I oktober 2011 skrev jag mitt första inlägg i denna blogg.
Orsak till att jag startade bloggen var att jag var rädd att bli dödad.
När jag reflekterade över situationen som helhet, allt jag sett på Karolinska, allt jag larmat om, och tänkte på vad olika personer hade gjort för att skada mig, för att tysta mig, blev jag rädd.
Jag tänkte att de kommer att vara oroliga, så länge jag lever, att jag ska börja prata.
Bättre att jag försvarar mig för då kommer det att bli farligare att attackera mig.
Jag kunde inte, i min vildaste fantasi, tro att de i stället skulle välja att angripa ett av mina barn.
Nu nämner jag om det för att jag tänker att det är viktigt att veta, för alla som överväger att larma om missförhållanden i det offentliga Sverige, att man först bör se till att ha fått annat jobb i annat land och att man redan bör ha flyttat sin familj.
Läkarna hade attackerat mig via media från 2008 samtidigt som verksamhetschefen förbjudit mig att försvara mig via media. Jag hade inte heller velat gå ut i media med att man inte desinfekterade kuvöserna för de minsta barnen i Sthlm, med den felaktiga motivationen att kuvöserna skulle skadas (de skadas inte), och att det ledde till att 80 % av de minsta barnen fick blodförgiftning vilket i nästan samtliga fall leder till att bakterier går över till hjärnan pga omogen blod-hjärn barriär, och att man då valt att behandla med Garamycin (som inte passerar över till hjärnan) inte Netilyn som användes som självklart val i sydöstra regionen redan tidigt 80-tal för att skydda nyfödda barns hjärnor, eller att jag sett tre barn som fått sina nackar avdragna vid förlossningar i Solna och att detta troligen inte anmälts, eller att man slutade koka tröstnapparna för att (så vitt jag kunnat bedöma) fortsatt tillgodose läkarnas behov av "forskningsmaterial" när man blev rädda, efter flera dödsfall, och började desinfektera kuvöserna. För mig är det inte etiskt rätt att oroa allmänheten med vårdens problem. Jag trodde, i mitt lantligt naiva enfald, att vården själv, och landets ledande läkare, har intresse av och förmåga att lösa sina egna problem.
Ibland måste man frångå sina principer och jag startade bloggen men annonserade den bara utåt vid ett enda tillfälle, i ett inlägg i Dagens medicin där debatten om mig och anklagelserna, inkluderat det s.k. barnläkarfallet, var uppe i > 10 000 inlägg. Efter att jag tipsade om min blogg upphörde debatten. Bloggen hade ca 3000 sidvisningar de första 14 dagarna.
Jag har inte skrivit om det som hände sommaren 2012, några månader efter att jag startat bloggen. Ska inte skriva så mycket om det nu heller men nämna det, för att göra känt hur otroligt farligt det är att larma om missförhållanden.
I november 2012 ringde en polis till mig och berättade att någon gjort en anmälan mot min dotter.
Jag hörde omedelbart att något inte stämde. Jag var väl insatt i en sak som polisen talade om, som var helt vriden ur något som verkligen hänt. Man hade tagit korn av sanning och mixat med lögn till ett extremt angrepp på mitt barn.
Kort och sammanfattande - en forskare knuten till KI / KS forskarteam inom barndivisionen hade anmält min dotter och det som skedde efteråt är en historia om rättsröta bortom all sannolikhet.
KS verkar, så vitt jag kunnat bedöma, planlagt att tysta mig genom att attackera ett av mina barn.
Vi lyckades hantera denna situationen men angreppet har kostat mig > 1 miljon kronor. Vad det kostat min dotter att bli attackerad av en forskare från Karolinska går inte att värdera i pengar.
Macchiarini skandalen signalerar en sak - att KI / KS är en mycket dysfunktionell organisation.
Vad som finns under ytan kommer vi inte att få veta förrän journalister i Sthlm slutar delta i läkarnas fester och börjar granska de som är på väg att bryta sönder sjukvården för egen vinning.
Att stänga BB Sophia och tvinga tillbaka personalen till landstingets förlossningsfabrik, där normala förlossningar i fullgången tid har "stängts av" med tablett Bricanyl och två Dexodon till natten, och startast igen med gel på morgonen, utan att barnen övervakats kontinuerligt under nätterna, och utan att hjärnskador och avdragna nackar rapporterats och anmälts, och där frekvensen av sfinkter rupturer legat på nivå jämförbart med den afrikanska landsbygden, är - anser jag - som en mental våldtäkt på personal som vill ge god och säker förlossningsvård i Sthlm.
