Sjuksköterskans
ansvar i vården omfattar 14 punkter enligt Virginia Henderson,
omvårdnadsforskare som gav ut Basic principles of nursing care år 1960.
Följande är Hendersons beskrivning av sjuksköterskans roll:
Sjuksköterskans
speciella arbetsuppgift består i att hjälpa en individ, sjuk eller frisk,att
utföra sådana åtgärder som befordrar hälsa eller tillfrisknande (eller en
fridfull död); åtgärder individen själv skulle utföra om han hade erforderlig
kraft, vilja eller kunskap. Denna arbetsuppgift skall utföras på ett sätt som
hjälper individen att så snart som möjligt återvinna sitt oberoende.
Virginia
Henderson uppgav 14 punkter som sjuksköterskors speciella ansvar.
De fem första:
1. Att hjälpa
patienten att andas
2. Att hjälpa
patienten att äta och dricka
3. Att hjälpa
patienten med uttömningar (elimination)
4. Att hjälpa
patienten att inta lämplig kroppsställning
5. Att hjälpa
patienten till sömn och vila
I neonatalvården innebär detta konkret:
1. Att behålla
stabil syresättning och koldioxidnivå genom att suga det enskilda barnet på
lämpligt sätt, utan att vare sig skada med för aggressiv sugning eller låta
barnets lungblåsor täppas av slemproppar som kan orsaka att vissa delar av
lungorna faller samman, att lungblåsor brister och att lungorna skadas
långsiktigt. Bibehållen stabil syresättning är förutsättning för att
fostercirkulationen ska upphöra genom att förbindelsen mellan lungartären och
aorta stängs, vilket den inte kan göra vid låg och svajig syresättning. Det
finns receptorer i blodkärlen som reagerar även vid kortvariga perioder med låg
syresättning, och öppnar förbindelsen igen. Genomblödning av tarmen påverkas
vid bibehållen fostercirkulation och vid generellt låg syresättning. Den har avgörande
betydelse för utveckling av den svåra komplikationen nekrotiserande
enterokolit, ett tillstånd som ibland kräver att delar av tarmen opereras bort.
Även hjärnan kan skadas av fel syrgas- och koldioxid. Sjuksköterskans arbete
för att bibehålla stabil syresättning på adekvat nivå har avgörande betydelse
för barnets framtida hälsotillstånd.
2. Att hjälpa
patienten att äta och dricka innebär i neonatalvården bland annat att välja
lämplig matmetod individuellt för det enskilda barnet. De minsta för tidigt
födda som vårdas i respirator kan må bra av att få mat kontinuerligt via
kvarliggande sond. När barnen läggs i CPAP/andning mot övertryck innebär det
att stora mängder gas pressas ner i deras magar. Man kan då övergå till att
mata med intervall för att kunna ha sonden öppen ½-1 timme mellan måltiderna
för att luft ska kunna passera upp spontant. Amning alternativt matning med
nappflaska, kopp eller annan metod är en bedömning som innefattar medicinska,
etiska, omvårdnadsmässiga och hygieniska faktorer. Ibland krävs vägning före
och efter amning för att upprätthålla stabil nutrition i kombination med
intravenös vätska och för att kunna kontrollera den totala vätskebalansen.
Barnsköterskans bedömningar av det enskilda barnet, av mammans förmåga/vilja
till amning måste ställas i relation till barnets mognad och sjukdomstillstånd:
Sjuksköterskan har ansvar för en komplex bedömning som har stor betydelse för
barnets tillväxt, möjligheten till fungerande amning trots initial
sjukhusvistelse osv. Ingen annan grupp än barn/neonatalsjuksköterskor har den
kunskap på krävs.
3. Att hjälpa
patienten med uttömningar innefattar i neonatalvården till exempel att hjälpa
de minsta barnen att eliminera gas och avföring ur mag-tarmkanalen och att få
urinkateter vid behandling med Morfinpreparat. Det bör ingå i sjuksköterskors
ansvar att pipa det enskilda barnet på lämpligt sätt, att besluta att äldre
prematura barn ska tempas i stjärten, inte i armhålan, för att barnen har
problem med utdrivningen av avföring ända till fullgången tid, och
temptagningen stimulerar barnen att bajsa.
4. Att hjälpa
patienten att inta lämplig kroppsställning innefattar att planera hur ofta den
enskilda patienten ska vändas, hur barnet ska placeras för att inte drabbas av
tryck eller smärttillstånd av saturationsmätare, av tuber och infarter osv. Det
handlar om att inte linda in barnens fingrar så att de inte kan röra dem när
det finns en infart i handen, att inte lägga barnets huvud – nedtyngt av
respiratorslangar - i 90 graders vinkel från kroppen eftersom det orsakar
översträckning och smärtor i sternocleidomastoideus muskeln mm. Vändningar och
ombäddningar handlar om att hålla rent runt barnet, att förebygga smärta och
skador på huden, det innebär också ett tillfälle för taktil stimulering och för
sjukgymnastik, det vill säga att man rör vid barnet, smeker det och samtidigt
tänjer i leder och förebygger felställningar osv.
5. Att hjälpa
patienten till sömn och vila innefattar att skapa tider på dygnet då ingen får
störa barnet för undersökningar, att sträva efter att skapa dygnsrytm och ge
barnen nattvila i möjligaste mån ovs. De minsta barnens hjärnor är inte färdig,
bland annat pågår myeliniseringen av nervtrådar. Långa perioder i ostörd vila
innebär att denna viktiga utveckling inte störs, samtidigt som regelbundna
vändningar är viktiga för att undvika smärtor och inspektera barnets beteende,
hudfärg, bukstatus och andningsmönster. NIDCAP, individualiserad neonatal
omvårdnad, syftar till att skydda barnens omogna hjärnor och skapa optimala förutsättningar
för tillväxt och utveckling i intensivvårdsmiljö.
ALLA DE OVAN
NÄMNDA OMRÅDENA ÄR BARN/NEONATALSJUKSKÖTERSKANS KOMPETEN- OCH ANSVARSOMRÅDE
–NÅGOT SOM INTE EFTERFRÅGAS VID NEONATALAVDELNINGEN I SOLNA!
1. Två ”specialistsjuksköterskor”, utan adekvat utbildning till specialist,
knutna till läkare, har skrivit PM som i princip tar ifrån alla sjuksköterskor
möjlighet att suga barnen utifrån individuell omvårdnadsbedömning. Enligt
anvisningarna ska barn som väger 500 gram och har friska men omogna lungor
sugas på samma sätt som barn som väger 5000 gram och har andats in avföring
innan födelsen. Enhetens läkare anser inte att svenska sjuksköterskor har den
kompetens som krävs för att göra individuell vårdplanering – och man tillåter
inte utbildning för uppgiften. I perioder har sugning i tub varit förbjudet.
Barnsköterskor har däremot utrymme att flusha koksalt i barnens näsor, för att
trycka bort slem. Slemmet och koksalten ska sedan, teoretisk, sugas ut ur
svalget. Ett antal barn har drabbats av ”spasm” och vare sig kunnat andas eller
ventileras adekvat sedan denna metod infördes, för att hindra sjuksköterskor
att suga barnen. På fråga till läkare som tvingats intubera barn i samband med
”spasm” om hur det sett ut när han tittat ner i barnens hals direkt efter att en barnsköterska flushat ner slem och koksalt i luftvägarna, ur ett barns näsa, har en läkare
beskrivit att ”det låg som ett lock med slem över barnets stämband”. Enhetens
sjuksköterskor har inte fått undervisning om riskerna med låg och svajig
syresättning. Flertalet för tidigt födda barn får 6-9 doser av läkemedel som
ger sammandragning av blodkärlen i hela kroppen för att stänga
fosterblodkärlet. Ingen vet troligen hur t.ex. hjärnans cirkulation påverkas. Man vet att njurarnas genomblödning blir sämre. De flesta av barnen måste ändå opereras eftersom behandlingen med
läkemedel inte kombineras med stabil syresättning på adekvat nivå. Påverkan av
dessa utdragna processer på cirkulation i tarmen och utveckling av NEC är okänd och
utvärderas inte heller. Sedan några år har man också frångått en i landet
etablerade metod att tillsätta koagulations- hämmare till infusioner som ges
via navelkateter. Mot bakgrund av äldre forskning och rapporter om
cirkulationspåverkan på tarmen har denna rutin funnits i > 20 år. Nu har nya
läkare avfärdat detta som ”ovetenskapligt” och ändrat rutinenutan att följa upp
konsekvenserna. Skador på tarmen kan ha olika orsak – det enda man kan veta är
att alla vårdrelaterade.
2. Läkare
beslutar om matmetoder, alla barn ordineras kontinuerlig matning enligt ett
schema som kritiserats bland annat av Cochrane review. Det förekommer inte
etisk reflektion kring matningspolicyn. En nyanställd barnmorska (bmsk har inte
utbildning om för tidigt födda och om sjuka nyfödda) som fått favoritstatus gav
undervisning till all personal för ett par år sedan. Hennes teori var, som
många barnmorskors, att ”alla kan amma”, det vill säga att alla barn kan ta
emot mat via munnen. Efter denna utbildningsdag infördes att man pytsade upp ca
15 ml av prematurmödrars näringsrika bröstmjölk per dygn, till”smakportioner”
till de minsta barnen. Nya oerfarna sjuksköterskor och undersköterskor som inte
har utbildning om barn började spruta in 1-2 ml bröstmjölk i munnen på de
minsta barnen vid varje måltid/skötning, dvs var tredje timma. Barnen saknar
hostreflex och de sväljer inte. Maten kan rinna rakt ner i deras lungor. När
erfaren personal försökt hindra detta har man blivit hårt angripen av nya
”experter” utan utbildning om barn och kännedom om rutiner och regler i vårt
land. Dessa nyanställda okunniga personer har fått starkt stöd av chefer med
lika lite kunskap om för tidigt födda barns motorik.
3. Det är inte
tillåtet för sjuksköterskor att pipa barnen eller att besluta om temptagning i
stjärten. Vid behov av urinkateter måste läkare tillfrågas. Ofta har
sjuksköterskor större erfarenhet och mera kunskap än läkaren. Barnsköterskor
har däremot inofficiellt utrymme att pipa barnen efter egen bedömning. Ingen
sjuksköterska är involverad i inskolning av barnsköterskor och kan bestämma
eller bedöma nivån på denna.
Läs också inlägget om sjuksköterskans yrkesroll
http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/07/mera-ur-min-dator-ett-enskilt-arbete.html
Förteckning över alla mina inlägg:
http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/12/index.html
Klicka på namnet så kommer du till inlägget.