BARN/ NEONATAL SJUKSKÖTERSKANS BLOGG

* OBSERVERA ATT DET SOM STÅR I DENNA BLOGG KANSKE INTE ÄR SANT I DETALJ MEN I SAK --- DETALJER KAN HA ÄNDRATS FÖR ATT INGEN ENSKILD SKA PEKAS UT. INGEN KAN VETA SÄKERT INNEHÅLLSFÖRTECKNING: http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/12/index.html

måndag 30 juni 2014

Everybody knows...



Leonard Cohen – Everybody Knows Lyrics

Everybody knows that the dice are loaded
Everybody rolls with their fingers crossed
Everybody knows that the war is over
Everybody knows the good guys lost
Everybody knows the fight was fixed
The poor stay poor, the rich get rich
That's how it goes
Everybody knows

Everybody knows that the boat is leaking
Everybody knows that the captain lied
Everybody got this broken feeling
Like their father or their dog just died

Everybody talking to their pockets
Everybody wants a box of chocolates
And a long stem rose
Everybody knows                                          

Everybody knows that you love me baby
Everybody knows that you really do
Everybody knows that you've been faithful
Ah give or take a night or two
Everybody knows you've been discreet
But there were so many people you just had to meet
Without your clothes
And everybody knows

Everybody knows, everybody knows
That's how it goes
Everybody knows

Everybody knows, everybody knows
That's how it goes
Everybody knows

And everybody knows that it's now or never
Everybody knows that it's me or you
And everybody knows that you live forever
Ah when you've done a line or two
Everybody knows the deal is rotten
Old Black Joe's still pickin' cotton
For your ribbons and bows
And everybody knows

And everybody knows that the Plague is coming
Everybody knows that it's moving fast
Everybody knows that the naked man and woman
Are just a shining artifact of the past
Everybody knows the scene is dead
But there's gonna be a meter on your bed
That will disclose
What everybody knows

And everybody knows that you're in trouble
Everybody knows what you've been through
From the bloody cross on top of Calvary
To the beach of Malibu
Everybody knows it's coming apart
Take one last look at this Sacred Heart
Before it blows
And everybody knows

Everybody knows, everybody knows
That's how it goes
Everybody knows

Oh everybody knows, everybody knows
That's how it goes
Everybody knows

Everybody knows
Songwriters: COHEN, LEONARD / ROBINSON, SHARON
Everybody Knows lyrics © Sony/ATV Music Publishing LLC, Universal Music Publishing Group

https://www.youtube.com/watch?v=PgcPpbVS-ck




Posted by skara at 02:15
Skicka med e-postBlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

söndag 29 juni 2014

Senaste nytt om människans själ från Karolinska sjukhusets expertis...





När jag trodde att jag hört det mesta från Karolinskas läkare visar det sig att professor Hugo har full kontroll på människans själ, den finns från gestationsvecka 24+1 ... 

Från DN:

Sverigedemokraterna vill kraftigt sänka gränsen för fri abort. Ett förslag som saknar vetenskaplig grund och kan leda till större risker för kvinnor, enligt ledande läkare.




I gårdagens partiledarintervju med DN berättade Jimmie Åkesson (SD) varför han vill sänka dagens abortgräns från 18 till 12 veckors graviditet.
– Eftersom vi i dag kan rädda barn i ett tidigare skede borde man också anpassa gränserna för den fria aborten utifrån det, säger Jimmie Åkesson som också vill att färre kvinnor ska göra abort.
Men förslaget får skarp kritik från flera läkare som DN talat med.
– Ett foster kan bli medvetet först efter vecka 23 om det råkar födas. Innan dess saknar fostret ”själ” och då bör abort accepteras, säger senior­professorn Hugo Lagercrantz vid Astrid Lindgrens barnsjukhus.
Överläkaren Kristina Gemzell Danielsson säger att förslaget saknar vetenskaplig grund.
– Försök i andra länder visar att restriktivare lagar inte har någon effekt på antalet aborter. Däremot så leder det till att fler kvinnor gör osäkra och i värsta fall livsfarliga aborter.
I dag får aborter utföras till och med vecka 18 av graviditeten. Den som vill göra det senare måste söka tillstånd hos Socialstyrelsen. Bara sju procent av alla aborter sker efter vecka 12, som är den nya gränsen SD vill införa.
– Det är en jätteliten andel aborter som sker så sent och de minskar hela tiden. Vill man att fler aborter ska utföras tidigare ska man öka tillgängligheten. Inte tvärtom, säger Kristina Gemzell Danielsson.
Hon ställer sig också mycket frågande till varför gränsen på 18 veckor för fri abort skulle ändras med anledning av att barn överlever tidigare i dag än förut.
– Man räddar inga foster till livet mellan vecka 12 och 18. Det är helt omöjligt i dag.
Även läkarna i Svensk förening för obstetrik och gynekologi är kritiska mot Sverigedemokraternas utspel.
– Det här är ett väldigt allvarligt angrepp mot Sveriges kvinnor. Varje inskränkning i abortgränsen leder till kraftigt försämrad kvinno­hälsa, säger ordföranden Harald Almström.
DN har sökt Jimmie Åkesson.    

Mikael Delin
mikael.delin@dn.se





Posted by skara at 23:36
Skicka med e-postBlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

tisdag 17 juni 2014

KOPIERAT FRÅN måndag 12 december 2011 - OM VÅRDFÖRBUNDET

OM HUR PRESSENS SKRIVERIER PÅVERKAR - EX TIDNINGEN VÅRDFOKUS uppdaterad 27 sept 2012

måndag 12 december 2011OM HUR PRESSENS SKRIVERIER PÅVERKAR - EX TIDNINGEN VÅRDFOKUS uppdaterad 27 sept 2012Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.


Nedan finns ett klipp ur tidningen Vårdfokus, Vårdförbundets tidskrift, 11 månader efter att man manövrerat bort mig från Karolinska sjukhusets neonatalavdelning, när människors reaktioner dämpats efter de initiala skriverierna om mig och min familj äntligen såg lite "ljus i tunneln". Min familj har tagit mycket mer skada av pressens skriverier än vad jag gjort. Jag känner läkarna som jag kritiserat och vet att deras skrupellöshet och ignorans saknar gräns. De är så upptagna med att beundra sin egen storhet och makt att man kan räkna med vad som helst om man säger emot dem. De sista månaderna jag arbetade på KS gick jag vanligen ett varv runt min bil på morgonen, innan jag körde hem från jobbet. Inte för att jag trodde att någon skulle ha kunnat göra något med däcken för att jag skulle skadas eller dödas när jag kommit upp i hastighet på motorvägen men för att jag inte kände mig säker på att detta. Jag hade övervägt att börja åka kollektivt till jobbet för att ingen skulle kunna skada min bil men kom på att mycket skulle kunna hända på vägen genom sjukhusparken på kvällen. Att betala för ett överfall på en gammal envis sjuksköterska som fortsätter att söka chefstjänster och lägga sig i vilka läkare som har vilken funktion, och som blir alltmer benägen att anmäla när läkare gör misstag, anses nog vara en bagatell av många beroende på kulturell bakgrund. Att använda sig av sina kontakter i Vårdförbundet, vederbörandes egen fackförening, är också en framgångsrik - och sannolikt mycket mera riskfri taktik - har det visat sig.
Min familj, som sett min kamp från andra hållet, som inte känner läkarna, som inte hört dessas väninnors hån mot de maktlösa, uppgivna - ibland till och med förvirrade - cheferna och som - framför allt annat - inte sett de svårt skadade små barnen, har det många gånger varit jobbigt med medias rapportering:



Publiceringsdatum: 2011-03-02 

Som Vårdfokus tidigare har rapporterat stängde en sjuksköterska  av pojkens respirator utan att någon läkare var närvarande.  I går sammanträdde  Socialstyrelsens rättsliga råd  om ärendet sedan åklagarmyndigheten hade begärt ett yttrande. 

Jag ringde omedelbart Rättsliga rådet och Åklagarmyndigheten i tron att Socialstyrelsen vridit mitt ärende ytterligare, av någon anledning. Ingen av dessa myndigheter hade någon aning om vad det handlade om. 
Mitt ärende hade inte varit uppe hos dem.

Jag skrev ett kort mail till reportern och bad henne ringa mig.
Hej XX
Har en fråga om en artikel du skrivit i Vårdfokus.
Vore tacksam om du kunde ringa mig på telefon  xxxxxxx
Med vänlig hälsning XXX

Ett par dagar senare skickade jag ett längre mail till reportern. 

När ingen hörde av sig ringde jag reportern på Vårdfokus. Hon var virrig och oklar och ursäktade sig med att det inte fanns tid för research. Man skriver för Vårdförbundets medlemmar, man påstår sådant som kan skada den enskilde mycket svårt men man ringer inte och ber om vederbörandes egen version. 
Dagens medicin, Svenska Dagbladet och Expressen har ringt till mig i ett tidigt skede, Aftonbladet senare, troligen efter ett tips. Vårdfokus har inte ens brytt sig om vad jag sagt när jag ringt upp dem.

Reportern på Vårdfokus skyllde på Sveriges Radio P4 och jag kontrollerade deras webb artikel. Där fanns ingenting om Rättsliga rådet och Åklagarmyndigheten. Jag ringde till SVR P4. De visste inget om att att någon nämnt de båda myndigheterna. Jag skrev också till en ansvarig på SVR P4:
Jag skulle vilja ställa fråga om följande artikel/nyhet från 1 mars 2011 kl 14.58, med rubriken  "Sjuksköterska stängde av barns respirator".
Tidningen Vårdfokus, som hänvisar till "Radio P4 Stockholms nyheter", skriver följande den 2 mars:
"I går sammanträdde  Socialstyrelsens rättsliga råd  om ärendet sedan åklagarmyndigheten hade begärt ett yttrande".
Jag är intresserad av att få veta varifrån uppgiften om åklagarmyndigheten kommit. Känner du till det?

Personen jag skrev till var bortrest sa hans mail svar och jag hörde aldrig av mig igen. Jag hade börjat tro att Vårdfokus fabricerat denna "nyhet" på uppdrag av Vårdförbundet, för att skada mig avsiktligt.

Reportern på Vårdfokus hade lovat mig att hon skulle kontrollera uppgifterna omedelbart och jag väntade förgäves på att man skulle ta bort artikeln från webb nyheterna. Jag förväntade också en dementi.
När jag sökte anställningar under våren var det flera som frågade om det fanns någon pågående rättslig process mot mig. Det fanns det inte då men när jag svarade som det var blev jag inte trodd. 
De chefer jag träffade var alla sjuksköterskor och alla hade givetvis läst det Vårdfokus hade skrivit. 

Jag skrev till Vårdförbundet och till Vårdfokus den 22 juni:
Jag har väntat på att Vårdfokus skulle komma med en dementi av sina felaktiga uppgifter och att webb artikeln skulle ändras men det har inte hänt.
Det har varit oerhört intressant att få veta att Vårdförbundet är så korrupt som det uppenbarligen är - kanske är det därför det går så dåligt för oss ssk att göra vår röst hörd.

Först när jag ringde till Vårdfokus ansvariga utgivare under hösten - jag minns inte exakt när - togs webb artikeln bort men jag har fortfarande inte sett någon dementi - artikeln försvann under tystnad.
Den artikeln har skadat min möjlighet att få anställning på ett nära nog oreparabelt sätt.

Jag vill rekommendera alla svenska sjuksköterskor att fundera noga över vad man förväntar sig av sin fackliga organisation mot bakgrund av det som drabbat mig.
Det har inte funnits någon som helst rättssäkerhet för mig i de två utredningar som gjorts om mig 2008 och 2010 och jag har inte fått något som helst stöd av Vårdförbundet. De har visserligen gått med mig på möten och kommunicerat med arbetsgivaren i mitt ställe vid enstaka tillfällen - vilket skadat mig svårt eftersom de varit lojala med arbetsgivaren.

Läs vidare i tidigare inlägg om Vårdförbundet!

Jag var ung på 60-talet därför prenumererar jag på Hippie Peace Freaks på Facebook.
Det påminner mig om en tid då män och kvinnor var starka, kärleksfulla och glada. 
Vi drog runt med våra gitarrer på ryggen, vi gjorde upp eldar på stränderna och satt i ring och sjöng Bob Dylan och talade om Love, Peace and Understanding och diskuterade How many miles must a man walk down before they call him a man...



We all have to live together, so we might as well live together happily. 
Dalai Lama 

Pic: European Bee-Eaters.
Från Hippie Peace Freaks


När jag har arbetat på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning 
har jag frågat mig - år efter år:

How many years must one man have 
Before he can hear people cry
How many deaths will it take till he knows 
That too many people have died
The answer, my friend, is blowing in the wind
The answer is blowing in the wind



Posted by skara at 12:46
Skicka med e-postBlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

söndag 15 juni 2014

Kopierat från Aftonbladet: Katrine Kielos Dags att Borg pratar om välfärdsoligarkin

Dags att Borg pratar om välfärdsoligarkin


  Finansminister Anders Borg (M) skulle behöva komma på nya saker att säga. Det vore bra för alla inblandade parter.

    Han säger alltid samma sak, varje gång man träffar honom” utbrister Financial Times mäktige chefsekonom Martin Wolf när Anders Borg kommer på tal.
    Jag protesterar lite symboliskt. Man bör försvara sitt land i dessa sammanhang, tycker jag. I alla fall genom att muttra.
    Någon dag senare slår det mig dock hur rätt han har.
    I torsdags gav sig Anders Borg näm­ligen ut i jämställdhetsdebatten. 
    Det var lagom till Nordiskt Forum i Malmö, den största feministiska samlingen
    på 20 år. Finansministern listade i Expressen fem punkter för ett mer jämställt Sverige, de tre viktigaste var i tur och ordning: stabila statsfinanser, jobb­skatteavdrag och rut.
    Att Anders Borg listar stabila stats­finanser, jobbskatteavdrag och rut är ungefär lika förutsägbart som att Aftonbladet skriver ”Estelle stal showen” varje gång lillprinsessan Bernadotte visar sig.
    Det har blivit naturlag.
    Och kanske är det verkligen att finansminister Borg alltid säger samma sak.
    Men då har vi problem.


    Förra veckan kom uppdaterad statistik från Försäkringskassan som visade hur kvinnorna i vården och omsorgen har högst sjukfrånvaro i Sverige.
    Dagens Arena rapporterade hur antalet sjukdagar ökat före tredje året i rad i Stockholms läns landsting.
    Undersköterskor, vårdare och sjuksköterskor: deras kroppar verkar inte hålla.
    Det är den ena sidan av det vi kallar för vårdbransch.
    Den andra kunde vi läsa om i en ny rapport från tankesmedjan Tiden.
    I ”Oligarkerna – vinnarna i slaget om välfärden” beskriver Sten Svensson hur avregleringarna av den offentliga sektorn skapat ett ”entreprenörskap” som bygger på politiska kontakter.
    ”När företagen släpptes in i välfärden öppnade det för privatpersoner att berika sig.”
    De som arbetade på rätt ställen, kände rätt personer och fick rätt information gavs extremt goda förutsättningar att bli miljonärer.
    Det finns få andra ”marknader” där man kan köpa loss en vårdcentral för 700 000 kronor och snabbt sälja den för 20 miljoner.
    Goda politiska kontakter gav möjlighet att överta offentliga verksamheter till priser långt under deras värde.
    Regelverket var extremt gynnsamt och kostnaderna för att starta företag minimal. 
    I Stockholmsregionen bröt dess­utom flera privatiseringar mot lagen.
    Det är en läsvärd rapport. 

    På många sätt är välfärdsoligarkin en mycket större och grundläggande fråga än debatten om vinst i välfärden.
    Att samma personer som driver igenom en avreglering sedan berikar sig på den borde bekymra alla svenskar.
    Oavsett om vi gillar den lokala privata vårdcentralen, eller inte.
    Oavsett om vi är för vinst i välfärden, eller inte.
    Det handlar om demokrati, och om rent spel. Den internationella anti­korruptionsorganisationen Trans­parency International har upprepande gånger varnat för att Sveriges arbete mot korruption måste förändras. 
    De citerar just utvecklingen med allt fler privata företag i offentlig sektor som den stora risk­faktorn.

    Ett av de mer rimliga argumenten för privatiseringen av välfärden var alltid att det skulle ge kvinnor möjlighet att starta företag, bygga upp något eget och ta makten i en sektor styrd av manliga chefer och en stat som främst såg välfärden som en plats att anställa folk i.
    Men dagens välfärdsoligarki verkar snarast vara ett manligt kompisgäng som råkade vara politiskt aktiva i samma ungdomsförbund.
    Nio av tio riskkapitalägda välfärds­bolag har manliga direktörer och det är ont om kvinnor på ledande positioner i de dominerande vård- och utbildningskoncernerna.
    Detta i en bransch som är så oerhört kvinnodominerad på alla andra nivåer.
    Det finns rapporter som pekar på att arbetsmiljön i den privata vården är bättre för de anställda. Det finns andra studier som ser ut att indikera motsatsen.
    I grund och botten finns det mycket lite forskning.
    Den svenska välfärden har i decennier byggt på att kvinnor subventionerat den med låga löner och trasiga kroppar. Privatiseringarna lyftes fram som en feministisk lösning.
    Den har inte fungerat som en sådan.
    Det betyder inte att vi ska försöka backa bandet till en tid innan valfrihet. Men det betyder att vi måste börja leta efter nya lösningar på problem som är lika gamla som den svenska välfärdsstaten själv.
    För Sveriges del handlar de viktigaste feministiska frågorna i dag om löner och villkor på vår extremt könssegregerade arbetsmarknad. Detta är inte bara en fråga om knän, ryggar och ständiga omorganisationer för välfärdsarbetarna.
    Det är en av de avgörande framtidsfrågorna för hela Sverige.
    Anders Borg beskriver alltid stabila statsfinanser som grunden för ekonomiskt välstånd. Statsskulden är alltid den första bilden i hans powerpoint-presentation, så även bland feministerna på Nordiskt Forum i Malmö.
    I begynnelsen fanns budgetreglerna ...
    Tänk om vi hade en finansminister som började sin berättelse någon annanstans. I begynnelsen fanns omsorgen.
    Tar ingen hand om oss när vi är gamla, nyfödda, sjuka eller svaga, kan inget annat heller fungera.
    Om välfärden betraktades som den grund i ekonomin som den är skulle vi få en helt ny debatt.
    Anders Borg hade behövt komma på nya saker att säga.
    Och det hade varit bra för alla inblandade.

     Katrine

    Kielos 









    Utlagt av barnsjuksköterskan utan politiskt ställningstagande för något mer än MOT korruption och FÖR god och säker sjukvård.


    Posted by skara at 08:55
    Skicka med e-postBlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

    fredag 13 juni 2014

    Amning och uppfödning av nyfödda barn - en av de frågor jag stridit om på Karolinska

    Mail år 2001 till kollega, en ung ambitös sjuksköterska utan egna barn, engagerad amningsförespråkare som utbildats om amning av barnmorska. 
    Kollegan var medlem i "amningsgruppen" på min dåvarande arbetsplats. 
    Jag var, som öppen motståndare till flera rådande rutiner om bland annat uppfödning sedan cirka 4 år muntligt ålagd total tystnad av två chefer. Jag fick inte ha elever, inte vara med i arbetsgruppen och jag var förbjuden att påverka andra med mina åsikter.
    Följande mail orsakade att jag fick ett skriftligt förbud om att någonsin skriva till någon av mina arbetskamrater igen. Kollegan som fick det blev enligt uppgift väldigt glad men inte våra chefer.


    Om amning‏
    From:      (Unknown)
    Sent:Thursday, November 18, 2004 10:55:17 AM
    To: xx.xx@xxxx.se


    Hej xxx
    Här kommer en fundering kring vår avdelnings amningsstrategi.
    Hoppas att du tycker att det är OK även om jag är gammal och inte har den nya sjuksköterskeutbildningen.
    MVH S

    -------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
    Hej xxx

    Såg din lapp om amning på avdelningen och skulle vilja ge en kommentar.
    Du skrev att det behövs mera undervisning om amning och att du funderar över om (en barnmorska) kan ge den.
    Jag har valt att inte lägga mig i diskussionen om amning på vår avdelning efter den ”utbildningsdag” vi hade med (en barnmorska) och (en barnsjuksköterska) för några år sedan.
    Jag pratade med (en chef) direkt efter utbildningsdagen och ifrågasatte nivån på den undervisning vi fick. (Chefen) sa att hon antog att (barnmorskans) undervisning – som ju handlade om amning/matning av friska fullgångna barn – skulle följas av fördjupning på adekvat nivå för oss som arbetar med svårt sjuka barn. Den uppföljningen har sedan inte kommit.
    Som du vet har barnmorskor ingen utbildning om sjuka barn. Deras fokus är det friska normala och fullgångna barnet. Det jag hörde var att (barnmorskan) har kunskap om amning på nivå 1 – dvs det basala.
    Många av oss som arbetat länge med svårt sjuka barn har avancerad kunskap om amning/matning på nivå 4-5 dvs om hur man får det svårt sjuka eller skadade barnet att lära sig amma eller äta på annat sätt om det inte klarar att amma.

    För bortåt 20 år sedan uppmärksammades att några företag som säljer bröstmjölksersättning hade marknadsfört sina produkter i u-länder på ett sätt som gjort att mammor där slutat att amma och i stället gett sina barn mat på nappflaska. Det hade lett till ökad spädbarnsdödlighet pga infektioner. WHO startade en kampanj mot detta.
    En tid efteråt startade den stora besparingsvågen i svensk sjukvård. En av de delar som drabbades först var (naturligtvis) kvinnosjukvården. Antalet BB avdelningar skulle minska och hårdföra chefsläkare rekryterades till kvinnoklinikerna. Den metod jag såg användas – och som var allmänt känd och kritiserad bland barnpersonal – var att alla barnsköterskor på BB sas upp. Dittills hade BB vistelsen varit 4-5 dagar lång, man hade som mamma blivit ompysslad, fått sina klipp eller sår omskötta, fått hjälp med amningen av vana barnsköterskor och barnet hade varit under observation för att eventuella sjukdomar som ductusberoende hjärtfel, infektioner osv. Plötsligt hävdade manliga läkare att nyförlösta mammor var friska, att de legat vården till last i onödan, att de ”blivit bortskämda” på BB och instruktionen till personalen var att miljön skulle göras så ogästvänlig att mammorna valde att skriva ut sig tidigt. Samtidigt presenterade en ”väninna” till en av dessa doktorer en ”forskningsrapport” som talade för tidig hemgång.

    När barnsköterskorna sas upp på BB försvann den personalkategori som hade barn-utbildning.
    Plötsligt var det barnmorskornas ansvar att hjälpa mammorna med amningen och det uppstod stora problem. Amningsfrekvensen minskade och många fick jobbiga erfarenheter av misslyckad amning med sig. Allt fler barn fick sin mat på nappflaska.
    I den här processen kopplade plötsligt någon barnmorska ihop det som hände i vårt land med WHO:s kampanj mot nappflaskor i u-länderna och från detta samband har sedan hela den hysteriska kampanjen mot nappflaskor växt fram i vårt svenska samhälle. Många av de kvinnor som inte fick hjälp att komma igång med sin amning i det kaos som uppstod efter att barnsköterskorna sagts upp har blivit närmast militanta amningsförespråkare.
    Vi som arbetat inom barnsjukvården under den här tiden har valt att ligga lågt i tron att den första hysterin hos barnmorskorna skulle lägga sig med tiden.
    Det har varit allvarliga diskussioner bland barnläkare, åtminstone på landsbygdssjukhusen, om hur man skulle förhålla sig. Eftersom man, som erfaren barnpersonal, känt till att föreställningen att matning med nappflaska skulle skada amningen är en myt så har det varit en svår balansgång.

    Så här ser jag det:
    Efter ”utbildningsdagen” med (barnmorskan) har vi på vår avdelning hamnat i ett tänkande som utgår ifrån att våra svårt sjuka barn skulle fungera som om de vore friska fullgångna barn. Det är som om personalen skulle anta, om du hamnade på IVA med sepsis, kanske påverkan på hjärnan med svår huvudvärk som följd, att ditt förhållningssätt till mat skulle vara som om du var fullt frisk. Eller om man antar att du skulle ha aspirerat mekonium – med tanke på hur ont det gör att få ner något i luftvägarna – att du skulle klara att äta precis som vanligt.

    Jag har läst de PM som kommit från er i amningsgruppen och anser att de saknar relevans på vår avdelning. Det finns en liten passus någonstans om sjuka barn, resten handlar om det friska. Vi är barnsjuksköterskor. Vi ska vara barnens ”advokater” när vi planerar deras omvårdnad. Som jag ser det är det ett övergrepp både mot föräldrar och barn att vi inte skyddar dem mot barnmorskornas sektliknande förhållningssätt.

    Enligt hälso- och sjukvårdslagen har varje patient rätt till medbestämmande vad gäller sin egen vård.
    De som drivit fram den nuvarande amningsstrategin i vårt land har satt stopp för alla protester.
    De föräldrar som gett sina barn tröstnappar på BB kan ha blivit helt utfrysta och bemötta med tystnad.
    Barnsjuksköterskor som gjort omvårdnadsbedömningen, utifrån sin kunskap och erfarenhet, att ett barn bör få äta på nappflaska, har blivit beskyllda för att skada barn och mammor och fientligheten har många gånger varit enorm från barnmorskor gentemot erfaren barnpersonalen.
    Det finns inte längre några alternativ – alla måste tycka lika – alla måste göra lika oavsett erfarenhet eller hur barnet mår eller fungerar.

    Jag är barnsjuksköterska, har arbetat på neonatalavdelning i 20 år och jag har tre egna barn. Det gör att jag tror att jag kan mer om amning/matning av sjuka barn än (barnmorskan).
    På den avdelning där jag arbetade innan jag kom till XXXX prioriterades amning + sond till svårt sjuka barn. Barn med låga socker fick alltid sin mat på nappflaska eftersom sugandet i sig frisätter hormoner som höjer blodsockerhalten. Asfyxibarn, vars hela motoriska utveckling är avhängig att de får öva upp sin sugförmåga, nappades också om de var för trötta för att ta bröstet till att börja med.
    Barn som var oroliga och inte sov på nätterna – när föräldrarna inte fanns på avdelningen – fick äta på nappflaska då och ammades utan problem på dagtid.
    Ville mammorna hellre komma och amma dygnet runt så fick de göra det. Ville de sova var det OK.
    De allra flesta av dem som initialt ville amma dygnet runt insåg cirka 90 % att det blev för jobbigt och att mjölken sinade i stället för rann till. Det beror sannolikt på den stress det är att ha sitt barn på sjukhus tillsammans med att det är svårare att ta igen förlorad nattsömn genom att vila på dagen när man är på sjukhus.
    Min erfarenhet är att problemen runt amning ökat lavinartat sedan det blev förbjudet att ge barnen mat med nappflaska och att använda tröstnapp.
    Olika barn olika sugbehov. Mina tre barn har alla varit olika. Min äldste son hade ganska normalt sugbehov. Han sög lite på tummen när han blev trött förutom att han sög när han ammade. Min näste son hade extremt litet sugbehov. Han ammade när han var hungrig och var sedan nöjd. Han sög inte på tummen och behövde inte tröstnapp. Min dotter ville suga jämt och vi hade ett stort förråd tröstnappar för att inte riskera att inte ha en till henne när hon ville det.
    Om man får ett barn med stort sugbehov måste man ge det en tröstnapp annars suger det sönder bröstvårtorna, det får blod i magen som det mår illa av, när barnet mår illa verkar det kanske som om det vill suga ännu mera och så blir det en ond cirkel som slutar med nedlagd amning och en mamma som känner sig helt misslyckad som kvinna. Hon har ett barn som verkligen vill amma men något – hon förstår kanske inte vad det är – går fel och ju mer oroligt och skrikigt barnet blir dess mera sinar hennes mat.

    Många av våra sjuka barn har ont någonstans. Det gör dem skrikiga och oroliga. När de läggs till bröstet ”hackar” de, de tar inte tag och de blir allt mer hysteriska. Förr, när det fanns barnsköterskor på BB och när det var OK att göra individuella omvårdnadsbedömningar – i motsats till nu när det finns en ”lag” om att man alltid ska göra exakt lika med alla barn – hjälpte man de barnen till bröstet. Man gjorde på samma sätt som många afrikanska kvinnor gör, dvs man tog tag i bröstet och barnets huvud och såg till att barnet kände bröstvårtan inne på tungan.


    Jag anser att vi på vår avdelning har kommit oerhört snett vad gäller amnings/matningsstrategin och min uppfattning har bekräftats av många föräldrar.
    Jag förordar inte en bestämd modell för amning/matning utan det jag vill föra fram är dels att föräldrarna enligt alla rimliga etiska regelverk måste ha rätt att bestämma själva.
    Det är inte OK att man som förälder är så rädd för barnmorskorna eller de ”amningsspecialister” som arbetar inom barnsjukvård men som tagit till sig barnmorskornas ”evangelium” utan att utsätta det för kritisk granskning, att man inte vågar säga emot av rädsla för att då inte få den vård man behöver.
    Våra patienter är i beroendeställning till oss.
    Det är inte OK att påföra dem en personlig uppfattning om något – inte ens amning.

    Vi som arbetar som barnsjuksköterskor har en yrkesfunktion som heter Specifik Neonatal Omvårdnad.
    Vi ska planera och genomföra individualiserad omvårdnad av våra patienter.
    Nu ställs orealistiska krav på mammorna. Det händer att de som fött barn i vecka 24-25 uppmanas av unga sjuksköterskor som anammat (barnmorskans) amningsundervisning att ställa väckarklockan mitt i natten och gå upp och pumpa från att barnet är ett par dagar gammalt. Och kraven är framställda på ett sätt som gör att dessa mammor upplever att de är dåliga mammor om de inte gör detta. Att de inte ger sina barn det optimala. Kanske att barnets känslighet för infektioner blir större om de inte pressar sig själva till det yttersta.
    Eftersom många mammor, kanske de allra flesta, som får barn för tidigt redan känner skuld för att de inte klarat att bära fram sitt barn till fullgången tid har amningsförespråkarna ett lätt offer i dessa mammor. De pressar sig tills de faller ihop. När barnen får en infektion kan en sådan mamma känna skuld för att hon hoppade över att gå upp och pumpa en enda natt. Med tiden sinar mjölken och tar slut och mammornas skuld gentemot sina barn ökar lavinartat. I många fall påverkar det också relationen mellan föräldrarna. Det är inte ovanligt att män lägger både press och skuld på kvinnan.

    Det finns en stor mängd tyst kunskap om amning och matning på vår avdelning som har tystats under lång tid.
    Det är inte bra för någon.
    Individuell omvårdnadsbedömning bygger på att man som sjuksköterska har bred och djup kunskap så att man kan planera vården utifrån det enskilda barnet och dess föräldrar. Det handlar inte om att vara fastlåst i rigida idéer utan om att var lyhörd, om att kunna se olika alternativa metoder och kunna avgöra när den ena bör användas och när en annan är bättre.

    Ett exempel: Det påstås att amningsvägning skulle stressa mammorna och därför har vissa krafter drivit idén att vi inte skulle kunna amningsväga våra sjuka barn som dels har intravenös vätska som måste anpassas, dels behöver sondas till efter amningen. Detta är ett bra exempel på var vi, som barnsjuksköterskor, ska använda vår kompetens. Vi ska hjälpa föräldrarna att inte bli stressade. Vi ska förklara att amningsvägningen är en del i den medicinska behandlingen, att den – under en begränsad tidsperiod – är nödvändigt för att optimera deras barns vård och att så fort barnet tillfrisknat så kan man sluta med det.
    På precis samma sätt kan man motivera tröstnapp och matning med nappflaska – att det är något man behöver använda sig av under sjukhusvistelsen, att det inte behöver skada amningen, att barn är intelligenta varelser som kan lära sig många olika saker och att det mesta går bra om man tar det lugnt.

    Detta var lite om vad jag tycker.
    Jag förstod att du tycker att vi bör diskutera amningsstrategin på vår avdelning.
    Jag tycker att vi sjuksköterskor skulle behöva ett forum där vi diskuterar alla avdelningens olika omvårdnadsstrategier utifrån vårt perspektiv. Vi äldre har en kunskap som inte alltid är underbyggd med forskning – eftersom omvårdnadsforskning är en ny disciplin är det få områden man hunnit forska om. Det innebär inte att vår kunskap inte är bra och välunderbyggd. På KS Neo har amningen fungerat dåligt efter vad jag har förstått. Man verkar som sjuksköterska ha varit mera inriktad på det medicinska, på den delegerade medicinska funktionen än på att utveckla sin egen profession. Men bland sjuksköterskor som arbetat på andra sjukhus och bland många av avdelningens äldre barnsköterskor, finns stor kunskap.
    Flera av de äldre barnsköterskorna har inte orkat arbeta på sal 3-4 de sista åren eftersom den amnings-/matningsstrategi som tillämpats strider mot allt det man som barnpersonal har lärt sig om sjuka barn. Allt har varit uppbyggt på antagandet att våra barn fungerar som friska fullgångna.
    Genom att väva samman den kunskap som finns hos oss äldre med det kritiskt granskande forskningsbaserade tänkandet som finns i den nya sjuksköterskeutbildningen kan vården bli mycket bra. Vi barnsjuksköterskor måste göra egen förutsättningslös forskning kring olika amnings-/ matningsstrategier. Vi kan inte anamma, på det sanslöst okritiska sätt som skett hos oss, barnmorskornas. Det är att jämföra med att IVA-personal skulle få undervisning av sjuksköterskor i öppenvården och sedan ställa krav på sina patienter att bete sig som om de vore friska.
    Hoppas att du vill reflektera över mina tankar. Jag hoppas att vi - som barnsjuksköterskor på vår avdelning – inte låta oss knuffas in i alla möjliga olika föreställningar av läkare, barnmorskor eller andra grupper och inte heller spela ut varandra utan börja sträva efter att samla vår grupp och utveckla vår profession.  


    Brev till tre barnmorskor, kursdeltagare i utbildning i omvårdnadsvetenskap år 2006.                  
    Barnmorskorna hade gjort en första presentation av en uppsats. I den skrev de på ett ungefär att nu när barnmorskor hade lyckats tvinga hela den svenska barnsjukvården att anamma deras grupps teorier om amning/uppfödning av nyfödda så skulle de gå vidare och se till att tvinga även alla landets BVC sjuksköterskor till tyst underkastelse. Jag skrev följande till de tre barnmorskorna.



    Hej.
    Här kommer några kontroversiella åsikter om barnmorskans roll i förhållande till barnsjuksköterskans:
    När jag läser ert arbete känner jag igen argumentation som använts av många de sista 10-15 åren. Jag ser ett problem i den som jag vill kommentera.
    Jag är barnsjuksköterska och har arbetat med ammande mödrar i drygt 20 år. Det har skett en utveckling inom amningsområdet som många av oss inom barnsjukvården är oroade av. Man kan se saker från olika håll, från olika perspektiv.
    Vi som är barnsjuksköterskor ser amning från ett perspektiv, baserat på den kompetens vi har.                   De som är barnmorskor ser ett annat.

    Ni skriver bland annat, om samarbetet mellan BVC och barnmorskor:
    ”Tidigare har en viss prestige ibland genomsyrat försök till samarbete, detta skall överbryggas och i stället ses som ett kvalitetshöjande av omvårdnadsarbetet.”
    Det ni ser som prestige ser jag som skillnad i kompetensområde.
    För länge sedan fanns två yrkesgrupper på BB avdelningarna – barnmorskor och barnsköterskor. Barnsköterskorna hade barnkompetens. De var utbildade av barnsjuksköterskor. Deras kompetensområde omfattade både det friska barnet och det sjuka. Jag ser att det har uppstått stora problem med amning sedan barnmorskorna tog över – därför att barnkompetensen saknas i gruppen. Flera yngre ssk som nyligen arbetat på neonatalen och sedan läst vidare till bmsk har reagerat över den mycket begränsade kunskap om sjuka barn de fått under den utbildningen. Och det är ju så det ska vara – barnsjuksköterskan är den som har kompetens om barnen.

    Ni skriver:
    ”Vi tror att många BVC sjuksköterskor rekommenderar mammorna att söka ”professionell” hjälp på amningsmott/centrum istället för att först göra en amningsobservation vilken kan hjälpa många mammor. Tidsbrist kan vara en stor faktor till att kvinnor inte får ”hjälp” på BVC. Tidspressade mottagningar gör kanske att inte amningen får största prioritet. Enligt vår erfarenhet är de vanligaste orsakerna till att patienterna söker en amningsmottagning smärtsam amning, mastiter och ”dålig” viktuppgång.”
    Jag tror att er reflektion är riktig, att BVC-ssk skickar mammorna till er vid smärtsam amning och mastiter. Det är nämligen inte barnsjuksköterskans kompetensområde. Traditionellt har det som rört mamman, bröstvården, varit det som hört till barnmorskans område. Vi barnsjuksköterskor har inte utbildning på det – och det vet vi om. Under alla mina år med ammande mammor på neonatalavdelning har jag aldrig sett någon barnsjuksköterska lägga sig i det som rör brösten utan vi har direkt hänvisat till en barnmorska, som har den kompetensen. Jag känner inte till hur BVC ssk hanterar problem med mammornas bröst i Sthlm idag. Där jag jobbat innan skickade man ”bröstproblem” till MVC.
    Det finns också numera ett mycket stort problem för oss barnsjuksköterskor. Så många mammor är så uppskrämda av den amningsinformation de har fått att det låser sig för dem helt och hållet. Man kan inte, som barnsjuksköterska, säga till en rädd mamma att den undervisning hon har fått vid MVC varit felaktig. Man kan då välja att i stället skicka tillbaka henne till en barnmorska som får lösa problemet utifrån sitt perspektiv. Det handlar om att man respekterar den andra yrkesgruppens profession och inte vill, inför en patient, visa att man egentligen tycker annorlunda.

    Ni skriver också:
    ”Det är inte alltid lätt för sjuksköterskor att hitta evidensbaserad kunskap, av gammal vana blir vården ofta som ”den alltid har varit”. Förhoppningen är att sjuksköterskan ska få tillräckliga kunskaper till att söka vetenskapligt belägg och att det finns tid och resurser till detta men även att tillgången till material måste bli bättre.”

    Det som ni betecknar som ”gammal vana” är för mig barnsjuksköterskans unika kompetens.
    I samband med att barnsköterskorna sas upp från BB avdelningarna uppstod stora problem med amning. Ungefär samtidigt kom det nya tänkandet inom sjuksköterskans profession, om att våra metoder ska vara evidensbaserade. Ovanpå det kom uppropet om att Nestlé gjorde oetisk reklam för bröstmjölksersättning i u-länder. Vi barnsjuksköterskor bojkottade Nestlés produkter innan barnmorskorna uppmärksammade problemet. När barnmorskorna började forska om amning skedde inte motsvarande forskning inom barnsjukvården. Vi hade, där jag arbetade, en stabil och väl fungerande situation. Mödrarna ammade sina barn på neonatalavdelningen när de var där. Barnen tillmatades med nappflaska när mammorna var hemma – till exempel på nätterna - och det fungerade väldigt bra. Ibland uppstod problem. Det ingick i vårt kompetensområde att kunna lösa dem. En av barnsjuksköterskans viktigaste omvårdnadsuppgifter är att få till stånd fungerande amning efter en jobbig start.
    Plötsligt kom ”forskning” som påstod att barn inte kan kombinera amning och nappflaska och vi som såg, i vårt dagliga arbete, att detta inte var sant visste inte vad vi skulle tänka. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att barnmorskorna måste få tid på sig. Vi såg ju hur amningen påverkades när barnsköterskorna försvunnit från BB. Vi antog att man kan hamna i ett dike initialt men att man vidgar sitt perspektiv med tiden. Den utvecklingen har inte kommit. I stället har den nya synen på amning fått ett tonläge som inte tål några motsägelser.
    Vi som arbetar inom barnsjukvården valde att ta det lugnt, att avvakta och ge barnmorskorna utrymme att hitta sin egen kunskap. Det har medfört att vår kunskap inte längre är accepterad.
    Numera kan man inte forska om hur amning och tillmatning på nappflaska fungerar tillsammans. Det skulle inte betraktas som etiskt försvarbart eftersom det anses bevisat att det skadar amningen.
    Numera undervisas vi barnsjuksköterskor som arbetar med ammande mammor på KS av barnmorskor!
    En barnsjuksköterskas kompetens omfattar dels amning av friska fullgångna barn, dels av svårt sjuka och missbildade barn och vi har kunskap om alla de olika matningsmetoder som finns.
    I barnsjuksköterskornas kompetens ingår också att se hela familjen, att ha helhetssyn och att bedöma, från fall till fall, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Ibland måste man välja andra alternativ än amning. En barnsjuksköterskas ansvar är inte att tvinga en mamma att anamma en viss metod utan att stötta henne att hitta sitt sätt, i sin livssituation – vilket oftast naturligtvis innebär amning. Jag är 100% för amning, vill jag tillägga.

    Om ett barn blir sjukt vid födelsen eller är fött för tidigt kan amningen inte komma igång som om barnet hade varit fullt friskt och fullgånget. En av de viktiga omvårdnadsfunktionerna, för mig som barnsjuksköterskan, är att kunna hjälpa mamma och barn att få två olika matmetoder att fungera tillsammans.
    Det skapar oerhört svåra problem att ta hand om mammor som fått noggrann undervisning om, under graviditeten, att vissa saker är omöjliga.
    Den ena av två tvillingar vårdades på neonatalavdelning för några år sedan. Det andra barnet var på BB. Av olika anledningar, efter många amningsförsök, rekommenderade jag mamman att vi skulle pröva att ge det sjuka barnet nappflaska. Hon var extremt orolig efter allt hon hört om riskerna med flaska men hon valde att tro på min bedömning. Barnet tillfrisknade och skrevs ut till BB. En kväll kom föräldrarna tillbaka, med båda sina barn i en säng. De ville bara tacka mig och berätta att, som mamman sa: ”han som fick vara här hos dig och lära sig suga ammar mycket bättre än honom som vi haft hos oss på BB”. Det stämmer med den erfarenhet jag har. Jag anser att de barn som tillmatats på kopp en längre tid har svårare att lära sig amma än de som får suga i sig maten via flaska.

    Ni skriver:
    ”Utbildning för personalen anser vi är A och O i ledet att förbättra vården för dessa kvinnor.
    Den största fördelen med dokumentation är att förbättra den strukturerade kommunikationen mellan hälso- och sjukvårdsprofessioner för att säkerställa att den individuella omvårdnadsplanen efterlevs. En omvårdnadsplanering är ett dokument som innehåller en omvårdnadsdiagnos, omvårdnadens syfte och planerade interventioner för att uppnå syftet
    Genom ett gott samarbete mellan barnavårdcentralen och amningsmottagningarna med tydliga ramar som en omvårdnadsepikris kan ge så ökar vi både patientsäkerheten och vårdkvalitén för dessa föräldrar. Samverkan och sammarbete mellan olika vårdgivare är viktigt för att patienter ska få god vård. Det skall finnas bra rutiner för att tydliggöra ansvaret mellan de olika vårdgivare, detta för att minska risker för patienten (Socialstyrelsen, 2006).”

    Min reflektion är: Ni som är barnmorskor har inte ”hela sanningen”.
    Man kan inte påföra sitt perspektiv på en annan specialistgrupp utan man måste ta reda på den gruppens kompetens och perspektiv. Många människor försöker lösa problem genom att tvinga alla att ta till sig deras uppfattning. Det är inte konstruktivt.
    Inom vården har vi olika specialiseringar. Omvårdnad kontra medicin är en sådan. Medicinsk/biologisk modell kontra psykologiska förklaringsmodeller är två andra motpoler.
    Det friska fullgångna barnets amningsstart är ett oerhört viktigt område som barnmorskor har specifik kunskap om. Sjuka nyfödda barns amning/matning och uppfödningsproblem efter BB-tiden har barnsjuksköterskor större kunskap om.
    Jag anser att det ska finnas barnutbildad personal överallt där barn vårdas, alltså även på BB-avdelningarna.
    Jag tror att barnmorskor skulle kunna lära sig mycket i ett nära samarbete med oss som kan mera om barnen – precis som att vi inom barnsjukvården kan lära av dem. Men just nu finns ingen balans alls. Barnmorskorna har ”kopplat greppet” om amningsfrågorna på ett sätt som inte känns etiskt acceptabelt – som jag ser det.
    Många mammor tror att deras möjlighet till att amma sina barn är helt förstörd om allt inte går som de har tänkt sig från början. Det kan utlösa en akut kris för dem vid deras första kontakt med neonatalavdelningen. Det är inte lätt att försöka förklara – utan att diskvalificera barnmorskorna som undervisat på MVC – att det faktiskt kan bli bra ändå.
    Vi barnsjuksköterskor har inte forskat för att stärka vår position inom amning/matning.
    Vi förväntade oss inte att bli inmotade i ett hörn och få veta att vår kunskap bara är ”gammal vana”.
    Som jag ser det, med många års perspektiv, har det inneburit att viktig kunskap försvunnit helt och hållet.
    Framför allt skapar situationen stora problem i barnsjukvården.

    Fördelar med att tillmata barn med nappflaska jämfört med andra metoder:
    • Vid sugning utsöndras hormoner som höjer blodsockernivån – det är därför barnsköterskor förr tillmatade barn med nappflaska. Vid lågt blodsocker blir barnen slöa och orkar inte amma effektivt.  Genom att mata dem med nappflaska så att blodsockernivån höjs blir de piggare och kan börja amma. – Man avvecklar alltså nappflaskan så fort som möjligt. Den är bara ett av sjuksköterskans hjälpmedel/verktyg i strävan att uppnå det maximala > full amning.
    • Barn som vårdas på neonatalavdelning och, av någon anledning inte kan ammas, är ofta otröstliga och kan skrika i timmar för att de vill suga. Det naturliga skulle ju vara att de låg vid sin mammas bröst då. De blir många gånger än mer hysteriska när man försöker mata dem på kopp. Förr, när man matade dessa barn på nappflaska, åt de och var sedan nöjda och sov. Det är optimalt för ett sjukt barn att få så mycket vila som möjligt och att skrika så lite som möjligt. Inte sällan skriker barn till sig pneumothorax, om de till exempel har mekoniumpluggar i sina lungor. Andra barn har ont i huvudet efter sugklockor och jobbiga förlossningar. Att de skriker förvärrar deras tillstånd.
    Man väljer bara nappflaska om barnet visar att det vill suga, annars är sond ett bättre alternativ, och så fort barnen tillfrisknar tar man bort nappflaskan.

    Numera, mot bakgrund av påtryckningar från barnmorskorna, matas svårt sjuka barn med kopp.
    Det är inte amningsvänligt.
    Tidigare användes metoden amning + sond vilket innebar att de svårt sjuka barnen fick suga det de orkade, att man vägde dem före och efter amningen och att de sedan tillmatades på sond, den mängd som fattades.
    Numera har det hänt att barnmorskor försökt förbjuda amningsvägning med motivationen att det skulle stressa mammorna.
    Olika situationer kräver olika åtgärder. Vi ssk måste tillåta varandra att ha tillgång till olika verktyg i vår yrkesutövning.
    Detta var utifrån mitt perspektiv – som ofta kolliderar med barnmorskors.
    Jag gissar att det är på liknande sätt för de barnsjuksköterskor som arbetar på BVC.
    De ser sannolikt helt andra perspektiv än man gör som barnmorska.
    Jag tror att dialog mellan de två specialistkompetenserna skulle vara mycket mera framgångsrikt än att barnmorskor vill ge undervisning till oss barnsjuksköterskor.
    Förhoppningsvis kommer de nya familjeneonatal-avdelningarna att kunna ge våra grupper goda förutsättningar för samarbete och utbyte.

    Med vänlig hälsning




    Detta är, anser jag, optimal position av barnet vid flaskmatning om barnet har sjukdom som hjärtfel, är täppt i näsan, har lätt att sätta i halsen, har tendens att kräkas osv. Barnet ser den som matar och den personen ser vad barnet klarar. Så snart barnet verkar ansträngt tar man bort flaskan, man ser hur barnet tar några extra djupa andetag och direkt när det vill börja leta efter nappen för att börja suga igen ger man det flaskan innan det hinner börja gråta. Att vänta för länge så att barnet hinner bli ledset är inte bra. Det tar ganska lång tid att mata med pauser men sjuka barn som bedöms inte kunna äta själva för att de sätter i halsen osv, kan klara att få i sig mat med denna metod.  Man tar det i barnets egen takt. 

    Man kan gärna linda in barnet i en sjal eller en filt om det - som barnet på bilden - är alltför trött för att orka samla ihop sin kropp. Friska pigga barn håller normalt sina armar böjda så att händerna kommer nära ansiktet när de suger. Ammande barn omfamnar man. Trötta och sjuka barn kan ibland suga bättre och må bättre om de får stöd av t.ex. en sjal när man matar som på bilden ovan. Om barnet har jobbigt med sin andning, kanske på grund av att det andats in barnbeck eller haft lunginflammation av annat skäl i samband med födelsen, kan man med fördel ha barnet utan tröja med bara en sjal. Då ser man bröstkorgens rörelser, man ser om det blir indragningar mellan revbenen eller om barnet börjar arbeta med magen för att andas. Trötthet efter det som kallas mekoniumaspiration och lunginflammation kan orsakas av att barnets syresättning sjunker var gång det äter. Med pauser i sugandet får barnet tid att fylla på med syre och att vädra ut koldioxid.

    Ovanstående gäller när det finns en känd orsak till tröttheten. Om ett barn som tidigare varit piggt blir allt mer svårt att mata och kvider när det andas och sover allt längre perioder ska man söka läkare.
    Tar den första läkaren dig inte på allvar så sök en annan om du är orolig. Finns det bara en läkare i tjänst där du bor, fråga en distriktssjuksköterska eller någon som har flera egna barn. Läkare kan ha fel.


    Posted by skara at 12:15
    Skicka med e-postBlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest

    torsdag 5 juni 2014

    Från media....




    BUSINESS INSIDERMore: Children's Hospitals Premature Births NICU Longform
    Prematurity Rates Are Too High — And Children’s Hospitals Are Cashing In





    ALEX HALPERIN


    JUN. 4, 2014, 12:03 AM
    7,244
    5


    FACEBOOK
    LINKEDIN
    TWITTER
    GOOGLE+
    PRINT
    EMAIL






    Mike Nudelman/Business Insider
    Emma Walton had an easy pregnancy. She didn’t feel as much movement as the books had led her to expect, and the fetus regularly passed ultrasounds and nonstress tests.


    After many hours of labor at a local community hospital in northwest Pennsylvania, the baby appeared distressed and needed to be delivered by emergency cesarean section. “They pulled him out and there was no sound,” Emma says. “You usually expect to hear a screaming baby and there was just nothing. Dead silence.”
    Baby Conrad was intubated and taken by ambulance 60 miles to a neonatal intensive care unit (NICU) in Erie. Emma’s husband, Scott, traveled with him while Emma recovered from surgery. Conrad had been born with dangerously low muscle tone — “floppy,” doctors say — and couldn’t breathe on his own or swallow. After a few days, when doctors still couldn’t determine the cause of his symptoms, they referred him to the nationally acclaimed Children’s Hospital of Pittsburgh.
    The hospital, which opened its $625 million clinical and research campus in 2009, is one of a growing number of sumptuous new children’s hospitals that combine state-of-the-art medical care with playrooms, whimsical decor, and extensive support services.
    After genetic testing and a muscle biopsy, Conrad received a diagnosis of myotubular myopathy, a rare genetic disorder in which muscle cells do not form properly. It’s a life-threatening condition, but by the end of six weeks in the NICU, Conrad could breathe without a ventilator, though his saliva still had to be suctioned regularly to prevent him from aspirating. He received a surgical procedure so that he could be fed through a tube into his abdomen.
    “A lot of the basic research out there was pretty grim,” Emma says. “It was a lot to take in all at once."
    Before bringing him home, Conrad’s parents had to know how to suction him and how to use a pulse oximeter. They learned how to vacate air bubbles from syringes and how to administer his medications. They began to master the physics of enteral tube feeds. Even cuddling Conrad, whose body Emma describes as “very much like a rag doll,” required preparation and vigilance.
    The Waltons brought Conrad home in May 2013, when he was 2 months old. A nurse stayed with them the first night. As Emma recalls, "We got up the next morning, and we were, like, 'OK, we've got this baby to take care of.'"


    Bring In The Preemies
    In August 1963, three months before her husband was assassinated, Jackie Kennedy gave birth to a baby boy. Patrick Bouvier Kennedy was born five and a half weeks premature and weighed 4 pounds 10 ounces. He had lung disease, which is common among premature babies. Patrick was rushed from Cape Cod to Boston Children’s Hospital, where he died at 39 hours old.





    New York Times


    Baby Patrick’s death helped to catalyze the then nascent field of neonatology, which has made miraculous strides over the past 50 years. A baby born in Patrick’s condition today has almost a 100% survival rate. Indeed, babies born weeks earlier than Patrick, weighing less than 2 pounds, routinely survive without serious complications. The breakthroughs are so impressive that one such baby, a child named Emalyn, occupied the cover of Time magazine last week, a tiny testament to the wonders of modern medicine.
    But what Time failed to note is that the babies and their families are not the only beneficiaries of this progress. It turns out these infinitely vulnerable patients have become cash cows for the hospitals treating them. Indeed, for many hospitals, a steady flow of such patients is critical to the bottom line. The reason is simple: Insurance reimbursements are usually higher for inpatients and for procedure- and technology-intensive medicine. Premature babies check both boxes; from a revenue perspective, they are ideal hospital patients.
    Children’s hospitals, which provide a disproportionate amount of care to poor kids on public insurance, can be especially dependent on their NICUs. According to Farzan Bharucha, a consultant with Kurt Salmon, it is “not uncommon for the NICU today to represent 50% or more of a children’s hospital’s total clinical revenue base.” That helps to explain why they routinely dedicate a quarter or more of their beds to NICU care — and bank on keeping them filled. Without these patients, many children’s hospitals would likely have to curtail other vital services or perhaps even close.
    There is certainly no shortage of such patients. With nearly 500,000 babies born before 37 weeks of pregnancy annually in the U.S., the preterm birth rate is the highest in the industrialized world, with nearly 1 in 8 babies born early. And, tragically, the rate of prematurity in this country has risen by 30% since 1981.
    Premature birth is the leading cause of infant mortality, and preterm babies remain at greater risk for a host of ongoing health problems, from developmental delays to severe disabilities like cerebral palsy and blindness.
    Prematurity is a financial burden as well. According to the March of Dimes, babies born before 32 weeks have an average hospital bill of $280,000, about 56 times as much as a healthy full-term baby. A great deal of that money goes toward NICU care. The March of Dimes says prematurity costs U.S. employers more than $12 billion a year in excess health costs.
    Those numbers are increasingly having real economic repercussions. In February, AOL CEO Tim Armstrong made headlines when he announced that the company would have to reduce employee benefits on account of two “distressed babies” that cost AOL about $1 million each. Amid the ensuing controversy, he restored the benefits. But the financial tug-of-war won’t go away anytime soon.
    If hospitals want to stay in business, they have little choice but to conform to a payment regime that privileges providing certain kinds of care to certain kinds of patients. But when it comes to caring for the most fragile children, these systematic biases can devastate patients and their families.


    The NICU Calculus
    U.S. hospitals have become very good at saving preemies; babies born at 27 weeks now survive about 90% of the time. But a system that emphasized prevention over treatment would likely result in better general pediatric health and save billions.




    Children's Hospital of Pittsburgh
    An image from the Children's Hospital of Pittsburgh website.
    Spending in the NICU is “a terrible anomaly and it heavily distorts our healthcare system in bizarre and unfortunate ways,” says Dr. Craig Jackson, medical director of neonatology at Seattle Children’s Hospital. “Instead of caring for 500-gram (1.1 pound), 23-week-gestation babies and spending $200,000 on them, we could be spending that money on preventative care, obesity, or pick your favorite topic, and you'll save hundredfold more lives.”


    That said, he recognizes that it’s a critical revenue engine. “Our neonatology program is responsible for subsidizing those noninterventional pediatricians that we desperately need and count on,” Jackson says. The proceeds are “used to spread around and make everybody whole as best I can.”
    Some experts say there's not enough emphasis on prevention. No one cause triggers prematurity, but it has been correlated to factors including poverty, race (blacks are more likely to be born premature than whites), inadequate time between pregnancies, stress, and smoking or drinking during pregnancy. Still, the March of Dimes believes a number of inexpensive interventions, including smoking-cessation programs and progesterone treatments could have promising results. A 2012 study in the American Journal of Obstetrics and Gynecology found that a model known as centering pregnancy — in which groups of women meet throughout their pregnancy for checkups, education, and mutual support — reduced prematurity and increased birth weights. It showed especially strong results for black women.





    Seattle Children's Hospital

    But as Dr. Peter Smith, a developmental and behavioral pediatrician at the University of Chicago, puts it, “Right now, there is no incentive for the University of Chicago Medical Center, or whatever [hospital] you want to pick, to send people out into the community to actually prevent prematurity.” Indeed, quite the opposite.
    One might expect health-insurance companies, which often wind up footing the bill for preterm births, to push for reform. In interviews, several major insurers I spoke with touted their maternal-health efforts, but they declined to comment on their results. It’s simply not a big priority. “Pediatric care is seen as a rounding error,” compared to the costs of adult care, Smith says.


    The Crisis In Follow-Up Care
    It can be discomfiting to view saving lives in stark financial terms, but the economics are instructive. Adult hospitals make their real money by seeing a steady stream of patients in need of lucrative surgeries as well as treatment for heart disease and various cancers.
    Childhood disease is far more rare, and treating it is nowhere near as predictable a business model. Preemies and other babies with complex medical needs at birth are the closest thing children’s hospitals have to the sort of steady patient flow adult medicine relies on.
    Dr. Usha Raj, physician in chief of the children’s hospital at the University of Illinois, Chicago, told me that neonatology is the hospital’s only subspecialty that approaches breaking even.




    Ann & Robert H. Lurie Children's Hospital
    Lurie Children's Hospital in Chicago has a fire-engine cab on the 12th floor.
    Between 1997 and 2012 the number of births in the U.S. rose less than 2%, but the NICU bed count expanded by about 60%, according to the American Hospital Association. The growth in beds is owed in part to medical advances that have enabled doctors to save preemies born earlier and treat infants with certain serious conditions. It’s now “fairly common” to resuscitate babies born at 22 weeks, Dr. Jackson of Seattle Children’s says, although fewer than a quarter of babies born that premature survive.


    Overall, about two-thirds of babies born before 27 weeks have some kind of disability at age 3. The earlier a baby is born, the more likely they are to require interventions like surgery and dialysis. As impressive as NICU care has become, the babies who do pull through and leave the hospital aren’t necessarily out of the woods healthwise. Many will have immense medical needs for years. Medically complex babies like Conrad, who suffer from incurable conditions, are permanently on the brink of life-threatening emergencies and accumulate exorbitant medical bills.

    Unfortunately, the kinds of care NICU “graduates” need tend to be far less profitable to hospitals and doctors and are therefore harder to obtain. After babies leave the NICU, parents can also struggle to obtain coverage for medical equipment, home care, and even prescription drugs.
    “Within the hospital world, whenever there’s a tradeoff that’s necessary, the tradeoff is made in favor of the kinds of services that are more profitable because that’s how we’ve organized our healthcare system,” says Dr. John Lantos, a pediatrician and bioethicist at Children’s Mercy Hospital in Kansas City.
    Lantos explored this situation in a 2010 essay for the journal Health Affairs about an unspecified medical center where he used to work. (He spent many years at the University of Chicago.) Management wanted to build a new children’s hospital with an expanded NICU, and Lantos lobbied for a NICU follow-up clinic.
    The article details a series of bureaucratic scuffles resulting in a new hospital with an expanded NICU but “without a NICU follow-up clinic or any other outpatient clinics.” Lantos writes that the amount of money in question to fund the clinic approximated the cost of keeping a baby in the NICU for a week.





    Children's Mercy Hospital
    Dr. John Lantos.


    Jackson describes what this dynamic means for kids with severe intellectual disabilities: “There are really no procedures on which to bill if you're a neurodevelopmental specialist,” he says. “And the children tend to take up enormous amounts of clinic time because they're often behaviorally disordered.
    “They often need a lot of other specialists like psychologists, audiologists, speech therapists, and orthopedists to manage their tight heel cords,” he adds. “It just goes on and on and on. We tend to lose buckets of money on those kinds of services, and yet are morally obligated, really, to provide them, because those are the most needy children there are. We've actually participated in contributing to the number of [them] through our NICUs.”
    From a pure dollars-and-cents perspective, he points out, the system creates an incentive for children’s hospitals to avoid these patients.
    "If you were an unscrupulous medical director or CEO of a hospital, what you might do is say, 'Let's get into the business of doing level three [advanced] NICU care because it's so profitable, but we're going to leave the neurodevelopmental stuff to the children's hospital across town.' Maybe you wouldn't even be unscrupulous. You're just an economically driven person who's responsive to your board. That's exactly what you would do, and that is exactly what is happening in every metropolitan center in the United States."
    Smith puts it more bluntly. “We spend literally hundreds of thousands of dollars on this child,” he says. “They leave the hospital and no one cares anymore.”


    Caring For Conrad
    A few weeks after bringing Conrad home, the Waltons had 64 hours of home nursing a week, slightly more than half of what the doctor had requested.
    At constant risk of aspirating, he needed monitoring at all hours. So when Emma went back to her demanding job in behavioral health, Scott, who was out of work for much of the summer, looked after him during the day. The Waltons had nurses for overnight shifts and two four-hour daytime blocks a week for Scott to look for a job.




    Emma Walton
    Conrad Walton with his parents, Emma and Scott.
    “This began several months of partial denials and appeals and many hours of phone calls and advocacy on my part” to secure more paid nursing for Conrad, Emma later wrote in an email. In addition to her job and looking after Conrad, she had to haggle with the private insurer, the nursing agency, and the Medicaid plan.


    Taking Conrad in the car required two adults, one to drive and one to watch him. It turned routine diaper runs into scheduled activities.
    “It’s incredibly difficult when you have these very fragile kids, to turn your living room into an ICU,” says Dr. Renee Turchi, a Philadelphia pediatrician who works with special-needs children but doesn’t know Conrad. “Having someone you can trust to leave with your child and know your child is going to be OK makes all the difference in the world for some of these families to stay intact.”
    “In their partial denial of nursing hours,” Emma wrote, the Medicaid program “indicated that skilled nursing was not needed because a trained caregiver or parent was available to care for Conrad ... I was often asked who else was trained on Conrad's care and was strongly encouraged to train someone,” such as a relative, who would watch him free.
    The Waltons’ private insurer couldn’t comment on Conrad’s case but said its plans generally limit home nursing to 16 hours a week.
    In August, the Waltons had an appeal hearing to discuss the amount of nursing they needed. The appeal was rejected. Immediately after, Conrad got sick and had to be helicoptered to Pittsburgh. Tests came back positive for both bacterial and viral pneumonia, and the Waltons decided to let the doctors give Conrad a tracheostomy and put him on a ventilator full-time.
    A tiny silver lining: Going on the ventilator made him eligible for more nursing.


    A Booming Industry
    The Children’s Hospital of Pittsburgh, which has repeatedly saved Conrad’s life, is a world-class facility. After an impressed economist named Martin Gaynor took a tour, he remarked to Kaiser Health News, “It’s a very awkward question to ask, but at some point one wonders, just how nice does this have to be?”
    The U.S. is seeing a children’s-hospital arms race. In 2010, Salesforce.com CEO Marc Benioff and his wife, Lynne, announced a $100 million gift toward the construction of a new UCSF Benioff Children’s Hospital in San Francisco, due to open next year. This April, the couple announced another $100 million gift, and the Oakland Children’s hospital has been renamed for them as well.



    Ann and Robert H. Lurie Children's Hospital
    Window washers at Lurie.


    Children’s hospitals have also been christened in honor of gifts from Michael Dell (Austin) and embattled hedge-fund billionaire Steven A. Cohen (Long Island, New York). But as a monument to healing children, the $840 million 23-story Ann and Robert H. Lurie Children’s Hospital of Chicago, which opened in 2012, is probably unsurpassed.
    For parents with sick children, these hospitals are the answer to their prayers. Many of the top facilities also offer amenities that wouldn’t seem out of place in a celebrity rehab clinic in Malibu, as well as kid-thrilling touches, like dressing the window washers as Batman and Captain America.
    Pittsburgh offers dog therapy, music therapy, and a teen lounge. Patients who need imaging “embark on a safari adventure for Nuclear Medicine, relax at ‘Cozy Camp’ for PET scans, take a trip to outer space for MRI scans, explore the ocean for CT scans, and discover the beach for Radiation Oncology.” Lurie has a full-size fire-truck cab, which weighs almost 2 tons, with lights kids can activate, a steering wheel that turns, and a wheelchair-accessible space in the back. (The horn is mercifully silent.)
    But while these temples to healing sick children have donors’ names plastered on every available space, it’s often the NICUs that keep their doors open.

    ‘No Warning, No Explanation’
    Late in the summer, inspired by the care Conrad had received, Conrad’s father, Scott, began taking classes with an eye toward a nursing career. Between his classes and Emma’s work they had to leave Conrad alone at the hospital in Pittsburgh several nights a week.
    “There were lots of questions about where was God in all of this," Emma says. “And why wasn't he answering our prayers, but I really thought we had worked through a lot of that stuff and were very hopeful again."
    On a Sunday in late September, Emma later wrote, Scott went to their church to use the internet to do some of his classwork:
    “I was kind of distracted with Conrad when he left and only half paid attention when he kissed me goodbye. A couple of hours later he texted me to ask how our ‘Man of Steel’ was doing. I said that he was kind of fussy with teething. Scott told me to give him some Tylenol. Those were the last words that I ever got from my husband. In the wee hours of the morning on September 30, Scott shot himself in the forehead. There was no warning, no explanation. Just a blood-spattered sheet of notebook paper that read ‘I love you Emma and Conrad.’”
    Emma asked for two weeks of round-the-clock nursing; she got three days. Not even enough to last until the funeral. It wasn’t for another several months, after she had switched insurance again, that Emma obtained the services she and Conrad needed.
    * * *
    Since his father died, Conrad has won some hard-fought victories. He survived flu season without having to be hospitalized, for one. “He can smile. He knows me,” Emma wrote in an email. “He is a very content baby and has a happy disposition.”
    But in March, after returning from what for him is a routine checkup, the nurse noticed his oxygen levels dropping. He turned blue and Emma pulled over and called 911. An ambulance brought him back to Pittsburgh. A “large plug of mucus and blood” was blocking his airway. After it was suctioned out, he returned to the pediatric intensive care unit (PICU).
    On a subsequent hospital visit he received a diagnosis of hydrocephalus, an accumulation of fluid in the brain and had to have surgery. Emma described it as a kind of breakthrough in that it may have relieved some of his discomfort.
    Not long after, she said he seemed to be making progress. “Hoping we can stay out of the PICU for a good long while now!”


    Alex Halperin is a freelance reporter living in Brooklyn


    Read more:http://www.businessinsider.com/prematurity-rates-are-too-high--and-childrens-hospitals-are-cashing-in-2014-5#ixzz33joiIEGw





    Eva
    Franchell

    • MEJLA
    • FACEBOOK TWITTER
    •  FLER KRÖNIKOR



    Gravida skickas runt hela Sverige

    I Uppsala uppmanas gravida kvinnor att ta semester och föda någon annanstans. På hemmasjukhuset får de inte plats.
    De kvinnor som ändå blir kvar i stan riskerar transport till Gävle, vilket innebär att kvinnorna i Gävle kanske måste föda i Hudiksvall.
    Sommaren har knappt börjat och förlossningskrisen är redan ett faktum.
    Födande kvinnor skickas runt som om de vore flyttlådor som kan packas upp lite varsomhelst. På Uppsala läns landstings hemsida ligger en lång instruktion ”till dig som ska föda i sommar”. Normala graviditeter efter vecka 37 uppmanas helt frankt att söka sig till ”annan ort”.

    Fullkomligt bisarrt

    Bara de som inte har möjlighet att föda borta får komma till förlossningen
    i Uppsala där de bott och betalat skatt, men där de inte längre kan känna sig välkomna. Det är fullkomligt bisarrt eftersom varje landsting enligt Hälso- och sjukvårdslagen måste erbjuda god
    sjukvård till dem som bor i landstinget.
    Fråga är också vad andra landsting tycker om att Uppsala dumpar sina patienter hos dem? Den föderska som väljer att åka till sommarstugan på Gotland lär ju knappast få plats på BB
    i Visby för där drar man också ner på verksamheten över sommaren.
    Uppsala skriver på sin hemsida att föderskor också kan åka till Stockholm, fast där har man en sådan kris att fem procent av kvinnorna får föda i ett annat län.
    I en artikel i Svenska Dagbladet beskriver Vårdförbundets Sineva Ribeiro och Barnmorskeförbundets Eva Nordlund en förlossningsvård som totalt saknar
    helhetsansvar. Vem vakar över patienter som far över länsgränserna?

    Socialminister Göran Hägglund brukar skylla på Socialdemokraterna, men det har gått åtta år och syndabocken hittar han nog på närmare håll. Hans partikamrat Anna-K

    arin Klomp är sjukvårdslandstingsråd i Uppsala och det var hon som vägrade att höja vårdpersonalens
    löner. Då slutade 30 barnmorskor i protest och där har vi en orsak till BB-krisen i Uppsala.

    Planering saknas

    Men vi kunde lika gärna ha skrivit Stockholm, Norrköping eller Borås. Över hela landet saknas övergripande planering och det fattas personal. Enda positiva personaltillströmningen denna försommar rapporteras från Østervold i Norge. Det är dit svensk vårdpersonal söker sig. Inte bara för lönen, säger Karin Hörlind i SVT, utan för att stämningen är mjuk och välkomnande.
    Nu är det ingen som tror att svenska sjukvårdpolitiker skulle vara särskilt kallhamrade, men de har givetvis en bak­tanke. Om den allmänna sjukvården försämras kommer patienter och personal att söka sig till privata alternativ. Och det är väl ändå en marknadsanpassning som får beskrivas som just kallhamrad.







    Posted by skara at 23:21
    Skicka med e-postBlogThis!Dela på XDela på FacebookDela på Pinterest
    Senare inlägg Äldre inlägg Startsida
    Prenumerera på: Inlägg (Atom)

    NEONATALVÅRD I SVERIGE 1996 - BARNKLINIKEN VID RYHOV I JÖNKÖPING VS ASTRID LINDGRENS BARNSJUKHUS / KAROLINSKA I SOLNA / STOCKHOLM

    År 1996 kom jag till Karolinska universitetssjukhuset i Solna  från länssjukhuset Ryhov i Jönköping.  Under mina år i Solna har jag set...

    Leta i den här bloggen

    Translate

    INDEX

    INLÄGG I DEN ORDNING DE SKRIVITS:

    http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2012/12/index.html
    Klicka på rubrikerna


    Populära inlägg

    • MEWS for neonates
    • DEBATT I DAGENS MEDICIN OM SJUKSKÖTERSKORS UTBILDNING - MITT ALIAS = SKARA
    • Uppdaterat inlägg om syresättning och dissociationskurvan från 25 oktober 2011
    • ... var kan vi svenskar hitta "en patientsäker plats" när vi blir sjuka?? Var vårdas sjuka politiker??? ---På Sophiahemmet??
    • Fyra böcker och Kalla fakta
    • Ett inlägg på Facebook
    • EN 11 ÅR GAMMAL TEXT OM MIN HJÄRTEFRÅGA - "SJUKSKÖTERSKELYFTET", AKADEMISERINGEN
    • Om korruption och om risken för den som visslar
    • BEVIS - inte bara jag har larmat...
    • 28 blogginlägg i 1 inlägg - från Blogg 100.

    Bloggarkiv

    • ►  2023 (3)
      • ►  november 2023 (3)
    • ►  2022 (6)
      • ►  april 2022 (2)
      • ►  februari 2022 (4)
    • ►  2021 (15)
      • ►  december 2021 (1)
      • ►  november 2021 (1)
      • ►  juli 2021 (1)
      • ►  juni 2021 (2)
      • ►  april 2021 (5)
      • ►  mars 2021 (4)
      • ►  januari 2021 (1)
    • ►  2020 (4)
      • ►  maj 2020 (2)
      • ►  februari 2020 (1)
      • ►  januari 2020 (1)
    • ►  2019 (5)
      • ►  september 2019 (1)
      • ►  maj 2019 (1)
      • ►  mars 2019 (1)
      • ►  februari 2019 (2)
    • ►  2018 (5)
      • ►  november 2018 (3)
      • ►  oktober 2018 (1)
      • ►  september 2018 (1)
    • ►  2017 (7)
      • ►  oktober 2017 (1)
      • ►  september 2017 (3)
      • ►  augusti 2017 (1)
      • ►  juli 2017 (2)
    • ►  2016 (3)
      • ►  december 2016 (1)
      • ►  november 2016 (1)
      • ►  mars 2016 (1)
    • ►  2015 (10)
      • ►  december 2015 (1)
      • ►  oktober 2015 (1)
      • ►  september 2015 (1)
      • ►  augusti 2015 (3)
      • ►  juni 2015 (1)
      • ►  maj 2015 (1)
      • ►  april 2015 (1)
      • ►  februari 2015 (1)
    • ▼  2014 (38)
      • ►  oktober 2014 (2)
      • ►  september 2014 (6)
      • ►  augusti 2014 (12)
      • ►  juli 2014 (1)
      • ▼  juni 2014 (7)
        • Everybody knows...
        • Senaste nytt om människans själ från Karolinska sj...
        • KOPIERAT FRÅN måndag 12 december 2011 - OM VÅRDFÖR...
        • Kopierat från Aftonbladet: Katrine Kielos Dags att...
        • Amning och uppfödning av nyfödda barn - en av de f...
        • Från media....
        • Uppdaterat inlägg om syresättning och dissociation...
      • ►  maj 2014 (4)
      • ►  april 2014 (1)
      • ►  mars 2014 (1)
      • ►  februari 2014 (2)
      • ►  januari 2014 (2)
    • ►  2013 (11)
      • ►  december 2013 (1)
      • ►  april 2013 (1)
      • ►  mars 2013 (3)
      • ►  februari 2013 (3)
      • ►  januari 2013 (3)
    • ►  2012 (59)
      • ►  december 2012 (7)
      • ►  november 2012 (3)
      • ►  oktober 2012 (2)
      • ►  september 2012 (5)
      • ►  augusti 2012 (5)
      • ►  juli 2012 (7)
      • ►  juni 2012 (4)
      • ►  maj 2012 (6)
      • ►  april 2012 (1)
      • ►  mars 2012 (11)
      • ►  februari 2012 (2)
      • ►  januari 2012 (6)
    • ►  2011 (42)
      • ►  december 2011 (5)
      • ►  november 2011 (13)
      • ►  oktober 2011 (24)
    Temat Häftigt Ab. Temabilder från rion819. Använder Blogger.