Linda Magnusson, flickan som älskade att dansa, mamma till den vackraste pojken i världen, är död.
Kroppen gav upp på eftermiddagen den 6 augusti och nu begravs hon på Helsingborgs krematorium.
Linda-Linda.
Expressen har i ett större reportage tidigare i sommar följt Lindas kamp mot cancern, och Expressen har också, med godkännande från Linda och hennes familj, fått tillgång till hennes läkarjournaler.
Det handlar om totalt 71 sidor, från de första blödningarna i underlivet förra sommaren som visade sig vara metastaser, till det som blev dödsdomen, "Tyvärr så har du cancer i hjärnan, Linda".
Det var den 25 maj i år, och i journalen står det:
"Patienten får besked om tumör i skallbenet/käkbenet. Patienten får besked om att vi står i ett oerhört allvarligt läge och att detta troligtvis kommer att ge patienten mindre tid kvar än vi tidigare trott. Patienten kommer att anslutas till ASIH (avancerad sjukvård i hemmet, reds anm) snarast".
För den unga ensamstående modern blev det en fruktansvärd smäll.
– Samma läkare som har sagt "Du har ingen cancer i höften, Linda" och "du har ingen cancer i hjärnan", kom med beskeden. Då hade det fått växa och hålla på i tre månader. Hur kunde hon säga att jag skulle gå till vårdcentralen med min huvudvärk med den historian jag hade?
– Denna människa som jag hade litat på. Är en röntgen så himla dyr? frågade sig Linda Magnusson när vi sågs i början av juli, hon var fortfarande vital då, märkt av sjukdomen, men levande.
Hennes kamp blev inte bara en kamp mot cancern utan en kamp för att bli trodd.
Redan i februari, två månader efter att Linda hade strålbehandlats klart för tumören i livmodern, började hon att få ont i höften, hon vände sig till sin läkare vid onkologimottagningen i Lund, men fick lugnande besked.
"Nu börjar du oroa dig över varje sak, Linda, men detta är inte cancer, det är från strålningen"
Uttalandet styrks i sjukvårdens rapporter.
"Patienten har ringt hit och beklagat över smärtor. Sätter in patienten på antiflogistika samt Alvedon i 2 veckor därefter utvärderande telefonsamtal till undertecknad", skriver Lindas läkare den 19 mars.
– Jag trodde på henne, men ont hade jag och det släppte inte, så jag ringde igen.
Och igen, hann Linda Magnusson berätta.
Samtidigt började hon att få våldsamma smärtattacker på vänster sida av huvudet.
Hon sökte ånyo sin läkare i Lund, men fick en hälsning tillbaka via en sjuksköterska: "Hälsa Linda att nu tror hon att det är cancer i huvudet, men det är det inte. Det är stress eller något annat."
– Jag ringde och grät och grät och de sa att jag skulle höra av mig till vårdcentralen. Jag var där två gånger, men fick ingen hjälp. Till slut gjorde de en rötgen, men en sådan CT-röntgen (skiktröntgen) där man inte ser allt, trots att min läkare i Lund vet att det finns röntgen som är bättre.
Det syns heller inget på den skiktröntgen som utförs på sjukhuset i Helsingborg. Lindas läkare i Lund säger "Jag hade rätt, det är inte cancer".
Men hon hade fel.
Det var cancer.
Först två månader efter det första vädjande samtalet, när Linda har så ont i sin höft att hon inte längre kan ta sig ur sängen och två gånger har tvingats söka akut hjälp för att få morfin intravenöst mot huvudvärken, får hon sin magnetröntgen av höften - och då är det egentligen en kontrollröntgen efter livmoderoperationen.
Beskedet kommer som slag på slag.
Linda har inte bara metastaser i höften, cancern har spridit sig och angripit levern och en lymfkörtel vid urinröret.
Ur journalen:
"Patienten får besked att cancern har spridit sig till lever och skelett och blir såklart bedrövad. Patienten gråter, är arg och förtvivlad som förväntat. Vi pratar om livet och döden, hur man dör, hur det kan tänkas gå till och kännas. Vi pratar kring de efterlevande, patientens 14-årige son som "bara" har sin mamma. Patienten ber om att få 4 år till så att sonen kan klara sig själv."
Smärtorna i huvudet anser man dock fortfarande inte behöver undersökas vidare.
Trots att huvudvärken ("stora besvär") nämns och noteras sex gånger i journalen under våren, av läkare, sjuksköterskor och kuratorer, dröjer det till den 22 maj innan Lindas läkare skriver en remiss till magnetröntgen.
När svaret kommer, den 25 maj, har tumören vuxit sig så stor och sitter så illa till att den inte går att få bort.
– Linda blev hemskickad och ivägskickad så många gånger. När onkologen mer eller mindre talade om för min syster att hon var inbillningssjuk och vidhöll att hon skulle lyssna på henne (läkaren) så gjorde Linda det. Hela vår familj lyssnade, vi trodde på henne. Har man fått ett så glädjande besked att "det inte är cancer" så kommer man inte och ifrågasätter en högt uppsatt läkare och ber om en second opinion.
– Man litar på läkaren, för att man vill det, säger Lindas storasyster Lena Magnusson, som hela vägen och in i det sista kämpade för sin systers liv.
Oförsvarbart mycket i motvind, anser hon, mamma Marianne, sonen Antonio, och de andra nära.
Därför har familjen bestämt sig för att anmäla Lindas läkare i Lund.
– Det är alldeles för många gånger som man borde ha sett varningssignalerna. I stället fick Linda leta hjälp själv och bli röntgad på andra ställen. Två gånger var vi på sjukhuset i Helsingborg och fick morfinsprutor när Linda hade så ont i huvudet att hon höll på att gå sönder, medan läkaren i Lund hävdade att det var "stressrelaterat", säger Lena Magnusson.
– Nu fick de här metastaserna härja fritt i Lindas kropp i tre månader. Kanske hade utgången blivit samma hemska till slut ändå, men om hon hade strålats tidigare för tumören i huvudet hade den kanske inte svullnat så att den hade stängt hennes käke. Nu hade hon aptit ända till slutet men kunde inte äta eftersom hon inte kunde gapa mer än tre millimeter,
"Men framför allt, man trodde inte på Linda, man tog henne inte på allvar och så får det inte gå till."
Nils Wilking, docent och verksamhetschef för Onkologi och Strålningsfysik vid Skånes universitetssjukhus i Lund, säger vid en första kontakt med Expressen:
- Det är uppenbarligen så att patient och anhöriga upplever att det har funnits väldigt uttalade symptom som inte sjukvården har uppmärksammat, då måste man gå igenom noggrant och se vidare.
Vid andra kontakten uppger han att han har pratat med nämnda läkare men ber att få återkomma när han har satt sig mer in i Lindas journaler.
Det gör Nils Wilking dagen efter, med följande kommentar på mejl:
"När en patient eller anhöriga upplever att utredning och/eller behandling inte skötts på ett korrekt sätt bör man i första hand ta upp det med den behandlande personalen. Är man fortsatt tveksam och det finns oklarheter är det bästa att kontakta IVO. Man gör då en sk händelseanalys och sedan gör IVO en bedömning om handläggningen varit korrekt eller ej."
Lindas storasyster kommer inte att nöja sig med det beskedet.
– Jag är beredd att anmäla fler, jag är beredd att anmäla hela sjukvårdsteamet i Lund. Veckan efter begravningen kommer detta att vara min heltidssyssla. Jag ger mig inte förrän Lindas läkare har blivit av med sitt jobb. Hon ska aldrig få jobba med människor mer.
– Vi är en liten familj från Drottninghög mot onkologen i Lund, vi vann inte kriget för att få Linda frisk, men det här kriget kommer vi att vinna. Linda ska få upprättelse, så är det bara.
Trots att Linda Magnusson var livrädd för svaret, tog hon mod till sig och ställde frågan till sin läkare när hon fick sin slutgiltiga dom den 25 maj, för mindre än tre månader sedan.
"Kommer jag att leva på julafton?"
Linda fick ingen mer julafton.
Hon fick inte fyra år till med sin son.
Det blev ingen mer resa till Ullared.
När Linda Magnusson förs till sista vilan i Helsingborg, med den vackraste pojken i världen och alla andra nära och kära runt, är det med uppmaningen från familjen: "Färgglad klädsel, inget svart. Rosor."
Hon älskade rosor, särskilt rosa.
Linda-Linda.
http://www.expressen.se/kvallsposten/lakarnas-missar-fore-lindas-dod/
Det är en 30-sträcka, men taxichauffören har bråttom och kör 60 kilometer i timmen och åker fast. Körkortet dras genast och han blir av med sin försörjning. Hemma väntar fru och fem barn. Chauffören har inte skadat någon men möjligen utsatt andra för risker när han körde för fort.
I Aftonbladet läser
jag om hur 17-åriga Bajda miste livet efter rad fel av läkarna på Växjö sjukhus. IVO, Inspektionen för vår och omsorg, riktar skarp kritik mot sjukhuset på en rad punkter, men tydligen inte mot läkarna.
Flickans anhöriga undrar förtvivlat om det inte ska få några konsekvenser att läkarnas felbehandlingar kostat livet på en ung flicka. Varför får de behålla jobbet? Varför är det ingen som tar ansvar?
Tyvärr är detta helt i linje med den patientsäkerhetslag som infördes den 1 januari 2011. Då slopade Sverige – som enda land i världen - ett individuellt ansvarsutkrävande av vårdpersonal för vårdskador.
Fokus skulle i fortsättningen ligga på vårdens organisation, regler och arbetssätt. Vården sker i stort sett utan personligt ansvar. Samtidigt avskaffades HSAN, Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd, i den del som avsåg disciplinansvar. Den förre generaldirektören för
HSAN Aud Sjökvist skrev inför införandet av Patientsäkerhetslagen att den lagen missar patientperspektivet och att det är av största vikt att på rättslig väg utkräva ansvar av en enskild.
Det nya system som skapats är ett låtsassystem som mest gynnar läkarintressen. IVO kan rikta kritik mot sjukhus och även läkare men det har ingen betydelse. Den kritik som kan utdelas ger ingen enskild patient eller anhörig någon upprättelse utan det är ett system för att patienter och anhöriga genom kontakt med IVO och patientnämnder ska få skriva eller prata av sig.
IVO:s beslut går inte att överklaga. I grava fall kan IVO initiera återkallelse av legitimation eller prövotid.
I debatten inför iförandet av patientsäkerhetslagen sa förre socialministern Göran Hägglund (KD) att vi fortfarande kommer att ha ett sanktionssystem vid felbehandlingar. Han nämnde då återkallande av legitimation och prövotid.
2013 hade vi 44 000 läkare i Sverige under 65 år. Enligt HSAN:s verksamhetsredogörelse 2014 återkallades sex läkarlegitimationer 2014 på grund av grov oskicklighet och uppenbara olämplighet.
Sex läkarlegitimationer av 44 000 är 0,01 procent. Sex läkare fick prövotid på grund av oskicklighet/olämplighet. Detta system är inte rättsäkert för att tillgodose patientsäkerheten.
Hur kan det då komma sig att ett system som så uppenbart frångått patientperspektivet införts?
Sveriges Läkarförbund har i många år arbetat för att få bort läkarnas personliga ansvar vid felbehandlingar. Och det har lyckats.
Naturligtvis var det personals intressen som dominerade och ledde fram till den önskade systemskiftet. Läkarförbundets dåvarande ordförande Eva Nilsson-Bågenholm applåderade den nya patientsäkerhetslagen och belönades därefter med en tjänst hos den socialminister som infört lagen, det vill säga Göran Hägglund.
Så gick det till när klass- och yrkesintressen fick företräde i lagstiftningen till skada för enskilda människor och patientintressen.
Via en extern webbsida kan medarbetare vid Karolinska anonymt rapportera misstankar om allvarliga missförhållanden i sjukhusets verksamhet. Foto: Medicinsk Bild, Karolinska Universitetssjukhuset
.jpg)