Från
Perhaps the biggest ongoing medical scandal of the past hundred years is the fact that it has been known since 1911 that Multiple Sclerosis is caused by a bacterium, and that the medical establishment covered this up, in order to make money selling symptom relievers to MS patients. Since 1911, overwhelmingly much medical research has been conducted where living Borrelia bacteria were found in the brains of people who were diagnosed with MS.
Time and time again. By at least a dozen medical researchers. In at least ten countries. Since 1911 – the past one hundred years. Several older but also recent autopsy findings linked to in this article found that all deceased MS patients’ brains harbored living Lyme spirochetes. Even when tests, notorious for their large percentage of false negatives were used on living MS patients, staggeringly many tested positive for active Lyme borreliosis.
Then why isn’t this common knowledge? Surely, those thousands of MS experts and MS researchers can’t be all wrong?
..... 2. Big Pharma.
Multinational pharmaceutical corporations are the only ones doing MS research nowadays, mainly using donations to MS societies. Those multinationals decide which researchers get the cash. Researchers wanting to test the postulation of bacterial etiology of MS are shunned as if they were crackpots.
Ur ett av mina tidigare inlägg:
..... Och inte bara det - "den medicinska vetenskapen" kan börja se oss alla som forskningsobjekt - inte som människor vars mänskliga integritet och rättigheter är "ett värde i sig" .
Och vill man göra det lätt för sig som "forskare" så är nyfödda barn och nyblivna föräldrar lättillgängliga objekt - de klarar sällan att värja sig - de är i total beroendeställning...
"Handla så att du aldrig behandlar mänskligheten i såväl din egen som i varje annan person bara som ett medel utan alltid tillika som ett ändamål." (Immanuel Kant)
- - - - -
Har troligen skrivit om detta i tidigare inlägg men upprepar mig ändå:
När jag började arbeta natt på neonatalavdelning på ett länssjukhus år 1985 upptäckte jag snabbt - mot bakgrund av bred yrkeslivserfarenhet, delvis i ledande positioner, att det fanns ett glapp i kommunikation mellan natt- och dagpersonal. Ett vanligt problem var att dagpersonal gav en information till föräldrar och att nattens personal sa något annat. Framför allt gällde det pumping av bröstmjölk. Hurtfriska barnsköterskor och unga barnlösa sjuksköterskor sa dagtid till mödrar att de skulle ställa sin klocka och gå upp och pumpa ut bröstmjölk till sina för tidigt födda barn var 3:e timma under nätterna. Nattpersonalen sa att så kan man inte göra - då "kroknar" mammorna på kort tid. Då orkar de inte, det kan leda till att amningen saboteras för att mjölken sinar om de tröttar ut sig. De måste vara på avdelningen på dagarna för att få information av läkare. Deras barn är kanske inte stabilt - de får olika besked och de vet inte om deras barn kommer att överleva. Mammorna måste stressa ner och sova på nätterna om de kan det, sa nattpersonalen.
De olika uppfattningarna ledde till att föräldrar fick helt olika besked och bara det var en stress.
Jag tog upp problemet med en chef - hon lyssnade inte.
När avdelningen fick ny chef - tror det var 1989 - förändrades hela arbetsplatsen.
Hon lyssnade på alla. Det innebar inte att hon gjorde som alla ville - men allas idéer fick utrymme.
Mitt förslag var att man skulle ändra tiden för avdelningens sjuksköterskemöten från kl 14-15 till en kvällstid så att de som arbetade natt kunde vara med. Detta ledde till att man införde "syster-möten" kl 18-21 två gånger per termin. Alla kom. Man kunde ordna barnvakt i god tid. Man fick träffa alla sina kollegor - barnsköterskorna klarade vanligen att hålla barnen stabila under mötet, som hölls i personalrummet mitt på avdelningen. ALLA gavs möjlighet att vara med och påverka, att säga sitt, att debattera och lära sig av sina kollegor. Först inledde avdelningsföreståndaren - en mycket erfaren neonatalsjuksköterska - med att ge oss information om nyheter. Hon berättade om alla kurser och konferenser som enheten fått inbjudan till och vi diskuterade alla kursinnehåll och vem/vilka som skulle få åka. Resor fördelades rättvist. De som fick göra en resa var skyldiga att redovisa muntligt och helst också skriftligt, efteråt. ALLA skulle få samma kunskap. Efter att vi tagit fika - vi turades om att baka till mötena - inleddes ett par timmar av fri diskussion, kunskaps- och erfarenhetsutbyte och info från oss som anställda. Någon hade snappat upp en nyhet från ett annat sjukhus, någon hade läst en artikel, en nyanställd kunde ge synpunkter och komma med idéer från sin fd arbetsplats. Jag, som inte kan se ett problem utan att mina tankar börjar snurra omkring en lämplig lösning, kunde kasta ur mig alla mina förslag inför alla mina kollegor - och alla kunde ha synpunkter. Ibland tog man emot ett förslag efter kort diskussion. Ibland uppstod maktkamp - det blev tjafsigt - då backade jag. Det hände flera gånger att jag kunde lyfta ett förslag igen vid ett senare möte, och att det togs emot positivt när mina kollegor fått tid på sig att tänka igenom det. Ibland hände att andra visade mig på brister i min idé som tvingade mig att ta tillbaka ett förslag. Det var bra för mig själv att få snabb respons från så många människor - jag kan inte minnas att jag missade ett enda systermöte under de år dessa hölls på kvällstid.
Det fanns vanligen en eller ett par arbetsgrupper på avdelningen. Dess medlemmar hade valts av vår chef vid dessa möten. Hon valde inte en läkares älskarinna och dennas bästa kompisar till samma grupp - som man gjorde på KS neo - utan hon valde människor med olika ålder, perspektiv och kunskap. Gruppen kunde sedan inte göra vad som föll dem in - som alla arbetsgrupper alltid kunnat göra på KS neo, för att de fått makt genom läkare eller dessas vänner/väninnor - utan de var skyldiga att redovisa sina resultat för samtliga sjuksköterskor. Det var vi som skulle ha de nya riktlinjerna som vägledning i vårt arbete. Vi skulle alla, var och en, vara personligt ansvariga för den specifika omvårdnad vi gav - självklart skulle vi vara med och godkänna avdelningens riktlinjer. Arbetsgrupperna förväntades redovisa sina resultat vid nästa systermöte. Alla förväntades komma med synpunkter för att allas kunskap skulle tas tillvara och för att de nya riktlinjerna skulle vara väl förankrade i gruppen. Hade man inget sagt förväntades man ha godkänt gruppens resultat. Vid nästkommande systermöte förväntades arbetsgruppen ha gjort tillägg och ändringar utifrån de synpunkter de hade fått vid sin första presentation. Avdelningsföreståndaren var "omvårdnadsansvarig" och godkände riktlinjer utifrån omvårdnadsperspektiv. När det var klart - en process som kunde vara 2-4 månader eller mer och involvera samtliga sjuksköterskor - gick det färdiga och godkända arbetet slutligen till medicinskt ansvarig läkare.
Han granskade det från medicinskt perspektiv och godkände det.
Var det att kasta bort tid och pengar att skapa dessa trivsamma träffar för alla oss sjuksköterskor??
Nej - det var att bygga jämn och hög kunskap i en yrkesgrupp.
Var det någon som brydde sig om dessa riktlinjer som tagit så mycket tid att utforma?
Ja - de var väl förankrade i gruppen. Alla hade fått säga sitt, alla kände sig delaktiga, sedda och kompetenta.
När jag sökt chefsjobb på KS neonatalavdelning har mitt mål varit att ALLA sjuksköterskor skulle få tillgång till makt över sin arbetssituation, till möjlighet att påverka avdelningens rutiner, till ökad kunskap och till att dela med sig av kunskap till sina kollegor, till resor till konferenser med en trevlig läkare eller kollega, till stimulans och arbetsglädje.
Jag skulle ha rivit ner den falska fasad som gömmer en avgrund av okunskap, konkurrens, missunsamhet, egoism och dumhet och skapat en frisk arbetsplats med glada och trygga människor.
Jag skulle inte ha brytt mig det minsta om läkarnas initiativ när de kommit till mig och föreslagit/ krävt att en av deras vänner/väninnor skulle få ledande position i en arbetsgrupp som de kunnat gör i minst ett par decennier. Jag skulle inte ens ha beviljat att väninnorna fått ledigt för att följa med på resor till konferenser utan läkarna skulle ha fått sällskap av vanliga rejäla hårt arbetande gamla sjuksköterskor som aldrig trott att de någonsin skulle få följa med på en resa igen, som de fick när de var unga och naiva.
Jag mådde allt sämre av situationen på avdelningen - maktlösheten inför dumhet, korruption och vanvård påverkade mig de sista åren - särskilt mådde jag dåligt av att iaktta att mina 5-15 år yngre kollegor inte klarade att inskola nya kollegor på fördjupningsnivå - de förstod inte ens begreppet.
Om jag fått makt skulle jag delat med mig av den makten - till ALLA sjuksköterskor.
Däremot skulle jag ha begränsat utrymmet för de barnsköterskor som drar ner barnens syrgas och sedan stänger av larmen när saturation och pO2 ligger långt under ordinerat intervall.
Jag skulle ha förbjudit barnsköterskor att suga barn som opererats i sin hals för eosofagusatresi, mer än i själva munhålan.
Ingen barnsköterska skulle få sätta ett nyfött barns första magsond och det skulle vara helt förbjudet att kontrollera sondläge genom att spruta ner luft och lyssna över ett barns magsäck. Så många barn har så mycket vätska i sina lungor att det låter samma om sonden ligger fel.
Om jag varit chef när jag fick veta att två barnsköterskor badat ett barn med CRP på 100, samtidigt som han vårdades i högfrekvens respirator, trots att ansvarig sjuksköterska sagt att hon inte ville att barnet skulle badas, skulle jag ha försökt att förflytta de två barnsköterskorna - jag vet vilka ni är - till annan avdelning inom ALB, åtminstone tillfälligt, för att de skulle lära sig var gränserna går - många vet inte det.
Och om någon läkare/professor kommit till mig och sagt att någon ny sjuksköterska skulle sättas på plats för att hon sagt emot en av läkarens favoriter i barnsköterskegruppen så skulle jag ha varit precis lika kallsinnig som en död fisk - eller som jag sett vissa av läkare vara inför barn vars tarmar skadats av låg och svajig syresättning, vars lungor skadats för att de aspirerat mat pga felaktiga sondlägen, vars nyligen dilaterade eosofagus sugits sönder och de som drabbats av infektioner av pseudomonas i ögon och öron osv efter att de badats efter längre behandling med antibiotika (när antibiotikan slår ut "snällare" tarmbakterier tar andra över - t.ex. klebsiella och pseudomonas - barn bör inte badas förrän någon vecka efter avslutad antibiotika).
Däremot skulle jag ha givit barnsköterskor ökat ansvar för den förebyggande hygienen, för ordning i förråd, sköljrum och på vårdsalarna. Jag skulle ha givit dem egen undervisning i mikrobiologi och sjukhushygien - jag har ett halvfärdigt kompendium i min dator som jag gjort, som är avsett för äldre barnsköterskor som inte har fått den kompetensen i sin utbildning. De skulle ha fått undervisning av sjukhusets hygienexperter och de skulle ha tilldelats stort självständigt ansvar bland annat för forskning om förebyggande hygien.
Barnsköterskorna skulle också ha fått utökat ansvar för undervisning till föräldrarna om hur man sköter barn med olika mognadsgrad - vad man inte får/bör göra och vad man bör göra för sitt barn. De skulle ha fått lära föräldrar hur man tolkar barns olika skrik, hur man skiljer hungerskrik från smärtskrik, hur man lugnar barn och hur man hjälper dem när de är hårda i magen av tillsatser i maten och om vikten av närhet.
Barnsköterskorna skulle ha fått undervisning om amning nivå I - av det friska fullgångna barnet - av en barnmorska, och om amning/matning nivå II- V - av det svårt sjuka, missbildade, trötta, irritabla barnet - av mycket erfarna äldre barnsköterskor och barnsjuksköterskor. Målet skulle ha varit att alla mödrar som ville amma skulle kunna göra det även efter längre vårdtid för barnen.
Jag skulle, i en chefsroll, inte ha agerat alls om någon försökt göra mig arg på någon anställd. Jag skulle ha varit 100 % iskall och stenhård om någon kommit till mig och pratat illa om någon annan. Jag skulle ha satt mig med båda parter var för sig och frågat ut dem, i lugn och ro, utan att anklaga någon. Jag skulle ha utgått från att missförstånd uppstår och att de kan redas ut. Jag skulle ha talat med båda tillsammans, om det varit nödvändigt och jag skulle ha tagit med en annan chef i samtalen. Framför allt skulle jag ha strävat efter nära samverkan i konflikthantering mellan hela ledningsgruppen och den psykolog som jag ansett nödvändig att anställa i verksamheten sedan många år tillbaka.
--- men jag skulle hela tiden vara väl medveten om att myten "det är aldrig ens fel att två träter" är direkt felaktig och konstruerad av en manipulatör.
Det kan alltid vara en persons avsikt att skada en annan, att ta sig otillbörlig makt, att utnyttja utlämnade barn och föräldrar osv.
Som barnsjuksköterska ska man vara BARNENS advokat/företrädare - inte slarviga barnläkares beskyddare/cover up.
Det var inte så konstigt att läkare ville att Socialstyrelsen skulle stämpla mig som otillräknelig.
Jag var nämligen alltför upprörd och arg på dålig sjukvård för att vara rädd - även om jag förstår den makt vissa har... jag är fortsatt arg och upprörd inte bara över situationen i Sthlm utan i hela landet.
Jag har misstänkt att de interna maktkamperna mellan de olika universitetsklinikerna, och mellan dessa och länssjukhusen, skadat den svenska neonatalvården som helhet.
I sommar har jag arbetat på ett länssjukhus där jag inte varit innan - sjuksköterskor utan barnkompetens arbetade tillsammans med undersköterskor - som saknade barnkompetent - jag är fortfarande knäsvag och chockerad - det var mycket värre än jag kunnat föreställa mig....
Min avsikt när jag sökt tjänst som vårdchef på KS neonatalavdelning var att knyta samman cheferna på alla svenska neo enheter, alla sjuksköterskor som forskar i neonatalvård, att skapa möjlighet till tillfälliga byten av arbetsplats, att initiera gemensamma forskningsprojekt - sjuksköterskor vid universitetskliniker och länssjukhus tillsammans, att visa fram den kompetens som finns (eller skulle ha funnits om alla äldre ssk börjat läsa omvårdnadsvetenskap från 1995 - SOSFS 1995:15) i den svenska neonatalvården... det var tur att KS läkare och mina kära kollegor stoppade mig hur skulle det annars kunnat sluta...
"Vem bryr sig" säger man i Sverige sa mina elever från Irak, Syrien och andra länder med förfäran. De talade om hur vi behandlar våra gamla och sjuka. De sa att det första deras barn får lära sig av svenska barn, i skolan, är orden "vem bryr sig".
Förstår ni som mobbat mig i alla år att era barn tar efter er.
De hörde hur ni fnittrade i telefonsamtal med avdelningens informella chefssjuksköterska - hon som aldrig sökt en chefstjänst för att hon är för feg men fungerar som chef genom att kontrollera dem som är chefer - när ni planerade att sätta den nyanställda chefen på plats 2007.
De har hört er skratta över att ni lyckats få min ansökan till chef att "försvinna" - inte bara en gång utan två - och de tar efter er.
De har hört er gapskratta efter att ni lyckats få fyra naiva och/eller dumdristiga läkare att driva bort en överläkare som sagt emot en som inte tillåter någon att ha annan åsikt.
Det har funnits flera i gruppen omkring er som inte velat vara med om det ni gjort men som inte vågat protestera. De har berättat för mig vad ni har gjort, när vi varit ensamma. Inför er har det verkat som att de avskytt mig - de har inte velat ha er som fíender.
När ni hör om barn som mobbar andra barn i skolan kan ni lugnt utgå från att mobbarnas föräldrar lär sina barn mobbing i hemmet genom att berätta, kaxa sig, skryta med hur de gör mot arbetskamrater, chefer och andra på sina jobb. Era barn ärver era attityder.
Ni skapar, med era attityder, det samhälle era barn och barnbarn ska leva i...
