En reflektion på två artiklar i Vårdfacket.
BILAGA 5
I Vårdfacket i mars 2010 beskrivs sjuksköterskan Ingela
Matsdotters situation under rubriken ”0 poäng efter 30 år”. ”Det känns snålt
när lärosätena inte ger viss dispens” har Vårdfacket skrivit i en bubbla. ”…
alla är inte intresserade av att forska… ingen patient får bättre omvårdnad
bara för att jag går uppsatskursen”, skriver man att Ingela sagt.
I Vårdfacket i april 2010 refererar två sjuksköterskor,
Angelica Eriksson och Anna Ulvås till en undersökning om nyutbildades
upplevelser om inträdet i vården efter utbildningen.
Jag är sjuksköterska sedan 30 år tillbaka, som Ingela, och
känner igen hennes argument.
Jag har tänkt samma som Ingela och befunnit mig i grupper av
kollegor som delat uppfattningen – att man inte kan bli bättre än man är genom
att läsa ”uppsatskursen”/”det tredje året”.
Numera har jag en annan bild och vill delge den med förhoppning att alla
landets äldre sjuksköterskor ska läsa ”uppsatskursen” – jag ska motivera
varför.
Under slutet av 70-talet togs beslut om en stegvis
förändring av sjuksköterskors utbildning (Vård 77). Bakgrunden var att man
insett att sjuksköterskor inte kunde exakt det som läkare kan utan att gruppen
hade byggt upp en egen unik kunskap i skuggan av läkarens. Genom att
kombinera hög medicinsk kunskap med dagliga iakttagelser hos enskilda patienter
hade sjuksköterskor byggt upp en ”vetskap” som ofta var svår att förmedla till
läkare.
Ett exempel från mitt område är barn och smärta. Läkare
trodde inte, långt in på 80-talet, att barn kände smärta efter detta inte var
”vetenskapligt bevisat” – därför sydde man t.ex. barn utan smärtlindring.
Sjuksköterskor undervisade samtidigt nya kollegor om att barn, trots brist på
”bevis”, känner smärta.
Det har varit svårt för sjuksköterskor att förmedla sin
kunskap till läkare och en av tankarna bakom den förändrade
sjuksköterskeutbildningen, och kravet på äldre sjuksköterskor om att läsa
”uppsatskursen”, har varit att göra sjuksköterskors kunskap ”vetenskaplig”. På
det sättet skulle den accepteras och förstås av våra närmaste
samarbetspartners, läkarna.
En annan tanke har varit att sjuksköterskors unika kunskap
bör granskas, att viss kunskap bör förkastas, annan förfinas och att det mesta
bör synliggöras och ”bevisas” vetenskapligt för att kunna utnyttjas på ett mera
effektivt sätt i vården och spridas mellan sjukhusen.
Processen kallas en professionalisering – det vill säga vårt
yrke går från att klassificeras som ett hantverk, till att bli en självständig
profession.
Så här såg planen ut (som jag, en vanlig sjuksköterska,
förstått det):
- Äldre
sjuksköterskors kunskap måste inledningsvis fångas upp och
synliggöras. Det skulle ske
genom att alla äldre sjuksköterskor skulle gå en 1 årig vidareutbildning i
omvårdnadsvetenskap. Upplägget i denna, vid Sophiahemmet där jag har läst,
ger först kunskap om etiska aspekter i vården och förståelsen av att vara
tydlig i hur man uttrycker sig professionellt. Därefter kommer ett avsnitt
som rör sjuksköterskeyrkets professionella utveckling. Nästa avsnitt
handlar om att ställa omvårdnadsdiagnos och förstå vad man, som
sjuksköterska, ska ordinera och hur man bör utvärdera sina ordinationer.
En del i utbildningen rör handledning och undervisning, en annan
kvalitetssäkring och evidensbaserad vård och avslutningsvis kommer
vetenskaplig teori och metod samt en uppsats. I denna uppsats var det
tänkt att vi äldre sjuksköterskor skulle lyfta fram den kunskap vi har
byggt upp, genom många års erfarenhet; det som Socialstyrelsen kallar
”beprövad erfarenhet”. Vi skulle lära oss att analysera vår kunskap, att
skärpa den och att jämföra den med andra sjuksköterskors och läkares,
presenterade i vetenskapliga arbeten. När vi var klara med utbildningen skulle både vår egen enhet, och
kanske hela landet, få tillgång till den personliga ”tysta” kunskap som
enskilda sjuksköterskor burit på.
- Sjuksköterskeutbildningen
förändrades stegvis. När jag gick grundutbildning i Jönköping 1981 kunde
man fortfarande gå direkt in i sjuksköterskeutbildning på 2½ år efter
årskurs 9, eller läsa 1½ år om man var uska/skötare, men man hade just
ställt krav på lärare i sjuksköterskeutbildningen om att uppgradera sin
kompetens och anpassa den till högskolenivå. När jag gick vub 1986 hade
kraven på vetenskaplighet skärpts och i Linköping avslutades barn-vuben
med en kandidatuppsats. Numera har
nya sjuksköterskor läst 6 år efter årskurs 9 och deras kunskap befinner
sig på en annan nivå av logiska orsaker. När man läste till sjuksköterska
innan Internet fanns så var kunskap relativt beständig. Så som man gjorde
år 1980 gjorde man också 1985. Numera går utvecklingen med rasande fart
och det är tur att nya sjuksköterskor har lärt sig att söka kunskap och
att hålla sin kunskap levande, i den tid vi nu lever. Nu handlar det om att hålla sig
ständigt uppdaterad om de senaste rönen inom sin specialitet. Den nya
sjuksköterskeutbildningen fostrar en grupp som ska gå in i en självständig
yrkesroll, friställd från läkarens medicinska ansvar – förutom i den del
som har kallats ”delegerad medicinsk vård” (Carnevali). Deras utbildning
är mera teoretisk men innehåller samtidigt faktorer som gör att man kan
förstå och tolka själv, i sammanhang där vi äldre har varit hänvisade till
att tro på läkaren.
- När
nyutbildade sjuksköterskor kommer till en vårdavdelning möts de av äldre
kollegors inställning och utbildning. Det är här ”uppsatskursen” kommer
in. Nya sjuksköterskor har lärt sig vikten av att granska kunskap och att
lägga vikt vid det som är vetenskapligt bevisat. Meningen var att vi
äldre sjuksköterskor skulle ta emot våra nya kollegor med de uppsatser vi
hade skrivit, som visade fram vår kunskap – det som självfallet är den
grund som nya sjuksköterskor skulle bygga sin kunskap på. Vi skulle också,
genom att vi läst ”uppsatskursen” ha fått den kunskap som krävs för att
anpassa inskolning och intern utbildning till nivån hos nya kollegor. Vi
skulle ha den kunskap som krävs för att, tillsammans med våra nyutbildade
kollegor, granska aktuell forskning och sortera bort dåligt underbyggd sådan.
Många gånger tar sjuksköterskor till sig forskning av läkare utan att
reflektera över att den kan ha tillkommit med syfte att begränsa
sjuksköterskors professionella ansvar därför att vårt yrkes utveckling tar
ifrån läkarna deras totala makt över vården. Man måste undersöka vem som
skrivit en uppsats och försöka analysera författarens syfte.
- År
2002 föreslog Socialstyrelsen, som ett led i utvecklingen, att nya
sjuksköterskor skulle introduceras i den självständiga delen av
yrkesrollen genom en ”AT-liknande” tjänstgöring på upp mot ett år.
Meningen var att nya sjuksköterskor inte skulle få ställa
omvårdnadsdiagnos och ordinera åtgärder och behandlingar förrän efter att
ha tränat detta i samspel med en mentor på samma sätt som att läkare
tränar upp sig i samspel med äldre kollegor. Genom detta skulle
sjuksköterskors äldre kunskap tillföras yngre på ett strukturerat sätt.
Självfallet behöver man ha gått ”uppsatskursen” för att kunna fungera som
mentor. Man måste förstå både sin egen kunskap och se denna i ett
historiskt perspektiv, och man måste förstå vilken kunskap nya
sjuksköterskor behöver för att kunna gå in i den självständiga rollen, för
att kunna leda de nya in i en självständig yrkesroll – och framför allt
behöver äldre och yngre sjuksköterskor samverka när det gäller att markera
yrkets förändring gentemot läkare. För uppgifter underställda läkaren, att ge läkemedel osv, räcker en
kortare inskolning, men för den självständiga delen av yrkesrollen behöver
sjuksköterskor, så väl som läkare, handledning av en mycket erfaren
kollega.
I mitten av 80-talet – kan ha varit 1985 – skrev
Socialstyrelsen i cirkulär att delar sjuksköterskans yrkesroll var
”självständig… helt friställd från läkarens medicinska ansvar”.
I SOSFS 1993:17 beskrev man innebörden av ”specifik
omvårdnad” och betonade det som
sjuksköterskans eget ansvarsområde i vården.
I SOSFS 1995:15 beskrevs sjuksköterskors kunskap och man
rekommenderade ”uppsatskursen” för äldre sjuksköterskor.
Idag beskrivs rollen i Svensk sjuksköterskeförenings
skrifter ”Omvårdnad och god vård”, ”Säkerhet i vård och omsorg” samt
”Sjuksköterskans profession”.
Vid enheter där äldre sjuksköterskor har följt
Socialstyrelsen direktiv och fått stöd av läkare har den nya sjuksköterskerollen
kunnat utvecklas. Där äldre sjuksköterskor inte har förstått de nya direktiven
eller har ansett att man inte har behov av högre kunskap eller har blivit
hindrade att läsa vidare av sina organisationer och/eller läkare, har det
uppstått en allvarlig splittring.
Yngre sjuksköterskor kan ha uppfattat att de äldres kunskap
inte är tillförlitlig, eftersom den inte är ”vetenskapligt bevisad” och många
har vänt sig till läkare med frågor om omvårdnad – som dessa självfallet inte
kan svara på utan ser på utifrån ett medicinskt perspektiv.
Två artiklar i Vårdfacket har tagit upp detta problem. I en
intervju säger forskaren Karin Enskär ”Om
sjuksköterskor har omvårdnadsproblem med patienter vänder de sig i första hand
till en läkare med sina frågor. I andra hand söker de i litteraturen eller
frågar en sjuksköterskekollega” (Ejd, M. (1997) Landstingen slösar
bort forskarnas kunskaper.)
I en artikel återges
ett tal av Astrid Norberg, vårt lands första professor i Omvårdnad, vid ICN:s världskongress
i Taiwan i augusti 2005. ”Samtidigt efterlyser hon mer av kunskapsutbyte mellan
sjuksköterskor. När en läkare har ett problem ringer han till någon av sina
expertkolleger. Däremot händer det
ytterst sällan att sjuksköterskor konsulterar varandra. (Ohlsson, A. (2005-08-05).
Vid prioritering måste erfarenhet räknas in).
Yngre sjuksköterskor har många gånger ställts ensamma mot
äldre sjuksköterskor som ibland har allierat sig med läkare i motstånd mot
förändringen av vårt yrke.
Monica Corell och Charlotte
Dahlberg har skrivit ett examensarbete om hur nyutbildade sjuksköterskor bemöts
vid sitt inträde i vården. Så här skriver de:
I resultatet framkommer att nya sjuksköterskor upplever
övergången från student till yrkesverksam sjuksköterska som en
verklighetschock. Ett dåligt bemötande ifrån kollegor kan leda till både
fysiska och psykiska konsekvenser. Det kan också resultera i försämrad
omvårdnadskvalitet och äventyrad patientsäkerhet. Då nya sjuksköterskor bemöts
på ett bra sätt gynnar det deras professionella utveckling. Nya sjuksköterskor
saknar kunskap i att kunna hantera interpersonella konflikter med kollegor på
arbetsplatsen, och en del lämnar
yrket till följd av detta.
(https://gupea.ub.gu.se/dspace/bitstream/2077/199/1/Kollegors%20bem%C3%B6tande%20av%20nyutexaminerade%20kollegor.pdf)
“Nurses eating nurses: the caring profession which fails to
nurture its own!” är en artikel som beskriver att problemen med sjuksköterskors
professionella utveckling finns internationellt.
http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/16116774
För den som vill öka sin kunskap rekommenderas Sonia Bentlings
bok ”Sjuksköterskeprofessionen; vetenskapliga idéer och kunskapsutveckling”.
Professionella grupper kan karaktäriseras av
att de är tillsatta av samhället för att tillfredsställa olika behov hos
medborgarna.
Den professionella
verksamheten bygger på att man använder sig av unik kunskap som inte alla
människor har.
En vanlig definition av
begreppet professionalism är: lång teoretisk utbildning på högskolenivå,
teorier som styr praktiken, samhällssanktionerat yrke, ofta med legitimation i
offentligt arbete, medlemmarna delar vissa värderingar och mål och en etisk kod
styr individens handlingar samt att medlemmarna utövar egen kontroll över sin
verksamhet.
Läkarens medicinska kunskap är grunden för all sjukvård men
sjuksköterskans kunskap är lika viktig för patienten. Läkaren ska behandla
sjukdom när den har uppkommit. Specifik omvårdnad ska ges på ett sätt som ska
hindra att patienterna blir sjuka av vårdrelaterade orsaker som infektioner,
tryckskador, psykiska reaktioner på vården, hypoxiska perioder osv.
På 2000-talet är läkare är våra samarbetspartners och inte
längre någon som vi ska ”tro” på oreflekterat därför att vårt förstånd, som det
stått i någon gammal skrift för sjuksköterskor, aldrig kan omfatta läkarens
kunskap och insikt. Vi barnsjuksköterskor visste att barn känner smärta långt
innan läkare hade insett det, men vi var maktlösa. Idag har samhället tilldelat
makt till oss sjuksköterskor – därför att man har insett vi kan något som ingen
annan kan.
Även idag finns kunskap hos sjuksköterskor som läkare
saknar.
Omvårdnadskunskap kommer inte till sjuksköterskor via
läkare, vi måste själva bygga vår egen kunskap genom uppsatser. Genom att gå
”uppsatskursen” kan man, som enskild sjuksköterska, få stöd att se sin egen
kunskap, att bejaka den och att stå upp för den i samspel med våra yngre
kollegor. Vi befinner oss i en viktig utvecklingsfas som bromsas av att många
äldre sjuksköterskor inte givits information om syftet med ”uppsatskursen” –
kanske för att starka krafter strävar efter att tvinga tillbaka oss till en
underordnad roll igen.
Den utbildning i omvårdnadsvetenskap som ges vid
Sophiahemmet är suverän.
Landets övriga utbildningsinstitut borde köpa in konceptet
för att alla de äldre sjuksköterskor som ännu inte har läst ”uppsatskursen” ska
tillföras homogen kunskap.
Vidare måste alla sjuksköterskor kräva att få skriva
magisteruppsats i sin vidareutbildning. Annars kan det bli som i Sthlm där
barnsjuksköterskor tillförs lägre formell kompetens än t.ex. barnmorskor och
iva sjuksköterskor, till mycket stor nackdel för barnsjukvården.
Avslutningsvis om omvårdnadsdokumentation: Vi har på senare
år fått lära oss det formella, hur man ska skriva och vilka ord man ska välja.
Trots det rapporteras att sjuksköterskor är dåliga på att dokumentera och man
granskar våra journaler regelbundet.
Jag tror att många sjuksköterskor förstår precis hur de ska skriva men att de känner
osäkerhet på vad de ska skriva. Jag
tror att många känner stor tvekan över att ställa en diagnos och att ordinera
en omvårdnadsåtgärd/-behandling. Det sitter i ryggmärgen på oss att vi inte ens
fått tänka diagnos. Det är där sjuksköterskors egen forskning – uppsatserna
från ”uppsatskursen” kommer in. Om alla äldre sjuksköterskor funderar ut något
som de vet men som hittills inte är beskrivet/bevisat vetenskapligt, och visar
fram detta i en kandidatuppsats, om alla svenska sjuksköterskors uppsatser blir
tillgängliga via Internet, så kommer vi att veta att det vi ordinerar är
sanktionerat. I kombination med magisteruppsatser från vub kan sjuksköterskans
kunskap bli synliggjord, bevisad och utnyttjad i vården.
Solweig Ahlander leg sjuksköterska
