MAIL TILL CHEFSSJUKSKÖTERSKORNA VID KAROLINSKA SJUKHUSETS NEONATALINTENSIV I SOLNA 071016-

 

​

 

Man har framställt mig som en galning eftersom jag har skrivit brev sedan jag kom till KS Neo.
Jag har inte skrivit till er, Ulrika och Judith, utan avsiktligt valt att lämna er utanför för att inte dra in er i en konflikt som skulle kunna bli svår för er att hantera.
Nu får vi en ny chef och jag vill ha ett slut på den mobbing jag varit utsatt för sedan Titti, Ulla och Gullweig lämnade avdelningen.

Den ledningsgruppen skyddade oss nyanställda mot gruppens trakasserier. 
De hade alla jobbat 'på golvet' i verksamheten och förstod exakt vad som drabbade alla nyanställda - och från vilka personer.
De gjorde sitt yttersta för att skydda oss och stötta så att vi kunde jobba kvar.
Det ledde till slut till att de själva tvingades lämna avdelningen; bland annat efter att de gett stöd till flera unga ssk som utsatts för genusrelaterade kränkningar av vissa av avdelningens män, i något/några fall inför föräldrar - Vårdförbundet var inkopplat.
Fråga Ulla Althin. Hon såg, precis som jag, det som hände!
Jag vill ha en bestående förändring av min arbetssituation nu och har därför skrivit ett längre brev till er.
Ni kommer inte att få flera mail / brev från mig om denna problematik.
 
Jag vill ha ett avslut på en skev process som uppstod när Susanne var ny och som hade sitt ursprung i att hon valde att inte lära känna mig utan lyssnade på det andra människor sa om mig.
Sedan förvärrades situationen när hon ville försöka reparera skadan av sitt första angrepp mot mig och förbättra vår relation.
Hon tog med mig på tre samtal på Previa och dessutom träffades vi två gånger utanför jobbet.
Vid samtalen på Previa framkom en del om Susanne som hon inte ville skulle vara känt. Eftersom jag själv lett olika former av gruppsamtal under mina år i psykiatrin kunde jag så att säga se bakom orden. Jag tror att Susanne kände sig utlämnad och att hon sedan började tänka att jag kanske skulle utnyttja det jag sett och hört, på avdelningen.

Jag är en lojal person som inte sa ett enda ord till någon på jobbet om de samtalen. Min uppfattning är att om man går tillsammans med någon annan på samtal som oundvikligen kan vara avslöjande på något sätt, så behåller man den informationen för sig själv. 
Inte förrän flera år senare, när hela gruppen börjat misstro Susanne och någon kom och frågade mig om min uppfattning om henne, gav jag ett kort men ärligt svar, men pratade inte vidare på temat.
De sista 2-3 åren har jag fört fram min kritik mot Susannes ledarskap öppet, på samma sätt som alla andra,
framför allt genom att berätta om hennes olika aktioner för att få bort mig från avdelningen.

Om mina omtalade brev och mail:

1. Jag kom till avdelningen 1996 och skrev ett brev till Hugo efter ett par år på avdelningen (minns inte exakt när).
Orsaken var att ett barn hade dött efter en felbehandling.
Bakomliggande orsak var att en större grupp ssk och bsk pratade så illa om oss nyanställda att avdelningens läkare trodde att vi var fullkomligt inkompetenta. När jag rapporterade om olika barn lyssnade läkarna inte därför att mina kollegor spred lögner om mig för att göra sig själva större än de var och mig mindre än jag var. Efter att barnet dött och ytterligare ett barn felbehandlats av samma orsak, skrev jag till Hugo om problemet med den dåvarande ledningsgruppens stöd.
Den överläkare som varit ansvarig när barnet felbehandlades slutade på avdelningen kort tid efteråt, efter att ha jobbat här i flera år. Det var inte min önskan eller avsikt. Jag ville sätta fokus på att några i gruppen hade tagit för vana att manipulera kommunikationer mellan nya ssk och läkargruppen. Det var inte överläkarens fel, han trodde på den 'bedömning' som avdelningens 'specialist-ssk' sagt sig ha gjort av min kompetens. Läkaren förstod inte att mina kollegor reagerade över att den kunskap jag hade med mig från Jkpg var, vad gällde Specifik Neonatal Omvårdnad (ssk:s kompetensområde) högre än den de hade som jobbade på KS.
 
2. När jag jobbat på avdelningen i 5 år (2001) skrev jag ett långt brev till sju överläkare och en läkare. Orsaken var att man fortfarande inte lyssnade på det jag rapporterade utan diskvalificerade mig på ronder och inför föräldrar. Att jag tvingades skriva brev berodde på att jag inte hade stöd av någon chef; sedan den tidigare ledningsgruppen slutade har jag stått helt ensam. Susanne trodde inte på något jag sa till henne därför att hon informerats, efter att hon varit på avdelningen i ett par veckor, om att jag var 100 % inkompetent;
dvs, man manipulerade hennes o min kontakt på samma sätt som man gjort med min kontakt med läkarna.
 
3. Jag har skrivit ett antal brev till den medicinskt ansvarige läkaren, Baldvin, i ett fall Mireille när Baldvin satt på Eva BB:s tjänst under åren 2001-2006. I de breven har jag tagit upp olika konkreta vårdproblem som jag har sett i det dagliga arbetet.
Jag har fått flera positiva svarsbrev från Baldvin.
Orsaken till att jag skrivit brev i stället för att föra fram synpunkter på olika möten har varit att jag varit uttryckligt förbjuden att yttra mig i gruppen och blivit hänvisad att vända mig antingen till Karin eller den medicinskt ansvarige om jag haft synpunkter.
Jag har, med andra ord, gjort exakt som jag varit tillsagd.

Jag skrev också, under samma tidsperiod, ett antal mail till Karin, med synpunkter på vården, förslag till förändringar och samtal om ssk:s professionella utveckling på vår avdelning ställt i relation till resten av landet.
Baldvin och Karin var de två kanaler som Susanne hade hänvisat mig till.
Ofta föregicks mina mail till Karin av telefon samtal som vi tvingades bryta för att hon hade andra arbetsuppgifter att ta tag i.  
Jag pratar hellre med människor än skickar mail. Ibland, när man vill nå en läkare, eller när man har mycket att säga och vill kunna hålla en linje och vid tidsbrist, är mail/brev ett bra alternativ.
Jag kan ha skrivit något enstaka mail till Ann Edner om någon fråga som rört hygien, jag minns inte säkert. Kanske har jag skrivit något som jag inte skickat.
 
4. Efter Eva Dannerts framträdande i TV hösten 2004, där hon uttalade sig om personal på KS skrev 2-3 personer på vår avdelning insändare i olika tidningar. Deras texter sattes upp i personalrummet och berömdes av alla.
Jag skrev också en insändare men kom på, när jag tänkte närmare på det, att ett sådant agerande bara leder till strid och prestige. Jag skrev därför ett mail till Eva Dannert där jag uttryckte att personalen på vår avdelning är en hårt pressad grupp som behöver stöd, inte hot, från henne och sjukhusledningen.
Eva Dannert svarade direkt och ville gärna träffa mig. Jag var på ett samtal hos henne och hon förstod strukturen på vår avdelning momentant. Det märktes att hon hade hög kompetens vad gällde gruppsykologi. Jag behövde bara säga ett par inledande meningar, sedan fyllde hon i och tog över och jag kunde bara hålla med. Hon drog exakt rätt slutsatser.
Efter det tappade jag, under en kort period, min kontroll och skrev ett antal mail till henne där jag tog upp ett flertal olika problem. Jag var oerhört lättad över att äntligen ha hittat en person som förstod vad jag pratade om och som hade tillräcklig kunskap för att inse vilka insatser som behövdes på vår avdelning.
Det kändes som om jag kunde lasta av mig all min oro för avdelningen och dess personal och patienter på Eva.
 
5. Vid jultid 2005 skrev jag två mail till Susanne, rekommenderade henne att se ett TV program som jag just sett förannonseras; Existens om s.k. whistle-blowers som skulle sändas på juldagen. 
I dessa mail summerade jag allt som hade hänt mellan Susanne  och mig sedan hon kom hit, samt föreslog att vi skulle lägga allt bakom oss och försöka hitta ett sätt att mötas som vuxna människor och kollegor.
Det resulterade i ett svårt angrepp mot mig från Susanne då hon gjorde ett kraftfullt försök att tvinga bort mig från avdelningen.
 
6. Mot bakgrund av Susannes reaktion på mina mail skrev jag våren 2006 ett långt brev till Peter Graf, och med kopia till Eva BB och Baldvin, och bad om hjälp.
Jag skrev att jag varit utsatt för mobbing, särbehandling och lönediskriminering i flera år och att orsaken var att jag tagit upp en rad felaktigheter i vården t.ex att trots att massor av sonder låg fel enligt rtg, och trots upprepade aspirationer som lett till långvarig oscillatorbehandling, hade inget gjorts för att ändra vår sondsättningsrutin.
Jag skrev om bristerna i hygien och om vilka konsekvenser som drabbat mig för att jag försökt förbättra bl.a om det bemötande jag fick när jag föreslog en alternativ ombyggnation av sköljrummet.
Peter Graf gav Riitta Almgren i uppdrag att ta tag i problemet och jag kallades till ett möte med Riitta, Susanne och Karin.
Jag tyckte att det var märkligt, när jag tagit upp att jag upplevde mig mobbad, att ingen kontaktade mig först och ville prata igenom situationen, träffa mig för att se hur jag mådde osv. och ringde därför upp Riitta. Hon såg inget som helst behov av att prata med mig och sa att hon visste precis vem jag var eftersom Susanne hade visat henne delar av de mail jag hade skickat till henne. Jag frågade om hon hade läst allt jag skrivit, så att hon kunnat få en helhetsbild; det hade hon inte behövt. Det hade räckt för henne att läsa de delar Susanne visat henne. Riitta var sedan, vid samtalen, oerhört nedvärderande och visade sin ilska tveklöst. Jag var, i hennes ögon, en mycket dålig medarbetare som angripit min oskyldiga stackars chef obefogat.
Det skrevs protokoll efter dessa samtal som skickades hem till mig. Protokollen, som jag anser att jag och min fackliga företrädare borde fått se och kommentera innan den slutgiltiga utformningen, innehöll flera grova felaktigheter.
 
Nu har jag skrivit ett till brev till er, som jag bifogar. Det innehåller det jag vill säga till er.
Ni kommer inte att få fler mail från mig om denna problematik.
 
Avsikten med mitt agerande, under alla mina år på KS Neo har varit 
1) att gå emot den skeva maktstrukturen
2) att makten över avdelningen ska överföras till dess chefer
3) att ni chefer ska få ökad kunskap så att ni kan skapa en modern arbetsplats
4) att vården på vår avdelning relateras till svenska förhållanden,
till svenska Socialstyrelsens direktiv om sjukvården, 
och självklart synkroniseras med den svenska neonatalvården i övrigt.

Vår avdelnings problem finns i ssk-gruppen framför allt. Gruppen är helt splittrad av interna konflikter och maktkamper sedan årtionden vilket, i hög grad, har påverkat kompetensen på alla nivåer. Det är inte konstigt att vi kvinnor är i underläge i vårt samhälle när så många använder all sin kraft, mängder av energi och intriganta knep för att angripa andra kvinnor!!!!! 

Jag har aldrig haft för avsikt att göra mig själv stor, att ta mig obefogad makt eller att nedvärdera någon annan.
Min avsikt är att alla ska uppvärderas - det är enda sättet att lösa problem.
Man tittar bakåt för att lära sig av misstagen utan att leta syndabockar.
Med kunskapen om att vi alla kan fastna i en skev struktur och att människors reaktioner ska ses som symtom, kan man se problem utan att döma ut enskilda personer. Man fokuserar framåt och gräver inte ner sig i något gammalt utan skapar en god bild av något man vill sträva efter att uppnå, med gemensamma krafter.

Jag tycker att ni ska diskutera, när ni har läst det dokument jag bifogar, hur ni tror att det skulle ha påverkat avdelningen om den kompetens som jag hade med mig vid min anställning hade fångats upp av organisationen.
Jag tycker också att någon av er chefer - men inte Karin - ska ringa min fd chef i Jönköping och fråga henne om mig som person och som ssk innan ni uppmanar mig att sluta på avdelningen.

När en dag-ssk var så elak mot mig vid överrapportering för något år sedan att nattens bsk Yvonne Oddbratt gick ut, för att - som hon sedan sa till mig '... inte klippa till henne för att hon var så elak mot dig' fick jag hela skulden från Susanne.
Hon gav till och med den som angripit mig en stor kram, mitt framför mig, för att jag skulle se var hennes sympatier låg.

Jag vill ha, som alla andra anställda, en chef som tillgodoser min rätt till skydd, integritet och samma yrkesmässiga frihet och ansvar som andra ssk ställt i relation till den kompetens jag faktiskt har. Jag har aldrig någonsin försökt eller velat skada någon på vår avdelning. Jag har velat, och vill, att vi alla ska jobba tillsammans för att skapa en arbetsplats där människor trivs och mår bra.
 
Bifogat till detta mail finns ett ganska långt dokument. Läs det ändå, det beskriver bland annat den vårdmiljö jag kom ifrån och ställer den i parallell med den jag kom till vid min anställning på KS Neo.
Fundera över, när ni har läst det, om det varit klokt att tysta mig; att förbjuda mig att ha elever, att yttra mig på möten och slutligen att överhuvudtaget kunna kommunicera med andra människor på min arbetsplats.
Läs också gärna om mobbing och fundera över hur ni ser på det sätt som jag bemötts.
Man har många gånger anklagat mig för att jag varit irriterad och frustrerad.
Hur tror ni själva att ni hade känt det om ni hade varit i min situation???

Jag skickar en kopia både av detta mail och det bifogade dokumentet till Annelie för att hon också ska känna till min och er diskussion från mitt perspektiv. Jag kommer sedan att jobba på som vanligt, föra fram mina synpunkter på lämpligt sätt och hoppas på att jag ska få utrymme att t.ex vara med i en grupp med övergripande ansvar för omvårdnadsutveckling på avdelningen eftersom just sjuksköterskeyrkets professionaliseringsprocess intresserar mig mycket.
Jag ser ett akut behov av att utveckla funktionen Specifik Neonatal Omvårdnad på vår avdelning i form av kunskapsdokument som vi ssk själva bygger upp; med vår samlade kunskap och beprövade erfarenhet, tillsammans med ny evidensbaserad kunskap.
Det skulle jag vilja jobba med. Och de kunskapsunderlagen skulle inte vara fastlåsta regler och föreskrifter utan avsedda för att bygga upp jämn och mycket hög kompetens i hela vår grupp - vilket skulle innebära att de hela tiden skulle vara öppna för revidering, för öppen diskussion i hela ssk-gruppen och för värdering i förhållande till ny evidens.

MVH Solweig

 

För att ge en förklaring till mitt engagemang i att försöka förändra på KS Neo  ( = anledningen till att jag inte sett det som etiskt försvarbart att jobba här utan att föra fram synpunkter på våren)  ska jag ge en bakgrund genom att beskriva den vårdmiljö jag kom från i Jkpg, med den som då fanns på KS Neo 1996:

 

JKPG: NIDCAP:s teorier tillämpades i Jkpg som metod, som bakgrund till alla vårdhandlingar, från att teorin kom från USA via Falun under 80-talets senare del eller början av 90-talet. All personal fick obligatorisk undervisning om NIDCAP och alla måste läsa utvald litteratur.

Eftersom NIDCAP är ett skyddat namn användes en vårdmodell som man kallade ”mjukvård” som byggde på den kunskap NIDCAP lyft fram; om att iaktta det lilla barnets signaler på sin omgivning och att anpassa vården utifrån barnets mognad och dess signaler. Karin Stjernqvist från Lund gav oss all undervisning om hur barnens beteende skulle tolkas.                 

Mjukvården tillämpades genom hela vårdtiden och från att barnet kom på akutbordet anpassades omvårdnaden till barnet. Prematura barn möttes med lugna dämpade röster, dämpad belysning och bara två personer – läkaren och den ansvariga ssk - nära barnet och pappan. Resten av personalen servade så obemärkt som möjligt.

Stora barn möttes med högre ljud och bättre belysning men ändå inte som tidigare rutin varit.                                                                                                                                                                Man använde sig av öppna bäddens hudtermistor. Alla hade fått undervisning så att man förstod att anpassa inställningen på bädden beroende på hur mogen hud det enskilda barnet hade. Om patienten är en liten prematur utan underhudsfett ställer man önskad hudtemperatur på 37 grader för att få 37 axillärt. Om barnet är fullgånget ställer man kanske önskad hudtemperatur på 34-35 grader för att få 37 axillärt. Man måste också ha klart för sig hur chock påverkar hudgenomblödningen och vilka åtgärder som då måste vidtas.

Man stack inte barnen, om det gick att undvika, utan medan sjuksköterskans höll masken och ventilerade vid behov, satte läkaren navelkatetrar om barnet var litet eller svårt sjukt. Alternativt intuberades först. Oxymixern stod på 40 %.

Det var förbjudet att ventilera prematura barn med kall och obefuktad gas från början av 90-talet eftersom vetenskapliga studier visat att det skadar lungorna. Det fanns, vid det akutbord där prematurerna togs emot, en ren befuktare kopplad till en Neopuff, som fylldes med vatten och startades upp så snart man förannonserade om ett prematurt barn. Vid alla prematurernas vårdplatser fanns sedan, de första levnadsveckorna, en befuktare igång, kopplad till Laerdalblåsa el Neopuff, om barnet ev. skulle behöva ventileras.

Mjukvården handlade om att individualisera omvårdnaden utifrån det enskilda barnets mognadsgrad och sjukdomstillstånd. När prematurerna blev äldre gjordes deras bon successivt vidare och togs till slut bort. Fullgångna barn las bara i bon om de var extremt oroliga och neurologiskt instabila.

På vårdrummen där de minsta barnen vårdades var det extremt tyst. På tillväxtsalarna stod ofta en radio på med lugn musik dagtid för dygnsanpassning dvs. att barnen skulle vänja sig, stegvis, att sova med ljud runt omkring sig tills de kom hem.

 

KS NEO: NIDCAP fanns inte i funktion på KS Neo när jag kom hit 1996.

När små prematura barn föddes samlades alla runt det ”roliga” som hände, man skrattade och skrek och flirtade med läkaren. Alla lampor var tända. Larmen ringde på alla barnen – det fanns ingen vägg mellan sal 6 och 7 - eftersom hela gruppen ville vara med där något hände.                                                                              

Vid ett tillfälle fick ett barn pneumothorax och drän skulle sättas vid 06 tiden. Barnets föräldrar hade förlorat sitt förra barn och var extremt oroliga. Pappan hade kommit, två morgnar i rad, vid 06-tiden, för att titta till sitt barn. Jag påpekade detta till mina två kollegor som flamsade med läkaren så det hördes långt ner i korridoren. Mina kollegor blev, vid mitt påpekande, ännu mera högljudda. De började fäktas med det sterila godset medan de tjoade och skrattade över det bleka barnet.

Pappan kom inte den morgonen men jag gick till en chef, Ulla, och pratade med henne om situationen eftersom jag mådde så dåligt av det jag hade sett. Ulla sa att det finns, i gruppen på vår avdelning, vissa personer som har blivit beroende av de adrenalinkickar de får i de akuta situationerna. Syndromet som finns beskrivet i litteratur kallas ”helpers high”.                                       

Prematurerna låg platt på rygg, utan bon inte sällan med armar och ben spretande åt olika håll.

Öppna bäddens hudtermistor användes inte eftersom personalen inte visste hur den skulle användas. De trodde att det var något fel på den eftersom, när de ställde in önskad hudtemperatur på 37 grader oavsett barnets mognadsgrad och sjukdomstillstånd, var temperaturen inte densamma axillärt.

Flertalet prematura barn blev både varma upp till 38-39 grader och inte sällan hade de ”omätbart låg temperatur”.                                                                                                                             

Man stack alla barn, det var en sport att få in nålar så snabbt som möjligt. Många ssk bände hårt i barnens handleder och det kom påpekade om att barn som vårdats på vår avdelning i flera fall hade drabbats av greenstick fraktur. Inte sällan stod två ssk, en på var sida om ett nyfött barn och satte nålar.                                                                                                                 När jag försökte boa om barnen med hjälp av det bäddmaterial som fanns brukade sedan dagens bsk öppna hela kuvösluckan och vräka ut alltsammans på golvet redan innan jag gick hem på morgonen, för att demonstrera sin uppfattning.                               

Man handventilerade inte sällan små prematurer under lång tid med kall och obefuktad gas både i samband med födelsen och senare.

Vid akutbordet på förlossningen var oxymixrarna inställda på 100 % för alla barn.

 

 

 

JKPG:  Överläkaren i Jkpg klargjorde runt 1990, för alla ssk, att det var vårt personliga ansvar att alla prematura barn var inne i Drägerkuvös, med full fukt och värme, inom 1 timme (eller 45 minuter – jag minns inte riktigt) efter födelsen. När jag ifrågasatte, om t.ex röntgen inte skulle hinna komma, sa han att då fick barnet röntgas i kuvösen och kateterlägen fick korrigeras inne i kuvösen. Han sa att det var ett krav från hans sida att vi som ssk skulle klara detta och gjorde vi inte det kunde vi inte arbeta med de minsta barnen.

 

KS NEO: De minsta prematurerna kunde vårdas på öppna bädden i 24 timmar eller längre.                  Man hade flera gamla kuvöser som inte gav full fukt och i stället anordnades ibland en extra befuktare som blåste in varm och befuktad luft i kuvösen. Inga prematura barn las in i kuvös förrän allt var gjort och ingen verkade bry sig om hur lång tid det tog.

 

 

 

JKPG: Kuvöserna till de minsta barnen byttes var tredje dag eftersom man visat, genom odlingar på avdelningens kuvöser, att det började växa bakterier och svamp efter den tiden. Regeln gällde alla barn med fukt över 65 % (om jag inte minns fel). Större barns kuvöser byttes varje vecka.

Det fanns ett noggrant schema så att inga byten av kuvöser eller andra saker missades.

Alla kuvöser rengjordes med M-sprit och mjuk trasa och 8 år efter att den rutinen börjat tillämpas såg de nya Drägerkuvöserna fortfarande ut som de gjorde när de kom från fabriken.           

Äldre kuvöser, som inte klarade rengöring med sprit, användes inte av hygienskäl.

 

KS NEO: Rutinen var att barnen kuvöser skulle bytas en gång per vecka men detta följdes inte alltid. De barn som låg i oscillator kunde ligga i samma kuvös, med samma slangsystem, i veckor och få den ena infektionen efter den andra. En prematur, vecka 24-25, drabbades av en infektion vid fyra dagars ålder. Man la då honom i oscillator, på öppna bädden och ställde hans kuvös med värmen på i korridoren. Kuvösen stod där i en vecka och fylldes hela tiden på med nytt vatten. När barnet togs ur oscillatorn la man tillbaka honom i samma kuvös han legat i när han fick sin infektion och han låg sedan i den i ytterligare en vecka.

Inga kuvöser desinfekterades, trots att det ska göras enligt bruksanvisningarna, därför att det fanns/finns en myt på avdelningen som sa att plasten blir förstörd av sprit..

Alla tvättades med diskmedel och diskborste vilket ledde till att plasten i kuvöserna var svårt skadad. Den var fullständigt sönderrepad av de hårda borstarna (och i de reporna kan sedan bakterier och svamp på fäste och växa till).

 

 

 

 

JKPG:  Sugsystemen byttes varje morgon, man använde sig av osterila sugslangar som var billiga och sög igenom dessa med vanligt kranvatten eftersom de ju inte kom i kontakt med patienten.

 

KS NEO: Idag, 11 år senare, byter vi slutna sugsystemet och sugpåsen en gång per dygn samtidigt som sugslangen får sitta kvar – och infektera hela systemet – i en vecka.

Samtidigt ska vi använda sterilt vatten vid genomspolning av systemet!!!!!    

Många använder sig av sugslangen när de vill suga barnen i näsan. De sätter denna slang – 2 eller 6 dagar gammal, full av bakterier från tidigare sugningar – direkt mot det lilla barnets näsa och suger!!!!!    Vilken rutinen var när jag kom hit känner jag inte till och vill inte veta.

 

 

JKPG:  Samtidigt som TPN byttes, en gång per dygn, bytte man hela slangsystemet; slangar, kranar och blodtrycksdomer. Alla infusioner byttes en gång per dygn, förutom de som har kortare hållbarhet som t.ex Prostivas eller vissa läkemedel.

Steril teknik tillämpades när man gick in i infartssystemen vanligen genom att man hade en person till hjälp. Man tvättade runt hela systemet, även på neoflonerna, med spritad steril kompress, på slangen upp till 10 cm från den kran man skulle gå in i alternativt på navelkatetern. Tror att det var M-sprit som användes.

 

KS NEO: Ssk på KS neo ansågs och anses inte kunna anordna infusioner utan att osterila dessa.

De måste därför bytas var 12:e timme. Man anses inte heller kunna byta ut slangsystemet på ett säkert sätt varför detta görs med 72 timmars mellanrum trots att det står i KS generella direktiv, i Inuti, att slangsystem ska bytas var 24:e timme. I förpackningen till slangar till sprutpumparna står att de ska bytas var 24:e timme för att tillverkaren inte garanterar deras hållbarhet under längre tid.

Det är känt att plasten sedan kan börja släppa ifrån sig olika skadliga ämnen.

 

 

 

JKPG: Avdelningen hade två isoleringsrum där barn med svåra infektioner vårdades. Dessa rum hade egna sköljrum med spoldesinfektor. Alla gods som skulle ut ur dessa rum kördes en första gång i den spolon, sedan en andra gång i spolon i det sköljrum som var klassificerat som ”den smutsiga sköljen” och därefter en tredje gång i antingen ”den rena sköljen” eller – för mat attiraljer – i mjölköket. Personalen som jobbade på isoleringsrummen var innestängda där, klädda i skyddsrock och med noggranna rutiner för rengöring vid in- och ut passage.

 

KS NEO: Avdelningen saknar isoleringsrum. När en prematur flicka (v 24-25, mamman var läkare) vårdades på sal 5, med en bakterie som inte var behandlingsbar, var det ”fest” där inne en natt. Läkaren satt där inne tillsammans med fem eller flera ssk och bsk, dörren till korridoren stod på glänt och det hördes över hela avdelningen hur man glammade, skämtade och skrattade där inne. Ingen hade några skyddskläder på sig. Barnet dog två dagar senare.

 

 

 

JKPG: Alla omvårdnads strategier diskuterades i hela sjuksköterskegruppen för att alla beslut och alla metoder skulle vara väl förankrade i gruppen. Arbetsgruppers förslag utsattes för noggrann mangling av alla som skulle jobba med metoderna, innan de tillämpades. Detta skapade stor enighet runt de beslut som togs och det ledde till hög säkerhet dels för den enskilda ssk, dels för läkare och ledning. Den enskilda ssk gjorde inte som hon tyckte, man kände sig delaktig med besluten, man hade fått föra fram sina synpunkter och var lojal med de majoritetsbeslut som sedan tagits. Läkarna var aldrig involverade i ssk gruppens planering av omvårdnadsåtgärder förutom att den medicinskt ansvarige läkaren godkände alla omvårdnadsrutiner utifrån medicinsk aspekt innan de tillämpades.                                           Ssk gruppen var autonom och tog egna omvårdnadsbeslut.

 

KS NEO: Förändringar på KS Neo kom till stånd genom att små grupper satt för sig själva och jobbade fram en modell som sedan applicerades i vården utan någon diskussion. Försökte man ifrågasätta ledde detta till starka reaktioner, till att man ansågs ha något emot de personer som gjort sitt allra bästa och dessa kunde då gå till cheferna och beklaga sig. Som jag såg det fanns oerhört mycket prestige i dessa processer. Eftersom personalgruppen ansåg sig vara världsledande kunde inte beslut som en KS personal tagit ifrågasättas.

För några år sedan kom ett PM om att de minsta prematurerna ska läggas på absorbtionsförband i stället för blöja. Problemet vi ”på golvet” uppmärksammade direkt var att urinen gick rakt igenom förbanden, som saknar plastskikt, ner i bäddmaterialet. Jag försökte uppmärksamma en av dem som skrivit PM om detta. Hon tittade på mig med yttersta förakt och sa ”nu är detta bestämt och det är bara för er att acceptera”. Jag har tagit över flera barn där man rapporterat om liten eller ingen urinproduktion, flera små prematurer har fått Furix pga av detta. När jag tittat till barnen har deras bon varit genomblöta av urin, från huvudet till nedre kanten och barnen har varit ordentligt nedkylda.

 

JKPG: Avdelningen hade en sjuksköterska med ansvar för den medicinskt tekniska säkerheten.      

 Det var hennes personliga ansvar att alla i gruppen hade full kunskap om varje enskild apparat som användes. Hennes arbetstider var flexibla och hon kom, med jämna mellanrum, för att undervisa nattens personal mellan kl 20-21. Vi fick grundlig genomgång av alla apparater med ca 2 års mellanrum. Hon hade också hand om allt tekniskt runt de patienter som skulle hem med syrgas eller någon form av övervakningsutrustning och hon var delaktig i valet av nya apparater till avdelningen.

 

KS NEO: På KS neo fick personalen inte undervisning om nya apparater. De flesta kunde inte vare sig hur olika apparater skulle rengöras eller skötas.

Bara en liten klick hade t.ex. fått lära sig oscillatorn. Eva Håkansson, som arbetat på avdelningen i bortåt 20 år, kunde den inte och Eeva Clark hade inte fått lära sig att ens göra rent den.

Det var som ett lotteri när den skulle startas nattetid.

Man kunde inte heller öppna bädden som användes så gott som dagligen.    

Man kunde inte ändra inställningarna på övervaken osv.

Jag letade efter bruksanvisningar för jag fick nästan panik av att inte kunna de apparater jag skulle arbeta med. Jag gick igenom avdelningen från golv till tak, även det rum som numera är Susannes expedition, utan att hitta mer än ett fåtal. Så vitt jag förstod, när jag frågade, var bruksanvisningarna inlåsta och avdelningens ende manlige ssk hand om nyckeln. Denne man var också ansvarig för viktiga delar av undervisningen till oss nyanställda. Det enda minne jag har av den utbildningen var att vi informerades om att vi vare sig behövde kunna, eller klarade av att lära oss, sådant som alla svenska neo.ssk självklart måste kunna – och klarar att lära sig. Nivån låg betydligt under den undervisning jag gett till nyanställda oerfarna bsk i Jkpg.                                                                             

Som skyddsglasögon vid solning användes hemmagjorda anordningar som bestod av små kompresser med instoppade bitar av aluminiumfolie. Denna folie hade tendens att skrynkla ihop sig och ofta fanns bara en liten boll, stor som en böna, i något hörn av kompressen. Efter att jag hade skrivit 3-4 LAH köptes nya solglasögon in men man gav inte personalen någon instruktion om hur dessa skulle användas. Många tyckte väldigt illa om solglasögonen. Man klippte sönder dem, man gjorde som man var van – använde kompresser och folie i stället.    En del klippte bitar av de nya solglasögonen och la dem i kompresser. Till slut skrev jag en instruktion och satte upp på salarna. Det var allt som behövdes för att alla skulle bli nöjda och veta hur det nya skulle användas.

 

 

 

JKPG: Undersköterskor har en utbildning specifikt inriktad mot sjukhushygien och avdelningen hade en hygienansvarig uska som jobbade i nära samverkan med sjukhusets hygienavdelning. Hon gav också oss i personalgruppen regelbunden undervisning. Alla i gruppen skulle känna till hur allt rengjordes.                                                                                  

Det ingick också i uskans ansvar att utveckla, i samverkan med sjukhusets hygien ssk, lämpliga rengöringsmetoder för alla nya apparater innan dessa togs i bruk.                              

När avd t.ex. fick nya Drägerkuvöser 1989 fanns en hållare för vattenflaskorna som var svår att få ren och torr. Man byggde då en speciell anordning, anpassad dels till dekontaminatorn, dels till torkskåpet, för denna detalj.  Avdelningens sköljrum städades dagligen, i samband med eftermiddagens överlappningstid och storstädades varje vecka.                                                                                                           Rengjort gods, som Laerdalblåsor och inhalationsutrustning förpackades momentant de kom ur torkskåpet, i sådana pappersdukar som de sterila gallren är packade i, för att kravet på höggradigt rent gods är att den renhet som uppnåtts vid dekontamineringen ska bibehållas. Man arbetade vid en ren bänk, man var spritad till armbågarna, skyddsrockar med muddar var förbjudna eftersom bakterier fastnar i muddarna och för att man ska kunna sprita sig till armbågarna. Laerdalblåsorna kopplades direkt till gröna slangar som förvarades rent, deras täthet kontrollerades i 5-6 olika steg enligt anvisningar från tillverkaren och de slogs sedan in i papper med den yttersta gröna slangbiten synlig, daterades och signerades och förvarades sedan i datumordning i stängda skåp till användning.

Man kontrollerade inte om dem gång på gång innan de användes för att inte orena dem. Man litade på den som först iordningställt blåsan och om någon gjort fel såg man signaturen och cheferna pratade då med den det gällde.

 

KS NEO: Om hygien – ett oerhört stort kapitel på KS Neo – några exempel: den behållare som vattenflaskorna i Drägerkuvösen skulle sättas in i hade aldrig tagits bort och rengjorts sedan avdelningen fick kuvösen. Det växte ca 5 mm högt grönt sjögräs inne i hållaren. Trots att jag visade ledning och kollegor bruksanvisningen till kuvösen, där det står om den höga temperatur som krävs för rengöring – delen ska köras i dekontaminatorn - och om behovet av att få delen torr efteråt, reagerade ingen på åtminstone ett par år.                                                                                        

Använda CPAP-aggregat las alla i sköljrummet, i en back med ljummet vatten och lite diskmedel. De låg där under obestämd tid, hängdes sedan på tork över ett bomullsband och las alla tillsammans i en öppen back i apparatförrådet. När en nyfödd prematur kom tog man sedan ett av dessa CPAP aggregat – som kunde ha varit ””rengjort””(?) dagen innan eller för flera månader sedan – och kopplade dem till barn i kuvöser med högsta fukt och temperaturer upp till 37 grader.                                                                                                                       När jag placerats ”ute” ville jag veta hur kuvöserna skulle rengöras. Jag frågade de tre mest erfarna bsk. Det visade sig att ingen visste säkert och att alla gjorde olika.                          

Gods som ska klassificeras som höggradigt rent, t.ex rengjorda Laerdalblåsor, inhalationsutrustning, slangar som ska in i system som tillför gaser till barnen, för olika drän och för sugsystem, förvarades öppet i apparatförrådet – en del i golvnivå(!!!) - samtidigt som personalens toalettpapper förvarades i sterilförrådet.   Det finns ingen arbetsbänk tillgänglig, det saknas handsprit och där står personalen och sätter ihop saker som t.ex. Laerdalblåsorna.                                                         

När sköljrummen städas och storstädas vet jag inte och vill inte heller veta. När jag var ute städade jag varje gång grundligt i båda sköljrummen men sedan min lön sänktes i förhållande till mina kollegors, för att bestraffa mig för mina protester mot förhållanden på avdelningen, har jag valt att i stället försöka förkovra mig själv genom att läsa vetenskapliga artiklar när jag varit ute.

 

 

JKPG: I Jkpg hölls varje sjuksköterska personligt ansvarig för eventuella misstag. En persons misstag drabbade inte hela gruppen i form av kollektiva regelverk och förbud. Gjorde någon ett misstag pratade man med den det gällde, undervisade och följde upp men gav också stöd.

 

KS NEO: På KS neo fanns en rad förbud och stränga regler som, när jag frågade om deras ursprung, berodde på att någon hade gjort ett fel någon gång för länge sedan. Man hade då inte pratat med den personen, försökt höja dennas kunskap och förhållningssätt utan skapat regler som om alla avdelningens ssk skulle ha sannolikhet för att göra samma misstag.

Detta skapade inte bara stor rigiditet utan kostade också verksamheten massor av pengar. Det innebar också att det fanns regler som var så ologiska att varje tänkande människa reagerade och detta var en vanlig orsak till att erfarna ssk valde att lämna avdelningen.                                                                      Till exempel var (och är?) det inte tillåtet för oss ssk att tillsätta elektrolyter till infusionssprutor med 5 eller 10 % glucos. Elektrolyter och Heparin skulle tillsättas i 100 ml flaskorna eftersom vi ssk inte ansågs kunna blanda rätt annars. Samtidigt, om barnen skulle ha 15 eller 20 % glucos, så fick man blanda i sprutorna. När jag ifrågasatte och sa att vi ju alla ändå klarat av en ssk utbildning, att man kunde göra ett schema där det står exakt hur mkt man ska sätta till sprutor av olika storlek för att få olika koncentration av natrium o kalium osv fick jag till svar: ”nej det kan ni inte, nej det får ni inte…”                                                                                              

Mängder av infusionslösningar, blandade på olika sätt, har kastats genom åren och kostat sjukhuset obegripliga summor pga. att vi - dess ssk - säger till varandra ” det kan du inte så det får du inte…”

JKPG: När svårt sjuka barn behöver respiratorvård efter nyföddhetsperioden vårdades de på vanligen på vuxen-IVA. Barn-IVA finns bara i Sthlm och Gbg, rutinen är den samma över landet.  

I Jkpg fick bsk från neo gå till iva och sköta den allmänna omvårdnaden av dessa barn. Bsk uttryckte ofta att den vård barnen fick på IVA inte var optimal. Detta ledde med tiden fram till ett beslut om ökat samarbete mellan anestesiologer och neonatologer som ledde till att alla barn i en ålder upp till 6 månader, som behövde respiratorvård, vårdades på neonatalavdelningens isoleringsrum i nära samverkan med IVA:s läkare.

Avsikterna var flera, bland annat att vi på neo skulle få ökad träning i respiratorvård, dels att barnen skulle ha tillgång till personal med barnkompetens. Isoleringsrummen var försedda med ventilation som kunde ändras; var barnen infekterade gick ventilationen från avdelningen, mot isoleringen, och tvärt om ifall det isolerade barnet var infektionskänsligt.                                                                                        

Vi gjorde noggranna odlingar på olika gods under lång tid för att utvärdera rengöringsmetoder och analysera om smitta spreds till de prematura barnen, från de större och ofta svårt sjuka barnen. Ingen smitta hittades under de år jag jobbade kvar, sedan de större barnen kom till oss. Två av de ssk som lärde upp sig om hygien på vår avdelning under den tiden har sedan gått vidare och jobbar, den ena som smittskydds-ssk, den andre som hygien-ssk. De förlorade intresset av att jobba kvar på avdelningen när man tvingades börja transportera de minsta barnen till Linköping därför att man tryckte på - framför allt från Stockholms neonatologer - och hävdade till Socialstyrelsen att vården i Jkpg var så undermålig att de minsta barnen inte fick vårdas där.

Det hände 1997.

 

 

Jag kom till KS Neo hösten 1996 och fick veta, av mina kollegor och bsk ”på golvet” i verksamheten att jag inte kunde kunna något eftersom man visste, helt säkert, att det inte fanns någon fungerande neonatal intensivvård i Jkpg och att alla de minsta barnen hade dött där.

För att bevisa detta tillät man inte mig att sköta de minsta och sjukaste barnen.

Jag kunde inte heller kunna något om NIDCAP för det fanns, sa man, ”bara här hos oss på KS och möjligen i Falun” (Falun var först i landet med NIDCAP).

Jag tilläts inte ens att gå in på sal 8 där NIDCAP projektet just startades upp.

 

Under ett par års tid satte man i system att någon alltid kom före mig (jag åkte buss och alla visste när jag kom) och placerade mig antingen i sköljrumsarbete eller på tillväxtsal.           

Om ett nytt barn kom, när jag var ”ute” tilläts jag inte ens att skriva in det utan mina kollegor skickade mig för att ta över någon bsk:as arbete medan barnsköterskan fick komma och hjälpa dem med det nya barnet.

”Det där barnet har bajsat, du kan byta den blöjan så kan Lisa (bsk) hjälpa oss”, sa man och flinade. Eller ”Javisst kan du hjälpa till, du kan gå ner på sal 3 och lösa av Lillianne så kan hon hjälpa oss med det nya barnet”. Och så skrattade de alla tillsammans när jag gick iväg.

Om jag, pga brist på ssk, ändå hamnade på iva-sal och råkade ha intaget, flyttades det - om det förannonserades om ett litet eller svårt sjukt barn - till annan sal.

 

Mina kollegor informerade läkarna om att jag var fullkomligt inkompetent, om att jag bara inbillade mig att jag kunde vårda sjuka och små barn vilket ledde till att läkarna inte lyssnade på något av det jag rapporterade till dem.

Detta ledde bland annat till att ett prematurt barn, fött i vecka 27, fick en kontraindicerad medicin i förhållande till sitt sjukdomstillstånd, för att läkarna försökte ”bevisa” för mig att jag hade fel.

Barnet fick inte den medicin han egentligen borde ha fått och dog ett par dagar senare.

Ett svårt sjukt barn med stigande CRP och tecken på cerebral påverkan av sin infektion skrevs ut till BB utan att CRP kollades om, och antibiotika sattes ut, därför att jag undervisat en nyanställd oerfaren ssk om barnets symtom. Detta hade föranlett rondens läkare att ”gå i taket” för de ansåg att barnet var helt friskt och, för att bevisa sin tes skrev de ut barnet. När jag kom på kvällen frågade jag jouren, Ann Edner, om barnet och berättade sedan om min bedömning. Ann berättade att barnet inte var på permission utan skrivits ut prompt. Hon bad mig ringa BB, höra hur barnet mådde och be dem ta CRP.

”Vad skönt att du ringde, Vi har inte kunnat få i barnet någon mat på hela dagen, han är helt utslagen”, sa bmsk på BB. Jag sa till henne att komma ner med barnet direkt.

CRP hade stigit och barnet blev kvar hos oss i ytterligare en vecka.

Efter dessa två händelser som jag skrev mitt första brev, då till Hugo.

 

Avdelningens tre chefer samt Ulla Althin, som jobbade på samma schema som mig, stöttade mig.

En bsk, Anki Hamberg, blev till slut så upprörd över hur jag behandlades att hon sa upp sig.

Anki valde ofta att jobba på samma sal som mig och såg precis hur jag jobbade. Till slut sa hon, efter en natt vi jobbat ihop, att hon inte orkade se hur jag blev behandlad längre utan tänkte sluta på avd.

Det som utlöste var att jag hade intag på min sal den natten, att ett nytt barn var förannonserat och att jag skulle gå ner till Förlossningen tillsammans med jourläkaren. En av avdelningens ”experter” rusade då ner till Förlossningen och förvarnade personalen där, om att det skulle komma ”en helt ovan ssk”.

I Jkpg hade vi två natt-ssk på Neo, sedan vi flyttat till nytt sjukhus 1988 där Förlossning och Neo låg vägg i vägg, haft självständigt ansvar för att göra en första bedömning och starta återupplivning av oväntat dåliga barn. Barnmorskorna sprang in med barnen till akutbordet mellan avdelningarna, tryckte på en larmknapp och vi neo.ssk tog över i väntan på läkaren. Denne var jour inte bara för neo utan också två stora barnavdelningar med cancerbarn, akuta meningiter, nyinsjuknade diabetes barn, samt för barnakuten. Men på KS Neo ansågs jag alltså inte ens kunna gå till akutbordet tillsammans med en läkare. Anki var upprörd och mycket ledsen.

 

 

#

Jag mådde riktigt dåligt efter vårt samtal härom veckan eftersom jag tyckte mig uppfatta att du Judith inte förstod vad jag pratade om. Du sa – exakt som mängder av läkare har sagt, som kommit till oss från andra länder:

”Ja, men ni ssk på den här avdelningen ’får ju göra’ så mycket…”

Vad är det då vi får göra?

 Jo sätta nålar, ta prover, ha uppsikt över provsvaren – ja – men det är inte det vi ssk är anställda för i första hand. Det är en mindre del av vårt ansvarsområde som kallas BEROENDE, dvs. den del som  vi gör underordnat läkare.

Den OBEROENDE rollen, det vi ssk ska ha eget självständigt ansvar för är en annan – och MYCKET viktigare funktion.

 

Svenska ssk är, på alla neonatalavdelningar, anställda för att planera omvårdnaden runt de små barnen så att behovet av provtagning, nålsättning, respiratorvård osv MINIMERAS.

Vi ska planera den förebyggande hygienen så att barnen inte får infektioner.

Vi ska se till att sonderna sitter rätt så att de inte aspirerar.
Vi ska ge lagom syrgas, inom väldigt snäva intervall för att de vare sig ska få ögonskador eller skadas av fria syreradikaler, samtidigt som ductus ska kunna sluta sig och magtarm kanalen ska ha adekvat syresättning.

Vi ska kunna suga alla barn individuellt, lagom ofta, lagom mkt, på rätt sätt för att inte skada men samtidigt för att ge optimal syresättning för att minska oro och lufthunger samt så att lungorna inte drabbas av atelektaser orsakade av mängder av slem som fluktuerar beroende på kroppsläge.

På vår avdelning har vi ett PM som beskriver en enda sugmetod som ska tillämpas på alla barn oavsett mognadsgrad, sjukdomstillstånd och postpartal ålder!

När läkare hävdade, tills för några år sedan, att barn inte känner smärta var det ssk som till slut fick dem att inse att de hade fel. På vår avdelning tror läkare fortfarande inte att barn känner smak och förstår därför inte att det kan skapa uppfödningsproblem att ge dem illasmakande tillsatser när de börjar äta själva. Det är vi ssk som ska planera barnens mat utifrån en rad olika samverkande faktorer som läkare och dietister inte har kunskap om. Vi ssk ska också kunna planera vården så att föräldrarnas anknytning till sina barn inte skadas under barnens sjukhusvistelse. Vi ska veta vad föräldrar och barn har för behov i samband med dödsfall, för att lägga grund för ett normalt sorgearbete hos föräldrarna och eventuella syskon. Vår kunskap kallas omvårdnadskunskap.

På KS neo har ssk inte utbildats för en modern ssk roll. Det har skapat svåra konflikter i mötet med kollegor från andra neonatalavdelningar där ssk får arbeta med det ssk är anställda för.

 

En bekant berättade för mig att en ssk - som av många på KS Neo setts som expert - hade stora problem på en ny arbetsplats. Hon visste inte hur hon skulle utföra olika arbetsuppgifter, hon vågade inte ta några beslut om barnens omvårdnad och hon var oerhört upprörd över att den avdelning dit hon kom, inte hade strikta PM som hon kunde rätta sig efter som det funnits hos oss. Man berättade för mig att ssk blivit ett allmänt skämt eftersom hon såg sig själv som expert, samtidigt som hon inte kunde planera omvårdnaden självständigt. – Denna kollega var en av dem som utövat direkt terror mot mig under mina första år på avdelningen. Hon ansåg bland annat att jag skulle gå om min inskolning för att jag inte lärt mig alla avdelningens PM och lydde dem exakt.

Jag valde att utgå från min erfarenhet, inte att lyda PM avsedda för nyutbildade. Jag hade egen välgrundad kunskap att luta sig mot. Jag hade, för att klara min arbetssituation som ensam natt-ssk med 8 iva-platser och extremt ovana primärjourer byggt upp min kompetens på ett strukturerat sätt.

Jag hade gjort ett index över alla de olika symtom som omnämns i Tunells bok och kategoriserat dessa (symtom fr hjärta/lungor/tarm/urin/hud osv) för att kunna slå i för att inte missa medfödda sjukdomar. Jag hade följt upp mina olika ställningstaganden genom att läsa tillbaka i journaler och obduktions- protokoll för att få facit på mina bedömningar genom att se läkarens bedömning, provsvar osv.

Jag hade följt upp alla barn som drabbats av hjärnblödningar för att se om det kunde finnas ett samband mellan dessa och mina sugningar i ET-tub. Jag bar med mig, till varje natt under de första 3-4 åren en röd Fjällräven ryggsäck fullpackad med litteratur och anteckningar från olika utbildningar för att jag inte skulle göra något fel med någon annan människas lilla barn.

Min kollega såg mig som helt inkompetent. Hon förstod inte den kunskap jag hade, som handlade om hur man ska vårda barn med olika sjukdomstillstånd. Men hon var väldigt bra på att sätta nålar.

Hon rusade omkring, gjorde stora åthävor och tog så hårt i barnen att jag inte klarade av att titta på. Barnen började skrika långt innan hon började sticka.

Jag kom att betraktas som en urusel ssk av många på KS Neo eftersom jag inte såg att sätta nålar förrän vi fick de lampor i taket som man kan dra ner. Dessutom tog jag god tid på mig. Jag tog det lugnt med barnen för att undvika att de skrek över huvud taget. Men jag var 45 år, hade just tvingats skaffa mina första dubbelslipade glasögon och klarade mig inte alls med det dåliga ljuset från taklamporna. Det fick många på avd att döma ut mig och anse mig olämplig som ssk – för det var på snabb nålsättning det avgjordes om man dög eller inte.

 

Patricia Benner jämför, i sin bok ”Expertkunnande i omvårdnad” bilkörning med omvårdnad.

Hon skriver att den oerfarna bilföraren tänker mycket på de regler han fått lära sig i sin utbildning;

på hastighet och avstånd till framförvarande bil osv.

Den erfarne föraren däremot, behöver inte tänka utan anpassar fart och avstånd både till vägbanans skick, till sin bil, till framförvarande automatiskt – det sitter i ryggraden.

På samma sätt är det för en erfaren ssk – man vet vad som ska göras och på vilket sätt det ska göras om man lärt upp sig i en arbetsmiljö där det funnits utrymme att utveckla expertkompetens.

Benner skriver också att det visats i olika studier att expertkompetens inte kan växa fram på arbetsplatser med stor personalomsättning.

På vår avdelning är det som om många tror – även kvinnor - att vi kvinnor som arbetar som ssk inte har förmåga till att utveckla expertkompetens över huvud taget. Denna tanke finns allmänt i samhället, på många nivåer, och bygger på gammal patriarkaliskt synsätt som utgår från att kvinnor inte kan tänka.

 

I en verksamhet som vår, där kvinnor antagits inte kunna tänka och ta egna yrkesmässiga beslut och planera omvårdnaden självständigt blir det ”stort” och viktigt att vara bra på att sätta nålar – det är så man visar upp sig, det är så man blir en bra ssk! På senare år har detta förbättrats något men vi är fortfarande katastrofalt efter kollegor på andra håll, i vårt sätt att tänka.

Och när man bevisar sin skicklighet som ssk med att vara blixtsnabb med nålsättning och effektiv i de akuta situationerna genereras ett allvarligt problem – man vill ha så mycket intensivvård som möjligt. Man vill sätta många nålar, vårda svårt sjuka barn och man bryr sig inte så mkt om barnen får infektioner, är dåligt syresatta, aspirerar osv.

 

Det är väl känt, i hela ”neonatal-sverige” att detta är vår avdelnings specifika problem.

Jag hörde på en konferens, för kanske 15 år sedan en grupp överläkare/ neonatologer diskutera situationen på KS Neo.
Dessa LÄKARE var djupt oroade över att SJUKSKÖTERSKANS kompetens inte fanns som funktion, i vården på avdelningen, och att detta t.ex. påverkade antalet infektioner.

Man var uttalat skeptisk till att NIDCAP studien hade förlagts till vår avdelning eftersom man ansåg att resultaten inte skulle vara tillförlitliga på grund av de svåra infektioner som barnen på KS drabbades av. Man ville ha haft studien på en avdelning med fungerande hygien.

Läkarna sa att de var väl insatta i problemen genom att ssk som arbetat på KS Neo berättat om förhållandena på avdelningen när de flyttat till andra arbetsplatser.

Jag har tänkt, många gånger, att jag skulle kunna skaffa mig själv väldigt många poäng genom att flytta t.ex. till Göteborg eller Uppsala och sedan berätta om situationen på KS. Men jag fungerar inte så. När jag ser ett problem vill jag inte sprida ut det till andra, jag vill påverka till förbättring där jag är! Jag tycker om KS Neo och dess personal och vill se en snabb och effektiv förändringsprocess byggd på den svenska neonatalsjuksköterskans yrkesroll.

 

Vår avdelnings inskolning och interna utbildning bygger på omodern och otidsenlig pedagogik där vi serveras färdiga ”paket” som man gjorde i ssk-utbildningen förr.

Den nya pedagogiken, som möter svenska barn från förskolan sedan flera tiotal år tillbaka, bygger på reflektion, på analys och på bedömning; man får lära sig att söka kunskap.

Nya ssk måste mötas med den pedagogik de fostrats i, inte av äldre kollegor som vill tvinga in dem i en gammal underordnad yrkesroll. Ingen av oss skulle vilja, när våra döttrar läst 3-4 år på högskola, att de, vid sitt inträde i arbetslivet, skulle tvingas in i en yrkesroll som hör hemma på 70-talet och bygger på kvinnors underordning i samhället, av äldre kollegor.

Detta är ett AKUT problem på vår avdelning, och – som jag uppfattat efter samtal med mängder av kollegor som slutat här - orsaken till vantrivsel och personalomsättning bland ssk.

Man vill använda sin kompetens, man vill utvecklas, man vill utöva sitt yrke under eget ansvar i enlighet med Socialstyrelsens direktiv – man vill inte informeras om att ”..det kan du inte, så det får du inte..”

Man vill inte heller se människor som mig, som tar upp problem och synliggör dem och som försöker påverka till utveckling, bli utsatta för grov mobbing av chefer.

 

 

Att, som chef, statuera exempel / visa vad som händer den som försöker påverkar och säga emot / talar om för samtliga anställda dels att det är farligt att föra fram synpunkter, och därför säkrast att hålla tyst. Dels talar det om att det är OK, i denna organisation, att mobba människor.

När någon chef själv mobbar och särbehandlar en anställd vet alla att det är fritt fram förr mobbing – vilket jag och många andra fått se konsekvenserna av. Alla vet att det har uppskattats, och att det till och med har belönats, att sprida osann och oseriös information om mig.

.

Socialstyrelsen ger ut riktlinjer och direktiv för den svenska sjukvården och andra svenska vårdenheter anpassar sig till dem.

Man kan inte skapa sina helt egna regler inne i en verksamhet och sedan isolera sig från omvärlden och den utveckling som sker där. Då kan man inte ta emot och behålla nya medarbetare – och då får den egna personalgruppen stora psykiska problem med tiden.

Vår verksamhet lägger stora summor på att vårda personalgruppen, för att så många mår dåligt.

Det är som att försöka behandla symtomen på en sjukdom, i stället för att ta tag i grundsjukdomen.

”Grundsjukdomen” på vår avdelning är att vi ssk som arbetar ”på golvet” diskvalificeras och marginaliseras och inte ens kan påverka de metoder vi ska arbeta med.

Eftersom varje enskild ssk har eget yrkesmässigt ansvar kan man inte ha regelverk som skrivs av enstaka medarbetare, som inte får ifrågasättas och som går stick i stäv med det som är norm i vårt samhälle och i den svenska neonatalvården.

Vi på KS Neo borde vara en förebild, en modell för andra – i stället är vi ett avskräckande exempel; inte när det gäller intensivvården medicinskt, utan när det gäller sjuksköterskans omvårdnadsfunktion.

 

 

Jag har skrivit mängder av LAH och brev till Hugo, till Baldvin och en gång till åtta överläkare.               Jag har pratat med Karin och Susanne i timmar.

Det mesta (kanske 98 %) har jag gjort på min fritid.

 

Jag har också trotsat en del PM i syfte att få dem diskuterade – till exempel blandar jag alltid infusioner i sprutorna eftersom det ger en exakt dosering och eftersom jag kan göra det utan att vare sig infektera infusionerna eller blanda fel.

Jag har också sugit barn på samma sätt som de flesta andra – dvs på annat sätt än som det står i PM – och så har jag pratat om det med syfte att få dessa PM diskuterade och metoderna utvärderade.         Inte ens de som skrivit våra PM lyder dem.

Var och en gör som de tycker men pratar aldrig om det.   

Jag vill ha igång en diskussion och provocerar därför.

 

När Susanne hade varit på avdelningen i en månad ringde hon upp mig, med anledning av att jag sökt den sektionsledartjänst som Kristina v E sedan fick.

Susanne passade på att säga till mig att de problem, som jag vid anställningsintervjun hade sagt mig vilja jobba med i en roll som sektionsledare, inte existerade på avdelningen. Hon sa att det fanns en så stor och så unik kompetens i den här gruppen att det kunde jag inte ens förstå.

”Du har inte kompetens nog att bedöma det,” sa hon till mig.

Jag hade då arbetat 15 år med neonatal intensivvård, varav 3 år på KS.

Jag hade haft det totala ansvaret för allt under nätterna från 1985, för omvårdnadens planering och utförande, för utbildnings-/kompetensnivån i min grupp, för planering och ibland genomförande av transporter till och från andra sjukhus, för handläggning när något gick sönder – vilket bl.a. hände två gånger med en elektriskt driven respirator avsedd för hemma bruk som ett barn med Undines disease tränades in i.

Jag hade ofta arbetat utan primärjour, direkt underställd en överläkare/neo.bakjour i hemmet och i nära samverkan med iva:s anestesiologer vad gällde de intuberade barnen.

Från 1990 hade vi varit två ssk som delat ansvaret.

Susanne hade, som sagt, varit på avdelningen i en månad och aldrig jobbat med neonatalvård!     

Det framkom med tiden att hon hade informerats om mig på samma sätt som läkarna hade informerats när jag var nyanställd, och av samma personer.

 

Ett par år senare, 5 år efter att jag kommit till KS Neo, skrev jag ett långt brev till 8 av avdelningens överläkare. Anledningen var att jag såg ett urakut problem och visste att jag inte kunde få hjälp av Susanne eftersom problemet, enligt henne, inte fanns.

Bakgrunden var att en mamma berättat för mig att en läkare hade sagt till henne, vid läkarsamtal, att jag bara hade inbillat mig något som jag hade rapporterat om hennes barn.

Mamman (F) kom inrusande på salen så fort jag kom på kvällen, oerhört upprörd.

”Vet inte läkarna här vad du kan Solweig”, sa hon. Hon och barnets far hade varit vid sitt barns sida många timmar på nätterna och visste exakt hur jag arbetade. Dag.ssk som inte hunnit gå hem bekräftade det mamman sa; hon hade varit med vid samtalet och läkaren hade verkligen sagt så.     Både mamman och ssk visste att det jag rapporterat stämde. De hade själva sett samma sak

En läkare från Linköping var, under samma tid, på en tre månaders tjänstgöring hos oss.

I samband med att jag ifrågasatte till Maneck varför något som jag hade rapporterat föregående natt (pat D), inte var åtgärdat sa linköpingsläkaren spontant:

”Nej, det kan jag tala om för dig; läkarna bryr sig inte om vad du rapporterar om barnen -

de gör sig bara roliga över det på ronderna.”

 

Brevet till läkarna föranledde att läkarna tackade mig, sa att vår avdelning behöver personer som vågar säga det de tycker. Titti hade sagt samma sak. Jag framförde allvarlig kritik till henne, om avdelningen, flera gånger och hon både lyssnade, tackade mig och kallade mig till flera samtal med mer frågor om vad jag tyckte borde förbättras.

 

Susanne som var av helt annan uppfattning tog med mig till Previa och försökte få mig sjukförklarad, så att jag skulle få ”behandling” med anledning av mitt brev och mina olika synpunkter.                   Jag fick veta att jag hade ”problem” som jag inte förstod själv och i ett mail kallades jag ”stort barn”.

 

”...vi skall ha många medarbetare som tänker lika gott om det stora barnet som det lilla! Att sådana mål inte alltid går snabbt och lätt att uppnå är jag medveten om, vi är en stor och brokig skara och vi har alla vårt bagage att bära. Många av oss har haft svårigheter, som barn och som vuxna, om det vet jag något litet, men långt, långt ifrån allt. Det behöver jag inte heller känna till – ATT det är så vet jag emellertid alldeles säkert….” (ur mail 2002).

 

När jag fick stöd vid Susannes och mitt samtal på Previa – Rolf Jonsson har stor kännedom om vår avdelnings problem – gjordes i stället, efteråt, flera försök att få något att anklaga mig för så att jag skulle tvingas lämna avdelningen.

En rad olika bagatellartade missförstånd som uppstod vid överrapporteringar eller i samarbete med nyanställda som informerats om att jag är inkompetent, att de inte skulle fråga mig om något, att de aldrig skulle be mig om hjälp osv, blåstes upp, förvrängdes och spreds ut på avdelningen och sedan anklagades jag för allt möjligt i upphetsade möten och samtal.

Under en följd av år informerades alla nya på natten om mig på samma sätt som läkare och Susanne informerats om mig. Det skapade en samarbetssituation som var närmast hopplös.

Många gånger sprang livrädda bsk in på salen bredvid och frågade en ssk med kanske 50 % kunskap jämfört med min, om hur barnen på min sal skulle skötas. När nålar skulle sättas blev jag aldrig tillfrågad av nya kollegor trots att jag inte haft större problem med nålsättning än andra sedan vi fick godtagbar belysning. En bsk stod nyligen ensam i cirka 20 minuter och sög och ventilerade och försökte hålla liv i ett barn med trakea fylld av slem. Hon kallade inte på mig, som var ansvarig för salen, därför att hon inte trodde att jag kunde mitt jobb. Hon är en ärlig person som inte kan tänka sig, i sin vildaste fantasi, att det hon fått höra om mig av andra ssk är rena lögner. Alla de olika situationer som drabbat mig – men framför allt olika patienter - på detta sätt har ansetts vara mitt eget fel.

När jag stannade kvar trots alla försök att tvinga mig att sluta sänktes min lön i relation till de andras, i samband med att alla fick ett stort lönelyft. Kollegor som jag kunde ha varit mamma till tjänar sedan dess bättre än mig. En kollega som har arbetat 12 år kortare än mig med neonatal intensivvård, som gick barn-vub 10 år senare än mig och som har kanske 50 % av min kunskap tjänar cirka 40 000 kronor mer än mig varje år, relaterat till våra tjänstegrader, sedan dess.

 

All den kritik jag fört fram har ansetts stå för att det är något fel på mitt förstånd, att jag har personliga problem av något – för mig okänt – slag och jag har fått upprepade uppmaningar, skriftligt och muntligt, att gå i stödsamtal.

Jag har inte varit tillåten att vara med i några arbetsgrupper, inte att ha elever och jag har varit uttryckligen förbjuden att yttra mig i olika sammanhang, som på planeringsdagar, utbildningsdagar och möten av olika slag. Det besked jag fått är att om jag skulle prata öppet om mina synpunkter och någon sedan skulle säga upp sig så skulle det anses vara mitt fel.

 

När jag följde dessa krav och bara vände mig, som jag var uttryckligt instruerad, till Karin eller Baldvin med olika synpunkter, anklagades jag sedan för att inte ha varit tillräckligt engagerad och man skulle därför tvångsförflytta mig till dagarbete - som jag ser det för att man visste om att jag omöjligt skulle kunna klara mig på den lönen utan tvingas säga upp mig.

När Therese, en tid efteråt, hade satt upp en lapp i personalrummet där hon bad om synpunkter till amningsgruppens arbete tänkte jag länge och valde sedan att utgå från att jag var tillåten att engagera mig eftersom jag nyligen anklagats för min brist på engagemang.  Jag skrev ett mail till Therese om mina synpunkter på amning och fick ett mycket trevligt svar. Pernilla N kom till mig och sa ”om du visste vad glad Therese blev för ditt mail”. En tid senare valde Therese att börja arbeta på HS. Jag blev då anklagad för att vara skuld till att hon lämnade avdelningen, för att jag inte varit lydig mot påbudet att inte föra fram några synpunkter.

 

 

 

För några år sedan skulle vi, på en planeringsdag, diskutera olika strategier i små grupper.

Jag satt tyst i den grupp jag tillhörde och hörde två av vår avdelnings ”expert-ssk” tala vitt och brett om sitt perspektiv och sina planer för avdelningen. Deras fokus var strikt inriktat mot den gamla ssk-rollen. Två yngre ssk i gruppen försökte säga emot och föra fram sina synpunkter. De två experterna hörde inte ens vad de sa utan pratade vidare om sitt. Efter ungefär halva tiden tystnade den ena kollegan helt och hållet – en mkt intelligent ssk i trettioårsåldern som jobbat på vår avdelning i 2-3 år. Hon satt bara och tittade på de två experterna och skakade på huvudet stor del av tiden.  

Den andra unga kollegan var fortfarande under inskolning och oerhört entusiastisk till att börja med. Hon blev också allt tystare och precis när vi reste oss sa hon ”… efter det jag har hört här idag vet jag inte om jag vill jobba på den här avdelningen”. Båda de unga ssk slutade kort tid efteråt. Jag gjorde som jag var tillsagd: var tyst och lyssnade bara. Efteråt har jag tänkt att om jag hade yttrat mig – jag hade i stort sett exakt samma åsikter som de unga kollegorna - så kanske de hade valt att jobba kvar.

 

De ssk som, under Susannes ledning, har setts som den här avdelningens ofelbara experter har inte reagerat på hur saker förvaras, hur de förpackas, hur de rengörs eller byts ut. De har inte skrivit LAH om undermåliga solglasögon eller felaktiga sondlägen. Mängder av de olika förbättringar som gjorts de sista åren är initierade av mig.

Det var jag som föreslog, på mötet med Margareta i våras, att det skulle finnas en senior ssk tillgänglig på avdelningen dagtid, helgdag som vardag. Jag har föreslagit bemannad ssk expedition i flera brev till läkare, som stöd för nyanställda, för att hålla samman avdelningen, planera strategiskt i olika situationer och som en extra resurs.

De individuella ordinationsblanketterna har tillkommit efter brev från mig till medicinskt ansvarig. Solglasögonen byttes ut efter att jag skrivit flera LAH.

Vi har fått nya rutiner för sondsättning och mycket färre sonder sitter fel men först efter att jag tryckt på i åratal, skrivit mängder av LAH, pratat med Karin, Susanne och Baldvin samt ringt till Ann Dsilna på min fritid. Först när jag slutligen, efter 9 år på avdelningen, vände mig till Peter Graf med anledning av den mobbing jag utsatts för, tog man tag i problemet med de felaktiga sondlägena.

Jag skrev flera LAH om återanvändning av CPAP aggregaten innan det ändrades.

Mycket av den undervisning vi fått på olika utbildningsdagar har haft sitt ursprung i förslag från mig.

 

Omvårdnadsforum tillkom efter förslag från mig. Problemet var bara att jag föreslog ett forum som skulle ge utrymme för ALLA avdelningens ssk att delge sin kunskap, bidra med nya rön, diskutera och värdera olika metoder och få del av andras.

Jag ville se en grupp som enade avdelningens ssk och hjälpte oss att fokusera mot ett gemensamt mål.

Susanne handplockade gruppens medlemmar och bland dem finns dels en av dem som fäktade över barnet med pneumothorax, dels minst en av dem som flamsade med Martino på sal fem när det svårt infekterade barnet låg döende, dels finns en som – enligt vad tre olika läkare sagt till mig – spridit rena lögner om mig till dem.

I gruppen finns en kollega som, för att tvinga mig att sluta på avdelningen, ordnade en set-up för några år sedan. Man uppmanade ett föräldrapar (June) att anmäla mig. Man påstod att deras barn hade fått en hjärnblödning för att jag skulle ha glömt att ge K-vitamin och man informerade, vid läkarsamtal, om att barnet skulle dö, om att det var mitt fel och föräldrarna skulle få stöd från avdelningen om de valde att anmäla mig.

Man kontaktade inte mig på de fyra dagar jag var ledig, för att kontrollera om K-vitamin var givet.  

När jag kom till jobbet efter min ledighet möttes jag av min kollega tillsammans med en dag-kollega som inte känner mig. ”Experten” tog emot mig milt och vänligt och sa att jag skulle få information som jag skulle må dåligt av och att man hade löst nattens personal utan mig, eftersom man räknade med att jag skulle lämna avdelningen efter beskedet.

Dag.ssk som inte har någon expert- eller ledarstatus satte sig sedan med mig på ML:s expedition, berättade att barnet skulle dö, att föräldrarna skulle anmäla mig och att jag gärna fick gå hem.

Jag svarade att K-vitamin var givet, men inte av mig. Min kollega ifrågasatte då om jag kunde bevisa det och då jag sa att det givits av Petra ringde hon denna kl 21.30 på kvällen!

Eftersom ”experten”, som kom tillsammans med dag.ssk har angripit mig med hjälp av andra människor vid ett flertal tillfällen – hon har informerat både nyanställda och dagpersonal om mig och triggat flera personer till angrepp mot mig (t.ex Ch L) – visste jag vad detta handlade om.

Jag gick direkt in och pratade med barnets pappa, sa att K-vitamin var givet och att jag – så vitt jag visste – inte gjort något som helst fel med hans barn.

Pappan svarade att föräldrarna var oerhört förvånade över de sista dagarnas information och ”stödsamtal” från flera personer eftersom han hade sagt ifrån till läkaren, direkt när man påstod att hans barn inte hade fått K-vitamin, att han visste att det var givet. Petra och jag hade informerat honom tillsammans om vad hans barn fick. Det fanns också, när jag tittade, ett kvarstående stickmärke på barnets ben och bl.a. Eva Håkansson sa till mig att flera personer reagerat över processen eftersom alla kunnat se stickmärket hela tiden.

 

När jag sa att jag gärna ville vara med i Omvårdnadsforum mot bakgrund av att gruppen är mitt förslag, och att jag har många goda idéer om utveckling av funktionen ”specifik neonatal omvårdnad” – den svenska neo.ssk:s roll och ansvarsområde - informerades jag om att jag inte har tillräcklig kompetens för att vara med i den gruppen.

Omvårdnadsforum har sedan utvecklats till att bli en maktstruktur som utövar förtryck och kränker både chefer och kollegor och kritiken mot gruppen hos de yngre och välutbildade ökar.

En av gruppens medlemmar berättade för mig att Ulrika velat vara med på ett av mötena, men hade körts ut för att man inte ville ha med ”kreti och pleti” i den gruppen.

Mitt perspektiv, när jag föreslog ett omvårdnadsforum, var att alla vi ssk skulle få utrymme att lära känna varandra, att få se varandras kunskap, att dela med sig och att få veta nytt – inte att några, som anser sig för mera än andra, skulle ges utrymme att kränka alla andra ytterligare. – Som jag ser det är det just det som är vår avdelnings grundläggande problem – att inte alla får utrymme.

Samtidigt med mig anställdes ca tolv andra ssk däribland två från St Görans barnakut resp anestesi som jobbat på KS Neo innan men sagt upp sig för att de såg undermålig vård.

1996 ville de göra ett nytt försök i förhoppningen att situationen på avdelningen förbättrats.

Två från neo på Sachs och Veronica Vicente som sedan gick till BIVA kom också samtidigt.

Alla vi nya diskuterade situationen på avdelningen tillsammans och kom fram till att gruppen på KS neo aldrig skulle ta emot den kompetens vi förde med oss.

De två från St Göran, som hoppats på förbättring sedan tidigare, var djupt besvikna.

Samtidigt tryckte cheferna, Titti, Ulla och Gullweig på att vår kompetens verkligen behövdes.

De slet oerhört för att stötta oss nya att stanna kvar.

Det slutade med att inte bara alla nya med tidigare erfarenhet av akut barnsjukvård slutade utan alla cheferna frystes ute och utsattes för omfattande förtal, eftersom de stöttade oss, vilket ledde till att de slutade. De dag.ssk som stått bakom ledningsgruppens krav på förändring slutade också.

Ulla Althin, som tillfrågades av Hugo om att bli chef, utsattes för personlig kränkning av tre kollegor som hon jobbat med i alla år på avdelningen. Ulla valde att lämna avdelningen och sa till mig att hon ansåg att det finns ett olösligt problem i verksamheten. Vi hade jobbat på samma schema hela tiden och pratat mkt.

Kort tid efteråt berättade Susanne för mig att hon såg de personer som utövat avancerad terror dels mot oss nyanställda, dels mot den tidigare ledningsgruppen och dels mot Ulla Althin som experter och som Sveriges bästa och mest seriösa neonatalssk.

Kristina v E, som försökte ta tag i olika problem när hon blev sektionsledare, som utbildade sig och som var mycket omtyckt av dem hon var chef för utsattes för så stort motstånd av samma personer att hon till slut bröts ner och blev sjukskriven under lång tid.

 

Anledningen till att jag kunnat se avdelningens problem relativt klart är dels egen kunskap om intriger och manipulation. Men framför allt beror det på den bakgrund jag fick, och insyn i den första ledningsgruppens situation och ambition för avdelningen, i de samtal de cheferna kallade mig till.

De var mycket tydliga i att deras verksamhet hade ett svårt problem som de försökte ta tag i.

Samtidigt jobbade jag parallellt med Ulla Althin som såg problemen utifrån Vårdförbundets perspektiv. Hon visste vilka ssk som vänt sig till facket för att få hjälp, hon kände till vad de hade utsatts för och hon tröstade mig många gånger, när jag trodde att det var mig det var fel på – att det var därför jag blev så angripen – med att berätta om att många andra, och till och med hon själv, som hade drabbats på liknande sätt. Ulla gjorde snabb karriär inom Vårdförbundet efter att hon lämnat vår avdelning.

 

Anledningen till att jag sökte tjänsten som vårdchef är att jag ser det samma som Ulla A – att vår avdelning har ett problem som är olösligt.

… och jag inbillar mig att jag är expert på olösliga problem!

 

När mina föräldrar och en bror till mig dog när jag var 24 år blev jag den äldsta levande personen i vår släktgren. Det fanns inte trauma team på den tiden; alla runt mina syskon och mig var så chockerade att vi fick ta hand om dem. Ingen hjälpte oss.

Några få år efter att mitt liv stabiliserats igen blev jag utsatt för en förföljelse som kom att vara i 8 år och som inkluderade inte bara mitt jobb utan barnens dagmammor, dagis, fritids, scouter, skolan och kompisar. Bl a blev vår son helt utfryst i sin skolklass där fyra av barnen hade föräldrar som tillhörde kvinnans kyrka. Det ledde till att vi tvingades lämna ett hus som vi renoverat med egna händer under 10 år; i en skogskant nära en badsjö, med trädgården full av enar, blåbär, kantareller, smultron, ljung och tusentals liljekonvaljer. Vår eka ligger fortfarande kvar på sjöns botten. Vi orkade aldrig flytta den

Till slut ringde en av mina chefer till en av min mans chefer. Involveringen av hans arbetsplats ledde till att min man kollapsade och att vårt äktenskap till slut havererade.

När jag flyttade till Sthlm var det vår fjärde flytt – om man inte räknar med några månader när vi saknade bostad och bodde hos olika bekanta – för att komma undan förtalet. Till slut började min man pendla mellan Jkpg och Sthlm var vecka för att han inte ville jobba kvar och riskera att drabbas som jag hade gjort.

Kvinnan som förföljde mig var övertygad om att hon var kallad av Gud, dels till att ensam ta hand om ”alla de döende barnen” som vi jobbade med på nätterna, dels till att ”lägga tillrätta andra människors liv och relationer”. Hon ville agera i andras liv ”i det tysta”, av ”ödmjukhet och omsorg” om andra. När jag inte ställde upp som hennes förtrogna, tilldelade henne vården om döende barn och involverade mig i hennes aktioner i olika människors liv blev hennes logiska slutsats att eftersom hon var kallad av Gud så var jag djävulens representant. Mot den bakgrunden såg hon det som en gudomligt sanktionerad aktion att försöka driva bort mig både från vårt jobb och från det samhälle där vi båda bodde. De första åren fick hon benägen hjälp bl.a. av en chef som trodde sig känna kvinnan eftersom de gått i scouterna tillsammans när den ena var 12 och den andra 14 (om jag inte minns fel). Det var den kvinnan som ringde min mans jobb.

 

Jag pratar alltid öppet om mina problem. Jag skäms inte för att ha problem för jag vet att alla har det. Jag blir ledsen och arg när jag blir kränkt. Det uttrycker jag.

Tack vare det kan jag lösa mina känslomässiga problem, som alltid drabbar i kriser.

När jag varit arg/ ledsen / besviken och uttryckt det kan jag gå vidare och vara lycklig.

 

När jag kom till KS neo erbjöds jag en fast tjänst men tackade nej. Jag visste att de oerhörda rykten som kvinnan i Jkpg spred om mig skulle komma efter med tiden och ville därför jobba på vikariat det första året. Min avsikt var att människor skulle lära känna mig innan man gav mig en fast anställning. När året gått och Titti ville skriva på för fast tjänst bad jag om ett samtal, berättade det mesta om konflikten i Jkpg och bad sedan Titti att ringa avdelningsföreståndaren i Jkpg – som hon redan pratat med inför min anställning – och fråga specifikt om förföljelsen.

 

Avdelningsföreståndaren i Jkpg hade jobbat dagtid på avdelningen sedan jag kom dit 1984.             Hon hade sett det som hände mig utifrån en kollegas perspektiv till att börja med.

Någon gång i början av 90-talet blev hon chef och fick ansvar för att hantera konflikten mellan kvinnan och mig. Hon var den första chef som förhöll sig professionell. Hon var strikt opartisk.

Hon drogs inte med till att agera mot mig trots att flera försök gjordes att få henne att misstro mig.

Min strategi var hela tiden att ta det så lugnt jag kunde, att inte försvara mig utan jag såg det som mina chefers ansvar att vara opartiska, att ta reda på fakta i olika frågor och att lösa problemet med minsta möjliga skada för samtliga inblandade.

Jag föreslog den nya chefen att vi skulle försöka lösa problemet på avdelningen gm att jag gick in och jobbade i de grupper där förtalet mot mig var värst och där människor var mest arga på mig – utan att känna mig – men på grund av att min motpart gråtit, svimmat, kräkts, svettats och skrikit och ropat och ”anförtrott” människor att jag skulle ha sagt och gjort sådant jag inte ens kunde tänka.

Det ledde till att jag jobbade i de två andra nattgrupperna i ett respektive två år innan jag flyttade till Sthlm, att människor sakta lärde känna mig och att situationen förbättrades så påtagligt att hon som angripit mig fann för gott att söka sig till en annan arbetsplats.

 

Jag hade inte behövt lämna Jkpg pga problemen på jobbet men gjorde det för att jag inte skulle klara mig på deltidsarbete och för att få distans till en kvinna som bestämt sig för att hon skulle ha min man. Hon är så fundamentalt olika mig att vi är som natt och dag. Jag gillar frihet under ansvar i en relation.

Jag ville bo och arbeta på samma ort som min man när vi skildes, i förhoppningen att vi på det viset skulle kunna dela ansvaret för barnen. Min man jobbade i Sthlm, var här hela veckorna och kom hem till oss på helgerna innan jag flyttade hit. Det verkade logiskt att bosätta sig där han tillbringade sina lediga vardagskvällar och kunde hjälpa barnen med läxor och annat.

 

Så vitt jag förstått på Susanne har hon trott att jag lämnade ett olöst problem bakom mig i Jkpg.

Hon har sedan belastat mig med det och inbillat sig att jag har mått dåligt när jag i stället varit starkt och trygg i mig själv och därför vågat utmana den skeva struktur som jag – och mängder av andra – har sett på KS Neo.

 

Jag har, vid ett flertal tillfällen, försökt få Susanne att ringa min tidigare chef i Jkpg eftersom den förföljelse jag drabbades av där förts fram som en anklagelse mot mig på senare år.

Titti, som pratat med min chef i Jkpg om mitt sätt att förhålla mig under de svåra åren där hade en attityd till mig som var den motsatta mot Susannes.

Min tidigare chef heter Christina Lindholm och jobbar numera som ssk på barnakuten på Ryhov i Jkpg. Ni får gärna ringa upp henne och ställa frågor om mig, under förevändning att jag har uppgett henne som referent. Hon vet det mesta om den förföljelse jag utsattes för och ni kan gärna ta upp det och ställa vilka frågor ni vill. Christina är också väl insatt i mitt privatliv och ni får ställa precis vilka frågor ni vill till henne. Telefon till jobbet är 036-32 22 00.

 

Naturligtvis kan jag välja att sluta på KS neo – men varför inte lyssna på mig i stället för att kränka mig, hota mig och idiotförklara mig i första hand. Det är inget fel på mitt förstånd.

Jag har inte agerat som jag gjort för att jag har varit obalanserad eller mått dåligt utan för att jag inte ser det som etiskt försvarbart, för mig i min yrkesroll, att avstå från att reagera.

 

Jag har sett mängder av barn få skador som gett dem livslånga handikapp, helt i onödan!

Jag har sett många barn dö som resultat av brister i vården på vår avdelning.

Föräldrar som jobbat i vården och som suttit bredvid sina barn i timmar, både dagar och nätter, har gråtande bett mig jobba extra för att ta hand om deras barn.

En mamma uppmanade mig att skriva en bok om mitt sätt att sköta barnen. Hon gav mig sitt visitkort, bad mig enträget att höra av mig och sa att hon hade kontakter så att hon kunde hjälpa mig med utgivning av boken. Hon hade funnits vid sitt barns sida nätterna igenom och jämfört mitt sätt att sköta barnen med andras. – Men enligt Susanne har jag varit avdelningens mest inkompetenta ssk; jag har inte ens varit värd samma lön som mina kollegor.

 

Parallellt med det jag sett på vår avdelning har mitt s.k. bonusbarnbarn drabbats av herpes encephalit vid 8 månaders ålder – sannolikt smittad av någon vårdpersonal i samband med att hon lagts in på sjukhus för influensa, eftersom ingen av hennes föräldrar hade herpes. När hon fick ett recidiv ett par veckor efter den första sjukhusvistelsen påstod läkare på ALB att herpes i hjärnan inte kan komma tillbaka. Hon låg därför i status epilepticus, på neuropediatriska på i 1½ dygn, medvetslös, ensam med sina föräldrar på ett rum, innan hon överfördes till BIVA, fick Geavir igen och sövdes ner för att bryta kramperna. Föräldrarna ringde mig när barnet inte fick någon behandling, jag åkte in, såg att hon krampade och pratade med en ung ssk. Hon sa att det inte var kramper utan att barnet, enligt läkarna ”håller på och utvecklar spasticitet”. Rebecka är nu 10 år, har fortfarande ingen spasticitet, men är svårt hjärnskadad. Efter först sjukdomsskovet gav hon fortfarande, efter utskrivning, intryck av att ha klarat sig relativt bra. Efter det långa obrutna krampandet hängde hon som en trasa när man lyfte upp henne.

När jag ser, på vår avdelning, barn som föds friska, få sina hjärnor skadade av infektioner som är fullständigt onödiga ser jag framför mig hela perspektivet mot bakgrund av min sons familjs.

Jag ser föräldrarnas situation, med ett handikappat barn, jag ser de djupa depressioner som inte sällan drabbar hela familjerna, jag ser de tröstlösa kampen mot myndigheter för att få den hjälp det sjuka barnet är berättigat till och den ekonomiska belastning det alltid innebär att ha ett sjukt barn.

 

När jag vet att sladdar till övervak och saturationsmätare, som ska läggas in till de omogna barnen i kuvöserna inte spritas – för att sladdarna då kan bli förstörda (vilket de inte blir) - och hur de hängs upp bredvid elsladdar som har legat på golvet blir jag upprörd och kan inte låta bli att ta upp det.

Och eftersom jag varit förbjuden att prata har jag skrivit – vilket jag sedan anklagats för.

(Det kallas för dubbelbestraffning – oavsett hur en person agerar så bestraffas hon eller han).

När jag ser personalens toalettpapper i sterilförrådet samtidigt som slangar som ska kopplas till sugar, pleuradränage och ventilationsutrustning förvaras i golvnivå i apparatförrådet blir jag arg, frustrerad och uppgiven. Och när jag ser kollegor som tjänar mycket mer än mig kränka våra chefer, skryta om hur de fuskar sig genom utbildningar och strunta fullkomligt i olika vårdproblem blir jag ibland trött men oftast ganska arg.

 

Det finns en stor grupp som kontrollerar vår avdelning informellt och dolt. De pratar inte öppet om vad de gör. De söker inte chefstjänster. De kontrollerar avdelningen genom att prata illa om er, om mig och om människor som kommer utifrån och kan mera än dem.

De sprider kränkande uppgifter om chefer och andra de vill diskvalificera, till nyanställda läkare, samtidigt som de är extremt gulliga och trevliga och hjälpsamma. Man kan inte se vem som ligger bakom för denna ”information” sker i form av samtal mellan fyra ögon eller i små grupper och många av dem som sedan för vidare olika information förstår inte att de agerar åt någon annan, i något de vet för lite om.

 

Jag agerar inte dolt utan öppet. Jag står för det jag gör. Jag bildar inga koalitioner med andra utan står alltid ensam. Jag för fram mina åsikter och vill att alla andra ska kunna föra fram sina, på samma sätt, i en öppen kollegial debatt. Det går inte att göra det på vår arbetsplats för den som ifrågasätter och vill påverka till förändring drabbas så som jag har drabbats.

Man utsätts för grovt förtal. Man hotas av komplotter och man lever under ständiga hot.

Ni är chefer här. Det är ert ansvar att få slut på detta, inte underblåsa det, inte uppmuntra dem som kommer till er och berättar underliga saker om andra. Vi som jobbar här är beroende av att ni har professionell attityd och hög kunskap så att ni kan se orsak och samband!

Jag ser en arbetsgrupp som är instabil för att den fått för låg kunskap och varit isolerad till de andra regionklinikerna i vårt land. Det gör er uppgift extremt svår.

 

Min avsikt var, när jag sökte tjänsten som vårdchef, att lösa avdelningens problem genom att öka hela gruppens kompetens genom att försöka öppna avdelningen utåt; att t.ex. försöka skapa utbyte med Oslo, Köpenhamn och Helsingfors, att alla ssk med äldre utbildning skulle höja sin kompetens osv. Våra bsk var på studiebesök i Helsingfors för några år sedan och kom hem med mängder av uppslag - som ingen var intresserad av att lyssna på.

 

Slutligen: det finns alltid orsaker till allt och problem är utmaningar, något som är till för att lösas.

Jag är en person som avskyr att stanna kvar i gamla problem.

På vår avdelning har jag hela tiden tvingats återvända till den struktur som fanns vid min anställning, de konsekvenser som drabbade mig och andra och hur det sedan påverkat sedan Susanne blev chef, eftersom jag hela tiden blivit anklagad för dessa konsekvenser.

När människor pratat illa om mig till nya och ett problem uppstått har det alltid ansetts vara mitt fel.

De som avsiktligt och målmedvetet trakasserat mig har uppmuntrats, belönats och fått stöd

Och när jag reagerat på detta, har man varit snabb med hot och bestraffningar.
Alla andra har varit perfekta och underbara och allt som varit fel har varit mitt fel.

 

Jag lämnar, mer än gärna, allt gammalt bakom mig.

Jag tar inte på mig skulden, men skuldbelägger inte heller någon annan.

Mitt perspektiv är att alla vi människor kan drabbas av olika saker, på olika sätt och att förståelse är en bättre strategi än att döma.  Åtminstone blir man själv lycklig om man tänker så.

 

Jag var i en oerhört pressad situation när jag kom till avdelningen efter 8 års förföljelse som slagit sönder hela min familj. Jag hade väldigt svårt att hantera den process som drabbade oss nyanställda och dessutom; allt eftersom de som anställts samtidigt med mig sa upp sig blev jag allt mera isolerad i gruppen. Innan dess höll vi nya ihop.

Sedan försvann hela ledningsgruppen och Susanne kom, men då hade flera i gruppen lärt känna mig och jag fick stöd av andra.

 

Gruppen på KS har drabbats av en flerårig process som skadat alla dess medlemmar på ett eller annat sätt. Alla har varit påverkade och alla har mått dåligt, mer eller mindre.

De flesta har dessutom inte haft en aning om vad som varit problemet.

Jag har hela tiden kunnat se orsak och samband, både i mina egna reaktioner och i gruppens.

Att jag valt att stanna kvar på KS Neo beror inte på att jag tycker om problem men på att jag är så van vid problem, av att stå mitt i svårhanterade situationer, att jag inte bryr mig särskilt mycket.

Jag ser det som att det är så livet är… och jag tycker att det är lite av en äventyrsresa att försöka påverka en så skev arbetsplats som vår.

 

Det enda jag verkligen bryr mig om är att de patienter som vårdas hos oss ska vara lika friska eller friskare när de går hem som de var när de kom – dvs. att de inte ska drabbas av vårdrelaterade skador och handikapp.

Som en konsekvens av förbättrad omvårdnad kommer hela avdelningen att förändras:

Jag är övertygad om att när vi lyckas skapa väl fungerande vård och en arbetsmiljö där människor upplever att de kan påverka och vara delaktiga så kommer de flesta att må bra.

Människor vill ju vara nöjda med sig själva.

Som jag ser det har personalgruppen på KS Neo rätt till en frisk arbetsmiljö.

 

Och kanske har jag rätt att kräva att jag ska bli sedd som den människa jag är – inte sådan som några annan sprider ut att jag är, för att jag utgör ett hot mot vederbörandes maktposition på avdelningen!

 

Läkarna lyckades se genom förtalet om mig för flera år sedan och nyligen sa en av dem, öppet inför andra, till ett par av nattens ”informatörer” att han inte förstår varför inte personalen på denna avdelning kan vara snälla mot varandra. De två kollegorna till oss, som brukar använda all sin charm och övertalningsförmåga när de sprider info till läkare och nyanställda, blev väldigt tysta.

Denne läkare gick, för ett par år sedan, tillvåldsamt angrepp mot mig. Jag väntade ett par veckor och frågade honom sedan om någon annan hade pratat med honom om mig den natt det hände.

Jag visste ungefär vem som måste ha legat bakom hans okontrollerade ilska.

Han medgav direkt att någon kommit till honom tidigt på kvällen och påstått saker som gjort honom arg på mig. Jag kunde visa att det som sagts inte stämde och han bad mig om ursäkt för sitt utbrott.

Hon som pratat med honom den gången var en av de två han sa till, något år senare.

 

Jag är grundligt trött på hot, trakasserier och baktaleri!

Samtidigt tänker jag att det andra gör är deras sak och deras ansvar.

Jag skriver brev för att reda ut missförstånd, skapa bättre förståelse och bryta ner destruktiva strukturer i arbetsmiljön.

Det innebär att allt jag säger och har sagt och tyckt kan bevisas, kan diskuteras och värderas.

 

Jag skulle föredra att det inte fanns behov av några brev för jag skulle hellre ägna min energi åt att försöka skriva böcker eller att skriva kunskapsunderlag som alla vi ssk på vår avdelning jobbar fram tillsammans, för att ena vår grupp, höja allas kompetens och skapa det vi alla vill ha

– en världsledande verksamhet.