SOSFS 1995:15 (M)
Beslutade den 4 december 1995
Utkom från trycket den 12 februari 1996
Ansvarig utgivare: Chefsjurist Kristina Widgren
Observera att det kan förekomma fel i Internetversionen av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Det är den tryckta utgåvan av författningssamlingen som gäller.
Föreskrifterna och allmänna råden presenteras inte i konsoliderad form. Om föreskrifterna och allmänna råden har ändrats framgår det endast genom Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS), sökbar databas.
Socialstyrelsens allmänna råd
Kompetenskrav för tjänstgöring som sjuksköterska och barnmorska Enligt 6 § förordningen (1982:771) om behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster är den som har legitimation för yrket behörig till tjänst som barnmorska respektive sjuksköterska. Vidare anges att Socialstyrelsen skall meddela allmänna råd om kompetenskrav för sjuksköterskor. Socialstyrelsen har gjort en översyn av de allmänna råd som gavs ut 1985. Vid denna översyn har även barnmorskors verksamhet tagits med i de allmänna råden.
Förordningen reglerar behörigheten till vissa tjänster inom landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen anser att dessa allmänna råd även bör tillämpas inom privat verksamhet.
Verksamhetens utveckling
Hälso- och sjukvårdens struktur och innehåll förändras successivt. Olika faktorer bidrar till kravet på förändring. Högre krav ställs på hälso- och sjukvårdens kvalitet samt på nya och alternativa behandlingsformer samtidigt som efterfrågan på vård och service ökar. Utvecklingen av medicinsk teknik samt forskning och utvecklingsarbete medför nya möjligheter för vård och behandling. Begränsade ekonomiska resurser tvingar fram politiskt administrativa lösningar som påskyndar förändringar. Detta ställer krav på arbetsgivaren att hålla sjuksköterskans och barnmorskans kompetens aktuell i förhållande, till verksamhetens utveckling.
Samtidigt genomförs flera betydande nationella reformer. Kommunerna har övertagit huvudmannaskapet för viss hälso- och sjukvård samt för omvårdnad och omsorg om psykiskt utvecklingsstörda. För medicinskt färdigbehandlade psykiskt sjuka har kommunerna betalningsansvar enligt lagen 1990:1404. Den offentliga hälso- och sjukvården kompletteras med privat vård. Förändringar som dessa leder till andra förutsättningar för organisationen av hälso- och sjukvårdens olika grenar.
De begränsade ekonomiska resurserna och ett ökat inslag av marknadsorientering, leder till förändringar av den öppna och slutna hälso- och sjukvården. Inom den slutna vården minskar antalet vårdplatser som en följd av bl. a. kortare vårdtider och en ökad poliklinisering av vården. Flera sjukhus övergår till en organisation med såväl öppen som sluten vård vid avdelningar som är gemensamma för flera kliniker eller organinriktade enheter. Till dessa koncentreras resurserna.
Denna utveckling ställer generellt sett högre krav på kompetens. Sjuksköterskorna kommer inte heller framgent att vara en homogen yrkesgrupp, utan kommer att ha mycket olika profiler. De högre kraven på kompetens hos sjuksköterskorna förutses följa två huvudlinjer; antingen mot ett bredare yrkeskunnande eller mot en specialisering. Väsentligt högre krav kommer att ställas på administrativt kunnande och ledningskompetens hos sjuksköterskor i ledande ställning.
Utbildning och kompetensutveckling
Generellt om sjuksköterskors och barnmorskors yrkeskunnande
Kompetensbegreppet kan relateras till kunskapsbegreppet och vara av formell eller reell art. Sjuksköterskor och barnmorskor dokumenterar sin formella kompetens eller behörighet med legitimationsbevis. För vissa tjänster krävs därutöver kursbevis eller motsvarande kompetensbevis över genomförd vidareutbildning.
Utbildning
I samband med 1993 års högskolereform blev sjuksköterskeutbildningen en sammanhållen och EU-anpassad utbildning fram till sjuksköterskeexamen (120 poäng), som berättigar till legitimation som sjuksköterska. Våren 1996 examineras och legitimeras de första sjuksköterskor som utbildats enligt 1993 års studieordning. För sjuksköterskor finns en vidareutbildning till barnmorskeexamen (60 poäng), som berättigar till legitimation som barnmorska. Annan vidareutbildning av sjuksköterskor för specialisering inom visst område sker enligt lokala beslut vid högskolan. Kurser och utbildningsprogram, som i stort sett motsvarar inriktningarna inom hälso- och sjukvårdslinjen och dess påbyggnadslinjer, anordnas övergångsvis vid högskolorna som vidareutbildning av sjuksköterskor som genomgått 1982 års eller tidigare studieordning. Högskolorna förväntas successivt utveckla och tillhandahålla ett flexibelt utbud av kurser som sjuksköterskor och barnmorskor kan genomgå i vidareutbildnings- eller fortbildningssyfte.
Tidigare studieordningar för sjuksköterskeutbildning och barnmorskeutbildning redovisas i bilaga.
Socialstyrelsen legitimerar sjuksköterskor och barnmorskor med utländsk utbildning i enlighet med gällande behörighetsförfattning. Vidare utfärdar Socialstyrelsen behörighetsbevis till nordisk distriktssköterska. Efter att ha fått legitimation kan en sjuksköterska med annan utländsk vidareutbildning vända sig till en högskola som anordnar motsvarande svenska utbildning för att få sin vidareutbildning prövad och kompletterad.
Socialstyrelsen utfärdar på begäran särskilda intyg – "Certificate of Good Standing" – till Sjuksköterskor och barnmorskor med svensk legitimation som avser att arbeta utomlands. Till sjuksköterskor och barnmorskor som genomgått utbildning enligt 1966 respektive 1982 års studieordning (allmän hälso- och sjukvård) utfärdas därtill – enligt en övergångsbestämmelse i EG-direktivet – ett intyg som krävs för godkännande inom Europa i ett land som tillhör EU (eller omfattas av EES-avtalet).
Från nybörjare till expert
Sjuksköterskors och barnmorskors kompetens består inte enbart i förmågan att utföra vissa arbetsuppgifter korrekt, utan även i att i alla situationer kunna bedöma och besluta när en åtgärd är relevant.
Då en sjuksköterska övergår från att vara student till att arbeta som sjuksköterska blir därför behovet av introduktion särskilt stort. Efter avslutad utbildning behöver sjuksköterskan få möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet innan hon anförtros de mest krävande arbetsuppgifterna. Detta skall förstås mot bakgrunden av att sjuksköterskans yrke innehåller flera dimensioner som på ett dynamiska sätt utvecklas i mötet med det avvikande, det onormala, allt det oförutsägbara som är en del av mänskligt liv.
I en rapport från Statens beredning för utvärdering av medicinsk teknik (SBU) beskrivs en modell för yrkeskunnandets utveckling i fem steg: sjuksköterskan som nybörjare, avancerad nybörjare, kompetent, skicklig och expert (SBU-rapport nr 123, s. 53).
Kompetensutveckling
I hälso- och sjukvården skall finnas den personal som behövs för att ge god vård (se 13 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL). Alla som tjänstgör i hälso- och sjukvården skall därför ha ett yrkeskunnande som gör det möjligt för dem att ge patienterna en sakkunnig och omsorgsfull vård. Enligt 2 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (ÅL) skall den som tillhör hälso-och sjukvårdspersonalen utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Var och en som arbetar inom hälso- och sjukvården har ansvar för hur just han/hon fullgör sina arbetsuppgifter; ett personligt yrkesansvar (6 § ÅL).
Sjuksköterskornas och barnmorskornas möjligheter till ett kompetensinriktat lärande i arbetet behöver beaktas i arbetets organisation på varje arbetsplats. För att erfarenheterna från det dagliga arbetet skall kunna fördjupas krävs att sjuksköterskan/barnmorskan får tid och möjligheter till reflektion – dvs. att tillsammans med kolleger och andra yrkesgrupper bearbeta olika problem – och att hon stimuleras att ta del av och engagera sig i forsknings- och utvecklingsarbete inom sitt område. Det kompetensinriktade lärandet behöver stödjas genom planerad utbildning.
Det är angeläget att sjuksköterskornas och barnmorskornas kompetens tas till vara och utvecklas så att patienterna får en god och trygg vård. I vissa fall finns behov av vidareutbildning för specialisering inom ett område eller för en verksamhet. Numera kan en legitimerad sjuksköterska/barnmorska genomgå vidareutbildning av varierande längd inom högskolans utbud av kurser. I takt med hälso- och sjukvårdens utveckling har det även tillkommit kurser inom olika specialområden och i teoretiska ämnen utöver dem som nämns i avsnittet "Särskilt kompetens- krävande verksamheter och funktioner". Sådana kurser utvecklas fortgående. Härigenom kan t. ex. en sjuksköterska med specialisering inom ett område komplettera och bredda sitt kunnande med en kurs från ett annat specialområde eller inom ett allmänt ämnesområde som är relevant för hennes verksamhet.
Omvårdnad
I Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1993:17) Omvårdnad inom hälso- och sjukvård framhålls bl. a. att omvårdnad kan vara dels allmän, dels specifik. Den specifika omvårdnaden kräver kunskap inte bara om människans normala funktioner utan också om en viss sjukdom och dess behandling.
En sjuksköterska som har en kvalificerad utbildning i specifik omvårdnad är särskilt lämpad att svara för den praktiska utformningen av omvårdnaden. I detta ansvarsområde ingår att ha ett primärt ansvar för omvårdnad, vilket bl. a. innefattar att "ansvara för att de omvårdnadsteoretiska och etiska grunderna för omvårdnadsarbetet tydliggörs så att de kan ligga till grund för det dagliga arbetet".
Särskilt kompetenskrävande verksamheter och funktioner
Patienternas behov inom varje specialområde blir avgörande för vad en sjuksköterska eller barnmorska behöver kunna göra. Kompetensbeskrivningar för de olika specialområden som berörs i nästa stycke redovisas i en särskild utgåva, som publicerats i skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen, 1995:5.
I all sjukvårdande verksamhet finns krav på särskild kompetens som utvecklats enligt ovan. Av olika skäl har vissa specialområden här framhållits och för dessa har krav formulerats. Dessa områden är geriatrisk vård, hälso- och sjukvård för barn och ungdomar, obstetrisk och gynekologisk vård (barnmorskeverksamhet), psykiatrisk vård, onkologisk vård, ögonsjukvård (inklusive ortoptik) samt anestesisjukvård, intensivvård, operationssjukvård och diagnostisk radiologi. Även anställningen som distriktssköterska ställer särskilda krav på sjuksköterskans förutsättningar för yrkesutövningen. De specifika insikter som erfordras i dessa fall kan bara i ringa mån inhämtas från andra specialområden. Det är därför angeläget att sjuksköterskor som anställs till dessa områden har genomgått vidareutbildning för specialisering inom området. (Med vidareutbildning för specialisering inom området jämställs här motsvarande utbildning som genom förts enligt tidigare studieordningar och där benämnts specialutbildning, vidareutbildning, inriktning och påbyggnadslinje, jfr bilaga). Sjuksköterskan med särskilt medicinskt ansvar inom den kommunala hälso- och sjukvården har ett författningsreglerat övergripande ansvar (se 24 § HSL och 10 § förordningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården). Detta ställer krav på specifikt kunnande utöver rekommenderad specialisering (SOSFS 1991:10). Anställningen som barnmorska regleras i särskild ordning och förutsätter legitimation som barnmorska (jfr det inledande stycket).
Innan en sjuksköterska anställs till en särskilt krävande funktion – t. ex. sjuksköterska med ständig nattjänstgöring – bör hon ha fått möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet som sjuksköterska och inhämta yrkeserfarenheter från området. Det är viktigt att en sjuksköterska som tjänstgör nattetid är förtrogen med hur verksamheten fungerar under dagtid.
Funktionen som sjuksköterska/barnmorska i ledande ställning vid en avdelning/enhet kräver särskild kompetens inom arbetsledning och administration inklusive budgetarbete och insikt i hälsoekonomi samt förmåga att initiera och leda utvecklingsarbete inom verksamheten. I ledningsarbetet ingår även att följa upp hur personalen utför sina delar av kvalitetssäkringsarbetet.
Successivt har det utvecklats och utvecklas fortgående specialiserade vård- och behandlingsformer för vissa patientgrupper eller inom vissa verksamheter som ställer krav på att sjuksköterskan/barnmorskan har en specifik kompetens för arbetet, dvs. att hon har genomgått en relevant vidareutbildning. Exempel härpå är akutsjukvård, diabetesmottagningar, dialysavdelningar och ambulansverksamhet. Särskilda kompetenskrav gäller för de sjuksköterskor som i enlighet med särskilda föreskrifter inom sin yrkesutövning förskriver läkemedel eller kostnadsfria förbrukningsartiklar och de barnmorskor som förskriver preventivmedel (SOSFS 1994:11, SOSFS 1994:22 och SOSFS 1993:19).
Varje arbetslag inom hälso- och sjukvården skall ha ändamålsenligt sammansatt personal (i 3 och 23 §§ HSL). Vid rekrytering av sjuksköterskor måste därför en noggrann bedömning ske från fall till fall av vilken kompetens som behöver tillföras arbetslaget. För att patienterna skall kunna få sakkunnig och omsorgsfull vård behövs i vissa fall vid samma avdelning/enhet sjuksköterskor med vidareutbildning inom olika specialområden. Det kan vid vård av långtidssjuka, åldersdementa patienter vara värdefullt om exempelvis någon av sjuksköterskorna har genomgått utbildning för specialisering inom psykiatrisk vård i stället för att alla har vidareutbildning för specialisering i geriatrisk vård eller motsvarande. När organisationen är sådan att barn vårdas på samma avdelning som vuxna, bör det för vården av barnen finnas en sjuksköterska med specialisering inom barnsjukvård. Såväl barnsjuksköterska som distriktssköterska kan tjänstgöra inom skolhälsovård. Inom gynekologisk vård kan finnas såväl sjuksköterske- som barnmorsketjänster.
Planering
Med hänsyn till patienternas säkerhet i vården är det angeläget att det inom varje ansvarsområde finns tillräckligt antal sjuksköterskor med rätt kompetens som kan ansvara för de arbetsuppgifter som kräver specifikt kunnande. För en nyanställd sjuksköterska/barnmorska är inskolning och särskild uppmärksamhet från arbetsledningen viktig. Det är också väsentligt att hon i sin yrkesutövning kan få god handledning.
Socialstyrelsen vill framhålla att det är angeläget att personalstrukturen är sådan att behovet av nödlösningar blir så litet som möjligt. Det är viktigt att huvudmannen har en personal- och utbildningsplanering som ökar beredskapen för situationer då det är brist på kompetent personal.
En arbetsuppgift får delegeras endast när detta är förenligt med god vård (7 § ÅL). När en vakans uppkommer kan det t. ex. vara lämpligare att omfördela arbetsuppgifterna eller resurserna än att ansöka om dispens för att anställa en vikarie som saknar legitimation som sjuksköterska. Med hänsyn till patientens säkerhet och värdens kvalitet kommer Socialstyrelsen i fortsättningen att vara restriktiv när det gäller att medge dispens för att förordna en person som saknar legitimation som sjuksköterska till vikarie på en sjukskötersketjänst.
Kommunerna och landstingen ansvarar enligt 3 kap. 19 § och 6 kap. 7 § kommunallagen (1991:900 ändrad 1994:690) för att den hälso- och sjukvård som upphandlas från entreprenör fyller de krav på god vård som anges i 2 § HSL. För privat verksamhet måste samma höga krav ställas på sjuksköterskornas/barnmorskornas kompetens som i offentlig regi. Detta gäller även vid anställning av vikarier.
Bilaga
Tidigare studieordningar för sjuksköterskeutbildning och barnmorskeutbildning
Sjuksköterske-/barnmorskeutbildningen har under årens lopp reformerats vid flera tillfällen. Här anges huvuddragen i utbildningens uppläggning enligt de studieordningar som fastställts sedan 1950-talets början.
Enligt 1952 års studieordning omfattade sjuksköterskornas utbildning 3 - 3 1/2 år och hade föregåtts av en provtjänstgöring. Sjuksköterskeutbildningen inleddes med en obligatorisk allmänutbildning under de två första åren och därefter följde direkt en specialutbildning i något av följande områden: medicinsk sjukvård, kirurgisk sjukvård, kirurgisk poliklinik, sinnessjukvård, operationssköterskearbete, röntgenarbete, laboratoriearbete samt distriktsvård, barnsjukvård och barnmorskearbete. De tre sistnämnda specialutbildningarna var längre och genomfördes vid särskilda läroanstalter; distriktssköterskeskola, barnsjuksköterskeskola respektive barnmorskeläroanstalt. Som vidareutbildning av sjuksköterskor tillkom under 1950-talet anestesisköterskekurs.
Med 1966 års studieordning delades sjuksköterskeutbildningen i grundutbildning och vidareutbildning. Grundutbildningen omfattade fem terminer och berättigade till legitimation som sjuksköterska. Viss tids yrkeserfarenhet som sjuksköterska krävdes för tillträde till vidareutbildning. Vidareutbildningslinjer fanns för följande specialområden: medicinsk och kirurgisk sjukvård, psykiatrisk vård och åldringsvård (var och en en termin), anestesisjukvård, intensivvård, operationssjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom, öppen hälso- och sjukvård (var och en två terminer) samt obstetrisk och gynekologisk vård (barnmorska, 50 veckor).
På grund av svårigheter att rekrytera sjuksköterskor till vissa verksamheter inleddes i början av 1960-talet direktutbildning av operations-, röntgen-, radioterapi- och oftalmologassistenter. Utbildningarna omfattade fyra/fem terminer. Vid 1982 års reformering av vissa medellånga värdutbildningar samordnades operations-, röntgen-, radioterapi- och oftalmologassistentutbildningarna delvis med sjuksköterskeutbildningen inom högskolans hälso- och sjukvårdslinje. Genom övergångsbestämmelser har de jämställts med motsvarande inriktning inom hälso- och sjukvårdslinjen för legitimation som sjuksköterska (se nästa stycke).
1982 års studieordning för sjuksköterskeutbildning (hälso- och sjukvårdslinjen) omfattade, 80/90 poängs högskolestudier och förutsatte att de studerande tidigare genomgått gymnasieskolans vårdlinje (eller motsvarande vårdutbildning). Från senare delen av 1980-talet anordnades försöksverksamhet med direktantagning till hälso- och sjukvårdslinjen (120/130 poäng) av studerande med allmän behörighet för högskolestudier men som saknade den särskilda behörigheten, dvs. gymnasial vårdutbildning. Denna försöksverksamhet skedde i rekryteringsbefrämjande syfte, lockade många sökande och anordnades successivt i relativt stor omfattning. Hälso- och sjukvårdslinjen gav en god grundläggande utbildning i omvårdnad och därtill en specialisering inom något av följande områden: allmän hälso- och sjukvård, operationssjukvård, psykiatrisk vård, ögonsjukvård, onkologi (radioterapi) och diagnostisk radiologi. Samtliga inriktningar berättigade till legitimation som sjuksköterska med kompetens inom respektive område. Detta gäller även den treåriga högskoleutbildning med inriktning mot diagnostisk radiologi som övergångsvis har anordnats efter reformeringen av sjuksköterskeutbildningen den 1 juli 1993. För vidareutbildning av sjuksköterskor fanns följande påbyggnadslinjer: anestesisjukvård, intensivvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom, öppen hälso- och sjukvård, ortoptik (var och en 40 poäng), obstetrisk och gynekologisk vård (barnmorska, 50 poäng) samt onkologisk omvårdnad (20 poäng).
1. Dessa allmänna råd ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1985:12) om kompetenskrav för sjukskötersketjänster.
2. Dessa allmänna råd kompletteras av en särskild skrift "Kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor och barnmorskor" som givits ut i serien Allmänna råd från Socialstyrelsen, 1995:5.
Socialstyrelsen
NINA REHNQVIST
Estrid Gullström (Hälso- och sjukvårdsgruppen)
I Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) publiceras verkets föreskrifter och allmänna råd. - Föreskrifter är bindande regler.
- Allmänna råd innehåller rekommendationer om hur en författning kan eller bör tillämpas och utesluter inte andra sätt att uppnå de mål som avses i författningen.
Socialstyrelsen ger årligen ut en förteckning över gällande föreskrifter och allmänna råd.
SOSFS kan beställas från webbutiken eller Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm. Fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se
ISSN 0346-6000
Artikelnr 1995-10-001
[ Socialstyrelsen ][ Sök ][ SOSFS]
TVÅ ÅR INNAN - ÅR 1993 - HADE FÖLJANDE DIREKTIV KOMMIT OM INNEBÖRDEN I BEGREPPET "SPECIFIK OMVÅRDNAD". DET JAG VELAT UTVECKLA PÅ NEONATALEN I SOLNA, TILLSAMMANS MED ALLA MINA KOLLEGOR -BARNSJUKSKÖTERSKOR, IVA SJUKSKÖTERSKOR OCH BARNMORSKOR - ÄR "SPECIFIK NEONATAL OMVÅRDNAD"
| SOSFS 1993:17 (M)
Beslutade den 3 november 1993
Utkom från trycket den 29 november 1993
Ansvarig utgivare: Chefsjurist Gunnar Fahlberg
Observera att det kan förekomma fel i Internetversionen av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Det är den tryckta utgåvan av författningssamlingen som gäller.
Föreskrifterna och allmänna råden presenteras inte i konsoliderad form. Om föreskrifterna och allmänna råden har ändrats framgår det endast genom Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS), sökbar databas.
Socialstyrelsens allmänna råd
Omvårdnad inom hälso- och sjukvården Dessa allmänna råd vänder sig till all hälso- och sjukvårdspersonal och ges ut i syfte att klargöra Socialstyrelsens syn på omvårdnadens innehåll och genomförande.
De allmänna råden avser omvårdnad inom den verksamhet som om omfattas av hälso- och sjukvårdslagen och som bedrivs av landsting, kommuner och privata vårdgivare. De behandlar således inte omvårdnad som bedrivs enligt socialtjänst- eller handikapplagstiftningarna. Råden behandlar inte övergripande lednings- och ansvarsfrågor.
Inledning
I 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763; HSL) /Fotnot: omtryckt 1992:567/ anges att målet för all hälso- och sjukvård är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I 2 a § HSL anges olika krav som hälso- och sjukvården skall uppfylla. Därvid anges bl.a. att vården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och att behandlingen skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.
När en människa till följd av sjukdom, ohälsa eller vid undersökning och behandling inte själv klarar av de dagliga aktiviteterna, följer av HSL att den omvårdnad vårdorganisationen tillhandahåller skall vara av god kvalitet.
En humanistisk människosyn och ett antagande om människors lika värde genomsyrar HSL. Detta innebär bl.a. att ett genomtänkt etiskt förhållningssätt ingår i kraven på god vård. Detta gäller även omvårdnad. Liksom all annan vård ges omvårdnad till patienterna på lika villkor utifrån vars och ens behov, oberoende av ålder, kön, utbildning, ekonomi, etnisk bakgrund och religion. Patienten ges möjlighet att delta i beslut om och genomförande av sin omvårdnad. Varje situation är unik och omvårdnaden utformas därför individuellt.
Omvårdnad vilar som all annan hälso- och sjukvårdande verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Omvårdnadens syfte och innehåll
Det finns ännu inte någon allmänt vedertagen definition av begreppet "omvårdnad", däremot kan omvårdnadsarbetets syfte, innehåll, metoder m.m. beskrivas.
Syftet med omvårdnad är att stärka hälsa, förebygga sjukdom och ohälsa, återställa och bevara hälsa utifrån patientens individuella möjligheter och behov, minska lidande samt att ge möjlighet till en värdig död.
Med omvårdnad inom hälso- och sjukvård avses således hjälp för kortare eller längre tid till personer som på grund av sitt hälsotillstånd inte själva klarar att planera och/eller genomföra handlingar som hör till deras dagliga liv.
Omvårdnad omfattar också åtgärder i syfte att skapa en hälsobefrämjande miljö, att undanröja smärta och obehag samt att ge stöd och hjälp åt patienter i deras reaktioner på sjukdom, trauma, funktionshinder och i behandlingssituationer.
Omvårdnad kan vara dels allmän, dels specifik. Allmän omvårdnad är oberoende av sjukdom och medicinsk behandling, medan specifik omvårdnad är relaterad till och kräver kunskap inte bara om människans normala funktioner utan också den aktuella sjukdomen och dess behandling. För att kunna bedöma vad som i den enskilda situationen är god omvårdnad krävs relevanta kunskaper från olika områden; i natur-, samhälls- och beteendevetenskap samt humaniora. Allmän omvårdnad utförs av all personal i hälso- och sjukvård. Specifik omvårdnad kräver speciell kompetens.
Det är viktigt att all personal ser människan i ett helhetsperspektiv och inte enbart inriktar sina insatser på sjukdomstillståndet. Detta innebär att patienten och i förekommande Ifall de närstående ges möjlighet till samverkan med personalen samt till att ta till vara de egna resurserna.
Omvårdnadsåtgärder
Omvårdnad planeras och genomförs så att patientens självständighet respekteras och behovet av säkerhet och integritet tillgodoses. Grundläggande för omvårdnaden är ett respektfullt patientbemötande.
Omvårdnadsarbetet skall befrämja hälsa och förebygga ohälsa. Det förutsätter bl.a. att riskfaktorer identifieras. Omvårdnadsåtgärder i vid mening innebär att berörd personal i samverkan med patienten och när så är lämpligt även patientens närstående formulerar och tydliggör mål för fysisk, psykisk, social och andlig hälsa. Omvårdnadsåtgärder spänner över ett brett fält från högteknologiska insatser till stöd i existentiella kriser.
Rådgivning och vägledning är synnerligen viktiga åtgärder som stöd för patientens och anhörigas egna insatser efter avslutad vård och behandling på såväl sjukhus som i öppen vård.
Omvårdnadsåtgärder kan beskrivas i följande övergripande funktioner, vilka i praktiken är integrerade:
- stöd i, eller utförande av, sådana handlingar som patienten för sitt dagliga liv eller välbefinnande inte kan utföra själv
- samordning och planering av diagnostiska åtgärder och behandlingar inbegripet åtgärder i syfte att få till stånd en hälsobefrämjande miljö
- information till patienten och i förekommande fall, närstående om de åtgärder som föreslås och planeras
- samt, när det är lämpligt, information och rådgivning om de åtgärder som kan vidtagas för att befrämja hälsa eller förhindra ohälsa och försämring i hälsotillstånd.
Ofta kan följande problernlösningsmodell användas vid bedömning, planering, genomförande, utvärdering och dokumentation av omvårdnadsarbetet.
Bedömning - Objektiva och subjektiva observationer samlas in och analyseras, t.ex. genom ett ankomstsamtal och en omvårdnadsanamnes, vilka kan utgöra grunden för den individuella omvårdnadsplanen
- En eller flera omvårdnadsdiagnoser utarbetas
- Behov av annan experthjälp bedöms
- Mål fastställs.
Planering - Omvårdnadssplan upprättas
- Omvårdnadsåtgärder prioriteras
- Patientens tillstånd, resurser och förmåga att samverka mot uppställda omvårdnadsmål, beskrivs.
Genomförande - Det som framkommit under bedömning och planering åtgärdas.
Utvärdering av resultat - Åtgärdernas resultat och måluppfyllelse utvärderas och medför eventuella revideringar av ornvårdnadsplanen
- Utvärdering och en sammanfattning av vårdtiden dokumenteras i en omvårdnadsepikris.
Kompetens- och ansvarsfrågor
Omvårdnadsarbetet sker som all annan hälso- och sjukvård inom hälso- och sjukvårdslagstiftningens ram. Det innebär bl.a. att den som är chef för en viss verksamhet inom hälso- och sjukvård är ansvarig för att omvårdnadsfrågor inom verksamheten löses på ett för patienten optimalt sätt. Inom kommunal hälso- och sjukvård, som avses i 18 § HSL, bör dock motsvarande ansvar för omvårdnadsfrågor inom hälso- och sjukvård ligga på den sjuksköterska eller annan yrkesutövare som avses i 24 § HSL. Den som svarar för omvårdnaden har att se till att åtgärderna genomförs på ett ändamålsenligt sätt och enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är därför nödvändigt att personal med lämplig utbildning, kompetens och erfarenhet svarar för genomförandet. Flera yrkeskategorier har utbildning i allmän omvårdnad. Sjuksköterskan har dessutom en kvalificerad utbildning i specifik omvårdnad. Den som har för uppgiften lämplig utbildning och erfarenhet svarar för den praktiska utformningen, i första hand sjuksköterskan. I ansvarsområdet för denna person ingår att - ha ett primärt ansvar för omvårdnad
- ansvara för att omvårdnadsåtgärder planeras, genomförs och utvärderas på ett ändamålsenligt sätt samt samordnas med behandling och andra åtgärder
- se till att omvårdnadsåtgärder genomförs i samverkan med andra personalgrupper
- ansvara för att de omvårdnadsteoretiska och etiska grunderna för omvårdnadsåtgärder tydliggörs så att de kan ligga till grund för det dagliga arbetet. Häri ingår även att utvärdera den egna verksamheten samt att följa utvecklingen och forskningen inom verksamhetsområdet för att möjliggöra förtrogenhet med och förmedling av nya rön.
Dokumentation och kvalitetssäkringsarbete
Omvårdnadsåtgärder omfattande förebyggande insatser, diagnostik, vård och behandling av patienter utgör sådana viktiga uppgifter som behöver dokumenteras för att uppnå en god och säker vård. De skall därför journalföras enligt 3 § patientjournallagen (1985:562) – se även SOSFS 1985:28 /Nya föreskrifter och allmänna råd om patientjournallagen kommer att utges av Socialstyrelsen - se SOSFS 1993:20. / och 1992:10. Har ett omvårdnadsansvar lagts på någon som inte är journalföringsskyldig enligt 9 § lagen kan det vara lämpligt att i uppdraget också lägga in ett dokumentationsansvar. Patientjournallagen utgör inget hinder mot att så sker. Den legitimerade hälso- och sjukvårdspersonalen har att bedriva fortlöpande, systematiskt och dokumenterat kvalitetssäkringsarbete i vilket också ingår uppföljning av den egna verksamheten. Föreskrifter om detta finns i SOSFS 1993:9 "Kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården inklusive tandvården" som träder i kraft den 1 januari 1994. Övrigt
Hälso- och sjukvården bedrivs i en mångfald av verksamhetsformer och verksamhetsinriktningar. I annat arbete inom hälso- och sjukvården än det som beskrivs i dessa allmänna råd gäller råden i tillämpliga delar. Dessa allmänna råd träder i kraft omdelbart och ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1990:15) i omvårdnad inom sluten somatisk vård och primärvård. Socialstyrelsen OLOF EDHAG Elisabet Svensson (Läns- och regionsjukvårdsenheten)
Eva Sahlin (Primärvårds-, tandvårds-och psykiatrienheten)
I Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) publiceras verkets föreskrifter och allmänna råd. - Föreskrifter är bindande regler.
- Allmänna råd innehåller rekommendationer om hur en författning kan eller bör tillämpas och utesluter inte andra sätt att uppnå de mål som avses i författningen.
Socialstyrelsen ger årligen ut en förteckning över gällande föreskrifter och allmänna råd. ISSN 0346-6000 och 6019
Artikelnr 1993-10-017
|
|
