onsdag 3 december 2025

Om toxisk "godhet" - ett känt problem i forna tiders barnsjukvård - sedan fråntogs sjuksköterskor sin yrkesroll stegvis - nu finns många "goda".





Ett enskilt arbete på Sophiahemmet år 2004 (?)


SOPHIAHEMMET HÖGSKOLA
STOCKHOLM
Omvårdnad/Vårdvetenskap 21-60 p

En reflektion över skillnaden mellan skäl och motiv.

Delkurs: 1, Vårdetik 5 p.
Session: 4 - 5
                                                
Inledning

Begreppen skäl (reason) och motiv (motives) är viktiga för oss människor att reflektera över i många sammanhang.
Människor som väljer ett vårdande yrke kan ha många olika motiv utan att vara medvetna om dem samtidigt som man kan ofta kan anföra ett antal olika skäl till sitt val. 

Begreppet skäl betyder, enligt Nordstedts svenska ordlista ”god och giltig orsak”.
På webbsidan http://encyclopedia.thefreedictionary.com ges följande betydelse:
rea·son Pronunciation(remacrprimezschwan)
1. The basis or motive for an action, decision, or conviction..
2. A declaration made to explain or justify action, decision, or conviction
3. An underlying fact or cause that provides logical sense for a premise or occurrence
4. The capacity for logical, rational, and analytic thought; intelligence.
5. Good judgment; sound sense.
6. A normal mental state; sanity
7. Logic A premise, usually the minor premise, of an argument.

v. rea·sonedrea·son·ingrea·sons
1. To use the faculty of reason; think logically.
2. To talk or argue logically and persuasively.
3. Obsolete To engage in conversation or discussion.
1. To determine or conclude by logical thinking: reasoned out a solution to the problem.
2. To persuade or dissuade (someone) with reasons


Begreppet motiv betyder, enligt Nordstedts ”underliggande orsak” / ”bevekelsegrund” / ”drivfjäder” och också ”orsak till brottslig handling”. mo·tive (mtv)
n.
1. An emotion, desire, physiological need, or similar impulse that acts as an incitement to action.
2. (mtv, m-tv) A motif in art, literature, or music.
adj.
1. Causing or able to cause motion: motive power.
2. Impelling to action: motive pleas.
3. Of or constituting an incitement to action.


Ett skäl är alltså något basalt, något giltigt, något logiskt, rationellt, en fråga om ”sound sense”.
Ett skäl utgår från en process i en individs förstånd som bygger på omdöme.

Ett motiv är något under- liggande, något dolt, en bevekelse, ”an emotion” eller ”impulse”.
Ett motiv handlar främst om känslor.

Altruism som skäl eller motiv

Begreppet altruism översätts ”oegennytta” eller ”osjälviskhet” och innebär att man prioriterar en annans intressen före sina egna.
Motsatsen egoism översätts ”egennytta” eller ”själviskhet”.
(Kalkas & Sarvimäki 1999, sid 40)

Kalkas och Sarvimäki  skriver också följande:
”Eftersom relationen och interaktionen är centrala i all hälso- och sjukvård blir människorelationernas etik viktig såväl i omvårdnadsetiken som i alla annan vårdetik. ………….Sjuksköterskeyrket räknas som en profession……och ett kriterium på en profession är att verksamheten bygger på altruism, dvs att man strävar efter att åstadkomma någonting gott för en annan individ. Altruismen kan därför ses som en central utgångspunkt i omvårdnadsetiken.” (sid 39)
”Man skulle kunna säga att altruismen som etisk princip betyder att en handling är moraliskt god om avsikten är att öka en annan persons välfärd, lycka och välbefinnande eller att minska den andres lidande, olycka, illabefinnande. Avsikten är med andra ord att göra något gott för en annan människa.” (sid 40)
Den amerikanske filosofen Nicholas Rescher kopplar ihop altruism med empati, dvs att hysa ställföreträdande känslor (enligt Kalkas & Sarvimäki 1999, sid 40)
Baumgarten definierar (enligt Kalkas & Sarvimäki 1999, sidd 41) empati som förmåga och vilja att sätta sig in i en annan persons känslor och ser denna förmåga som viktig för sjuksköterskans arbete.


Den tyska psykologen Ursula Nuber beskriver en annan syn på altruism. Hon skriver: ”Kännetecknande för altruism är att det altruistiska beteendet inte får vara del i en yrkseroll……….”
Hon skriver att forskning har visat att om vi människor hjälper andra så gör vi det av något av följande skäl:
  • vi förväntar oss en belöning – t.ex beröm, erkännande, att må bättre.
  • vi försöker undvika bestraffning
  • vi hjälper för att andras nöd gör oss oroliga och lustiga och vi vill må bättre
  • vi hjälper människor som liknar oss själva i syfte att stärka vår grupp, skapa vi-känsla 
”Lika vaga som de forskningsresultat är som säger sig påvisa en förment altruistisk motivation, lika klart och entydigt visar andra resultat att människor alltid får ut något av att hjälpa andra.” (Nuber 1998, sid 94-95)

Nuber skriver också om att ”bli hög” av att hjälpa. Hon refererar till boken ”The healing power of doing good” där Allan Luks redovisat ett forskningsprojekt omfattande drygt 3000 hjälparbetare och anställda vid sociala institutioner som fått beskriva sina motiv och vad deras arbete med hjälpbehövande hade inneburit.
Över hälften av de tillfrågade hade beskrivit i likartad fysiska känsla som av Luks getts namnet ”helper’s high”. Typiska symtom är plötsliga värmeförnimmelser, ökad energi och euforiska känslor. Dessa förnimmelser är, enligt Luks tecken på frisättning av endorfiner.
En majoritet av de tillfrågade i Luks undersökning hade också beskrivit mera långtsiktiga verkningar av att hjälpa andra. Ökad självkänsla, större lycka och tillfredsställelse med sig själva var vanligt men också mindre magproblem, migrän och andra hälsoproblem beskrevs. (Nuber sid 97-99)


Rachels diskuterar etisk egoism kontra altruism: ”But are we capable of being unselfish?”
Han skriver att många filosofer, psykologer och även “ordinary people” menar att människan inte är kapabel att vara osjälvisk.
”According to the theory called Psychological Egoism each person is so constituted that he will look out only for his own interests. Therefore, it is unreasonable to expect people to behave ‘altruistically’. Human nature being what it is, people will respond to the need of others only when there’s something in it for themselves. Pure altruism is a myth – it simply does not exist.”
(Rachels 1999, sid 70)

På webb sidan http://www.csulb.edu/~jmoriart/wk4_f04_160.html från Caifornia state university i Long beach finns följande text om dolda motiv i introduktionen till etik:

The strategy of reinterpreting motives
1.  Raoul Wallenberg.  It looked like his goal was to help other people, but in fact what he was trying to do was give himself a more meaningful life.

2.  Mother Theresa.  Yes, she was helping other people.  But the reason she was doing it was to get a really big reward in heaven.

3.  David Allsop.  He lived modestly in order to send big checks to environmental causes.  But he “previously worked as a campaigner  . . . and . . . found it deeply satisfying . . . to be able to provide the financial support for others to campaign” (65).

We’ve considered three specific cases.  The English philosopher Thomas Hobbes took a more systematic approach.  He looked at the general motives people have, and tried to show how all of them can be understood in egoistic terms.  Examples:

1.  Charity.  People who act charitably are doing so only to get the rush that comes from demonstrating their power.  Charitable people are “powerful” in the sense that they can take care of themselves and other people. 

2.  Pity.  Sometimes we feel bad for someone and try to help them.  According to Hobbes, “the reason we are disturbed by other people’s misfortunes is that we are reminded that the same thing might happen to us” (66).  In helping others who we pity, we are, in effect, attempting to help ourselves.  

Diskussion

Att sjuksköterskan har skäl för sitt handlande mot vårdtagaren är gott, eftersträvansvärt och nödvändigt i utvecklingen av en professionell yrkesroll.
Husted m.fl som betonar (enl. Kalkas & Sarvimäki 1999, sid 130)  ”betydelsen av vårdarens självständiga tänkande och handlingsfrihet i det etiska beslutsfattande som sker inom omvårdnaden. Endast på en sådan grund är det möjligt för vårdaren att ge individuella motiveringar för de lösningar hon väljer...”

Att ha dolda motiv är normalt. Det har alla vi människor – från dem som betraktas som helgon till dem vars motiv är onda och avsiktliga - i det mesta vi företar oss. 

För en sjuksköterska är det grundläggande att sträva efter professionell medvetenhet om vad det är som driver henne.
De flesta som valt sjuksköterskeyrket har ett underliggande behov som kan handla om att bli en god människa, någon som tar hand om andra, som tröstar och hjälper.
Samtidigt innebär vårdarens yrke en möjlighet till makt över andra människor.
Vårdtagaren befinner sig i en beroendeställning som det är vårdarens professionella skyldighet att ha insikt om och förstå konsekvenserna av.

I den enskilda sjuksköterskans strävan efter ökad professionalitet kan det vara utvecklande att ibland ställa frågan till sig själv: ”What’s in it for you?”
Speciellt i samband med händelser som inte blev som förväntat, kanske i mötet med en människa som man upplevde som ”en besvärlig patient” men också när allt går bra, när man har den känsla av ”helper’s high” eller ”flow” som Luks beskrivit, kan reflektion ge bättre självkännedom.

Kalkas et al skriver:
”I den mån vårdaren systematiskt prioriterar sina egna behov och intressen och vårdar för sin egen skull är handlandet själviskt och egoistiskt, även om det har positiva konsekvenser också för patienten. Dessa konsekvenser är då en irrelevant biprodukt i vårdandet.
Den altruistiska principen… är inte den enda principen. En annan princip av lika hög rang… är respekten för patienten som en unik person med egenvärde.”    (sid 50)

Nuber skriver:
 ”…..en hjälpande handling har positiva effekter också för den som hjälper, men det är skillnad om man hjälper någon annan enbart för att själv må bättre”.  (sid 99)

Because we are rational, we are able to take some facts in reason for behaving one way rather than another. We can articulate those reasons and think about them. …………. (Rachels 1999, sid 195)

Referenser:
 Kalkas H & Sarvimäki, A. (1999) Omvårdnadsetikens grunder. Stockholm, Liber.

Nuber Ursula (1998) Vår tids egoism. Stockholm. Natur och Kultur.

Nordstedt svenska ordbok (1990) Stockholm. Nordstedts förlag.

Rachels J (1999) The elements of moral philosophy. New York. McGraw-Hill.


- - - - - - - - - 
(Arbetet består av många olika direkta citat ur olika texter. Jag vet numera att man ska skriva om andras texter med sina egna ord. Detta var ett av de första inlämningsuppgifterna i den första delkursen i vidareutbildningen i omvårdnads vetenskap för äldre sjuksköterskor - jag gjorde så gott jag kunde då.)
- - - - - - - -




Mera ur tidigare mail:

Jag har sett många människor som lever i myter.
Jag har utbildning som gör att jag kan förstå hur det kommer sig att en människa, en grupp, en församling, en arbetsplats utvecklas på ett skevt sätt.
Jag har, för att orka överleva och komma vidare i olika livskriser, läst en massa som gett mig ökade kunskaper.

Jag förstår vad det innebär att befinna sig inne i en skev miljö, som den på KS Neo.
Jag förstår varför människor blir rädda för nyanställda som kommer från andra håll och kan mera. 
Jag tar inte åt mig när jag blir angripen utan fokuserar på problemet – att den här gruppen måste få höjd kompetens för att orka möta kollegor och bryta sin isolering.
Jag har också tagit på mig rollen att bli slagboll för dem. Jag har förstått att någon måste rubba deras bild av verkligheten, för att få dem att acceptera och ta emot människor med min kompetens och att det måste göras långsamt och försiktigt, stegvis, för att de inte ska ge upp eller bryta ihop. Det har varit en utmaning att provocera lite lagom, precis på gränsen för vad gruppen har klarat av. Det resultat jag ser är att nya numera möts med nyfikenhet och mycket större öppenhet än innan. Avdelningens ledning har också initierat samarbete med både Lund och Göteborg precis som jag försökt påverka till både i mina brev och i otaliga samtal med olika läkare.

Jag är väl medveten om att det jag gör är udda och på gränsen till hur en enskild anställd bör agera. Därför har jag hela tiden varit öppen med det jag gör. Jag har skrivit för att mina åsikter ska vara kända, kunna diskuteras och vägas mot andras. ..


Mera klipp:

Neonatalvård är en komplex specialitet där det krävs att de anställda har mycket breda kunskaper.
Ett nyfött barn kan ha en rad olika medfödda sjukdomar, missbildningar och skador. Det kan ha kromosomrubbningar, det kan ha inre missbildningar t.ex i mag-tarmkanalen eller i njurarna, det kan ha tumörer eller blodsjukdomar, det kan ha hudsjukdomar som fiskfjällsjukan, det kan ha skört skelett som gör att det får frakturer av att man tar i det.
Barnet kan också ha skadats under förlossningen eller det kan ha fått en skada tidigare i moderlivet, av något som inträffat. Många barn har medfödda infektioner som i många fall kan vara direkt livshotande.
En del barn är i akut behov av intensivvård och intensivvårdskunnande måste alltid finnas med som en komponent hos dem som arbetar med nyfödda sjuka barn. Det måste finnas möjlighet att intubera och lägga barn i respirator.
Eftersom för tidigt födda barn har nedsatt immunförsvar på liknande nivå som cancer- eller transplantationspatienter krävs mycket goda kunskaper om hygien.

Min bedömning är att en adekvat avvägning av kunskaper innebär att ungefär 10% av en neo.sjuksköterskas kompetens bör vara intensivvård.
På KS Neo är intensivvårdskompetensen 70-80% av personalgruppens samlade kompetens.
Det innebär att man missar en massa.

Man vet inte hur man ska sköta barn med hjärtfel, med tarmmissbildningar, med svår ärftlighet för allergier och man är totalt värdelösa på hygien.
Man missar att diagnosticera ovanliga sjukdomar och har de ett dramatiskt förlopp dör barnen innan någon hunnit förstå hur man skulle tolka de symtom som fanns.

På KS Neo har det varit status bland sjuksköterskor att vara snabb på att sätta infarter, att assistera läkaren, att vara effektiv i akuta livshotande tillstånd.
Det har inte varit prioriterat att UNDVIKA dessa svåra situationer genom att sköta barnen på ett väl avvägt sätt.

Fram till slutet av 80-talet var sjuksköterskans roll att fungera UNDERORDNAT läkaren. Det medicinska synsättet var det enda officiella sättet att möta patienterna på.
Sedan dess har sjuksköterskeutbildningen gjorts om. Numera är den en högskoleutbildning och Socialstyrelsen har gett direktiv om en successivt förändrad yrkesroll med eget, självständigt ansvar OBEROENDE av läkaren, för vissa delar av vården.

Socialstyrelsen har också föreskrivit att den nya yrkesrollen kräver en helt annan inskolningsnivå för sjuksköterskor.
När en sjuksköterska ska ställa egna diagnoser och ordinera omvårdnadsåtgärder kräver det en helt annan inskolning och undervisning än den man fick förr, när man kunde gå direkt från åk 9 in på en ssk-utbildning som var 2½ år.
Socialstyrelsen har till och med haft på förslag att sjuksköterskor ska ha en period som är att jämföra med läkares AT-tjänstgöring.

Jag anser att sjuksköterskor behöver en period på minst 1 år, som nya inom en specialitet, som de arbetar under en mentor. 

Jag anser att ingen ska få skriva vårdplaner eller ställa omvårdnadsdiagnoser förrän de arbetat länge under en specialistsjuksköterska med motsvarande funktion som en överläkare/bakjour har.

SOSFS 1995:15 - OM UPPGRADERING AV SJUKSKÖTERSKORS YRKESROLL OCH SOSFS 1993:17 - OM DEN NYA ROLLEN

 

Publicerat
SOSFS 1995:15 (M)
Beslutade den 4 december 1995
Utkom från trycket den 12 februari 1996
Ansvarig utgivare: Chefsjurist Kristina Widgren



Observera att det kan förekomma fel i Internetversionen av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Det är den tryckta utgåvan av författningssamlingen som gäller.
Föreskrifterna och allmänna råden presenteras inte i konsoliderad form. Om föreskrifterna och allmänna råden har ändrats framgår det endast genom Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS), sökbar databas.


Socialstyrelsens allmänna råd
Kompetenskrav för tjänstgöring som sjuksköterska och barnmorska
Enligt 6 § förordningen (1982:771) om behörighet till vissa tjänster inom hälso- och sjukvården och om tillsättning av sådana tjänster är den som har legitimation för yrket behörig till tjänst som barnmorska respektive sjuksköterska. Vidare anges att Socialstyrelsen skall meddela allmänna råd om kompetenskrav för sjuksköterskor. Socialstyrelsen har gjort en översyn av de allmänna råd som gavs ut 1985. Vid denna översyn har även barnmorskors verksamhet tagits med i de allmänna råden.
Förordningen reglerar behörigheten till vissa tjänster inom landstingens och kommunernas hälso- och sjukvård. Socialstyrelsen anser att dessa allmänna råd även bör tillämpas inom privat verksamhet.
Verksamhetens utveckling
Hälso- och sjukvårdens struktur och innehåll förändras successivt. Olika faktorer bidrar till kravet på förändring. Högre krav ställs på hälso- och sjukvårdens kvalitet samt på nya och alternativa behandlingsformer samtidigt som efterfrågan på vård och service ökar. Utvecklingen av medicinsk teknik samt forskning och utvecklingsarbete medför nya möjligheter för vård och behandling. Begränsade ekonomiska resurser tvingar fram politiskt administrativa lösningar som påskyndar förändringar. Detta ställer krav på arbetsgivaren att hålla sjuksköterskans och barnmorskans kompetens aktuell i förhållande, till verksamhetens utveckling.

Samtidigt genomförs flera betydande nationella reformer. Kommunerna har övertagit huvudmannaskapet för viss hälso- och sjukvård samt för omvårdnad och omsorg om psykiskt utvecklingsstörda. För medicinskt färdigbehandlade psykiskt sjuka har kommunerna betalningsansvar enligt lagen 1990:1404. Den offentliga hälso- och sjukvården kompletteras med privat vård. Förändringar som dessa leder till andra förutsättningar för organisationen av hälso- och sjukvårdens olika grenar.
De begränsade ekonomiska resurserna och ett ökat inslag av marknadsorientering, leder till förändringar av den öppna och slutna hälso- och sjukvården. Inom den slutna vården minskar antalet vårdplatser som en följd av bl. a. kortare vårdtider och en ökad poliklinisering av vården. Flera sjukhus övergår till en organisation med såväl öppen som sluten vård vid avdelningar som är gemensamma för flera kliniker eller organinriktade enheter. Till dessa koncentreras resurserna.
Denna utveckling ställer generellt sett högre krav på kompetens. Sjuksköterskorna kommer inte heller framgent att vara en homogen yrkesgrupp, utan kommer att ha mycket olika profiler. De högre kraven på kompetens hos sjuksköterskorna förutses följa två huvudlinjer; antingen mot ett bredare yrkeskunnande eller mot en specialisering. Väsentligt högre krav kommer att ställas på administrativt kunnande och ledningskompetens hos sjuksköterskor i ledande ställning.
Utbildning och kompetensutveckling
Generellt om sjuksköterskors och barnmorskors yrkeskunnande
Kompetensbegreppet kan relateras till kunskapsbegreppet och vara av formell eller reell art. Sjuksköterskor och barnmorskor dokumenterar sin formella kompetens eller behörighet med legitimationsbevis. För vissa tjänster krävs därutöver kursbevis eller motsvarande kompetensbevis över genomförd vidareutbildning.

Utbildning
I samband med 1993 års högskolereform blev sjuksköterskeutbildningen en sammanhållen och EU-anpassad utbildning fram till sjuksköterskeexamen (120 poäng), som berättigar till legitimation som sjuksköterska. Våren 1996 examineras och legitimeras de första sjuksköterskor som utbildats enligt 1993 års studieordning. För sjuksköterskor finns en vidareutbildning till barnmorskeexamen (60 poäng), som berättigar till legitimation som barnmorska. Annan vidareutbildning av sjuksköterskor för specialisering inom visst område sker enligt lokala beslut vid högskolan. Kurser och utbildningsprogram, som i stort sett motsvarar inriktningarna inom hälso- och sjukvårdslinjen och dess påbyggnadslinjer, anordnas övergångsvis vid högskolorna som vidareutbildning av sjuksköterskor som genomgått 1982 års eller tidigare studieordning. Högskolorna förväntas successivt utveckla och tillhandahålla ett flexibelt utbud av kurser som sjuksköterskor och barnmorskor kan genomgå i vidareutbildnings- eller fortbildningssyfte.

Tidigare studieordningar för sjuksköterskeutbildning och barnmorskeutbildning redovisas i bilaga.
Socialstyrelsen legitimerar sjuksköterskor och barnmorskor med utländsk utbildning i enlighet med gällande behörighetsförfattning. Vidare utfärdar Socialstyrelsen behörighetsbevis till nordisk distriktssköterska. Efter att ha fått legitimation kan en sjuksköterska med annan utländsk vidareutbildning vända sig till en högskola som anordnar motsvarande svenska utbildning för att få sin vidareutbildning prövad och kompletterad.
Socialstyrelsen utfärdar på begäran särskilda intyg – "Certificate of Good Standing" – till Sjuksköterskor och barnmorskor med svensk legitimation som avser att arbeta utomlands. Till sjuksköterskor och barnmorskor som genomgått utbildning enligt 1966 respektive 1982 års studieordning (allmän hälso- och sjukvård) utfärdas därtill – enligt en övergångsbestämmelse i EG-direktivet – ett intyg som krävs för godkännande inom Europa i ett land som tillhör EU (eller omfattas av EES-avtalet).
Från nybörjare till expert
Sjuksköterskors och barnmorskors kompetens består inte enbart i förmågan att utföra vissa arbetsuppgifter korrekt, utan även i att i alla situationer kunna bedöma och besluta när en åtgärd är relevant. 

Då en sjuksköterska övergår från att vara student till att arbeta som sjuksköterska blir därför behovet av introduktion särskilt stort. Efter avslutad utbildning behöver sjuksköterskan få möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet innan hon anförtros de mest krävande arbetsuppgifterna. Detta skall förstås mot bakgrunden av att sjuksköterskans yrke innehåller flera dimensioner som på ett dynamiska sätt utvecklas i mötet med det avvikande, det onormala, allt det oförutsägbara som är en del av mänskligt liv.
I en rapport från Statens beredning för utvärdering av medicinsk teknik (SBU) beskrivs en modell för yrkeskunnandets utveckling i fem steg: sjuksköterskan som nybörjare, avancerad nybörjare, kompetent, skicklig och expert (SBU-rapport nr 123, s. 53).
Kompetensutveckling
I hälso- och sjukvården skall finnas den personal som behövs för att ge god vård (se 13 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), HSL). Alla som tjänstgör i hälso- och sjukvården skall därför ha ett yrkeskunnande som gör det möjligt för dem att ge patienterna en sakkunnig och omsorgsfull vård. Enligt 2 § lagen (1994:953) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården (ÅL) skall den som tillhör hälso-och sjukvårdspersonalen utföra sitt arbete i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Var och en som arbetar inom hälso- och sjukvården har ansvar för hur just han/hon fullgör sina arbetsuppgifter; ett personligt yrkesansvar (6 § ÅL).

Sjuksköterskornas och barnmorskornas möjligheter till ett kompetensinriktat lärande i arbetet behöver beaktas i arbetets organisation på varje arbetsplats. För att erfarenheterna från det dagliga arbetet skall kunna fördjupas krävs att sjuksköterskan/barnmorskan får tid och möjligheter till reflektion – dvs. att tillsammans med kolleger och andra yrkesgrupper bearbeta olika problem – och att hon stimuleras att ta del av och engagera sig i forsknings- och utvecklingsarbete inom sitt område. Det kompetensinriktade lärandet behöver stödjas genom planerad utbildning.
Det är angeläget att sjuksköterskornas och barnmorskornas kompetens tas till vara och utvecklas så att patienterna får en god och trygg vård. I vissa fall finns behov av vidareutbildning för specialisering inom ett område eller för en verksamhet. Numera kan en legitimerad sjuksköterska/barnmorska genomgå vidareutbildning av varierande längd inom högskolans utbud av kurser. I takt med hälso- och sjukvårdens utveckling har det även tillkommit kurser inom olika specialområden och i teoretiska ämnen utöver dem som nämns i avsnittet "Särskilt kompetens- krävande verksamheter och funktioner". Sådana kurser utvecklas fortgående. Härigenom kan t. ex. en sjuksköterska med specialisering inom ett område komplettera och bredda sitt kunnande med en kurs från ett annat specialområde eller inom ett allmänt ämnesområde som är relevant för hennes verksamhet.
Omvårdnad
I Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1993:17) Omvårdnad inom hälso- och sjukvård framhålls bl. a. att omvårdnad kan vara dels allmän, dels specifik. Den specifika omvårdnaden kräver kunskap inte bara om människans normala funktioner utan också om en viss sjukdom och dess behandling.

En sjuksköterska som har en kvalificerad utbildning i specifik omvårdnad är särskilt lämpad att svara för den praktiska utformningen av omvårdnaden. I detta ansvarsområde ingår att ha ett primärt ansvar för omvårdnad, vilket bl. a. innefattar att "ansvara för att de omvårdnadsteoretiska och etiska grunderna för omvårdnadsarbetet tydliggörs så att de kan ligga till grund för det dagliga arbetet".
Särskilt kompetenskrävande verksamheter och funktioner
Patienternas behov inom varje specialområde blir avgörande för vad en sjuksköterska eller barnmorska behöver kunna göra. Kompetensbeskrivningar för de olika specialområden som berörs i nästa stycke redovisas i en särskild utgåva, som publicerats i skriftserien Allmänna råd från Socialstyrelsen, 1995:5.

I all sjukvårdande verksamhet finns krav på särskild kompetens som utvecklats enligt ovan. Av olika skäl har vissa specialområden här framhållits och för dessa har krav formulerats. Dessa områden är geriatrisk vård, hälso- och sjukvård för barn och ungdomar, obstetrisk och gynekologisk vård (barnmorskeverksamhet), psykiatrisk vård, onkologisk vård, ögonsjukvård (inklusive ortoptik) samt anestesisjukvård, intensivvård, operationssjukvård och diagnostisk radiologi. Även anställningen som distriktssköterska ställer särskilda krav på sjuksköterskans förutsättningar för yrkesutövningen. De specifika insikter som erfordras i dessa fall kan bara i ringa mån inhämtas från andra specialområden. Det är därför angeläget att sjuksköterskor som anställs till dessa områden har genomgått vidareutbildning för specialisering inom området. (Med vidareutbildning för specialisering inom området jämställs här motsvarande utbildning som genom förts enligt tidigare studieordningar och där benämnts specialutbildning, vidareutbildning, inriktning och påbyggnadslinje, jfr bilaga). Sjuksköterskan med särskilt medicinskt ansvar inom den kommunala hälso- och sjukvården har ett författningsreglerat övergripande ansvar (se 24 § HSL och 10 § förordningen (1994:1290) om åligganden för personal inom hälso- och sjukvården). Detta ställer krav på specifikt kunnande utöver rekommenderad specialisering (SOSFS 1991:10). Anställningen som barnmorska regleras i särskild ordning och förutsätter legitimation som barnmorska (jfr det inledande stycket).
Innan en sjuksköterska anställs till en särskilt krävande funktion – t. ex. sjuksköterska med ständig nattjänstgöring – bör hon ha fått möjlighet att uppöva sin yrkesskicklighet som sjuksköterska och inhämta yrkeserfarenheter från området. Det är viktigt att en sjuksköterska som tjänstgör nattetid är förtrogen med hur verksamheten fungerar under dagtid.
Funktionen som sjuksköterska/barnmorska i ledande ställning vid en avdelning/enhet kräver särskild kompetens inom arbetsledning och administration inklusive budgetarbete och insikt i hälsoekonomi samt förmåga att initiera och leda utvecklingsarbete inom verksamheten. I ledningsarbetet ingår även att följa upp hur personalen utför sina delar av kvalitetssäkringsarbetet.
Successivt har det utvecklats och utvecklas fortgående specialiserade vård- och behandlingsformer för vissa patientgrupper eller inom vissa verksamheter som ställer krav på att sjuksköterskan/barnmorskan har en specifik kompetens för arbetet, dvs. att hon har genomgått en relevant vidareutbildning. Exempel härpå är akutsjukvård, diabetesmottagningar, dialysavdelningar och ambulansverksamhet. Särskilda kompetenskrav gäller för de sjuksköterskor som i enlighet med särskilda föreskrifter inom sin yrkesutövning förskriver läkemedel eller kostnadsfria förbrukningsartiklar och de barnmorskor som förskriver preventivmedel (SOSFS 1994:11, SOSFS 1994:22 och SOSFS 1993:19).
Varje arbetslag inom hälso- och sjukvården skall ha ändamålsenligt sammansatt personal (i 3 och 23 §§ HSL). Vid rekrytering av sjuksköterskor måste därför en noggrann bedömning ske från fall till fall av vilken kompetens som behöver tillföras arbetslaget. För att patienterna skall kunna få sakkunnig och omsorgsfull vård behövs i vissa fall vid samma avdelning/enhet sjuksköterskor med vidareutbildning inom olika specialområden. Det kan vid vård av långtidssjuka, åldersdementa patienter vara värdefullt om exempelvis någon av sjuksköterskorna har genomgått utbildning för specialisering inom psykiatrisk vård i stället för att alla har vidareutbildning för specialisering i geriatrisk vård eller motsvarande. När organisationen är sådan att barn vårdas på samma avdelning som vuxna, bör det för vården av barnen finnas en sjuksköterska med specialisering inom barnsjukvård. Såväl barnsjuksköterska som distriktssköterska kan tjänstgöra inom skolhälsovård. Inom gynekologisk vård kan finnas såväl sjuksköterske- som barnmorsketjänster.
Planering
Med hänsyn till patienternas säkerhet i vården är det angeläget att det inom varje ansvarsområde finns tillräckligt antal sjuksköterskor med rätt kompetens som kan ansvara för de arbetsuppgifter som kräver specifikt kunnande. För en nyanställd sjuksköterska/barnmorska är inskolning och särskild uppmärksamhet från arbetsledningen viktig. Det är också väsentligt att hon i sin yrkesutövning kan få god handledning.

Socialstyrelsen vill framhålla att det är angeläget att personalstrukturen är sådan att behovet av nödlösningar blir så litet som möjligt. Det är viktigt att huvudmannen har en personal- och utbildningsplanering som ökar beredskapen för situationer då det är brist på kompetent personal.
En arbetsuppgift får delegeras endast när detta är förenligt med god vård (7 § ÅL). När en vakans uppkommer kan det t. ex. vara lämpligare att omfördela arbetsuppgifterna eller resurserna än att ansöka om dispens för att anställa en vikarie som saknar legitimation som sjuksköterska. Med hänsyn till patientens säkerhet och värdens kvalitet kommer Socialstyrelsen i fortsättningen att vara restriktiv när det gäller att medge dispens för att förordna en person som saknar legitimation som sjuksköterska till vikarie på en sjukskötersketjänst.
Kommunerna och landstingen ansvarar enligt 3 kap. 19 § och 6 kap. 7 § kommunallagen (1991:900 ändrad 1994:690) för att den hälso- och sjukvård som upphandlas från entreprenör fyller de krav på god vård som anges i 2 § HSL. För privat verksamhet måste samma höga krav ställas på sjuksköterskornas/barnmorskornas kompetens som i offentlig regi. Detta gäller även vid anställning av vikarier.
Bilaga
Tidigare studieordningar för sjuksköterskeutbildning och barnmorskeutbildning
Sjuksköterske-/barnmorskeutbildningen har under årens lopp reformerats vid flera tillfällen. Här anges huvuddragen i utbildningens uppläggning enligt de studieordningar som fastställts sedan 1950-talets början.
Enligt 1952 års studieordning omfattade sjuksköterskornas utbildning 3 - 3 1/2 år och hade föregåtts av en provtjänstgöring. Sjuksköterskeutbildningen inleddes med en obligatorisk allmänutbildning under de två första åren och därefter följde direkt en specialutbildning i något av följande områden: medicinsk sjukvård, kirurgisk sjukvård, kirurgisk poliklinik, sinnessjukvård, operationssköterskearbete, röntgenarbete, laboratoriearbete samt distriktsvård, barnsjukvård och barnmorskearbete. De tre sistnämnda specialutbildningarna var längre och genomfördes vid särskilda läroanstalter; distriktssköterskeskola, barnsjuksköterskeskola respektive barnmorskeläroanstalt. Som vidareutbildning av sjuksköterskor tillkom under 1950-talet anestesisköterskekurs.
Med 1966 års studieordning delades sjuksköterskeutbildningen i grundutbildning och vidareutbildning. Grundutbildningen omfattade fem terminer och berättigade till legitimation som sjuksköterska. Viss tids yrkeserfarenhet som sjuksköterska krävdes för tillträde till vidareutbildning. Vidareutbildningslinjer fanns för följande specialområden: medicinsk och kirurgisk sjukvård, psykiatrisk vård och åldringsvård (var och en en termin), anestesisjukvård, intensivvård, operationssjukvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom, öppen hälso- och sjukvård (var och en två terminer) samt obstetrisk och gynekologisk vård (barnmorska, 50 veckor).
På grund av svårigheter att rekrytera sjuksköterskor till vissa verksamheter inleddes i början av 1960-talet direktutbildning av operations-, röntgen-, radioterapi- och oftalmologassistenter. Utbildningarna omfattade fyra/fem terminer. Vid 1982 års reformering av vissa medellånga värdutbildningar samordnades operations-, röntgen-, radioterapi- och oftalmologassistentutbildningarna delvis med sjuksköterskeutbildningen inom högskolans hälso- och sjukvårdslinje. Genom övergångsbestämmelser har de jämställts med motsvarande inriktning inom hälso- och sjukvårdslinjen för legitimation som sjuksköterska (se nästa stycke).
1982 års studieordning för sjuksköterskeutbildning (hälso- och sjukvårdslinjen) omfattade, 80/90 poängs högskolestudier och förutsatte att de studerande tidigare genomgått gymnasieskolans vårdlinje (eller motsvarande vårdutbildning). Från senare delen av 1980-talet anordnades försöksverksamhet med direktantagning till hälso- och sjukvårdslinjen (120/130 poäng) av studerande med allmän behörighet för högskolestudier men som saknade den särskilda behörigheten, dvs. gymnasial vårdutbildning. Denna försöksverksamhet skedde i rekryteringsbefrämjande syfte, lockade många sökande och anordnades successivt i relativt stor omfattning. Hälso- och sjukvårdslinjen gav en god grundläggande utbildning i omvårdnad och därtill en specialisering inom något av följande områden: allmän hälso- och sjukvård, operationssjukvård, psykiatrisk vård, ögonsjukvård, onkologi (radioterapi) och diagnostisk radiologi. Samtliga inriktningar berättigade till legitimation som sjuksköterska med kompetens inom respektive område. Detta gäller även den treåriga högskoleutbildning med inriktning mot diagnostisk radiologi som övergångsvis har anordnats efter reformeringen av sjuksköterskeutbildningen den 1 juli 1993. För vidareutbildning av sjuksköterskor fanns följande påbyggnadslinjer: anestesisjukvård, intensivvård, hälso- och sjukvård för barn och ungdom, öppen hälso- och sjukvård, ortoptik (var och en 40 poäng), obstetrisk och gynekologisk vård (barnmorska, 50 poäng) samt onkologisk omvårdnad (20 poäng).
1. Dessa allmänna råd ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1985:12) om kompetenskrav för sjukskötersketjänster.
2. Dessa allmänna råd kompletteras av en särskild skrift "Kompetensbeskrivningar för sjuksköterskor och barnmorskor" som givits ut i serien Allmänna råd från Socialstyrelsen, 1995:5.
Socialstyrelsen
NINA REHNQVIST
Estrid Gullström (Hälso- och sjukvårdsgruppen)


I Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) publiceras verkets föreskrifter och allmänna råd.
  • Föreskrifter är bindande regler.
  • Allmänna råd innehåller rekommendationer om hur en författning kan eller bör tillämpas och utesluter inte andra sätt att uppnå de mål som avses i författningen.
Socialstyrelsen ger årligen ut en förteckning över gällande föreskrifter och allmänna råd.
SOSFS kan beställas från webbutiken eller Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm. Fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se
ISSN 0346-6000
Artikelnr 1995-10-001



Socialstyrelsen ][ Sök ][ SOSFS]


Har du frågor eller synpunkter? Läs om webbplatsen eller kontakta oss!


TVÅ ÅR INNAN - ÅR 1993 - HADE FÖLJANDE DIREKTIV KOMMIT OM INNEBÖRDEN I BEGREPPET "SPECIFIK OMVÅRDNAD".
DET JAG VELAT UTVECKLA PÅ NEONATALEN I SOLNA, TILLSAMMANS MED ALLA MINA KOLLEGOR -BARNSJUKSKÖTERSKOR, IVA SJUKSKÖTERSKOR OCH BARNMORSKOR - ÄR "SPECIFIK NEONATAL OMVÅRDNAD"


Publicerat
SOSFS 1993:17 (M)
Beslutade den 3 november 1993
Utkom från trycket den 29 november 1993
Ansvarig utgivare: Chefsjurist Gunnar Fahlberg



Observera att det kan förekomma fel i Internetversionen av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd. Det är den tryckta utgåvan av författningssamlingen som gäller.
Föreskrifterna och allmänna råden presenteras inte i konsoliderad form. Om föreskrifterna och allmänna råden har ändrats framgår det endast genom Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS), sökbar databas.


Socialstyrelsens allmänna råd
Omvårdnad inom hälso- och sjukvården
Dessa allmänna råd vänder sig till all hälso- och sjukvårdspersonal och ges ut i syfte att klargöra Socialstyrelsens syn på omvårdnadens innehåll och genomförande.
De allmänna råden avser omvårdnad inom den verksamhet som om omfattas av hälso- och sjukvårdslagen och som bedrivs av landsting, kommuner och privata vårdgivare. De behandlar således inte omvårdnad som bedrivs enligt socialtjänst- eller handikapplagstiftningarna. Råden behandlar inte övergripande lednings- och ansvarsfrågor.
Inledning
I 2 § hälso- och sjukvårdslagen (1982:763; HSL) /Fotnot: omtryckt 1992:567/ anges att målet för all hälso- och sjukvård är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen. I 2 a § HSL anges olika krav som hälso- och sjukvården skall uppfylla. Därvid anges bl.a. att vården skall vara av god kvalitet och tillgodose patientens behov av trygghet i vården och att behandlingen skall bygga på respekt för patientens självbestämmande och integritet samt så långt det är möjligt utformas och genomföras i samråd med patienten.

När en människa till följd av sjukdom, ohälsa eller vid undersökning och behandling inte själv klarar av de dagliga aktiviteterna, följer av HSL att den omvårdnad vårdorganisationen tillhandahåller skall vara av god kvalitet.
En humanistisk människosyn och ett antagande om människors lika värde genomsyrar HSL. Detta innebär bl.a. att ett genomtänkt etiskt förhållningssätt ingår i kraven på god vård. Detta gäller även omvårdnad. Liksom all annan vård ges omvårdnad till patienterna på lika villkor utifrån vars och ens behov, oberoende av ålder, kön, utbildning, ekonomi, etnisk bakgrund och religion. Patienten ges möjlighet att delta i beslut om och genomförande av sin omvårdnad. Varje situation är unik och omvårdnaden utformas därför individuellt.
Omvårdnad vilar som all annan hälso- och sjukvårdande verksamhet på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Omvårdnadens syfte och innehåll
Det finns ännu inte någon allmänt vedertagen definition av begreppet "omvårdnad", däremot kan omvårdnadsarbetets syfte, innehåll, metoder m.m. beskrivas.

Syftet med omvårdnad är att stärka hälsa, förebygga sjukdom och ohälsa, återställa och bevara hälsa utifrån patientens individuella möjligheter och behov, minska lidande samt att ge möjlighet till en värdig död.
Med omvårdnad inom hälso- och sjukvård avses således hjälp för kortare eller längre tid till personer som på grund av sitt hälsotillstånd inte själva klarar att planera och/eller genomföra handlingar som hör till deras dagliga liv.
Omvårdnad omfattar också åtgärder i syfte att skapa en hälsobefrämjande miljö, att undanröja smärta och obehag samt att ge stöd och hjälp åt patienter i deras reaktioner på sjukdom, trauma, funktionshinder och i behandlingssituationer.
Omvårdnad kan vara dels allmän, dels specifik. Allmän omvårdnad är oberoende av sjukdom och medicinsk behandling, medan specifik omvårdnad är relaterad till och kräver kunskap inte bara om människans normala funktioner utan också den aktuella sjukdomen och dess behandling. För att kunna bedöma vad som i den enskilda situationen är god omvårdnad krävs relevanta kunskaper från olika områden; i natur-, samhälls- och beteendevetenskap samt humaniora. Allmän omvårdnad utförs av all personal i hälso- och sjukvård. Specifik omvårdnad kräver speciell kompetens.
Det är viktigt att all personal ser människan i ett helhetsperspektiv och inte enbart inriktar sina insatser på sjukdomstillståndet. Detta innebär att patienten och i förekommande Ifall de närstående ges möjlighet till samverkan med personalen samt till att ta till vara de egna resurserna.
Omvårdnadsåtgärder
Omvårdnad planeras och genomförs så att patientens självständighet respekteras och behovet av säkerhet och integritet tillgodoses. Grundläggande för omvårdnaden är ett respektfullt patientbemötande.

Omvårdnadsarbetet skall befrämja hälsa och förebygga ohälsa. Det förutsätter bl.a. att riskfaktorer identifieras. Omvårdnadsåtgärder i vid mening innebär att berörd personal i samverkan med patienten och när så är lämpligt även patientens närstående formulerar och tydliggör mål för fysisk, psykisk, social och andlig hälsa. Omvårdnadsåtgärder spänner över ett brett fält från högteknologiska insatser till stöd i existentiella kriser.
Rådgivning och vägledning är synnerligen viktiga åtgärder som stöd för patientens och anhörigas egna insatser efter avslutad vård och behandling på såväl sjukhus som i öppen vård.
Omvårdnadsåtgärder kan beskrivas i följande övergripande funktioner, vilka i praktiken är integrerade:
  • stöd i, eller utförande av, sådana handlingar som patienten för sitt dagliga liv eller välbefinnande inte kan utföra själv
  • samordning och planering av diagnostiska åtgärder och behandlingar inbegripet åtgärder i syfte att få till stånd en hälsobefrämjande miljö
  • information till patienten och i förekommande fall, närstående om de åtgärder som föreslås och planeras
  • samt, när det är lämpligt, information och rådgivning om de åtgärder som kan vidtagas för att befrämja hälsa eller förhindra ohälsa och försämring i hälsotillstånd.
Ofta kan följande problernlösningsmodell användas vid bedömning, planering, genomförande, utvärdering och dokumentation av omvårdnadsarbetet.

Bedömning
  • Objektiva och subjektiva observationer samlas in och analyseras, t.ex. genom ett ankomstsamtal och en omvårdnadsanamnes, vilka kan utgöra grunden för den individuella omvårdnadsplanen
  • En eller flera omvårdnadsdiagnoser utarbetas
  • Behov av annan experthjälp bedöms
  • Mål fastställs.
Planering
  • Omvårdnadssplan upprättas
  • Omvårdnadsåtgärder prioriteras
  • Patientens tillstånd, resurser och förmåga att samverka mot uppställda omvårdnadsmål, beskrivs.
Genomförande
  • Det som framkommit under bedömning och planering åtgärdas.
Utvärdering av resultat
  • Åtgärdernas resultat och måluppfyllelse utvärderas och medför eventuella revideringar av ornvårdnadsplanen
  • Utvärdering och en sammanfattning av vårdtiden dokumenteras i en omvårdnadsepikris.
 Kompetens- och ansvarsfrågor
Omvårdnadsarbetet sker som all annan hälso- och sjukvård inom hälso- och sjukvårdslagstiftningens ram. Det innebär bl.a. att den som är chef för en viss verksamhet inom hälso- och sjukvård är ansvarig för att omvårdnadsfrågor inom verksamheten löses på ett för patienten optimalt sätt. Inom kommunal hälso- och sjukvård, som avses i 18 § HSL, bör dock motsvarande ansvar för omvårdnadsfrågor inom hälso- och sjukvård ligga på den sjuksköterska eller annan yrkesutövare som avses i 24 § HSL. Den som svarar för omvårdnaden har att se till att åtgärderna genomförs på ett ändamålsenligt sätt och enligt vetenskap och beprövad erfarenhet. Det är därför nödvändigt att personal med lämplig utbildning, kompetens och erfarenhet svarar för genomförandet. Flera yrkeskategorier har utbildning i allmän omvårdnad. 
Sjuksköterskan har dessutom en kvalificerad utbildning i specifik omvårdnad.
Den som har för uppgiften lämplig utbildning och erfarenhet svarar för den praktiska utformningen, i första hand sjuksköterskan.
I ansvarsområdet för denna person ingår att
  • ha ett primärt ansvar för omvårdnad
  • ansvara för att omvårdnadsåtgärder planeras, genomförs och utvärderas på ett ändamålsenligt sätt samt samordnas med behandling och andra åtgärder
  • se till att omvårdnadsåtgärder genomförs i samverkan med andra personalgrupper
  • ansvara för att de omvårdnadsteoretiska och etiska grunderna för omvårdnadsåtgärder tydliggörs så att de kan ligga till grund för det dagliga arbetet. Häri ingår även att utvärdera den egna verksamheten samt att följa utvecklingen och forskningen inom verksamhetsområdet för att möjliggöra förtrogenhet med och förmedling av nya rön.
Dokumentation och kvalitetssäkringsarbete
Omvårdnadsåtgärder omfattande förebyggande insatser, diagnostik, vård och behandling av patienter utgör sådana viktiga uppgifter som behöver dokumenteras för att uppnå en god och säker vård. De skall därför journalföras enligt 3 § patientjournallagen (1985:562) – se även SOSFS 1985:28 /Nya föreskrifter och allmänna råd om patientjournallagen kommer att utges av Socialstyrelsen - se SOSFS 1993:20. / och 1992:10. Har ett omvårdnadsansvar lagts på någon som inte är journalföringsskyldig enligt 9 § lagen kan det vara lämpligt att i uppdraget också lägga in ett dokumentationsansvar. Patientjournallagen utgör inget hinder mot att så sker.
Den legitimerade hälso- och sjukvårdspersonalen har att bedriva fortlöpande, systematiskt och dokumenterat kvalitetssäkringsarbete i vilket också ingår uppföljning av den egna verksamheten. Föreskrifter om detta finns i SOSFS 1993:9 "Kvalitetssäkring i hälso- och sjukvården inklusive tandvården" som träder i kraft den 1 januari 1994.
Övrigt
Hälso- och sjukvården bedrivs i en mångfald av verksamhetsformer och verksamhetsinriktningar. I annat arbete inom hälso- och sjukvården än det som beskrivs i dessa allmänna råd gäller råden i tillämpliga delar.
Dessa allmänna råd träder i kraft omdelbart och ersätter Socialstyrelsens allmänna råd (SOSFS 1990:15) i omvårdnad inom sluten somatisk vård och primärvård.
Socialstyrelsen
OLOF EDHAG
Elisabet Svensson (Läns- och regionsjukvårdsenheten)
Eva Sahlin (Primärvårds-, tandvårds-och psykiatrienheten)


I Socialstyrelsens författningssamling (SOSFS) publiceras verkets föreskrifter och allmänna råd.
  • Föreskrifter är bindande regler.
  • Allmänna råd innehåller rekommendationer om hur en författning kan eller bör tillämpas och utesluter inte andra sätt att uppnå de mål som avses i författningen.
Socialstyrelsen ger årligen ut en förteckning över gällande föreskrifter och allmänna råd.
SOSFS kan beställas från webbutiken eller Socialstyrelsens kundtjänst, 120 88 Stockholm. Fax 08-779 96 67, e-post socialstyrelsen@strd.se
ISSN 0346-6000 och 6019
Artikelnr 1993-10-017