Från: Solweig Ahlander <sokahl@hotmail.com>
Skickat: Friday, September 10, 2010 8:58:27 AM
Till: socialstyrelsen@socialstyrelsen.se <socialstyrelsen@socialstyrelsen.se>
Ämne: Till Harriet Hillström, Helena Silfverhielm och Lena Lennebrant
Skickat: Friday, September 10, 2010 8:58:27 AM
Till: socialstyrelsen@socialstyrelsen.se <socialstyrelsen@socialstyrelsen.se>
Ämne: Till Harriet Hillström, Helena Silfverhielm och Lena Lennebrant
Vill ge er ett tips om en till hypoman som inte kan sluta prata, som höjer rösten och lutar sig fram när hon pratar och som säger sådant ingen vill höra - en undersköterska som arbetar i äldrevården i Piteå, som skildrades i Uppdrag granskning igår.
Tänk så hemskt - att sjukvården är drabbad av "manisk" personal som gråter över vården, som vänder sig till politiker och sjukhusledning och stör ordningen!!!
Tänk så hemskt - att sjukvården är drabbad av "manisk" personal som gråter över vården, som vänder sig till politiker och sjukhusledning och stör ordningen!!!
Tänk vilken brist på trovärdighet det finns hos oss som inte orkar se missförhållanden utan reagerar, i förhållande till de iskalla strateger som manövrerar ut och tystar oss!
Se på repris av programmet Debatt från nu, torsdag kväll, så får ni själva se hur obalanserad undersköterskan är och hur hon pratar oavbrutet!
Undersköterskan har nu blivit hjälte för att hon gått ut med info om missförhållanden.
Jag kunde också blivit hjälte för flera år sedan - och har vetat att det varit möjligt.
Flera föräldrar som arbetat i vården har vänt sig till mig under vårdtiden och tagit upp allvarliga missförhållanden som de iakttagit.
De har sett hur jag jobbat och fått förtroende för mig.
Jag har fört fram alla deras synpunkter internt - och bestraffats oerhört hårt nästan varje gång.
En mamma uppmanade mig redan vid 90-talets slut att skriva en bok om mitt arbetssätt, hon gav mig sitt visitkort och sa, gång på gång, att hon skulle hjälpa mig med utgivningen.
Jag kunde ha gått ut i pressen med stöd av ett flertal föräldrapar samtidigt.
Varför har jag inte gjort det?
Är jag inte som alla andra, en som vill synas och bli beundrad, få min bild i tidningen och sitta med i TV sofforna??? - Det måste vara något fel på mig!!!
De har sett hur jag jobbat och fått förtroende för mig.
Jag har fört fram alla deras synpunkter internt - och bestraffats oerhört hårt nästan varje gång.
En mamma uppmanade mig redan vid 90-talets slut att skriva en bok om mitt arbetssätt, hon gav mig sitt visitkort och sa, gång på gång, att hon skulle hjälpa mig med utgivningen.
Jag kunde ha gått ut i pressen med stöd av ett flertal föräldrapar samtidigt.
Varför har jag inte gjort det?
Är jag inte som alla andra, en som vill synas och bli beundrad, få min bild i tidningen och sitta med i TV sofforna??? - Det måste vara något fel på mig!!!
Jag har ansett att det skulle innebära ett alltför stort trauma för föräldrar i Stockholm som kämpar med svårt skadade barn, eller som sörjer döda barn, att få veta att deras barn har skadats av ren nonchalans, av oseriös personal som gjort sig av med både chefer och mängder av kompetenta sjuksköterskor, som vägrat att utbilda sig, som hotat och trakasserat och manipulerat i årtionden.
Läs artikeln om Carl Gunnar Fors i SvD förra året. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/min-son-platsar-ingenstans_4686217.svd
Carl Gunnar var också frisk när han föddes precis som Casper, Linnéa och mängder av andra oskyddade barn!
Den situation som Carl Gunnars föräldrar har har mängder av föräldrar i Sthlms området och jag har knappt orkat se dem i ögonen, än mindre svara på deras frågor.
Carl Gunnar var född i vecka 26. Man klarade barn i vecka 26 vid länssjukhuset i Jkpg när jag började jobba där 1984 - det är 25 år sedan.
Sedan dess har apparater och metoder utvecklats explosionsarat i landet - men inte i Sthlm. Här kan man allt och behöver inte lära nytt - därför står man kvar på 80-talet!
Man kan inte heller ta in andras erfarenheter när man väljer apparater.
Man köpte, för ett antal år sedan, in respiratorn Infant star som var utdömd i USA sedan flera år efter mängder av anmälningar om att den givit svåra lungskador till prematura barn.
Jag försökte uppmärksamma en beslutsfattare, en manlig ssk utan någon vub, på vikten av att kontrollera andras erfarenhet av respiratorn innan man bestämde sig.
Tror att det var efter det jag fick rykte om mig att inte vara riktigt klok.
När man köpte respiratorer nästa gång valde man Leoni som aldrig var prövad på för tidigt födda barn.
När man köpte in Drägers respiratorer till Jkpg runt 1990 försvann de svåra lungskadorna.
1996/97 förbjöds Jkpg och andra länssjukhus att ta emot de minsta barnen - efter hårda påtryckningar från läkare i Sthlm, på Socialstyrelsen.
Någon gång 1997-98 köpte KS neo in Infant star - mängder av barn dog i hjärtinkompensation på grund av svårt skadade lungor efter 2-3 månaders extremt plågsam vårdtid under ett par års tid.
Jag är en vanlig människa "från landet", precis som undersköterskan från Piteå, och jag har valt att utsätta mig själv för oerhört stora risker - medvetet och avsiktligt - för att problemen på KS neo skulle åtgärdas internt och inte spridas utanför sjukhuset.
Jag har förhållit mig som att det var möjligt att ha tilltro till era kompisar i sjukvården - trots att jag vetat att de saknat trovärdighet.
Det har skadat både mig och mina barn.
En av de bestraffningar som drabbat mig: jag har tjänat ca 40 000 kronor mindre per år, i ca 10 år, än en kollega som har 12 år kortare neo erfarenhet, gick vub 10 år efter mig och som skrutit öppet med sina försök att fuska sig igenom en utbildning som jag reste 40 mil för att få - på egen bekostnad - en gång i veckan, i 10 veckor år 1994. Hon är en "trevlig" ja-sägare.
Efter det som har hänt nu, som jag tror var planerat från början till slut, kommer jag att beskriva missförhållandena vid KS neo i detalj, i en bok.
När inte vården tar sitt ansvar måste man överlämna till allmänheten att bedöma en situation och ställa krav på vårdens personal, Socialstyrelsen och politikerna.
Då kan också de föräldrar träda fram som VET vem jag är, hur jag jobbar och vilka attityder jag har.
I samband med mitt misstag med flickan Linnéa diskuterades och anklagades jag i pressen av enhetens läkare - jag försvarade mig inte.
Efter det som har hänt nu, som jag tror var planerat från början till slut, kommer jag att beskriva missförhållandena vid KS neo i detalj, i en bok.
När inte vården tar sitt ansvar måste man överlämna till allmänheten att bedöma en situation och ställa krav på vårdens personal, Socialstyrelsen och politikerna.
Då kan också de föräldrar träda fram som VET vem jag är, hur jag jobbar och vilka attityder jag har.
I samband med mitt misstag med flickan Linnéa diskuterades och anklagades jag i pressen av enhetens läkare - jag försvarade mig inte.
När barnsköterskan i Jkpg förföljde mig tog det fyra år innan jag försvarade mig och det som fick mig att göra det var att fyra personer ur hennes familj, bland annat hennes make och deras dotter, kom till vårt hem när vi sålde det. De gick runt i vårt hem och trimferade kl 17.03-18.45. Visningen var annonserad kl 17.00-18.00. De tog ifrån mina barn hela deras liv, deras kompisar, liljekonvaljerna, blåbären, smultronen i vår trädgård i en skogsbacke, halvmilaspåret för skidåkning på andra sidan gärdet, badet i den lilla källsjön där Laga ån rinner upp. Vår familjs eka ligger fortfarande fastkedjad vid samma björk men sjunken till sjöns botten sedan många år - som vår familjs dåvarande liv!
Chefsläkaren ansåg, från att han kom in och tog snabba beslut utan att ha talat ett enda ord med mig, att jag utsatte barnsköterskan för det hon utsatte mig för.
Hon har aldrig behövt flytta, hon har kvar alla sina/våra vänner. Hon är till och med berömd i samhället, för sin godhet - hon har ju befriat samhället från "ondskan"
Den här gången kommer jag att försvara mig.
Jag har arrangerat, sedan länge, att min bok ges ut om jag skulle dödas. Jag har utgått från att någon på min arbetsplats skulle kunna tänkas göra sig av med mig.
En anklagelse som kunnat rendera 5-6 års fängelse ligger helt i linje med det jag förväntat mig - självklart kan det ses som att det är något fel på mitt förstånd.
Mot bakgrund av förföljelsen i Jkpg kan man säkert konstruera att jag bara är paranoid - och dessutom hypoman!
För ett par år sedan råkade jag hamna vid samma bord som fyra andra kvinnliga arbetskamrater. Det visade sig att av oss fem var jag den enda som inte åt psykofarmaka.
Ni frågade om jag åt medicin - sannolikt är det det jag borde göra; äta medicin så att jag trubbas av och inte reagerar.
Jag vill inte gå ut med info till allmänheten om förhållandena på KS neo. Jag vill att verksamheten ska förändras inifrån.
Problemet är att verksamheten inte har utvecklats de sista två årtiondena, att samtliga äldre ssk tappat kompetens, att nya fått inskolning som syftat till att hålla deras kunskap låg och att striderna mellan de olika maktklickarna orsakar låsningar som chefer som kommer utifrån inte kan hantera - det är inte möjligt för någon.
Jag har studerat situationen i 14 år, diskuterat den med personal på Previa och med läkare, chefer och sjuksköterskor som valt att lämna under tystnad och med olika svepskäl. Jag har funderat ut en bra modell för att skapa ordning, höja kunskapsnivån snabbt, heltäckande och effektivt och - som ett resultat - sannolikt skulle göra hela gruppen tryggare, öppnare och lyckligare. Jag presenterade modellen i min ansökan till vårdchef 2007.
Jag gillar, som jag sa, äventyrsresor - men det innebär inte att jag är äventyrlig utan att jag ser på problem som ökenvandringar, bergsbestigningar, fallskärmshopp osv.
Det är mitt sätt att hantera svåra problem. Jag fokuserar på problemen som att de var något positivt, en utmaning, något man kan lära sig av.
Jag är pedant, vill ha ordning och reda, klara och tydliga chefer och seriösa samarbetsrelationer med andra professioner.
Om jag skulle ha blivit chef skulle jag, med stöd av en grupp forskande beteendevetare och en fast anställd psykolog, ha pekat med hela handen under en begränsad period.
Det skulle självfallet ha inneburit att även jag själv hade fått kritik, tvingats lära mig och fått tänka om i vissa avseenden - jag gillar det, för sådant utvecklar.
Jag har aldrig inbillat mig att jag skulle kunna lösa avdelningens problem ensam utan att ha skapat en bred bas av hög kompetens med en grupp beteendevetare.
Dessutom såg jag ett odiskutabelt behov av byte av den högsta medicinska kompetensen, från Baldvin Jonsson som kommit till Sverige utan kännedom om den svenska vården och som kört sitt eget race under alla år med hjälp av uttalat oseriösa allierade, mot en som har ovanligt stor bredd, som förefaller seriös och mkt kompetent - jag föreslog sjukhusledningen att Baldvin skulle ersättas med Lena Hellström Westas. Jag tänkte att Baldvin skulle kunna överföras till forskning utan större prestigeförlust.
När jag sedan hade märkt att gruppen hittat fokus på forskningsbaserat tänkande, sett behovet av kvalitetssäkring och lärt sig hygien skulle jag ha lämnat uppdraget.
Det var min plan... jag har inget behov av att stå i rampljuset. Jag är nöjd med mig själv och tycker om både andra och mig själv.
Jag är en person som mår dåligt av att befinna mig i skeva miljöer - jag växte upp i en skev pingstförsamling och skrev brev och begärde utträde vid 14 års ålder.
Jag har svårt att klara att vara maktlös. Jag visste att jag måste sluta på KS neo när de två chefer som hade kompetens nog att se problemen valde att fly från dem.
Men jag valde att ta min kritik till sjukhusets ledning, som en sista utväg för att slippa gå ut till allmänheten.
Marco och Emöke visste precis hur de skulle trigga mig, vilka argument jag skulle falla för och de förstod hur jag skulle reagera på deras hot om att stänga av mot mammans vilja. Man kan tänka att jag kunde ha dragit mig ur och avsagt mig. Jag tänkte på mamman som litade på mig, inte på mig själv - det är så jag fungerar.
Jag har tänkt på avdelningen, dess patienter och personal sedan jag började greppa problembilden. Man kan anse att jag gjort fel, att jag pressat mig själv för hårt, att jag borde ha varit medveten om mina begränsningar - det har jag varit, hela tiden, men jag litade dumt nog på Marco.
Jag borde ha insett att någon av de kvinnor som fått makt genom honom de sista åren hade förändrat hans bild av mig som de ändrat hans bild av Ann Edner och triggat honom att angripa henne - man har sagt att de skrutit med detta efteråt.
En av Marcos väninnor är en kvinna som inte tar in kunskap från någon. Hon ansåg sig vara expert redan när hon kom till neo iva - eftersom hon INTE är barnsjuksköterska.
Hon har helavtvättat de minsta barnen (i vecka 22-23) med koksalt dagligen tills deras geléartade hud fick en konstant vit beläggning och de såg ut som små russin.
Hon har infört metoder från vuxenvården i den intravenösa tillförseln av smärtstillande och inotroper och ljugit för mig och för den chef som försökt tillrättavisa henne.
Ett helt nyopererat barn fick sin smärtlindring flyttad från en pvk i handen till kranen längst bort i ett kranblock utanför kuvösen, förbundet med barnet med en ca meterlång slang, flera kranar och en cvk. En infusion gick med en hastighet på 0.2 ml/timme om jag inte minns fel.
Det tog ca 1½ dygn att få barnet smärtlindrat igen. Jag har aldrig sett ett barn lida mera. När jag försökte tala med kollegan ljög hon för att skydda sig.
Bland annat flickan Linnéa hade en central infart där man gav antibiotika och kanske andra läkemedel flera gånger per dygn samtidigt som man tillförde två inotropa droger.
Barnsjuksköterskor flushar inte ens en inotrop när man tar bort den ur en pvk utan väntar ett par timmar för att nivån läkemedel ska sjunka för att inte ge hjärnblödning.
Denna kollega har Marcos fulla förtroende - och hon avskyr mig för jag har sagt emot henne vid ett flertal tillfällen. En av avdelningens mest erfarna ssk berättade för mig att man försökt hindra Marcos väninna från att ha de minsta barnen genom att cheferna placerat henne på större barn. Hon hade då suddat på planeringstavlan och själv placerat sig på de barn som hon saknar kompetens för att sköta. Hon är en "rising star" på avdelningen, i flera läkares ögon. De rekommenderar henne för expertuppdrag till nya chefer. Var gång en ny chef har anställts har flera av läkarnas väninnor plötsligt fått tjänster, uppdrag, resor och förtroende - man har bara kunnat häpna!
En neonatalt helt oerfaren chef tillsatte flera funktioner under sin första tid på avdelningen. 1/3 gick till läkares väninnor, alla övriga ,utom en, till dessas väninnor.
Ett förslag till er: Lämna ert glastorn och ge er ut i verkligheten. Det finns ett TV program som berättar vad som händer när ägare till olika företag går ut på arbetsplatserna inkognito, utger sig för att vara nyanställda och iakttar verksamheten och de anställda. Var gång jag råkat slå på detta program har jag tänkt på vilken effekt det skulle kunna få på vården, om politiker och anställda på Socialstyrelsen kom ut och jobbade någon månad på arbetsplatser med problem. Speciellt om man har någon form av beteendevetenskaplig utbildning skulle man kunna dra snabba slutsatser och planera för fungerande förbättringsinsatser. Jag är bara en amatör som försökt tänka ut på egen hand, och naturligtvis genom att läsa massor av litteratur, en modell för åtgärder.
Det är klokare att lösa problem än att ägna massor av tid och kraft på att maskera dem och att skydda sig själv och sina kompisar!
Jag kommer att gå upp till receptionisten hos er innan jag reser igen och lämna in kopior på mina ansökningar 2007 och 2010 för analys av er - den sista är inte lämplig att maila.
MVH Solweig Ahlander