Introduktion:
Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder. I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.
Nedan finns ett klipp ur tidningen Vårdfokus, Vårdförbundets tidskrift, 11 månader efter att man manövrerat bort mig från Karolinska sjukhusets neonatalavdelning, när människors reaktioner dämpats efter de initiala skriverierna om mig och min familj äntligen såg lite "ljus i tunneln". Min familj har tagit mycket mer skada av pressens skriverier än vad jag gjort. Jag känner läkarna som jag kritiserat och vet att deras skrupellöshet och ignorans saknar gräns. De är så upptagna med att beundra sin egen storhet och makt att man kan räkna med vad som helst om man säger emot dem. De sista månaderna jag arbetade på KS gick jag vanligen ett varv runt min bil på morgonen, innan jag körde hem från jobbet. Inte för att jag trodde att någon skulle ha kunnat göra något med däcken för att jag skulle skadas eller dödas när jag kommit upp i hastighet på motorvägen men för att jag inte kände mig säker på att detta. Jag hade övervägt att börja åka kollektivt till jobbet för att ingen skulle kunna skada min bil men kom på att mycket skulle kunna hända på vägen genom sjukhusparken på kvällen. Att betala för ett överfall på en gammal envis sjuksköterska som fortsätter att söka chefstjänster och lägga sig i vilka läkare som har vilken funktion, och som blir alltmer benägen att anmäla när läkare gör misstag, anses nog vara en bagatell av många beroende på kulturell bakgrund. Att använda sig av sina kontakter i Vårdförbundet, vederbörandes egen fackförening, är också en framgångsrik - och sannolikt mycket mera riskfri taktik - har det visat sig.
Min familj, som sett min kamp från andra hållet, som inte känner läkarna, som inte hört dessas väninnors hån mot de maktlösa, uppgivna - ibland till och med förvirrade - cheferna och som - framför allt annat - inte sett de svårt skadade små barnen, har det många gånger varit jobbigt med medias rapportering:
Min familj, som sett min kamp från andra hållet, som inte känner läkarna, som inte hört dessas väninnors hån mot de maktlösa, uppgivna - ibland till och med förvirrade - cheferna och som - framför allt annat - inte sett de svårt skadade små barnen, har det många gånger varit jobbigt med medias rapportering:
Publiceringsdatum: 2011-03-02
Som Vårdfokus tidigare har rapporterat stängde en sjuksköterska av pojkens respirator utan att någon läkare var närvarande. I går sammanträdde Socialstyrelsens rättsliga råd om ärendet sedan åklagarmyndigheten hade begärt ett yttrande.
Jag ringde omedelbart Rättsliga rådet och Åklagarmyndigheten i tron att Socialstyrelsen vridit mitt ärende ytterligare, av någon anledning. Ingen av dessa myndigheter hade någon aning om vad det handlade om.
Mitt ärende hade inte varit uppe hos dem.
Jag skrev ett kort mail till reportern och bad henne ringa mig.
Hej XX
Har en fråga om en artikel du skrivit i Vårdfokus.
Vore tacksam om du kunde ringa mig på telefon
Med vänlig hälsning XXX
Ett par dagar senare skickade jag ett längre mail till reportern.
När ingen hörde av sig ringde jag reportern på Vårdfokus. Hon var virrig och oklar och ursäktade sig med att det inte fanns tid för research. Man skriver för Vårdförbundets medlemmar, man påstår sådant som kan skada den enskilde mycket svårt men man ringer inte och ber om vederbörandes egen version.
Dagens medicin, Svenska Dagbladet och Expressen har ringt till mig i ett tidigt skede, Aftonbladet senare, troligen efter ett tips. Vårdfokus har inte ens brytt sig om vad jag sagt när jag ringt upp dem.
Reportern på Vårdfokus skyllde på Sveriges Radio P4 och jag kontrollerade deras webb artikel. Där fanns ingenting om Rättsliga rådet och Åklagarmyndigheten. Jag ringde till SVR P4. De visste inget om att att någon nämnt de båda myndigheterna. Jag skrev också till en ansvarig på SVR P4:
Jag skulle vilja ställa fråga om följande artikel/nyhet från 1 mars 2011 kl 14.58, med rubriken "Sjuksköterska stängde av barns respirator".
Tidningen Vårdfokus, som hänvisar till "Radio P4 Stockholms nyheter", skriver följande den 2 mars:
"I går sammanträdde Socialstyrelsens rättsliga råd om ärendet sedan åklagarmyndigheten hade begärt ett yttrande".
Jag är intresserad av att få veta varifrån uppgiften om åklagarmyndigheten kommit. Känner du till det?
Personen jag skrev till var bortrest sa hans mail svar och jag hörde aldrig av mig igen. Jag hade börjat tro att Vårdfokus fabricerat denna "nyhet" på uppdrag av Vårdförbundet, för att skada mig avsiktligt.
Reportern på Vårdfokus hade lovat mig att hon skulle kontrollera uppgifterna omedelbart och jag väntade förgäves på att man skulle ta bort artikeln från webb nyheterna. Jag förväntade också en dementi.
När jag sökte anställningar under våren var det flera som frågade om det fanns någon pågående rättslig process mot mig. Det fanns det inte då men när jag svarade som det var blev jag inte trodd.
De chefer jag träffade var alla sjuksköterskor och alla hade givetvis läst det Vårdfokus hade skrivit.
Jag skrev till Vårdförbundet och till Vårdfokus den 22 juni:
Jag har väntat på att Vårdfokus skulle komma med en dementi av sina felaktiga uppgifter och att webb artikeln skulle ändras men det har inte hänt.
Det har varit oerhört intressant att få veta att Vårdförbundet är så korrupt som det uppenbarligen är - kanske är det därför det går så dåligt för oss ssk att göra vår röst hörd.
Först när jag ringde till Vårdfokus ansvariga utgivare under hösten - jag minns inte exakt när - togs webb artikeln bort men jag har fortfarande inte sett någon dementi - artikeln försvann under tystnad.
Den artikeln har skadat min möjlighet att få anställning på ett nära nog oreparabelt sätt.
Jag vill rekommendera alla svenska sjuksköterskor att fundera noga över vad man förväntar sig av sin fackliga organisation mot bakgrund av det som drabbat mig.
Det har inte funnits någon som helst rättssäkerhet för mig i de två utredningar som gjorts om mig 2008 och 2010 och jag har inte fått något som helst stöd av Vårdförbundet. De har visserligen gått med mig på möten och kommunicerat med arbetsgivaren i mitt ställe vid enstaka tillfällen - vilket skadat mig svårt eftersom de varit lojala med arbetsgivaren.
Läs vidare i tidigare inlägg om Vårdförbundet!
Jag var ung på 60-talet därför prenumererar jag på Hippie Peace Freaks på Facebook.
Det påminner mig om en tid då män och kvinnor var starka, kärleksfulla och glada.
Vi drog runt med våra gitarrer på ryggen, vi gjorde upp eldar på stränderna och satt i ring och sjöng Bob Dylan och talade om Love, Peace and Understanding och diskuterade How many miles must a man walk down before they call him a man...
 |
| We all have to live together, so we might as well live together happily. Dalai Lama Pic: European Bee-Eaters. Från Hippie Peace Freaks |
När jag har arbetat på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning
har jag frågat mig - år efter år:
The answer, my friend, is blowing in the wind
The answer is blowing in the wind