EN 11 ÅR GAMMAL TEXT OM MIN HJÄRTEFRÅGA - "SJUKSKÖTERSKELYFTET", AKADEMISERINGEN

 

En reflektion på två artiklar i Vårdfacket.                                                              BILAGA 5

 

I Vårdfacket i mars 2010 beskrivs sjuksköterskan Ingela Matsdotters situation under rubriken ”0 poäng efter 30 år”. ”Det känns snålt när lärosätena inte ger viss dispens” har Vårdfacket skrivit i en bubbla. ”… alla är inte intresserade av att forska… ingen patient får bättre omvårdnad bara för att jag går uppsatskursen”, skriver man att Ingela sagt.

I Vårdfacket i april 2010 refererar två sjuksköterskor, Angelica Eriksson och Anna Ulvås till en undersökning om nyutbildades upplevelser om inträdet i vården efter utbildningen.

Jag är sjuksköterska sedan 30 år tillbaka, som Ingela, och känner igen hennes argument.

Jag har tänkt samma som Ingela och befunnit mig i grupper av kollegor som delat uppfattningen – att man inte kan bli bättre än man är genom att läsa ”uppsatskursen”/”det tredje året”.  Numera har jag en annan bild och vill delge den med förhoppning att alla landets äldre sjuksköterskor ska läsa ”uppsatskursen” – jag ska motivera varför.

 

Under slutet av 70-talet togs beslut om en stegvis förändring av sjuksköterskors utbildning (Vård 77). Bakgrunden var att man insett att sjuksköterskor inte kunde exakt det som läkare kan utan att gruppen hade byggt upp en egen unik kunskap i skuggan av läkarens. Genom att kombinera hög medicinsk kunskap med dagliga iakttagelser hos enskilda patienter hade sjuksköterskor byggt upp en ”vetskap” som ofta var svår att förmedla till läkare.

Ett exempel från mitt område är barn och smärta. Läkare trodde inte, långt in på 80-talet, att barn kände smärta efter detta inte var ”vetenskapligt bevisat” – därför sydde man t.ex. barn utan smärtlindring. Sjuksköterskor undervisade samtidigt nya kollegor om att barn, trots brist på ”bevis”, känner smärta.

Det har varit svårt för sjuksköterskor att förmedla sin kunskap till läkare och en av tankarna bakom den förändrade sjuksköterskeutbildningen, och kravet på äldre sjuksköterskor om att läsa ”uppsatskursen”, har varit att göra sjuksköterskors kunskap ”vetenskaplig”. På det sättet skulle den accepteras och förstås av våra närmaste samarbetspartners, läkarna.

En annan tanke har varit att sjuksköterskors unika kunskap bör granskas, att viss kunskap bör förkastas, annan förfinas och att det mesta bör synliggöras och ”bevisas” vetenskapligt för att kunna utnyttjas på ett mera effektivt sätt i vården och spridas mellan sjukhusen.

Processen kallas en professionalisering – det vill säga vårt yrke går från att klassificeras som ett hantverk, till att bli en självständig profession.

 

 

Så här såg planen ut (som jag, en vanlig sjuksköterska, förstått det):

 

1. Äldre sjuksköterskors kunskap måste inledningsvis fångas upp och synliggöras. Det skulle ske genom att alla äldre sjuksköterskor skulle gå en 1 årig vidareutbildning i omvårdnadsvetenskap. Upplägget i denna, vid Sophiahemmet där jag har läst, ger först kunskap om etiska aspekter i vården och förståelsen av att vara tydlig i hur man uttrycker sig professionellt. Därefter kommer ett avsnitt som rör sjuksköterskeyrkets professionella utveckling. Nästa avsnitt handlar om att ställa omvårdnadsdiagnos och förstå vad man, som sjuksköterska, ska ordinera och hur man bör utvärdera sina ordinationer. En del i utbildningen rör handledning och undervisning, en annan kvalitetssäkring och evidensbaserad vård och avslutningsvis kommer vetenskaplig teori och metod samt en uppsats. I denna uppsats var det tänkt att vi äldre sjuksköterskor skulle lyfta fram den kunskap vi har byggt upp, genom många års erfarenhet; det som Socialstyrelsen kallar ”beprövad erfarenhet”. Vi skulle lära oss att analysera vår kunskap, att skärpa den och att jämföra den med andra sjuksköterskors och läkares, presenterade i vetenskapliga arbeten. När vi var klara med utbildningen skulle både vår egen enhet, och kanske hela landet, få tillgång till den personliga ”tysta” kunskap som enskilda sjuksköterskor burit på.

 

2. Sjuksköterskeutbildningen förändrades stegvis. När jag gick grundutbildning i Jönköping 1981 kunde man fortfarande gå direkt in i sjuksköterskeutbildning på 2½ år efter årskurs 9, eller läsa 1½ år om man var uska/skötare, men man hade just ställt krav på lärare i sjuksköterskeutbildningen om att uppgradera sin kompetens och anpassa den till högskolenivå. När jag gick vub 1986 hade kraven på vetenskaplighet skärpts och i Linköping avslutades barn-vuben med en kandidatuppsats. Numera har nya sjuksköterskor läst 6 år efter årskurs 9 och deras kunskap befinner sig på en annan nivå av logiska orsaker. När man läste till sjuksköterska innan Internet fanns så var kunskap relativt beständig. Så som man gjorde år 1980 gjorde man också 1985. Numera går utvecklingen med rasande fart och det är tur att nya sjuksköterskor har lärt sig att söka kunskap och att hålla sin kunskap levande, i den tid vi nu lever. Nu handlar det om att hålla sig ständigt uppdaterad om de senaste rönen inom sin specialitet. Den nya sjuksköterskeutbildningen fostrar en grupp som ska gå in i en självständig yrkesroll, friställd från läkarens medicinska ansvar – förutom i den del som har kallats ”delegerad medicinsk vård” (Carnevali). Deras utbildning är mera teoretisk men innehåller samtidigt faktorer som gör att man kan förstå och tolka själv, i sammanhang där vi äldre har varit hänvisade till att tro på läkaren.

 

3. När nyutbildade sjuksköterskor kommer till en vårdavdelning möts de av äldre kollegors inställning och utbildning. Det är här ”uppsatskursen” kommer in. Nya sjuksköterskor har lärt sig vikten av att granska kunskap och att lägga vikt vid det som är vetenskapligt bevisat. Meningen var att vi äldre sjuksköterskor skulle ta emot våra nya kollegor med de uppsatser vi hade skrivit, som visade fram vår kunskap – det som självfallet är den grund som nya sjuksköterskor skulle bygga sin kunskap på. Vi skulle också, genom att vi läst ”uppsatskursen” ha fått den kunskap som krävs för att anpassa inskolning och intern utbildning till nivån hos nya kollegor. Vi skulle ha den kunskap som krävs för att, tillsammans med våra nyutbildade kollegor, granska aktuell forskning och sortera bort dåligt underbyggd sådan. Många gånger tar sjuksköterskor till sig forskning av läkare utan att reflektera över att den kan ha tillkommit med syfte att begränsa sjuksköterskors professionella ansvar därför att vårt yrkes utveckling tar ifrån läkarna deras totala makt över vården. Man måste undersöka vem som skrivit en uppsats och försöka analysera författarens syfte.

 

 

4. År 2002 föreslog Socialstyrelsen, som ett led i utvecklingen, att nya sjuksköterskor skulle introduceras i den självständiga delen av yrkesrollen genom en ”AT-liknande” tjänstgöring på upp mot ett år. Meningen var att nya sjuksköterskor inte skulle få ställa omvårdnadsdiagnos och ordinera åtgärder och behandlingar förrän efter att ha tränat detta i samspel med en mentor på samma sätt som att läkare tränar upp sig i samspel med äldre kollegor. Genom detta skulle sjuksköterskors äldre kunskap tillföras yngre på ett strukturerat sätt. Självfallet behöver man ha gått ”uppsatskursen” för att kunna fungera som mentor. Man måste förstå både sin egen kunskap och se denna i ett historiskt perspektiv, och man måste förstå vilken kunskap nya sjuksköterskor behöver för att kunna gå in i den självständiga rollen, för att kunna leda de nya in i en självständig yrkesroll – och framför allt behöver äldre och yngre sjuksköterskor samverka när det gäller att markera yrkets förändring gentemot läkare. För uppgifter underställda läkaren, att ge läkemedel osv, räcker en kortare inskolning, men för den självständiga delen av yrkesrollen behöver sjuksköterskor, så väl som läkare, handledning av en mycket erfaren kollega.

 

 

I mitten av 80-talet – kan ha varit 1985 – skrev Socialstyrelsen i cirkulär att delar sjuksköterskans yrkesroll var ”självständig… helt friställd från läkarens medicinska ansvar”.

I SOSFS 1993:17 beskrev man innebörden av ”specifik omvårdnad” och betonade det som  sjuksköterskans eget ansvarsområde i vården.

I SOSFS 1995:15 beskrevs sjuksköterskors kunskap och man rekommenderade ”uppsatskursen” för äldre sjuksköterskor.

Idag beskrivs rollen i Svensk sjuksköterskeförenings skrifter ”Omvårdnad och god vård”, ”Säkerhet i vård och omsorg” samt ”Sjuksköterskans profession”.

 

Vid enheter där äldre sjuksköterskor har följt Socialstyrelsen direktiv och fått stöd av läkare har den nya sjuksköterskerollen kunnat utvecklas. Där äldre sjuksköterskor inte har förstått de nya direktiven eller har ansett att man inte har behov av högre kunskap eller har blivit hindrade att läsa vidare av sina organisationer och/eller läkare, har det uppstått en allvarlig splittring.

Yngre sjuksköterskor kan ha uppfattat att de äldres kunskap inte är tillförlitlig, eftersom den inte är ”vetenskapligt bevisad” och många har vänt sig till läkare med frågor om omvårdnad – som dessa självfallet inte kan svara på utan ser på utifrån ett medicinskt perspektiv.

 

Två artiklar i Vårdfacket har tagit upp detta problem. I en intervju säger forskaren Karin Enskär ”Om sjuksköterskor har omvårdnadsproblem med patienter vänder de sig i första hand till en läkare med sina frågor. I andra hand söker de i litteraturen eller frågar en sjuksköterskekollega” (Ejd, M. (1997) Landstingen slösar bort forskarnas kunskaper.)

I en artikel återges ett tal av Astrid Norberg, vårt lands första professor i Omvårdnad, vid ICN:s världskongress i Taiwan i augusti 2005. ”Samtidigt efterlyser hon mer av kunskapsutbyte mellan sjuksköterskor. När en läkare har ett problem ringer han till någon av sina expertkolleger. Däremot händer det ytterst sällan att sjuksköterskor konsulterar varandra. (Ohlsson, A. (2005-08-05). Vid prioritering måste erfarenhet räknas in).

Yngre sjuksköterskor har många gånger ställts ensamma mot äldre sjuksköterskor som ibland har allierat sig med läkare i motstånd mot förändringen av vårt yrke.

 

Monica Corell och Charlotte Dahlberg har skrivit ett examensarbete om hur nyutbildade sjuksköterskor bemöts vid sitt inträde i vården. Så här skriver de:

I resultatet framkommer att nya sjuksköterskor upplever övergången från student till yrkesverksam sjuksköterska som en verklighetschock. Ett dåligt bemötande ifrån kollegor kan leda till både fysiska och psykiska konsekvenser. Det kan också resultera i försämrad omvårdnadskvalitet och äventyrad patientsäkerhet. Då nya sjuksköterskor bemöts på ett bra sätt gynnar det deras professionella utveckling. Nya sjuksköterskor saknar kunskap i att kunna hantera interpersonella konflikter med kollegor på arbetsplatsen, och en del lämnar

yrket till följd av detta.

(https://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/199/1/Kollegors%20bem%C3%B6tande%20av%20nyutexaminerade%20kollegor.pdf)

 

“Nurses eating nurses: the caring profession which fails to nurture its own!” är en artikel som beskriver att problemen med sjuksköterskors professionella utveckling finns internationellt.

http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16116774

 

För den som vill öka sin kunskap rekommenderas Sonia Bentlings bok ”Sjuksköterskeprofessionen; vetenskapliga idéer och kunskapsutveckling”.

 

 Professionella grupper kan karaktäriseras av att de är tillsatta av samhället för att tillfredsställa olika behov hos medborgarna.

Den professionella verksamheten bygger på att man använder sig av unik kunskap som inte alla människor har.

En vanlig definition av begreppet professionalism är: lång teoretisk utbildning på högskolenivå, teorier som styr praktiken, samhällssanktionerat yrke, ofta med legitimation i offentligt arbete, medlemmarna delar vissa värderingar och mål och en etisk kod styr individens handlingar samt att medlemmarna utövar egen kontroll över sin verksamhet.

 

Läkarens medicinska kunskap är grunden för all sjukvård men sjuksköterskans kunskap är lika viktig för patienten. Läkaren ska behandla sjukdom när den har uppkommit. Specifik omvårdnad ska ges på ett sätt som ska hindra att patienterna blir sjuka av vårdrelaterade orsaker som infektioner, tryckskador, psykiska reaktioner på vården, hypoxiska perioder osv.

 

På 2000-talet är läkare är våra samarbetspartners och inte längre någon som vi ska ”tro” på oreflekterat därför att vårt förstånd, som det stått i någon gammal skrift för sjuksköterskor, aldrig kan omfatta läkarens kunskap och insikt. Vi barnsjuksköterskor visste att barn känner smärta långt innan läkare hade insett det, men vi var maktlösa. Idag har samhället tilldelat makt till oss sjuksköterskor – därför att man har insett vi kan något som ingen annan kan.

Även idag finns kunskap hos sjuksköterskor som läkare saknar.

Omvårdnadskunskap kommer inte till sjuksköterskor via läkare, vi måste själva bygga vår egen kunskap genom uppsatser. Genom att gå ”uppsatskursen” kan man, som enskild sjuksköterska, få stöd att se sin egen kunskap, att bejaka den och att stå upp för den i samspel med våra yngre kollegor. Vi befinner oss i en viktig utvecklingsfas som bromsas av att många äldre sjuksköterskor inte givits information om syftet med ”uppsatskursen” – kanske för att starka krafter strävar efter att tvinga tillbaka oss till en underordnad roll igen.

 

Den utbildning i omvårdnadsvetenskap som ges vid Sophiahemmet är suverän.

Landets övriga utbildningsinstitut borde köpa in konceptet för att alla de äldre sjuksköterskor som ännu inte har läst ”uppsatskursen” ska tillföras homogen kunskap.

Vidare måste alla sjuksköterskor kräva att få skriva magisteruppsats i sin vidareutbildning. Annars kan det bli som i Sthlm där barnsjuksköterskor tillförs lägre formell kompetens än t.ex. barnmorskor och iva sjuksköterskor, till mycket stor nackdel för barnsjukvården.

 

Avslutningsvis om omvårdnadsdokumentation: Vi har på senare år fått lära oss det formella, hur man ska skriva och vilka ord man ska välja. Trots det rapporteras att sjuksköterskor är dåliga på att dokumentera och man granskar våra journaler regelbundet.

Jag tror att många sjuksköterskor förstår precis hur de ska skriva men att de känner osäkerhet på vad de ska skriva. Jag tror att många känner stor tvekan över att ställa en diagnos och att ordinera en omvårdnadsåtgärd/-behandling. Det sitter i ryggmärgen på oss att vi inte ens fått tänka diagnos. Det är där sjuksköterskors egen forskning – uppsatserna från ”uppsatskursen” kommer in. Om alla äldre sjuksköterskor funderar ut något som de vet men som hittills inte är beskrivet/bevisat vetenskapligt, och visar fram detta i en kandidatuppsats, om alla svenska sjuksköterskors uppsatser blir tillgängliga via Internet, så kommer vi att veta att det vi ordinerar är sanktionerat. I kombination med magisteruppsatser från vub kan sjuksköterskans kunskap bli synliggjord, bevisad och utnyttjad i vården.  

Solweig Ahlander leg sjuksköterska