Detta är ett inlägg som jag publicerade 16 april 2019.
Jag ser behov av att markera att BARNMORSKOR inte har högre kunskap är barnsjuksköterskor.
De har ANNAN kunskap.
Barnmorskors kunskap är knuten till obstertikern, kvinnoläkaren.
Barnsjuksköterskors kunskap byggde förr på pediatrikerns, barnläkarens forskning.
IDAG är barnsjukvården ockuperad av diverse grupper, som saknar kunskap om barn.
Barnmorskor och iva sjuksköterskor har trängt ut barnkompetens i delar av neonatalvården.
Psykiatrins läkare och mentalskötare verkar dominera BUP. Var sjuksköterskor finns i detta vet inte jag.
Jag vet enbart att BARN idag behandlas för barns naturliga utvecklingssteg.
Det beteende som barn uppvisar i olika faser, skulle vara symtom på ohälsa, om det förekom hos vuxna.
När mentalskötare/ undersköterskor, och psykiatriker/ läkare utan barnkompetens, möter normala barn är risken överhängande att de börjar medicinera barnen till att bli som normala vuxna.
Detta manipulerande med barns psykologiska utveckling leder till mentalt handikapp.
Man skapar sitt eget framtida forskningsunderlag, samt inkomst för livslånga förskrivningar av droger.
Barn måste skyddas från ALLA som är utbildade för vuxna, inkluderat socialtjänstens socionomer.
ÅR 2015 SKREV JAG TILL NOBAB - MAILVÄXLING FINNS I NÄSTA INLÄGG.
tisdag 16 april 2019
Amning och uppfödning av nyfödda barn - en av de frågor jag stridit om på Karolinska
Mail år 2001 till kollega, en ung ambitös sjuksköterska utan egna barn, engagerad amningsförespråkare som utbildats om amning av barnmorska.
Kollegan var medlem i "amningsgruppen" på min dåvarande arbetsplats.
Jag var, som öppen motståndare till flera rådande rutiner om bland annat uppfödning sedan cirka 4 år muntligt ålagd total tystnad av två chefer. Jag fick inte ha elever, inte vara med i arbetsgruppen och jag var förbjuden att påverka andra med mina åsikter.
Följande mail orsakade att jag fick ett skriftligt förbud om att någonsin skriva till någon av mina arbetskamrater igen. Kollegan som fick det blev enligt uppgift väldigt glad men inte våra chefer.
Om amning
From: (Unknown)
Sent:Thursday, November 18, 2004 10:55:17 AM
To: xx.xx@xxxx.se
Hej xxx
Här kommer en fundering kring vår avdelnings amningsstrategi.
Hoppas att du tycker att det är OK även om jag är gammal och inte har den nya sjuksköterskeutbildningen.
MVH S
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej xxx
Såg din lapp om amning på avdelningen och skulle vilja ge en kommentar.
Du skrev att det behövs mera undervisning om amning och att du funderar över om (en barnmorska) kan ge den.
Jag har valt att inte lägga mig i diskussionen om amning på vår avdelning efter den ”utbildningsdag” vi hade med (en barnmorska) och (en barnsjuksköterska) för några år sedan.
Jag pratade med (en chef) direkt efter utbildningsdagen och ifrågasatte nivån på den undervisning vi fick. (Chefen) sa att hon antog att (barnmorskans) undervisning – som ju handlade om amning/matning av friska fullgångna barn – skulle följas av fördjupning på adekvat nivå för oss som arbetar med svårt sjuka barn. Den uppföljningen har sedan inte kommit.
Som du vet har barnmorskor ingen utbildning om sjuka barn. Deras fokus är det friska normala och fullgångna barnet. Det jag hörde var att (barnmorskan) har kunskap om amning på nivå 1 – dvs det basala.
Många av oss som arbetat länge med svårt sjuka barn har avancerad kunskap om amning/matning på nivå 4-5 dvs om hur man får det svårt sjuka eller skadade barnet att lära sig amma eller äta på annat sätt om det inte klarar att amma.
För bortåt 20 år sedan uppmärksammades att några företag som säljer bröstmjölksersättning hade marknadsfört sina produkter i u-länder på ett sätt som gjort att mammor där slutat att amma och i stället gett sina barn mat på nappflaska. Det hade lett till ökad spädbarnsdödlighet pga infektioner. WHO startade en kampanj mot detta.
Här kommer en fundering kring vår avdelnings amningsstrategi.
Hoppas att du tycker att det är OK även om jag är gammal och inte har den nya sjuksköterskeutbildningen.
MVH S
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Hej xxx
Såg din lapp om amning på avdelningen och skulle vilja ge en kommentar.
Du skrev att det behövs mera undervisning om amning och att du funderar över om (en barnmorska) kan ge den.
Jag har valt att inte lägga mig i diskussionen om amning på vår avdelning efter den ”utbildningsdag” vi hade med (en barnmorska) och (en barnsjuksköterska) för några år sedan.
Jag pratade med (en chef) direkt efter utbildningsdagen och ifrågasatte nivån på den undervisning vi fick. (Chefen) sa att hon antog att (barnmorskans) undervisning – som ju handlade om amning/matning av friska fullgångna barn – skulle följas av fördjupning på adekvat nivå för oss som arbetar med svårt sjuka barn. Den uppföljningen har sedan inte kommit.
Som du vet har barnmorskor ingen utbildning om sjuka barn. Deras fokus är det friska normala och fullgångna barnet. Det jag hörde var att (barnmorskan) har kunskap om amning på nivå 1 – dvs det basala.
Många av oss som arbetat länge med svårt sjuka barn har avancerad kunskap om amning/matning på nivå 4-5 dvs om hur man får det svårt sjuka eller skadade barnet att lära sig amma eller äta på annat sätt om det inte klarar att amma.
För bortåt 20 år sedan uppmärksammades att några företag som säljer bröstmjölksersättning hade marknadsfört sina produkter i u-länder på ett sätt som gjort att mammor där slutat att amma och i stället gett sina barn mat på nappflaska. Det hade lett till ökad spädbarnsdödlighet pga infektioner. WHO startade en kampanj mot detta.
En tid efteråt startade den stora besparingsvågen i svensk sjukvård. En av de delar som drabbades först var (naturligtvis) kvinnosjukvården. Antalet BB avdelningar skulle minska och hårdföra chefsläkare rekryterades till kvinnoklinikerna. Den metod jag såg användas – och som var allmänt känd och kritiserad bland barnpersonal – var att alla barnsköterskor på BB sas upp. Dittills hade BB vistelsen varit 4-5 dagar lång, man hade som mamma blivit ompysslad, fått sina klipp eller sår omskötta, fått hjälp med amningen av vana barnsköterskor och barnet hade varit under observation för att eventuella sjukdomar som ductusberoende hjärtfel, infektioner osv. Plötsligt hävdade manliga läkare att nyförlösta mammor var friska, att de legat vården till last i onödan, att de ”blivit bortskämda” på BB och instruktionen till personalen var att miljön skulle göras så ogästvänlig att mammorna valde att skriva ut sig tidigt. Samtidigt presenterade en ”väninna” till en av dessa doktorer en ”forskningsrapport” som talade för tidig hemgång.
När barnsköterskorna sas upp på BB försvann den personalkategori som hade barn-utbildning.
Plötsligt var det barnmorskornas ansvar att hjälpa mammorna med amningen och det uppstod stora problem. Amningsfrekvensen minskade och många fick jobbiga erfarenheter av misslyckad amning med sig. Allt fler barn fick sin mat på nappflaska.
I den här processen kopplade plötsligt någon barnmorska ihop det som hände i vårt land med WHO:s kampanj mot nappflaskor i u-länderna och från detta samband har sedan hela den hysteriska kampanjen mot nappflaskor växt fram i vårt svenska samhälle. Många av de kvinnor som inte fick hjälp att komma igång med sin amning i det kaos som uppstod efter att barnsköterskorna sagts upp har blivit närmast militanta amningsförespråkare.
Vi som arbetat inom barnsjukvården under den här tiden har valt att ligga lågt i tron att den första hysterin hos barnmorskorna skulle lägga sig med tiden.
Det har varit allvarliga diskussioner bland barnläkare, åtminstone på landsbygdssjukhusen, om hur man skulle förhålla sig. Eftersom man, som erfaren barnpersonal, känt till att föreställningen att matning med nappflaska skulle skada amningen är en myt så har det varit en svår balansgång.
Så här ser jag det:
Efter ”utbildningsdagen” med (barnmorskan) har vi på vår avdelning hamnat i ett tänkande som utgår ifrån att våra svårt sjuka barn skulle fungera som om de vore friska fullgångna barn. Det är som om personalen skulle anta, om du hamnade på IVA med sepsis, kanske påverkan på hjärnan med svår huvudvärk som följd, att ditt förhållningssätt till mat skulle vara som om du var fullt frisk. Eller om man antar att du skulle ha aspirerat mekonium – med tanke på hur ont det gör att få ner något i luftvägarna – att du skulle klara att äta precis som vanligt.
Jag har läst de PM som kommit från er i amningsgruppen och anser att de saknar relevans på vår avdelning. Det finns en liten passus någonstans om sjuka barn, resten handlar om det friska. Vi är barnsjuksköterskor. Vi ska vara barnens ”advokater” när vi planerar deras omvårdnad. Som jag ser det är det ett övergrepp både mot föräldrar och barn att vi inte skyddar dem mot barnmorskornas sektliknande förhållningssätt.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen har varje patient rätt till medbestämmande vad gäller sin egen vård.
De som drivit fram den nuvarande amningsstrategin i vårt land har satt stopp för alla protester.
De föräldrar som gett sina barn tröstnappar på BB kan ha blivit helt utfrysta och bemötta med tystnad.
Barnsjuksköterskor som gjort omvårdnadsbedömningen, utifrån sin kunskap och erfarenhet, att ett barn bör få äta på nappflaska, har blivit beskyllda för att skada barn och mammor och fientligheten har många gånger varit enorm från barnmorskor gentemot erfaren barnpersonalen.
Det finns inte längre några alternativ – alla måste tycka lika – alla måste göra lika oavsett erfarenhet eller hur barnet mår eller fungerar.
Jag är barnsjuksköterska, har arbetat på neonatalavdelning i 20 år och jag har tre egna barn. Det gör att jag tror att jag kan mer om amning/matning av sjuka barn än (barnmorskan).
På den avdelning där jag arbetade innan jag kom till XXXX prioriterades amning + sond till svårt sjuka barn. Barn med låga socker fick alltid sin mat på nappflaska eftersom sugandet i sig frisätter hormoner som höjer blodsockerhalten. Asfyxibarn, vars hela motoriska utveckling är avhängig att de får öva upp sin sugförmåga, nappades också om de var för trötta för att ta bröstet till att börja med.
Barn som var oroliga och inte sov på nätterna – när föräldrarna inte fanns på avdelningen – fick äta på nappflaska då och ammades utan problem på dagtid.
Ville mammorna hellre komma och amma dygnet runt så fick de göra det. Ville de sova var det OK.
De allra flesta av dem som initialt ville amma dygnet runt insåg cirka 90 % att det blev för jobbigt och att mjölken sinade i stället för rann till. Det beror sannolikt på den stress det är att ha sitt barn på sjukhus tillsammans med att det är svårare att ta igen förlorad nattsömn genom att vila på dagen när man är på sjukhus.
Min erfarenhet är att problemen runt amning ökat lavinartat sedan det blev förbjudet att ge barnen mat med nappflaska och att använda tröstnapp.
Olika barn olika sugbehov. Mina tre barn har alla varit olika. Min äldste son hade ganska normalt sugbehov. Han sög lite på tummen när han blev trött förutom att han sög när han ammade. Min näste son hade extremt litet sugbehov. Han ammade när han var hungrig och var sedan nöjd. Han sög inte på tummen och behövde inte tröstnapp. Min dotter ville suga jämt och vi hade ett stort förråd tröstnappar för att inte riskera att inte ha en till henne när hon ville det.
Om man får ett barn med stort sugbehov måste man ge det en tröstnapp annars suger det sönder bröstvårtorna, det får blod i magen som det mår illa av, när barnet mår illa verkar det kanske som om det vill suga ännu mera och så blir det en ond cirkel som slutar med nedlagd amning och en mamma som känner sig helt misslyckad som kvinna. Hon har ett barn som verkligen vill amma men något – hon förstår kanske inte vad det är – går fel och ju mer oroligt och skrikigt barnet blir dess mera sinar hennes mat.
Många av våra sjuka barn har ont någonstans. Det gör dem skrikiga och oroliga. När de läggs till bröstet ”hackar” de, de tar inte tag och de blir allt mer hysteriska. Förr, när det fanns barnsköterskor på BB och när det var OK att göra individuella omvårdnadsbedömningar – i motsats till nu när det finns en ”lag” om att man alltid ska göra exakt lika med alla barn – hjälpte man de barnen till bröstet. Man gjorde på samma sätt som många afrikanska kvinnor gör, dvs man tog tag i bröstet och barnets huvud och såg till att barnet kände bröstvårtan inne på tungan.
Jag anser att vi på vår avdelning har kommit oerhört snett vad gäller amnings/matningsstrategin och min uppfattning har bekräftats av många föräldrar.
Jag förordar inte en bestämd modell för amning/matning utan det jag vill föra fram är dels att föräldrarna enligt alla rimliga etiska regelverk måste ha rätt att bestämma själva.
Det är inte OK att man som förälder är så rädd för barnmorskorna eller de ”amningsspecialister” som arbetar inom barnsjukvård men som tagit till sig barnmorskornas ”evangelium” utan att utsätta det för kritisk granskning, att man inte vågar säga emot av rädsla för att då inte få den vård man behöver.
Våra patienter är i beroendeställning till oss.
Det är inte OK att påföra dem en personlig uppfattning om något – inte ens amning.
Vi som arbetar som barnsjuksköterskor har en yrkesfunktion som heter Specifik Neonatal Omvårdnad.
Vi ska planera och genomföra individualiserad omvårdnad av våra patienter.
Nu ställs orealistiska krav på mammorna. Det händer att de som fött barn i vecka 24-25 uppmanas av unga sjuksköterskor som anammat (barnmorskans) amningsundervisning att ställa väckarklockan mitt i natten och gå upp och pumpa från att barnet är ett par dagar gammalt. Och kraven är framställda på ett sätt som gör att dessa mammor upplever att de är dåliga mammor om de inte gör detta. Att de inte ger sina barn det optimala. Kanske att barnets känslighet för infektioner blir större om de inte pressar sig själva till det yttersta.
Eftersom många mammor, kanske de allra flesta, som får barn för tidigt redan känner skuld för att de inte klarat att bära fram sitt barn till fullgången tid har amningsförespråkarna ett lätt offer i dessa mammor. De pressar sig tills de faller ihop. När barnen får en infektion kan en sådan mamma känna skuld för att hon hoppade över att gå upp och pumpa en enda natt. Med tiden sinar mjölken och tar slut och mammornas skuld gentemot sina barn ökar lavinartat. I många fall påverkar det också relationen mellan föräldrarna. Det är inte ovanligt att män lägger både press och skuld på kvinnan.
Det finns en stor mängd tyst kunskap om amning och matning på vår avdelning som har tystats under lång tid.
Det är inte bra för någon.
Individuell omvårdnadsbedömning bygger på att man som sjuksköterska har bred och djup kunskap så att man kan planera vården utifrån det enskilda barnet och dess föräldrar. Det handlar inte om att vara fastlåst i rigida idéer utan om att var lyhörd, om att kunna se olika alternativa metoder och kunna avgöra när den ena bör användas och när en annan är bättre.
Ett exempel: Det påstås att amningsvägning skulle stressa mammorna och därför har vissa krafter drivit idén att vi inte skulle kunna amningsväga våra sjuka barn som dels har intravenös vätska som måste anpassas, dels behöver sondas till efter amningen. Detta är ett bra exempel på var vi, som barnsjuksköterskor, ska använda vår kompetens. Vi ska hjälpa föräldrarna att inte bli stressade. Vi ska förklara att amningsvägningen är en del i den medicinska behandlingen, att den – under en begränsad tidsperiod – är nödvändigt för att optimera deras barns vård och att så fort barnet tillfrisknat så kan man sluta med det.
På precis samma sätt kan man motivera tröstnapp och matning med nappflaska – att det är något man behöver använda sig av under sjukhusvistelsen, att det inte behöver skada amningen, att barn är intelligenta varelser som kan lära sig många olika saker och att det mesta går bra om man tar det lugnt.
Detta var lite om vad jag tycker.
Jag förstod att du tycker att vi bör diskutera amningsstrategin på vår avdelning.
Jag tycker att vi sjuksköterskor skulle behöva ett forum där vi diskuterar alla avdelningens olika omvårdnadsstrategier utifrån vårt perspektiv. Vi äldre har en kunskap som inte alltid är underbyggd med forskning – eftersom omvårdnadsforskning är en ny disciplin är det få områden man hunnit forska om. Det innebär inte att vår kunskap inte är bra och välunderbyggd. På KS Neo har amningen fungerat dåligt efter vad jag har förstått. Man verkar som sjuksköterska ha varit mera inriktad på det medicinska, på den delegerade medicinska funktionen än på att utveckla sin egen profession. Men bland sjuksköterskor som arbetat på andra sjukhus och bland många av avdelningens äldre barnsköterskor, finns stor kunskap.
Flera av de äldre barnsköterskorna har inte orkat arbeta på sal 3-4 de sista åren eftersom den amnings-/matningsstrategi som tillämpats strider mot allt det man som barnpersonal har lärt sig om sjuka barn. Allt har varit uppbyggt på antagandet att våra barn fungerar som friska fullgångna.
Genom att väva samman den kunskap som finns hos oss äldre med det kritiskt granskande forskningsbaserade tänkandet som finns i den nya sjuksköterskeutbildningen kan vården bli mycket bra. Vi barnsjuksköterskor måste göra egen förutsättningslös forskning kring olika amnings-/ matningsstrategier. Vi kan inte anamma, på det sanslöst okritiska sätt som skett hos oss, barnmorskornas. Det är att jämföra med att IVA-personal skulle få undervisning av sjuksköterskor i öppenvården och sedan ställa krav på sina patienter att bete sig som om de vore friska.
Hoppas att du vill reflektera över mina tankar. Jag hoppas att vi - som barnsjuksköterskor på vår avdelning – inte låta oss knuffas in i alla möjliga olika föreställningar av läkare, barnmorskor eller andra grupper och inte heller spela ut varandra utan börja sträva efter att samla vår grupp och utveckla vår profession.
När barnsköterskorna sas upp på BB försvann den personalkategori som hade barn-utbildning.
Plötsligt var det barnmorskornas ansvar att hjälpa mammorna med amningen och det uppstod stora problem. Amningsfrekvensen minskade och många fick jobbiga erfarenheter av misslyckad amning med sig. Allt fler barn fick sin mat på nappflaska.
I den här processen kopplade plötsligt någon barnmorska ihop det som hände i vårt land med WHO:s kampanj mot nappflaskor i u-länderna och från detta samband har sedan hela den hysteriska kampanjen mot nappflaskor växt fram i vårt svenska samhälle. Många av de kvinnor som inte fick hjälp att komma igång med sin amning i det kaos som uppstod efter att barnsköterskorna sagts upp har blivit närmast militanta amningsförespråkare.
Vi som arbetat inom barnsjukvården under den här tiden har valt att ligga lågt i tron att den första hysterin hos barnmorskorna skulle lägga sig med tiden.
Det har varit allvarliga diskussioner bland barnläkare, åtminstone på landsbygdssjukhusen, om hur man skulle förhålla sig. Eftersom man, som erfaren barnpersonal, känt till att föreställningen att matning med nappflaska skulle skada amningen är en myt så har det varit en svår balansgång.
Så här ser jag det:
Efter ”utbildningsdagen” med (barnmorskan) har vi på vår avdelning hamnat i ett tänkande som utgår ifrån att våra svårt sjuka barn skulle fungera som om de vore friska fullgångna barn. Det är som om personalen skulle anta, om du hamnade på IVA med sepsis, kanske påverkan på hjärnan med svår huvudvärk som följd, att ditt förhållningssätt till mat skulle vara som om du var fullt frisk. Eller om man antar att du skulle ha aspirerat mekonium – med tanke på hur ont det gör att få ner något i luftvägarna – att du skulle klara att äta precis som vanligt.
Jag har läst de PM som kommit från er i amningsgruppen och anser att de saknar relevans på vår avdelning. Det finns en liten passus någonstans om sjuka barn, resten handlar om det friska. Vi är barnsjuksköterskor. Vi ska vara barnens ”advokater” när vi planerar deras omvårdnad. Som jag ser det är det ett övergrepp både mot föräldrar och barn att vi inte skyddar dem mot barnmorskornas sektliknande förhållningssätt.
Enligt hälso- och sjukvårdslagen har varje patient rätt till medbestämmande vad gäller sin egen vård.
De som drivit fram den nuvarande amningsstrategin i vårt land har satt stopp för alla protester.
De föräldrar som gett sina barn tröstnappar på BB kan ha blivit helt utfrysta och bemötta med tystnad.
Barnsjuksköterskor som gjort omvårdnadsbedömningen, utifrån sin kunskap och erfarenhet, att ett barn bör få äta på nappflaska, har blivit beskyllda för att skada barn och mammor och fientligheten har många gånger varit enorm från barnmorskor gentemot erfaren barnpersonalen.
Det finns inte längre några alternativ – alla måste tycka lika – alla måste göra lika oavsett erfarenhet eller hur barnet mår eller fungerar.
Jag är barnsjuksköterska, har arbetat på neonatalavdelning i 20 år och jag har tre egna barn. Det gör att jag tror att jag kan mer om amning/matning av sjuka barn än (barnmorskan).
På den avdelning där jag arbetade innan jag kom till XXXX prioriterades amning + sond till svårt sjuka barn. Barn med låga socker fick alltid sin mat på nappflaska eftersom sugandet i sig frisätter hormoner som höjer blodsockerhalten. Asfyxibarn, vars hela motoriska utveckling är avhängig att de får öva upp sin sugförmåga, nappades också om de var för trötta för att ta bröstet till att börja med.
Barn som var oroliga och inte sov på nätterna – när föräldrarna inte fanns på avdelningen – fick äta på nappflaska då och ammades utan problem på dagtid.
Ville mammorna hellre komma och amma dygnet runt så fick de göra det. Ville de sova var det OK.
De allra flesta av dem som initialt ville amma dygnet runt insåg cirka 90 % att det blev för jobbigt och att mjölken sinade i stället för rann till. Det beror sannolikt på den stress det är att ha sitt barn på sjukhus tillsammans med att det är svårare att ta igen förlorad nattsömn genom att vila på dagen när man är på sjukhus.
Min erfarenhet är att problemen runt amning ökat lavinartat sedan det blev förbjudet att ge barnen mat med nappflaska och att använda tröstnapp.
Olika barn olika sugbehov. Mina tre barn har alla varit olika. Min äldste son hade ganska normalt sugbehov. Han sög lite på tummen när han blev trött förutom att han sög när han ammade. Min näste son hade extremt litet sugbehov. Han ammade när han var hungrig och var sedan nöjd. Han sög inte på tummen och behövde inte tröstnapp. Min dotter ville suga jämt och vi hade ett stort förråd tröstnappar för att inte riskera att inte ha en till henne när hon ville det.
Om man får ett barn med stort sugbehov måste man ge det en tröstnapp annars suger det sönder bröstvårtorna, det får blod i magen som det mår illa av, när barnet mår illa verkar det kanske som om det vill suga ännu mera och så blir det en ond cirkel som slutar med nedlagd amning och en mamma som känner sig helt misslyckad som kvinna. Hon har ett barn som verkligen vill amma men något – hon förstår kanske inte vad det är – går fel och ju mer oroligt och skrikigt barnet blir dess mera sinar hennes mat.
Många av våra sjuka barn har ont någonstans. Det gör dem skrikiga och oroliga. När de läggs till bröstet ”hackar” de, de tar inte tag och de blir allt mer hysteriska. Förr, när det fanns barnsköterskor på BB och när det var OK att göra individuella omvårdnadsbedömningar – i motsats till nu när det finns en ”lag” om att man alltid ska göra exakt lika med alla barn – hjälpte man de barnen till bröstet. Man gjorde på samma sätt som många afrikanska kvinnor gör, dvs man tog tag i bröstet och barnets huvud och såg till att barnet kände bröstvårtan inne på tungan.
Jag anser att vi på vår avdelning har kommit oerhört snett vad gäller amnings/matningsstrategin och min uppfattning har bekräftats av många föräldrar.
Jag förordar inte en bestämd modell för amning/matning utan det jag vill föra fram är dels att föräldrarna enligt alla rimliga etiska regelverk måste ha rätt att bestämma själva.
Det är inte OK att man som förälder är så rädd för barnmorskorna eller de ”amningsspecialister” som arbetar inom barnsjukvård men som tagit till sig barnmorskornas ”evangelium” utan att utsätta det för kritisk granskning, att man inte vågar säga emot av rädsla för att då inte få den vård man behöver.
Våra patienter är i beroendeställning till oss.
Det är inte OK att påföra dem en personlig uppfattning om något – inte ens amning.
Vi som arbetar som barnsjuksköterskor har en yrkesfunktion som heter Specifik Neonatal Omvårdnad.
Vi ska planera och genomföra individualiserad omvårdnad av våra patienter.
Nu ställs orealistiska krav på mammorna. Det händer att de som fött barn i vecka 24-25 uppmanas av unga sjuksköterskor som anammat (barnmorskans) amningsundervisning att ställa väckarklockan mitt i natten och gå upp och pumpa från att barnet är ett par dagar gammalt. Och kraven är framställda på ett sätt som gör att dessa mammor upplever att de är dåliga mammor om de inte gör detta. Att de inte ger sina barn det optimala. Kanske att barnets känslighet för infektioner blir större om de inte pressar sig själva till det yttersta.
Eftersom många mammor, kanske de allra flesta, som får barn för tidigt redan känner skuld för att de inte klarat att bära fram sitt barn till fullgången tid har amningsförespråkarna ett lätt offer i dessa mammor. De pressar sig tills de faller ihop. När barnen får en infektion kan en sådan mamma känna skuld för att hon hoppade över att gå upp och pumpa en enda natt. Med tiden sinar mjölken och tar slut och mammornas skuld gentemot sina barn ökar lavinartat. I många fall påverkar det också relationen mellan föräldrarna. Det är inte ovanligt att män lägger både press och skuld på kvinnan.
Det finns en stor mängd tyst kunskap om amning och matning på vår avdelning som har tystats under lång tid.
Det är inte bra för någon.
Individuell omvårdnadsbedömning bygger på att man som sjuksköterska har bred och djup kunskap så att man kan planera vården utifrån det enskilda barnet och dess föräldrar. Det handlar inte om att vara fastlåst i rigida idéer utan om att var lyhörd, om att kunna se olika alternativa metoder och kunna avgöra när den ena bör användas och när en annan är bättre.
Ett exempel: Det påstås att amningsvägning skulle stressa mammorna och därför har vissa krafter drivit idén att vi inte skulle kunna amningsväga våra sjuka barn som dels har intravenös vätska som måste anpassas, dels behöver sondas till efter amningen. Detta är ett bra exempel på var vi, som barnsjuksköterskor, ska använda vår kompetens. Vi ska hjälpa föräldrarna att inte bli stressade. Vi ska förklara att amningsvägningen är en del i den medicinska behandlingen, att den – under en begränsad tidsperiod – är nödvändigt för att optimera deras barns vård och att så fort barnet tillfrisknat så kan man sluta med det.
På precis samma sätt kan man motivera tröstnapp och matning med nappflaska – att det är något man behöver använda sig av under sjukhusvistelsen, att det inte behöver skada amningen, att barn är intelligenta varelser som kan lära sig många olika saker och att det mesta går bra om man tar det lugnt.
Detta var lite om vad jag tycker.
Jag förstod att du tycker att vi bör diskutera amningsstrategin på vår avdelning.
Jag tycker att vi sjuksköterskor skulle behöva ett forum där vi diskuterar alla avdelningens olika omvårdnadsstrategier utifrån vårt perspektiv. Vi äldre har en kunskap som inte alltid är underbyggd med forskning – eftersom omvårdnadsforskning är en ny disciplin är det få områden man hunnit forska om. Det innebär inte att vår kunskap inte är bra och välunderbyggd. På KS Neo har amningen fungerat dåligt efter vad jag har förstått. Man verkar som sjuksköterska ha varit mera inriktad på det medicinska, på den delegerade medicinska funktionen än på att utveckla sin egen profession. Men bland sjuksköterskor som arbetat på andra sjukhus och bland många av avdelningens äldre barnsköterskor, finns stor kunskap.
Flera av de äldre barnsköterskorna har inte orkat arbeta på sal 3-4 de sista åren eftersom den amnings-/matningsstrategi som tillämpats strider mot allt det man som barnpersonal har lärt sig om sjuka barn. Allt har varit uppbyggt på antagandet att våra barn fungerar som friska fullgångna.
Genom att väva samman den kunskap som finns hos oss äldre med det kritiskt granskande forskningsbaserade tänkandet som finns i den nya sjuksköterskeutbildningen kan vården bli mycket bra. Vi barnsjuksköterskor måste göra egen förutsättningslös forskning kring olika amnings-/ matningsstrategier. Vi kan inte anamma, på det sanslöst okritiska sätt som skett hos oss, barnmorskornas. Det är att jämföra med att IVA-personal skulle få undervisning av sjuksköterskor i öppenvården och sedan ställa krav på sina patienter att bete sig som om de vore friska.
Hoppas att du vill reflektera över mina tankar. Jag hoppas att vi - som barnsjuksköterskor på vår avdelning – inte låta oss knuffas in i alla möjliga olika föreställningar av läkare, barnmorskor eller andra grupper och inte heller spela ut varandra utan börja sträva efter att samla vår grupp och utveckla vår profession.
Brev till tre barnmorskor, kursdeltagare i utbildning i omvårdnadsvetenskap år 2006.
Barnmorskorna hade gjort en första presentation av en uppsats. I den skrev de på ett ungefär att nu när barnmorskor hade lyckats tvinga hela den svenska barnsjukvården att anamma deras grupps teorier om amning/uppfödning av nyfödda så skulle de gå vidare och se till att tvinga även alla landets BVC sjuksköterskor till tyst underkastelse. Jag skrev följande till de tre barnmorskorna.
Hej.
Här kommer några kontroversiella åsikter om barnmorskans roll i förhållande till barnsjuksköterskans:
När jag läser ert arbete känner jag igen argumentation som använts av många de sista 10-15 åren. Jag ser ett problem i den som jag vill kommentera.
Jag är barnsjuksköterska och har arbetat med ammande mödrar i drygt 20 år. Det har skett en utveckling inom amningsområdet som många av oss inom barnsjukvården är oroade av. Man kan se saker från olika håll, från olika perspektiv.
Vi som är barnsjuksköterskor ser amning från ett perspektiv, baserat på den kompetens vi har. De som är barnmorskor ser ett annat.
Ni skriver bland annat, om samarbetet mellan BVC och barnmorskor:
”Tidigare har en viss prestige ibland genomsyrat försök till samarbete, detta skall överbryggas och i stället ses som ett kvalitetshöjande av omvårdnadsarbetet.”
Det ni ser som prestige ser jag som skillnad i kompetensområde.
För länge sedan fanns två yrkesgrupper på BB avdelningarna – barnmorskor och barnsköterskor. Barnsköterskorna hade barnkompetens. De var utbildade av barnsjuksköterskor. Deras kompetensområde omfattade både det friska barnet och det sjuka. Jag ser att det har uppstått stora problem med amning sedan barnmorskorna tog över – därför att barnkompetensen saknas i gruppen. Flera yngre ssk som nyligen arbetat på neonatalen och sedan läst vidare till bmsk har reagerat över den mycket begränsade kunskap om sjuka barn de fått under den utbildningen. Och det är ju så det ska vara – barnsjuksköterskan är den som har kompetens om barnen.
Ni skriver:
”Vi tror att många BVC sjuksköterskor rekommenderar mammorna att söka ”professionell” hjälp på amningsmott/centrum istället för att först göra en amningsobservation vilken kan hjälpa många mammor. Tidsbrist kan vara en stor faktor till att kvinnor inte får ”hjälp” på BVC. Tidspressade mottagningar gör kanske att inte amningen får största prioritet. Enligt vår erfarenhet är de vanligaste orsakerna till att patienterna söker en amningsmottagning smärtsam amning, mastiter och ”dålig” viktuppgång.”
Jag tror att er reflektion är riktig, att BVC-ssk skickar mammorna till er vid smärtsam amning och mastiter. Det är nämligen inte barnsjuksköterskans kompetensområde. Traditionellt har det som rört mamman, bröstvården, varit det som hört till barnmorskans område. Vi barnsjuksköterskor har inte utbildning på det – och det vet vi om. Under alla mina år med ammande mammor på neonatalavdelning har jag aldrig sett någon barnsjuksköterska lägga sig i det som rör brösten utan vi har direkt hänvisat till en barnmorska, som har den kompetensen. Jag känner inte till hur BVC ssk hanterar problem med mammornas bröst i Sthlm idag. Där jag jobbat innan skickade man ”bröstproblem” till MVC.
Det finns också numera ett mycket stort problem för oss barnsjuksköterskor. Så många mammor är så uppskrämda av den amningsinformation de har fått att det låser sig för dem helt och hållet. Man kan inte, som barnsjuksköterska, säga till en rädd mamma att den undervisning hon har fått vid MVC varit felaktig. Man kan då välja att i stället skicka tillbaka henne till en barnmorska som får lösa problemet utifrån sitt perspektiv. Det handlar om att man respekterar den andra yrkesgruppens profession och inte vill, inför en patient, visa att man egentligen tycker annorlunda.
Ni skriver också:
”Det är inte alltid lätt för sjuksköterskor att hitta evidensbaserad kunskap, av gammal vana blir vården ofta som ”den alltid har varit”. Förhoppningen är att sjuksköterskan ska få tillräckliga kunskaper till att söka vetenskapligt belägg och att det finns tid och resurser till detta men även att tillgången till material måste bli bättre.”
Det som ni betecknar som ”gammal vana” är för mig barnsjuksköterskans unika kompetens.
I samband med att barnsköterskorna sas upp från BB avdelningarna uppstod stora problem med amning. Ungefär samtidigt kom det nya tänkandet inom sjuksköterskans profession, om att våra metoder ska vara evidensbaserade. Ovanpå det kom uppropet om att Nestlé gjorde oetisk reklam för bröstmjölksersättning i u-länder. Vi barnsjuksköterskor bojkottade Nestlés produkter innan barnmorskorna uppmärksammade problemet. När barnmorskorna började forska om amning skedde inte motsvarande forskning inom barnsjukvården. Vi hade, där jag arbetade, en stabil och väl fungerande situation. Mödrarna ammade sina barn på neonatalavdelningen när de var där. Barnen tillmatades med nappflaska när mammorna var hemma – till exempel på nätterna - och det fungerade väldigt bra. Ibland uppstod problem. Det ingick i vårt kompetensområde att kunna lösa dem. En av barnsjuksköterskans viktigaste omvårdnadsuppgifter är att få till stånd fungerande amning efter en jobbig start.
Plötsligt kom ”forskning” som påstod att barn inte kan kombinera amning och nappflaska och vi som såg, i vårt dagliga arbete, att detta inte var sant visste inte vad vi skulle tänka. Vi diskuterade fram och tillbaka och kom fram till att barnmorskorna måste få tid på sig. Vi såg ju hur amningen påverkades när barnsköterskorna försvunnit från BB. Vi antog att man kan hamna i ett dike initialt men att man vidgar sitt perspektiv med tiden. Den utvecklingen har inte kommit. I stället har den nya synen på amning fått ett tonläge som inte tål några motsägelser.
Vi som arbetar inom barnsjukvården valde att ta det lugnt, att avvakta och ge barnmorskorna utrymme att hitta sin egen kunskap. Det har medfört att vår kunskap inte längre är accepterad.
Numera kan man inte forska om hur amning och tillmatning på nappflaska fungerar tillsammans. Det skulle inte betraktas som etiskt försvarbart eftersom det anses bevisat att det skadar amningen.
Numera undervisas vi barnsjuksköterskor som arbetar med ammande mammor på KS av barnmorskor!
En barnsjuksköterskas kompetens omfattar dels amning av friska fullgångna barn, dels av svårt sjuka och missbildade barn och vi har kunskap om alla de olika matningsmetoder som finns.
I barnsjuksköterskornas kompetens ingår också att se hela familjen, att ha helhetssyn och att bedöma, från fall till fall, vad som fungerar och vad som inte fungerar. Ibland måste man välja andra alternativ än amning. En barnsjuksköterskas ansvar är inte att tvinga en mamma att anamma en viss metod utan att stötta henne att hitta sitt sätt, i sin livssituation – vilket oftast naturligtvis innebär amning. Jag är 100% för amning, vill jag tillägga.
Om ett barn blir sjukt vid födelsen eller är fött för tidigt kan amningen inte komma igång som om barnet hade varit fullt friskt och fullgånget. En av de viktiga omvårdnadsfunktionerna, för mig som barnsjuksköterskan, är att kunna hjälpa mamma och barn att få två olika matmetoder att fungera tillsammans.
Det skapar oerhört svåra problem att ta hand om mammor som fått noggrann undervisning om, under graviditeten, att vissa saker är omöjliga.
Den ena av två tvillingar vårdades på neonatalavdelning för några år sedan. Det andra barnet var på BB. Av olika anledningar, efter många amningsförsök, rekommenderade jag mamman att vi skulle pröva att ge det sjuka barnet nappflaska. Hon var extremt orolig efter allt hon hört om riskerna med flaska men hon valde att tro på min bedömning. Barnet tillfrisknade och skrevs ut till BB. En kväll kom föräldrarna tillbaka, med båda sina barn i en säng. De ville bara tacka mig och berätta att, som mamman sa: ”han som fick vara här hos dig och lära sig suga ammar mycket bättre än honom som vi haft hos oss på BB”. Det stämmer med den erfarenhet jag har. Jag anser att de barn som tillmatats på kopp en längre tid har svårare att lära sig amma än de som får suga i sig maten via flaska.
Ni skriver:
”Utbildning för personalen anser vi är A och O i ledet att förbättra vården för dessa kvinnor.
Den största fördelen med dokumentation är att förbättra den strukturerade kommunikationen mellan hälso- och sjukvårdsprofessioner för att säkerställa att den individuella omvårdnadsplanen efterlevs. En omvårdnadsplanering är ett dokument som innehåller en omvårdnadsdiagnos, omvårdnadens syfte och planerade interventioner för att uppnå syftet
Genom ett gott samarbete mellan barnavårdcentralen och amningsmottagningarna med tydliga ramar som en omvårdnadsepikris kan ge så ökar vi både patientsäkerheten och vårdkvalitén för dessa föräldrar. Samverkan och sammarbete mellan olika vårdgivare är viktigt för att patienter ska få god vård. Det skall finnas bra rutiner för att tydliggöra ansvaret mellan de olika vårdgivare, detta för att minska risker för patienten (Socialstyrelsen, 2006).”
Min reflektion är: Ni som är barnmorskor har inte ”hela sanningen”.
Man kan inte påföra sitt perspektiv på en annan specialistgrupp utan man måste ta reda på den gruppens kompetens och perspektiv. Många människor försöker lösa problem genom att tvinga alla att ta till sig deras uppfattning. Det är inte konstruktivt.
Inom vården har vi olika specialiseringar. Omvårdnad kontra medicin är en sådan. Medicinsk/biologisk modell kontra psykologiska förklaringsmodeller är två andra motpoler.
Det friska fullgångna barnets amningsstart är ett oerhört viktigt område som barnmorskor har specifik kunskap om. Sjuka nyfödda barns amning/matning och uppfödningsproblem efter BB-tiden har barnsjuksköterskor större kunskap om.
Jag anser att det ska finnas barnutbildad personal överallt där barn vårdas, alltså även på BB-avdelningarna.
Jag tror att barnmorskor skulle kunna lära sig mycket i ett nära samarbete med oss som kan mera om barnen – precis som att vi inom barnsjukvården kan lära av dem. Men just nu finns ingen balans alls. Barnmorskorna har ”kopplat greppet” om amningsfrågorna på ett sätt som inte känns etiskt acceptabelt – som jag ser det.
Många mammor tror att deras möjlighet till att amma sina barn är helt förstörd om allt inte går som de har tänkt sig från början. Det kan utlösa en akut kris för dem vid deras första kontakt med neonatalavdelningen. Det är inte lätt att försöka förklara – utan att diskvalificera barnmorskorna som undervisat på MVC – att det faktiskt kan bli bra ändå.
Vi barnsjuksköterskor har inte forskat för att stärka vår position inom amning/matning.
Vi förväntade oss inte att bli inmotade i ett hörn och få veta att vår kunskap bara är ”gammal vana”.
Som jag ser det, med många års perspektiv, har det inneburit att viktig kunskap försvunnit helt och hållet.
Framför allt skapar situationen stora problem i barnsjukvården.
Fördelar med att tillmata barn med nappflaska jämfört med andra metoder:
- Vid sugning utsöndras hormoner som höjer blodsockernivån – det är därför barnsköterskor förr tillmatade barn med nappflaska. Vid lågt blodsocker blir barnen slöa och orkar inte amma effektivt. Genom att mata dem med nappflaska så att blodsockernivån höjs blir de piggare och kan börja amma. – Man avvecklar alltså nappflaskan så fort som möjligt. Den är bara ett av sjuksköterskans hjälpmedel/verktyg i strävan att uppnå det maximala > full amning.
- Barn som vårdas på neonatalavdelning och, av någon anledning inte kan ammas, är ofta otröstliga och kan skrika i timmar för att de vill suga. Det naturliga skulle ju vara att de låg vid sin mammas bröst då. De blir många gånger än mer hysteriska när man försöker mata dem på kopp. Förr, när man matade dessa barn på nappflaska, åt de och var sedan nöjda och sov. Det är optimalt för ett sjukt barn att få så mycket vila som möjligt och att skrika så lite som möjligt. Inte sällan skriker barn till sig pneumothorax, om de till exempel har mekoniumpluggar i sina lungor. Andra barn har ont i huvudet efter sugklockor och jobbiga förlossningar. Att de skriker förvärrar deras tillstånd.
Man väljer bara nappflaska om barnet visar att det vill suga, annars är sond ett bättre alternativ, och så fort barnen tillfrisknar tar man bort nappflaskan.
Numera, mot bakgrund av påtryckningar från barnmorskorna, matas svårt sjuka barn med kopp.
Det är inte amningsvänligt.
Tidigare användes metoden amning + sond vilket innebar att de svårt sjuka barnen fick suga det de orkade, att man vägde dem före och efter amningen och att de sedan tillmatades på sond, den mängd som fattades.
Numera har det hänt att barnmorskor försökt förbjuda amningsvägning med motivationen att det skulle stressa mammorna.
Olika situationer kräver olika åtgärder. Vi ssk måste tillåta varandra att ha tillgång till olika verktyg i vår yrkesutövning.
Detta var utifrån mitt perspektiv – som ofta kolliderar med barnmorskors.
Jag gissar att det är på liknande sätt för de barnsjuksköterskor som arbetar på BVC.
De ser sannolikt helt andra perspektiv än man gör som barnmorska.
De ser sannolikt helt andra perspektiv än man gör som barnmorska.
Jag tror att dialog mellan de två specialistkompetenserna skulle vara mycket mera framgångsrikt än att barnmorskor vill ge undervisning till oss barnsjuksköterskor.
Förhoppningsvis kommer de nya familjeneonatal-avdelningarna att kunna ge våra grupper goda förutsättningar för samarbete och utbyte.
Med vänlig hälsning