jag har sett er där ni befinner er.
Jag har sett hur extremt dåligt ni mår av att bli diskvalificerade av era läkare, av att bli utskällda av vettlösa "småläkare" och av att leva i åratal under hot av olika galningar som härjar fritt i den svenska neonatalvården för att ingen på Socialstyrelsen har kunskap nog att analysera kompetensnivå inom vår specialitet. Ni befinner er psykologiskt i samma situation som misshandlade kvinnor. Ni får höra hur fantastiska ni är, att läkaren (mannen) inte kan leva utan er - att ni är själva kärnan i verksamheten (mannens liv) - samtidigt som ni blir hotade och misshandlade (psykisk misshandel är lika illa - eller värre - än fysisk för den syns inte ) så snart ni visar tillstymelse till egen vilja. Ni tar ut er frustration och maktlöshet på era chefer och på kollegor som mig.

Tycker ni att det varit bättre om jag hade flytt direkt?
Tror ni att jag är som ni - att jag velat ha makt över er och att jag skulle ha missbrukat den om jag fått den?
Vad tror ni hade hänt om jag hade fått tjänst som sektionsledare när jag sökte det första gången år 1999.
Då fanns en sektionsledare med KS perspektiv och det fanns en väl utbildad vårdlärare. Min tanke var att vi skulle ha kunnat bli ett bra team. Jag hade med mig perspektiv utifrån och kunskap från tre universitetskliniker och ett länssjukhus som var ledande i landet redan på 80-talet och som fått det bekräftat genom en nationell utmärkelse under sent 2000-tal.
Om jag blivit sektionsledare då skulle ni och er enhet ha varit verkligt världsledande idag för jag ville lyfta er och er verksamhet och jag skulle inte ha givit upp. Jag ville att ni skulle bli lyckliga, fria och trygga i er yrkesutövning - vilken tur att ni lyckades få bort mig så att ni kan fortsätta att må dåligt, att hugga nya kollegor och chefer i ryggen, att tvingas gå i säng med läkare för att göra karriär osv osv osv------

Som jag skrev inledningsvis kunde jag inte flytta igen när jag kommit till Sthlm. Med åren började jag se er situation allt tydligare. Ni gick alla runt och väntade på en "frälsare" - att någon skulle komma och lösa era problem - att allt skulle bli bra, som genom ett trollslag. Någon skulle komma och säga att ni var verkligen så fantastiska som ni ville vara - och kanske trodde att ni var (fastän ni egentligen visste att det inte var sant) och sedan skulle vården - hokus pokus - bli perfekt.
Jag såg att skevheten i arbetsmiljön - och den låsning ni befann er i - var så komplicerad att ingen någonsin kommer att kunna hjälpa er. Ingen chef kommer att kunna lösa era problem för att ni själva kommer att angripa alla försök som görs. Ni kommer att fortsätta att utnyttja era läkare för att göra era chefer maktlösa - ge dem roll som era marionetter - och ni kommer att fortsätta att driva bort kollegor genom att angripa deras personlighet eller deras barn eller något annat.
En jurist som jag diskuterat situationen med efter att jag lämnat KS neo har sagt till mig att det är omöjligt att lösa problem som dem som finns på er arbetsplats. Om jag skulle ha tänkt på mig själv och mina barn i första hand så skulle jag inte ha stannat hos er... och jag skulle definitivt inte försökt bli er chef och lyfta er professionellt och personligt och ge er yrkesmässigt utrymme.

Jag har jobbat på > 30 olika arbetsplatser i tre olika yrken. Jag har sett vad som fungerar och vad som inte fungerar. Jag har jobbat i psykiatrisk vård i fem år - där lärde man sig att analysera på 70-talet - och jag har kompletterat min utbildning stegvis genom åren. Jag kan neonatal omvårdnad och neonatal intensivvård. Mitt liv har varit fyllt av kriser och problem - jag känner mig själv, vet vad jag kan och vad jag vill. Jag trodde inte att jag kunde bli "en chef" - men jag trodde att ni och jag tillsammans - som ett team - skulle kunna bygga god och säker vård för våra små patienter på KS neo - och givetvis trodde jag - tills motsatsen bevisade sig - att ni ville ge god vård.
Jag mår riktigt bra idag, jag har ett bra jobb och har fått nya arbetskamrater som jag uppskattar mycket... livet går vidare.

Men - nu ska jag skrämma er - om tjänsten som vårdchef på KS neo annonseras ut igenom så kommer jag alldeles säkert att söka den - bara så att ni vet det...

Tillägg några timmar senare:

Det jag menar är -sammanfattande - att ni, mina kollegor i Sthlms neonatalvård, har allierat er med oseriösa läkare som försökt stoppa professionaliseringen av vårt yrke och utvecklingen av neonatalsjuksköterskans funktion i hela landet. Jag arbetade nyligen med en barnsjuksköterska som berättade för mig att på HS neo får ingen sjuksköterska höja syrgasen - alla höjningar ska göras av läkare. Det ger läkare mycket höga löner för jourerna!!! På neo i Solna har det funnits en 5 % regel som ingen brytt sig om. Däremot har det aldrig funnits några begränsningar för barnsköterskor (undersköterskor) när det gällt att SÄNKA syrgasen. De har kunnat dra ner 20 % och barnen har legat och pendlat mellan 75- 85 i saturation. Då har barn/undersköterskor stängt av larmen på tre minuter och sedan har många satt sig vid datorn i tron att de räddat barnen från ögonskador av hög syrgasnivå. De har aldrig fått lära sig att det finns forskning som visat att omogna barn får ögonskador inte bara av hög syrenivå utan även av låg och fluktuerande. Sjuksköterskorna på HS neo är inte heller tillåtna att handventilera ett barn om det behövs. Kollegan berättade för mig att barnen riskerar svåra skador för att ingen får ventilera innan läkare kommer - men vad bryr sig dessa läkare om det - det ger dem mycket makt och hög jourersättning, som sagt.

I Sverige förlöser barnmorskor självständigt - de kallar på läkare om det behövs. Anestesisjuksköterskor söver självständigt, med läkemedel och gaser, och kallar på läkare om det behövs.Ambulanssjuksköterskor får instruktioner via telefon och handventilerar, hjärtstartar och gör avancerade bedömningar. När jag var ensam nattsjuksköterska på länssjukhuset - med ansvar för 8 iva platser och lika många för tillväxt - var jag ensam ansvarig för att göra första bedömning och starta återupplivning av oväntat dåliga nyfödda barn. Jag kände stor osäkerhet men ansvarig läkare sa till mig att han hade iakttagit mig, att han hade lärt mig det jag behövde - han undervisade mig ofta personligt när han kom in som bakjour - och att han inte var orolig. Jag förlorade aldrig ett enda barn på akutbordet eller i andra akuta situationer. Jag upptäckte diafragmabråck och hanterade det korrekt. Jag tog emot ett barn vars luftvägar var helt igensatta med segt slem av en ovanlig infektion. Jag gav lagom mycket syrgas - på generell ordination - handventilerade vid behov och stabiliserade ofta barnen innan läkaren kom - han/hon skulle komma inom fem minuter.
Men de sjuksköterskor som arbetar i Sthlms neonatalvård anses lika obildbara år 2012 som den sanslöse sjukskötaren påstod att vi var som anställdes 1996 - "det fattar ni inte... det behöver ni inte kunna... det räcker om jag kan det...", sa han och så flinade han. Man sa att han hade nyckeln till det skåp där alla bruksanvisningar till alla enhetens apparater fanns inlåsta... flertalet av de vanliga sjuksköterskorna kunde inte funktionen hos akutborden - som användes varje dygn.

När äldre sjuksköterskor allierar sig med läkare och motarbetar sina egna chefer och sina kollegor är det inte de som flyr som bör ändra attityd. Om jag skulle bli er chef skulle mycket bli annorlunda och jag skulle ställa krav inte bara på er utan på läkarna - om att ge er ert professionella utrymme.

http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2012/03/house-divided-against-itself-cannot.html

lördag 5 maj 2012

OM VÅRDHYGIEN, STAFYLOKOCKER, SKÖLJRUM OCH PREMATURA BARN

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.

Fortsättning på tidigare inlägg om förebyggande hygien:
-- FOTOGRAFI: SKÖLJRUMMET / KUVÖSTVÄTTEN
samt
OM VÅRDHYGIEN OCH INREDNING AV SKÖLJRUM

Någon gång - troligen på 70-talet - tog svenska barnläkarföreningen beslut om att de "undersköterskor" som skulle arbeta i barnsjukvård inte skulle ha utbildning i mikrobiologi och sjukhushygien. Det fanns en klar tanke bakom detta - arbetsgivaren skulle inte kunna utnyttja barnsköterskor till städ- och förrådsarbete. Varje barnavdelning skulle ha 1-2 undersköterskor anställda för dessa uppgifter. Jag har skrivit om detta innan i flera inlägg.

Barnsköterskor inom neonatalvården skulle arbeta med att undervisa nyblivna föräldrar om skötsel av barn med eller utan sjukdom. De skulle stötta amningen - som är en komplicerad uppgift när ett barn föds för tidigt eller med sjukdom eller skada. (En funktion som barnmorskor - den nya tidens "profeter" på amningsområdet - inte har någon som helst kunskap om). De skulle ha tillräcklig kunskap för att upptäcka brister i information, och i föräldrars förståelse av info, från läkare och sjuksköterskor för att kunna förstärka eller be andra grupper att ta tid till nytt informationstillfälle.
I vården av större barn skulle barnsköterskorna dels bistå föräldrar med den allmänna omvårdnaden - att sköta, tvätta, mata och trösta svårt sjuka barn - samt att skapa en miljö som var stimulerande och utvecklande för det enskilda barnet. Först efter arbetspasset - på den sk överlappningstiden då eftermiddagens personal var på plats - skulle de som arbetat förmiddag få ägna sig åt att städa sköljrum, rengöra kuvöser, packa upp förrådsartiklar osv. Efter att de övergått till detta smutsiga arbete skulle de inte få gå in på vårdsal igen till för tidigt födda barn, infektionskänsliga cancerbarn osv.
Det fanns ytterligare en funktion i detta. Personalen kunde stänga dörren om sig - vilket man bör göra när man arbetar i ett sköljrum för att hindra bakteriespridning via ventilationen - och "prata av sig" med varandra innan de gick hem. Det är känslomässigt påfrestande att arbeta med svårt sjuka barn och den timme barnsköterskorna stod i sköljen efter sina arbetspass bidrog till att de kunde släppa tankarna på jobbet när de gick hem.
Slutligen hade barnsköterskor en utbildning som var inriktad på att upptäcka tidiga symtom på medfödd sjukdom, inre missbildning, infektion och förlossningsskador hos de nyfödda barnen.
Barnsköterskor fungerade som barnläkarens "öga" hos alla nyfödda barn på BB fram till 80-talet då barnmorskor lyckades tvinga bort barnkompetensen från alla landets BB avdelningar. Barns sjukdomssymtom skiljer sig från vuxnas. Den personal som vårdar barn måste ha utbildning mot barn. Idag utbildas inte längre barnsköterskor och avdelningarna tvingas i stället anställa undersköterskor. De saknar helt utbildning om barn - det är, anser jag, svenska barnläkares och barnmorskors ansvar att svenska barn inte längre har tillgång till barnkompetens i vården. Amningshysterin som drabbat så många så svårt sedan 80-talet uppstod när barnsköterskorna försvann från BB och barnmorskorna skulle ta över. De hade inte kunskap om barnen och de har det fortfarande inte - men många av dem vill gärna införliva både neonatalvård och BVC vård i sin makt sfär... och vi barnsjuksköterskor har egentligen inget stöd av våra läkare, åtminstone inte i Sthlm.

På det länssjukhus där jag började arbeta 1984 anställdes undersköterska med specifikt ansvar för den förebyggande hygienen - som undersköterskor har specifik utbildning för. Hon undervisade alla oss andra. Hennes inriktning var praktisk "hands-on". Hon hade nära knytning till sjukhusets/landstingets övergripande hygiensektion. Det behövdes inte "hygiensjuksköterska" på vårdavdelningen - alla sjukhus/landsting har den funktionen väl förankrad i verksamheterna med specialistkompetent hygienläkare och hygiensjuksköterskor som jobbar nära denne. De kan, i sin tur, handleda avdelningarnas hygienansvariga undersköterskor och ha kontakt med ansvarig chef - som måste vara väl insatt i en enhets hygienarbete, nya regelverk osv.

På KS neo tilldelades medicinskt ansvarig läkares mångåriga väninna - en fd barnsköterska (sannolikt - utifrån hennes kunskapsnivå - utan någon utbildning i sjukhushygien innan sjuksköterskeutbildningen) ansvar för hygiengruppen och för allt hygienarbete innan hennes inskolning till sjuksköterska var klar. Hon utsågs till "expert" innan hon arbetat en enda dag självständigt som sjuksköterska. Senare skulle hon komma att utses till chefssjuksköterska trots att hon inte arbetat ett helt år sammanhängande som sjuksköterska på avdelning (enligt uppgift från andra kritiska kollegor - jag vet inte exakt hur mycket hon har arbetat, bara att det varit sporadiskt - det jag vet är att man inte kan bygga kunskap som sjuksköterska genom att tala med läkare - man måste dels arbeta som sjuksköterska, dels samverka med kollegor på samma nivå - framför allt måste man lära sig att lyssna på andra). Det ställdes krav på erfarenhet av arbetsledning i annonsen - vilket kan ha gjort att sjuksköterskor med många års erfarenhet inte sökte - hon saknade det men fick ändå tjänsten. Hon arbetade inte "hands-on" som hygienansvarig utan "hands-off". Hon har gjort det läkarna uppmanat henne till - "forskat" och undersökt infektionsfrekvens - skapat många stora ord och en del statistik som sedan presenterats som "gott hygienarbete". Enligt min uppfattning har denna kollega låtit sig manipuleras av sin vän läkaren på ett sätt som inte bara skadat samtliga sjuksköterskors professionella utveckling utan också orsakat exempellöst lidande och svåra handkapp för mängder av barn. Många har avlidit med svåra skador. Denna kollega har troligen gjort så gott hon kunnat - hennes problem kan ha varit att hon inte haft tillräcklig kunskap om det hon haft ansvar för och att hon utnyttjats av en läkare som borde stängas av från all patientkontakt. Hon är inte ensam. Sthlms sjukvård är fylld av sjuksköterskor som gått manliga läkares ärenden för att hindra omvårdnadsutveckling på olika sätt. Problemet finns - så vitt jag förstått - även inom Vårdförbundet.

När avdelningens "kuvöstvätt" - ett större sköljrum - skulle byggas om trodde jag att avdelningens "expert" på hygien skull granska ritningen och lägga in hygienaspekter - hon var ganska ny i sin funktion då och jag antog fortfarande att hon både ville och kunde lära mera i samband med denna viktiga process. Ombyggnationen skulle göras samtidigt med att avdelningen utökades och fick nästan dubbelt så många vårdplatser, förutom att nyförlösta mödrar skulle vårdas tillsammans med sina barn. Mödrarna har en helt annan bakterieflora än de för tidigt födda barnen. Samvårdar man mödrar och barn måste man ställa mycket högre krav vad gäller sköljrum, förråd osv. Man måste också ha olika yrkesgrupper anställda. Barnmorskor har utbildning om mödrarna - den kunskapen saknar barnsjuksköterskor. Barnsjuksköterskor har kunskap om sjuka barn - den kunskapen saknar barnmorskor.

Jag har ägt två hus ensam och varit delägare i ytterligare tre hus. Jag har planerat ombyggnationer och gjort sådana, både på egen hand och tillsammans med andra. Jag har varit med om att en tidigare arbetsplats - neonatalavdelningen vid länssjukhuset - flyttade till nybyggt sjukhus.
Jag skulle ha velat vara med och planerat varje gång KS neo gjort ombyggnationer. Det har jag inte fått vara.
När vi fick se planen för ombyggnationen av kuvöstvätten tänkte jag att det var bättre att låta den vara som den var, än att bygga om som man hade tänkt. När tiden närmade sig för byggstarten, utan att den hygienansvariga sjuksköterskan - medicinskt ansvarig läkares väninna, som sagt - hade reagerat tog jag en natt med mig en linjal och ett papper till sköljen och mätte upp den. Jag gjorde sedan en egen plan som jag lämnade till min närmaste chef - en av vårdchefens favoriter som var chef i > 8 år utan att vare sig läsa chefsutbildning eller uppgradera sin sjuksköterskekompetens genom att läsa omvårdnadsvetenskap.

När jag talade med min chef om vårdutveckling och professionalisering av sjuksköterskeyrket förstod hon inte vad jag sa förrän hon tvingats börja läsa omvårdnadsvetenskap efter att jag tagit upp problemet med hennes låga kunskap med barndivisionens personalchef. Då kom hon till mig och sa "jag har funderat på det du sagt S - att jag borde läsa omvårdnadsvetenskap - och nu har jag sökt utbildningen". Jag berättade inte för henne att jag visste att hon blivit tvingad utan frågade henne några gånger, under tiden hon utbildade sig, om hon var nöjd med den kunskap hon fick. Hon var mycket nöjd och jag märkte hur hon successivt blev säkrare i sin yrkesroll. Jag var glad för hennes skull. Det var min avsikt att hon skulle få möjlighet att utvecklas som sjuksköterska. När jag själv kommit till den avslutande uppsatsen i min utbildning i omvårdnadsvetenskap kom hon en dag till mig och frågade vem jag hade fått som handledare. Jag svarade henne. Ett par dagar senare meddelade min handledare mig att hon plötsligt skulle resa bort en vecka och vara onåbar. När hon kom hem tog det ett par veckor innan hon svarade på inskick jag hade gjort och när hon svarade frågade hon bara "vad tycker du själv om det du skrivit?" När det hänt ett par gånger skickade jag samma text till en av lärarna vid Sophiahemmet och bad henne att ge kommentarer till min text. Jag fick tillbaka texten med kommentarer efter ett par timmar. Då skrev jag ett mail med rubriken "tidsplan" till min handledare. När hon inte svarat efter två dagar ringde jag henne. Hon sa med lojt och hånfullt tonfall att hon sett att det kommit ett mail med rubriken "tidsplan" men att hon inte öppnat det. Jag förstod att vårdchefen och ovan nämnda chef bestämt sig för att hindra mig att bli klar med min utbildning och just då vågade jag inte pressa mig själv ytterligare. Jag la ner mitt försök att skriva uppsats och där står jag fortfarande.
Men min chef fick en bra grund tack vare mig...

Nu kommer tre bilder som inte är helt perfekta vad gäller ytans storlek - jag har inte de exakta måtten.
Min avsikt är att visa hur ytan disponerats.
Så här såg kuvöstvätten ut innan ombyggnation i början av 2000 talet - antalet vårdplatser var 16 vid min anställning. Rum 2 och 3-4 hade plats för 6 barn, rum 6-7-8 hade sammanlagt 9 vårdplatser.

Följande ombyggnation gjordes under ledning av de två chefer som angripit mig personligt och yrkesmässigt i > 10 år, som år 2001 gav mig muntligt förbud att yttra mig om vårdkvalitet, kunskapsutveckling osv inför mina arbetskamrater, som gav mig skriftligt förbud att yttra mig år 2005 - utan att jag hade gjort något fel, som stoppade min utbildning i omvårdnadsvetenskap när jag nästan var klar och som lönesatt mig lägre än samtliga andra sjuksköterskor - i förhållande till utbildning och erfarenhet - i många år (en kollega som har 12 års kortare neonatal erfarenhet, som gick barn vub 10 år efter mig, som inte har någon av de specialiserande utbildningar mot neonatal intensivvård som jag hade redan vid min anställning på KS neo och som aldrig visat något intresse för utveckling av vården har legat på en nivå så att hon - om jag räknat rätt - skulle tjäna ca 40 000 kronor mer per år än mig med motsvarande arbetstid i minst 8 år).

Antalet vårdplatser var efter denna ombyggnation 9 för intensivvård och 4 platser på rum 3-4 - det är totalt 13 vårplatser på iva sidan. På den nya samvårdsavdelningen fanns 6 platser fördelade på två vårdsalar samt minst 5 platser för samvård av mor och barn. Det innebär en ökning av totala antalet barn från 16 till 24, förutom att 5 mödrar skulle kunna vara inskrivna.

Så här såg detta utrymme fortfarande ut när man manövrerade ut mig år 2010 - för att jag protesterat mot detta - och mycket annat.

Tvättmaskinen och torktumlaren är stora industrimaskiner som tar plats - det går inte att göra rent golvet ordentligt sedan de kom på plats. Direkt efter ombyggnationen fanns mindre maskiner och en ren bänk vid sidan om. Ovanför denna rena bänk - där man vek sängkläder till barn som kunde väga < 500 gram, fanns ett skåp där man förvarade vasar för lösa blommor! Senare började man använda sig av bänken vid dekontaminatorn för att vika tvätt. På den står en radioapparat som jag tror har funnits på avdelningen sedan innan min anställning. Att se glada barnsköterskor - utan utbildning i mikrobiologi och sjukhushygien - stå där och arbeta med den rena tvätten har varit som att någon stucket en kniv i hjärtat på mig. Under många år tog de sedan den rena tvätten, höll den mot sin vårddräkt och gick runt och placerade ut den i skåp på de olika salarna. De kunde lägga ifrån sig tvätten var som helst utan att reagera över renhetsgrad - de har inte den kunskapen. För många år sedan letade jag genom avdelningen och hittade en rostfri vagn som var lastad med journalen för forskning. Jag la alla dessa på en bänk, desinfekterade vagnen och satte en lapp på handtaget "endast för ren tvätt" - sedan dess används den vanligen när man lägger ut tvätt på salarna.

Kuvösförrådet luktade rent när det var renoverat - det kändes riktigt bra när jag steg in genom dörren. Sedan såg jag att man inte bara ställt in rena kuvöser och sängar, man hade också ställt tillbaka de smutsiga gamla barnvagnarna - som används för att köra döda barn till kylrummet (!) OCH till att köra svårt sjuka långliggande barn, som har behov av syrgas, ute i sjukhusparken - och man hade dessutom ställt in den säng där man lägger alla de barn som dör på avdelningen - kanske i svåra infektioner. Allt detta var - som det hade varit innan - så hopträngt att det smutsiga stod emot det som borde varit höggradigt rent.
Jag kände mig väldigt trött och ledsen över att ingen någonsin lyssnade på mig. När jag vände mig om för att gå ut fick jag syn på en dammsugare. Den stod intryckt alldeles under rena madrasser som man lägger in till de minsta barnen i kuvöserna.
När jag läste till mentalskötare i Falköping 1975 fick jag lära mig att dammsugare är förbjudna på vårdavdelningar för att vissa bakterier - t.ex stafylokocker och streptokocker - trivs och överlever i damm. Dammsugare kallades för "bakterie-bomber" och jag har aldrig sett en enda dammsugare på någon av de ca15 vårdavdelningar där jag arbetat eller gjort praktik - men på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning - där medicinskt ansvarig läkares mångåriga väninna var hygienansvarig sedan flera år och fått två ettåriga utbildningar på verksamhetens bekostnad, samt gått före mer erfarna och kunniga kollegor till ett antal olika uppdrag - hade man ansett att det helt nyrenoverade kuvösförrådet var en lämplig plats för en dammsugare. Jag drog omedelbart ut dammsugaren i korridoren och tänkte att någon dagpersonal måste reagera och hitta en bättre plats. Nästa natt stod den under samma hylla igen. Jag ställde då ut den i ett rum med skåp för personalens väskor. Nästa gång jag kom var den tillbaka i kuvösförrådet. När jag drog ut den femte gången (kan ha varit 4:e eller 6:e) ställde jag den i den lilla sköljen - där fick den stå kvar.

Redan innan ovanstående ombyggnation gjordes hade jag lämnat nedanstående förslag till min närmaste chef.

Min tanke var att allt skulle gå från smutsigt till rent - att inget (tvätt i tvättstugan eller kuvöser/sängar) skulle gå "bakåt" mot ett mera smutsigt utrymme. De tvättsäckar och sopsäckar där man skulle lasta ur sängar och kuvöser skulle bytas efter varje arbetspass, det vill säga tre gånger per dygn och tas ut genom den smutsiga ingångsdörren. Kuvöser och sängar skulle rengöras över ett stort galler av personal med gummistövlar så att underredet skulle bli riktigt rent och kuvöserna skulle sättas ihop inne i det höggradigt rena kuvösförrådet. Något jag inte tänkte på när jag gjorde den ritningen men som jag ritat in nu är automatiska dörrar som glider åt sidan när man trycker på något, inte dörrar som man öppnar med handen. Det finns säkert många andra som kan ge bättre förslag än mitt - detta var mina tankar i början av 2000-talet för KS neonatalavdelning specifikt.

Som jag skrivit i tidigare inlägg lämnade min chef tillbaka min ritning efter en vecka med orden "det är inte så längre, att man måste skilja på smutsigt och rent i vårdens sköljrum S...". Den kvinnan har haft total makt över mig i över 10 års tid. Hon har vid flera tillfällen stått mellan mig och andra medarbetare och skapat konflikter som inte funnits, som hon sedan har skyllt på mig för att motivera begränsningar i min yrkesutövning. Första gången jag skulle vara ledig en hel jul, på kanske 10 år, ringde hon hem till mig den 23 december och berättade skrattande att hon hade talat med en av avdelningens sköraste barnsköterskor om mig. Hon hade påstått sådant som inte stämde, till barnsköterskan. Den julen mådde jag riktigt dåligt - jag förstod min chefs avsikter. Det har många gånger varit mycket tungt för mina barn att ha en mamma som försökt fungera som whistleblower men jag har varit tvungen - jag har inte kunnat leva mitt liv och ha det bra med mina egna barn när jag sett hur andra människors barn skadats och dött.

När jag kom till Socialstyrelsen år 2010 möttes jag av psykiater, psykolog och en barnmorska som talade till mig som att jag varit ett barn och frågade hur jag hade tänkt när "en som" jag hade sökt chefstjänst på Karolinska sjukhuset. Jag kan berätta det nu - jag sa det inte då - jag ville bli chef både över min chef, över medicinskt ansvarig läkares väninna - hygiensjuksköterskan, över andra överläkares väninnor och över avdelningens vårdlärare.

Min (elaka) avsikt var att inte ge en enda fördel till dem som gav "service" till läkare privat och sedan förväntade att det skulle betala sig i form av särskilda tjänster, tillgång till resor inom och utom landet som vanliga normala sjuksköterskor - trogna till sina män, stabila och rejäla - aldrig fick tillgång till och högre lön. Så hemsk är jag... en mara för läkare som vill forska på barn med svåra infektioner, med skadade lungor och med tarmar som dött av syrebrist - för att läkare förbjuder sina sjuksköterskor att höja syrgas när det behövs men ger 100 % frihet till sina barn/undersköterskor att SÄNKA syrgas utan kontroll - och som vill kunna sprida i pressen att alla de minsta barnen måste vårdas av dem för att ingen annan i landet kan bygga kunskap.
Den "kunskapen" är inget mer än en färgglad bubbla som döljer en avgrund av tomma ord och förmåga att manipulera.
För ett antal år sedan fick KS neo en helt ny apparat som kunde avläsa syresättningen i de inre organen. Om man håller nyfödda barn lågt syresatta och om man tillåter syresättningen att fluktuera är det överhängande risk att tarmen skadas så att delar av den måste opereras bort. Mängder av barn som vårdas på neo i Sthlm får stomi (påse på magen) tillfälligt, vissa får det permanent, för att läkarna vill att barnen ska bli så sjuka som möjligt. Det ger nämligen dem hög status genom stort "forskningsunderlag" och det ger dem höga löner när de måste vara vakna nätterna igenom för att barnens liv hänger på en tråd tunn som spindelväv. Den nya apparaten visade att saturationen inne i barnens tarmar var ner till 20. Flera barnsköterskor kom till mig och sa "det där har du ju sagt sedan du började här... att barnen måste hållas bättre syresatta för att tarmarna inte ska skadas... men ingen har lyssnat på dig...". Den utmärkta apparaten försvann obemärkt från avdelningen inom några veckor.

Den 21 mars 2010 sökte jag tjänst som vårdchef för att jag ville styra upp avdelningen. Den 23 mars skrev jag till sjukhusets ledning om korruptionen i Sthlms neonatalvård och föreslog att en namngiven överläkare skulle ersättas med oberoende specialist med hög kunskap, välkänt hög pedagogisk förmåga och som - tänkte jag - sannolikt inte skulle skaffa sig en nära vän bland de manliga sjuksköterskorna för att utöva makt.
Den 1 april blev jag ombedd att ta över ett avslut - överläkare/bakjour (som utövar makt med hjälp av minst 2-3 nära väninnor som avskyr mig) lämnade avdelningen direkt efter rapport till mig. Den 7 april blev jag anklagad för att ha mördat barnet som två läkare sagt var så sjukt att respiratorn måste stängas av snarast. Kvällens sjuksköterska hade uppfattat läkarna precis som mig - hon hade avstått från att ge en ordinerad livsviktig infusion kl 20 och hon hade inte ens vänt barnet - "Inget mer ska ju ändå göras", sa hon till mig.

Jag har sett > 10 kloka chefer och > 100 mycket kloka sjuksköterskor manövreras bort från denna avdelning där stockholmarnas allra minsta barn vårdas - och jag har sett det som drabbar barnen...
Samma gruppering som drev bort tre erfarna chefer vid 90-talets slut gjorde sig av med mig, med minst en överläkare och med fyra chefer vid 2000-talets slut.
De gillar att jobba med svårt sjuka barn. De stärker sina svaga egon genom att framställa sig själva som "experter" till föräldrar som inte har någon som helst möjlighet att ifrågasätta gruppen och dess kompetens - inte ens Socialstyrelsen kan göra det - man är hänvisad till att tro.
Det är förbannat olämpligt att "tro" i detta sammanhang!!!

En kuvöstvätt ska - som ett sköljrum på en neonatalavdelning - vara så rent att alla ytor och golvet kan rengöras dagligen. Inget får finnas som samlar damm eller kan utgöra gömställe för bakterier.

TVÅ BILDER SOM JAG TOG I DEN NYBYGGDA KUVÖSTVÄTTEN.
Finns med kommentarer också i inlägget
http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2011/10/fotografi-skoljrummet-kuvostvatten.html
Den rena bänken och den djupa hon hade ännu inte ställts in i utrymmet när bilderna togs.

ANSVARET FÖR DENNA RÖRA LIGGER HOS AVDELNINGENS STARKE MAN - SOM OMGETT SIG MED EN GRUPP PERSONLIGT STARKA MEN LÅGT UTBILDADE PERSONER MED MYCKET STOR MAKT UNDER VÄLDIGT MÅNGA ÅR - OCH SOM DRIVIT SÅ FULA "SPEL" MOT KOLLEGOR ATT MÄNGDER AV LÄKARE FLYTT FRÅN AVDELNINGEN, ATT LÄKARE UNDER UTBILDNING TILL PEDIATRIKER INTE VÄLJER ATT UTBILDA SIG MOT NEONATALVÅRD, ATT FLERA KOMPETENTA KONKURRENTER HAR MANÖVRERATS BORT, ATT ALLA ÄR RÄDDA OCH ATT MÄNGDER AV BARN SKADAS SVÅRT AV VÅRDEN PÅ AVDELNINGEN.

Jag är en av mycket få som talat öppet om problemen - man fick Socialstyrelsen att tro att jag är psykiskt sjuk. Jag är bara riktigt, riktigt förbannad på slarviga läkare och maktutövning i allmänhet...
Och idag finns mycket få seriösa läkare kvar i Sthlms neonatalvård - de flesta är indragna i maktkamperna och påverkade både kunskapsmässigt och personligt - jag ville bli vårdchef för att förändra detta med stöd av konsulter utifrån - ingen kan förändra denna kultur inifrån på egen hand - speciellt inte om man är läkare och vill behålla sin legitimation - här råder "tystnadens kultur"...

http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2012/03/house-divided-against-itself-cannot.html

http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2011/10/fotografi-skoljrummet-kuvostvatten.html

http://barnsjukskoterskans.blogspot.se/2012/04/om-jag-fick-bestamma-vilket-jag-inte.html

torsdag 3 maj 2012

Om mediedrev - aktuellt från Metro...

Sanningen om blöjvägning på Koppargården

Det var vårdskandalen som skakade Sverige. På det av Carema drivna äldreboendet Koppargården varnade läkaren för systematisk vanvård, det kryllade av anmälningar och blöjorna vägdes för att kunna fyllas till bristningsgränsen. Carema kastades ut och själv skrev jag i en kolumn på denna sida om den ”skandalösa och cyniska vanvård som nyligen har avslöjats”.

Men sedan dess har allt mer kommit fram som gör det rimligt att varna för den skandalösa och cyniska journalistiken. I en reportageserie i Dagens Samhälle har den tidigare Dagens Nyheter-journalisten Thord Eriksson grävt fram historien bakom avslöjandet, som gjordes av just DN, och det visar sig att tidningen mörkade centrala delar av historien.

Läkaren, vars vittnesmål artiklarna i hög utsträckning byggde på, var inte en neutral betraktare. Hon låg i konflikt med Koppargården. Sjuksköterskorna klagade på att hon äventyrade vården bl a genom att avvisa sköterskor i akutlägen och ändra ordinationer utan att informera. Det var när Koppargården ville bryta samarbetet med läkarens bolag som läkaren plötsligt gav en bild av ett äldreboende i fritt fall – efter att inte tidigare ha anmält något fall av vanvård. Medierna gjorde hennes bild till sin. De talade inte med sjuksköterskorna och redogjorde inte för det brev de skickat till stadsdelsförvaltningen om problemen med läkaren.

Vanliga anmälningar till Socialstyrelsen hade ökat snabbt, men då de görs av äldreboendet självt för att reda ut orsaker till risker och skador, kan det betyda att de börjat ta brister på allvar. Förvaltningens utvärdering avslöjade att Koppargården saknade rutiner för rapportering av misstag innan Carema tog över. Förvaltningens kvalitetsuppföljningar visade att Koppargården drogs med stora problem, men ändå blev bättre under Caremas tid.

Och den kallhamrade blöjvägningen – som fortfarande återberättas av varenda person som talar om problem i äldreomsorgen – är ett rent missförstånd. Man väger alltid blöjor för att få individuellt avpassade skydd. Även Stockholms vänsterpartister, som var mest kritiska, menar att historierna om blöjvägning var ”direkt osakliga”.

Det här är inte hela berättelsen och det sista ordet är inte sagt, men drevet mot Carema vilseledde allmänheten. Det är pinsamt för alla inblandade, och det blir inte bättre när DN nu svarar med att antyda att Dagens Samhälle fått betalt av Carema. Det väcker också frågor om politiker som inte kan stå raka i medievinden. ”Som en direkt följd av den senaste tidens skriverier säger vi upp avtalet”, förklarade Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M), när han lät kommunen återta Koppargården.

Som en av de första åtgärderna köpte nya kommunala Koppargården för övrigt in 24 nya vågar för vägning av blöjor.

BARN/ NEONATAL SJUKSKÖTERSKANS BLOGG