Ställ
sekten som skapade kannibalmonstret till svars
6 november 2013 11:00
Dan Josefssons nya bok om krafterna bakom 1990-talets
rättspsykiatri på Säter förtjänar väl sin nominering till Augustpriset.
Jens Runnberg anser att Josefssons wallraffande bland de troende på Margit
Norells läror måste få politiska konsekvenser.
Om inte regeringen tillsätter en granskning måste Landstinget Dalarna göra det.
Anledningen till att Sture
Bergwall åt upp könsdelar av flera av sina mordoffer, och att han lade andra
likdelar i sin mammas pölsakvarn så att hans familj också, dock ovetandes, kom
att äta människokött, var de förskräckliga barndomsupplevelserna.
Som fyraåring tvingades han
nämligen av sina föräldrar äta delar av ett aborterat foster i anslutning till
att först ha blivit våldtagen och sedan sett sina föräldrar ha sex.
En smått fantastisk bok, som
kommit ut i dagarna, visar att själva grundbulten i fallet Thomas Quick, teorin
om brott som återgestaltade minnen, brott som ett sätt att hantera och gestalta
om svåra barndomstrauman, har en distinkt källa.
Hon hette Margit Norell och
fick sin sista utbetalning från Dalarnas skattebetalare (som handledare för
psykoterapeuter på Säter) den 16 juni 2004.
Hon var då över 90 år.
I sin värld var hon en stjärna,
en reformator av psykiatrin, en vänsterradikal kraft i samhället, en
intellektuell som verkligen förstod hur människan fungerar.
Hon hade många förfrågningar om
psykoterapi. De flesta tackade hon nej till men hon kom att behandla
tv-programledare, författare och samhällsdebattörer. Men framför allt kom hon
att ge terapi och handledning åt en utvald krets
psykoterapeuter på den rättsmedicinska enheten i Säter.
Dan Josefsson, som
skrivit Mannen som slutade ljuga, har i ett imponerande
projekt med Günther Wallraffs journalistiska metod intervjuat nio av hennes
lärjungar. De beskriver alla henne som karismatisk.
Flera stod henne mer nära än
sina föräldrar.
Flera av dem är övertygade om
att just deras relation varit den djupaste och viktigaste också för Margit
Norell.
De konstaterar att hon som
handledare och terapeut förväntade sig lydnad och att hon inte tålde kritik.
Flera bröt med henne och tyckte grupperingarna var sektliknande. Någon kallar
henne schizoid. Norell fyllde då på sin närmaste krets med nya troende.
Sedan mitten av 1970-talet
föredrog hon att verka genom andra. Hon såg patienterna som terapeuterna
behandlade som sina egna patienter.
Hon fick rapporter om Quicks
terapi varje vecka 1991-2002 och planerade ge ut sitt magnum opus om terapin;
det finns ett halvfärdigt manus betitlat Thomas Quicks värld.
Norell var inflytelserik i
samhället. Hela vårdbyggnaden i Säter uppfördes och inreddes 1989 i enlighet
med Norells ideal.
Hennes teorier fanns med i den
omdebatterade och nu nedlagda Sätermodellen i behandlingen av schizofrena, i
den fiaskoartade terapin av Lars-Inge Svartenbrandt på Säter och till och med i
den märkliga styckmordsrättegången - en av de få processer som gör Quickfallet
rangen stridig som rättsväsendets värsta tillkortakommande i modern tid.
Förutom Sture Bergwalls
personliga arkiv och journaler, har Josefsson även haft tillgång till Norells
efterlämnade korrespondens. Den och wallraffandet visar att Norell tämligen
konsekvent bröt mot tystnadsplikten. Så fick hon flera lärjungar att känna sig
utvalda.
Ur ett vetenskapligt perspektiv
var Norells teoribygge starkt ifrågasatt. Det har aldrig funnits vetenskaplig
konsensus om att brottslingar skyddar sig från att minnas traumatiska
barndomsupplevelser genom att begå våldsbrott och att motstånd mot att berätta
om barndomsövergrepp i terapin kan ses som en bekräftelse på att sådana
upplevelser finns och kan återkallas.
Det är ju ett självbekräftande
förhållningssätt. Frågorna bara fortsätter tills "rätt" svar kommer.
Men att förhör med Sture
Bergwall skulle genomföras som att teorin var universellt sann och
vetenskapligt prövad blev ändå Quickutredningarnas och hans
försvarsadvokaters utgångspunkt. I rättssalen vittnade också en
vetenskapsman, minnesforskaren Sven Å Christianson, om att Quicks mord skulle
ses som "berättelser" och att teorin var i linje med "aktuella
forskningsrön och klinisk erfarenhet".
Josefsson kan visa att de
aktuella forskningsrön Christianson syftade på var sin egen, då opublicerade
forskning, att forskningsläget i själva verket dömde ut återgestaltningsteorin
och att Christianson själv också gick i terapi hos Norell
("förmodligen den vuxna person som betytt mest i mitt liv")!
Mycket stod på spel och många
förväntningar landade hos Sture Bergwall. Han användes som politiskt slagträ
och skrev debattartiklar när anslagen till Säter hotades, han antogs av sina
terapeuter kunna ge avgörande svar på hur det mänskliga psyket fungerade.
För den verkliga makthavaren
över terapin, Margit Norell, skulle han svara för det avgörande akademiska
genombrottet, fallstudien som skulle göra det faktum att hon under decennier
inte kunde få någon vetenskaplig artikel publicerad helt irrelevant.
Förväntningarna passade så väl
ihop med Bergwalls brottshistoria, hans personlighet, hans narkotikamissbruk,
hans förslagenhet och hans terapeutiska lyhördhet.
Han blev en stjärnpatient.
Han belönades med större
bostad, generösa regler för vården, stor uppmärksamhet, mediautrymme för egna
texter och fri tilldelning av narkotiska preparat.
Intyg och vittnesmål i
mordrättegångar i domstol måste efter Josefssons utomordentliga arbete
ifrågasättas. Det har hetat att det varit "vattentäta skott" mellan
terapi och polisarbete. Det är förstås nonsens.
Birgitta Ståhle, Bergwalls
huvudsakliga terapeut, har i en inlaga under resningsprocessen förklarat att
hon vare sig arbetat med återgestaltningsterapi eller hört talas om den.
Journalerna och vad hon själv skrivit i en vänbok till Margit Norell 1999 visar
något annat.
Den senare chefsläkaren Susanne
Nyberg sade nyligen att hon för sin del inte har en aning om vad Bergwalls
psykoterapi gått ut på, trots att hon arbetat på Säter under större delen av
1990-talet.
Josefsson har gjort ett
jättearbete och boken är rafflande läsning, men den har också många sidospår
och skulle ha behövt en mer aktiv redaktör. Den är inte så renodlat inriktad på
terapin som ämnet motiverar, utan tar omtag i de bisarra förhören, vallningarna
och villospåren.
Det är förstås lätt hänt när
materialet är så rikt och så omtumlande märkligt.
När rättsmaskineriets kvarnar
nu pulvriserat mordutredningarna på sina rent rättsliga meriter, och Hannes
Råstam utöver detta pekat på effekterna och riskerna med de stora mängderna
narkotika som Bergwall fick under terapiåren, blir Josefssons viktiga bidrag
att rikta den granskande strålkastaren mot rättspsykiatrin.
Att den granskningskommission,
som många kräver att regeringen ska tillsätta, ska gå igenom övergreppen mot
Bergwall från sekten verksam innanför Säters murar, framstår efter Josefssons
bok som alldeles självklart.
Den strålande journalistiska
granskningen av fallet Thomas Quick är en tvåstegsraket där Råstam började och
Josefsson nu fortsatt (de bådas researcher är Jenny Küttim). De har skrivit
böcker som måste få politiska konsekvenser.