Till Socialstyrelsen
Har kommit fram till att det är lämpligt att föra fram, till
Socialstyrelsen, kritik som jag har mot den verksamhet där jag är anställd
sedan hösten 1996 – Karolinska sjukhusets neonatalavdelning i Solna – beskriva
vad jag har gjort för att påverka till förbättring och berätta om hur jag ser
på den vård som ges. Detta mot bakgrund av att verksamheten idag försöker
framställa mig som omdömeslös och olämplig för sjuksköterskeyrket.
Min kritik mot verksamheten är inte ny, den har funnits
sedan min anställning, men jag har hittills fört fram den internt. När jag läser
brev jag skrev under slutet av 90-talet, bland annat till Hugo Lagercrantz,
framgår att problemen då var ungefär de samma som man ser idag.
När jag kom till Karolinska sjukhusets neonatalavdelning
hade jag 12 års erfarenhet från neonatalavdelningen vid länssjukhuset Ryhov i
Jönköping. Jag kände till, sedan flera år, att Karolinska sjukhusets
neonatalavdelning betraktades som landets sämst fungerande och att detta sågs
som ett allvarligt problem av svenska neonatologer och neonatalsjuksköterskor.
Ett par år innan min anställning vid KS hade jag hört att
landets mest erfarna neonatologer var oroade över att ”omvårdnaden”, det vill
säga sjuksköterskans funktion, inte fungerade på avdelningen. Ett exempel som
nämndes var allvarliga brister i den förebyggande hygienen.
Om jag hade anat vidden och djupet av problemen i
verksamheten skulle jag inte ha flyttat till Stockholm. Av olika privata skäl
kunde jag inte flytta igen.
Min strategi har blivit att försöka påverka internt, till
förbättring.
De områden jag är kritisk mot idag är den förebyggande
hygienen inkluderat förrådsstruktur, inskolningen av ny personal, nivån och
utformningen av intern utbildning, frånvaro av utbyte med andra svenska
neonatalenheter på lika villkor samt att äldre sjuksköterskor inte har anmodats
att ta ansvar för sin kompetensutveckling genom att läsa den vidareutbildning i
omvårdnadsvetenskap som rekommenderades av Socialstyrelsen i SOSFS 1995:15.
Jag är även kritisk till att kunskapsutvecklingen i
läkargruppen hindras av interna konflikter och maktkamper, att specialisters
kunskap inte utnyttjas, att oerfarna läkare tilldelas mycket stort eget ansvar
och att det saknas struktur och ordning.
Nya metoder införs utan prövning och utvärdering. Läkares
kompisar i sjuksköterske- och barnsköterskegruppen tilldelas ansvar för viktiga
funktioner utan adekvat kunskap och ges informell makt till och med över
enhetens chefssjuksköterskor.
Jag ser verksamheten som sluten och isolerad och fylld av
myter vilket distanserar dess medarbetare från annan svensk neonatalvård. Jag
ser ett mycket stort behov av utbyte, med ömsesidig respekt, både mellan
enskilda specialister och mellan enheter inom den svenska neonatalvården.
Omvårdnaden var betydligt bättre utvecklad vid
neonatalavdelningen vid länssjukhuset Ryhov när jag lämnade den enheten 1996,
än vid Karolinska sjukhusets neonatalavdelning år 2010.
Huddinge 4 maj 2010
Solweig Ahlander leg
sjuksköterska
Till Socialstyrelsen med anknytning till ärende 15286/2010
Vården vid Karolinska sjukhusets neonatalavdelning fungerar
inte vare sig medicinskt eller vad gäller omvårdnaden och jag vill härmed
uppmärksamma Socialstyrelsen på problemen i verksamheten och framställa behov
av en granskning av verksamheten utöver den nyligen utförda revisionen. Bakgrund
är att jag nyligen har fört fram omfattande kritik mot ansvariga läkare till
ledningen för Karolinska sjukhuset och att detta har mötts med kompakt tystnad.
Medarbetarna är skrämda till tystnad genom att verksamheten,
under många år, statuerat exempel genom att bestraffa och manövrera bort personer
som försökt påverka till förändring. Fjorton chefssjuksköterskor/vårdchefer/sektionsledare
har lämnat chefsuppdraget sedan 1997-98, bara en har gått i pension och sju har
slutat de sista 2-3 åren. Personalomsättning bland sjuksköterskor är mycket hög
och bemanningssituationen är akut.
De sista 5-6 åren har många erfarna och seriösa läkare
lämnat verksamheten.
Drygt två veckor efter att jag, som har varit avdelningens
mest kritiska röst i snart 15 år, lämnat in ansökan om tjänst som vårdchef och
bifogat ett starkt kritiskt personligt brev, har man – efter att först ha
tackat mig för att jag löste ett svårt problem med en mamma som hade slutat
kommunicera med läkare – ändrat sig och anklagat mig för att ha dödat ett barn.
De sista två åren har två överläkare lämnat, den ene har
sökt sig till annan verksamhet, en har tvingats – av verksamheten – att övergå
till undervisning och en biträdande överläkare har nyligen berättat att hon
kommer att börja på Södersjukhuset. Hon har blivit förbigången vid
överläkarutnämning av en kinesisk läkare som kom från forskning för ett fåtal (3-4?)
år sedan. Den kinesiske läkaren har berättat öppet att hans
specialistutbildning har avkortats med två år av den medicinskt ansvarige
läkaren, med syfte att lösa ett akut bemanningsproblem på läkarsidan. De två
överläkarna och den biträdande överläkaren som lämnar verksamheten är specialister
som stått för stabil kompetens i läkargruppen och som kunnat förmedla kunskap till
nya kollegor. De har varit tänkbara medicinskt ansvariga när nuvarandes
förordnande går ut. Efter en period på fem år, då utflödet av läkare varit
stort, fick den medicinskt ansvarige förnyat förtroende för ett år i taget,
utan att fackförbunden kallades till förhandlingar.
Läkargruppen är fylld av konflikter och maktkamper både inom
de olika verksamheterna i Stockholm och mellan dessa.
Situationen i läkargruppen har skapat en instabilitet som
skadat den redan svaga gruppen mycket allvarligt, speciellt i kombination med
bortfallet av erfarna chefssjuksköterskor.
Det har förefallit som om kritiska chefer har isolerats mot
slutet av anställningen så att information om problem i verksamheten inte har
kunnat föras vidare till efterträdarna.
Av tre chefer idag har bara en kunskap om neonatalvård, hon
har ansvar för den neonatala samvårdsavdelningen och är ny som chef. De två med
ansvar för intensivvården saknar utbildning om och erfarenhet av neonatal
intensivvård och neonatal omvårdnad. Båda har mindre än ett års anställning. Den
tidigare mest erfarna chefen, med fem års tjänstgöring som chef på avdelningen
och innan dess neonatal erfarenhet från Huddinge sjukhus, manövrerades nyligen
bort från en tjänst på HS. Hon osynliggjordes och förtalades också till de två
helt oerfarna chefer som man valt att anställa mot Vårdförbundets
rekommendation och hon har nu valt att lämna neonatalverksamheten. På senare år
har läkare valt flera iva sjuksköterskor för chefsuppdrag. Dessa har anställt
ökat antal iva sjuksköterskor och undersköterskor som saknar neonatal/barn
kompetens – en kompetens som inte anses behövas i denna verksamhet där man
framför allt vill inrikta sig på att bedriva avancerad intensivvård.
För tidigt födda barn är inte sjuka. De har inte behov av
avancerad intensivvård men ”lätt intensivvård”, initialt med andningsstöd via
respirator eller CPAP samt intravenös vätska. Barnens primära behov är
balanserad omvårdnad som bygger på hög kunskap om det omogna barnet med
hörnstenar som exceptionellt god hygien, noggrant balanserad syresättning och
begräsning av stimuli. Den specifika neonatala omvårdnaden tillhör
barnsjuksköterskans ansvars- och kompetensområde. Denna funktion existerar inte vid KS neonatalavdelning. Det gör barnen extremt sjuka i
infektioner och tillstånd som kräver kirurgi.
Barnens organsystem är omogna och instabila under lång tid
efter födelsen. Läkemedel som används inom intensivvård av vuxna, till exempel
sedativa och smärtstillande, kan skada barnens omogna hjärnor. Psykologiska
faktorer i samband med dödsfall och sjukdom skiljer sig inom nyföddhetsvården jämfört
med intensivvård av äldre barn, speciellt om det är föräldrarnas första barn.
”Föräldrablivande” är en process som måste stödjas när barnen föds med sjukdom
eller handikapp, speciellt i fall då barnen inte överlever.
På grund av stora svårigheter att rekrytera svenska
neonatalsjuksköterskor - orsakat av avsaknaden av godtagbar specifik neonatal omvårdnad
- har man på senare år gjort flera rekryteringsresor till Tyskland. Man har
anställt tyska iva sjuksköterskor som aldrig arbetat inom neonatalvård, som
inte FÅR arbeta med barn i hemlandet – därför att deras utbildning inte
omfattar barn – och som inte har kunnat svenska språket när de börjat sin
anställning.
Iva sjuksköterskor som anställs inom neontalvården behöver
speciell inskolning som måste anpassas till deras brist på kunskap om det
omogna barnet, om de sjukdomar, missbildningar och komplikationer som nyfödda
kan vara drabbade av, om psykologiska faktorer och om vilka regelverk som
gäller specifikt inom neonatalvården och som utgår från beslut i BLF.
Barnmorskor är en grupp som anställs när man inte kan
rekrytera neonatalsjuksköterskor.
De ser sig sedan nära ett par årtionden som missionärer inom
barnsjukvården och anser att de är den enda grupp som har kunskap om amning. Den
kunskap som krävs inom neonatalvård om uppfödning och amning skiljer sig från
barnmorskors kunskap om friska fullgångna barn. Tidigare fanns en strikt uppdelning där
barnmorskan hade ansvar för sitt kunskapsområde - kroppsliga och psykiska
faktorer hos kvinnan - medan barnsjuksköterskan och barnsköterskan ansvarade
för det som rörde barnen; faktorer som barnpersonal har kunskap om.
Idag har barnmorskor trängt ut barnkompetensen vilket skapat
stora problem som återspeglats i en pågående debatt om amning i media. Kunskap
om omvårdnad av för tidigt födda barn och sjuka nyfödda måste tillföras med
speciell omsorg när barnmorskor anställs i neonatalvården.
Vid inskolning av nya iva sjuksköterskor och barnmorskor vid
KS neo tilldelas dessa vanligen en kollega med samma specialisering som dem
själva för inskolning. Det leder till att olika specialistsjuksköterskor inte
utbyter kunskap och att grupperna isoleras från varandra.
I brist på barnsköterskor har man anställt undersköterskor
som också saknar utbildning om barn. Chefer med iva specialisering förefaller
ha prioriterat undersköterskor framför barnsköterskor därför att man betraktat
dessas kompetens som överlägsen barnsköterskors.
Vid KS neo har barnsköterskor ensamt ansvar för inskolning
av nya barnsköterskor och undersköterskor. Som sjuksköterska har man ingen
insyn i vad dessa lär ut till varandra. Många gånger kolliderar
sjuksköterskors kunskap med barnsköterskors och barnsköterskor/ undersköterskor
betraktas ofta som mera kompetenta både av läkare på KS neo och av
barnsköterskorna själva – något som skiljer sig från all annan vårdverksamhet
som jag sett.
Undersköterskor och barnsköterskor deltar i inskolningen av
nya sjuksköterskor, men inte det motsatta. När barnsköterskor har utbildat sig
till sjuksköterskor inskolas de vanligen av en kollega som gått samma väg, dvs.
en f.d. barnsköterska som är upplärd i verksamheten och som kommit tillbaka
efter utbildning till sjuksköterska.
Personalgruppen innehåller en kärna av äldre medarbetare,
många av dessa har börjat som barnsköterskor och läst vidare till
sjuksköterskor. De är nöjda med verksamheten och med den avancerade
intensivvård som bedrivs. De ser sig som experter.
Vid sidan om dessa finns en grupp som försöker förändra
vården utan att kunna se djup och vidd av de arbetsmiljöproblem som är inväxta
i kulturen och som orsakat en låsning som hindrat verksamheten från att
utvecklas i årtionden. De flesta försöker påverka till förändring i 5-6 år men
ger sedan upp efter att ha konstaterat att en blockering finns.
Varningar om allvarliga systemfel uppmärksammas inte utan
den som framför negativa synpunkter ses som en svikare och kverulant och fryses
ut.
Några exempel på systemfel som jag har larmat om på senare
år:
- Det
förefaller som om de omogna barnens lever inte klarar att Meronem ges i
stötdos. Levervärdena stiger kraftigt och trombocytproduktionen avtar och
kan upphöra. Buken blir uppdriven vilket leder till successivt ökande problem
med att ventilera barnen. Efter att jag larmat om eventuellt samband
mellan Meronem och barnens symtom – som många läkare såg som orsakade av
infektionen, inte av behandlingen – fick några barn Meronem i kontinuerlig
infusion av infektionsansvarig läkare, med mycket gott resultat. Sedan
denna läkare förflyttats från avdelningen mot sin vilja har mindre erfarna
kollegor hånat metoder hon infört. Några barn har avlidit med allvarliga
symtom som kan ha orsakats av Meronem. Flertalet har behandlats för
postoperativa infektioner som ansetts orsaka symtomen.
- Det
förefaller som om vissa av de omogna barnen får hjärnblödning i samband
med att man gör ultraljud på deras hjärtan. Jag började varna om detta för
5-6 år sedan och föreslog att man skulle undersöka om det fanns ett
samband. Ingen reagerade. Efter att ha iakttagit situationen något år kom
jag till slutsatsen att barn som drabbas är födda med infektion eller
drabbade av tvillingtransfusionssyndrom eller annan svår sjukdom. Barnens
puls och syresättning brukar sjunka och blodtrycket stiger vanligen
kraftigt när läkaren trycker in dopplern under bröstbenets spets.
Flickan Linnéa, som det skrivits om i pressen, hade utsatts för ett
ultraljud hjärta direkt efter att hon kommit till avdelningen efter en
dramatisk återupplivning med Apgar 1-1-1. Hon hade, så vitt jag har
förstått, en medfödd infektion. Den läkare som gjorde ultraljudet på
Linnéa hade orsakat en tvilling en stor hjärnblödning ett par månader
tidigare och en annan tvilling hade avlidit under undersökningen, inför
sina föräldrar, ett par månader innan dess. Trots upprepade varningar från
personal om denna läkares ultraljud, och uppmaning om att utvärdera
sambandet med hjärnblödning, fortlever problemet och läkaren lär nu upp andra
kollegor.
- Barnens
kuvöser har inte desinfekterats mellan barnen förrän sen höst 2008
efter ett utbrott av ESBL. Jag har försökt, utan att förtröttas, att
påverka detta sedan min anställning 1996. För några år sedan återkom den
medicinskt ansvarige läkarens väninna sedan många år - en f.d.
barnsköterska - från sjuksköterskeutbildning. Hon utsågs, av en äldre
vårdchef, till specialistsjuksköterska innan hennes inskolning var klar och
hon tilldelades omgående ansvar för avdelningens hygiengrupp. I
februari 2008 skrev jag till denna ”specialist” – vars beslut jag, som
sjuksköterska ”på golvet” är tvingad att lyda trots min avsevärt högre
kunskap (trots att hon har fått stöd av läkare i att skriva en
magisteruppsats). Jag frågade varför vår avdelning inte efterkommer
tillverkarnas anvisningar om att kuvöser ska desinfekteras mellan barnen. Två
klipp ur svaret från KS neo:s ”specialist” i februari 2008:
”Jag skriver och menar att
rengöringsmedel och vatten fungerat i alla tider och så är det. Mekansikt
rengöring är ett effektivt sätt att få bort smuts
och mikroorganismer, evidens: Florence Nightingale och Ignaz P.
Semmelweis. Med mekanisk rengöring så skrubbar man bort all
smuts och med de bakterie”
”Jag har tidigare varit kontakt med kuvösföretag och de anser att
mekanisk rengöring med rengöringsmedel och vatten räcker. (precis som
vi gör), dock skriver de desinfektera kuvösen, detta är en säkerhetskrift
som vi hittar om alla apparater som säljs på vår marknad”. I
november 2008 avled en känd persons barnbarn på avdelningen och plötsligt
togs beslut om att desinfektera kuvöserna – men man fortsätter att skada
plasten i huvarna med de hårda diskborstar man alltid har skurat med –
enligt metod från 1800-talet!
- Enligt
Riskronden från Socialstyrelsen år 2004 bör man tillsätta heparin i
barnens navelkatetrar pga risken för trombos i aorta som kan störa
cirkulationen till olika organ, t.ex tarmarna. På senare år har rutinen
att tillsätta heparin frångåtts, möjligen för att den har ifrågasatts i
Cochrane reveiws, men samtidigt har frekvensen av nekrotiserande kolit
ökat dramatiskt. Om man tar bort en rutin som funnits inom den svenska
neonatalvården i årtionden anser jag att det bör vara förenat med hårda
krav om en samtidig undersökning om eventuella konsekvenser. Råden i
Cochrane review bygger på ett fåtal undersökningar, så vitt jag förstått
ingen från Sverige, och rutiner kan skilja sig. Min iakttagelse är att
antalet nekrotiserande colit men allvarliga störningar av tarmens
cirkulation har ökat dramatiskt på senare år. Två faktorer har förändrats
under den tiden. Dels har många enheter slutat heparinisera navelkatetrar
och dels har man sänkt den rekommenderade syresättningsnivå för alla barn
inom neonatalvården. Ur Riskronden 2004, en svensk fallbeskrivning: ”Efter fyra dygns vård tillstöter
symtom från buken och navelartärkatetern tas bort. Då tillståndet
emellertid förvärras med gallfärgade kräkningar, uppspänd buk och tecken
på metabolisk acidos överförs gossen till regionsjukhus för fortsatt vård.
Kompletterande utredning med bland annat ekokardiografi visar misstänkt
trombos i nedre delen av thorakala aorta och bukaorta samt misstänkt
ocklusion av mesenterialkärlen. Gossen genomgår därför en explorativ
laparotomi. Vid operationen
konstateras en utbredd cirkulationsstörning i hela tunntarmspaket och man
bedömer att resektion av tunntarmen inte kan utföras”. Jag har noterat,
vid flera tillfällen, har uppstått problem att dra prover ur navelkatetrar
som saknat heparin, sedan man börjat beställa ”start up” infusioner som ges
till alla nykomna barn. Ingen har lyssnat på min iakttagelse.
- Ytterligare
en faktor som jag betraktar som ett systemfel och har tagit upp som ett
sådant, med enhetens läkare: Läkares vänner/väninnor tilldelas
nyckelpositioner, till exempel att skriva bindande omvårdnads PM som
alla tvingas lyda. Dessa PM, som inte kan ifrågasättas av chefer eller
andra sjuksköterskor, är ofta på så låg nivå att de innebär att enhetens
sjuksköterskor fråntas det yrkesansvar de tilldelats av samhället. Många väninnor
tilldelas uppdrag som de saknar kompetens för och ingen annan
sjuksköterska kan påverka situationen. Efter
att jag tog upp detta som ett problem för drygt två år sedan, med
ansvariga läkare, utökade läkarna dessa personers makt till att omfatta
hela Sthlms neonatalvård.
Under år 2008 har en Vriss grupp arbetat med hygienfrågor. Detta
har lett fram till vissa nya rutiner som skiljer sig från tidigare direktiv.
Under våren har ansvaret för hygienarbetet återförts till den medicinskt
ansvarige läkarens väninna och utvidgats till att omfatta hela Sthlms
neonatalvård med syftet att ”alla ska göra lika”. Som medlem i
Vrissgruppen skulle jag få fortsätta i hygiengruppen och jag tilldelades,
i ett mail, utbildningsansvar inom hygienområdet. I ett efterföljande mail
saknades mitt namn bland hygiengruppens medlemmar. En chef som ingått i
hygiengruppen informerades vid samma tid om att hon var ”ute” eftersom hon
ingått i samma grupp som mig.
Den medicinskt ansvarige läkarens väninna tilldelades
funktion som specialist, med makt att dra upp riktlinjer som alla andra
sjuksköterskor måste lyda – till exempel förbud om att desinfektera kuvöser
med sprit - innan hon var klar med sin inskolning till sjuksköterska. En
kvinnlig läkares väninna skriver PM som inte kan ifrågasättas, förutom att hon
går runt på vårdsalarna och korrigerar andra högljutt och kränkande.
En annan kvinna med samma maktposition, men knuten till en
annan läkare, brukar inleda sina arbetspass med att gå runt och kommentera
andras arbetsmetoder på samma sätt.
En kvinna som umgås med läkare och andra manliga anställda privat
har tilldelats uppdrag som hon saknar kompetens för och hon lyssnar inte på synpunkter
från chefer eller erfarna kollegor.
En sjuksköterska som tilldelats ett speciellt ansvarsområde av
verksamheten tillför bara kunskap till en mindre grupp som är hängivna henne på
en nivå som gränsar till upphöjelse. Eftersom kunskapsområdet är vitalt och bör
tillföras hela gruppen har chefer, utan framgång, försökt få läkare att påverka
kvinnan att undervisa hela gruppen.
Det skulle vara möjligt att ge ett flertal konkreta exempel
men många inblandade är offer för en kultur de inte förstår – det känns inte
rätt att lämna ut enskilda.
Jag nämner ändå att väninnor till läkare och dessas väninnor
ingår i grupper som planerar omfattade ombyggnationer utan kunskap för
uppdraget.
Problemet blockerar kompetensutveckling, det hindrar erfarna
sjuksköterskor från att utnyttja sin kunskap i vårdarbetet och påverkar den
förebyggande hygienen mycket allvarligt. Självfallet leder det till stor omsättning
i sjuksköterskegruppen.
Verksamhetens läkare väljer, som en del i strukturen,
oerfarna chefer eller dem som är godtrogna och lättlurade Dessa rekommenderas,
ofta kort tid efter sin anställning, att tilldela nyckelpositioner till
personer de inte känner och vars kompetens och privata relationer de inte
känner till. Dessa uppdrag ger, förutom makt, även helt annan löneutveckling än
den gängse. Flera
sjuksköterskor har valt att gå in i personlig relation med läkare för att det
är det enda sättet att kunna göra sin röst hörd i denna verksamhet.
Läkares samtliga väninnor omges även av relativt stora
grupperingar som får makt genom denna struktur. Flera grupperingar har legat i
strid med varandra vilket har stulit energi från gruppen och skapat en
handlingsförlamning som framstår som absurd.
När chefer inser att de är maktlösa i förhållande till
läkares väninnor och klickarna runt dessa lämnar de flesta chefsuppdraget. Två
chefer har, under min anställningstid, gått in som starka understödjare för
kulturen. Dessa har kunnat stå kvar i chefuppdrag i många år.
Vid tiden för min anställning rekryterades nya väninnor till
läkarna vid årliga fester där de senast anställda bjöds på 96 % sprit som
hällts i en bål eller t.ex. injicerats i en oöppnad Mer-förpackning. En stor
del av gruppen var involverade i förberedelserna.
En kvinnlig jourläkare ägnade en dryg timme åt att försöka
övertala mig att delta i festen.
En barnsköterska har berättat att hon hämtade ut spriten på
ett Apotek.
En kvinnlig läkare har, under ett antal år, upplåtit sitt
fritidsboende till festerna.
En äldre sjuksköterska som fick en spetsad Mer av misstag
har beskrivit att hon inte kände något på smaken, att hon upplevde det som en
förgiftning och att benen inte bar henne.
Jag hörde, vid ett tillfälle, två läkare diskutera samtidigt
som de skrev recept på spriten och det framgick att vissa läkare var
involverade i en tävling om vem som kunde komma längst sexuellt med flest av de
nyanställda sjuksköterskorna.
En erfaren sjuksköterska sa en gång, när en nyanställd
mycket ung och vacker sjuksköterska kom för inskolning ”… vad roligt för
doktorerna… nu har det fått en ny leksak”. Jag skrev brev till åtta överläkare
efter fem års anställning och nämnde då problemet i samband med att jag skrev om
personalomsättningen bland sjuksköterskor och om att utnyttja sjuksköterskors professionella
kompetens i vården. ”… när man kommer till KS neo ställer man sig frågan om
vissa läkare tror att sjuksköterskor är något som Landstinget anställer för att
vara ’toy’s for boys’ i en privat lekstuga” uttryckte jag mig, på ett ungefär.
En kvinnlig läkare kom till mig efteråt och sa att det var
skönt att någon äntligen hade vågat sätta ord på problemet som även hade
involverat läkarnas privata umgänge. ”Det har varit som närmst incestuösa
förhållanden mellan småflickor och medelålders barnläkare” sa hon med ögon
fulla av tårar. Även många andra anställda har tagit avstånd från denna kultur.
En ung sjuksköterska visade tecken på förvirring, gjorde
flera misstag och glömde att komma till jobbet enligt schema vid flera
tillfällen under en period då hon insåg att läkaren som lovat lämna sitt
förhållande för hennes skull dels inte skulle komma att hålla sitt löfte och
dels hade varit involverad med flera andra unga sjuksköterskor under samma tid
som henne.
Enligt uppgift från personal som arbetat många år på
avdelningen blev en nyanställd läkare och en ny sjuksköterska gravida
tillsammans under inverkan av denna sprit; en av de två hade inte känt till den
andras namn.
En läkare lyckades förföra en ung sjuksköterska med hjälp av
den 96 % spriten och hade sedan henne på jourrummet på nätterna. Det kom
upprepade klagomål från Förlossningen eftersom läkaren inte kom när man kallade
honom för att bedöma nyfödda. Efter en tid skaffade läkaren en husbuss och paret
bodde på sjukhusområdet. Då detta uppmärksammades av verksamheten flyttade paret,
enligt uppgift från personal, till en campingplats vid Solvalla som bebos av
missbrukare.
En ny läkare bad mig om ursäkt fem gånger efter att ha badat
naken vid festen det år han anställdes. Till slut sa jag till honom att jag
inte varit på festen och att jag inte brydde mig utan förstod att vem som helst
kan tappa sitt omdöme om man blir drogad.
Efter mitt brev 2001 upphörde man att droga nya
sjuksköterskor men kulturen, att läkare har relation med flera i
personalgruppen, lever kvar och även belöningarna i form av fördelar vad gäller
tillgång till resor, möjlighet att bli vald till arbetsgrupper osv. Kulturen
innefattar att verksamheten skyddar och belönar alla som går in i den privata
sfären runt läkare.
Några av de yngre kvinnor som har utnyttjats av läkare har
inte dragit fördel av att de är utvalda i sin samverkan med kollegor, men flera
har tilldelats uppdrag som inte motsvarar deras kompetens. Detta leder till
allvarliga hinder i kompetensutveckling, stora kostnader för verksamheten och
självfallet stor omsättning bland erfarna sjuksköterskor.
Vad gäller de övriga punkterna ovan: Utveckling är viktig
men måste ske strukturerat och förändringar måste utvärderas. När läkare och
sjuksköterskor med få års erfarenhet tar bort rutiner som bygger på äldre
kollegors beprövade erfarenhet och på äldre vetenskap, som man inte har
tillgång till via Internet idag, bör det göras med eftertanke och noggrannhet
annars riskerar man att förlora kunskap som har byggts upp genom gediget arbete
under årtionden. Framför allt är det av största vikt att pröva sig fram och
utvärdera i stället för att göra det enkelt för sig genom att håna äldre kollegor
och tro att man själv gör rätt.
Då är vi tillbaka i det dike där flertalet svenska läkare befann
sig långt in på 80-taltet när man trodde att barn inte kände smärta eftersom
det inte var vetenskapligt bevisat. Sjuksköterskors
protester klingade lika ohörda vid den tiden som de gör idag, vad gäller t.ex. förebyggande
hygien och vikten av stabil oxygenering av barnen.
Idag gränsar
bristerna i den förebyggande hygienen till det absurda vid KS neo.
Till exempel är det förbjudet att koka tröstnappar mellan
barnen – napparna kan bli förstörda! Förr kokades tröstnappar minst 5 minuter
och numera kokar man, på vissa håll, 10 minuter. Tröstnappar vid KS neo läggs i
en balja med kallt vatten och diskmedel, de läggs sedan tillsammans – från alla
barn, med eller utan infektioner - i en skål, man hällar kokande vatten över
och låter de redan genomblötta napparna stå i 5 minuter.
När man köpte in nya respiratorer för några år sedan fanns
en silikonslang med som tillbehör. Denna var flergångs. Eftersom personal inte
får undervisning om olika apparater innan de tas i bruk visste få personer att
dessa slangar skulle rengöras på avdelningen. De kastades och inga nya har
beställts. I stället har man klippt, med en sax som hänger fritt i en kedja
sedan många år, bitar av en slang som ligger i en kartong på golvet i utrymme
benämnt ”apparatförrådet”.
I detta rum förvaras röntgenapparaten som körs runt på hela
avdelningen tillsammans med andra apparater som dras ut och in i rummet dygnet
runt. I samband med en ombyggnation har man flyttat viss utrustning till ett
mindre trafikerat rum men man har åter placerat dessa slangar på golvet. Resten
av slangsystemet köps in sterilt.
Man förvarar utrustning som bör klassificeras som höggradigt
rent och förvaras i ett förråd med förhöjd renhet i öppna backar, osorterat, odaterat
och utan omslag efter dekontaminering samtidigt som personalens toalettpapper
förvaras i sterilförrådet. Större kartonger som ska skickas till destruktion
förvaras även dessa i ett ställ i sterilförrådet. Enligt Svensk förening för
vårdhygien bör yttre förpackningar inte tas in på en vårdavdelning http://www.sfvh.se/Dokument1/FYFFE---Forradshantering-och-transport-av-medicintekniska-produkter-med-specificerad-renhetsgrad/
(När jag sökte länken ovan såg jag att PO Svensson,
hygiensjukskötare i Jönköping, fått pris av SFVH i år. Han är den sjukskötare
som lärde upp mig inom neonatalvården).
När avdelningen ena sköljrum skulle byggas om i samband med
att platsantalet fördubblades fick gruppen se ritningen innan byggnationen
inleddes. Jag noterade att arbetsytan skulle bli mindre än i det dåvarande
utrymmet och att det inte skulle vara möjligt att skilja smutsiga apparater
från de rengjorda. Eftersom den medicinskt ansvarige läkarens väninna hade
ansvar för hygien vid denna tid avvaktade jag länge hennes initiativ. När
ombyggnationen närmade sig tog jag med en linjal till utrymmet, mätte upp det
och gjorde en ritning där jag markerade avlopp och vattenledningar osv – för
att hålla nere kostnaden. Jag lämnade sedan min ritning till min närmaste chef.
Efter någon vecka fick jag tillbaka
ritningen med orden ”… det är inte längre så att man måste skilja på smutsigt
och rent i vårdens sköljrum, Solweig”. Den kvinnan har haft övergripande ansvar
för omvårdnadsutvecklingen på avdelningen i ca 10 år.
Min plan byggde på principen att man skulle ta in smutsiga
kuvöser och sängar genom en ”smutsig” dörr, ställa dessa i kö för rengöring,
plocka ur sopor och tvätt och ta ut sop- och tvättsäckar genom den ”smutsiga”
dörren. Kuvöser/sängar skulle sedan gå vidare, en och en, till ett utrymme för
rengöring där lösa detaljer skulle plockas över i dekontaminator, och sedan
torkskåp, medan kuvösen/sängen skulle rengöras över ett större galler så att
underrede och hjul skulle kunna duschas av. Kuvös/säng skulle därefter köras in
i ett höggradigt rent kuvösförråd för hopsättning och inbäddning. Torkskåpet
skulle kunna öppnas dels mot rengöringsrummet, dels mot inbäddningsrummet.
Parallellt med själva sköljrummet skulle avdelningstvätten
passera genom en tvättstuga, från smutsigt och över till det rena
kuvösförrådet.
Personalgruppen har fört fram kritik mot sköljrummets
ombyggnad sedan den gjordes.
Direkt efter ombyggnationen hade någon ställt in en
dammsugare i det helt nyrenoverade kuvösförrådet, direkt under en hylla där man
förvarar madrasser som läggs in till barnen i kuvöserna. Dammsugare var
förbjudna på vårdavdelningar redan på 70-talet. Det var känt att t.ex.
stafylokocker kan leva kvar i damm och spridas via dammsugare. Idag förvaras barnvagnar som används vid
transport av svårt sjuka barn, för större kroniskt sjuka barns promenad i
sjukhusparken och för att köra döda barn till kylrummet bland avdelningens rena
kuvöser, madrasser och tvätt.
Idag tror många läkare inte att ultraljud hjärta kan orsaka
hjärnblödning – det anses inte vara vetenskapligt bevisat. Man tror inte att
det spelar någon roll för syresättningen av tarmen om barnen syresätts mellan
88-92 i stället för mellan 90-94 och på KS neonatal har medicinskt ansvarig läkare tagit beslut om att alla ska anse
att PO2 alltid är 9 när saturationen är 92.
(Enligt läkaren Marie Olofsson när hon, på uppdrag av
medicinskt ansvarig läkare, gav undervisning till sjuksköterskor och
barnsköterskor tillsammans om tolkning av blodgaser).
För något år sedan kom ny utrustning till avdelningen, en
apparat som kan avläsa syresättning i inre organ som hjärna och tarmar. Då det
visade sig att saturationen i barnens tarmar var runt 20 kom ett par
barnsköterskor till mig och sa ”… det har du ju sagt sedan du kom till oss”.
Vid barnvidareutbildning i Linköping 1986 fick barnsjuksköterskor
undervisning om att förhållandet mellan PO2 och saturation inte är konstant hos
nyfödda eftersom fetala erytrocyter har högre affinitet på syremolekylen än
adulta erytrocyter. I takt med att de fetala erytrocyterna bryts ner förändras
förhållandet mellan PO2 och saturation.
Redan under tidigt 80-tal kände svenska läkare till att man
måste göra dagliga jämförelser mellan värdena för att kunna ordinera
individuella gränser för barnens saturation.
Vid länssjukhuset i Jönköping ingick det i sjuksköterskors
ansvar redan innan 1990 att göra jämförelse vid provtagningen och vid mätning
av transcutant PO2 och att anpassa det enskilda barnets saturation så att man
bibehöll en oxygenering som möjliggjorde stängning av ductus arteriosus och som
optimerade cirkulationen i tarmen.
I Jkpg stängde man vanligen ductus med 1-2 doser Pedea (el
alternativt lkml) i kombination med stabil syresättning med PO2 7-9. Vid KS neo
idag, år 2010, ger man oftast 6-9 doser Pedea utan resultat. Barnen måste ändå
opereras. Man ser inget samband mellan den låga syresättningen, ofta 80-88, och
den misslyckade behandlingen men man anser, och för fram i den nationella
debatten, att för tidigt födda barn måste vårdas på universitetsklinik eftersom
det måste finnas tillgång till kirurgi!
Min bedömning är att vården blir mångdubbelt dyrare, och
lidandet för barnen framstår som obeskrivligt, i verksamheter där läkare
hindrar framväxt av den nya sjuksköterskerollen.
Läkares ”verktyg” i neonatalvården är bland annat läkemedel
och kirurgi.
Sjuksköterskors ”verktyg” är stabil syresättning, anpassad
värme och fukt, noggrann hygien, lugn och ro runt barnen samt matning och hjälp
med elimination individuellt anpassat.
I vårdmiljöer där sjuksköterskor tilldelas utrymme att bygga
upp stabil omvårdnad, anpassad till det enskilda barnets mognad och
sjukdomstillstånd, minskar behovet att läkares insatser. Detta kan skapa
stora problem beroende på läkares attityder.
Vill man ha många svårt sjuka barn att vårda, att forska
på, att bygga status med i form av att vara den som har ”stort
forskningsunderlag” och ”mest avancerad intensivvård” osv är det inget problem
att göra prematura barn mycket svårt sjuka – det är det som sker vid KS
neonatalavdelning i Solna. Situationen är etiskt utanför alla rimliga gränser!
För att ge ett konkret exempel på PM med låg nivå:
Avdelningens PM om sugning i endotrakeal tub beskriver hur
man bör fatta om sugkatetern och vilken sprutstorlek som bör väljas för
genomspolning av sugkatetern.
Patientgruppen omfattar barn från vecka 22 som kan väga
Enligt avdelningens PM ska alla sugas på samma sätt och alla
ska sugas så lite som möjligt.
Min erfarenhet är att kunskapsunderlag och riktlinjer brukar
utformas av alla sjuksköterskor gemensamt dels för att den enskilda
sjuksköterskan har personligt ansvar för den omvårdnad hon ger, dels för att
allas kunskap ska synliggöras och mötas och dels för att medarbetarna ska känna
sig delaktiga. Kunskapsunderlag brukar godkändas utifrån medicinskt perspektiv
av medicinskt ansvarig, men först efter initialt godkännande av sjuksköterskegruppen
och därefter av en sjuksköterska eller en grupp sjuksköterskor med särskilt
omvårdnadsansvar.
Ett kunskapsunderlag om sugning måste omfatta kunskap dels
om olika patientgrupper, dels om olika typer av slem, och dels om tekniken vid
sugning. Det måste ge sjuksköterskan en rad olika ”verktyg” som kan användas
vid sugning, som ska dokumenteras och utvärderas fortsatt.
År 2009 fick barnkliniken i Jönköping, där jag byggt min
kunskap, priset ”Svensk kvalitet”.
En jämförelse mellan vården vid KS neo och Jkpg neo år 1996,
det år då jag såg båda dessa verksamheter, är bifogad detta dokument.
En redogörelse för de tankar jag har haft om
sjuksköterskeyrkets professionella utveckling, i min planering när jag sökt
tjänst som vårdchef, bifogas också.
När jag kom till Karolinska sjukhusets neonatalavdelning
hade jag arbetat på många olika arbetsplatser i tre olika yrken, varav fem år
inom psykiatrisk vård. Jag hade tjänstgjort tolv år på neonatalavdelningen i
Jönköping – en avdelning som tog emot barn från gestationsvecka 24, och som
dessutom fungerade som en kombinerad mini-BIVA och LIVA. Man tog emot barn från
hemmet, upp till 6 månaders ålder, som var i behov av respiratorvård, och
skötte dem i nära samverkan med vuxen iva:s anestesiologer. De minsta barnen
vårdades i nära samverkan med universitetskliniken i Lund. Avdelningen hade 10
iva platser och lika många för tillväxt och upptagningsområdet omfattade
förlossningarna i Jkpg, Eksjö och Värnamo.
Jag var nattsjuksköterska i Jönköping i 11 år och som sådan
hade jag utbildningsansvar för min arbetsgrupp. Som nattsjuksköterska arbetade
man, när primärjouren var ovan, direkt underställd en s.k. neo-bakjour i hemmet
gällande de minsta barnen och intensivvårdsbarnen.
Det innebar att man aldrig behövde diskutera de sjukaste
barnen med oerfarna läkare.
Överläkare PO Gäddlin var en pedant och humanist som kunde
bygga kunskap i en grupp.
Han hade helhetsperspektiv på verksamheten. Vården var
exceptionellt väl utvecklad.
Mina utbildningar i neonatal intensivvård har jag fått år
1986 av Orvar Finnström vid barnvidareutbildning i Linköping, år 1988 av Nils
Svenningsen, Magnus Lindroth och Ulf Westgren vid en komprimerad fyra dagars
utbildning för läkare och sjuksköterskor i Lund och år 1994 av Jens Schollin
vid en 10 poängs kurs i neonatal intensivvård i Örebro. Det innebär att jag
hört flera olika specialister ge likvärdig utbildning vad gäller nivå och
innehåll.
Vid KS neonatalavdelning gavs, vid inskolning av erfarna
sjuksköterskor vid mitten av 90-talet, undervisning om respiratorvård inkl
högfrekvensventilering och lungfunktion av en sjukskötare utan vidareutbildning
som var nära vän med den nu medicinskt ansvarige läkaren. Motsvarande
undervisning gavs i Lund, Linköping, Örebro och Jkpg av ansvarig neonatolog.
Sjukskötaren hade också hand om nyckeln till det låsta skåp
där bruksanvisningar till samtliga avdelningens apparater förvarades. Valet av
vilka i gruppen som fick tillgång till den ökade kunskap som det innebar att
kunna en apparat utgick från godtycke och makt.
Vid min anställning vid Karolinska sjukhusets
neonatalavdelning 1996 mottogs min kompetens positivt av tre chefer som alla
var erfarna neonatalsjuksköterskor tillsammans med en grupp sjuksköterskor som
var knutna till cheferna. Denna gruppering var nyfiken, öppen och intresserad
av den kunskap jag förde med mig.
Vid avdelningen fanns dessutom en gruppering som bestod av
barnsköterskor, sjuksköterskor och läkare involverade i täta personliga
relationer. Deras perspektiv på min kompetens var det direkt motsatta. Man
uppmanade mig att glömma allt jag lärt mig tidigare: ”... för du är på KS neo
nu och här är vi världsledande… det finns inte så små och så sjuka barn någon
annanstans i Sverige…”, sa man. Vi som kom nya konstaterade att det sannolikt
stämde och vi såg även att barnens svåra sjukdomstillstånd orsakades av allvarliga
brister i hygien och omvårdnad.
Det fanns en enda flaska med handsprit per vårdsal och min
första insats var att placera ut handsprit vid varje vårdplats samt på
personalens toaletter.
Avdelningens ledning hade tagit beslut om starta en
förändringsprocess genom att ersätta tjugo barnsköterskor med tjugo erfarna sjuksköterskor,
varav jag var en. Det slutade med att samtliga chefer, sjuksköterskorna som
stöttat dessa samt alla de nya sjuksköterskorna utom jag, och två som aldrig
arbetat med barn tidigare, lämnade avdelningen.
Uppskattningsvis 40-50 sjuksköterskor lämnande verksamheten
på ett par år och gruppen som var knutna till läkarna visade stor
tillfredsställelse med att ha gjort sig av med personer som haft ett annat
perspektiv på vården på avdelningen, och deras kompetens, än de själva hade.
De personer som dominerar och som låser utvecklingen idag är
i stort sett samma grupp som manövrerade bort sina chefer åren 1997-99.
Långt över 100 sjuksköterskor har lämnat enheten sedan min
anställning 1996.
Som erfaren neonatalsjuksköterska med speciell kunskap om
skeva miljöer och maktspel har jag valt att försöka påverka till förändring vid
KS neonatalavdelning.
Jag har inte anpassat mig till den ”tystnadens kultur” som
råder utan har i stället dels fört fram fortlöpande synpunkter i samtal med de
läkare som jourar på nätterna då jag arbetat.
Jag har även framfört mängder av väl underbyggda synpunkter
till medicinskt ansvarig läkare och till olika chefer. Verksamhetens respons
har varit att ta emot många av mina idéer och förslag samtidigt som man har tystat
mig och isolerat mig från gruppen.
Under fyra år hade jag muntligt förbud om att yttra mig på
utbildningsdagar, på arbetsplats-träffar och att ha elever och inskolningar.
Man gav mig skulden för personalomsättningen.
Två chefer ansåg att det störde och oroade gruppen att jag
inte upprätthöll den etablerade bilden av verksamheten som världsledande och av
gruppen som unikt kompetent.
Jag anpassade mig lojalt, för att inte störa gruppen, och
utnyttjade de två kanaler man anvisade mig för synpunkter – den medicinskt
ansvarige läkaren och min närmaste chef.
Efter fyra år sänktes min lön i förhållande till andra
sjuksköterskors med motivationen att jag inte hade ”varit tillräckligt
engagerad”, i och med att jag inte hade varit aktiv i olika grupper, haft
elever osv. Samtidigt sänktes även ett par andra kritiska sjuksköterskors lön i
förhållande till andras, i samband med ett rejält lönelyft med syfte att få
slut på utflödet av sjuksköterskor.
Efter att ha anklagats för att inte ha varit engagerad valde
jag att bete mig som att jag utgick från att det var möjligt för mig att
engagera mig. När en kollega ville ha synpunkter inför nystart av
amningsgruppens arbete skrev jag därför ett mail till henne, som hon uppmanat
till. En annan sjuksköterska kom, strax efteråt, och sa att mottagaren av mitt
mail blivit ”oerhört glad” över detta. Några månader efteråt valde
sjuksköterskan i amningsgruppen att flytta till Huddinge neonatalavdelning. Man
kallade mig då till ett möte där jag fick skriftligt förbud om att någonsin
skriva brev eller mail om, eller till, någon i verksamheten.
En tid efter det vände jag mig till dåvarande divisionschef
Peter Graf och bad om hjälp med den kränkande särbehandling som mina två chefer
utsatte mig för, enligt min uppfattning.
Detta utmynnade i ett beslut om att min kompetens skulle tas
tillvara av verksamheten.
Ingen följde upp detta beslut vilket renderade mig nya svåra
trakasserier
Från att den ledningsgrupp som anställde mig 1996 lämnade
avdelningen har jag varit fråntagen min kompetens, man har lönesatt mig som om
jag hade saknat erfarenhet vid min anställning vid KS. Man har utsatt mig för
en rad angrepp och flera direkta komplotter.
Ett par år efter min anställning skrev jag ett brev till
Hugo Lagerkrantz efter att ett barn avlidit och ett annat hade utsatts för
livshotande risk därför att avdelningens läkare lyssnade mera på barnsköterskor
med ett 4-5 års erfarenhet än på mig, specialistutbildad neonatalsjuksköterska
med 13-14 års erfarenhet. Jag tryckte på behovet av att lära känna nya
anställda i stället för att lyssna på de rykten som spreds i verksamheten.
År 2001 skrev jag ett långt brev till åtta överläkare med
anledning av att flera av de överläkare som aldrig träffade mig, eftersom de
inte var primärjour, inte tog någon notis om det jag rapporterade om barnen. Jag
tog upp problemet med störd kommunikation i gruppen och specifika medicinska
problem och jag gav flera exempel på patienter vars vård brustit. Flera läkare
tackade mig och sa att avdelningen behövde anställda som vågar säga det de
tycker.
Genom åren har jag påpekat behov av höjd kompetens i gruppen
och jag ville, någon gång under åren 2002-2004 driva ett projekt tillsammans med
flera sjuksköterskor - hälften med äldre utbildning och hälften med utbildning
efter 1993 - för att förena äldre sjuksköterskors kunskap med de yngres och bygga
stabil kunskap snabbt och effektivt.
I försök att hitta handledare för projektet sökte jag upp en
lektor i omvårdnad, anställd i sjuksköterskeutbildningen vid KI. Denne ansåg
att min idé för effektiv kunskapsbyggnad var så bra att jag borde doktorera med
den. Han frågade om han kunde ”få förmånen” att bli min handledare. Dåvarande
vårdchef stoppade mitt initiativ och bestraffade inte enbart mig utan även en
sektionsledare som hade försökt stötta mig. Sektionsledaren bröts ner och
sjukskrevs ett par år. Sedan dess har jag varit noggrann med att inte ta emot
stöd av andra i gruppen.
År 2005 sökte jag upp tidigare HR chef för Karolinska, Eva
Dannert, i samband med att sjukhusets ledning hade reagerat över problemen i
verksamheten. Jag gav Eva Dannert min bild av verksamhetens problem och föreslog
att man skulle tillsätta en krisgrupp för att analysera och vidta åtgärder för
att stabilisera situationen.
Kort tid efteråt uppstod instabilitet i samband med
sammanslagningen mellan KS Solna och HS. Sjukhuschefen i Solna byttes ut och
även Eva Dannert lämnade sjukhuset efter en tid.
Efter att jag hade vänt mig till dåvarande divisionschef Peter
Graf, år 2005-06, för hjälp med den mobbing jag var utsatt för av mina chefer,
beslutades att verksamheten skulle tillvarata min kompetens. En chef bad mig om
ursäkt för tidigare personangrepp och bad att få träffa mig för att jag skulle ge
idéer till omvårdnadsutveckling. Chefen lovade att hon också skulle ”se över”
min lön. Samtalet varade i 1½ timme, min chef antecknade alla mina förslag. Ett
var att man skulle bilda ett ”omvårdnadsforum” där alla avdelningens sjuksköterskor
skulle kunna mötas, lära känna varandra och varandras kompetens, diskutera
utformningen av den specifika omvårdnaden, stötta varandra, dela erfarenheter
och utforma kunskapsunderlag tillsammans.
Ett annat förslag var att gruppen skulle tillföras kunskap
via datorerna så att man skulle kunna få regelbunden uppdatering av kunskap
under överlappningstid, vid låg beläggning osv och så att alla skulle
tillföras samma kunskap på ett kontrollerat sätt.
Några veckor senare bildades ett omvårdnadsforum. Medlemmarna
handplockades av en äldre vårdchef. Hon valde sjuksköterskor som var
avdelningens favoriter och som redan, sedan många år, kontrollerat olika
arbetsgrupper och innehållet i PM. Genom omvårdnadsforum stärktes dessa
sjuksköterskors makt. Den enda chef som tilläts delta i gruppens möten var
vårdchefen, som saknade kunskap om neonatalvård. Två chefssjuksköterskor som
ville delta i gruppens möten kördes ut och kallades ”kreti och pleti” av en
medlem. Jag påpekade till den chef jag haft samtal med, att jag gärna ville
vara med i gruppen eftersom bildandet var mitt förslag. Min avsikt var att
försöka öppna gruppen för alla sjuksköterskor. Min chef sa att hennes bedömning
var att jag inte hade den kompetens som krävdes för att vara med i gruppen. När
jag frågade hur det gick med min lön svarade hon att det inte hade funnits
utrymme att höja denna. Hon frågade varför jag inte gav upp och slutade på
avdelningen.
Ansvaret för att bygga upp undervisning via datorerna
tilldelades ett par kollegor som inte själva skulle ha kunnat ge mitt förslag
och som inte heller har kunnat skapa ett fungerande instrument för
undervisning. Flera av uppgifterna i den datoriserade undervisningen är direkt
felaktiga vilket utgör en allvarlig risk för patientskada. När jag påpekade ett
fel i texten för några månader sedan, för 3-4 gången, och hänvisade till en
anvisning som fanns uppsatt på en vårdsal sedan ca 10 år tillbaka, försvann anvisningen.
Nya oerfarna chefer släppte frågan trots att jag kunde visa tydliga direktiv
från försäljaren av en apparat, som jag hade frågat via mail.
För drygt två år sedan gick den tidigare vårdchefen i
pension och jag sökte då hennes tjänst.
Jag saknade erfarenhet av att leda en större verksamhet. Eftersom
man manipulerat mina tidigare ansökningar – en sades ha kommit fram 14 dagar
efter att den postades, en annan sades ha kommit bort helt – hade jag inte
kunnat öva upp kunskap inom organisationen.
I det personliga brevet skrev att jag inte kunde erbjuda mig
att bli en traditionell chef.
I stället erbjöd jag att genomföra en snabb
förändringsprocess mot bakgrund av att de tidigare årens personalomsättning
hade orsakat allvarliga brister i kompetens i hela gruppen. Jag hade fått min
idé vid utbildning i organisation och ledarskap vid Linköpings universitet
samma år. Idén var att man skulle vidta en rad strukturerade förändringar och
studera effekterna av dessa i en aktionsforskning. Tanken var att försöka
engagera en forskargrupp från ett universitet till att utföra undersökningar av
faktorer som antal infektioner, ductus operationer, ögonskador, nekrotiserande
enterokolit osv tillsammans med personalens och föräldrars synpunkter, frekvens
av sjukskrivningar osv. Som stöd för personalgruppen under processen ville jag
att verksamheten skulle anställa en psykolog/beteendevetare som Lund gjorde under
80-talet. Min funktion skulle främst
vara att bidra vid val av kriterier för forskningsprocessen, att planera för
att lämplig kunskap på adekvat nivå skulle tillföras yrkesgrupperna, att ta
fram verktyg för sjuksköterskors medverkan i utvecklingen av den specifika
omvårdnaden, att tilldela barn- och undersköterskor stimulerande ansvarsområden
och att samordna.
Den vårdchef , en iva sjuksköterska, som fick tjänsten
lämnade enheten hösten 2009, efter ett par års tjänstgöring. Trots att jag
har kunnat iaktta det som drabbat tidigare chefer och trots att jag är väl
medveten om den personliga risk det innebär att vara chef på denna arbetsplats kunde
jag inte avstå från att söka. Jag tror mig nämligen ha den kunskap som
krävs för att kunna styra upp gruppen, att tillföra den stabil kunskap och att
få slut på kompiskorruptionen – allt i nära samverkan dels med en anställd
beteendevetare och dels med sjukhusets HR enhet
På grund av bortfall av ytterligare kompetenta sjuksköterskor
och att många barnsköterskor har ersatts med undersköterskor – men framför allt
på grund av att de mest kompetenta läkarna försvunnit - kunde jag inte längre motivera
mig själv att ta det försiktigt. Jag ansåg att situationen är så akut att det
var lämpligt att vara mera öppen i denna ansökan. Jag beskrev därför avdelningens
problem ingående, inkluderat mina synpunkter på den status och den makt som
läkares väninnor tilldelats i verksamheten, i mitt personliga brev.
Drygt två veckor senare blev jag anklagad för att ha dödat
ett barn vid ett möte där chefsläkaren skrattade åt mig, hånade mig och kallade
mig omdömeslös.
Vid mötet representerades verksamheten av fem personer varav
en jurist. Chefsläkaren sa inte att denna var anställd vid Arbetsmiljöverket
men hon sa ordet ”Arbetsmiljöverket” i samband med presentationen av juristen.
Jag la märke till hur hon uttryckte sig men antog att det var en felsägning.
När jag sökte efter juristen via Internet, efter mötet, framkom att denna inte
är anställd vid Arbetsmiljöverket, jag har ringt och frågat, utan hos Ledarna; yrkesorganisation
för chefer. Själv hade jag inte givits möjlighet att ta med någon egen
representant. Verksamheten hade valt åt mig, en lokal facklig företrädare, anställd
i neonatalverksamheten.
Jag har varit väl medveten om risken för att bli utsatt för
en komplott, och beskrev detta i min ansökan, men jag hade bestämt mig för att
inte oroa mig, att ta en dag i taget och att försöka hantera situationen om den
uppkom. Jag förstår att det finns en stark önskan hos de läkare som jag
kritiserat om att skada andra människors tilltro till mitt omdöme. Det är inte
särskilt svårt eftersom jag hela tiden balanserar på gränsen för hur en
människa bör bete sig.
Det är ett medvetet val från min sida.
Jag vet att om man vill bryta skeva mönster så är det
viktigt att inte följa mönster, att inte vara förutsägbar men att hålla sin
linje och att inte vara rädd för att tackla konflikter och angrepp.
Mitt syfte med mitt
förhållningssätt har varit att synliggöra allvarliga problem som skadar, dödar
och handikappar massor av stockholmares barn vid det som borde vara landets
ledande universitetsklinik.
När jag skrev mitt personliga brev, när jag sökte tjänsten
som vårdchef, var min tanke att sjukhuset skulle kunna förflytta den medicinskt
ansvarige läkaren till forskning utan alltför stora åthävor. Han har haft sin
funktion längre än de fem åren han initialt förordnades.
Hans anseende skulle inte ens skadas av en sådan
rollförändring.
Min avsikt har varit, med allt jag gjort genom åren, att
verksamheten skulle ta tag i sina egna problem, att medarbetarna skulle
tillföras kunskap och tilldelas utmaningar som skulle avleda dem från att
intrigera, skapa konflikter och driva bort avvikare, till att samverka mot ett
gemensamt mål – att bygga världsledande neonatal omvårdnad och intensivvård.
Personliga relationer mellan olika anställda är ingenting
som en verksamhet bör lägga värderingar på och jag har inga värderingar
på detta.
Det jag har noterat är att i denna verksamhet har läkare och
annan personal knutit upp varandra i allianser som skadar både dem själva och
den verksamhet de befinner sig i.
Eftersom jag anser att de personliga relationerna är så
insnärjda och komplicerade i hela Stockholms neonatalvård är min bedömning att
ingen av dess nuvarande läkare skulle kunna fungera som ledare och bryta många
års mönster. Jag gav därför förslag, i brev skickat till Karolinska sjukhusets
ledning i samband med min senaste ansökan, om att anställa Lena Hellström
Westas som medicinskt ansvarig vid KS neonatalavdelning i Solna. Jag känner
inte denna läkare vare sig personligt eller yrkesmässigt men det har talats om
att hon har sökt överläkartjänst i verksamheten under senare år. Det jag vet är
att hon har bred erfarenhet, att hon stått som ansvarig för ett kompendium med riktlinjer
för neonatalvården i södra delen av landet och att hon är redaktör, tillsammans
med professorerna Hugo Lagerkrantz och Mikael Norman, till boken Neonatologi
från år 2008.
Som Socialstyrelsen kunnat konstatera är jag en person som
inte anpassar mig till regelverk utan att göra en egen bedömning av deras
validitet. Jag ställer höga krav på personer som utger sig för att vara
experter och som tystar andras röster – till exempel sjuksköterskor och läkare
i Stockholm som diskvalificerar kollegor i andra delar av landet. Samtidigt är
jag en lojal person som kan anpassa mig till krav på tystnad i flera år om jag
tror att det gagnar den verksamhet där jag är anställd. I samverkan med läkare
föredrar jag samarbete med erfarna läkare som jag kan lita på, lära mig av och
möta i samförstånd i strävan efter gemensamma mål. Jag föredrar en
arbetssituation som den i Jönköping där man som nattsjuksköterska samverkade
med en biträdande öl eller överläkare, jämfört med den på KS neo där oerfarna
läkare under utbildning går in i ett stort och mycket ensamt ansvar för svårt
sjuka barn
Sammantaget ser jag ett stort behov av att svensk sjukvård
omges med säkrare system för kontroll och uppföljning av resultat.
Under mina 25 år inom neonatalvården har jag sett två
parallella processer pågå, till synes utan central styrning. Det ena är
neonatalvårdens snabba utveckling medicinskt, medicinsk tekniskt och
omvårdnadsmässigt. Det andra är sjuksköterskeyrkets professionalisering.
I en allt mera turbulent verklighet, där nya rön kommer via
Internet och där stabila läkare, som protesterar mot besparingar och snabba
förändringar, byts ut mot vältaliga och charmiga kollegor, ibland från andra
länder, ser jag uttalat behov av kontroll och styrning
Min bedömning är att blockeringen inom neonatalvården i
Stockholm har hindrat inte enbart den svenska neonatalsjuksköterskans
professionalisering och framväxten av välgrundad specifik neonatal omvårdnad. Maktkamper
mellan de olika universitetsklinikerna, attityder gentemot ambitiösa och
seriösa länssjukhus som Jkpg och Falun och även mellan enskilda neonatologer
har, anser jag, skadat den medicinska utvecklingen allvarligt de sista 20 åren.
Bilagor:
- ”Lite
mer om min LAH.” Ett mail om ett patientfall till den medicinskt ansvarige
läkaren i oktober 2009. Jag hade skrivit en rapport om lokal avvikelse och
läkaren hade, i sin kommentar i det interna rapportsystemet, hånat mig och
förlöjligat problemet. Till följd av detta skrev jag dels ett mail till
två av mina chefer, dels skickade jag detta mail till läkaren själv.
- Utkast till ”kunskapsunderlag” för
barn med eosofagusatresi som nämns i Bilaga 1. Kompendiet är inte granskat
och godkänt eller ens färdigställt. Det är min första mall. Jag har velat
engagera hela sjuksköterskegruppen, sedan många år, i projektet att bygga
kunskapsunderlag om samtliga metoder, sjukdomar, läkemedel osv som
förekommer i vår verksamhet – det projekt jag skrev om på sidan 8-9 som
ansågs, av en lektor i omvårdnad, som så bra att jag borde doktorera med
det. Ett initiativ som bestraffades mycket hårt av mina två dåvarande
chefer. En av tankarna med kunskapsunderlagen är att ge förslag till
omvårdnadsdiagnoser som inte ska vara fastställda men kunna väljas utifrån
den enskilda patientens behov, av den erfarna sjuksköterskan ensam, av den
oerfarna sjuksköterskan i samråd med läkare och mentor
- ”LAH
om brister i omvårdnad och kommunikation” är en text som jag skrev i
direkt anslutning till patientfallet i bilaga 1. Troligen är detta inte
den text jag bifogade till den LAH jag skickade in i det interna
rapportsystemet men texten beskriver – tillsammans med ovanstående mail -
de problem som man, som sjuksköterska i verksamheten, upplever i
samarbetet med vissa läkare.
- En
jämförelse mellan vården vid neonatalavdelningarna vid
universitetskliniken vid KS i Solna och länssjukhuset Ryhov i Jönköping är
år 1996 – det år då jag såg båda dessa verksamheter. Detta är en text som
är skriven för några år sedan då jag var upprörd över situationen vid KS
och de attityder som mötte mig som enskild och som gruppen hade mot andra
svenska neonatalenheter.
- ”En
reflektion på två artiklar i Vårdfacket” är en text som jag nyligen
skickat till tidningen Vårdfacket som reflektion över två artiklar om
sjuksköterskeyrkets professionalisering. Texten beskriver hur jag ser på
sjuksköterskans roll i dagens sjukvård och vilken inriktning jag skulle
välja för kompetensutveckling, i en roll som vårdchef. Under åren i
Jönköping såg jag sjuksköterskans funktion lyftas upp med hjälp av
noggrann undervisning till alla, på jämn och mycket hög nivå och effekterna
i patientvården var uppenbara med minskat antal infektioner och
kvarstående handikapp och sjukdom hos barnen.
Lite mer om min LAH
BILAGA 1
|
From: |
|
|
Sent: |
Wednesday, October 21, 2009 9:07:48 PM |
|
To: |
baldvin jonsson (baldvin.jonsson@karolinska.se) |
Hej Baldvin
Just nu är jag väldigt trött på situationen på avdelningen. Jag har svårt
att hantera att personal, utan någon som helst kunskap om prematura barn och
sjuka nyfödda, jobbar på vår avdelning. Jag ser hela tiden, framför mig, de
kloka läkare och ssk som har valt att sluta här.
Pernilla Nilsson, Anita Söderberg, Anette Berglund, Helena Eriksson, Elin
Bondesson, Kristina, Karin Brolin. Maria Nilsson, osv osv osv.
Vad gäller läkare nämner jag bara Herbert - bättre än så kan det knappast bli.
Han var pedant - jag gillar det.
Mamman till det barn jag avsåg i min LAH var läkare. Hon stod vid sidan om
många av oss i personalgruppen både dagar och nätter, och såg hur vi arbetade.
Hon lyssnade inte på någon annan, som påstod att jag inte har den kompetens som
jag har, utan hon såg mig och den vård jag gav hennes barn.
Det fick henne till slut att utnämna mig till sitt barns
"grandmother".
Mamman gillade Cia också. Cia och jag löste ofta av varandra och vårt samarbete
flöt som rinnande vatten, som det gör när båda är seriösa och kompetenta.
Jag tog illa vid mig av din kommentar och skrev därför till mina två chefer
Anneli och Judith om detta.
Förstår att du inte var insatt i barnets vård men jag är så trött på
alltsammans och hade svårt att orka med ditt tonfall - jag kände mig kränkt.
Jag skriver inte LAH för att det är roligt, utan med stor vånda.
Jag skulle hellre skriva informella mail till en chef eller till dig, som jag
har gjort ibland tidigare.
Jag tycker inte att man ska skylta med problem - det oroar föräldrar om det
kommer ut - utan lösa sådant internt, utan alltför stora åthävor.
För kännedom bifogar jag det jag skrev till Anneli och Judith:
"""
Gick igenom mina mail idag, när jag var inne på avdelningen. Jag hade fått en
kommentar från Baldvin, på en av de LAH jag har skrivit.
Ärendet gällde att ett av våra svårast sjuka kirurgbarn någonsin, inte hade
centrala infarter och att en läkare på dagen hade lovat mamman att detta skulle
sättas nattetid v.b.
I sin kommentar skriver Baldvin att det jag beskrivit som
"stor" vätskemängd bara handlade om den ordinarie dygnsdosen TPN.
Jag skriver inte LAH om infarterna havererar på okomplicerade barn!!!
Min uppfattning är att om man ska vårda svårt sjuka kirurgbarn så ska de få väl
fungerande centrala infarter i lugn och ro, medan de fortfarande har fungerande
infarter. Dessa bör sättas på dagtid, när det finns flera läkare och inte en
ensam, som kan behöva springa iväg på annat.
Detta barn hade körts till operation några dagar tidigare. Där hade man
tvingats avbryta hans operation efter en kort stund. Orsaken var att han hade
aspirerat tjockt fekalt maginnehåll under föregående dag. Han hade inte haft en
grov avlastande sond, utan en liten prematursond tills jag kom och bytte sonden
på kvällen. Sammantaget fick jag upp ca 25-30 ml fekalt via den grövre sond jag
satte. Det hade inte kommit upp något i den tunna.
(Till Baldvin: en kirurg kom vid 22 tiden och jag frågade
honom om jag fick sätta grov sond. Han sa att det var mkt lämpligt).
När jag sugit barnet på kvällen hade det funnits stora mängder fekalt i övre
delen av svalget, i matstrupen och i magsäcken.
(Till Baldvin: föräldrarna var med och såg detta).
Morgonen efter hade jag rapporterat om stort sugbehov och risk med att operera
pga detta tillbud men ingen hade brytt sig om vad jag sa.
Barnet var nära att dö på operationsbordet. Man avbröt operationen, la
koksaltkompresser över tarmar och lever och lindade in alltsammans i lindor.
Barnet låg sedan så i några dygn, i väntan på att han skulle bli stabil nog
inför nästa operation. Under denna tid läckte det stora mängder vätska från
hans öppna buk.
De smala cvk som våra läkare sitter förs in i blodkärlen via en pvk. Deras
lumen är alltså betydligt mindre än en pvk.
Man kan köra in mkt större vätskemängder via en pvk än via dessa
"sytrådar".
Det räcker inte att sätta en sådan central infart på ett tarmbarn som väger
drygt 1½ kg - som jag vill minnas att detta barn gjorde.
Förutom ordinarie dygnsdos TPN skulle han ha ett antal olika antibiotika,
smärtstillande och sannolikt Nexium.
Dessutom skulle han, under hela den natt jag avsåg i min LAH, tillföras plasma
och koksalt kontinuerligt, som ersättning för förlusterna från buken.
Jag vill minnas att han hade förlorat 75 ml under en period på tre timmar, vid
någon av de vägningar vi gjorde.
Det betyder att han behövde ~25 ml plasma + koksalt per timme.
På efternatten slutade jag räkna förlusterna och körde bara in så mkt jag
vågade i de två infarter som fanns kvar - så att inte de också skulle haverera
inför operationen. Efter den långa paus som uppstod, med lägre vätsketillförsel
i väntan på cvk, lyckades ingen av oss att sätta nål igen.
Jag hade satt ett stort antal nålar på barnet innan - utan några som helst
problem.
Mamman var läkare. Hon var hysterisk så gott som hela den natten, eftersom hon
visste att barnet inte skulle överleva om han inte kunde opereras.
Hon ordinerade och kommenterade och jag tvingades använda större energi på att
bemöta henne än på vården av barnet.
Jag förstod, när hon krävde att hennes barn skulle få "en central
infart" att hon tänkte sig en grov slang där man kunde köra stora mängder
snabbt.
Efter operationen utnämnde mamman mig till sitt barns "grandmother".
Hon sa att han hade drabbats av en rad olika misstag i vården "och du har
kommit och räddat hans liv varenda gång", sa hon.
Jag har INGET intresse av att vara någon förälders favorit.
Jag vill vara del i ett sammansvetsat team där man bygger jämn och hög
kompetens och där man jobbar tillsammans med ömsesidig respekt.
Vi vårdar svårt sjuka kirurgbarn utan fungerande centrala infarter.
Vi sätter ömkliga små prematursonder när vi vill avlasta buken på barn som
väger 4-
Vi har inte ett urval av urinkatetrar så att vi kan välja olika storlek och
modell utifrån barnets storlek - och många kan inte sätta urinkateter.
Ulrika Storbacka och jag ska försöka att skapa riktlinjer för kirurgbarnen så
snabbt som möjligt.
Vad gäller läkares ansvarsområde är det framför allt detta med infarterna som
är problemet, anser jag.
"""
Som sagt så ska Ulrika Storbacka och jag försöka sätta samman bra
kunskapsunderlag för kirurgbarnen, inledningsvis i form av riktlinjer och sedan
- när gruppens kunskap har ökat - i form av friare underlag för
individualiserad sjukdomsspecifik omvårdnad.
Jag skulle vilja att vi med tiden får dessa kunskapsunderlag inlagda i
datorerna så att de kunde "klickas in" i ett barns journal, när ett
barn har en viss sjukdom.
Jag tror att du kommer att gilla det vi vill göra. Ulrika Storbacka är också
pedant och hon och jag tycker lika i det mesta.
Bland annat anser vi att det är viktigt att alla medarbetare känner sig
delaktiga och att allas kunskap tillvaratas.
Vi kommer att försöka stimulera gruppen till att söka ökad kunskap om
kirurgbarn i framtiden, så att vi kan uppdatera våra
riktlinjer/kunskapsunderlag fortlöpande.
Ulrika känner kirurgerna och allt kommer att granskas av dem innan vi lämnar
våra arbeten till dig för slutgiltigt godkännande.
Hoppas att du tycker att det upplägget är OK - i annat fall får du gärna höra
av dig.
Med vänlig hälsning från Solweig
ESOFAGUSATRESI
BILAGA 2
Symtom
Polyhydraminos relaterat till barnets oförmåga att svälja
Rikligt med luftskummigt sekret ur munnen postpartum
Hosta, kvävningattacker och cyanos
Sond kan inte passera till magsäcken.
Röntgen: hopfallen magsäck vid avsaknad av gastrotrakeal
fistel
Luftfylld och eventuellt uppblåst buk vid gastrotrakeal
fistel.
Vårdplanering
Den specifika omvårdnaden vid eosofagusatresi är inriktad på
följande komponenter:
-
att undvika aspiration med åtföljande kemisk
lunginflammation
-
att undvika uppblåst buk i samband med mekanisk
ventilation och vid skrik
-
tidig upptäckt av eventuella relaterade missbildningar
-
att undvika skada i operationsområdet postoperativt
-
att etablera nutrition peroralt
-
att ge adekvat smärtlindring
-
föräldrastöd
Specifik preoperativ omvårdnad
Möjliga omvårdnadsdiagnoser
1.) Risk
för aspiration av saliv relaterat till oförmåga att svälja
2.) Risk
för aspiration av maginnehåll relaterat till gastro-trakeal fistel
3.) Risk
för obehag och smärta orsakad av aspiration
Förslag till planering
/ omvårdnadsåtgärder
- Sugkateter
i övre segmentet kopplat till kontinuerlig sug (sugkatetern förs ned i
segmentet tills det tar emot och backas därefter någon cm för att undvika
skada)
- Täta
sugningar var 10-30 min samt vid hosta, cyanos instabil saturation/puls
- Vid
avsaknad av gastrotrakeal fistel; planläge alternativt sidoläge för att
dränera övre segment
- Vid
gastrotrakeal fistel kontinuerligt högläge; inkluderat vid blöjbyte
och vändningar för att undvika reflux av maginnehåll till lungorna.
- Nesting,
bekväm ställning, eventuellt lindning
- Undvika
tröstnapp för att ej stimulera till ökad salivsekretion
- Eventuell
tröstnapp för att undvika gråt relaterat till risk att dra ner luft i
magsäcken
- Adekvat
smärtlindring
Utvärdering
- Allmäntillstånd
/oro
- Syresättning
- Pulsfrekvens
- Frånvaro
av hosta, kikningar och cyanos
- Skattning
enligt ALPS
Specifik postoperativ omvårdnad
Möjliga
omvårdnadsdiagnoser
1.) Risk
för aspiration relaterat till oförmåga att svälja saliv, svullnad i halsen och
större övre segment i kombination med trång nedre passage
2.) Risk
för skada i operationsområdet i samband med sugningar
3.) Risk
för överextension av magsäcken relaterat till intubation och mekanisk
ventilation
4.) Risk
för luftläckage i operationsområdet
5.) Risk
för smärta relaterat till operativt ingrepp
6.) Risk
för glidning av v-sond alternativt d-sond i samband med vårdhandlingar.
Förslag till planering
/ omvårdnadsåtgärder
- Täta
sugningar ovanför operationsområdet med måttmarkerad sugkateter enligt
kirurgens anvisningar
- Aspiration
av luft och maginnehåll via ventrikelsond enligt kirurgens anvisningar
alternativt handläggning av duodenalsond enligt kirurgens anvisningar
- Observation
av färg, konsistens och mängd ur thorax dränage för att observera
eventuell passage av saliv från läckage i operationsområdet.
- Observation
av symtom på läckage i operationsområdet i form av snabbandning, oro och
ev. feber
- Högläge
för att undvika aspirationstillbud
- Fixering
av sond med slynga för att förebygga utdragning samt dokumenterad kontroll
av markering före och efter varje skötning
Utvärdering
- Allmäntillstånd
/oro
- Syresättning
- Pulsfrekvens
- Frånvaro
av hosta, kikningar och cyanos
- Skattning enligt ALP
Postoperativa komplikationer / problem
- Läckage i anastomos med risk för
lunginflammation och smärttillstånd
- Gastroeosofagal reflux med
svårighet att behålla maten, med risk för elektrolytförlust och med risk
för smärttillstånd
- Trakeomalaci; dvs strukturell och funktionell
svaghet i trakea med luftvägskollaps vid utandning och risk för komplett
respiratorisk obstruktion
- Dysmotilitet; dvs
sväljningssvårighet orsakad av abnormal koordination och kontraktion av
matstrupen.
- Andningsproblematik; som resultat
av ovanstående
- Strikturer / stenos av eosofagus
- Uppfödningssvårigheter
Postoperativt; andningsrelaterade problem
Bedömning
Respiratorisk distress orsakad av tidigare
aspirationstillbud/pneumoni
Läckage av maginnehåll till luftvägarna via kvarstående
gastrotrakeal fistel
Lunginflammation
Trakeomalaci; kan kräva trakeotomi alternativt operativ
uppbindning av aorta
Abnormal peristaltik i matstrupen med ökad risk för
aspirationstillbud
Symtom på paralys av diafragma
Möjliga omvårdnadsdiagnoser
1.) Risk
för aspiration relaterat till missbildning i matstrupen
2.) Risk
för aspiration relaterat till reflux från magsäcken
3.) Risk
för apnéer relaterat till funktionell svaghet i luftstrupen
4.) Risk
för skada i operationsområdet vid eventuell akut reintubation
Planering /
omvårdnadsåtgärder
Utvärdering
Bedömning
Eventuell kontraströntgen innan
mat via munnen för att utesluta läckage
Observation av barnets förmåga
att svälja saliv
Observation av barnets förmåga
att samordna sugning, sväljning och andning
Observation av magsäckens förmåga
att ta emot mat
Hosta och spottningar orsakade av
abnormal motilitet?
Kräkningar i samband med mat?
Förlust av elektrolyter orsakade
av kräkning
Möjliga omvårdnadsdiagnoser
1.) Risk
för aspiration på grund av gastro eosofagal reflux relaterat till liten magsäck
2.) Risk
för aspiration i samband med matning relaterat till nedsatt motilitet
alternativt paralys i eosofagus.
3.) Risk
för matvägran relaterat till illasmakande tillsatser och läkemedel via
nappflaska
Förslag till planering
/ omvårdnadsåtgärder
- Matning
med nappflaska med kort uppehåll efter vart 5-6 sugtag
- Långsam
matning via ventrikelsond för att tänja ut magsäcken successivt
alternativt långsam matning via duodenum
- Tröstnapp
doppad i bröstmjölk i samband med sondmatning enligt kirurgens ordination
- Tillföra
tillsatser och läkemedel antingen via sond eller med spruta i munnen för
att barnet inte ska förknippa nappflaskan med starka och obehagliga
smakupplevelser
Utvärdering
- Hosta/spottning
vid matning?
- Oro
mellan måltiderna?
Bedömning
Möjliga diagnoser
Planering /
omvårdnadsåtgärder
Lära föräldrarna suga i munhåla och övre del av svalget
Matningsteknik
Kontakt med föräldraförening
LAH om brister i omvårdnad och kommunikation BILAGA 3
Under natten mot den 27 juli hade jag ansvar för barn på
3:4.
Barnet låg med öppen buk och sina tarmar i ett paket; det
läckte rikligt ur buken hela tiden och ordination fanns om att ersätta
förlusterna utifrån en sammanräkning som skulle göras klockan 08.00 och 20.00
varje dygn.
Jag kände barnet och denna natt var den fjärde, i rad, som
jag skött honom.
Modern är läkare från (annat land). Föräldrarna har, under
hela barnets vårdtid, funnits bed side - till viss del även nattetid - och
uttryckt stor tillfredsställelse med mitt sätt att sköta barnet. De har sagt,
vid flera tillfällen, att de enda nätter de har känt sig trygga och vågat sova
lugnt har varit då jag jobbat.
Jag hade, fram till denna sista natt, satt mellan 10-15
perifera infarter på barnet och lyckats göra det på första sticket i samtliga
fall, utom två, då jag stuckit två gånger.
Natten mot den 27 upptäckte jag att infusion gått subcutant
i vänster underben och startade utan fördröjning med att sätta en ny pvk då
mamman sa till mig att sluta. En läkare hade sagt till henne, under dagen, att
läkare skulle sätta en central infart på barnet antingen på dagen eller på
natten. Mamman krävde därför att nattjouren skulle komma och sätta silastic.
Jag försökte, försiktigt, säga att nattjouren kan bli kallad
till andra akuta situationer och att det var bråttom att få in en infart, men
mamman refererade till dagläkaren.
Jag avbröt mitt nålsättningsförsök och gick direkt ut och
rapporterade till jourläkaren.
Försöket att sätta silastic tog ett par timmar och det
misslyckades. Under den tiden hade barnet reducerad vätsketillförsel. I samband
med försöket att sätta silstic förolyckades en fungerande pvk på vänster
underarm. Efteråt misslyckades samtliga nålsättningsförsök, förutom att jag
satte en nål i pannan, strax intill en större nekros orsakad av att en annan
infart med starka vätskor havererat. Den nya infarten kunde bara föras in
ungefär till hälften men som fungerade för allt det som infunderats i foten; hemmablandat
TPN med 20 % Glucos och Intralipid, Calcium Sandoz, Klonidinhydroklorid och
Morfin.
Alla nattens sjuksköterskor, förutom en, gjorde sedan försök
att sätta pvk utan att lyckas.
Problemet var inte dålig stickteknik utan att blodkärlen
brast.
På efternatten havererade en annan pvk i skalpen.
Föräldrarna kom till avdelningen flera gånger under natten
och ställde, vid 05-tiden, krav på att annan läkare skulle ringas in, att man
skulle sticka barnet osteöst och ifrågasatte varför jag inte hade full kontroll
över exakt vilka mängder som hade gått in i relation till förlusterna.
Jag körde infusionerna så snabbt jag tordes i de infarter
som fanns, med tanken att inte också de skulle haverera, jag försökte hela
tiden sätta nya infarter och hålla infusionerna gående och tog inte tid med att sitta ner och räkna
på vätskebalansen, mer än den räkning jag hade gjort runt midnatt. Jag visste
att jag låg efter med vätskan och prioriterade så gott jag kunde.
På morgonen stod mamman länge och granskade blodkärl i
barnets handflata och gick sedan ut och pratade med jourläkaren. Denne kom
strax efteråt in och satte in en pvk i gränsen till handflatan som man kunde
spola i, mot stort motstånd, och som sedan inte fungerade för infusioner. Jag
gjorde ett försök att tejpa om den och att hitta ett läge där man kunde köra
infusioner men lyckades inte. Jag tejpade då fast nålen igen, utan att ta bort
den. Den togs senare bort av den läkare som hade satt den.
Barnet, som vårdats på KS tidigare, och gjort en lyckad NEC
operation, återkom från (annat sjukhus) med ny NEC och septisk chock.
När jag kom till mitt första arbetspass, av de sista fyra,
fick jag följande rapport:
Barnet hade reopererats efter återkomsten, man hade lämnat
buken öppen och skapat ett fönster där tarmarna kunde obeserveras. Tarmarna
hade varit rosiga men under dygnet innan jag började hade något hänt och det
såg ut som om det låg avföring innanför fönstret.
En kirurg kom på kvällen och beslut togs om ny operation
nästföljande dag.
Jag bad kirurgen om tillstånd att sätta en grövre sond än
den smala vi har, som är samma som används till de allra minsta prematura
barnen. Jag hade försökt dra retention ur sonden direkt jag börjat mitt pass
men det var totalstopp och man kunde se svagt grönfärgat i nivå med näsan, i
sonden. Föräldrarna påpekade att barnet hade ulkat och hostat flera gånger.
Jag iakttog barnet och bestämde mig för att suga, inte bara
i svalget utan ner i magsäcken för att tömma denna på eventuellt tarminnehåll.
Där fanns rikligt med tarminnehåll, med vällingtjock konsistens, i magsäcken
och ända upp till svalgets nedre del. Jag sög under lång tid och fick upp stora
mängder, dels fekalt, dels segt klart sekret som liknade mag/tarmsaft.
När jag därefter satte en grövre sond fick jag upp 6 eller 8
ml vällingtjockt fekalt ur magsäcken och det backade sedan 12 ml med samma
utseende, ur sonden, under den natten.
Totalt fick vi upp 25-30 ml tarminnehåll när vi hade satt
den grövre sonden.
Då kom, tredje gången jag gick ner och sög, tjockt sekret ur
tuben. Jag rapporterade till jourläkaren som kom in och gjorde bronkialtoalett,
med mkt rikligt utbyte.
Jag rapporterade vikten av regelbunden sugning till dag
sjuksköterskan, sa att min bedömning var att barnet hade aspirerat maginnehåll
och att det var viktigt att försöka få upp detta.
Man hade försökt reoperera barnet för att reparera den
skadade tarmen under dagen. Operationen hade fått avbrytas pga stora
svårigheter att ventilera barnet.
Efter att ha haft pH långt under 7 i 2-3 timmar efter
operationen, hade man bytt tuben och då fått fungerande ventilation. Man hade
också sugit upp segt slem.
När jag kom till kvällen fick jag veta att den
sjuksköterskans bedömning det inte fanns något att suga. När jag sög, direkt på
kvällen, fanns en del mkt segt i tuben och stora mängder segt vitt blandat med
maginnehåll i nedre delen av svalget.
När jag kom kvällen efter fick jag åter rapport om att
barnet inte behövde sugas. Det fanns stora mängder mkt segt i tuben som bara
kunde fångas med hjälp av anfuktning med koksalt.
Vården av de svårt sjuka intensivvårdsbarnen fungerar inte
på vår avdelning därför att avdelningens sjuksköterskor är fostrade till blind
lydnad och tyst underordning - inte till att göra bedömningar och att ta
initiativ till adekvata omvårdnadsåtgärder som en sjuksköterskas roll är, i den
svenska sjukvården.
Nyanställda sjuksköterskor lärs att lyda PM och riktlinjer –
som i flera fall är direkt felaktiga – inte att tänka logiskt, göra bedömningar
och dra slutsatser; det man lär sjuksköterskor på andra håll i vårt land, och
som är den kritiska faktor som gör att vården fungerar väl även när jourläkaren
är mindre erfaren.
Kombinationen av nedtystade och lydiga sjuksköterskor och
oerfarna läkare, som på KS neo, utgör ett mycket konkret hot mot
patientsäkerheten!!!
Sjuksköterskors unika kompetens utgår inte uteslutande av
teoretisk kunskap utan sjuksköterskors kunskap bygger på två specifika faktorer
– den teoretiska kunskapen i kombination med den praktiska erfarenhet som bara
den kan få, som befinner sig bed side.
Läkare har inte samma unika möjlighet att kombinera teori
med praktik utan är beroende av att lyssna till sjuksköterskors iakttagelser.
Ju högre teoretisk utbildning en sjuksköterska har, ju
friare utrymme sjuksköterskan har att pröva sig fram under dialog med läkaren,
och ju mera innovativa lösningar som prövas, dess mera utvecklas sjukvården.
Jag är en erfaren neonatalsjuksköterska som hade kompetens
på expertnivå vid min anställning. Jag hade arbetat i en verksamhet där man
hade följande strategi:
1). Man utbildade sina sjuksköterskor fortlöpande, på samma
nivå som läkare, för att optimera sjuksköterskans möjlighet att fungera som
läkarens högra hand
2). Man gav sjuksköterskan frihet, under ansvar, att t.ex
välja rätt sond, att suga barnen utifrån individuell bedömning, att ändra
syrgasen utifrån ordinerad och uppmätt saturation utifrån individuell bedömning
(t.ex att tillföra större tarmbarn syrgas för högre saturation än de minsta
prematurerna, för att optimera syrgastillförseln i tarmen), att sätta
urinkateter v.b. osv.
Policyn att utnyttja sjuksköterskans kompetens i vården
skapade stabilitet i vården dygnet runt, årets alla dagar, och det skapade en
mkt god och kreativ arbetsmiljö.
Både läkare och sjuksköterskor trivdes, allas kompetens utvecklades
kontinuerligt, avdelningens barnsköterskor kände sig trygga och ägnade sig åt
sina arbetsuppgifter – att hålla barnen och vårdplatserna rena, att stötta
föräldrar och att tillföra mat individuellt.
Verksamheten på KS neo kan inte ta emot sjuksköterskor med
min kompetens.
Den svenska sjuksköterskans funktion existerar inte i
verksamheten.
De sjuksköterskor som har status och makt i denna verksamhet
har inte fått den genom hög kompetens – magisterexamina och andra meriter till
trots (på KI verkar det gå att få vilka utmärkelser som helst med de rätta
kontakterna) – utan genom nära personlig relation till någon läkare. Dessa
oheliga allianser har blockerat utvecklingen av verksamheten så att den
befinner sig 10-15 år efter resten av landet och dessa grupperingar har – under
beskydd av läkare - manövrerat ut flera kompetenta chefer. Ett flertal läkare
har slutat efter att ha konstaterat att personalgruppen saknar den kompetens
som krävs för att bedriva sjukdomsspecifik neonatal omvårdnad – det som är
barn/neonatal sjuksköterskans kompetens- och ansvarsområde i den svenska
sjukvården.
Utvecklingen av utbildningen av sjuksköterskor vid KI ligger
nära 30 år efter resten av landet.
De krav som, enligt pressen, har ställts på lärare på KI
under 2008 hade ställts på samtliga vårdlärare i sjuksköterskeutbildningen vid
Vårdhögskolan i Jkpg när jag började min grundutbildning till sjuksköterska
1981!
Sjuksköterskor på KS neo utbildas inte tillsammans med
läkare utan tillsammans med barnsköterskor, som man skulle fungera som
arbetsledare för i en frisk arbetsmiljö.
Nya sjuksköterskor tränas inte att göra individuella
bedömningar och att reflektera, de uppmanas lyda omvårdnads PM – som i flera
fall är felaktiga - och fostras till blind lydnad gentemot läkarna och deras
väninnor oavsett dessas erfarenhet och kompetensnivå.
Två unga skärpta sjuksköterskor kallar avdelningen för en
bordell, på Facebook.
Jag är övertygad om att de har avsikten att väcka till
eftertanke.
Avdelningens PM har skrivits av sjuksköterskor som i flera
fall inte har följt Socialstyrelsens rekommendation om utbildning för äldre
sjuksköterskor och vars kompetens är djupt präglad av den undermåliga
utbildning som givits till sjuksköterskor på KI.
Avdelningens ”expert”-sjuksköterskor har inte valts av
sjuksköterskor, därför att de har hög sjuksköterskekompetens, utan de har valts
av läkare eller av de två chefer som fungerat som maktklickarnas marionetter
under flera år och som saknar kännedom om vad det innebär att vara expert på
neonatal omvårdnad.
Detta är några mina omvårdnadsbedömningar av barnet på 3:4:
Vid ankomsten till avdelningen skulle barnet ha fått en grov
sond – eller ännu hellre skulle det ha ordinerats inför transporten från (annat
sjukhus) för att minska risk för aspiration under resan - dels för att kunna
dra upp sådant som eventuellt skulle komma att backa upp ur tarmen och dels för
att gas och maginnehåll skulle kunna backa upp av sig självt. Det klara sega
slem som pressas upp ur tarmens övre del, till magsäcken, hos så gott som alla
tarmpatienter, kan inte elimineras gm en tunn sond. Självklart ska en
sjuksköterska på en avdelning som KS neo iva ha tillgång till ett större antal
sonder och kunna välja lämplig för det enskilda barnet.
På vår avdelning finns en sond som ska användas till alla
barn eftersom avdelningens sjuksköterskor inte anses kunna göra någon form av
bedömningar.
Jag var ansvarig för planeringen och delaktig i
genomförandet av transporter av barn med många olika sjukdomar och
missbildningar under 10 års tid i Jkpg. Om jag skulle ha skickat ett tarmbarn
och det skulle ha aspirerat under eller innan transport skulle mina läkare ha
anmält mig! På KS neo finns ingen som tar ansvar för något.
Barnet skulle ha fått en urinkateter insatt direkt vid ankomsten, dels pga Morfininfusionen, men också för behovet av att ha kontroll på urinproduktionen. Också denna åtgärd bör ligga på sjuksköterskans ansvar, så att det inte glöms bort och man bör ha tillgång till urinkatetrar av olika storlek och styvhet. Samtliga sjuksköterskor bör ha högsta kunskap om teknik vid katetersättning och om vilken kateter som är lämpligt till vilket barn.
Ett flertal av de sjuksköterskor som undervisar nya kollegor
om katetersättning kan inte sätta kateter. De sätter till exempel in den till
en längd som gör att det finns risk att katetern glider upp och obstruerar en
urinledare och ett fåtal fixerar den så att den sitter kvar.
Infartsproblematiken bör bedömas med längre framförhållning
än det egna arbetspasset och centrala infarter ska sättas när barnet har väl
fungerade infarter, när allt är stabilt och när det finns flera läkare på
avdelningen; inte i akuta situationer, mitt i natten, med föräldrar som är
lovade olika saker av läkare på dagtid.
Som erfaren sjuksköterska vet jag att barnet på 3:4 inte
skulle ha varit hjälpt av en silastic, eftersom de som sätts på vår avdelning,
på de stora tarmpatienterna, är samma tunna slangar som sätts på de minsta
prematurerna. Dessa klarar inte den tillförsel som ett större tarmbarn behöver.
Oerfarna – och lågt utbildade – sjuksköterskor kopplar ofta flera vätskor till
dessa slangar, utan backventiler, vilket leder till att vätskorna fluktuerar
mellan slangarna tills ett högt tryck har byggts upp och det larmar. Man
förstår inte heller att vid varje larm backar infusionen och står stilla under
hela den tid det tar för pumpen att bygga upp det inställda trycket igen. Ofta
sätts tryckgränsen, vid silatickateter, på
Vanligen berättar bsk att de startat om pumparna upprepade
ggr under kvällspasset och man kan konstatera, när man räknar på barnens
vätskor, att inget har gått in under flera timmar.
Barnet på 3:4 tillfördes så stora mängder vätska och var i
så akut behov av dessa att en silastickateter, av den typ som sätts på samtliga
barn – oavsett storlek och sjukdomstillstånd – på KS neo, enbart skulle ha
skapat mycket stora problem. Läkare hade inbillat sig att barnet hade en
fungerande infart medan personalen slitit ut sig på att försöka hitta ett sätt
att få något att gå in i denna tunna slang. Stora barn som inte kan tillföras
mat måste få grova centrala infarter, helst två, insatta på dagtid, av
kompetenta läkare tidigt under vårdtiden.
Det är både en förutsättning och en rättighet för barnen att
de läkare som arbetar på en avdelning där svårt sjuka barn behöver TPN,
smärtlindring och inotroper under lång tid kan sätta fungerande centrala
infarter – och att avdelningens sjuksköterskor får byta samtliga slangar och
kranar en gång per dygn för att hålla barnen infektionsfria.
Har man en sjuksköterskegrupp som inte klarar så basala
arbetsuppgifter så anser jag att alla sjuksköterskor bör sägas upp och ersättas
med läkare.
Jag har aldrig hört talas om, under alla mina år i vården,
att man någonstans har bedömt att sjuksköterskegruppen varit så obildbar som
gruppen på KS neo.
Vi kan inte byta infusioner utan att infektera barnen, inte
suga barnen utan att ge dem BPD, inte blanda läkemedel som man gör på andra
enheter, inte tillföra syrgas på ett så balanserat sätt att de undgår ROP –
utan i stället får de ROP, NEC, kvarstående ductus osv pga låg och fluktuerande
syresättning -, inte pipa dem så att de kan slippa lavemang, inte stötta barn
och föräldrar till anknytning i samband med dödsfall, inte planera barnens mat
utifrån det individuella barnets förutsättningar, inte skilja mellan
smärtsymtom och symtom på infektion, kramper osv, osv, osv.
Det var också – anser jag - olämpligt att ordinera att
vätska skulle avräknas enbart två gånger per dygn. I och med att förlusterna
var så stora och tillgången till infarter så begränsad och så osäker var det
optimala att göra avräkningar vid varje byte av underlag under barnet och att
ge vätska i överkant; inte på lägre nivå än förlusterna.
Natten mot den 26 juli var barnet redan drabbat av stora
förluster och jag försökte optimera genom att tillföra 15 ml
natriumklorid/timme och fortsatte plasmainfusion med 6 ml/timme efter att dosen
på 12 ml hade gått in. Då jag rapporterade detta uppmanades jag att sänka
natriuminfusionen till 6 ml/timme, trots att barnet låg back ca 70 ml redan,
och underlaget var genomblött.
Infartsproblematiken ökar när barnen blir intorkade.
Min bedömning var, när jag insåg att barnets pvk hade
havererat, att det var av största vikt att sätta in en ny momentant. Det skulle
jag ha gjort om inte mamman hade hindrat mig, pga vad någon läkare hade sagt
till henne under dagen. Min bedömning var att med de stora vätskemängder som
pågick, skulle den förlust som skulle uppstå bara under den tid som det skulle
ta att duka sterilt och sticka för silastic, inte hinna ersättas under natten.
Eftersom jag visste att det varit lätt att sticka barnet innan gjorde jag
bedömningen att jag skulle lyckas på 1-2 stick, att det skulle ta högst 15
minuter, och att den nya infarten skulle kunna ta emot betydligt snabbare
infusioner än en silastic - men det kunde ju inte mamman veta.
En av hennes kollegor hade lovat henne att hennes barn
skulle få en cvk – självklart tänkte hon sig en som var grov nog för de vätskor
barnet behövde. Jag anser att det var olämpligt att ge denna mamma information
vars innebörd hon inte förstod. Det ökade hennes stress.
Min bedömning var att detta var ett barn som hade aspirerat
maginnehåll och som därför behövde sugas regelbundet och där det fanns behov
dels av att använda grövre sugkateter, dels av att anfukta med koksalt. Det
rapporterade jag till mina kollegor men det brydde de sig inte om, för de har
ingen aning om hur man – som sjuksköterska – jobbar med att skapa fria
luftvägar hos intuberade barn. Det enda de vet och kan är att de inte har den
kompetens som krävs för att suga de patienter som vi vårdar.
Runt om i landet anses undersköterskor kunna suga intuberade
och trakeotomerade barn men sjuksköterskor på KS neo, med 15-25 års erfarenhet,
klarar inte att lära sig detta.
Det ingår i svenska neonatalsjuksköterskors ansvars- och
kompetensområde att suga barn på ett individuellt anpassat sätt. På svenska
neonatalavdelningar lär sjuksköterskor varandra hur olika stora/mogna barn, med
olika sjukdomstillstånd, ska sugas.
På KS neo har två av avdelningen ”expert” sjuksköterskor
skrivit ett PM om sugning som handlar om hur man tar tag i sugkatetern och hur
stor spruta man ska välja för genomspolning.
Sjuksköterskor på avdelningen anses inte ha omdöme och
förutsättningar för att inhämta den kunskap som samtliga sjuksköterskor, på
Sveriges alla neonatalavdelningar, kan tillägna sig – och som är av avgörande
betydelse för att upprätthålla god vård.
Två sjuksköterskor borde ha avsatts till att vårda barnet,
en med ansvar för att tillreda vätskor och läkemedel, en för att sköta barnet,
sätta nya infarter, vända, suga, stötta föräldrarna osv.
Att, som sjuksköterska, försöka kommunicera med oerfarna
läkare som inte förstår innebörden av det man rapporterar, som inte tror att
man som sjuksköterska har någon som helst förmåga till kunskap och bedömning
och som inte kommunicerar utan utövar makt som inte står i relation till
kunskapsnivån, utgör en blockering som i sin tur kan leda till att man förlorar
ett barn.
Att bygga solid
kunskap i hela sin grupp och att skapa fungerande kommunikation mellan de olika
personalgrupperna är den faktor som avgör en verksamhets framgång.
Allt jag kan om den sjukdomsspecifika omvårdnaden av
neonatalbarn har jag lärt mig i Jönköping, Linköping, Lund och Örebro.
Under åren på KS neo har jag inte tillförts, utan tappat,
kunskap.
Jag har blivit kränkt, förtalad och angripen av mängder av
läkare. Man har berättat att sådant jag rapporterat om barnen har ignorerats
och använts som skämt under ronder på dagtid.
En enda läkare
har alltid lyssnat, har alltid förstått vad jag menat och alltid
tagit till sig mina rapporteringar om alla olika barn ända sedan min
anställning – Ann Edner.
Jag förstår om hon, med sin höga kompetens, har utgjort ett
karriärmässigt hot för flera av kollegorna! Jag har sett många i denna
personalgrupp agera mot många; det är en del i den mycket skeva arbetsmiljön.
Jag jobbade en eftermiddag för ett tag sedan och ronden
hölls av fyra kvinnliga läkare.
Tjafset dem emellan gjorde att ronden inte kom igång och jag
satt där och iakttog intresserat. Det förde mina tankar till tjejer i
mellanstadiet – jag var en iakttagare då också och ingick inte i dessa
grupperingar. En av läkarna sa till slut ”…vi beter oss som om vi satt i en
sandlåda”.
Ann Edner ingick inte i den gruppen och på vilket sätt hon
skulle vara sämre än någon annan, bland alla oss – läkare, sjuksköterskor och
barnsköterskor - som mår extremt dåligt av den exceptionellt skeva
arbetsmiljön, förstår nog få personer i personalgruppen.
Mitt förslag är att samtliga sjuksköterskor sägs upp från KS
neonatal iva och ersätts av läkare.
Det är crucial att förstå att man inte kan vårda svårt sjuka
patienter utifrån en bok, ett fast PM, en forskning eller en tabell – man måste
iaktta det enskilda barnet och ha kunskap nog att göra individuella bedömningar
och man måste, som läkare, utbilda sina sjuksköterskor till en så hög nivå att
man kan lita på deras bedömningar och yrkesmässiga säkerhet.
Den kunskapen byggs, runt om i Sverige, i
sjuksköterskegrupperna i olika verksamheter.
På min tidigare arbetsplats, på ett länssjukhus, arbetade
jag som nattsjuksköterska direkt underställd en sk neo-bakjour, om primärjouren
av ovan. Det innebar dels att jag aldrig behövde diskutera de sjukaste barnen
med oerfarna läkare men också att alla de erfarna läkarna hade möjlighet att
bedöma min kunskapsnivå – vi hade nära kontakt.
På KS neo – och sannolikt i hela Sthlms neonatalvård –
saknas sjuksköterskans kunskap.
Läkare samarbetar inte med sjuksköterskor, man hindrar
utvecklingen av sjuksköterskors kompetens, man gör sig av med chefer som
försöker driva fram konstruktiv förändring, man spelar ut sina egna
specialister mot sjuksköterskor från andra specialiteter och man verkar inte
förstå vilken enorm skada detta orsakar patienterna.
Jag kan bara se ett sätt att hantera situationen i
neonatalvård i Sthlm och det är att sluta anställa sjuksköterskor och att satsa
på läkare tillsammans med barnsköterskor – den gruppen har inte den teoretiska
kompetens som krävs för att ifrågasätta läkare.
Vad gäller tillredning av läkemedel så anses sjuksköterskor
på KS neo ju inte kunna utföra den arbetsuppgiften och då skulle man kunna
anställa apotekspersonal i den funktionen.
Vi sjuksköterskor anses inte kunna göra tillsatser i olika
infusioner utan att förorena dessa.
Vi anses inte kunna byta infusionsaggregat var 24 timme utan
att infektera dessa.
När jag gjorde ett misstag pga den chock jag fick när jag
såg den undermåliga vård som ett barn fick av lågt utbildade sjuksköterskor och
dessutom insåg att barnet sannolikt ådragit sig en allvarlig hjärnblödning pga
att hon utsatts för en onödig undersökning som skadat ett flertal barn,
omtolkades detta till att jag inte klarade av att göra en blandning av
läkemedel som jag gjort utan problem i 25 år.
Att avlöna en stor yrkesgrupp utan att utnyttja deras
kompetens innebär ett enormt slöseri med resurser, inte minst i form av
kostnader för inskolning av sjuksköterskor som lämnar verksamheten när de
börjar inse att deras kompetens aldrig kommer att tillvaratas.
BILAGA 4
ÅR 1997
FÖRBJÖD SOCIALSTYRELSEN SVENSKA LÄNSSJUKHUS
- SOM JÖNKÖPING -
ATT TA EMOT PREMATURA BARN UNDER VECKA
27-28
ORSAKEN VAR ÅRATAL AV HÅRDA
PÅTRYCKNINGAR
FRÅN NEONATOLOGER
FRAMFÖR ALLT I STHLM
ÅR 1997
PLACERADE SJUKSKÖTERSKOR PÅ KS NEO MIG
-
EN SJUKSKÖTERSKA
MED SPECIALISTKOMPETENS –
PÅ STÄDARBETE
VAR NATT DET VAR MÖJLIGT
ÅR 1997
HADE EN NYANSTÄLLD SJUKSKÖTERSKA
UTAN TIDIGARE ERFARENHET AV NEONATALVÅRD
-
UTAN BARN-, IVA-
ELLER BMSK UTBILDNING –
-
MEN UPPFYLLD AV BEUNDRAN ÖVER PERSONALEN PÅ
AVD –
HAND OM ELEVER PÅ KS NEO
Här följer en jämförelse mellan vården
vid KS neo och på Neo i Jkpg
år 1996.
JKPG 1996 NIDCAP OCH AKUT OMHÄNDERTAGANDE
NIDCAP:s teorier
tillämpades i Jkpg som grund för barnens vård från att teorin kom från USA via Falun i början av 90-talet. Ansvarig
neonatolog ansåg att forskningsresultaten från USA var så övertygande att det
inte var etiskt försvarbart att inte tillämpa teorin i väntan på den studie som
skulle göras i Sverige.
Samtlig personal i Jkpg hade fått obligatorisk undervisning
om NIDCAP. Alla i gruppen hade varit anmodade att läsa Agneta Kleebergs och
Hedberg Nyqvists bok när den kom 1992-93. Eftersom NIDCAP är ett skyddat namn
utvecklades en vårdmodell som kallades ”mjukvård”. Den byggde på NIDCAP teorier
om att prematura barns hjärna utvecklas optimalt i en miljö som liknar
livmoderns. Gruppen tränades i att iaktta det enskilda barnets signaler och att
anpassa vården utifrån barnets mognad. Alla
fick samma utbildning med syfte att vården skulle vara optimal för barnen alla
dygnets timmar, alla dagar. Psykolog/forskare Karin Stjernqvist från Lund (eller
A Kleeberg) gav undervisning om hur barnens signaler skulle tolkas och hur
omvårdnaden skulle utformas. Undervisningen omfattade kunskapen att
omvårdnaden av barnen är avgörande för deras neurologiska utveckling.
Mot bakgrund av denna
kunskap tillämpades strukturerad omvårdnad, individuellt anpassad till det
enskilda barnets mognad och ålder, genom hela vårdtiden, från
att barnet kom på akutbordet tills
det gick hem från 1992-93.
Prematura barn möttes, direkt på öppenvårdskuvösen efter sin
födelse, med lugna dämpade röster, dämpad belysning och två personer – läkaren
och den ansvariga sjuksköterskan alternativt en barnsköterska - nära barnet och
pappan. Övrig personal servade så tyst som möjligt. Man stack inte barnen, om
det gick att undvika. Medan sjuksköterskan höll masken och ventilerade vid
behov, satte läkaren navelkatetrar om barnet var litet eller svårt sjukt.
Alternativt intuberades först. Alla sjuksköterskor var tränade och kunde
upprätthålla fungerande, balanserad maskventilering under en längre tid.
I det akutrum där nya barn togs emot fanns allt samlat för
olika akuta åtgärder, för att kunna skapa lugn i de akuta situationerna.
Bredvid den öppenvårdskuvös som användes för de minsta barnen fanns skåp med
allt som behövdes för intubering, navelkatetersättning osv.
Det fanns en akutvagn att sterilduka på och i dess lådor
fanns akutläkemedel och sterila instrument. Vagnen kunde dras med till olika
salar, vid olika akuta händelser. Allt var samlat på ett logiskt sätt som
gjorde att det akuta arbetet kunde flyta som ett väloljat maskineri.
De prematura barnen lades i nästen, från 1992-93, som
byggdes av en ring av två hopknutna filtar med ett syntetskinn med höga
uppböjda kanter inuti. Där låg barnen med en mjuk trasa under ansiktet. Varje
barn hade två syntetskinn som var personbundna och som tvättades separerat från
andra barns. När barnen blev äldre gjordes nästena successivt vidare och togs
bort. Fullgångna barn lades bara i bon om de var oroliga och neurologiskt
instabila.
På vårdrummen där de minsta barnen vårdades var det extremt
tyst. På tillväxtsalarna stod ofta en radio på med lugn musik dagtid för
dygnsanpassning dvs. att barnen skulle vänja sig, stegvis, att sova med ljud
runt omkring sig tills de kom hem.
Läkarna satte centrala infarter på barnen först i form av
navelkatetrar och innan dessa drogs fick de små och de svårt sjuka barnen
centrala venkatetrar. Dessa CVK hade ofta en lumen som var så vid att man kunde
dra prover ur dem vilket gjorde att man sällan stack barnen.
Om ett litet barns CVK slutade att fungera nattetid kom den
ansvarige läkaren ibland in till sjukhuset och satte en ny, för att barnen
skulle skonas från stick.
KS NEO 1996 NIDCAP OCH AKUT OMHÄNDERTAGANDE
NIDCAP fanns inte i funktion på KS Neo vid min anställning
1996. Dess läkare inte ansåg att de kunde godta forskningsresultat från USA
utan måste göra en egen studie. Denna hade påbörjats kort tid innan min
anställning och vissa i personalgruppen var utvalda att delta.
Dessa hade fått undervisning om hur NIDCAPs principer skulle
tillämpas i vården. Övriga hade inte fått undervisning om NIDCAP och skötte
barnen som man gjorde på 70-talet.
Jag påpekade att det skulle bli svårt för mig att arbeta
utifrån den äldre modellen efter att ha jobbat enligt NIDCAPs principer flera
år i Jkpg. Detta orsakade en våldsam reaktion, framför allt från avdelningens
”NIDCAP-experter”. ”Det fanns ingen NIDCAP vård i Jkpg”, sa man. Man tillät mig
inte ens - för att markera mot mig - att gå in på den vårdsal när NIDCAP
projektet pågick. Andra i gruppen var välkomna till salen, på ”studiebesök”.
När små prematura barn föddes på KS samlades alla runt det
”roliga” som hände.
Man skrattade och skrek och flirtade med läkaren. Alla
lampor var tända. Larmen ringde på alla barnen – det fanns ingen vägg mellan
sal 6 och 7 - för alla ville vara med när något hände och de andra barnen
glömdes bort helt och hållet (det är ingen överdrift!). Alla sprang om
varandra, ljudnivån var osannolik och pappan hade man vanligen placerat i en
soffa precis utanför. Det han såg och hörde var kaos, springande människor och
alla de ringande larmen.
Det fanns ingen akutvagn med nödvändig utrustning att dra in
på salen, och inga förråd för akuta behov där barnen togs emot. I stället fick
man rusa ut i sterilförrådet, sprita en vagn och plocka allt ur skåpen i de
akuta situationerna. Det kunde ha fungerat någorlunda om allt som behövdes för
en akut åtgärd fanns på samma ställe, men det som behövdes för att t.ex. sätta
en navelkateter var utspritt i flera olika garderober. Att plocka samman allt i
en akut situation tog tid och för nyanställda var det en mardröm. Många av dem
som jobbat länge verkade älska att komma ut till förrådet efter en stund,
markera sitt förakt – med stor tydlighet - för den som inte kunde komma ihåg
allt eller hitta allt, och ta över.
Prematurerna låg utan bon, inte sällan med armar och ben
spretande åt olika håll, under stark belysning i taket – det fanns ingen
punktbelysning.
Man stack alla barn initialt och det verkade vara en sport
bland de flesta sjuksköterskor att få in nålar så snabbt som möjligt. Många
bände i barnens handleder och det kom påpekanden från röntgen om att barn som
vårdats på avdelningen i flera fall drabbats av greenstickfraktur. Inte sällan
stod två sjuksköterskor, en på var sida om ett nyfött prematurt barn, och satte
nålar.
Det fanns inget speciellt bäddmaterial för barnen utan man
använde cirkulationstvätten.
När jag försökte boa om barnen med hjälp av det bäddmaterial
som fanns brukade flera av dagens barnsköterskor öppna hela den stora
kuvösluckan och vräka ut alltsammans på golvet redan innan jag gick hem på
morgonen, för att demonstrera sin uppfattning.
Vid ett tillfälle blev ett barn akut försämrat på
efternatten. Föräldrarna hade förlorat sitt förra barn. Pappan hade kommit,
flera morgnar i rad, vid 06-tiden. Jag påpekade det till mina två kollegor som
flamsade med läkaren. Mina kollegor blev, vid mitt påpekande, ännu mera
högljudda. De började fäkta med det sterila godset medan de tjoade och
skrattade och skrek över det bleka, flämtande och desaturerade barnet. Pappan
kom inte den morgonen men jag gick, djupt chockerad både över mina kollegors
beteende till en chef. Jag mådde så dåligt av det jag hade sett. Min chef sa
att det finns, i gruppen på avdelningen, relativt många personer som har blivit
beroende av de adrenalinkickar de får i de akuta situationerna. Syndromet som
finns beskrivet i litteratur kallas ”helpers high”.
En av de två sjuksköterskor som betedde sig så här har,
under beskydd av verksamheten, kunnat utsätta mig för trakasserier och förtal
sedan min anställning och fortfarande.
JKPG 1996 KÄNGURUVÅRD OCH AVSLUT
Barn från vecka 24 vårdades dagtid hud mot hud så snart
deras hud bedömdes ha mognat tillräckligt - även intuberade och de som hade
artärkatetrar – efter bedömning av erfaren sjuksköterska alt läkare. Man
tejpade navelkatetrarna på blöjan och lade inte barnens mage mot föräldrarnas
kroppar. Nattetid, då erfaren läkare inte fanns på avdelningen, satte man inte
barnen hos föräldrarna annat än vid terminal omvårdnad pga risken för
tubglidning och andra incidenter – som aldrig inträffade under mina år där. Barn
i kuvös vändes var 3-4 timme för att undvika tryckskador och smärttillstånd,
utan involvering av läkare.
Vid avslut av vården avslutade man respiratorbehandlingen
innan barnen drog sina sista andetag så att föräldrarna fick tid att ha sitt
barn i famnen medan barnet fortfarande gav kontakt, eftersom evidens visat att
det var optimalt för föräldrarnas bearbetning av sin sorg.
Det var sjuksköterskans ansvar att planera omvårdanden av
barn och föräldrar i samband med dödsfall och det gjordes mot bakgrund av evidens vad gällde sorgeprocessen.
Enligt olika undersökningar är fotografier viktiga för
föräldrarnas bearbetning och av den orsaken hade avdelningen köpt in en
avancerad kamera. Alla sjuksköterskor hade fått lära sig att hantera denna och
riktlinjerna var att alla döende och döda barn skulle fotograferas på samma
sätt. Barn som var döda vid födelsen fotograferades enskilt och när de låg i
sina föräldrars famn. När man insåg att livet inte gick att rädda på ett barn
började man ta fotografier, man fotograferade vid nöddop och efter att barnet
hade dött. Avdelningen köpte in filmer med 36 bilder, tog så många bilder som
möjligt/lämpligt av ett barn och filmen överlämnades sedan till föräldrarna för
framkallning.
KS NEO 1996 KÄNGURUVÅRD OCH AVSLUT
Inga intuberade barn eller barn med navelkatetrar tilläts
sitta känguru oavsett gestationsålder. Inga sjuksköterskor tilläts sätta barnen
hos föräldrarna utan att läkare tillfrågats. Det var vanligt att sjuksköterskor
blev utskällda av läkare om de satte stabila barn hos sina föräldrar utan att
följa rutinen att först fråga läkare – som kunde ha mindre erfarenhet i
neonatalvård än sjuksköterskan.
När man, som nyanställd ifrågasatte varför man inte jobbade
med anknytningen på samma sätt på KS, som i övriga landet, sa många - med
uttalad stolthet - att det inte fanns så små och så sjuka barn någon annanstans
i landet.
Det stämde inte att barnen på KS neo var mindre i storlek
eller gestationsålder, men däremot hade jag aldrig sett eller hört talas om så
sjuka barn någonsin.
De barn som låg i högfrekvensrespiratorn Sensor medics kunde
inte sitta känguru pga de stela slangarna. De låg på hårt underlag, de vändes
vanligen inte mer än ngn gång per dygn och innan vändning skulle läkare
tillfrågas.
Det var inte ovanligt att barnen dog i respirator och lades
till föräldrarna efter att de var döda.
Det verkade inte som om det fanns kunskap om den evidens som
funnits sedan 80-talet, om omvårdnad i samband med dödsfall inom
neonatalvården.
Avdelningen hade enbart en Polaroid kamera, som gav dåliga
bilder med förskräckliga färger, de första åren jag jobbade på avdelningen.
Trots att jag stötte på många gånger, och motiverade med vetenskaplig grund,
köptes ingen kamera.
När man äntligen köpte kamera, flera år senare, fick bara
vissa lära sig att hantera denna. Dessa personer tog inte enbart kort på döende
och döda barn utan de började fotografera många olika barn och sedan gick de
till föräldrarna med korten.
”Det här kortet har jag tagit av ditt barn”, sa man och fick
föräldrarnas stora tacksamhet.
En natt arbetade jag med en av avdelningens dominerande
sjuksköterskor. Hon tog kort av alla barnen på vår sal, sal 8, och arrangerade
dem som presenter till föräldrarna.
Framåt morgonen sa hon att hon kommit på att hon ju kände
föräldrarna på sal 6 också.
Hon gick därför och tog kort på de barnen också.
Föräldrarna till de tre barnen på sal 7 kände hon inte. De
fick inga fotografier av sina barn.
JKPG 1996 ANDNING
Det var förbjudet att ventilera prematura barn med kall och
obefuktad gas från 90-talets början efter att vetenskapliga studier visat att
det skadar lungorna. Det fanns, vid det akutbord där prematurerna togs emot, en
befuktare kopplad till en Neopuff. Befuktaren fylldes med vatten och startades
upp så snart man förannonserade om ett prematurt barn.
Vid vårdplatsen fanns sedan, de minsta barnens första
levnadsveckorna, en befuktare igång kopplad till Laerdalblåsa eller Neopuff, om
barnet ev. skulle behöva ventileras. Ansvarig neonatolog bestämde när dessa
skulle avvecklas. Oxymixrarna vid akutborden stod på 40 %.
INTUBERINGAR
Den neonatolog som var ansvarig för hela verksamheten
instruerade alla nya läkare i att intubera de minsta barnen. Den faktor han
främst betonade var lugn och att tuba när barnet var stabiliserat i puls och
syresättning genom balanserad maskventilering. Om en ny läkare var stressad
väntade man, om möjligt, tills också läkaren var ”stabil”. Även personal som
assisterade förväntades vara tyst och lugn och bara meddela om barnets puls och
syresättning sjönk för mkt. Alla barn fick Morfin inför intubation.
Om ett barn behövde Adrenalin gavs det i tuben eftersom det
ger snabbast anslag när det ges centralt. Man gjorde ett kort uppehåll med
hjärtkompressionerna, för att inte rubba hjärtats rytm när Adrenalinet slår
till, eftersom man annars riskerar att rubba hjärtats egen rytm när det
startar, vilket kan göra att det kan stanna igen.
RESPIRATORVÅRD
Man hade köpt in Drägers respiratorer 1989-90 och kasserat
samtliga äldre Babylog.
Sedan dess hade svåra och medelsvåra BPD skador försvunnit.
Alla sjuksköterskor som hade möjlighet hade fått vara med
och bedöma vilken respirator som skulle köpas in, eftersom sjuksköterskor
ansågs kunna bidra med synpunkter om hur en apparat skulle fungera i praktiskt
arbete. Valet av Drägern utgick från höga krav på säkerhet för patienterna.
Neonatalsjuksköterskan var ansvarig för att vården av
samtliga respiratorbarn bedrevs på ett säkert sätt på jourtid, då det sällan
fanns specialistkompetent läkare på sjukhuset.
Inga apparater fick användas utan att alla kunde dem. De
minsta prematurernas och de sjukaste intensivvårdsbarnen diskuterades aldrig
med oerfarna läkare på jourtid.
De sköttes då av en ”neo-bakjour” i hemmet med minst
biträdande öl-kompetens.
INHALATIONER
Inhalationer gavs gm att man utnyttjade Drägers eget system.
Man kopplade in en slang på baksidan av respiratorerna, som förde tryck till en
dosa med läkemedel.
Respiratorns eget flöde drev in inhalationen under lång tid
och anpassade trycket i respiratorn så att det befann sig på inställd nivå
under hela inhalationen.
AVSLUT AV
RESPIRATORVÅRD
En av avdelningens läkare gjorde dagliga undersökningar av
barnens lungfunktion.
Man extuberade barnen mot bakgrund av dessa undersökningar.
Reintuberingar var extremt ovanliga, speciellt som barnen
hölls fria från infektioner. Svåra och medelsvåra BPD skador var extremt
ovanliga sedan inköpet av Dräger respiratorn.
KS NEO 1996 ANDNING
Man handventilerade alla små prematurer, inte sällan under
lång tid, med kall och obefuktad gas både i samband med födelsen och senare.
Vid akutbordet på förlossningen var oxymixrarna inställda på
100 % för alla barn.
INTUBERINGAR
Vem som lärde nya läkare att intubera känner jag inte till
men jag hade aldrig sett, i Jkpg, en enda så våldsam intubation som många var
på jourtid på KS neo. Många barn blödde länge efteråt. Flera läkare var
märkbart stressade. Det var inte ovanligt att läkare handventilerade så snabbt
att det inte fanns tid för gasen att lämna lungorna. Pulsen sjönk när hjärtat
trycktes ihop av de utspända lungorna och saturationen sjönk utan att någon
förstod orsaken.
Det hände att jag till slut tog mask och blåsa ur händerna
på läkare som inte hade fått tillräcklig instruktion av kollegor vid sin
anställning. De tackade mig efter åt, undantagslöst!
Det hände att man gav upprepade doser Adrenlin perifert,
utan att få effekt, eftersom man fortsatte med hjärtkompressioner när man gav
Adrenalin i tuben.
Personalen skrek och gav onödiga kommentarer. Sammantaget
upplevde jag intubationerna som så traumatiska för barnen att jag inte ville
vara på salen.
Det var ovanligt att
barnen fick Morfin. Mitt intryck var att många läkare kände sig osäkra på om
man kunde handventilera om egenandningen skulle slås ut.
RESPIRATORVÅRD
Man hade dels gamla otriggade Seechrist respiratorer, dels
ett par nya Sensor medics.
Bara en handfull i gruppen runt läkarna hade fått lära sig
Sensor medics. Flertalet bsk var upprörda över att de inte hade fått lära sig
att rengöra oscillatorn. Till och med det gjordes av de utvalda
sjuksköterskorna.
I samband med inköp av nya respiratorer 1997 gjordes
jämförelse av triggningshastigheten mellan Dräger och Infant star av en
sjukskötare utan vidareutbildning och av läkare.
Ingen tog hänsyn till hur apparaterna skulle fungera i
praktiskt arbete. Det var t.ex. uppenbart att inga barn skulle kunna vårdas hud
mot hud, eftersom triggerkapseln skulle placeras helt oskyddad på barnets buk.
Att köpa in en sådan apparat när neonatalvården var på väg mot NIDCAP vård och
ökad föräldramedverkan, var att gå bakåt nära 10 år i utveckling.
Inga efterforskningar verkade göras om hur andra enheter
hade bedömt de två resparna.
Man missade det som varit känt i Jkpg sedan >5 år, att
Infant star var utdömd i USA.
Efter en mängd anmälningar om svåra lungskador, som bedömdes
orsakade av att triggningen var oskyddad, gick Infant Star inte längre att
sälja i USA – man hade några apparater kvar som man lyckades få sålda i
Sverige. Det har pratats om att någon på avdelningen belönades med en resa till
Jackson Hole, av det företag som sålde Infant star.
Under 2-3 år efter inköpet av Infant star (ungefär fram till
år 2001) dog ett flertal prematurer vid 2-3-4 månaders ålder, vanligen pga
hjärtinkompensation pga svåra BPD skador. Neonatalsjuksköterskor, oavsett
erfarenhet, arbetade underställda läkare under utbildning.
INHALATIONER
Inhalationerna var sjuksköterskans mest tidskrävande arbete
på KS neo. Det var de moment som alla hoppade över vid tidsbrist.
Inhalationerna gavs via ett system som hette Spira och gick till på följande
sätt: Systemet kopplades in i respiratorns slangar och anslöts till en extern
dosa som drevs av elektricitet. Den som inhalerade tryckte på en knapp på denna
dosa varje gång en dos inhalationsläkemedel skulle ges. Problemet var att man
måste trycka under tiden barnet andades ut för att inte det ökade trycket i
systemet skulle kollidera med ett av barnets andetag – då larmade
respiratorerna på kraftigt för höjda tryck.
Eftersom de små barnens andning är oregelbunden och barnen
triggade respiratorns andetag var det i princip omöjligt att undvika kraftigt
förhöjda tryck under någon inhalation.
En mamma som var sjuksköterska frågade mig vid ett
tillfälle, då jag inhalerade ett av salens barn, om inte vi som jobbade på KS
neo kände till att alla metoder som används i vården måste vara
kvalitetssäkrade. Hon sa att hon hade iakttagit flera som inhalerat, att hon
såg att jag verkligen försökte men ändå utlöste ett par larm - under de 20-30
minuter som inhalationen tog – och så sa hon att jag måste ta upp detta problem
med läkare och chefer.
Jag svarade henne inte att jag hade tagit upp
problemet upprepade ggr men att ingen brydde sig om vad jag sa, utan höll med
henne och sa att jag skulle göra vad jag kunde.
Det har sagts, på avd, att någon av våra läkare var delägare
i det företag som sålde Spiran.
AVSLUT AV
RESPIRATORVÅRD
Barnen låg i respirator under lång tid och ingen föreföll ha
kunskap nog att bedöma när de kunde klara en extubering. Jag ansåg inte heller
att det fanns anledning att ifrågasätta rutinen eftersom alla de prematura
barnen drabbades av sepsis inom några dygn.
Eftersom barnen inte gavs antibiotika momentant, på bara
symtom rapporterade av personal – som ökat behov av värme i kuvösen, ökat antal
och svårare apnéer, förhöjt bilirubin, nedsatt tonus, kräkningar osv - utan
först när läkare fick svart på vitt gm provsvar skulle barnet ändå slås ut och
sluta andas inom några dygn.
Därefter uppstod vanligen fortsatt behov av respirator pga
de lungskador som hunnit uppstå pga respiratorvården i sig.
JKPG 1996 NUTRITION
De minsta och de sjukaste barnen matades, sedan minst 14 år,
med kvarliggande sond.
Sonder sattes av barnsköterskorna utom den allra första, när
ett barn var nyfött. Denna sattes av sjuksköterska eftersom den sondsättningen
innebär bedömning dels av anatomin i munhåla svalg och matstrupe och dels av
det maginnehåll som finns, för symtom på förträngningar.
Barnens mat planerades av avdelningens sjuksköterskor som
förde samtal med barnsköterskan vid varje arbetspass. Bedömningarna gällde
faktorer som om barnet smälte undan maten, om barnet var oroligt i samband med
måltid, om magen var välfylld, om barnet spottade, om det kom till ro efter
måltiderna, om det verkade hungrigt, om andningen påverkades vid mat osv.
De minsta prematura barnen matades med sprutpump under 1-1½
timme, var 3:e timma.
Den sista timmen, innan en ny måltid, öppnades sonden så att
luft kunde elimineras från magsäcken via sonden.
Större prematura barn ammades vanligen fullt på dagtid och
nappades det de orkade nattetid.
Det föreligger inga motsättningar mellan amning och nappning
– det är en myt som skapades av barnmorskor under 80-talets slut.
Man tillämpade metoden sond + amning den första tiden, för
att optimera amningen.
Under övergången från sond till helamning eller amning +
napp tillämpades amningsvägning under en kortare period, mot medicinskt behov
att inte överbelasta barnen.
Läkarna intervenerade i matningen enbart om det uppstod
problem – vilket var mkt ovanligt.
Man startade matning av barnen inom de första timmarna, om
det ej fanns medicinska hinder.
Magproblem var mkt ovanliga och NEC var sällsynt.
KS NEO 1996 NUTRITION
Barnens sonder sattes om till varje måltid eftersom läkare
ansåg att kvarliggande sond störde de omogna barnens andning. Avdelningens
sjuksköterskor ville ha kvarliggande sonder men hade stött på hårt motstånd hos
läkarna. Sonderna, som byttes två gånger/dygn, förvarades mellan måltid i
rostfri kopp på vårdplatsen. Barnsköterskor satte alla sonder, med få undantag.
Man matade utan att ha fått retur av maginnehåll eller omslag på lackmuspapper.
Enligt PM räckte det att spruta ner luft i sonden samtidigt som man lyssnade
med stetoskop över magen på barnen. En flickas sond var, under en period på två
veckor, uppmätt till 10, 14 respektive
Kort tid efter min
anställning meddelande jag att jag vägrade att lyda, eller lära ut,
avdelningens PM. Jag var specialistkompetent
neonatalsjuksköterska med personligt ansvar för min yrkesutövning. Jag har
aldrig läst, i några av Socialstyrelsens direktiv, något som tyder på att jag
skulle vara formellt underställd olika läkares favoriter!
Under min inskolning på dagtid gavs info om en
sondmatningsstudie som just skulle inledas. Man skulle jämföra kontinuerlig
matning med intervallmatning med kvarliggande sond och eventuellt med någon
annan metod. Eftersom jag uppfattade att syftet var att utveckla en optimal
matmetod för de minsta barnen föreslog jag den ansvariga sjuksköterskan, efter
hennes anförande, att hon kunde testa den metod som använts i Jkpg – att
intervallmata var 3:e timme, under 1-1½ timme med sprutpump. Hon tittade på mig
med yttersta förakt, sa hon hade hört om Jkpgs matmetod men inte tänkte jämföra
med den. Hon sa att syftet med hennes studie inte var att jämföra olika metoder
utan ”att bevisa” att den modell som sjuksköterskor på KS neo hade kommit på,
skulle vara den som skulle användas i hela landet. Som tredje metod för
jämförelse valdes sedan metoden att intervallmata med sond som sattes ner till
varje måltid.
Genom detta tappade jag, för all framtid, förtroende för det
som kallas ”forskning”.
Vem som helst kan givetvis bevisa vad som helst om man
jämför sin metod med metoder som man vet är sämre!
Vid ett NIDCAP symposium
för 3-4 år sedan sa en schweizisk läkare till sjuksköterskan att hennes studie
är för gammal och inte längre aktuell. Han tryckte hårt på föräldrars önskan
och rätt att själva få sitta och sondmata sina barn och pekade på behovet av
flexibilitet.
Följande resultat har man
kommit fram till i den senaste rapporten från Cochrane:
Small sample sizes,
methodologic limitations, inconsistencies in controlling variables that may
affect outcomes, and conflicting results of the studies to date make it
difficult to make universal recommendations regarding the best tube feeding
method for premature infants less than
Barnsköterskor och sjuksköterskor kunde inte påverka barnens
matmängder.
Före sondmatningsstudien bestämde läkarna på ronden hur mkt
mat barnen skulle ha och på vilket sätt, och jag såg sjuksköterskor som grät
över sin maktlöshet.
Ett prematurt hjärtbarn var maxat till 140 ml/kg. Hon grät
av hunger på dagarna och man rapporterade att hon kunde ligga på 20 i
saturation i flera timmar. Jag trotsade läkarna och gav flickan droppvis 1 ml
av mammans urpumpade mjölk i munnen vid varje vändning. Hon sög i sig maten,
somnade och sov med god syresättning hela nätterna.
Föräldrarna bad mig många ggr att prata med läkarna
för att vården skulle förbättras för deras barn. Pappan var forskare vid KTH
och mamman var sjuksköterska.
Jag försökte tala med dagens sjuksköterskor för att de
skulle föra fram synpunkter till ronden. ”Det är inte lönt att vi pratar med
läkarna… de lyssnar inte på vad vi säger… du vet inte hur vi har det här”, sa
de och skakade uppgivet på sina huvuden.
Flickan dog natten innan hon skulle flyttas till Lund. Jag
var ledig den natten.
När sondmatningsstudien inleddes förordade den att barnens
matökningar skulle göras utifrån PM, med vissa undantag. När personal påpekade
att barnen matökades för snabbt och försökte hänvisa till undantagen i PM:et
ignorerades detta nära nog undantagslöst.
Jag hade aldrig sett så uppblåsta magar som dem hos de små
prematura barnen på KS Neo – och heller aldrig mött så iskalla (för barnens
lidande) och ignoranta läkare.
JKPG 1996 HUDVÅRD / FUKT I KUVÖS
Ansvarig neonatolog i Jönköping klargjorde runt 1990 att det
var sjuksköterskans ansvar att de prematura barnen var inne i Drägerkuvös, med
full fukt och värme, inom 45 minuter efter födelsen. 1988 hade vi informerats
om att när små barn föddes i Lund togs en Drägerkuvös, med full fukt och värme,
med in på förlossningsrummet. Där togs det lilla barnet direkt från sin mors
mage in i kuvösen. När jag ifrågasatte, om t.ex röntgen inte skulle hinna
komma, sa läkaren att då fick barnet röntgas i kuvösen och kateterlägen fick
korrigeras inne i kuvösen. Han sa att
det var ett krav från hans sida att vi sjuksköterskor skulle klara 45 minuters
intervallen och gjorde vi inte det kunde vi inte arbeta med de minsta barnen.
Barnens hud mognade stabilt.
Fukten i barnens kuvöser ställdes in efter individuell
bedömning av ansvarig sjuksköterska. De parametrar som avgjorde var dels
barnets gestationsålder, dels hudens mognad och dels vilken temperatur barnet
krävde, i sin kuvös.
Man använde sig av öppna bäddens hudtermistor.
Alla hade fått undervisning så att man förstod att anpassa
inställningen på bädden beroende på hur mogen hud och hur mkt underhudsfett som
det enskilda barnet hade. Om patienten var en liten prematur utan underhudsfett
ställde man önskad hudtemperatur på 37 grader för att få 37 axillärt. Om barnet
var fullgånget ställde man kanske önskad hudtemperatur på 34-35 grader för att
få 37 axillärt. Man kände till att chock påverkar genomblödning av huden och
vilka åtgärder som då måste vidtas. Barnen tempades ett par gånger initialt,
för att hitta den individuella nivån. Därefter litade man på hudtermistorn.
Man la filtar/handdukar runt om barnen så att de inte skulle
kylas ner av de luftströmmar som uppstod av att människor rörde sig i rummet.
KS NEO 1996 HUDVÅRD / FUKT I KUVÖS
De minsta
prematurerna kunde vårdas på öppna bädden i 24 timmar eller längre. Man hade flera gamla kuvöser
som inte gav full fukt. Vid enstaka tillfällen anordnades en extra befuktare
som blåste in varm och befuktad luft i kuvösen. Inga prematura barn lades in i
kuvös förrän allt var gjort och ingen verkade bry sig om hur lång tid det tog.
Öppna bäddens hudtermistor användes inte eftersom personalen
inte visste hur den fungerade. De trodde att det var något fel på den.
De kände inte till vilken sida av proben – den som var av
metall eller den som var av plast – som skulle sättas mot barnets hud för att
läsa av hudtemperaturen och styra värmetillförseln.
De ställde in önskad hudtemperatur på 37 grader oavsett
barnets mognadsgrad och sjukdomstillstånd och förstod aldrig varför
temperaturen inte blev densamma axillärt – ingen hade givit dem undervisning.
Flertalet prematura barn blev varma upp till 38-39 grader och många hade
”omätbart låg temperatur”.
Många, inte minst läkare, täckte över nedkylda prematurer
med flera lager bäddmaterial trots att det var uppenbart att värmen kom som
strålningsvärme uppifrån.
Man la aldrig några filtar eller handdukar runt barnen.
Ingen verkade förstå inverkan av luftströmmar runt barnen. Många barns hud
torkade och sprack sönder och många försökte hitta på egna sätt att läka de sår
som uppstod.
JKPG 1996 MEDICINSK TEKNIK
Avdelningen hade, sedan flera år, en sjuksköterska med
ansvar för den medicinskt tekniska säkerheten. Det var hennes personliga
ansvar att alla i gruppen hade full kunskap om varje enskild apparat som användes. Hennes arbetstid var flexibel
och hon kom, med jämna mellanrum, för att undervisa nattens personal mellan kl.
20-21. Vi fick genomgång av alla apparater med 2-3 års mellanrum.
Medicinskt tekniskt ansvariga sjuksköterskan hade hand om
allt tekniskt runt de patienter som skulle hem med syrgas eller någon form av
övervakningsutrustning och hon var delaktig i valet av nya apparater till
avdelningen. Hon hade barnperspektiv
på hur en viss apparat skulle fungera praktiskt, i vården, i en verksamhet med
NIDCAP och känguruvård.
Det ingick också i hennes ansvar att ha kontakt med MTA och
att tillse att alla apparater serverades enligt de intervall som angavs på
MTA:s etiketter.
KS
NEO1996 MEDICINSK TEKNIK
På KS neo fick
personalen inte undervisning om nya apparater.
De flesta kunde inte vare sig hur olika apparater skulle
rengöras eller skötas.
Bara en liten klick hade t.ex. fått lära sig oscillatorn
(högfrekvensrespirator).
Man tillämpade en modell som gick ut på att enbart vissa i
gruppen var utvalda och lämnade
sedan utrymme för dessa att fungera som tyranner gentemot resten av gruppen.
En sjuksköterska som arbetat på avdelningen i bortåt 20 år,
kunde inte oscillatorn och en barnsköterska som arbetat här cirka 30 år hade
inte fått lära sig att ens göra rent den.
Det var som ett lotteri när den skulle startas nattetid.
Man kunde inte heller öppna bädden som användes så gott som
dagligen.
Man kunde inte ändra inställningarna på övervaken osv.
Jag letade efter bruksanvisningar för jag fick nästan panik
av att inte kunna de apparater jag skulle arbeta med. Jag gick igenom
avdelningen från golv till tak utan att hitta mer än ett fåtal. Så vitt jag
förstod, när jag frågade annan personal, var bruksanvisningarna inlåsta och
avdelningens ende manlige sjukskötare - en man som var kompis med flera läkare
och som var ökänd i hela landet för sina sanslösa uttalanden vid många av de
konferenser han besökte tillsammans med läkare – hade hand om nyckeln. Denne
man, som saknade vidareutbildning, var favorit och också ansvarig för viktiga
delar av undervisningen till oss nyanställda.
Det minne jag har av mannens ”utbildning” var att vi –
erfarna och, i flertalet fall, vub:ade sjuksköterskor - informerades om att vi
vare sig behövde kunna, eller klarade av
att lära oss, sådant som alla svenska neo. sjuksköterskor självklart måste
kunna – och klarar att lära sig.
Nivån låg betydligt under den undervisning som givits till
nya oerfarna barnsköterskor i Jkpg.
Avdelningens dåvarande vårdlärare, Kristina v E, satt tyst
och lyssnade på sjukskötarens undervisning. Jag iakttog henne. Hon suckade
tungt och skakade på huvudet många gånger.
Som skyddsglasögon vid solning användes hemmagjorda
anordningar som bestod av små kompresser med instoppade bitar av
aluminiumfolie. Denna folie hade tendens att skrynkla ihop sig och ofta fanns
bara en liten boll, stor som en böna, i något hörn av kompressen.
Efter att jag hade skrivit 3-4 anmälningar om lokal
avvikelse köptes nya solglasögon in men man gav inte personalen någon
instruktion om hur dessa skulle användas.
Många tyckte illa om solglasögonen. Man klippte sönder dem,
man gjorde som man var van – använde kompresser och folie i stället. Några
klippte bitar av de nya solglasögonen och la dem i kompresser. Till slut skrev
jag en instruktion och satte upp på salarna. Det var allt som behövdes för att
alla skulle bli nöjda och veta hur det nya skulle användas.
I Jkpg hade man använt inköpta solglasögon sedan min
anställning 1984.
Många var irriterade på apparater som inte fungerade, på
oxymixrar som sades visa felaktiga värden osv. När jag kontrollerade dessa
visade det sig att flera apparater skulle ha servats för 5-6 år sedan.
JKPG 1996 HYGIEN
KUVÖSER
Kuvöserna till de minsta barnen byttes var tredje dag efter
att man visat, genom egna odlingar under slutet av 80-talet, att det började
växa bakterier och svamp efter den tiden.
Regeln gällde alla barn med fukt över 65 % (om jag inte
minns fel). Större barns kuvöser byttes varje vecka. Det fanns ett noggrant
schema så att inga byten av kuvöser eller andra saker missades.
Alla kuvöser rengjordes med M-sprit och mjuk trasa och 1996
såg Drägerkuvöserna fortfarande ut som de gjorde när de kom från fabriken, åtta
år tidigare.
Äldre kuvöser som inte klarade rengöring med sprit användes
inte, sedan flera år.
SUGSYSTEM och
RESPIRATORSLANGAR
Sugsystemen byttes varje morgon, i sin helhet. Man använde
osterila sugslangar som var billiga och sög igenom dessa med vanligt
kranvatten. De ju inte kom i kontakt med patienten.
Teorin var att ett sugsystem innehåller stora mängder
bakterier och att det därför ska bytas ut med täta intervaller, för att hindra
tillväxt av bakterier i miljön runt barnen.
Respiratorernas slangar byttes varje vecka eller efter
bedömning, till exempel något dygn efter att ett barn hade insjuknat i en
luftvägsrelaterad infektion och hade satts in på behandling. Syftet var att hålla rent runt patienten
och på vårdsalen.
INFUSIONSAGGREGAT
Samtidigt som TPN
byttes var 24:e timme bytte man hela slangsystemet; slangar, kranar och
blodtrycksdomer.
Samtliga infusioner byttes var 24:e timme, förutom de med
kortare hållbarhet som t.ex Prostivas eller vissa läkemedel. Steril teknik
tillämpades när man gick in i infartssystemen, vanligen genom att man hade en
person till hjälp. Man tvättade runt hela systemet, även på neoflonerna, med
spritad steril kompress och på slangen upp till
Orsaken till att även
domer och kranar byttes ut varje dygn var att nyfödda barn befinner sig i en
optimal miljö, vad gäller värme och fukt, för tillväxt av bakterier och att det, så gott som undantagslöst,
finns kvarliggande fett och blod i deras slangsystem.
MATATTIRALJER
Allt som hörde till matning särskiljdes från annat gods
under hela kedjan från tillredning till rengöring. Mjölkköket var utrustat med
en dekontaminator med utrustning avpassad dels för flaskor, dels fanns en stor
bred korg för nappar mm. Alla matattiraljer lades, efter användning, på en
separat vagn övertäckt med en handduk utanför vårdsalarna. Man köpte in
tröstnappar av högsta kvalitet för att möjliggöra desinfektion gm kokning i 5
minuter.
KS NEO 1996 HYGIEN
KUVÖSER
Rutinen var att barnens kuvöser skulle bytas en gång per
vecka.
Inga kuvöser
desinfekterades utan alla skrubbades med diskmedel och
diskborste vilket ledde till att plasten i kuvöserna var svårt skadad,
sönderrepad av de hårda borstarna (bakterier och svamp fäster sig i dessa
repor).
Kuvösparken bestod av två moderna Drägerkuvöser, resten var
äldre modeller som inte hade använts – dels av hygienskäl och dels för att de
inte gav tillräcklig fukt – i Jkpg på ca 6 år.
En prematur som kallades Jojje och var född i vecka 24-25,
drabbades av en infektion vid fyra dagars ålder. Man la honom på öppna bädden,
i oscillator, och ställde hans kuvös med värmen på i korridoren. Kuvösen stod
där i en vecka och fylldes hela tiden på med nytt vatten.
När barnet togs ur oscillatorn la man tillbaka honom i samma
kuvös han legat i när han fick sin infektion och han låg sedan i den i
ytterligare en vecka – och fick en ny infektion.
SUGSYSTEM och
RESPIRATORSLANGAR
12 år efter min anställning på KS Neo 1996 började
vi byta ut sugslangen dagligen (på mitt initiativ). Tidigare bytte vi ut
slutna sugsystemet och sugpåsen en gång per dygn samtidigt som sugslangen fick
sitta kvar – och infektera hela systemet – i
sju dagar.
Men vi skulle använda sterilt vatten vid genomspolning av
systemet!!!!!
Flera har, på senare år, använt sig av sugslangen, utan
sugkateter, för att suga barn i näsan.
De har satt denna slang – 1-7 dagar gammal och full av
bakterier från tidigare sugningar – direkt mot det lilla barnets näsa och
sugit!!!!!
Många har haft som rutin att lossa sugslangen från slutna
sugsystemet i samband med vändningar av barnen. I samband med detta har det – undantagslöst
– droppat/runnit ur sugslangen ner i bäddmaterialet i kuvösen.
Respiratorernas slangsystem byttes aldrig ut 1996, speciellt inte hos de sjukaste barnen som låg i
HFOV. Barnen kunde få den ena infektionen efter den andra och ha kvar samma
slangar, hopkopplade med sugslangar som byttes var 7:e dag!
INFUSIONSAGGREGAT
Sjuksköterskor på KS neo ansågs - och anses - inte kunna
anordna infusioner utan att osterila dessa. De måste därför bytas var 12:e
timme. Man anses inte heller kunna byta ut slangsystemet på ett säkert sätt
varför detta gjordes med 72 timmars mellanrum.
I förpackningen till slangar till sprutpumparna står att de
ska bytas var 24:e timme.
Jag har fått lära mig är orsaken att tillverkaren inte
garanterar deras hållbarhet längre tid. Plasten kan sedan börja släppa ifrån
sig olika skadliga ämnen.
Så gott som varenda prematur på KS neo behandlades (och
behandlas) med Vanco.
MATATTIRALJER
Det gjordes ingen skillnad på matattiraljer mot annat
smutsigt gods efter användning. Matflaskor, nappar osv togs till den lilla
sköljen och kördes i samma dekontaminator som sugglas, instrument osv.
Dekontern hade luckor åt två håll och matattiraljerna tömdes mot mjölkköket
efter rengöring. Tröstnappar kokades i 5
minuter.
Allt som skulle ut från vårdsalen lades i en grå balja: glas
för sugvatten, sängkläder med avföring på, använda instrument, tröstnappar,
nappflaskor, trasiga sprutpumpar osv.
JKPG 1996 ISOLERINGSTEKNIK
Avdelningen hade två isoleringsrum där alla barn med svåra
infektioner vårdades. Dessa rum hade egna sköljrum med spoldesinfektor. Allt
gods som skulle ut ur dessa rum kördes en
första gång i den spolon, en andra
gång i spolon i det sköljrum som var klassificerat som ”den smutsiga
sköljen” och därefter en tredje gång i
antingen ”den rena sköljen” eller – för mat attiraljer – i mjölköket. Personal
som jobbade på isoleringsrummen var innestängda där, klädda i skyddsrock och
med strikta rutiner för in- och utpassage. Rummet var fritt från överflödig
utrustning och inrett så att alla ytor tålde desinfektion med starka medel.
Rummen var försedda med ventilation som kunde ändras; var
barnen infekterade gick ventilationen från avdelningen, och tvärt om ifall det
isolerade barnet var infektionskänsligt. Man gjorde odlingar på olika gods
under lång tid för att utvärdera metoder för rengöring och analysera om smitta
spreds till de prematura barnen från de större och ofta svårt sjuka barnen.
Ingen smitta hittades under de år jag jobbade kvar, sedan de större barnen kom.
När svårt sjuka barn behövde respiratorvård efter hemgång
från BB vårdades de på vuxen-iva runt om i landet. BIVA fanns 1996 bara i Sthlm
och Gbg. I Jkpg hade barnsköterskor från neonatalavdelningen gå till iva och
skött den allmänna omvårdnaden av dessa barn under många år. Bsk uttryckte ofta
att den vård barnen fick av sjuksköterskorna på iva inte var optimal och inte
motsvarade den som gavs av neonatalens sjuksköterskor. Kritiken togs på allvar
i organisationen och ledde, runt 1990-92, fram till ökat samarbete mellan
anestesiologer och neonatologer. Konsekvensen blev beslut om att alla barn till
6 månaders ålder, som behövde respiratorvård, skulle vårdas i
neonatalavdelningens isoleringsrum i nära samverkan med iva:s läkare.
Avsikterna var flera, bland annat att all personal på neo skulle få ökad
träning i intensivvård, dels att öka anestesiologernas erfarenhet av att
intubera de minsta barnen – för att kunna vara behjälpliga på neonatalen på
jourtid – och dels att det är en rättighet för barn - mot bakgrund av
nationella och internationella riktlinjer - att vårdas av personal med
barnkompetens.
Två av de erfarna sjuksköterskor, den ena en
barnsjuksköterska och den andra en iva sjukskötare, som lärde upp sig om hygien
på avdelningen under denna tid – alla neonatalens sjuksköterskor lärdes upp
till samma nivå för att optimera de minsta barnens vård - har gått vidare och
jobbar, den ena som smittskyddssjuksköterska, den andre som hygiensjukskötare.
Adress till ett kompendium för nybyggnation där hygien
sjuksköterskan från neo medverkat: http://www.ltkalmar.se/Documents/H%C3%A4lsa%20&%20V%C3%A5rd/Diagnostikst%20Centrum/Klinisk%20mikrobiologi%20och%20v%C3%A5rdhygien/V%C3%A5rdhygien/Byggdokument/Byggdokument_2009.pdf
KS NEO 1996 ISOLERINGSTEKNIK
Avdelningen saknade isoleringsrum och personalen saknade
kunskap om isoleringsteknik.
När en prematur flicka, dotter till en kvinnlig läkare,
vårdades på sal 5 – som var tänkt att byggas som isoleringsrum men som saknar
sköljrum - eftersom det inte ansågs behövas när avdelningen inreddes 1996 - med
en bakterie som inte var behandlingsbar, var det ”fest” där inne en natt år
1997-98.
Den barnsköterska som var placerad där ”hade tråkigt” och
skulle muntras upp.
Läkaren satt där inne tillsammans med fem eller flera
sjuksköterskor och bsk – inkluderat en ”NIDCAP expert”. Dörren till
korridoren stod på glänt och det hördes över hela avdelningen hur man glammade,
skämtade och skrattade där inne.
Ingen hade skyddskläder på sig. Barnet dog ett par dagar
senare.
När en av avdelningens bsk återkom från grundutbildning till
sjuksköterska utsågs hon till ”specialist-sjuksköterska” i hygien innan hennes
inskolning var klar. Hon har drivit en hård linje gm åren, hon har inte lyssnat
på andra och hon har bl.a. hindrat desinfektion av kuvöser. Ingen har klarat
att ändra hennes uppfattning om sig själv, som en av landets
expertsjuksköterskor inom hygienområdet för neonatalvården. Denna
sjuksköterska, som har velat skapa
god hygien, har blockerat utvecklingen av den förebyggande hygienen på
avdelningen sedan sin utnämning därför att hennes kompetens varit alltför låg
för uppdraget.
JKPG 1996 STÄDNING / HYGIEN
Alla vårdplatser var utrustade med en flaska handsprit, som
kunde nås från båda sidor av kuvösen. Man spritade händer före och efter
patientkontakt och tvättade händerna om de var nedsmutsade.
Osterila handskar rekommenderades inte, förutom vid blöjbyte
och vissa undersökningar/ behandlingar. Man kände till att det finns evidens
för att vårdpersonal börjar bete sig som om handskarna är sterila och därför
sprider signifikant mera smittämnen med, än utan, handskar.
Undersköterskor har en utbildning specifikt inriktad mot
sjukhushygien, som många äldre barnsköterskor saknar, och avdelningen hade en
hygienansvarig uska som jobbade i nära samverkan med sjukhusets
hygienavdelning. Hon gav personalgruppen regelbunden obligatorisk undervisning
och kom t.ex in på kvällar och undervisade nattpersonalen.
Alla i gruppen skulle känna till hur allt rengjordes. Alla
skulle kunna hur spol och dekontaminator fungerade och hur ett sköljrum skulle
rengöras.
Det ingick i uskans ansvar att utveckla, i samverkan med
sjukhusets hygienavdelning, lämpliga rengöringsmetoder för alla nya apparater innan dessa togs i bruk.
När avdelningen t.ex. fick nya Drägerkuvöser fanns en
hållare för vattenflaskorna som var svår att få ren och torr. Man byggde då en
speciell anordning, anpassad dels till torkskåpet dels till dekontaminatorn,
för denna detalj.
Avdelningens sköljrum städades dagligen, i samband med
eftermiddagens överlappningstid och storstädades varje vecka enligt instruktion
i Metodboken.
Rengjort gods, som Laerdalblåsor och inhalationsutrustning
förpackades momentant de kom ur torkskåpet, i samma pappersdukar som sterila
gallren packas i. Kravet på höggradigt rent gods är att den renhet som uppnåtts vid dekontamineringen ska bibehållas.
Man arbetade vid en ren bänk och var spritad till
armbågarna. Skyddsrockar med muddar var förbjudna för att det finns evidens för
att bakterier fastnar i muddarna och sprids via dessa när rockarna tas av och
på, och för att man ska kunna sprita sig till armbågarna.
Laerdalblåsorna kopplades direkt till slangar som förvarades
som höggradigt rent gods och blåsornas täthet kontrollerades i 5-6 olika steg
enligt anvisningar från tillverkaren. De slogs sedan in i papper med den
yttersta gröna slangbiten synlig, daterades och signerades och förvarades i
datumordning i stängda skåp. Man kontrollerade inte om blåsorna innan de
användes, för att inte orena dem. Man litade på den som först iordningställt
blåsan.
Om någon gjort fel såg man signaturen och cheferna pratade
då med den det gällde.
Efter att en blåsa hade använts hos en patient byttes den
mot en ren om inte patienten var mycket instabil och man förväntade att behöva
ventilera inom kort tid. Då byttes blåsan vid arbetspassets eller inom första
dygnet.
Avdelningen hade två sköljrum med olika klassifikation.
”Den rena sköljen” var utrustad med dekontaminator. Här
rengjordes respiratorer, kuvöser, utrustning för återupplivning, inhalering
osv. I det utrymmet fick ingen smutstvätt förvaras, där fanns ingen sopsäck och
soppåsen skulle tömmas när man arbetat klart, minst efter varje arbetspass.
Ingen smutsigt fick förvaras i rummet. Alla ytor samt golvet städades minst en
gång per dygn.
I ”den smutsiga sköljen” fanns sopsäckar och tvättsäckar som
skulle tömmas minst en gång per dygn, i samband med att rummet städades. Här
fanns en spol och tvättmaskinen.
Den rena tvätten togs direkt till en vagn som kördes till
dörren på ett förråd där tvätten togs in och veks och ströks. I den smutsiga
sköljen förvarades använda blodprodukter och där iordningsställdes prover av
avföring, urin och sugsekret.
KS NEO 1996 STÄDNING / HYGIEN
Det fanns en enda
flaska handsprit per vårdsal och ingen sprit på personalens toaletter.
De flesta tvättade och spritade händerna efter varje
patientkontakt, men spritade inte före.
Min första insats efter min anställning var att tillse att
varje vårdplats fick handsprit.
Den behållare som vattenflaskorna i Drägerkuvösen skulle
sättas in i hade aldrig tagits bort och rengjorts sedan avdelningen fick
kuvösen. Det växte ca
Använda CPAP-aggregat
lades alla i sköljrummet, i en back med ljummet vatten och lite diskmedel. De
olika delarna togs inte isär, de låg där under obestämd tid, de hängdes sedan
på tork över ett bomullsband i sköljen och slutligen lades alla tillsammans i
en öppen back i apparatförrådet.
Det barn som hade
haft CPAP:en innan kunde ha dött av luftvägsinfektion…
När en nyfödd
prematur kom tog man sedan ett av dessa CPAP aggregat – som kunde ha varit
””rengjort””(?) dagen innan eller för flera månader sedan – och kopplade dem
till barn i kuvöser med högsta fukt och temperaturer upp till 37 grader.
Efter att jag hade
tryckt på för förändring i ett par år hade en chef tagit upp detta vid ett
avdelningsmöte. Hon hade sagt att ”på andra håll är CPAP aggregaten engångs…
men vi ska fortsätta att återanvända dem…”
Denna chef har utsatt mig för trakasserier vars omfattning
ni inte skulle kunna föreställa er, i er vildaste fantasi, med syfte att få mig
att ge upp och sluta på avdelningen!
I samband med att avdelningens sköljrum skulle byggas om när
Fam.neo skulle öppnas lämnade jag en ritning till denna chef, med förslag till
ett sköljrum där smutsigt och rent skulle kunna separeras. Hon lämnade tillbaka
min ritning med orden ”det är inte så längre, att man måste skilja på smutsigt
och rent i vårdens sköljrum, Solweig…”
Denna chef har haft
fullkomlig frihet att skada mig i åratal och när jag har reagerat och försökt
hantera denna situation har det, undantagslöst, slagit tillbaka på mig själv.
När jag, som nyanställd, placerats på ”ute” arbete pga min
påstådda inkompetens – bl.a. av denna chef - ville jag veta hur kuvöserna
skulle rengöras. Jag frågade de tre mest erfarna bsk. Ingen visste säkert och
att alla gjorde olika. Ett par desinfekterade med sprit, trots att det var
förbjudet, eftersom de mådde så dåligt av att kuvöserna vanligen inte
desinfekterades.
Gods som ska klassificeras som höggradigt rent, rengjorda
Laerdalblåsor, slangar som ska in i system som tillför gaser till barnen,
inhalationsutrustning, slangar för olika drän och för sugsystem, förvarades
öppet i apparatförrådet – en del i golvnivå(!!!).
Laerdalblåsorna sattes inte ihop direkt efter rengöring utan
delarna lades i öppna backar i apparatförrådet. När personal satte ihop saker
som t.ex. Laerdalblåsor fanns ingen arbetsbänk tillgänglig, det saknades
handsprit och hela utrymmet städades sällan på grund av att det var/är belamrat
med medicinsk teknisk utrusning. Den
Laerdalblåsa som fanns vid barnets vårdplats hängdes tillbaka efter användning
och byttes vanligen inte ut under vårdtiden.
När sköljrummen städades och storstädades vet jag inte.
Båda sköljarna var belamrade med tvättsäckar, sopsäckar,
blomvasar, trasiga delar till apparater, osv, osv. Sköljrummen var ostädade och
röriga och barnsköterskor, flera utan utbildning i mikrobiologi och hygien,
hade ansvar för skötseln. De gjorde så gott de kunde.
Kunskapsnivån i hela gruppen var extremt låg och standarden
i sköljrummen lägre än på en avdelning för missbrukare, på ett mentalsjukhus
där jag hade jobbat 1979.
JKPG 1996 ATTITYDER / VÅRDUTVECKLING
Om jag tog upp ett
problem/en risk som jag upptäckt, under en av mina nätter, visste jag att det
skulle åtgärdas på förmiddagen samma morgon.
Man tillämpade DySSSy, modell för kvalitetsutveckling, sedan
ett par år tillbaka.
Samtliga
omvårdnadsstrategier diskuterades i hela
sjuksköterskegruppen för att alla beslut och alla metoder skulle vara väl
förankrade i gruppen.
Den professionella nivån var exceptionellt hög!
Arbetsgruppers förslag utsattes för mangling av alla
sjuksköterskor innan de tillämpades, eftersom vi skulle jobba med metoderna och
stå som ansvariga för den specifika omvårdnad vi gav. Detta skapade stor enighet runt de beslut som togs och det ledde till hög säkerhet dels för
den enskilda sjuksköterskan, dels för läkare och ledning. Den enskilda sjuksköterskan gjorde inte som hon tyckte, man kände sig
delaktig med besluten, man hade fått föra fram synpunkter och var lojal med de
majoritetsbeslut som sedan tagits.
Läkarna var aldrig
involverade i sjuksköterskegruppens planering av omvårdnaden förutom att
den medicinskt ansvarige läkaren godkände alla omvårdnadsrutiner utifrån
medicinsk aspekt innan de tillämpades.
Sjuksköterskor
betraktades alla som professionella och kompetenta medarbetare.
Alla nya medarbetare
togs emot med öppenhet och nyfikenhet. Man lyssnade, tog emot och prövade
idéer som kom in med ny personal, utan att tappa sin egen integritet.
Sjuksköterskegruppen
var autonom och tog egna omvårdnadsbeslut - i enlighet med Socialstyrelsens
direktiv - vilket förenade gruppen i en gemensam strävan om att skapa god
omvårdnad. (Författningshandboken: SOSFS 1993:17 och 1995:15)
KS NEO 1996 ATTITYDER / VÅRDUTVECKLING
Förändringar på KS Neo kom till stånd genom att små grupper
satt för sig själva och jobbade fram en modell som sedan applicerades i vården
utan någon som helst diskussion.
Det fanns ingen
möjlighet att ifrågasätta dessa PM/riktlinjer; de betraktades som medicinska
ordinationer efter att dess författare fått läkare att sätta sina namn på dem.
Försökte någon ifrågasätta ledde det till starka reaktioner,
till att man ansågs ha något personligt emot de personer som gjort sitt allra
bästa och dessa gick till chefer eller läkare och beklagade sig. Det fanns
oerhört mycket prestige i dessa processer.
Eftersom gruppen
ansåg sig vara världsledande kunde inte beslut som en KS personal tagit
ifrågasättas. En överläkare sa en gång till mig ”vi vet att du var tvungen
att ta stort ansvar i Jkpg men här kan du ta det lugnt, här behöver du inte ta
något ansvar”.
Samma läkare sa en gång till mig att jag skulle vara
medveten om att jag är formellt underställd avdelningens vårdlärare – som har
kompetens att utbilda undersköterskegrupper men inte sjuksköterskor!
För några år sedan kom ett PM om att de minsta prematurerna
ska läggas på absorbtionsförband i stället för blöja. Problemet som flera
uppmärksammade var att urinen gick rakt igenom förbanden, som saknar
plastskikt, ner i bäddmaterialet. Jag försökte påtala problemet till en av de
”specialister” som skrivit PM om detta. Hon tittade på mig med yttersta förakt
och sa ”nu är detta bestämt och det är bara för er att acceptera”.
Jag har tagit över flera barn där man rapporterat om liten
eller ingen urinproduktion, flera små prematurer har fått Furix pga av detta.
När jag tittat till barnen har deras bon varit genomblöta av urin, från huvudet
till nedre kanten och barnen har varit ordentligt nedkylda av de blöta
sängkläderna; (ingen har skrivit någon Lex Maria om detta systemfel!)
Det finns inget som
helst försvar för att inte ha fungerande urinmätning på de minsta barnen på en
vårdavdelning vars personal tar sig rätten att diskvalificera motsvarande vård
i hela övriga landet!
JKPG ANSVAR OCH AVVIKELSER
I Jkpg hölls varje person personligt ansvarig för eventuella
misstag. En persons misstag drabbade inte hela gruppen i form av kollektiva
regelverk och förbud. Gjorde någon ett misstag pratade man med den det gällde,
undervisade och följde upp men gav också stöd.
Den medicinskt tekniskt ansvariga sjuksköterskan var
personligt ansvarig för att all personal kunde alla apparater.
Jag var, som nattsjuksköterska, ansvarig för att alla mina
bsk byggde och bibehöll den kunskap som krävdes för att ge god och säker vård.
Det fanns inget utrymme för någon att skylla på ”all den nya
personalen”.
Om en nyanställd inte kunde läras upp var man skyldig att ta
upp det med sin chef.
Om en nyanställd gjorde misstag fokuserade man främst på den
som utbildat/inskolat.
KS NEO ANSVAR OCH AVVIKELSER
På KS neo fanns en rad absurda förbud och stränga regler
som, när jag frågade om deras ursprung, sades bero på att någon hade gjort ett
fel någon gång för länge sedan. Man hade inte pratat med den personen, försökt
höja dennas kunskap och förhållningssätt utan skapat regler som om alla
avdelningens sjuksköterskor skulle ha sannolikhet för att göra samma misstag.
Ingen var specifikt ansvarig för olika brister i vården. När
barnen fick svårt skadade lungor av en ny respirator skyllde läkare på
sjuksköterskornas sugningar. Om ny
personal gjorde misstag, orsakade av brister i inskolning och intern
utbildning, gavs den nyanställda skulden.
När olika saker inte fungerade optimalt skyllde man alltid
på ”all den nya personalen”.
Följande hände runt år 2000: En ny sjuksköterska brukade
cykla till jobbet. Efter en tid på avdelningen var hon så bruten, av de
attityder och fullkomligt orättvisa beskyllningar som mötte henne och andra
unga sjuksköterskor som hade anställts samtidigt, att hon inte klarade att ta
sig upp på sin cykel när hon skulle hem. Hon gick och ledde cykeln. Vid ett
tillfälle hade hon varit så utmattad att hon hade ramlat omkull borta i Solna
och fått cykeln över sig.
Hon kom till ytterligare något arbetspass innan hon slutade.
Vid samma tid sa två unga sjuksköterskor upp sig i protest
mot de attityder som mötte dem. De skrev ett brev där de namngav personer som
hade bemött dem illa. Brevet, och de personer som namngivits i det, blev känt
genom att en chef berättade om det vid en privat fest.
Susanne gick ut med en bestämd dementi; det fanns inget brev
och ingen hade sagt upp sig i protest hävdade hon. Hon fick också avdelningens
dåvarande fackliga företrädare att ställa sig som garant för detta. Samtidigt
bildades en grupp bestående av de två unga sjuksköterskor som skrivit brevet,
och några av dem vars namn hade nämnts tillsammans med en eller ett par
neutrala sjuksköterskor. En av dessa neutrala sjuksköterskor kom till mig och
berättade att en chef, vid dessa möten, inte hade kritiserat angriparna utan
sagt till de unga sjuksköterskorna att man måste acceptera och lära sig att
hantera att bli bemött med elaka attityder arbetslivet.
”Är detta rätt, ska man verkligen behöva acceptera att bli
behandlad så Solweig”, frågade hon.
Många har kommit och pratat med mig genom åren eftersom de
vetat att när man pratar med mig behöver man inte upprätthålla verksamhetens
lögner utan man kan prata öppet om olika problem – problem som förnekas kan
inte lösas.
JKPG 1996 ANTIBIOTIKASTRATEGI
Nyfödda barn behandlas traditionellt med antibiotika på vida
indikationer, mot bakgrund av kunskap om att deras hjärnor inte skyddas av
blod/hjärnbarriären.
Mot bakgrund av kunskap om att prematura barn och många
sjuka nyfödda saknar fungerande blod/hjärnbarriär behandlades alla barn i Jkpg,
som behövde antibiotika, med läkemedel som passerade blod/hjärnbarriären.
Motivet var att eftersom man vet att bakterierna passerar till likvor, så är
det inte etiskt försvarbart – mot bakgrund av barnens framtida hälsotillstånd -
att invänta cerebral påverkan, sedan göra LP och sätta in rätt medel. Då har
barnen redan hunnit få en hjärnskada, sa läkare.
Ansvarig läkare lärde
samtlig personal att iaktta tidiga tecken på infektion, för att undvika
respiratorvård och komplikationer, och alla läkare lyssnade alltid när man
rapporterade om symtom hos barnen!
Det ansågs inte etiskt försvarbart att oerfarna läkare,
under upplärning, skulle ha utrymme att lära upp sig i att göra LP på små för
tidigt födda barn. De fick träna på de större barn som kom från hemmet med
meningit, till infektionsavdelningen på sjukhuset.
Slutligen ansågs det klokare, ur
resistensutvecklingsperspektiv, att behandla med rätt antibiotika direkt i
stället för att först sätta in medel som inte skyddade barnens hjärnor, för att
sedan när de cerebrala symtomen kom, vanligen efter flera dygn, påbörja en ny
lång kur eftersom den första varit verkningslös i det mest vitala organet.
Barnen på neo i Jkpg
drabbades inte av meningiter, utsattes inte för LP och lades inte tillbaka i
respirator när de en gång kommit ur den – därför att de inte slutade att andas
pga cerebral påverkan – med mycket få undantag.
Läkare i Jkpg
motiverade sina olika beslut till personalgruppen, vilket gav en känsla av
sammanhang, förståelse och kontroll och ledde till hög kunskapsnivå i hela
gruppen.
KS NEO 1996 ANTIBIOTIKASTRATEGI
Ingen läkare eller
sjuksköterska verkade känna till att barnen saknar fungerande
blod/hjärnbarriär. Alla barn, utan undantag, som sattes in på antibiotika
behandlades med medel som inte passerades blod/hjärnbarriären initial. När
barnen ”kroknade”, dvs blev slappa, slutade andas och hade en påtagligt spänd
fontanell gjorde man LP och bytte antibiotika någon gång inom det närmaste
dygnet.
Man hade vanligen
redan givit antibiotika med stor risk för att skada barnens njurar, som måste
ges intratekalt för att nå till hjärnan, och måste vänta tills
koncentrationerna i blodet hade gått ner innan man kunde börja behandla
hjärnan.
Det var vanligt att
oerfarna läkare gjorde LP-försök på de minsta barnen. Dessa kunde sticka fram
och tillbaka många gånger och det hände att personal grät i samband med dessa
våldsamma behandlingar. Jag brukade blunda för att kunna hålla tyst.
Så gott som varenda
prematurt barn ”kroknade” en gång eller flera under vårdtiden, pga cerebral
påverkan av allvarliga systeminfektioner.
En läkare sa, innan
en pojke som hette Odd dog, att barnets hjärna hade ”smält ner” av alla
infektionerna.
JKPG 1996, SJUKDOMSSPECIFIK OMVÅRDNAD AVSEENDE DUCTUS
Barnen i Jkpg behövde
inte operera ductus. Alla i gruppen - läkare, sjuksköterskor och
barnsköterskor - visste att det finns receptorer som reglerar ductus storlek,
mot bakgrund av syresättningen i blodet, och vården planerades därför så
att ductus stängde sig spontant.
Man gav noggrann undervisning till sina sjuksköterskor om
hur man gör när man suger barn, och instruktion om att suga snabbt vid behov -
för att undvika hypoxiska perioder - eftersom man visste att bara några
minuter med låg syresättning kan leda till att en ductus som är på väg att
stänga sig, får signaler om att öppna sig igen.
I samband med sugning höjdes syrgasen tillfälligt om det
behövdes, aldrig rutinmässigt.
Som sjuksköterska tränades man att börja sänka syrgasen igen
efter sugning, innan saturationen kommit upp till lämplig saturation. Man stod
kvar vid barnet och ”mötte” den stigande saturationen med snabb neddragning av
O2 för att undvika farligt hög syrsättning.
På t.ex Rikshospitalet i Oslo valde man en annan strategi.
Där handventilerade man upp alla barn, med samma % syrgas som innan sugningen,
för att öppna upp barnens lungor efter sugning och bibehålla konstant god
saturation med tanke på risken för ductus-öppning.
Man gav, i Jkpg, sina sjuksköterskor undervisning om vikten
av att veta det enskilda barnets placering på dissociationskurvan, från dag
till dag, för att kunna anpassa det enskilda barnets saturation mot bakgrund av
förhållandet till PO2. Väl utbildade sjuksköterskor hade ansvar för att
dokumentera förhållande sat/PO2 vid varje blodgas/ tc-mätning, och att ordinera
individuella gränser för saturation dagligen. PO2 ordinerades till 7-9.
I samband med ibuprofen behandling sattes gränsen för
saturation ngt högre, för att undvika plötsliga hypoxiska perioder som kunde få
ductus att öppna sig.
Vanligen stängdes
ductus efter två doser. Barnen var, som sagt, från vecka 24.
ROP var mkt ovanligt hos barnen. De tillfördes vare sig för
lite eller för mkt O2.
KS NEO 1996 SJUKDOMSSPECIFIK OMVÅRDNAD AVSEENDE DUCTUS
Ingen – vare sig
läkare, sjuksköterskor eller barnsköterskor - verkade känna till att ductus
stängning påverkas av barnens syresättning, och att processen kan påverkas av
kunskapsnivån hos den som ansvarar för barnets sjukdomsspecifika omvårdnad.
Man gav dos på dos av ibuprofen utan mer än kortvarig effekt
och utan att förstå att man parallellt med den medicinska behandlingen måste ge
barnen god specifik omvårdnad.
När jag, som nyanställd sjuksköterska, stabiliserade ett
barn snabbt med extra syrgas efter en jobbig sugning, började en sjukskötare
utan vidareutbildning skrika högt, inför föräldrar, att jag skadade barnet för
livet. Barnets saturation hade inte varit över 95. Jag hade gjort som jag var
tränad, följt med med tillförseln av syrgas så att den anpassades lagom till
barnets behov.
Samtidigt låg de barn som sköttes av ”den gamla vana KS
personalen” regelmässigt och pendlade från en syresättning på 70-75 och fick
återhämta sig själva, så gott de kunde, under en timme eller mera efter
vändningar och sugningar. Man stängde av larmen i tre minuter i taget, ingen
reagerade över hypoxi utan man var fixerade på syrgasnivån och hysteriskt rädda
för syrgas. Den dominerande sjukskötarens undervisning var att ”syrgas är det
enda som ger barnen lungskador… det är vetenskapligt bevisat att höga tryck
inte ger lungskador, utan att det är syrgasen som skadar”. ”Syrgas är ett
dödligt gift” brukade han skrika till ny personal.
Den ”kunskapen” sitter i ryggmärgen på alla dem som var bsk
på avdelningen då. Sjukskötaren hade mkt högt anseende i bsk gruppen och lika
lågt hos flertalet sjuksköterskor.
Han var ökänd i hela landet, för sina synnerligen udda
uttalanden på olika konferenser han hade besökt tillsammans med KS läkare,
långt innan jag kom till KS. Den diskussion som fördes bland läkare i landet,
om kompetensnivån i sjuksköterskegruppen på KS, omfattade alltid att denne man
givits utrymme att ge undervisning på enheten.
Vid varje ändring av syrgashalten, oavsett om det bara rörde
sig om en enda %, skulle man koppla isär slangsystemen till CPAP/respirator för
att sätta in en extern mätare för exakt registrering av syrgasnivån, eftersom
man inte litade på oxymixerns värden. Vad barnen hade för saturation eller PO2
hade underordnad betydelse; det var procenten syrgas som betonades.
Ingen verkade känna till vikten av att bedöma barnens halt
av fetala blodkroppar för individualiserad saturationsordination.
Så gott som alla barn behövde – och behöver – operera ductus, flertalet i onödan.
JKPG 1996 TRANSPORTER OCH KIRURGBARN
Upptagningsområdet för neonatalvården i Jkpg omfattade tre
förlossningsenheter, den egna samt Eksjö och Värnamo. När barn föddes på någon
av dessa enheter, som var i behov av kirurgisk vård, fördes de vanligen till
Jkpg för stabilisering innan transport till Gbg.
Som sjuksköterska på natten i Jkpg var man ansvarig för allt
som rörde transportkuvösen, tillgång till gaser, att lämplig personal åkte
tillsammans med läkaren osv.
Sjuksköterskans ansvar omfattade också att barnets omvårdnad
planerades så att barnen hölls stabila och inte drabbades av komplikationer
under transporten.
I ansvaret ingick att hålla kunskapsnivån om kirurgbarn på
högsta nivå hos alla i sin grupp.
Som sjuksköterska kunde man ibland åka på transporter ensam,
t.ex. med hjärtbarn till Lund.
KS NEO 1996 TRANSPORTER OCH KIRURGBARN
En stor del av gruppen på KS neo, läkare, sjuksköterskor och
barnsköterskor saknade kunskap om sjukdomsspecifik omvårdnad av kirurgbarn.
Erfarna sjuksköterskor kunde rapportera om symtom på förträngningar i
mag-tarmkanalen i flera dygn och bara mötas av hånfulla kommentarer eller
demonstrativ tystnad från läkare.
Många har gråtit efter att ha blivit utskällda när de
avbrutit matning av svårt sjuka barn.
Alla transporter planerades och utfördes av läkare på KS
neo.
JKPG 1996 SJUKSKÖTERSKANS PROFESSIONELLA UTVECKLING
År 1995 kom chefsläkaren för barnkliniken till
sjuksköterskemötena på avdelningarna och framförde krav på samtliga
sjuksköterskor att följa Socialstyrelsens direktiv om den ettåriga uppgradering
av sina kompetenser så snart som möjligt. (SOSFS 1995:15). Han sa att man
skulle ta vissa hänsyn till personliga hinder för att utbilda sig men att
grundinställningen var att man förväntade att samtliga sjuksköterskor skulle
”ta ansvar för sin professionella utveckling” och tillägna sig den förhöjda
kompetensen snarast.
Jag påbörjade, som första sjuksköterska från min avdelning,
utbildningen 1995-96.
KS NEO 1996 SJUKSKÖTERSKANS PROFESSIONELLA UTVECKLING
Ingen hade ställt krav på sjuksköterskorna på KS neo om att
börja läsa omvårdnad.
Avdelningsföreståndare
och professor kände inte till de direktiv som hade kommit från Socialstyrelsen
fortlöpande genom åren, om den förändrade sjuksköterskeutbildningen och den nya
yrkesroll som föreskrevs för sjuksköterskor.
Socialstyrelsens
cirkulär, med de regler som gäller för svensk sjukvård, fanns inte på
avdelningen och var okända för dess ledare.
Jag kom till KS Neo hösten 1996. Jag hade, genom studier och
erfarenhet i en framstegsvänlig verksamhet, utvecklat kunskap på expertnivå
inom neonatal sjukdomsspecifik omvårdnad.
Jag ville inte skada
någon, jag sökte bara ett jobb och erbjöd den kompetens jag hade.
Jag sökte mig inte hit för att bli del av ett kotteri, för
att skaffa mig kompisar, för att tränga bort någon annan eller för att göra
karriär – jag ville bara ha försörjning för mina barn o mig.
Jag fick veta att jag inte kunde kunna något eftersom man visste, helt säkert, att det
inte fanns någon fungerande neonatal intensivvård i Jkpg. Man ”visste” att
”alla de minsta barnen har dött i Jkpg” och för att bevisa sin tes tillät man
inte mig att sköta de minsta och sjukaste barnen. Under ett par års tid satte
man i system att någon alltid kom före mig (jag åkte buss och alla visste när
jag kom) och placerade mig antingen i sköljrumsarbete eller på tillväxtsal. Om
ett nytt barn kom, när jag var ”ute” tilläts jag inte ens att skriva in det.
Mina kollegor skickade mig för att ta över någon bsk:as arbete medan
barnsköterskan fick komma och hjälpa dem med det nya barnet. Om jag, pga brist
på sjuksköterskor, ändå hamnade på iva-sal och hade intaget, flyttades det - om
det larmades om ett litet eller svårt sjukt barn - till annan sal.
Mina kollegor
informerade läkarna om att jag var fullkomligt inkompetent, om att jag bara
inbillade mig att jag kunde vårda sjuka och små barn vilket ledde till att läkarna inte lyssnade på något jag
rapporterade till dem. Detta ledde, i sin tur, till att ett barn dog
efter en felbehandling orsakad av att två läkare försökte bevisa för mig hur
inkompetent man ansåg mig vara - man hade ju 100 % förtroende för de personer
som trakasserade mig.
Ett barn dog i hemmet, sannolikt pga att dess lungor var
svårt skadade efter att det hade aspirerat tarminnehåll i samband med att
läkare hade ignorerat och hånat det jag hade rapporterat. Barnet hade fötts med
en tarmsjukdom, det hade opererats direkt – om jag inte minns fel hade man
gjort en en-to-end anastomos - och man hade börjat mata efter den första
avföringen. Man matökade snabbt, trots att buken blev allt mera uppblåst och
ingen mer avföring kom. Efter att jag hade avbrutit maten en natt, pga att jag
fick upp mat blandat med avföring ur magsäcken, hade dagens läkare varit
ursinniga och beordrat ögonblicklig start av mat igen. När jag kom nästa kväll
rapporterades att maten inte fick avbrytas igen, under några omständigheter,
och jag uppmanades att ge barnet det sista av en pågående måltid.
Trycket i magen var så högt att sprutans kolvbackade
tillbaka när jag tryckte ner maten.
Jag avbröt maten direkt – trots läkares förbud mot detta -
drog upp så mkt mat jag kunde och rensög sedan barnet. Det visade sig att det
runnit mat ut ur munnen och att munhåla, svalg, eosophagus och magsäck var
fyllda av mat.
Nästkommande dag konstaterades att den nyopererade tarmen
hade brustit.
I denna situation gjorde föräldrarna iakttagelser av hur jag
vårdade deras barn i förhållande till andra. Mamman och jag utvecklade också en
speciell relation mot bakgrund av gemensamma erfarenheter som gjorde att jag
kunde se aspekter i familjens liv som den inte kunde, som saknar den
erfarenheten. När barnet senare vårdades på eget rum skulle mamman åka hem en
kväll och barnet skulle ligga på den sal där det hade legat innan och vårdats
av mig.
När mamman kom med barnet tog en annan sjuksköterska, som
var på salen bredvid, tag i barnets säng och drog in barnet där trots mammans
protester. Sjuksköterskan sa att barnet skulle ligga på hennes sal, inte på sal
min. Hon hade redan tre patienter på de tre platser som fanns. När mamman
fortsatte att kräva att barnet skulle ligga på min sal försökte jag hjälpa
henne. Den andra sjuksköterskan gick då och hämtade en av de läkare som kränkt
mig värst och mest under min tid på KS neo. Mamman sa till honom att hon ville
att hennes barn skulle ligga på min sal eftersom jag kände barnet bäst. Hon sa
också att hon ville prata med mig. Läkaren sa då till mamman att det gick
precis lika bra att prata med min kollega.
Kollegan uppmanande sedan mamman att sätta sig i en stol,
satte sig framför henne och sa ”nu kan du prata”. Det fanns ingen vägg mellan
de två salarna då. Mamman satt vänd mot mig och tittade på mig med djupaste
förtvivlan medan den andra sjuksköterskan pladdrade på, tillsynes obekymrad
över mammans behov av stöd.
Tre läkare har berättat för mig att den sjuksköterska som
tog över den gången, när mamman ville samtala med mig, har givit dem grovt
felaktiga uppgifter om mig i samband med deras anställning.
En sjuksköterska utsatte mig för ett allvarligt påhopp när
hon var ny på avdelningen.
Vid möte efteråt skrek hon åt mig att hon visste att jag var
helt inkompetent, att hon visste att ingen ville jobba med mig och att hon
skulle hjälpa gruppen att ”göra sig av med” mig.
2-3 månader senare iakttog hon ett nytt angrepp mot mig,
från den sjuksköterska som hade informerat henne - samma sjuksköterska som
”informerat” läkarna - om mig.
Hon kom direkt efteråt och bad mig om ursäkt för det som
hade hänt innan.
”Nu har jag insett vilken process du är utsatt för på den
här avdelningen” sa hon.
Samtliga läkare, sjuksköterskor och barnsköterskor som
anställdes – under flera år – informerades på samma sätt som man hade
informerat denna sjuksköterska.
Det skapade oräkneliga konflikter. Jag fick skulden för samtliga.
Min personlighet angreps, mina privata problem - som var
orsakade av en 8 år lång förföljelse som kunde verifieras av min f.d. chef i
Jkpg - användes mot mig och min kompetens togs ifrån mig.
Det är personer som denna sjuksköterska som är favoriter på
KS neonatalavdelning.
Det är dessa personer som har de högsta lönerna och den
största makten.
1996 fanns tre erfarna chefer, alla erfarna
neonatalsjuksköterskor med många år ”på golvet” i verksamheten. De ville starta
en förändringsprocess. De anställde ett stort antal erfarna sjuksköterskor med
ett bestämt syfte – att få in ny kompetens och att försöka skapa en modern
neonatalavdelning. De var öppna för kunskap och info utifrån samtidigt som de
var djupt lojala med sin verksamhet. Det ledde till att de alla drevs bort från
avdelningen.
Sjuksköterskor som den ovan nämnda, läkare och ett flertal
barnsköterskor satte i system att driva bort alla erfarna sjuksköterskor gm
ren terror.
En reflektion på två artiklar i Vårdfacket.
BILAGA 5
I Vårdfacket i mars 2010 beskrivs sjuksköterskan Ingela
Matsdotters situation under rubriken ”0 poäng efter 30 år”. ”Det känns snålt
när lärosätena inte ger viss dispens” har Vårdfacket skrivit i en bubbla. ”…
alla är inte intresserade av att forska… ingen patient får bättre omvårdnad
bara för att jag går uppsatskursen”, skriver man att Ingela sagt.
I Vårdfacket i april 2010 refererar två sjuksköterskor,
Angelica Eriksson och Anna Ulvås till en undersökning om nyutbildades
upplevelser om inträdet i vården efter utbildningen.
Jag är sjuksköterska sedan 30 år tillbaka, som Ingela, och
känner igen hennes argument.
Jag har tänkt samma som Ingela och befunnit mig i grupper av
kollegor som delat uppfattningen – att man inte kan bli bättre än man är genom
att läsa ”uppsatskursen”/”det tredje året”.
Numera har jag en annan bild och vill delge den med förhoppning att alla
landets äldre sjuksköterskor ska läsa ”uppsatskursen” – jag ska motivera
varför.
Under slutet av 70-talet togs beslut om en stegvis
förändring av sjuksköterskors utbildning (Vård 77). Bakgrunden var att man
insett att sjuksköterskor inte kunde exakt det som läkare kan utan att gruppen
hade byggt upp en egen unik kunskap i skuggan av läkarens. Genom att
kombinera hög medicinsk kunskap med dagliga iakttagelser hos enskilda patienter
hade sjuksköterskor byggt upp en ”vetskap” som ofta var svår att förmedla till
läkare.
Ett exempel från mitt område är barn och smärta. Läkare
trodde inte, långt in på 80-talet, att barn kände smärta efter detta inte var
”vetenskapligt bevisat” – därför sydde man t.ex. barn utan smärtlindring.
Sjuksköterskor undervisade samtidigt nya kollegor om att barn, trots brist på
”bevis”, känner smärta.
Det har varit svårt för sjuksköterskor att förmedla sin
kunskap till läkare och en av tankarna bakom den förändrade
sjuksköterskeutbildningen, och kravet på äldre sjuksköterskor om att läsa
”uppsatskursen”, har varit att göra sjuksköterskors kunskap ”vetenskaplig”. På
det sättet skulle den accepteras och förstås av våra närmaste
samarbetspartners, läkarna.
En annan tanke har varit att sjuksköterskors unika kunskap
bör granskas, att viss kunskap bör förkastas, annan förfinas och att det mesta
bör synliggöras och ”bevisas” vetenskapligt för att kunna utnyttjas på ett mera
effektivt sätt i vården och spridas mellan sjukhusen.
Processen kallas en professionalisering – det vill säga vårt
yrke går från att klassificeras som ett hantverk, till att bli en självständig
profession.
Så här såg planen ut (som jag, en vanlig sjuksköterska,
förstått det):
- Äldre
sjuksköterskors kunskap måste inledningsvis fångas upp och
synliggöras.
Det skulle ske genom att alla äldre sjuksköterskor skulle gå en 1
årig vidareutbildning i omvårdnadsvetenskap. Upplägget i denna, vid
Sophiahemmet där jag har läst, ger först kunskap om etiska aspekter i
vården och förståelsen av att vara tydlig i hur man uttrycker sig
professionellt. Därefter kommer ett avsnitt som rör sjuksköterskeyrkets
professionella utveckling. Nästa avsnitt handlar om att ställa
omvårdnadsdiagnos och förstå vad man, som sjuksköterska, ska ordinera och
hur man bör utvärdera sina ordinationer. En del i utbildningen rör
handledning och undervisning, en annan kvalitetssäkring och evidensbaserad
vård och avslutningsvis kommer vetenskaplig teori och metod samt en
uppsats. I denna uppsats var det tänkt att vi äldre sjuksköterskor skulle
lyfta fram den kunskap vi har byggt upp, genom många års erfarenhet; det
som Socialstyrelsen kallar ”beprövad erfarenhet”. Vi skulle lära oss att
analysera vår kunskap, att skärpa den och att jämföra den med andra
sjuksköterskors och läkares, presenterade i vetenskapliga arbeten.
När vi var klara med utbildningen skulle både vår egen enhet, och
kanske hela landet, få tillgång till den personliga ”tysta” kunskap som
enskilda sjuksköterskor burit på.
- Sjuksköterskeutbildningen
förändrades stegvis. När jag gick grundutbildning i Jönköping 1981 kunde
man fortfarande gå direkt in i sjuksköterskeutbildning på 2½ år efter
årskurs 9, eller läsa 1½ år om man var uska/skötare, men man hade just
ställt krav på lärare i sjuksköterskeutbildningen om att uppgradera sin
kompetens och anpassa den till högskolenivå. När jag gick vub 1986 hade
kraven på vetenskaplighet skärpts och i Linköping avslutades barn-vuben
med en kandidatuppsats. Numera har
nya sjuksköterskor läst 6 år efter årskurs 9 och deras kunskap befinner
sig på en annan nivå av logiska orsaker. När man läste till sjuksköterska
innan Internet fanns så var kunskap relativt beständig. Så som man gjorde
år 1980 gjorde man också 1985. Numera går utvecklingen med rasande fart
och det är tur att nya sjuksköterskor har lärt sig att söka kunskap och
att hålla sin kunskap levande, i den tid vi nu lever. Nu handlar det om att hålla sig
ständigt uppdaterad om de senaste rönen inom sin specialitet. Den nya
sjuksköterskeutbildningen fostrar en grupp som ska gå in i en självständig
yrkesroll, friställd från läkarens medicinska ansvar – förutom i den del
som har kallats ”delegerad medicinsk vård” (Carnevali). Deras utbildning
är mera teoretisk men innehåller samtidigt faktorer som gör att man kan
förstå och tolka själv, i sammanhang där vi äldre har varit hänvisade till
att tro på läkaren.
- När
nyutbildade sjuksköterskor kommer till en vårdavdelning möts de av äldre
kollegors inställning och utbildning. Det är här ”uppsatskursen” kommer
in. Nya sjuksköterskor har lärt sig vikten av att granska kunskap och att
lägga vikt vid det som är vetenskapligt bevisat. Meningen var att vi
äldre sjuksköterskor skulle ta emot våra nya kollegor med de uppsatser vi
hade skrivit, som visade fram vår kunskap – det som självfallet är den
grund som nya sjuksköterskor skulle bygga sin kunskap på. Vi skulle också,
genom att vi läst ”uppsatskursen” ha fått den kunskap som krävs för att
anpassa inskolning och intern utbildning till nivån hos nya kollegor. Vi
skulle ha den kunskap som krävs för att, tillsammans med våra nyutbildade
kollegor, granska aktuell forskning och sortera bort dåligt underbyggd
sådan. Många gånger tar sjuksköterskor till sig forskning av läkare
utan att reflektera över att den kan ha tillkommit med syfte att begränsa
sjuksköterskors professionella ansvar därför att vårt yrkes utveckling tar
ifrån läkarna deras totala makt över vården. Man måste undersöka vem som
skrivit en uppsats och försöka analysera författarens syfte.
- År
2002 föreslog Socialstyrelsen, som ett led i utvecklingen, att nya
sjuksköterskor skulle introduceras i den självständiga delen av
yrkesrollen genom en ”AT-liknande” tjänstgöring på upp mot ett år.
Meningen var att nya sjuksköterskor inte skulle få ställa
omvårdnadsdiagnos och ordinera åtgärder och behandlingar förrän efter att
ha tränat detta i samspel med en mentor på samma sätt som att läkare
tränar upp sig i samspel med äldre kollegor. Genom detta skulle
sjuksköterskors äldre kunskap tillföras yngre på ett strukturerat sätt.
Självfallet behöver man ha gått ”uppsatskursen” för att kunna fungera som
mentor. Man måste förstå både sin egen kunskap och se denna i ett
historiskt perspektiv, och man måste förstå vilken kunskap nya
sjuksköterskor behöver för att kunna gå in i den självständiga rollen, för
att kunna leda de nya in i en självständig yrkesroll – och framför allt
behöver äldre och yngre sjuksköterskor samverka när det gäller att markera
yrkets förändring gentemot läkare. För uppgifter underställda
läkaren, att ge läkemedel osv, räcker en kortare inskolning, men för den
självständiga delen av yrkesrollen behöver sjuksköterskor, så väl som
läkare, handledning av en mycket erfaren kollega.
I mitten av 80-talet – kan ha varit 1985 – skrev
Socialstyrelsen i cirkulär att delar sjuksköterskans yrkesroll var
”självständig… helt friställd från läkarens medicinska ansvar”.
I SOSFS 1993:17 beskrev man innebörden av ”specifik
omvårdnad” och betonade det som
sjuksköterskans eget ansvarsområde i vården.
I SOSFS 1995:15 beskrevs sjuksköterskors kunskap och man
rekommenderade ”uppsatskursen” för äldre sjuksköterskor.
Idag beskrivs rollen i Svensk sjuksköterskeförenings
skrifter ”Omvårdnad och god vård”, ”Säkerhet i vård och omsorg” samt
”Sjuksköterskans profession”.
Vid enheter där äldre sjuksköterskor har följt
Socialstyrelsen direktiv och fått stöd av läkare har den nya
sjuksköterskerollen kunnat utvecklas. Där äldre sjuksköterskor inte har
förstått de nya direktiven eller har ansett att man inte har behov av högre
kunskap eller har blivit hindrade att läsa vidare av sina organisationer
och/eller läkare, har det uppstått en allvarlig splittring.
Yngre sjuksköterskor kan ha uppfattat att de äldres kunskap
inte är tillförlitlig, eftersom den inte är ”vetenskapligt bevisad” och många
har vänt sig till läkare med frågor om omvårdnad – som dessa självfallet inte
kan svara på utan ser på utifrån ett medicinskt perspektiv.
Två artiklar i Vårdfacket har tagit upp detta problem. I en
intervju säger forskaren Karin Enskär ”Om
sjuksköterskor har omvårdnadsproblem med patienter vänder de sig i första hand
till en läkare med sina frågor. I andra hand söker de i litteraturen eller
frågar en sjuksköterskekollega” (Ejd, M. (1997) Landstingen slösar
bort forskarnas kunskaper.)
I en artikel återges
ett tal av Astrid Norberg, vårt lands första professor i Omvårdnad, vid ICN:s världskongress
i Taiwan i augusti 2005. ”Samtidigt efterlyser hon mer av kunskapsutbyte mellan
sjuksköterskor. När en läkare har ett problem ringer han till någon av sina
expertkolleger. Däremot händer det
ytterst sällan att sjuksköterskor konsulterar varandra. (Ohlsson, A.
(2005-08-05). Vid prioritering måste erfarenhet räknas in).
Yngre sjuksköterskor har många gånger ställts ensamma mot
äldre sjuksköterskor som ibland har allierat sig med läkare i motstånd mot
förändringen av vårt yrke.
Monica Corell och Charlotte
Dahlberg har skrivit ett examensarbete om hur nyutbildade sjuksköterskor bemöts
vid sitt inträde i vården. Så här skriver de:
I resultatet framkommer att nya sjuksköterskor upplever
övergången från student till yrkesverksam sjuksköterska som en
verklighetschock. Ett dåligt bemötande ifrån kollegor kan leda till både
fysiska och psykiska konsekvenser. Det kan också resultera i försämrad
omvårdnadskvalitet och äventyrad patientsäkerhet. Då nya sjuksköterskor bemöts
på ett bra sätt gynnar det deras professionella utveckling. Nya sjuksköterskor
saknar kunskap i att kunna hantera interpersonella konflikter med kollegor på
arbetsplatsen, och en del lämnar
yrket till följd av detta.
“Nurses eating nurses: the caring profession which fails to
nurture its own!” är en artikel som beskriver att problemen med sjuksköterskors
professionella utveckling finns internationellt.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16116774
För den som vill öka sin kunskap rekommenderas Sonia
Bentlings bok ”Sjuksköterskeprofessionen; vetenskapliga idéer och
kunskapsutveckling”.
Professionella grupper kan karaktäriseras av
att de är tillsatta av samhället för att tillfredsställa olika behov hos
medborgarna.
Den professionella
verksamheten bygger på att man använder sig av unik kunskap som inte alla
människor har.
En vanlig definition av
begreppet professionalism är: lång teoretisk utbildning på högskolenivå,
teorier som styr praktiken, samhällssanktionerat yrke, ofta med legitimation i
offentligt arbete, medlemmarna delar vissa värderingar och mål och en etisk kod
styr individens handlingar samt att medlemmarna utövar egen kontroll över sin
verksamhet.
Läkarens medicinska kunskap är grunden för all sjukvård men
sjuksköterskans kunskap är lika viktig för patienten. Läkaren ska behandla
sjukdom när den har uppkommit. Specifik omvårdnad ska ges på ett sätt som ska
hindra att patienterna blir sjuka av vårdrelaterade orsaker som infektioner,
tryckskador, psykiska reaktioner på vården, hypoxiska perioder osv.
På 2000-talet är läkare är våra samarbetspartners och inte
längre någon som vi ska ”tro” på oreflekterat därför att vårt förstånd, som det
stått i någon gammal skrift för sjuksköterskor, aldrig kan omfatta läkarens
kunskap och insikt. Vi barnsjuksköterskor visste att barn känner smärta långt
innan läkare hade insett det, men vi var maktlösa. Idag har samhället tilldelat
makt till oss sjuksköterskor – därför att man har insett vi kan något som ingen
annan kan.
Även idag finns kunskap hos sjuksköterskor som läkare
saknar.
Omvårdnadskunskap kommer inte till sjuksköterskor via
läkare, vi måste själva bygga vår egen kunskap genom uppsatser. Genom att gå
”uppsatskursen” kan man, som enskild sjuksköterska, få stöd att se sin egen
kunskap, att bejaka den och att stå upp för den i samspel med våra yngre
kollegor. Vi befinner oss i en viktig utvecklingsfas som bromsas av att många
äldre sjuksköterskor inte givits information om syftet med ”uppsatskursen” –
kanske för att starka krafter strävar efter att tvinga tillbaka oss till en underordnad
roll igen.
Den utbildning i omvårdnadsvetenskap som ges vid
Sophiahemmet är suverän.
Landets övriga utbildningsinstitut borde köpa in konceptet
för att alla de äldre sjuksköterskor som ännu inte har läst ”uppsatskursen” ska
tillföras homogen kunskap.
Vidare måste alla sjuksköterskor kräva att få skriva
magisteruppsats i sin vidareutbildning. Annars kan det bli som i Sthlm där
barnsjuksköterskor tillförs lägre formell kompetens än t.ex. barnmorskor och
iva sjuksköterskor, till mycket stor nackdel för barnsjukvården.
Avslutningsvis om omvårdnadsdokumentation: Vi har på senare
år fått lära oss det formella, hur man ska skriva och vilka ord man ska välja.
Trots det rapporteras att sjuksköterskor är dåliga på att dokumentera och man
granskar våra journaler regelbundet.
Jag tror att många sjuksköterskor förstår precis hur de ska skriva men att de känner osäkerhet på vad de ska skriva. Jag tror att många känner stor tvekan över att ställa en diagnos och att ordinera en omvårdnadsåtgärd/-behandling. Det sitter i ryggmärgen på oss att vi inte ens fått tänka diagnos. Det är där sjuksköterskors egen forskning – uppsatserna från ”uppsatskursen” kommer in. Om alla äldre sjuksköterskor funderar ut något som de vet men som hittills inte är beskrivet/bevisat vetenskapligt, och visar fram detta i en kandidatuppsats, om alla svenska sjuksköterskors uppsatser blir tillgängliga via Internet, så kommer vi att veta att det vi ordinerar är sanktionerat. I kombination med magisteruppsatser från vub kan sjuksköterskans kunskap bli synliggjord, bevisad och utnyttjad i vården. Solweig Ahlander
