Action på Karolinska sjukhuset

Ett försök från Karolinska att värva sjuksköterskor - se klippet!

https://www.youtube.com/watch?v=Oh2lPTcly4Y





Mitt försök år 2004 att göra KS till en attraktiv arbetsplats för sjuksköterskor hade HELT annan ansats; ett brev till två läkare:


Omvårdnadsprojekt

Mot den bakgrund ni fått skulle jag vilja berätta om den idé jag har.

Jag vill starta ett projekt på avdelningen med syfte att utveckla sjuksköterskegruppens kompetens och anpassa den till den nya sjuksköterskerollen.

Jag hade samma syfte när jag sökte sektionsledartjänsten för snart 5 år sedan och bifogar den målbeskrivning jag då lämnade med min ansökan.

Målet med projektet ska vara att vår avdelning ska bli nationellt ledande i kompetensutveckling för sjuksköterskor på ett sätt som anstår en universitetsklinik.

Som ett resultat av detta tror jag att vår avdelning kan bli en mycket attraktiv arbetsplats för sjuksköterskor.

Förändringsarbetet är tänkt att vara uppbyggt som ett projekt av olika anledningar.

Dels innebär det att de sjuksköterskor som engageras i projektet och som har äldre utbildning, kommer att kunna tillgodoräkna sig detta arbete i en Omvårdnadsutbildning.

Dels finns en viktig pedagogisk funktion, när man vill lära en yrkesgrupp att tänka professionellt och forskningsbaserat, i att använda strukturerad metod i sitt förändringsarbete.

Dels kommer det att gå att beskriva, i efterhand, den process man skapat och vad den lett fram till vilket kan öka medvetenhet och kunskap på avdelningen. Det kan t.ex vara ett bra sätt att förklara för er läkare vad den nya kompetensen innebär och hur man måste arbeta för att uppnå den.

Vilka ska ingå i projektet?

Många kommer att tycka samma som de tyckt när jag först kom till KS Neo och trodde mig om att kunna arbeta här – Vem tror hon att hon är?

Sedan tyckte de samma sak när jag sökte sektionsledartjänsten – Är hon inte riktigt klok? Komma utifrån, från landsbygden, och tro att hon kan bli något här?

När jag så skrev brevet till er läkare var det spiken i min kista – Hon ÄR inte riktigt klok!

Nu vill jag leda det här projektet med hjälp av en extern handledare från KS Omvårdnadsinstitution.

Jag vill kunna välja de personer som ska ingå i gruppen. Orsaken är att det finns ett stort antal individer i vår organisation som gärna gör sin röst hörd, som har ett stort behov av att visa upp sig och som inte klarar av att ge andra individer utrymme. Jag vill välja människor som kan tillåta andra att växa parallellt med sig själva och som kan fokusera på organisationens bästa i motsats till att få egna personliga vinster på bekostnad av helheten.

Jag har försökt fundera över vilka sjuksköterskor som skulle kunna vara intresserade och som samtidigt kan utveckla god professionell attityd. X är en av de jag tänkt på.

XX är en person med breda kunskaper i neonatal omvårdnad, hon är utbildad vårdlärare och just nu läser hon 20 poäng Omvårdnad på Sophiahemmet. Även om hon har en tung arbetsbörda innan hoppas jag att hon kan vara med åtminstone i delar av gruppens arbete som expert. 

Gruppen måste bestå av lika många sjuksköterskor med äldre utbildning som sådana som utbildats efter 1994. Hur många personer som bör ingå är jag inte säker på utan hade tänkt rådfråga den externa handledaren. Jag tänker mig antingen fyra eller sex personer, åtminstone initialt.

Förhoppningsvis kommer projektet sedan att knoppa av sig så att flera mindre grupper bildas som arbetar med kompetensutveckling och kvalitetssäkring på många nivåer.

Tanken är att alla de omvårdnadsprojekt som görs på avdelningen ska knytas samman, ska bygga på likartad vetenskaplig metod och ska granskas av en grupp med övergripande Omvårdnadsansvar.

För att, än en gång, försöka beskriva för er behovet av en förändrad sjuksköterskeroll på vår avdelning vill jag ge några exempel:

• Vi hade en utbildningsdag där olika grupper skulle diskutera olika problemområden. Jag anmälde mig till en grupp som skulle arbeta med Omvårdnadsmål för vår avdelning. Förutom mig och 5-6 barnsköterskor fanns två kollegor med äldre utbildning och två nyutbildade varav en var helt nyanställd medan den andra arbetat hos oss i ett par år. Till att börja med försökte de yngre sjuksköterskorna att delta i diskussionen och bidra med sin kompetens i Omvårdnadsteori. Successivt blev de allt tystare eftersom de två äldre sjuksköterskorna tog över och dominerade gruppen. De äldre lyssnade inte på vad de yngre sa utan ignorerade dem. Mot slutet sa hon som var helt nyanställd: Efter det jag har hört här idag vet jag inte om jag vill arbeta kvar på den här avdelningen. Den andra unga sjuksköterskan satt bara och skakade på huvudet och tittade på våra äldre kollegor den sista halvtimman. Jag deltog inte i gruppens diskussioner utan valde att vara iakttagare eftersom jag är intresserad av att försöka förstå hur vår avdelning ska kunna behålla sjuksköterskor med hög professionell attityd.
• En sjuksköterska med lång intensivvårdserfarenhet började på vår avdelning för inte så länge sedan. Hon valde att sluta innan hennes inskolning var klar. Officiellt sa hon att orsaken var att hon inte klarade av arbetet på vår avdelning. Inofficiellt lär hon ha sagt att hon inte kunde acceptera den attityd som möter oss sjuksköterskor, i vår yrkesroll, från er läkare och att hon såg vårdsituationen som etiskt omöjlig att hantera.
• En nyanställd sjuksköterska som arbetat 2-3 år med neonatal intensivvård på annat sjukhus berättade för mig om ett möte som nyligen varit på avdelningen, på dagtid. Hon beskrev att hon var oerhört undrande över den låga professionella nivån hos de två äldre kollegor som hållit i mötet. – De två vars undervisningsnivå hon beskrev, och var chockerad över, är ett par av dem som ni läkare litar på till 100 %. Ni tror inte att det finns neonatalsjuksköterskor i vårt land med högre kompetens. – De har inte en aning om vad den nya sjuksköterskerollen innebär, vilka krav den ställer och hur man uppnår den kompetensen. Det ser nyanställda sjuksköterskor – men ni läkare kan inte se deras perspektiv.
• Jag har haft hand om A på sal 7 de sista veckorna. Han har drabbats av aspiration pga felaktigt sondläge vid två tillfällen vilket lett till många dygns förlängd oscillatorvård. (Ja, det var en aspiration, inte en spasm. Jag sög ren mat ur tuben 5-6 ggr innan vi drog den. Sonden var tejpad så att markeringen som skulle sitta vid näsvingen var vid örat – 3 cm för långt ut!)  Han har fått för hög dos Betapred, det har varit flera ml mat för mycket i hans matsprutor en dag (han hade kräkts ett par ggr den förmiddagen), han har nedsatt cirkulation i ett ben pga att infusionen i artärkatetern gick med bara 0.8 ml i nästan 1 dygn innan den drogs, han har fått en ful nekros pga en för stark elektrolytblandning, kanske var det flera misstag men detta är de jag minns.

Min uppfattning är att ni läkare ser en bild av vår avdelning som ni vill se – och som ni också själva bidrar till att skapa.

Samtidigt är vi många som ser den tavlans baksida och den ser helt annorlunda ut.

Jag tycker om mitt arbete.

Jag gillar mina arbetskamrater.

Jag ser en grupp människor som verkligen vill vara duktiga, göra ett bra jobb och kunna känna sig stolta över sig själva.

Och jag ser att de är, som det står i Bibeln, ”som får utan en herde”.

Det finns ingen ledare på vår avdelning.

Det har inte funnits någon som kunnat hantera avdelningens maktkamper.

Den förra ledningsgruppen var helt utmanövrerad pga att vissa i gruppen använde sig av er läkare till att angripa dem på ett sätt de inte kunde försvara sig emot.

Den ya chefen kan inte Neonatalvård. Hon gör en massa saker men nivån på hennes åtgärder påverkas av att hon inte kan bedöma vare sig kompetensen eller de personliga avsikterna hos sina rådgivare.

Sektionsledarna är valda för att de är snälla och medgörliga – vilket gör dem maktlösa i det hårda arbetsklimat som råder för oss som står på golvet.

Jag ser en stor kompetens som kan tas tillvara och utvecklas men den måste styras upp.

Jag anser att den styrningen måste bygga på de direktiv som kommer från den svenska Socialstyrelsen och svensk sjukvårdslagstiftning, inte att någon kommer in och tycker att allt ska var som i USA eller som i Tyskland.

Min bild är att de flesta svenska neonatalavdelningar har varit som skepp som seglat i samma farled, som haft kontakt med varandra och att det gett trygghet och stabilitet men samtidigt öppenhet för att ta in ny kunskap.

KS Neo däremot har varit som ett ensamt skepp, långt ute på oceanen, utan någon farled, med flera olika kaptener som försökt styra åt olika håll och med en uttröttad besättning som kämpat för livet för att hålla båten flytande och alla har varit för trötta för att orka ta in nya kunskap och information.

Jag tycker att KS borde vara det skepp som går först i farleden och som vägleder de andra.

För att komma dit måste vi höja kompetensen i hela vår grupp, hos alla professionerna.

Jag har skrivit ner några preliminära syften för det projekt jag vill arbeta med och bifogar det papperet. Till syftena har jag också knutit vilka metoder jag tänkt mig att man bör använda. – Detta är att se som ett första utkast.

Ett viktigt mål med mitt projekt är att alla sjuksköterskor på avdelningen ska uppnå samma höga och jämna kompetens i Specifik Neonatal Omvårdnad. Jag har en idé som bygger på amerikansk modell för hur man ska kunna skapa en bas av kunskap i Omvårdnad som blir lättillgänglig både för oss äldre och nyanställda.

Eftersom det är av största vikt att den kunskapsbas som måste byggas blir välgrundad lämnar jag inte med någon metodbeskrivning just nu. Jag vill inte att min idé tas upp av någon annan och att man slarvar bort den genom en dåligt underbyggd kopia av det jag vill uppnå.

Det jag behöver från er båda är dels utrymme att arbeta med att försöka bygga upp det här projektet på avdelningen, dels behöver jag hjälp att hantera den konflikt som finns mellan den nya chefen och mig. Hon chockades av mitt tidigare brev till er läkare.

Först tog hon med mig till samtal med en professor och de båda ställde krav på mig om tystnad. Sedan ville hon att vi skulle gå tillsammans till terapeut på Previa.

Den nya chefen och jag hade varit hos honom vid tre tillfällen tidigare. Hon bemötte mig uttalat kränkande i samband med att jag sökte sektionsledartjänsten – hon var redan då påverkad av det förtal som florerat om mig sedan jag kom till avdelningen – och jag mötte det med att markera tydligt avståndstagande till henne. Efter en tid ville hon att vi skulle försöka reda ut vår konflikt och bad mig gå med till terapeuten. När vi kom till honom igen, efter mitt läkarbrev, kände han alltså oss båda.

Efter vad jag förstod på hans sätt att bemöta mig hade den nya chefen sagt till honom att orsaken till mitt brev var att jag har personliga problem – inte att de problem jag beskrev i brevet till er verkligen existerar på avdelningen.

Terapeuten tittade förvånat på mig när vi kom.

”Men – mår du dåligt S?” frågade han tvekande.

Jag svarade att jag inte mådde dåligt alls utan att jag tvärt om mådde väldigt bra efter att äntligen ha markerat mot de attityder som mött mig från flera läkare på avdelningen.

Terapeuten sa att han märkte att jag mådde bra.

Samtalet blev ett totalt nederlag för den nya chefen. Så vitt jag förstod hade hon tänkt sig att få terapeutens stöd i att sjukförklara mig. Det lyckades inte.

Det var dåligt för mig att det samtalet slutade som det gjorde. Jag skulle ha velat ha en win-win situation mellan chefen och mig. Det blir alltid bäst så.

Chefen slutade prata med mig efter mötet hos Rolf och med tiden sänkte hon min lön till en så låg nivå att hon förstod att jag skulle uppleva det som en ren kränkning och förhoppningsvis sluta på avdelningen.

Jag vet att jag kan tillföra vår avdelning en dimension som ingen annan klarar just nu och som skulle kunna föra vår verksamhet framåt på ett påtagligt sätt.

Jag vill inte skada någon annan. Jag söker inte efter personlig makt för att kunna trycka ner och kränka andra. Min avsikt är att lyfta andra till en nivå över min egen i syfte att förbättra vården, att skapa större tillfredsställelse hos personalen och att minska personalomsättningen.

Kanske kan jag inte klara det men jag skulle bli mycket glad om jag fick utrymme att försöka!  //S

PS

Ni kanske tycker att mycket görs för att förbättra och utveckla på vår avdelning nu så att inga nya insatser behövs.

Jag ser följande hinder för utveckling på vår avdelning just nu:

• S har valt att anställa två vårdlärare till vår avdelning. Vårdlärare har kompetens enbart för att undervisa på gymnasienivå, dvs, barnsköterskor, undersköterskor, vårdbiträden mm. De fokuserar mot yrkesgrupper som befinner sig i en BEROENDE yrkesroll dvs som inte ska kunna göra egna självständiga bedömningar utifrån en legitimerad yrkesroll. Sjuksköterskor undervisas av adjunkter, doktorander eller doktorer i Omvårdnad. När nyutbildade ssk kommer till oss efter 3-4 år på högskola möts de av attityder som om de vore tillbaka på gymnasienivå.
• Den undervisning vi getts de sista åren har varit på för låg nivå för sjuksköterskor. Vi undervisas tillsammans med barnsköterskor på en nivå som om vi hade den kompetens de har.
• Fokus på den undervisning vi får är generellt för låg och det känns som om de som planerar våra utbildningar inte tror att vi har någon tidigare kunskap, vare sig barnsköterskor eller sjuksköterskor. Ett exempel är den undervisning vi fick om amning av en barnmorska. Barnmorskor har INGEN utbildning på sjuka barn – de kan inte vårt (barnsjuksköterskans) område. Lika lite som jag kan förlösa kan de ta hand om sjuka barn – vilket de gör på BB hela tiden med ert godkännande. Bara det är ett övergrepp både mot barnen och deras föräldrar.
• Det finns starka krafter som vill att större delen av sköterskegruppen ska hållas oinformerad och lågt utbildad och som kan gå långt i sina försök att frysa ut människor som hotar deras position.

Om man ställer följande fråga: Vems intressen är i fokus på vår avdelning – personalens eller patienternas?  så inställer sig ett svar man inte vill ha.

Jag anser att hela vår verksamhet fokuserar på personalens behov – på bekostnad av patienten.

Det ger en mycket dålig bild av vår verksamhet – och varenda sjuksköterska som säger upp sig och går vidare tar med sig den bilden härifrån – jag vet det eftersom jag pratat med så många som hade velat arbeta kvar men inte klarat det av etiska skäl.

Avslutning:

När ni nu läst det jag skrivit kanske ni tänker:

Så här vill vi inte ha det på vår avdelning.

Vi tycker att det är bra som det är.

Vi vill ha sjuksköterskor som lyder, som inte har för stort ansvar, som underordnar sig oss läkare som vi är vana vid.

Alla vi gamla vana var negativa när det nya kom till Jönköping.

VI tyckte att vi var bra som vi var därför att vården hos oss var oerhört mycket bättre än på vårt regionssjukhus, Linköping, där de flesta av oss gått en eller flera utbildningar så att vi kunnat jämföra.

Men när det nya sättet att tänka drevs igenom av arbetsledning och läkare tillsammans ledde det till en enorm uppgradering av vården som helhet.

Det blev mindre infektioner, mindre BDP, färre respiratordygn – kort sagt – mycket friskare barn.

Jag vet att många som arbetar på KS Neo mår bra utav de akuta situationerna.

De tycker om när barnen ”kroknar” för då får de visa upp sin förmåga att hantera akuta situationer.

Många tycker om att sätta artärnålar, att intubera, att sätta nålar – ju fler dess bättre, att dra tuber och handventilera pga tubstopp, att assistera doktorn när han intuberar eller sätter ett drän osv.

Det blir fart och fläkt, tjo och tjim, över svårt sjuka barn som pendlar mellan liv och död.

Detta upplevs som uttalat oetiskt inte bara av nyanställda sjuksköterskor utan också av många gamla vana barnsköterskor – och även många av de vana läkare som gör gästspel hos oss.

Man kan inte konservera ett arbetssätt som blev omodernt för över 20 år sedan utan att det får allvarliga konsekvenser!

Det jag ser är att ni läkare på KS Neo konsekvent tar ifrån oss sjuksköterskor vår yrkesroll och att det skadar våra patienter mycket svårt. Det ger hög grad av onödigt lidande för patienterna, det ger livslånga handikapp som kunde ha undvikits och det skapar ofattbart stora problem för mängder av familjer.

Här i Sverige har en sjuksköterska en viss kompetens.

Det är känt vida omkring att KS Neo’s sjuksköterskor inte har den kompetensen.

Någon berättade för mig att ssk som arbetat ca 10 år hos oss kom till en ny intensivvårdsavdelning.

Hon hade blivit paralyserad och varit oförmögen att ta eget ansvar – hon ställde upprepade krav på att sjuksköterskegruppen skulle få fasta regler för vad de fick göra och inte göra precis som hos oss ända tills hon inte orkade mer utan sa upp sig. Den äldre barnsköterska som berättade detta för mig sa att man på avdelningen fortfarande, ett par år efter att denna ssk slutat, hade roligt åt hur osäker och lågt utbildad hon varit.

Jag hörde, för ett antal år sedan, i samband med en ”Neo-dag” på ett av vårt lands regionssjukhus, hur några läkare diskuterade forskning som kommit från KS Neo.

De var djupt bekymrade och sa att forskningen i och för sig var av god kvalité men att eftersom alla visste att omvårdnaden – sjuksköterskegruppens kompetensområde – fungerar så undermåligt så ansåg man att forskningen saknade validitet. Det var läkare som VISSTE vilken stor betydelse det har att hålla sina ssk välutbildade.

Jag var och arbetade på en NICU i Norge för några år sedan. Där berättade man att man tyckte att svenska sjuksköterskor har hög kompetens med undantag för dem som kommer från KS. Den avdelningen tog inte emot sjuksköterskor från vår avdelning. 

Jag skämtar inte, jag överdriver inte, jag är djupt oroad över det jag ser och har sett på vår avdelning.

Jag har riskerat hela min yrkesmässiga existens genom att skriva ett brev till er läkare tidigare – och jag arbetar nu gratis åt Landstinget 2-3 nätter varje månad, jämfört med en kollega som har motsvarande erfarenhet, utbildning och kompetens, för att den nya chefen straffar mig för mitt brev och vill att jag ska sluta på avdelningen.

Trots det återkommer jag.

Det finns en enorm kraft i sjuksköterskegruppen som nu tar sig uttryck i maktkamper, skitprat, intriger och aggressioner.

När människor inte får utvecklas, när de trycks ner, degraderas och när någon härskar genom att splittra hela gruppen blir det inte bra.

Ni läkare kan dra fördel av att systergruppen är svag och splittrad.

Våra patienter och deras föräldrar får bära konsekvenserna av det för resten av sina liv.

Jag vill göra ett försök att kanalisera den kraft som finns i systergruppen mot en konstruktiv process.

Jag skulle tro att om jag bara startar upp det projekt jag tänkt så kommer andra att ta över i sinom tid. Min avsikt är att ge idéer som kan starta den konstruktiva processen i hela systergruppen. Jag vill också försöka styra ganska hårt i inledningsskedet, tills det nya tänkandet slagit rot i gruppen som helhet.

Sedan ägnar jag mig gärna åt lugnt nattarbete igen, tills jag går i pension.

Introduktion - om mig:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.