Om korruption och om risken för den som visslar

När man bestämmer sig för att "vissla" om missförhållanden vet man troligen inte så mycket om den resa man ger sig ut på. Jag gjorde inte det. Under 2013 släpptes Gustl Mollath efter nära 7 år i rättspsykiatrisk vård i Tyskland. Han hade år 2006 larmat om penningtvätt i den bank där hans fd fru var anställd. Frun hade svarat med att anmäla honom för misshandel. Hon presenterade ett dokument skrivet av en läkare som sades intyga detta. Nu har det kommit fram att frun aldrig träffat läkaren vars namn finns på dokumentet utan att det var skrivet av hennes son som vid den tiden studerade till läkare. Vid rättegången vittnade en "expert". Från Wikipedia:  In February 2006, deemed to be a public danger, Mollath was hospitalized. The judgment was based, among other things, on the opinion of expert Klaus Leipziger from Bayreuth, who attested Mollath paranoid delusions revolving around a "black money complex".

Under 2013 kom signaler om att det som Mollath larmat om stämde och han släpptes efter en snabb rättegång. Han släpptes rakt ut utan att ha vare sig id handlingar, bankkort eller annat man behöver för sin överlevnad i dagens samhälle. Jag insåg, när jag läste om Mollath, med en känsla av isande realitet, att hans öde kunnat bli mitt. Vårt lands mest ansedda läkare påstod år 2010-11 till Socialstyrelsen att jag led av psykisk ohälsa. Socialstyrelsen trodde på läkarna som Kristina i Duvemåla trodde på Gud. Myndigheten var som en bandhund med strypkoppel i läkarnas hand. Det var en hissnande upplevelse att inse att det inte fanns någon som helst kritik mot läkarna hos Socialstyrelsen oavsett att jag kunde visa fram dokument som gick ca 10 år tillbaka i tiden, som innefattade flera patientfall, bevisade det jag påstod och trots att läkarna ljugit om mig och manipulerat dokumentation man sänt till Socialstyrelsen redan efter mitt misstag år 2008.

Efter angreppet år 2010 inledde man tidigt med att kränka mig genom att anordna ett samtal med psykiatrer, psykolog och en lätt virrig barnmorska. De tre var uppenbart helt okunniga om de rutiner som finns inom neonatalvård, om hur man hanterar dödsfall inom neonatalvården , om de etiskt välgrundade riktlinjer som fanns förr när svenska läkare stod vid rodret och om de avarter som vuxit fram när dessa seriösa väl utbildade män och kvinnor manövrerats ut av personer som kommit från andra länder med annan kultur och annan människosyn - jag hade 1 timma på mig och försökte få dem att förstå att detta var något de inte förstod och därför borde överlämna åt annan. De klarade inte att ta in det jag sa. De kunde inte tro mig. Jag förstår det. Det jag inte förstår är att Socialstyrelsens utredare inte har kunskap om att de själva kan tänkas reagera med förnekande och andra försvar om de konfronteras med allvarliga påståenden om en verksamhet.

När man utrett i flera månader fick jag erbjudande om en anställning. Jag hade berättat noga om mitt misstag med flickan Linnéa, om att jag fick en varning då och om anklagelserna från läkarna 2010 vid intervjun inför anställning. Arbetsgivaren ville ändå anställa mig men ville veta hur långt Socialstyrelsens utredning kommit. Jag ringde Socialstyrelsen och frågade. Jag fick informationen att man inte hade hittat något att anklaga mig för att att jag var fri att ta vilken anställning som helst. Jag meddelade den blivande arbetsgivaren. Det var fantastiskt. Min ekonomi var helt raserad efter att jag blivit lurad av en ansvarig person vid Vårdförbundet. Äntligen hade jag lyckats få ett jobb igen!

Ett par veckor efter mitt samtal med Socialstyrelsen såg jag i Expressen att Socialstyrelsen anklagade mig för att lida av psykisk sjukdom och att man begärt hos HSAN att jag skulle undersökas av psykiater "med tvång om nödvändigt". Jag sa direkt till någon - minns inte om jag talade med Socialstyrelsen eller HSAN först - att jag inte skulle komma att gå till en psykiater i Stockholm som var vald av myndigheten utan att jag, om jag skulle gå till läkare, skulle välja denne själv och att jag skulle komma att välja en i annan del av landet. Jag minns inte riktigt vad som sades efter det beskedet, jag minns bara att handläggaren var helt emot ett sådant arrangemang. Jag sa då till HSAN att det var bara att ta min legitimation. Jag sa att det skulle vara förenat med mycket allvarlig risk för mig att gå till en psykiater. Jag tänkte att man skulle kunna ställa vilken diagnos som helst, att denna sedan skulle komma att spridas via media och att mitt liv skulle bli förstört.

När jag läste om Gustl Mollath insåg jag att de tre läkare som utsatte mig för komplotten 2010 alla kommer från länder som är kända för avsevärt värre korruption än Tyskland.
Jag är 100 % säker på att Karolinska sjukhuset och/eller enskilda läkare som jag kritiserat skulle ha använt stora ekonomiska resurser till att få mig inlåst av rättspsykiatrin om det varit möjligt.

Har detta något allmänt intresse eller är jag bara en person som vill ha personlig uppmärksamhet? Om jag varit ute efter att väcka sensation, få mitt namn känt, att en "Lex barnsjuksköterskan" skulle skrivas och min bild skulle komma i TV och tidningar hade jag i så fall valt att larma internt inom Karolinska, inte via media?

Media rapporterade livligt allt som läkarna påstod om mig, man diskuterade mitt misstag med flickan Linnéa och att jag påstods ha stängt av en respirator på eget initiativ både i TV-soffor och på nätet men när jag lyckats bevisa att jag blivit ombedd att "ta över" avslutet av ett barns vård - för att mamman blivit så arg på samtliga läkare att hon helt slutat att svara på tilltal - och blivit trodd och friad av HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten försvann medias intresse helt och hållet.
Jag har frågat mig många gånger hur många sjuksköterskor det kan tänkas finnas som har lyckats klara sig genom den rättsliga process som jag har gjort, i strid med ledande specialistläkare vid en universitetsklinik i ett lands huvudstad utan någon som helst juridisk hjälp.

Jag är en amatör, en vanlig människa utan samhällsvetenskaplig utbildning men jag blev allvarligt oroad när en fd ledare för ett av vårt lands största partier för ett antal år sedan verkade starta utrensning av de smartaste i partiet kort efter att han blivit partiledare. För mig signalerade det att han var en svag ledare som ville omge sig med svaga medarbetare - gärna kvinnor - som kunde skrämmas i kast mellan upphöjelse och förödmjukelse. Detta öppnade, som jag ser det, vårt lands politik för människor vars agenda inte är landets och alla medborgares bästa utan egen framgång och makt. Maktspelen runt efterträdaren har kanske analyserats av forskare, jag vet inte det, men jag tror att det borde göras för att man ska kunna kartlägga vem som gjort vad och vad detta egentligen står för. Den snabbt ökande korruptionen är, som jag ser det, det problem som borde överskugga all annan debatt i vårt samhälle idag.

Framför allt anser jag - som sagt en amatör - att våra politiker bör fundera över hur människor i ett samhälle påverkas när de ser hur krav och pålagor hela tiden ökar för oss vanliga människor - vi ska inte kunna köra bil förbi Sthlm eller Göteborg utan straffskatt (och kameraövervakning!!), hur utbildningen för oss själva och våra barn försämras - jag är fortfarande chockerad över nivån på utbildning långt efter att ha arbetat 1 år som vårdlärare i ett privat vinstdrivande företag, att vi inte kan hitta förlossningsklinik som tar emot när vi ska föda barn och om våra barn behöver neonatalvård utsätts de för infektioner, lungskador, tarmskador osv av korrupta läkare som sökt sig till Sverige för att vi svenskar är kända för att vara ovanligt naiva, att vi inte får bo tillsammans med vår livskamrat när vi tvingas be samhället om hjälp våra sista år i livet och att vi kommer att lämnas till att vandra omkring ensamma och kleta med vår avföring när vi blir gamla och förvirrade och oskyddade.

Jag arbetade i geriatrisk vård för många år sedan. En natt kom jag och en kollega in på en sal där fyra kvinnor bodde för att "passa", som man gjorde tre gånger per nattpass. Det innebar att man gick runt och bytte blöjor och vände patienterna. Man tvättade och smorde och masserade på höftknölar och fötter för att förebygga trycksår och man kontrollerade så att ingen hade dött i sömnen. Det luktade starkt direkt vi öppnade dörren och en av kvinnorna var vaken. Hon stod som en skugga i sin vita nattskjorta och stirrade på oss som de människor gör som tappat bort vilka de själva är och medvetandet om var de befinner sig. Kvinnan rullade sina båda händer mot varandra upprepat och vi såg att de var svarta av avföring. Vi frågade vänligt vad hon gjorde uppe mitt i natten. Hon sa att hon bakade bullar. Vi frågade var hon hade lagt bullarna men det kunde hon inte svara på. Vi letade överallt i rummet, i sängen, bakom elementen, i sängbordet osv. Jag berättar inte vart bullarna tagit vägen men kan säga att vi upptäckte det till slut.
Att äldre människor låses in nattetid utan personal samtidigt som ett lands politiker har det pensionssystem som i har i Sverige, kan bara leda till att samhällsstrukturen raseras som jag ser det. Jag brukar tänka att om vi som föräldrar skulle ta hand om våra barn så som våra politiker tar hand om oss svenska medborgare så skulle vi förlora vårdnaden om barnen. Jag skulle föredra om vi hade personval till politiska poster. Jag gillar när människor står ensamma, när de inte kan gömma sig i en grupp, tvingas av "partipiskan" eller ha möjlighet att skylla på någon annan, när de själva måste visa vad de går för och om de kan stå för sitt ord.

Jag anade inte de konsekvenser som skulle drabba mig när jag bestämde mig för att försöka "vissla" om de allvarliga missförhållandena i neonatalvården i Sthlm. Det har varit en intressant resa. Mycket kan man inte lära sig utan att själv uppleva det. Att inse risken med att larma om allvarlig vanvård av för tidigt födda barn och inte bli trodd är en närmast surrealistisk upplevelse. Jag har blivit hårt kritiserad för att min hjärna "stängde ner" en kort stund och jag inte såg texten på två natriumampuller jag skulle blanda sommaren 2010, för att jag var så djupt chockerad över de allvarliga brister jag noterade i flickan Linnéas vård. Många av de väl utbildade och högt uppsatta människor som utrett mig efteråt har varit så måna om sina personliga illusioner att de inte klarat att höra vad jag sagt. De klarar inte att ta in verkligheten, de vill inte att det jag säger ska vara sant. Jag ville inte att det skulle vara sant att jag tagit fel natriumampuller heller men jag tvekade bara 10 minuter, av ren rädsla för det angrepp från läkare som jag visste skulle komma, sedan gick jag ut och anmälde mig och stod för mitt misstag. (Alternativt är handläggarna djupt korrupta och gör vad som helst för att skyla över vårdens problem.)

När jag läste om Gustl Mollath i augusti 2013 insåg jag att jag klarat mig från samma öde med ett nödrop. Hade jag gått ensam till en psykiater som Socialstyrelsen krävde skulle vad som helst ha kunnat drabba mig. Har man pengar kan vad som helst köpas. Och jag tror inte att risken för mig är över. Om jag skulle dö på oförklarligt sätt hoppas jag att det kan leda fram till att samhället börjar granska det som har hänt mig och vilka som ligger bakom. Många visslare lever med rädsla för att dödas - även jag. Många har dött. Min naivitet är borta sedan lång tid.

De sista månaderna jag arbetade på Karolinska - när jag gått ut och berättat att jag skulle söka chefstjänst igen och att min avsikt var att stärka sjuksköterskans roll genom att tvinga de äldre sjuksköterskor som inte hade uppgraderat sin kunskap enligt SOSFS 1995:15 att hämta upp den rekommenderade kunskapen och att försöka få tillbaka många av de seriösa och stabila barnsjuksköterskor som valt att lämna avdelningen de sista 15 åren - gick jag många morgnar efter nattens arbetspass runt min bil för att se så att ingen mixtrat med däcken eller liknande.
Två svenska överläkare hade just manövrerats ut, en hade slutat från en dag till en annan, den andra hade sagt upp sig. Så vitt jag förstått hade hon blivit utsatt för en minst lika allvarlig komplott som jag blev och av samma läkare. Samtliga fyra chefer hade lämnat på några månader. En facklig företrädare med 35 år i verksamheten gick runt på avdelningen och pratade om att säga upp sig utan ny anställning...

Var är Socialstyrelsen? Vem arbetar där och vad gör de?
Vem tar ansvar för vården i Sthlm?

Kastade sig mot döden - 

ville få bo med sin man – tog sitt liv under mötet med kommunen

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article17552673.ab

Generösa pensioner till unga politiker

http://www.svt.se/nyheter/sverige/generosa-pensioner-till-unga-politiker

https://www.facebook.com/sereasesinado

http://barnsjukskoterskans.blogspot.no/2011/10/ett-ljus-bland-allt-negativt-som.html

Introduktion:

Jag som skriver denna blogg har kallats ”skandalsjuksköterska” i pressen. Människor har skrivit i inlägg i Dagens medicin att jag inte skulle få röra deras barn och att det är tur att jag är borta ur vården. Bakgrunden är följande. I juni år 2008 gjorde jag ett allvarligt misstag. Jag upptäckte själv att jag var skuld till ett barns snabbt stigande natrium (salt) och anmälde mig själv. Jag kunde låtit bli att anmäla mig och hoppats klara mig utan upptäckt. Jag kunde ha försökt kasta skuld på någon annan. I stället utsatte jag mig för stor risk genom att berätta. Jag hade varit en kritisk röst internt i många år och många hade gjort upprepade försök att manövrera bort mig från arbetsplatsen. Dagen efter blev jag hotad av en läkare och man har sedan spridit en rad lögner om mig via pressen. Jag försvarade mig inte. Orsak till att jag gjorde misstaget var att jag insåg att barnet utsatts för vårdskada redan, vid 1½ dygns ålder.  I mars 2010 vände jag mig till sjukhusets ledning. Fyra chefssjuksköterskor hade slutat mer eller mindre frivilligt och när erfarna barn/neonatalsjuksköterskor flytt från vanvården av barnen hade man rest till forna Östtyskland och värvat iva sjuksköterskor från vuxenvården. De saknar barnkompetens. När barn/neonatal sjuksköterskans funktion saknas på en avdelning för vård av för tidigt födda barn blir barnen svårt sjuka – det blir stor behov av intensivvård som många läkare och även andra tycker är ”häftigt”. Man skrämmer upp föräldrarna direkt de kommer till avdelningen, man talar om infektioner, hjärnblödning, blindhet och annat och man gör sedan barnen sjuka genom undermålig hygien, lågt utbildad personal och dålig medicinsk teknisk utrustning. Jag larmade sjukhusledningen 23 mars 2010 och blev anklagad för att ha mördat ett barn den 7 april. Jag kunde bevisa att läkarna ljög. Idag har jag fått rätt i HSAN, Förvaltningsrätten och Kammarrätten. Bloggen är mitt sätt att försvara mig mot allt som skrivits om mig i pressen sedan sommaren 2008. Om man vill få en sammansatt bild bör man läsa inläggen i den ordning de skrivits.