Bra med översättnings funktion i bloggen.
Det har till exempel, tills idag, varit 13 257 sidvisningar i Ryssland sedan jag startade bloggen.
torsdag 15 november 2018
De sista 24 timmarna har min blogg lästs i alla världsdelar utom Afrika.
Bra med översättnings funktion i bloggen.
Det har till exempel, tills idag, varit 13 257 sidvisningar i Ryssland sedan jag startade bloggen.
söndag 4 november 2018
Del 1: Om risken med att vissla om missförhållanden i sjukvården. Om Café Copacabana och min dotter.
- Inledande korrigering:
- I detta inlägg skriver jag om att min dotters advokat 2013 påstod till mig, utanför en rättegångssal, att min dotter inte ville att jag skulle närvara i salen trots att hon bett mig komma hem från Tromsö för att delta och höra vad som sades, om hon inte själv skulle orka.
- För kort tid sedan kom vi att tala om detta. Min dotter säger att hon inte sagt att jag inte skulle närvara. Hon säger att hon trott att jag hörde det som sas när hon själv inte orkade lyssna ....
- Se vidare i inlägg 2019-07-25 med rubrik Del 2: Om risken att vissla om missförhållanden i sjukvården. Om NIDCAP och Boston och UD.
- Karolinska sjukhuset försökte krossa mig flerårigt.
- Två barn mördades av läkare. Linnéa Litbos föräldrars trovärdighet har attackerats av personer knutna till Karolinska, bland annat på Flashback, från 2009 fram till 31 mars 2018.
- Nedanstående inlägg, det näst sista i tråden, är gjort av en av flera personer som genom åren spridit lögner om mamman med avsikt att ingen ska få för sig att lugnt fråga efter hennes version.
- En ensam mamma lämnades 2010 åt sitt öde med grymhet bortom förstånd. Från Dagens medicin (snabbt raderade inlägg): Postad av: arg, 19:41, 13 april 2011... men varför ska hon få allt skit,,,dom ska undersöka överläkaren xxxx xxxx i stället,,det är ju han som är barn mördarePostad av: mm, 17:51, 14 april 2011 xxxx xxxx det är han som ska undersökas inte sjuksköterskan det är han som mördar alla barn o sekretess vet han inte vad det är
När man inte klarade bryta mig gick man på min dotter.
Man har nu tagit ifrån henne 6 år av livet. Man har i officiella dokumentet fråntagit henne sin historia och vem hon är som människa. Man skadar henne med metoder lika grymma som dem man använde sig av för att förvandla friska nyfödda barn till svårt skadade forskningsobjekt. Man visste att min dotter var drabbad av PTSD och har nu utnyttjat detta med start sommarn 2012 med hjälp av ett antal psykologer.- Med start 26 juni 2017 har man utsatt mig för minst två, troligen fyra kidnappningsförsök. Min dotter kidnappades i mars 2017 av landsmän till de läkare som mördat på Karolinska. Hennes journal är hemligstämplad. Hon hålls utan inkomst. Hon har i flera veckor för ca 1 år sedan utsatts för sömntortyr i veckor, var 30 minut, lik den "barnläkaren" beskriver att hon drabbades av. Man hade skickat hennes pass till mig strax innan och trodde jag skulle hämta henne. Man hade gjort avtal med polisen.
- Kanske sa man att jag var en förvirrad gammal sjuksköterska som gjort misstag som skadat barn på Karolinska, att jag fastnat i detta, utvecklat psykos och nu inbillar mig att läkare på Karolinska har dödat barn - ha ha - stackars gamla sjuksköterskan, hon behöver nog både ECT och livslång medicinering....
- Jag hade anmält till polis redan 29 juni att man troligen planerade döda både min dotter och mig. Jag lever idag delvis gömd efter allvarliga hot från sommaren 2017.
- Jag har nu försökt driva rättslig process i snart 1½ år och ju mer jag pressar dess farligare blir det. Det är orsak till att jag nu berättar. Min dotters liv är i stor fara. Hennes journal och diverse dokument är som tickande bomber för ett antal läkare, psykologer, socionomer, jurister som dragits in och agerat pga det starka hat som Karolinska lyckats piska upp mot mig inom och utom landet.....
- Sen höst 2012, tror det var i november, ringde en kvinnlig polis till mig där jag arbetade i Norge och berättade att min dotter var efterlyst, anmäld för att ha förföljt en kvinna anställd på Café Copacabana vid Hornstull, Södermalm i Stockholm. Det var kvinnans föräldrar som anmält. Det skulle komma att ta månader innan jag insåg att den anmälande kvinnan var knuten till min fd arbetsplats, barndivisionen Karolinska och min fd chef professor Hugo Lagercrantz, som forskare.
- På ett sätt blev jag inte förvånad. Min dotter hade reagerat starkt på Karolinskas massmediala drev mot mig som startat 2008 med anklagelsen att jag skulle ha orsakat Linnéa Litbos hjärnskada, som eskalerat när man hittat tiopental i Linnéas kropp och en "barnläkare" hämtats på barnintenvsiven mitt under ronden, klätts av och kroppsvisiterats, vägrats info om vad hon var anklagad för, nekats kontakta någon för hjälp till hundarna, svälts och spottats på, förhörts utan advokat, sömntorterats, fått sitt hem genomsökt - man hade beslagtagit delar av rådjur i frysen....
- Min dotter var djupt chockerad när människor skrev i debatter att det borde varit jag som hade drabbats av de som drabbade "barnläkaren". Hon hade mobbats svårt av en tf chef med start 2008 samtidigt som det massmediala drevet mot mig hade inletts. Om det finns ett samband eller inte vet inte jag, men båda sammanföll i tid. Min dotter hade mått väldigt dåligt av både sitt eget och mitt.
- Vad hade jag gjort?
- Förväxlat två natriumampuller, anmält mig själv enligt regelverket och följt all muntlig instruktion från chefsläkaren Eva Berggren Broström, tyst funnit mig i att man inte intervjuat mig om händelsen samtidigt som man pratat vitt och brett med andra personer i verksamheten, varav troligen ingen utom läkare hade kunskap nog att analysera de misstag som begåtts i vården av Linnéa innan mitt misstag, samtidigt som Eva BB själv spridit grova lögner om mig massmedialt.
- Ingen läkare hade kunnat gå emot Eva BB och berätta att hon ljög. De flesta undrade kanske om hon ens förstod det som hände. Hon var handplockad som marionett efter att Hugo Lagercrantz, av för mig okänd orsak, lämnat sin roll som verksamhetschef efter vad som sagts av läkare vara ett kuppartat övertagande av makt för det medicinska ansvaret av en utländsk läkare. Eva var vald för att hon inte kunde den avancerade intensivvården, precis som att hennes chef, obstetrikern Barbro Fridén var vald som chef för barndivisionen för att hon inte kunde pediatriken....
- Från debatten på Dagens medicins hemsida: Jan G J Vch 30 Apr 2009 09:13Anser att det är under all kritik att verksamhetschef Eva Berggren Broström så tydligt ställer aktuell sjuksköterska ensamt ansvarig för händelsen. Vi vet alla inom sjukvården att misstag begås pga av en rad komplexa händelser, bla hög stressfaktor. Att så tydligt och uppenbart "skydda sig själv och sin verksamhet" så som Verksamhetschef Eva Berggren Broström gör är ypperligt beklämmande.
- IVA-Syrra 29 Apr 2009 21:40Läkartidningen hade en artikel för ett tag sedan om risken för förväxling med liknande förpackningar. Och att det är mycket vanligt med förväxlingar, det kan hända även vana ssk. http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=9817
- Det massmediala drevet mot mig tog full fart igen när jag 2010 blev öppet anklagad för att ha stängt av ett barns respirator "på eget initiativ". Som start hade man anklagat mig, i ett internt möte, för att ha mördat den 2 månader gamla pojken en vecka efter att jag larmat om allvarliga missförhållanden i neonatalverksamheten, två dagar innan en revision skulle göras av verksamheten av en läkare som kände mig väl, som jag arbetat med flerårigt i Jönköping.
- En lokal facklig företrädare var med på mötet då man anklagade mig för mord. Man hade haft tid på sig från fredag veckan innan till mötet på onsdagen att skaffa fram ombudsman eller jurist från Vårdförbundet, där jag varit medlem i 30 år. Man hade inte ansett att det var nödvändigt till möte där man stängde av mig, med mordanklagelse. Man läste högt ur en fiktiv anmälan som man sa var skriven av barnets mamma. Till slut bad jag att få läsa den. Jag förstod att mamman inte kunde ha skrivit den. Då tryckte chefsläkaren dokumentet mot sig och såg desperat ut. Juristen hon hade tagit med på mötet, från hennes fackliga organisation Ledarna, som hon felaktigt presenterat som konsult från Arbetsmiljöverket, tecknade åt henne. Jag fick läsa anmälan men vem som skrivit den var hemligstämplat. Efteråt fick jag inte advokat från Vårdförbundet om jag inte accepterade deras krav, att ta på mig ansvaret för att ha stängt av ett barns respirator "på eget initiativ".
- Jag kunde inte se annan möjlighet än att berätta om mordanklagelsen för mina barn. Jag antog att polis skulle hämta mig och ville berätta för dem vad som hade hänt, så att de inte fick fel infor via media. Min dotter beslutade sig för att försöka fly från alltsammans till USA. Hon åt mycket sparsamt vegetariskt för att spara pengar till resan och jag märkte hur hennes logiska tänkande försämrades. Läkare lyssnade och tog prover. D-vitamin var 18. Normalvärde är 75-250.
- USA resan blev katastofal. Alla svenskar, även UD-anställda i USA, hade hört om mig, den mest hatade och föraktade svenska sjuksköterskan någonsin. Man ringde mig från Seattles rättsväsende och sa att man aldrig sett ett annat lands beskickning behandla ett eget lands medborgare så illa som min dotter behandlades av en assistent i Seattle. Min dotter fick 100 % stöd av USA och inbjudan återvända och bosätta sig i landet. Hon är svårt traumatiserad, sa två sjukhus till mig i samtal som kostade mit 10 000 kr på 1 månad.
- När en psykolog hos Socialstyrelsen utrett mig i 1 år utan att ha kunnat bevisa 2011 att jag gjort något fel, mer än med natiuminfusionen 2008, var hon arg på mig. Hon sa att hon var säker på att jag gjort misstag fast hon inte hade lyckats visa det. Hon skrev därför i sin offentliga rapport om mig att jag gjort misstag som skadat två barn. Jag frågade vilka barn hon avsåg, men fick inget svar. http://barnsjukskoterskans.blogspot.com/2011/10/ett-ljus-bland-allt-negativt-som.html
- Psykologen, kaxig kvinna med make som arbetade som sakkunnig vid Justitiedepartementet, spred sedan via media att jag skulle vara så svårt psykiskt sjuk att jag måste tas till psykiater "med tvång om nödvändigt". Jag fick nyheten via Expressens hemsida och ringde HSAN omedelbart. Bättre att förekomma än att förekommas, tänkte jag.
- Jag insåg att planen var att läkare skulle komma till mitt hem med polis, provocera mig så att man kunde injicera mig direkt i hemmet och sedan släpa ut mig inför grannar, ta mig till en psykiatrisk klinik och ställa en diagnos när jag var drogad. Jag har aldrig varit psykiskt sjuk men har arbetat 5 år i psykiatrin på 70-talet och senare tillsammans med ett antal läkare med diverse "egen problematik" som drogmissbruk och psykopati.
- Det slutade med att jag ensam bevisade i korsförhör inför HSAN, och i skriftlig förhandling med Förvaltningsrätt och Kammarrätt att läkarna ljugit om mig. Jag gick inte in för att försöka bevisa att de barn mördats av läkarna. Jag tänkte att det visste Socialstyrelsens handläggare och ledning, och det var deras ansvar att utreda och hantera.
- Anmälan mot min dotter kom ca 6 månader senare. Jag kunde först inte tro att Karolinska/ läkarna kunde sjunka så lågt att de angrep ett av mina barn även om en sjuksköterska, sedd som hjälte av det informella ledarskapet, gjort ett försök kort innan mordet den 1 april 2010, då även sjuksköterskor och troligen barnsköterskor var involverade.
- Polisen sa att polis och åklagare hade lovat anmälarna, cafébiträdets föräldrar, att min dotter skulle tas till rättspsykiatrisk vård direkt efter polisförhör "för inlåsning för överskådlig framtid".
- Polisen sa att min svårt PTSD drabbade dotter var autistisk, hade svår neuropsykiatrisk skada, var helt utan kapacitet till utbildning och arbete, hade tendens att sjukligt fixera sig vid okända och förfölja dem och att hon skulle ha förföljt makarnas dotter till kulturella event runt om i Stockholm som min dotter "vare sig har eget intresse av eller intellektuell kapacitet att tillgodogöra sig".
- Beviset för min dotters sjukliga tendens att förfölja okända var att hon år 2008 rest till USA på egen hand. Syftet med resan skulle enligt polisens uppgifter, från ett par makar som inte kände min dotter, ha varit att förfölja en för min dotter helt okänd kvinna. Jag tror att jag skrattade. Min beresta dotter, som redan innan besökt 44 av USA:s delstater, hela Mexico och tre av Canadas delstater med fyra rundresor med oss som familj, hade ensam flugit till San Francisco, åkt med Amtrak och Greyhound på västkusten, träffat en kvinna i Portland som hon haft som Facebook vän i 2-3 år, lärt känna en färgad hip hop artist på nattbussen till Vancouver, erbjudits anställning på ett bokförlag i Seattle osv. Hon kom hem full av inspiration, inställd på att jobba hårt för att kunna emigrera 2009 - då slog Karolinska till, för att jag förväxlade natriumampuller....
- Mitt intryck idag är att makarna som anmälde min dotter kan ha varit i kontakt med hennes vän i Portland. De har haft information de inte borde haft om det inte talat med henne. Vad de eventuellt sagt till henne kan inte jag veta. Jag vet ju bara vad de sagt i Stockholm.
- Idag skrattar jag inte. Professorn som anmälde min dotter 2012 var knuten till barndivisionen Karolinska som forskare. Hon var knuten till min fd chef professor Hugo Lagercrantz och del av hennes forskningmaterial kan möjligen vara de barn som skadades inom Karolinskas neonatalvård under mitten av 90-talet, för att man skulle få önskat resultat på sin NIDCAP studie. Återkommer till NIDCAP i nästa inlägg.
- Min dotter tilldelades advokat Hanna Lindblom, delägare i Althins advokatbyrå med Peter Althin som hade företrätt Linnéas föräldrar i barnläkarrättegången. Inte bara jag utan flera hade reagerat över att Althin inte lyfte föräldrarnas fråga om vad som hade hänt med Linnéa från att hon skrevs ut från neonatalen utan ökad hjärnskada sedan flera veckor, tills hon en vecka senare drabbades av svåra kramper och det visade sig att hennes hjärna var helt ödelagd.
- Det är för många eventuellt i ditt inlägg för att räcka till något skadestånd.
Inte ens Peter Althin verkar ha haft någon vilja till att försöka sig på det.
Men det kan ju i o f s bero på att hans inblandning i det hela inte handlade
om att hjälpa föräldrarna utan mer handlade om hans egen prolife-agenda. - Jag hör definitivt till dom som rörande dessa parter anser att de skall visas rimlig respekt.
Sedan förstår jag inte riktigt hur familjen fick för sig att gå till polisen och till råga på allt anlita Peter Althin som biträde. Rörande det senare är jag faktiskt inte främmande inför de konspiratoriska teorier som vissa hävdar i tråden. Det kan dock hända att Althin såg ett gyllene tillfälle och då är det givetvis svårt att motstå en namnkunnig advokat. Hans agerande särskilt i Kvällsöppet med Lennart Ekdal är mycket tveksamt. Jag undrar också varför redaktionen satte honom att debattera med en läkarstudent. Särskilt som Ekdal sedan verkar ha försökt någon form av trick i Kalla Fakta. - Att Althin kan ha grumliga avsikter är väl kanske inte ett långskott,...
-
- Och sedan en bok som kom efter tre månader med fyra professorer och en namnkunnig ledande jurist, som medförfattare. Visste medförfattarna att det handlade om att dölja att Linnéa mördats?
- Café Copacabana beskrevs i förundersökningen i anmälan mot min dotter som ett helt vanligt café. Professorsdottern var ett vanligt biträde på ett vanligt café. Hennes liv hade förstörts av att min dotter gått till caféet dagligen och betett sig på ett sätt som skrämt det vanliga biträdet på det vanliga caféet.
- Min dotter hade suttit och skrivit intensivt, sedan hade hon plötsligt lyft blicken, stirrat stelt framför sig... sedan hade hon hastigt börjar skriva igen. Drygt 30 år gamla dottern till en psykologiprofessor hade varit utom sig av skräck över detta beteende. Min dotter skulle spärras in resten av livet.
- Vissa av anklagelserna mot min dotter stämde, men sättet de vinklades var felaktigt och det fanns logiska förklaringar, det handlade inte om tendens till sjuklig fixering utan om behov av att fly från Sverige, vilket kunnat bevisas om vittnen kallats. Min dotter hade skrivit mail till professorsdottern från Europa. Hon var utförsäkrad och helt utan pengar, hon säger att det var ca 30 mail, jag vet inte under hur lång tid. Min dotter ville ha kvinnans hjälp att ta sig till USA.
- Min dotter reste till slut hem till Stockholm och gick till flera personer och vädjade om hjälp. Hon ringde bland annat makarna som sedan anmälde henne, sa att hon ville komma och träffa dem för att tala om sin situation, reste dit, ringde på dörren och försökte lugnt, ledset, vädjande be om hjälp. Vittnen fanns på plats som berättat detta i polisförhör. Psykologiprofessorn ringde polis direkt.
- Jag överklagade till Högsta domstol som släppte min dotter efter 9 månaders inlåsning tillsammans med psykiskt sjuka våldsmän, dömd för ett brott hon inte begått, i en rättegång där hon vägrats kalla vittnen av Hanna Lindblom från Althins. Min dotter har aldrig begått ett brott som skulle kunna leda till vare sig häktning eller rättspsykiatrisk vård. Hon har aldrig prövat droger, aldrig varit ordentligt berusad, hon har gillat musik och politik, teater och konst.
- Jag frågade Hanna Lindblom hur hon tänkte sig kunna försvara min dotter utan vittnen. Hon sa att hennes taktik var att skada sina motståndares trovärdighet.
- Vad min dotter var anklagad för visste ingen av oss i familjen. Hanna hade vägrat skicka kopia av förundersökningen till mig i Norge, som min dotter vädjat om för att dokumentet var felaktigt. Eftersom Hannas info gav mig intryck att FUP var hemligstämplad, och för att jag antog att jag kunde lita på advokat som tagit på sig att försvara min dotter, undersökte jag inte om jag kunde beställa FUP från annan. Hanna sa till mig utanför rättegångssalen att min dotter, som bett mig resa hem från Norge för att närvara i tingsrätten, inte ville att jag skulle närvara i salen. Förutom att jag inte visste vad hon var anklagad för, kunde jag alltså inte höra rättsprocessen. Jag väntade utanför med tanken att min dotter skulle kunna ändra sig.
- Hanna Lindblom reagerade våldsamt vid paus. Hon skrek högt att jag inte respekterade mitt barns vilja. Hon krävde att jag skulle lämna tingshuset. Hon föreföll på gräns till hysteri. Jag svarade lugnt att min dotter ofta ändrar sig och att jag föredrog att vänta. Hon drog med mig längst bort i korridoren och fortsatte att högljutt förstöra min trovärdighet mycket svårt inför motpartens chockade vittnen.
- Vittnena placerades i ett annat rum och en vakt ställdes mellan oss så att jag inte kunde tala med dem, och de inte kunde tala med mig. Jag hade ringt en av personalen på Café Copacabana efter polisens samtal till mig och frågat vad som egentligen hände. Hon hade berättat att den anmälande psykologiprofessorn lagt hård press på personalen på caféet att vittna "för min dotters skull". Den jag ringde hade beslutat att avstå från att vittna men 4-5 andra sa det de instruerats säga. Polisen som hade ringt mig hade berättat att dottern vägrat att anmäla min dotter och att polis och åklagare hjälpt mamman att pressa dottern att anmäla "av hänsyn till föräldrarna".
- Jag hade dels ringt Café Copacabanas ägare Susanne och dels stamkunden, Elins vän, amerikanske musikern John, våren 2012 och frågat hur det gått på Copa när min dotter mått så dåligt under 2011. Min dotter hade varit i Europa hela våren 2012 efter att ha utförsäkrats efter att ha vägrats vård - hon var dotter till en sjuksköterska som anmält läkare - och när hon kommit hem i augusti hade jag hyrt ett hus vid havet, utanför Göteborg, till henne. Jag hade lagt ut ca 100 000 kronor på att flytta hennes tillhörigheter från Stockholm, betala hyra med deposition, skaffa bredband, virusskydd, försäkring, ny dator, osv.
- Jag gjorde ett försök att nå fram till de två professorerna som jag trodde var oroliga för sin dotters säkerhet. Jag ville berätta att jag var klar över att min dotter inte mådde bra, jag ville berätta om 1½ års mobbing på jobbet, om reaktionen på att två barn mördats på min arbetsplats och lugna dem med att min dotter tills vidare bodde i Göteborg där hon hade vänner sedan innan, att hon fått nya vänner, att hon mådde mycket bättre än 2011, att hon troligen skulle studera på Kvinnofolkhögskolan - vem skulle kunna förstå bättre än en psykologiprofessor, tänkte jag...
Om HBTQ profilerade omtyckta caféet Copa, ett vardagsrum där alla sades vara välkomna, som stängde några månader efter att flera anställda ljugit om en ensam panikdrabbad stamkund på uppmaning av en KS professor som forskar på barn som fötts friska, som skadas med avsikt av läkare.
Copacabana är kanske ett av stans mysigaste och härligaste fik enligt många och jag är benägen att hålla med. Här inne är inredningen charmigt hemtrevlig med både sköna färger och soffor och utbudet av mackor är stort och härligt.
Här satsar man på vegetariska och veganska pålägg som Basilikatofu och misopastej och Copacabana erbjuer även glutenfritt bröd och soyalatte till kunderna. Glutenfria muffins finns även att tillgå.
Copacabana är ett engagerat fik både när det gäller de homosexuellas rättigheterna men även mänskliga rättigheter och vid toaletten kan du få information om olika föreläsningar och kurser gällande politik och samhälle.
På sommaren har Copacabana en av de bästa uteserveringarna som man verkligen får slåss om, med utsikt över vattnet och Hornstulls folkliv. Minus är att personalen ibland kan vara lite småsur och att det nästan alltid är fullt.- Jag har varit i Copacabana, vid den kända stranden i Rio där både lokalbor och turister njuter av värmen och solen i det subtropiska klimatet, samt lite goda drinkar och strandfotboll.
På andra sidan världen (både geografiskt och metaforiskt) ligger det andra Copacabana. Ett Copacabana som vi stockholmare kan besöka lite oftare. Tyvärr utan solsken, caipirihnas, strandfotboll och speedos. Nej, detta Copacabana är ett mysigt café vägg i vägg med Bio Rio, den bohemiska och artsy biografen vid Hornstull.
Menyn är till största delen vegetarisk men de serverar även lax. Maten är välgjord och frukosten en enda matfest med flertalet prisvärda valmöjligheter så som müsli med yoghurt, ägg, frallor, färsk frukt och så vidare. En bra start på en dag i tropikerna.
Till lunch erbjuds smörgåsar med tofu, färskost, lax och andra trevliga råvaror.
I kaffeväg har jag enbart provat på filterkaffet vilket var helt okej. Stället ser rätt slitet ut, men på ett mysigt sätt. Starka färger, en mix av secondhand möbler samt trevlig musik. De yngre hippa kunderna gillar detta ställe och vem kan klandra dem för det? God mat, bra priser och trevlig musik. Tyvärr inga karnevaler. - Tycker själv att de är stans snällaste fik och ja det är helt klart trevlig stämning här. Kallas ofta för ett gayvänligt kafé och det är det definitivt, men lika mycket ett människovänligt. Vem som helst är välkommen helt enkelt. Copacabanas största fördel, förutom den avslappnade stämningen, är helt klart läget. Precis vid vattnet vid Hornstulls Strand och även om utsikten är Liljeholmens fabriker så är det väldigt fint. En plats i solen här är guld värd och inte särskilt lätt att få. Det är lättare att hitta sittplats inne sen de öppnade upp in till kvartersbion Bio Rio. De två känns faktiskt som att de är gjorda för varandra. Mackorna är goda med lite annorlunda pålägg än de vanligaste och det finns alternativ för glutenallergiker och veganer. Däremot om man är köttälskare är detta fel ställe, eftersom de inte serverar något kött alls. Mackan med varmrökt lax kan dock helt klart rekommenderas för den som inte bara vill ha grönsaker som pålägg. Förutom Bio Rio ligger flera andra trevliga ställen nära, som baren Judit & Bertil och Strand förstås.
'Jag ska måla hela världen lilla mamma'
Östersund. Sommar. Regn. Regn. Regn. Översvämningar. Grått. Vått. Susanne Mobacker läser i en resebyråkatalog. 'I Copacabana lyser solen varm, här går människor halvnakna... '. Resebyråns vi-och-dom-berättelse blev till ett skämt den sommaren men också en tanke om en utopi - Copacabana. Att kaféet skulle heta Copacabana var självklart. Att det skulle ligga vid Hornstull i Stockholm likaså. På Copacabana ordnar sig allt.Susanne Mobacker, Erik Hågard och Susannes pappa har byggt, renoverat och målat lokalen som kommit att bli Copacabana. Gayfiket, queerfeministfiket, prisbelönta fiket, brand- och klotterdrabbade fiket, mediaintressanta fiket, litterärasalongenfiket, vardagsrumsfiket, reggaefiket.- De som bor i huset måste vara lika förvånade som vi. Ena dagen är det attentat, andra dagen prisutdelning. Ena dagen är vi ett gayfik, andra dagen inte, berättar Susanne Mobacker. Vi lyssnar på Bob Marley och kokar latte, det är det vi gör, fortsätter hon.Susanne Mobacker tog över lokalen i slutet av mars 2003 och i början av juli öppnade Copacabana portarna. I dag äger hon fiket tillsammans med Erik Hågard. Tre sabotage har kaféet fått utstå. Det senaste i slutet av förra året. Men i början av februari i år reste sig Copacabana åter ur askan.Klockan är tjugo över två. Det är den 11 februari. Utanför fikets ingång försöker två damer få av de lager av presentpapper blombuketten är inlindad i. Jag kliver in i den lilla röda entréhallen med guldkantade valv. Härifrån ser jag alla blommor på den höga bänken som delar upp Copacabana i ett stort och ett mindre rum. Det är fullt av glada människor - småbarn, mammor, pappor, indiekids, rockabillies, rastafans. De studsar runt och beställer kaffe, äppelkaka med vaniljsås och smörgåsar med lax eller sallad. Ur den nyinköpta stereon gungar Bobban ut i lokalen. Jag hittar en sittplats på den låga upphöjningen längs ena fönstret. Tar av mig skorna, kliver upp och kisar mot solen. Tittar ut över den tomma gatan och fäster blicken där vattnet slutar och himlen börjar.Början för Copacabana kom när Susanne Mobacker tröttnat tillräckligt på sitt jobb som kock, och Erik Hågard ledsnat på att bära ut tidningar. De funderade på att öppna eget. Men att få banklån för att starta ett fik var inte det lättaste.- Jag undrade länge över alla succésagor om att börja från ingenting, vad det där ingenting egentligen var, frågar sig Susanne Mobacker fundersamt.Många sa till henne att det aldrig skulle gå att starta ett kafé och andra, inklusive banker, menade att kafébranschen var en risksatsning. Men Susanne Mobacker håller inte med. Hon menar att stjärterummet aldrig tar slut och att man kan uppfinna nya platser hela tiden.Susanne Mobacker nämner att visionen är att Copacabana ska vara som ett vardagsrum. Varken hon eller Erik Hågard är särskilt intresserade av de etiketter som människor, framför allt media, vill klistra på fiket.- Copacabana formas av de människor som besöker oss och hänger här, säger Susanne Mobacker engagerat. Man skulle kunna se Copacabana som en ständigt pågående dialog som man kan delta i, om man vill. Det händer någonting med människor när de sitter rygg mot rygg och suger på en latte, tillägger hon pillemariskt.Hon berättar att hon ibland tänker på Copacabana som en gemenskap som ingen kan definiera. En gemenskap utan början och slut. En gemenskap där alla som vill kan vara med.Copacabanas inredning följer denna anda. Antika möbler blanda med nya och ingenting skulle kännas malplacé.I den lilla entréhallen hänger en stor kristallkrona majestätiskt, en tapper skara smurfar i plast övervakar gästerna från sin hylla och ovanför bardiskens lockande bakverk gungar ett vågigt gulddraperi.Copacabana-andan är del av Susanne Mobacker livsinställning och Susanne Mobacker är en del av Copacabana. De andra delarna av Susanne har bland annat medverkat i en bok, då hon fick ett erbjudande att medverka i en bok om homosexualitet.Det slutade med att hon fick det redaktionella ansvaret för boken. Såna som oss kom ut i april 2003 och handlar om könsidentiteter, om att tro på gud, om att känna sig trött på homovärlden, om det första förbjudna kärleksmötet, om utklädningslådor. I förordet skriver Susanne Mobacker 'Det börjar nu'.- Jag och många med mig tyckte att det var viktigt att synliggöra bisexualitet och transidentiteter, etnicitet, klass och allt samtidigt. Att inte alltid bara prata om homosexualitet som något enhetligt, säger hon lätt irriterat, och tillägger att det är viktigt att alltid göra allting komplicerat.Susanne Mobacker tror att det ofta är det faktum att personer placeras i fack som främmandegör dem från varandra och inte tvärtom. Både boken och Copacabana är försök att visa att människor faktiskt kan finna sig själva och varandra i djungeln av identiteter och livsstilar.- När vi tar hänsyn till alla de olika faktorer och känslor som genomsyrar våra liv, blir igenkänningsfaktorn större än vid stereotypa identitetsberättelser. I det komplicerade finns utrymmet och kärleken, utbrister Susanne Mobacker bestämt.Hon tillägger att hon inte tror på att göra saker mot eller för någonting, utan bara att göra det man gör för att man vill och inte kan låta bli. Att leva sin utopi.Tips från Susanne Mobacker:
* Ta dig vatten över huvudet.* Sätt dig själv i skiten.* Ensam har aldrig varit stark.Händer på Copacabana:* Litterära salongen och andra events. För ytterligare information, kom förbi.Copacabana* Hornstullsstrand 3
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)