ETT MAIL SKRIVET ETT PAR MÅNADER INNAN MITT MISSTAG MED LINNÉA ÅR 2008

Ett upprört mail våren 2008 - ett par månader innan jag chockerades så av bristerna i Linnéa Litbos vård att min hjärna "stängde ner" och jag inte såg texten på de ampuller jag blandade. I detta mail till den nytillträdda vårdchefen berättar jag att jag tagit så illa vid mig av brister i vården av ett barn med eosofagusatresi att jag inte klarade av att gå in på barnets vårdsal på flera veckor efteråt.

Det var inte ovanligt under mina sista år på Karolinska sjukhusets neonatalavdelning att jag var tvungen att "skriva av mig" i 2-3 timmar efter mina arbetspass för att kunna somna och sova utan att väckas av mardrömmar om svårt skadade barn. Det var terror att stå där och bara kunna iaktta och samtidigt veta att om barnen fötts 15 år tidigare i Jkpg så skulle de överlevt utan skador.

En sjuksköterska utsatte mig för ren förföljelse under hela min anställningstid. När jag varit på KS i 3-4 år hade tre läkare kommit spontant till mig och sagt att kollegan talat så illa om mig till dem, när de var nya, att de felbedömt patienter på ett sätt som innebar konkret risk för barnens liv. 

Läkarna hade trott på min kollega för att hon hade starkt stöd av dåvarande vårdchef - en kvinna som anställts utan gängse anställningsförfarande, med en historia som kanske bara jag kände till - för att hon själv berättat för mig - som helt saknade kunskap om och erfarenhet av neonatalvård.

När jag gav förslag om att vi skulle få akut-vagnar på operationsavdelningen tilldelade vårdchefen uppdraget till kollegan som trakasserade mig, att genomföra min idé - hon fick många uppdrag genom åren byggda på mina förslag. När jag tänker tillbaka kan jag nästan inte fatta att det har hänt som jag sett hända på KS - Astrid Lindgrens barnsjukhus. 

Jag är säker på att Astrid skulle ha tagit sitt namn ifrån sjukhuset om hon kunnat se det jag sett. 

Hej 

Som jag berättat för dig tidigare är jag väldigt irriterad över att många av mina idéer har bollats över till tre av mina kollegor. Min uppfattning är att om de anser sig vara sådana experter att de kan ta sig rätten att skriva PM som man inte får ifrågasätta så bör de kunna komma med egna idéer till förbättringsarbete. Det jag har tänkt ut blir bäst genomfört om jag får vara med och utveckla det.

Ett bra exempel är akutvagnarna på operation. Det var mitt förslag att vi skulle ha akutvagnar i stället för akutväska och en av de dominerande fick i uppdrag, av dåvarande vårdchef, att genomföra detta. Jag avstod helt från att kommentera hennes planering - jag tittade inte i vagnarna när de stod på avdelningen utan tänkte att hon ska få visa hur duktig hon är. Första gången jag kom ner till operation och öppnade en av vagnarna låg där EN enda tub av varje storlek!!! Jag gav förslag om vagnarna för att vi skulle slippa momentet att kolla akutväskan efter var utflykt till operation eller förlossning. Vi är en akut avdelning på ett stort universitetssjukhus!

Min tanke var att vagnarna skulle var välutrustade, att de skulle innehålla kanske 10 tuber av var storlek, 2 magills tänger, hela förpackningar med uppdragningskanyler osv osv.

Jag hade också funderat över möjligheten att dels sprita laryngosopens handtag direkt på plats och dels ha en rostfri rondskål eller liknande för att lägga magills tång och laryngoskop blad i M-sprit direkt efter användning. Min tanke var att dessa bord inte skulle behöva ses över mer än tre gånger per vecka förutom att man skulle fylla på om man, vid arbete där nere, upptäckte att något tog slut.

Akutväskan kastades snabbt bort. Min tanke var att den skulle ha fått sin plats i transportkuvösens underrede, för eventuellt hiss stopp.

Jag har nu lämnat ett eget kompendium till min närmaste chef om eosofagusatresi.

Jag har varit så upprörd över den vård barnet på sal 3 har fått att jag inte orkat gå in på salen på några veckor. Senast jag varit inne och tittat på barnet - och såg vilka det var som skötte det (barnet fick reopereras någon dag senare - och jag var inte förvånad) tvingades jag sjukskriva mig två nätter. Jag fick panik. Jag vet att vare sig läkare, sjuksköterskor eller barnsköterskor på den här avdelningen har kompetens nog för den här typen av patienter - vare sig för den pre- eller postoperativa vården och jag orkar inte se detta!

Jag skulle vilja att du tittar på det kompendium jag lämnat till min närmaste chef och kommenterar det till mig. Det är bara ett rå-material och tanken är att det dels ska utvecklas vidare, vad gäller omvårdnaden, dels att det ska kompletteras med medicinska fakta och en hel del om vården av dessa barn långsiktigt, men detta är vad jag anser att vi behöver.

Vi måste kvalitetssäkra vården och vi sjuksköterskor har ansvar för det som benämns den specifika omvårdnaden.

Jag är helt emot att vi sjuksköterskor skriver PM tillsammans med våra läkare därför att den här avdelningens läkare vet inte vad en sjuksköterska ska kunna, de tror inte att vi kan det vi kan och de förstår inte innebörden av den specifika omvårdnaden. Om vi skriver kunskapsunderlag i stil med mitt försök om eosofagusatresi kan vi visa vårt kompetensområde, vilken kunskap som finns i vår grupp och vi kan synliggöra sjuksköterskans funktion på ett nytt sätt.

Och - naturligtvis - jag vill inte att du tilldelar de tre dominerande kollegorna ansvaret för att skriva kunskapsunderlag. De är MIN idé - och en av de viktigaste faktorerna är att utformandet av dessa kompendier inte ska vara reserverat för en liten favoritgruppering utan att alla ska ges utrymme att bidra med sin kunskap.

Jag skulle vilja ha ansvar för att kvalitetssäkra den specifika omvårdnaden på vår avdelning med hjälp av kompendier som detta tillsamman med K. Med det menar jag att hon och jag - och kanske någon mer - skulle ha ansvar för att alla dessa kunskapsunderlag skulle byggas upp på samma sätt, och för kunskapsinnehållet i det som rör den specifika omvårdnaden. 

Själva innehållet i kompendierna skulle alla sjuksköterskor och barnsköterskor ha möjlighet att påverka så att alla skulle känna sig delaktiga och så att allas kompetens skulle fångas upp och tas tillvara. Vare sig K eller jag har behov av att visa upp oss - vi är båda intresserade av att vår avdelning ska kunna visa upp goda resultat och skapa goda förutsättningar för våra patienter.

Jag skulle också vilja föreslå, inför ett eventuellt samarbete i en sådan grupp, att vi skaffar ett datorsystem liknande ping-pong som används i många utbildningar. Via ett sådant kan man kommunicera med andra medlemmar i en grupp utan att man träffas personligt. Det gör att nattpersonal kan vara med i arbetsgrupper, att man kan lägga synpunkter på olika PM och förslag innan de tillämpas osv. I ett sådant system skulle det också kunna göras möjligt för er chefer att gå in i de olika gruppernas arbetsrum och skapa er en uppfattning om till exempel kvalitet och arbetsinsatser i en arbetsgrupp.

Det påstås att vår avdelning ska bli en kirurgisk neonatal iva!???!

I så fall behöver samtliga våra läkare gå en placering på BIVA i minst 3 månader först, precis som läkare från DS och HS måste gå här emellanåt!

Och samtliga ssk behöver specifik undervisning i barnkirurgisk omvårdnad.

När vi inte ens kan sköta de prematura barnen på ett godtagbart sätt är det MKT svårt att förstå varför vi ska börja experimentera med ytterligare en patientkategori!

Bild hittad på Internet.
Personerna på bilden har ingen anknytning till inläggets innehåll 

SOM JAG SKRIVIT INNAN --- SOCIALSTYRELSENS SJÄLVSÄKRA HANDLÄGGARE INLEDDE, EFTER LÄKARNAS ANKLAGELSER MOT MIG ÅR 2010, MED ATT FRÅGA MIG OM JAG "GICK PÅ" MEDICINER OCH HADE PSYKIATRISK DIAGNOS.
SEDAN FRÅGADE DE HUR JAG TÄNKT NÄR "EN SOM" JAG SÖKT TJÄNSTEN SOM VÅRDCHEF. "JA, DET ÄR KLART... ALLA SOM SÖKER CHEFSJOBB MÅSTE VÄL VARA LITE TOKIGA", SA EN AV DEM OCH SKRATTADE SOM OM HON VARIT EN SNÄLL MAMMA OCH JAG ETT LITET BARN.
DET JAG ALDRIG KOMMER ATT FÖRSTÅ ÄR KVINNOR SOM KRÄNKER ANDRA KVINNOR....
JAG KOMMER ALDRIG ATT FÖRSTÅ SJUKSKÖTERSKOR SOM HJÄLPER MANLIGA LÄKARE ATT DROGA UNGA OSKYLDIGA KOLLEGOR OCH SEDAN SÄGER ATT DESSA FÅR SKYLLA SIG SJÄLVA...
HON SOM FICK TJÄNSTEN SOM VÅRDCHEF 2010 SKRATTADE ÅT MIG NÄR JAG TALADE MED HENNE OM NIVÅN VÅRDHYGIEN INOM NEONATALVÅRDEN...  HENNES KUNSKAP VAR PÅ ANNAN NIVÅ ÄN MIN... HON KUNDE INGET OM NEONATALVÅRD... HENNE LYSSNADE SOCIALSTYRELSEN PÅ...


MITT KOMPENDIUM OM EOSOFAGUSATRESI - FINNS OCKSÅ I TIDIGARE BLOGG INLÄGG:

OBSERVERA ATT DETTA ÄR ETT UTKAST

Det är inte klart och inte granskat av läkare

EOSOFAGUSATRESI

Symtom

Polyhydraminos relaterat till barnets oförmåga att svälja

Rikligt med luftskummigt sekret ur munnen postpartum

Hosta, kvävningattacker och cyanos

Sond kan inte passera till magsäcken.

Röntgen: hopfallen magsäck vid avsaknad av gastrotrakeal fistel

Luftfylld och eventuellt uppblåst buk vid gastrotrakeal fistel.

Vårdplanering

Den specifika omvårdnaden vid eosofagusatresi är inriktad på följande komponenter:

-          att undvika aspiration med åtföljande kemisk lunginflammation

-          att undvika uppblåst buk i samband med mekanisk ventilation och vid skrik

-          tidig upptäckt av eventuella relaterade missbildningar

-          att undvika skada i operationsområdet postoperativt

-          att etablera nutrition peroralt

-          att ge adekvat smärtlindring

-          föräldrastöd

Specifik preoperativ omvårdnad

Möjliga omvårdnadsdiagnoser

1.)    Risk för aspiration av saliv relaterat till oförmåga att svälja

2.)    Risk för aspiration av maginnehåll relaterat till gastro-trakeal fistel

3.)    Risk för obehag och smärta orsakad av aspiration

Förslag till planering / omvårdnadsåtgärder

• Sugkateter i övre segmentet kopplat till bälgsug (sugkatetern förs ned i segmentet tills det tar emot och backas därefter någon cm för att undvika skada)
• Täta sugningar var 10-30 min samt vid hosta, cyanos instabil saturation/puls
• Vid avsaknad av gastrotrakeal fistel; planläge alternativt sidoläge för att dränera övre segment
• Vid gastrotrakeal fistel kontinuerligt högläge; inkluderat vid blöjbyte och vändningar för att undvika reflux av maginnehåll till lungorna.
• Nesting, bekväm ställning, eventuellt lindning
• Undvika tröstnapp för att ej stimulera till ökad salivsekretion
• Eventuell tröstnapp för att undvika gråt relaterat till risk att dra ner luft i magsäcken
• Adekvat smärtlindring

Utvärdering

• Allmäntillstånd /oro
• Syresättning
• Pulsfrekvens
• Frånvaro av hosta, kikningar och cyanos
• Skattning enligt ALPS

Specifik postoperativ omvårdnad

Möjliga omvårdnadsdiagnoser

1.)    Risk för aspiration relaterat till oförmåga att svälja saliv, svullnad i halsen och större övre segment i kombination med trång nedre passage

2.)    Risk för skada i operationsområdet i samband med sugningar

3.)    Risk för överextension av magsäcken relaterat till intubation och mekanisk ventilation

4.)    Risk för luftläckage i operationsområdet

5.)    Risk för smärta relaterat till operativt ingrepp

6.)    Risk för glidning av v-sond alternativt d-sond i samband med vårdhandlingar.

Förslag till planering / omvårdnadsåtgärder

• Täta sugningar ovanför operationsområdet med måttmarkerad sugkateter enligt kirurgens anvisningar
• Aspiration av luft och maginnehåll via ventrikelsond enligt kirurgens anvisningar alternativt handläggning av duodenalsond enligt kirurgens anvisningar
• Observation av färg, konsistens och mängd ur thorax dränage för att observera eventuell passage av saliv från läckage i operationsområdet.
• Observation av symtom på läckage i operationsområdet i form av snabbandning, oro och ev. feber
• Högläge för att undvika aspirationstillbud
• Fixering av sond med slynga för att förebygga utdragning samt dokumenterad kontroll av markering före och efter varje skötning

Utvärdering

• Allmäntillstånd /oro
• Syresättning
• Pulsfrekvens
• Frånvaro av hosta, kikningar och cyanos
• Skattning enligt ALPS

 Postoperativa komplikationer / problem

• Läckage i anastomos med risk för lunginflammation och smärttillstånd
• Gastroeosofagal reflux med svårighet att behålla maten, med risk för elektrolytförlust och med risk för smärttillstånd
• Trakeomalaci; dvs strukturell och funktionell svaghet i trakea med luftvägskollaps vid utandning och risk för komplett respiratorisk obstruktion
• Dysmotilitet; dvs sväljningssvårighet orsakad av abnormal koordination och kontraktion av matstrupen.
• Andningsproblematik; som resultat av ovanstående
• Strikturer / stenos av eosofagus
• Uppfödningssvårigheter

 Postoperativt; andningsrelaterade problem

Bedömning

Respiratorisk distress orsakad av tidigare aspirationstillbud/pneumoni

Läckage av maginnehåll till luftvägarna via kvarstående gastrotrakeal fistel

Lunginflammation

Trakeomalaci; kan kräva trakeotomi alternativt operativ uppbindning av aorta

Abnormal peristaltik i matstrupen med ökad risk för aspirationstillbud

Symtom på paralys av diafragma

Möjliga omvårdnadsdiagnoser

1.)    Risk för aspiration relaterat till missbildning i matstrupen

2.)    Risk för aspiration relaterat till reflux från magsäcken

3.)    Risk för apnéer relaterat till funktionell svaghet i luftstrupen

4.)    Risk för skada i operationsområdet vid eventuell akut reintubation

Planering / omvårdnadsåtgärder

Utvärdering

 Postoperativt; nutritionsrelaterade problem

Bedömning

Eventuell kontraströntgen innan mat via munnen för att utesluta läckage

Observation av barnets förmåga att svälja saliv

Observation av barnets förmåga att samordna sugning, sväljning och andning

Observation av magsäckens förmåga att ta emot mat

Hosta och spottningar orsakade av abnormal motilitet?

Kräkningar i samband med mat?

Förlust av elektrolyter orsakade av kräkning

Möjliga omvårdnadsdiagnoser

1.)    Risk för aspiration på grund av gastro eosofagal reflux relaterat till liten magsäck

2.)    Risk för aspiration i samband med matning relaterat till nedsatt motilitet alternativt paralys i eosofagus.

3.)    Risk för matvägran relaterat till illasmakande tillsatser och läkemedel via nappflaska

Förslag till planering / omvårdnadsåtgärder

• Matning med nappflaska med kort uppehåll efter vart 5-6 sugtag
• Långsam matning via ventrikelsond för att tänja ut magsäcken successivt alternativt långsam matning via duodenum
• Tröstnapp doppad i bröstmjölk i samband med sondmatning enligt kirurgens ordination
• Tillföra tillsatser och läkemedel antingen via sond eller med spruta i munnen för att barnet inte ska förknippa nappflaskan med starka och obehagliga smakupplevelser

Utvärdering

• Hosta/spottning vid matning?
• Oro mellan måltiderna?

 Föräldrastöd

Bedömning

Möjliga diagnoser

Planering / omvårdnadsåtgärder

Lära föräldrarna suga i munhåla och övre del av svalget

Matningsteknik

Kontakt med föräldraförening

Utvärdering

ETT SPARAT INLÄGG OM http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=11942 -- MED KOMMENTARER

Astrid Lindgren-fallet:

Flickan fick koncentrerad natriumklorid – sköterskan varnas

Sara Gunnarsdotter

Den prematura flicka, vars död nu utreds av åklagare, fick under sitt andra dygn i livet koncentrerad natriumklorid i stället för natriumklorid 9 mg/ml i samband med byte av en infusionsvätska. Sjuksköterskan får en varning av HSAN. (HSAN 2572/08)

Flickan, född i vecka 25 med svår asfyxi (Apgarpoäng 1-1-1), vårdades i somras på neonatalavdelning när en sjuksköterska skulle hjälpa en kollega med infusioner till två barn. Då sköterskan skulle blanda infusionen tog hon av misstag ampuller med Addex-Natriumklorid 4 mmol/ml i stället för natriumklorid 9 mg/ml. Flickan drabbades av hypernatremi, och dagen efter kunde man via ultraljud se en omfattande bilateral hjärnblödning.

Som Läkartidningen tidigare berättat (LT nr 11/2009) anmälde flickans mamma händelsen till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Sjukhuset anmälde händelsen till Socialstyrelsen enligt Lex Maria. 

»Ingen kan säkert säga huruvida hjärnblödningen är en följd av hypernatremin annat än att de sammanfaller i tid. Prematuritet och asfyxi är i sig riskfaktorer för uppkomst av hjärnblödning«, skriver verksamhetschefen i sin anmälan.

I Lex Maria-utredningen som var klar i höstas tog Socialstyrelsen inte ställning till ansvarsfrågan, eftersom händelsen också var HSAN-anmäld. Socialstyrelsen anser i övrigt att de åtgärder som verksamheten vidtagit för att inte händelsen ska upprepas är tillräckliga.

Sjuksköterskan medger att hon förväxlade ampullerna när hon iordningställde infusionen till flickan. Hon anger bland annat en mycket stressad och pressad arbetssituation som förklaring till händelsen. Sjuksköterskan skriver också i sitt yttrande att hon redan tidigare hade påpekat för en av enhetens läkemedelsansvariga att ampullerna var intill förväxling lika efter att Addex-Natriumkloridförpackningarna bytts från åttkantiga till ovala. Ampullerna förvarades dessutom på samma sida av vätskevagnen.

Sjuksköterskan fick inget gehör för sin oro, och inget gjordes åt förväxlingsrisken.

Ansvarsnämnden skriver att eftersom sjuksköterskan reagerat på och påtalat den stora risken för förväxling av aktuella läkemedel borde detta föranlett särskild uppmärksamhet och noggrannhet när hon ställde den aktuella infusionen i ordning.

Ansvarsnämnden skriver att det krävs eftertanke, kontroll och uppmärksamhet när ett läkemedel ska ges till ett spädbarn. Att det var stressigt på avdelningen och att sjuksköterskan själv gick runt och funderade på att helt byta yrke begränsar enligt Ansvarsnämnden inte på något sätt sjuksköterskans ansvar för att själv kontrollera att blandningen av infusionen blev riktig. Hennes misstag kan inte anses som ursäktligt, och hon tilldelas därför en varning.

Den händelse som nu utreds av åklagare är huruvida en läkare, drygt tre månader efter ovanstående, har givit flickan dödliga doser av morfin och tiopental. Beslut om eventuellt åtal väntas i maj.



Det finns 1 kommentar till denna artikel:

Datum	Inläggets rubrik
2009-04-27	Ja, så går det...
...så länge vi bara vandrar på och valsar efter arbetsgivarens pipa. Finner oss i ständiga neddragningar och fogar oss till en allt mer stressad arbetssituation utan att klaga. Jo, visst klagar vi. Högljutt ibland till och med. Men vi GÖR inget och det vet arbetsgivarna. Arbetsgivarna går ansvarsfria och det vet de också. Som systemet ser ut idag bedöms bara den enskilde medarbetarens handlingar istället för att man letar systemfel, som t.ex. till förväxling lika ampuller med livsfarliga läkemedel. Efter att själv ha varit en av åtta som förväxlade ett muskelavslappnande läkemedel med ett lugnande och gett muskelavslappnande till en vaken patient, förstår jag att endast ett fåtal av oss skulle felat om man hittat VAD som felade i tid. Flera kollegor hade nämligen varit nära att fela och påtalat detta för arbetsgivaren som först valde att inget göra. Det enda som skiljde 5ml-ampullerna åt, förutom texten på genomskinliga ettiketter, var att den ena ampullen hade tre ringar på brytkragen medan den andra hade två. Dessa låg också i facken brevid varandra i narkosbordet förresten... Det spelar ingen roll ATT man läser när man ändå läser fel. Människor under stress tenderar oftast att ta genvägar. Det finns inprogrammerat i våra hjärnor. Vi SKA inte bry oss om alla detaljer när vi är "jagade av den sabeltandade tigern" eller stressade på annat sätt. Då blir vi uppätna som i detta ytterst tragiska fallet med det döda flickebarnet. Tyvärr kommer detta att hända igen med dagens synsätt och individjagande. De som kan förändra detta är vi. Vi måste kräva en systemändring för införande av ett bredare tänkande när det gäller letande av fel i en verksamhet som beror på flera inblandade personer och instanser. PS Det gick bra i samtliga ovan beskrivna fall av felmedicinering och efter den åttånde feladministreringen och att ett tjugotal rapporterat om "nära händelser" anmälde arbetsgivaren detta och läkemedelsbolaget bytte ampullernas ettiketter. Vidare byttes plats i lådan så preparaten hamnade några fack bort från varandra. INGA (sic!) fler felväxlingar eller rapporter om "nära händelser"! DS Olof Malmberg överläkare, Smärtcentrum MSE  TIVEDEN

FRÅN FACEBOOK OM KALLA FAKTA OM VÅRDEN

FRÅN FACEBOOK:

Kalla fakta

August 8

Kalla fakta Special: Valdebatt om vården

Tisdag 2 september kl 21.00

Patienter bollas runt, personal går på knäna och journaler hamnar på villovägar. Det byråkratiska kaoset i sjukvården kostar liv. I en unik granskning har Kalla fakta kartlagt vårdstrulet och kan avslöja hur patienter drabbas av lidande och död. I en direktsänd studiodebatt debatterar socialminister Göran Hägglund (kd) och partisekreterare Carin Jämtin (s) den sjuka vården.

Programledare Jenny Alversjö

Det behövs verkligen att någon startar någonstans! Karolinska,Dandryd är värsta stället,särskild Karolinska,de utnyttjar personal på värsta sätt med mindre betalt,Pga det det uppkommer väldigt mycket infektion,blödningar,pat kommer upp från uppvaket med massor med saker under kroppen, de ligger i blodiga draglakan/ underlägg.sjukvården vill inte anställda flera personal ,eller anställer de som har inte erfarenheter inom vården och kan inte se patienter helhet,behov,särskild inom kommuner då det är värre.Inom kommuner anställer de outbildade personal som har inte alls utbildning eller kan inte svenska språket och kulturen då blir det problem.Gör någonting för stackars sjuka folk som ligger med infektioner,blödningar på sjukhuset.I dagens läge vårdkvalitet är borta,det gäller bara pengar! Fast har man kvalitet då har man pengar i kassan! stackars cancer patienter!

See Translation

August 8 at 5:38pm · Like

Maya Ilomilo

Kopierat blogginlägg: Sluta nonchalera sjuksköterskorna!

http://www.dagensarena.se/opinion/torun-carrfors-sluta-nonchalera-sjukskoterskorna/

Torun Carrfors: Sluta nonchalera sjuksköterskorna!

Publicerat 6 augusti, 2014 av Krönika - 2 kommentarer

DELA

• Skriv ut
• E-post
• Facebook
• Twitter

PRENUMERERA PÅ KRÖNIKOR

I radiointervjuer och tv-soffor sitter män i kostym och förklarar att svenska sjuksköterskor egentligen är nöjda. Det är en helt annan verklighet än den jag känner som min.

De har alltid en helt annan upplevelse än mig. Männen i kostym som sitter i paneldiskussioner, i radiointervjuer och i TV-soffan. Jag lyssnar på dem. Hör dem beskriva en helt annan verklighet än den jag känner som min.

Egentligen borde deras ord inte spela någon roll, om det inte vore så att deras verklighet bestämde över min.

Efter en sommar med rapporter om att vårdavdelningar tvingats stänga ner vårdplatser eftersom det inte funnits tillräckligt med sjuksköterskor. Då kommer nyhetsinslagen om hur många sjuksköterskor som lämnar Sverige och börjar jobba i Norge. Varje år söker 1 300 sjuksköterskor norsk legitimation. Det är lika många som en tredjedel av dem som årligen tar examen.

Jag har hört deras berättelser förr. De är mina kollegor, mina vänners bekanta och okända på radion. Alla upprepar två saker. Det handlar om lönen. Det handlar om villkoren.

Som sjuksköterska i Norge upplever många att de tjänar tusentals kronor mer för ett arbete med mindre stress och mer tid för sina patienter. De säger att i Sverige är stressen för hög, arbetsvillkoren för dåliga och lönen för låg i relation till ansvaret.

I P1 morgon, säger Mats Erikson, ordförande för sjukvårdsdelegationen på Sveriges kommuner och landsting (SKL) att det är helt normalt att arbetskraft rör på sig. Han är inte orolig. Han säger att det är bra att svenska sjuksköterskor är eftertraktade och att vi vidgar våra vyer genom att jobba i Norge. Han säger att många som jobbar i vården i Sverige är nöjda.

Jag tänker att det är ett problem att det är hans verklighet som bestämmer över min.

Jag har precis gått på semester från mitt vårdjobb. I personalrummet har det hela sommaren hängt listor på vilka luckor vi fortfarande har kvar att täcka. Till min telefon kommer det, trots min ledighet, sms om att det fattas personal. På facebook skriver mina kollegor om hur de jobbar 17-timmars pass i värmen.

Och i radion säger Mats Eriksson att det är inte är något konstigt att jobba lite övertid.

Jag tycker att det är bra att sjuksköterskor vidgar sina vyer. Jag tycker det är roligt att vi är eftertraktade. Jag tycker, precis som nästan alla mina kollegor, väldigt mycket om mitt jobb.

Men jag tycker, till skillnad från männen i kostym, att det är ett problem när väldigt många sjuksköterskor väljer att lämna Sverige för att villkoren här är för dåliga. Att allt fler av mina kollegor väljer att helt byta yrke för att de inte orkar mer. Att ohälsotalen och sjukskrivningarna ökar hos oss kvinnor i vården.

Jag skulle vilja att vi pratar mer om den verklighet, som får oss att lämna landet, lämna yrket eller till och med gör allt fler av oss sjuka. Jag skulle vilja att vi på allvar gjorde något åt de osäkra anställningarna, åt den ständiga personalbristen och de låga lönerna.

Men mest av allt. Jag skulle någon gång vilja få prata om min verklighet, utan att mötas av nonchalans och tomma ord.

Torun Carrfors, sjuksköterska och frilansskribent

... var kan vi svenskar hitta "en patientsäker plats" när vi blir sjuka?? Var vårdas sjuka politiker??? ---På Sophiahemmet??

”Sjukhuset är inte längre en patientsäker plats”

Publicerat 11 augusti, 2014 av Peter Leander - 2 kommentarer

DELA

• Skriv ut
• E-post
• Facebook
• Twitter

Cancerpatienter som förbereds för operation ute i korridorerna och en bemanning som brakar ihop vid minsta sjukskrivning. För Dagens Arena berättar sjuksköterskorna Mina och Ishany om en svår sommar på Södersjukhuset i Stockholm.

– Jag känner mig helt slut och har stressmage hela tiden. När jag kommer hem lägger jag mig och sover en timme, säger sjuksköterskan Ishany Sothynathan.

Hon sitter bredvid kollegan Mina Olsson på en bänk utanför Södersjukhuset (SÖS) i Stockholm. Båda har tillbringat sommaren på SÖS kirurgavdelning. Sommarens låga bemanning har satt sina spår.
– Det har varit väldigt jobbigt. Överbeläggningar, ständigt ny personal som ska läras upp och patienter med ett mycket stort vårdbehov.

Under sommaren har deras avdelning fått ta emot så kallade satellitpatienter, alltså patienter från andra avdelningar. Det för att sjukhuset ska klara av vårdtrycket.
– Det är mer utmanande för oss att ge vård till dem med tanke på vi kan kirurgi bäst. Dessa patienter är heller inte kopplade till våra läkare, säger Mina Olsson.

Innan sommaren tog sjukhusledningen ett beslut om en överbeläggning på en till två patienter per avdelning. Det kan låta lite för en som inte arbetar inom vården. Men för Mina och Ishany betydde det exempelvis att behöva förbereda oroliga cancerpatienter för operation ute i korridoren.
– Det känns inte bra och händer det något, att patienten plötsligt behöver syrgas, så finns det inte i korridoren. Det är ingen patientsäker plats.

Sommaren har även inneburit att anställda har fått skjuta på sina semestrar. Men Mina Olson berättar att arbetslagen trots det har varit väldigt sårbara för sjukskrivningar:
– Det är väldigt svårt att få in vikarier. Avdelningarna är mycket sårbara för att någon ska bli sjuk. Härom söndagen blev exempelvis två personal, av sex, på en avdelning sjuka. Det ledde till att två andra kollegor fick stanna kvar och jobba hela dagen. Att ringa in en vikarie på en söndag är nästan omöjligt.

Men de menar också att det inte är sommaren som är huvudproblemet. Den klena bemanningen känns av i stort sett hela året.
– Visst, just nu är det fokus på sommaren. Men det är så här mer eller mindre året om. Man måste se över bemanningen, men också kompetensen. Det är väldigt viktigt att vi hinner ge nya kollegor, vikarier, en bra introduktion, säger Mina Olsson.

Under sommaren har många i personalstyrkan varit nyutexaminerade. För den befintliga personalen, som ska hinna med att ta emot och introducera vikarierna, har det gjort arbetet ännu tyngre.
– Jag har pratat med kollegor som är gråtfärdiga av stress. Att hela tiden lära upp ny personal är väldigt krävande. Det har varit varierande belastning från dag till dag och från enhet till enhet. Visst, det är så här på sommaren men det är fortfarande inte acceptabelt, säger Mina Olsson.

Men värst av allt är ändå att inte ha kunnat ta sig den tid man behöver för att prata med patienterna, menar Ishany Sothynathan.
– Man hinner inte få överblick och hinner inte göra det man vill och tycker är viktigt. Jag frågar mig själv hela tiden ”har jag gjort allt?”. När det blir så stressigt och tungt kan man tänka: ”gav jag verkligen den där medicinen?”.         Det handlar patienternas tillit, att vi har tid att lyssna på dem.

VARFÖR VILL INTE ERFARNA SPECIALISERADE BARNSJUKSKÖTERSKOR ARBETA PÅ ASTRID LINDGRENS BARNSJUKHUS? VAD KOSTAR PERSONALOMSÄTTNINGEN BLAND SJUKSKÖTERSKOR? VARFÖR LYSSNAR INGEN PÅ OSS SOM LARMAR?

Här börjar Lillys långa resa i vården

Publicerad i dag 08:52

I fjol fick Susanna och Jonnie Roupé ­beskedet alla föräldrar fruktar: deras treåriga dotter Lilly hade drabbats av cancer.

Diagnosen blev början på en lång kamp mot sjukdomen – och för Lillys rätt till vård.

Trots att familjen bor i Stockholm tvingas de åka i timmar till andra län för behandling ­eftersom sjuksköterskebristen nästan halverat antalet vårdplatser på barnonkologin i länet.

”Åka med. Åka med.”

Lillan, 2, vädjar till föräldrarna samtidigt som hon håller hårt om sin storasyster Lilly, nu 4 år, med små knubbiga fingrar. Minuterna innan har syskonen rullat runt på golvet hemma i lägenheten i Västerhaninge medan gapskratten avlöst varandra. Men nu är det dags för Lilly att åka till Astrid Lindgrens barnsjukhus och Lillan får stanna hemma med sin faster under tiden. Detta sjukhusbesök blir nämligen annorlunda. Lilly får inte längre sina cellgiftsbehandlingar vid barnonkologen på Astrid Lindgren. Hon får inte plats. I stället tvingas familjen söka vård i andra län.

Två gånger har de skickats till Uppsala och i morgon är det dags för en ny cellgiftsbehandling – i Linköping.

– Lilly blev jättearg och hatade det andra sjukhuset. Det var nya rutiner, nya människor. Det skapar så mycket otrygghet. Vi har bönat och bett om att hon ska få stanna på Astrid Lindgrens, men ingen lyssnar, säger mamman Susanna Roupé.

Familjen väljer ändå att inleda dagen på Astrid Lindgren innan de åker vidare till Linköpings universitetssjukhus. Anledningen är att de vill att åtminstone nålsättningen i Lillys port-a-cath, en dosa genom vilken cellgifterna injiceras, ska göras av personal hon känner. Liksom många andra barn är Lilly livrädd för nålar.

Familjen Roupé är inte ensamma. Fram till mitten av sommaren har 18 cancersjuka barn i Stockholm, de allra flesta i förskoleålder, skickats till andra län för behandling. Vissa vid fler än ett tillfälle.

Ännu fler barn har flyttats till andra avdelningar inom sjukhuset.

I våras slog chefer vid sex olika barncancercentra larm om att den här typen av flängande kan försämra barnens överlevnadschanser. De slog också fast att antalet vårdplatser för cancersjuka barn måste utökas. Men under sommaren har antalet vårdplatser på barnonkologen i Stockholm halverats – från 12 till mellan 6 och 8.

Lilly var en dryg vecka ifrån sin 4-årsdag när beskedet kom i augusti i fjol. Febern som brutit ut om kvällarna och den ständiga håglösheten var inte ett vanligt dagisvirus. Det var en dödsdom, tänkte Susanna.

– När de sa leukemi tänkte vi direkt på den där tomma stolen i Barncancerfondens reklam, att vi skulle förlora henne. Vi bröt ihop totalt. Men det spelar ingen roll hur mycket man gråter eller hur ofta man tänker att man inte orkar en dag till – vår dotter är fortfarande sjuk. Vi fortsätter kämpa, berättar Susanna.

Livet, som det levdes förut, sattes på paus. Jonnie och Susanna hoppade av sina studier för att ta hand om dottern och en ny tillvaro skapades. Fram till maj levde de på studiestöd och därefter har de förlitat sig på familj och vänner. Eftersom båda studerade när Lilly blev sjuk är de inte berättigade till ersättning från Försäkringskassan. Socialen är inget alternativ.

– När man på grund av lite feber hamnar i ett läge där man kan förlora sitt barn, då börjar man leva för dagen. Man tar till vara på varandra. Vi låter tiden gå och tar oss igenom det. Vi känner inte efter, vi bara kör, säger Jonnie Roupé.

När nålsättningen är klar rullar Jonnie ut Lilly i barnvagnen. Hennes händer skakar ännu, resultatet av det adrenalinpåslag som följde utbrottet på avdelningen. Även om de gjort proceduren otaliga gånger förut, är varje nytt tillfälle en ny utmaning.

– Det känns så sjukt att de som är minst och svagast inte ska kunna få vård på sitt sjukhus. I stället rycker man upp hela familjer, säger Jonnie.

Klas Östman, presschef på Karolinska universitetssjukhuset som Astrid Lindgren hör till, beklagar situationen. Att sjukhuset gått ner i antal vårdplatser beror på att det saknas sjuksköterskor, säger han:

– Det är naturligtvis väldigt illa att det är så här. Det råder nationell sjuksköterskebrist och den är värst i den tunga slutenvården. Situationen har blivit mer pressad och är nu värre än någonsin. Vi har försökt lösa det på alla möjliga sätt; rekryteringskampanjen, bättre hand om nyanställda, se till att behålla de erfarna sjuksköterskorna. Tyvärr har inget av detta hjälpt.

Men problemet är inte nytt. Sektionsledningen vid barnonkologen på Astrid Lindgrens äskade redan 2008 pengar till fyra nya sjukskötersketjänster till en kostnad på cirka 2 miljoner kronor, en halv miljon mindre än vad man betalat för övertid och bemanningsföretag året innan.

– Egentligen var behovet ännu större, men vi ansåg att fler än fyra var orealistiskt och la oss därför på en miniminivå, säger en anställd vid barnonkologin som av rädsla för repressalier vill vara anonym.

Förhoppningen var att en bättre arbetsmiljö skulle minska personalomsättningen.

Endast en ny tjänst godkändes.

– Den situation vi befinner oss i nu beror på att man under en längre tid prioriterat snabb sjukvård för den breda massan framför den resurskrävande specialistvården, säger samma medarbetare.

Långt senare fick avdelningen klartecken att anställa fler sjuksköterskor för att öka antalet vårdplatser, men hann då inte rekrytera tillräckligt snabbt för att kompensera för dem som sa upp sig, erfar DN.

– När man på grund av bristande långsiktighet hamnat här så tar det tid att komma ikapp även med obegränsade resurser.

Eftersom en uppskjuten behandling kan innebära skillnaden mellan liv och död för cancersjuka är enda alternativet att skicka patienter till andra län. Något som sätter ytterligare press på den redan underbemannade avdelningen.

– Det finns bra rutiner, men det kräver mycket tid att administrera resorna – tid som man skulle kunna ägna åt vård, säger en anställd.

Hemma i lägenheten väntar lillasyster och en tallrik kycklingsallad innan det blir dags att packa för nästa resa. Klockan har just hunnit passera 18 och Jonnie konstaterar att de åtminstone slipper bli grillade av solen. Därefter börjar bilturen till Linköping, som enligt telefonens GPS ska ta två och en halv timme, men som i sällskap av en 2-åring och en 4-åring tar betydligt längre tid än så. När familjen rullar in på sjukhusområdet har natten hunnit sänka sig över staden.

Efter en rundtur på avdelningen och en genomgång av morgondagens behandling visar en sjuksköterska vägen till Ronald McDonalds’s hus, där hela familjen får tillbringa natten. Senare konstaterar Jonnie att runtskickandet lämnar dem med två dåliga val; att rycka upp lillasystern från hem och förskola så att hon kan vara med Lilly under behandlingstiden, eller att lämna henne hemma med släktingar i nästan en veckas tid.

– Lillan blir ett sjukhusbarn trots att hon inte är sjuk. Hade Lilly behandlats i Stockholm hade Lillan kunnat hälsa på sin syster på sjukhuset men ändå kunnat åka hem och sova i sin egen säng. Hennes barndom blir stulen ifrån henne också – och så måste det inte vara, säger Jonnie.

– Det märks att du har gjort detta förr, du är som en liten sjuksköterska.

Det är snart dags för morgonens cellgiftsbehandling och barnsjuksköterskan Anneli Wärdig sätter fast ett bedövningsplåster på Lillys rygg, samtidigt som hon talar till henne talar med mjuk stämma. Lilly, långsamt på väg att släppa garden, svarar med ett litet leende.

– Du kan inte bara gå in till ett barn och koppla på ett dropp eller säga att det ska röntgas. De är självklart väldigt rädda i den nya miljö de tvingas vara i och måste närmas med försiktighet och lugn. Få allt förklarat på sin nivå. Det tar längre tid – och det måste få ta den tid det tar, säger Anneli Wärdig efteråt.

Just i dag finns den tiden. Längs de vita korridorerna som smyckats ut med små träfåglar och avtryck av babyfötter råder lugn. Men det hör inte till vanligheterna. Trots att situationen är bättre i Linköping än i Stockholm är avdelningen väldigt ofta en sjuksköterska kort. Och det finns ingen att ringa in vid sjukdom – då får ordinarie personal jobba extra.

– Ingen som arbetar tillåter att det går ut över barnen, då går vi hellre på knäna. Man täcker upp för varandra, sliter häcken av sig för att det ska gå runt. Det handlar om att släcka bränder, man gör ett schema som man vet inte kommer att hålla och hoppas på det bästa, säger Anneli Wärdig.

– Jag har ofta dåligt samvete och känner att jag inte räcker till, trots att jag sällan går hem i tid. Och det är klart att ingen orkar slita så här hur länge som helst. På sikt kan det påverka patient­säkerheten.

Att det saknas sjuksköterskor på barnonkologin är fråga om pengar och arbetsvillkor, menar Anneli Wärdig. Sjuksköterskor söker sig utomlands eller till privata vårdbolag för att få högre lön, eller till avdelningar där stressen och arbetsbelastningen är mindre men lönen densamma. En annan avskräckande faktor är att ny personal endast får sex veckors introduktion innan de förväntas bli självgående på barnonkologin, som beskrivs som en av de allra tuffaste avdelningarna inom sjukvården.

– Betalar man sjuksköterskorna för det avancerade och ansvarskrävande arbete vi utför och har en bemanning som gör att vi kan utföra det – då ser inte jag varför man inte skulle kunna bemanna barnonkologin, säger Anneli Wärdig.

Själv skulle hon inte kunna tänka sig att arbeta någon annanstans.

– Det är oerhört tacksamt att gå till jobbet och vara den som får stötta och hjälpa familjer som befinner sig i sin värsta tänkbara situation. Att ha långa patientkontakter och lära känna hela familjer är fantastiskt. Det är här jag hör hemma.

Eftersom Lilly måste ligga alldeles stilla medan cytostatikan sprutas in i kroppen blir hon sövd. Injektionen börjar verka nästan omedelbart och hennes huvud faller tungt och lealöst mot mamma Susanna, som med en snabb manöver, förfinad av vana lägger Lilly på sängen där hon ska få cellgifterna. Plötsligt börjar den lilla kroppen häva sig uppåt, av vad som först låter som snyftningar men sedan övergår i flämtningar. Som att hon kippar efter luft. För första gången avslöjar Susannas ögon panik, men hon förblir tyst och avvaktar läkarens reaktion. Den förblir avslappnad.

Skräckslagna föräldrar underlättar sällan, och såväl Susanna som Jonnie har tränat på att hålla sig i bakgrunden.

– Första gångerna ville man ju bara knuffa undan personalen och rädda henne själv. Nu har man lugnat ner sig och försöker låta dem göra sitt jobb, säger Susanna.

Det är ibland lättare sagt än gjort. Ett år in i behandlingen är förtroendet naggat i kanten.

– Sjukvården är ibland som hantverkare, de sätter två skruvar där det ska finnas tre – eftersom det borde räcka. På grund av att hon skickas runt mellan sjukhusen har ingen koll på helheten. Man har till exempel missat att Lilly har astma och missat att göra en hjärtröntgen som var nödvändig för att Lilly skulle byta medicin. Som förälder måste man hålla koll på allt, agera doktor, för att känna sig någorlunda trygg. Detta är saker som kan få fruktansvärda konsekvenser, men som tack och lov inte fått det. Man börjar undra om ett barn måste dö innan någon vaknar? säger Jonnie.

Några sekunder senare andas Lilly normalt igen. Även om det bara var en ofarlig reaktion på att kroppen nått ett visst sömndjup, hade den kunnat undvikas genom att sömnmedlet sprutats in snabbare eller i något större dos. Små justeringar som kommer naturligt om man känner patienten, men som är omöjliga att förutse första behandlingstillfället.

Karin Elinder, ordförande för Barncancerfonden Stockholm Gotland, har själv sett bristerna i barncancervården under tiden då hennes son behandlades för sjukdomen:

– Barncancervården är bra. Problemen uppstår när barnen skickas runt. Barnen förlorar kontinuitet, föräldrarna får ta ett enormt ansvar och information faller mellan stolarna. Det är otroligt påfrestande för familjer som redan är i en väldigt tuff sits. Barnens perspektiv måste styra – och föräldrarna måste kunna komma ur det här utan att riskera en utmattningsdepression till följd av att de fått kämpa inte bara för sitt barn – utan också för kvaliteten på barnets vård.

Det viktigaste steget mot en säker vård är ökat antal vårdplatser på barnonkologerna, menar Karin Elinder.

–  När föräldrar gråter av lättnad över att deras barn får plats på onkologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus har vi hamnat väldigt snett – för det är ingen plats som någon ska vilja vara på.

Hittills har Lilly svarat bra på medicinerna. Men fortfarande återstår 1,5 år av behandlingar innan cancern kan anses besegrad. Eller ”det dumma lila”, som Lilly kallar sjukdomen efter ett informationshäfte som illustrerat sjukdomsförloppet med lila busar som angriper kroppen. Just i dag är det dock inget som hon funderar på. Väl hemma från sjukhuset rusar Lilly ut på gräsmattan. Lyckan över att få springa fritt, efter att ha suttit fast i droppslangar i fyra dagar, går inte att ta miste på.

Att vara fri som en fågel, kallar Lilly det.

Marijana Dragic

marijana.dragic@dn.se

Fakta. Barncancervården

Drygt 300 barndrabbas av cancer varje år. Tre av fyra överlever. 150-200 barn är under behandling i Stockholm.

I Sverige finns sex olika barncancercentrum som tillsammans har cirka 80 vårdplatser. Barnonkologin på Astrid Lindgrens barnsjukhus har under våren haft 12 vårdplatser (tidigare har de haft 14). På grund av sjuksköterskebrist har det i sommar endast funnits mellan 6 och 8 vårdplatser. Under en sexveckorsperiod i sommar har 18 barn därför skickats till andra län för behandling. ”Detta är något fler än i fjol och signifikant fler än åren dessförinnan” enligt Karolinska sjukhusets kommunikationsavdelning (DN har begärt men inte fått ut exakta uppgifter).

Ytterligare 5–6 barnper vecka har i sommar flyttats till andra avdelningar inom sjukhuset. Under samma tidsperiod har mellan 90 och 100 barn fått sin cancerbehandling på Astrid Lindgrens barnsjukhus.

Källa: Karolinska universitetssjukhuset, Barncancerfonden.