Förlorade lilla Molly – nu väntar de barn igen
Emma Finér och Johan Drugge skulle bli föräldrar för första gången.
De lyssnade till sparkarna i magen, köpte barnkläder och planerade.
Men lilla Molly fick aldrig chansen till ett liv. Och samtidigt som den ändlösa sorgen varvas med ilska mot vården – klappar nu ett nytt hjärta i Emmas mage.
Det kan vara svårt att förklara för någon som aldrig har fått barn. Som kanske inte ens kan eller vill ha det.
Men för den som längtar, som drömmer och planerar, som står framför en spegel och i nio månader ser magen växa - för den kan kärleken till en människa man aldrig träffat vara svår att beskriva.
Men Emma Finér och Johan Drugge vet att den finns där, och att den känns. De har stått där framför spegeln och väntat på Molly. Hon blev deras första dotter.
Sedan togs hon ifrån dem. För ett år sedan drabbades nämligen paret, som kommer från Värmländska Sunne, av det värsta en förälder kan vara med om när Molly dog efter en mardrömslik förlossning.
I dagarna skrev även NWT om händelsen, och själv berättar Emma så här:
– Allt detta har varit en stor sorg för mig och Johan. Ingenting gör att vi får vår lilla flicka tillbaka, men kanske behöver inte någon annan familj genomgå samma helvete och bemötande som vi.
Var utmattad
Det var i graviditetsvecka 40, i augusti 2014, som Emma började få värkar. De åkte in till mödravårdscentralen samtidigt som Emma upplevde svåra smärtor i händerna och fötterna och lades in. Hon och Johan oroade sig över att barnet hade blivit för stort i magen men fick till svar att oron var överflödig.
Men efter tre dygn av värkar och konstant smärta – utan att något hänt – sa nattläkaren på Karlstads sjukhus att det fick räcka.
– Det beslutades att kejsarsnitt skulle genomföras på morgonen. Jag hade bara öppnat mig fem centimeter och på grund av värksvaghet skulle inte en vaginal förlossning genomföras, berättar Emma som dittills fått ryggmärgsbedövning och var helt utmattad.
Dessutom hade man försökt med en rad andra åtgärder för att stimulera förlossningen, utan resultat.
– Läkaren sa att vi inte ska experimentera mer.
Panik bryter ut
På morgonen, den 27 augusti, skulle det vara dags. Nu var även Molly utmattad och sliten, inne i magen. Sjukvårdspersonalen ändrar sig också – och trots beslutet om kejsarsnitt – ska man i stället genomföra en vaginal förlossning eftersom man ansåg att Emma då var tillräckligt öppen.
Återigen får hon värkstimulerande medel och en sugklocka läggs på eftersom Emma är helt slut.
Efter ett tag kommer Mollys huvud ut. Men då märks också paniken bland personalen i rummet. Barnmorskan skriker till läkaren "nej, nej, nej". Emma och Johan studsar mellan hopp och förtvivlan.
– De prövar olika manövrar och klipper upp mig ut mot skinkorna för att kunna bryta av Mollys arm så de får ut henne. Sedan lämnas jag utan smärtlindring. Vi hade sex av åtta riskfaktorer, ändå undveks inte en vaginal förlossning, säger Emma.
När Molly kommer ut är hon illa tilltagen. Hon skriker inte och visar inga livstecken. Efter 17 minuter får personalen i gång henne och hon förs med ambulanshelikopter till intensivvårdsavdelningen för nyfödda på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Jag och Johan är i svår chock och lämnas utan tillsyn i fyra timmar. Vi ligger på var sin hård brits längst bak i en sjuktransporttaxi för att åka till Uppsala. Vi hade inte duschat eller ätit något, berättar Emma som också är diabetiker.
Hon gråter, skakar och våndas i smärtorna, Och i Uppsala fortsätter mardrömmen.
– Läkaren där säger att han aldrig har sett ett så medtaget barn.
Går inte att rädda
Medan Molly är vid liv försöker Johan och Emma ta vara på tiden med henne så mycket som möjligt. De gör hand- och fotavtryck och låter en präst döpa henne.
Men strax därefter dör Molly. Hennes liv går helt enkelt inte att rädda.
– Vi hamnade båda i svår chock. Det går inte att beskriva smärtan, säger Emma.
Efter ytterligare några dagars helvete – där paret upplever att bemötandet från sjukvården är under all kritik – skriver de en anmälan till patientnämnden i Karlstad. Det handlar om allt från att de inte fick någon psykologhjälp efter dödsfallet till att Emma efter dödsfallet, när hon vårdades på sjukhus, skulle hämta sin mat på egen hand.
– Jag förklarade för sköterskan att jag inte klarar av det, det är bebisar överallt där inne som äter med sina mammor. Svaret jag fick var "då kan din make hämta maten". Som om det inte var lika jobbigt för honom, säger Emma.
Huvudsaken i anmälan är också att paret anser att Mollys död kunde ha förhindrats – om man bara gjort som planerat och genomfört kejsarsnittet.
Anmälde sig själva
Efter händelsen anmälde landstinget i Värmland sig själva enligt lex Maria. Inspektionen för vård och omsorg har nu tagit del av anmälan och parets klagomål och föreslår att ärendet ska avslutas utan kritik mot Karlstads sjukhus och utan vidare åtgärd.
I nuläget skuldbelägger myndighet alltså inte sjukhuset. GT har sökt verksamhetschefen för en kommentar.
Men beslutet spelar stor roll för Emma och Johan. De får inte sin Molly tillbaka, men vill inte att det här sker någon annan. De skulle ha varit tre personer när de kom hem från sjukhuset. Det fattades en.
– Detta får aldrig någonsin hända någon annan familj. Molly var vårt enda och efterlängtade barn, säger Emma.
Den 30 augusti 2015 är det nästan exakt ett år sedan de förlorade sitt första barn. Paret bor fortfarande i Sunne. I magen finns en ny bebis som har fått namnet Charlie.
I föräldrarnas sovrum står redan en spjälsäng.
Av Christer El-Mochantafchrister.el-mochantaf@gt.se
